Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Vid Emil Sjögrens bår Serenade på mammas födelsedag publiceras Rättelser i Alfvénpartitur, 1


Alfvéniana 1-2/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@telia.com PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm

Omslaget: Elegie vid Emil Sjögrens bår. Alfvéns autograf i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 178:1a. Se artikeln Niklas Willén dirigerar Alfvén s. 5

2

Innehåll Alfvénbilden hos de unga i dag : En skärgårdssägen 3 Niklas Willén dirigerar Alfvén. Av Curt Carlsson och Anders Edling 5 Opublicerad musik av Hugo Alfvén: Serenade på mammas födelsedag (1902) 9 Rättelser i Alfvén-partitur och stämmor. Av Jan Olof Rudén och Finn Rosengren 17 “… du som är allra kärasten min”. Recension av Lunds Vokalensemble. Av Gunnel Fagius 24 Detta nummer innehåller den opublicerade Serenade på mammas födelsedag. Alfvén studerade dirigering i Dresden för hovkapellmästaren Hermann Kutzschbach säsongen 1901-1902. Han hade också utverkat tillstånd att bevista alla operaföreställningar han ville vid Semper Oper som var en av de förnämsta scenerna i Tyskland. Där komponerade han en Serenade på mammas födelsedag, daterad Dresden 25/1 1902. Hugo kan ha rest hem lagom till födelsedagen som ägde rum den 1 februari då Lotten Alfvén fyllde 61 år. Förutom Hugo (violin) medverkade bröderna Andrew eller David (flöjt), Gösta (klarinett) och John (piano) vid framförandet. (Hedwall, Hugo Alfvén 1973, s. 37.) Partituret återfinns på s. 9-16 och kan lossas ur häftet. Det finns också tillsammans med stämmorna på www.alfvensallskapet.se/verk/noter Det har länge funnits behov att meddela rättelser och tillägg till Alfvéns partitur. Somliga har han gjort själv och somliga har andra upptäckt. I detta häfte anges rättelser till Symfoni nr 2 (av Alfvén själv) och Symfoni nr 3 (av Finn Rosengren). Se även www.alfvensallskapet.se/verk/korrigeringar .

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvénbilden hos de unga i dag Vad säger namnet Hugo Alfvén de generationer som är under 40 år? Är Midsommarvaka, Festspel, Roslagsvår, Vallflickans dans, Uti vår hage begrepp för dem som inte är utövande musiker eller körsångare? Hur kan vi etablera ett förhållande mellan Hugo Alfvéns person och verk och de unga idag? Johannes Alfvén som är medlem i Alfvénsällskapets styrelse föreslår nedanstående berättelse som kontaktskapande medel. Han tycker den är både spännande och berättar mycket om Hugos person och syn på livet. Hugo Alfvén: En skärgårdssägen (Första satsen s. 259ff) Jag ska nu berätta om en händelse som inträffade en höst, hösten 1895, och som kom att sätta ett outplånligt spår i såväl min livssyn som i min musik. Den lärde mig att förstå, att var vi än går, så är den mur, som skiljer oss från Dödens rike, inte tjockare än ett silkespapper. Redan vid tidigare tillfällen hade jag haft anledning att besinna detta, men jag var då för ung och sorgelös för att lägga dylika erfarenheter på minnet, och jag hade inte heller då tvingats kämpa så hårdt för livet som vid detta tillfälle. Många gånger har jag i pressen sett mig omtalad som framförallt festens, den sensuella livsyrans och den yppiga praktens tondiktare. Detta har varit menat i nedsättande betydelse av de magra, kalla, gråsura själar, vilka lever i kronisk melankoli och könlöst, känslofattigt andligt skumrask. För dem betyder moll-treklangen och dissonansanhopningar djupsinne, men den solstrålande dur-treklangen och konsonerande harmonier ytlighet och banalitet. I landsvägens grumliga pöl ser man inte botten på en decimeters djup. I Medelhavets klara vatten har jag sett botten på tjugu meters djup. Vilket är då djupast: den för ögat bottenlösa pölen eller havets kristallskimrande djup, till vars botten blicken når? Livsberusningen är jag född med, och den skildrar jag också helst i min musik. Men under sjunger ett annat tema, som återfinns i koralboken; och det dyker upp när ämnet så kräver. Det bryter fram både i min andra och i min femte symfoni – och i varierad form litet varstädes i andra av mina tonsättningar, för den som har öron att höra med. Detta contrasubjekt i livets stora fuga tonar över texten: ”Jag går mot döden var jag går”. Denna min stoiska livsfilosofi är inte en gåva av naturen utan ett resultat av mina upplevelser. Och aldrig har solen lyst starkare över min väg, aldrig

har jag älskat livet intensivare än då anderöster ur det stora mörka låtit mig förnimma denna sällsamma melodi… Denna händelse tilldrog sig då jag var på besök hos en bekant familj i skärgården. Bredvid denna ö låg en annan, och sundet som skilde dem åt var omkring trehundra till fyrahundra meter bredt. På denna ö bodde en ung fru, vars gamla tråkiga man för tillfället var bortrest. Det var egentligen henne mitt besök gällde, men på dagen vågade jag inte sticka över sundet, ty människorna har, som bekant, kvicka ögon och rappa tungor. Hon var utomordentligt vacker och, egendomligt nog, också mycket gudfruktig. Men Satan hade av någon anledning på vårsidan tändt syndens lusta i hennes hjärta och sinnen, och han hade utsett mig till föremålet för hennes ömma begär. Mors ring hade den gången räddat mig ur faran. Jag flydde till Myttinge, fast mitt blod brände av åtrå. Men under sommarens lopp hade jag fått ett brev, som kunde ta knäcken på ett helgon, och däri hade hon också berättat om sin mans planerade bortresa och sin obotliga längtan. Hon visste att jag var god vän med den ovannämnda familjen, som också hon kände. En bestämd dag skulle hon avlägga sin visit där, men då måste även jag vara där, så att vi kunde göra upp vårt program för den följande veckan, då hon var ensam. På våren hade jag sagt att jag älskade henne, men jag hade sedan försvunnit utan ett ord till förklaring. Hon förstod att det måste ha kommit något alldeles oväntat emellan, som vållat min plötsliga avresa från Stockholm, och hon ville förlåta mig den sorg jag gjort henne, blott om hon nu fick råka mig på nytt osv. Detta brev kunde jag inte stå för, utan skrev till den ifrågavarande familjen och frågade om jag den och den dagen finge infria mitt löfte att komma på en veckas besök. Ett

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


älskvärt jakande svar kom omgående, och jag reste dit. Allt gick efter önskan. Den följande dagen kom den unga damen på visit, vackrare än någonsin, och vi blev högtidligt presenterade för varandra. Medan mannen läste sin post och besvarade brådskande brev och frun måste ägna sig åt middagsbestyren, fick vi ett osökt tillfälle att göra en lite promenad och smida våra planer. Problemet att råkas var vida svårare än min väninna först trott, och det av skäl som jag redan framhållit. Var vi än råkades om dagarna skulle vi bliva sedda, och skvallret skulle snart komma igång. Därmed skulle hennes goda rykte vara förstört, och hårdast skulle naturligtvis domen falla inom hennes egen religiösa krets. Skulle jag verkligen nödgas återvända hem med oförättat ärende? De svårigheter som mötte, bragte lidelsen till kokpunkten. Nej, någon utväg måste finnas! Jag var beredd att taga vilken risk som helst, blott jag fick råka henne, och gick det inte på dagen, måste det gå om natten. Fru X:s villa låg avsides och badhuset ännu längre bort, undanskymt av en tät skogsdunge. Hembiträdet var en gammal trotjänarinna, som brukade gå tills ängs tidigt om kvällarna. En dåraktig plan slog ner om en blixt i min hjärna: Jag simmar över sundet varje natt då tre ljus brinner i ett visst fönster. Jag simmar till badhuset, där ett badlakan, en nattrock och ett par tofflor ligger till hands, och sedan ordnar sig allt efter omständigheterna… Hon hörde häpen på mitt förslag och vägrade gå med på det. Det var allt för riskabelt – inte för hennes del, utan för min. Jag kunde få kramp eller drunkna av trötthet osv. Jag svarade att jag aldrig fått kramp och att jag var en god simmare, som ofta simmat minst fyrdubbla sträckan utan någon känsla av trötthet. Så därmed var det ingen fara. Men de tre ljusen skulle vara signalen till att allt var klart. Hon gav med sig, och sedan tändes ljusen klockan tolv varje natt. Det var lätt att komma iväg, ty mitt värdfolk brukade säga god natt redan vid elvatiden. Och så snart jag såg signalen, ålade jag mig ut genom fönstret och ned genom buskarna till stranden, som jag följde ett stycke innan jag slängde kläderna i något snår och gav mig iväg. Men i badhuset väntade

4

inte endast torra kläder utan även fru X, som allt efter omständigheterna gjort olika dispositioner för vårt möte. Under fem nätter var vädret bästa tänkbara, och lyckan gynnade mig: varken någon seglare eller roddbåt var ute denna tid på dygnet, när mörkret var som tätast. Det var i början av september, men vattnet var varmt för årstiden – även detta en lycklig omständighet. På kvällen den sjätte dagen började emellertid vinden friskna så pass, att vågorna fick vita toppar. Det bekymrade mig inte, ty jag hade vinden från sidan, och genom att använda mig av den crawlartade sidosimningen, fick jag vågorna mot ryggen. Jag hade redan kommit över större delen av sundet, då jag plötsligt upptäckte ett svart föremål alldeles intill mig, och i nästa ögonblick kände jag hur något virade sig kring mitt ena smalben, det, som låg djupast i vattnet. Jag förstod att jag råkat trassla in mig i en strömmingssköte eller annat notgarn och sparkade förtvivlat för att komma loss. Men linan snodde sig allt fastare om benet och foten och drog mig oupphörligt under vattnet. I sådana ögonblick arbetar hjärnan kvickt. Enda möjligheten till räddning var att med händerna få fatt på linan eller nätet och känna efter från vilket håll det virat sig för att sedan linda av det i rätt riktning. Jag drog ett djupt andedrag, sjönk ned, trevade med händerna ända ned till fotens sula, kände genast åt vilket håll vindlingen gick, och sedan var det en enkel sak att linda av repet. Men det tog sin tid, så jag var nära nog kvävd, då jag ändtligen kom upp till vattenytan. Jag lade mig på rygg och flåsade som en säl. Då sjöng vågorna livsfugans contrasubjekt med starka stämmor, men allteftersom jag återhämtade mig tonade melodin bort och en annan började ljuda. Det var första temat, huvudtemat, livsberusningens strålande melodi. De tre ljusen i fönstret lyste och lockade. Jag fortsatte, men försiktigt nog med ryggsim, med fötterna vid vattenytan. Den följande, sista natten, gungade skötens flöte på samma plats, men då var jag beredd och hade lärt mig konsten att klara det. På denna episod byggde jag senare upp den symfoniska tondikten ”En skärgårdssägen”, vars elegiska avslutning är ett stilla utklingande av det sista avskedets vemod.

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Niklas Willén dirigerar Alfvén Symfoni nr 4, Op. 39, Från havsbandet (1919) Festuvertyr, Op. 52 (1944) Arndis Halla, sopran; Johann Valdimarsson, tenor Islands symfoniorkester – Niklas Willén NAXOS 8.557284

Synnöve Solbakken, svit ur filmmusiken Op.50 (1934) En bygdesaga, svit ur musiken till filmen Mans kvinna, Op.53 (1944) Elegie vid Emil Sjögrens bår Op.38 (1918) Norrköpings symfoniorkester – Niklas Willén NAXOS 8.557828

I

den sedan några år pågående kartläggningen av Hugo Alfvéns orkestermusik som Niklas Willén har gjort för skivbolaget Naxos, har två nya utgåvor sett dagens ljus. Tidigare har Willén spelat in symfonierna 1, 2, 3 och 5 kopplade med andra Alfvénverk. Här fullbordas nu symfonicykeln med nr 4 Från havsbandet, inspelad i Reykjavik med Islands symfoniorkester kopplad med den lite ovanligare Festuvertyren från 1944. På den andra skivan leder Niklas Willén Norrköpings symfoniorkester i två av Alfvéns bidrag till den svenska filmkonsten. Det gäller sviterna till filmerna Synnöve Solbakken och Mans kvinna, från 1934 respektive 1944. På den senare skivan har man också fått plats med en alfvénsk skivpremiär, nämligen orkesterelegien Vid Emil Sjögrens bår komponerad strax efter Sjögrens bortgång 1918. Ett stycke som alltför länge tillhört de gömda eller

glömda skatterna i Alfvéns produktion. Fjärde symfonin har sedan länge, tillsammans med musiken till baletten Bergakungen, markerat krönet på Alfvéns orkesterproduktion. Nu 1918–19 var Alfvén den obestridlige mästaren i instrumentationskonst norr om GarmishPartenkirchen, (där ju Richard Strauss som bekant var bosatt). Alfvéns liv har vid den här tiden konsoliderats. Han har sin tjänst som director musices vid Uppsala Universitet, där han också just promoverats till hedersdoktor. Han har sitt nya hem i Tällberg, där han kan dra sig tillbaka och komponera. Han är berömd, är den självklara mottagaren av beställningar på kantater för när och fjärran. Så skriver han sitt mästarprov, den fjärde symfonin. Efter uruppförandet i Stockholm och två lyckade framförande med Wiener Philharmoniker i Wien hösten 1921, förläggs det av det berömda förlaget Universal Edition i Wien. En dittills enastående bedrift i svenskt musikliv! På skiva har symfonin gestaltats av bland annat Nils Grevillius –

som också ledde det framgångsrika framförandena i Wien 1921 –, samt av Stig Westerberg och Neeme Järvi. På senare tid har också Alfvénälskaren Jevgenij Svetlanovs konsertupptagning från Moskva den 20 januari 1989 getts up på CD. Till denna illustra skara sällar sig nu Niklas Willén. Hans tolkning tillsammans med de unga isländska sångarna Arndis Halla och Johann Valdimarsson samt den isländska orkestern får Alfvéns praktfulla sommarnattsskildring av den svenska skärgården att skimra. Svetlanovs tolkning är kanske ännu mer extatisk, men Willén har den isländska orkesterapparaten helt under kontroll. Festuvertyren opus 52, som fyller ut skivan med den fjärde symfonin är kanske inte ett av Alfvéns mera betydande verk. Det är ett beställningsarbete för Malmö konserthusstiftelse och invigningen av det nya teater- och konserthuset i Malmö i september 1944. I detta verk har Alfvén bland annat använts sig av en skånsk folklåt, som han konstfärdigt vänder ut och in på. Här dyker på känt Alfvénmanér också små musikaliska visitkort ur tidigare verk.

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


Uvertyren framförs med finess och humor av islänningarna. Den andra skivan med alfvéniansk orkesterprakt är också full med små reminiscenser ur Alfvéns tidigare produktion. Här känner man igen en del motiv från såväl Bergakungen som Gustav Adolfsviten, i de båda filmmusiksviterna. I den svensk-norska produktionen Synnöve Solbakken, efter Björnstierne Björnsons novell har Alfvén också använt sig av en hel del norska melodier – ”fritt behandlad gammal norsk folkmusik”, som Alfvén själv uttrycker saken. Ett par sånger av Halfdan Kjerulf har fått bidra med melodiskt material för att ytterligare förstärka filmens och novellens norska ton. Annars är förstås den mest kända melodin som Alfvén använt sig av i denna tidiga svenska ljudfilm, Säterjäntans söndag av Ole Bull. Den kände säkerligen större delen av den svenska publiken igen vid filmpremiären i Stockholm den 22 oktober 1934. Ur musiken till den andra filmen Mans kvinna, efter Vilhelm Mobergs roman, sammanställde Alfvén en sexsatsig svit med titeln En bygdesaga. Även här använde sig han sig av folkmusik, fast nu hämtade han den från denna sida kölen. I den dramatiska satsen Vargskall, hittar man exempelvis folkvisan Mandom, mod och morske män. I denna film lånar Alfvén också Richard Wagners ledmotivteknik, där varje huvudperson i filmen har försetts med sitt eget musikaliska tema. Det gör denna svit mer musikaliskt helgjuten och gör att den i mitt tycke har lättare att stå på egna ben, befriad från den cineastiska handlingen. Annars är ju den eviga frågan när det gäller filmusik – god filmmusik – huruvida man skall märka den över huvudtaget. En skola hävdar ju att musiken skall finnas där och förstärka handlingen, men aldrig själv märkas. Den typen av filmmusik blir ofta rätt blek när man skalar bort den bildmässiga berättelsen. Och blek, det blir aldrig Alfvéns musik till

6

Mans kvinna. De olika episodernas titlar understryker istället styckets dramatik, med titlar som Drömmeri – Brottslig kärlek – Ångest – Svartsjuka – Vargskall. En av satserna – Sorgetåget – kom Alfvén för övrigt att återanvända i sin sista balett Den förlorade sonen. Så kommer vi fram till den stora sensationen med den här skivan. Skivpremiären för ett viktigt Alfvénverk, som helt hamnat i glömskan: Elegie vid Emil Sjögrens bår. Alfvén hade i allmänhet inte särskilt höga tankar om sina svenska tonsättarkollegor. Med ett undantag, den nästan tjugo år äldre Emil Sjögren. När Sjögren dog den 1 mars 1918, kom Alfvén ned från Uppsala med sina OD-ister för att sjunga på Sjögrens begravning. Sjögrens död grep Alfvén till den grad, att han beslöt att skriva ett stycke för att hylla den äldre kollegans minne. Det var ingen beställning utan Alfvén gjorde detta helt oombedd på egen hand. Han tog en av Sjögrens sånger – den stämningsfulla J.P. Jacobsentonsättningen Saa stansed og den dér den blodets ström, för övigt den sång som Sjögren på dödsbädden bett sin maka, att som tack ge till läkaren som behandlat honom under hans sista sjukdom. Alfvén gör som inledning, en mäktig, mörk orkestrering av den, till denna sin tondikt till Sjögrens minne. Med utgångspunkt från denna sång målar sedan Alfvén med sin mästerliga instrumentationskonst en fresk i toner, en musikalisk hyllning, som vill jag påstå, saknar motstycke i den svenska tonkonsten och internationellt kanske endast kan jämföras med engelsmannen Edward Elgars ömsinta musikaliska porträtt av sina vänner i de berömda Enigmavariationerna. Denna Alfvéns orkestrala 12 minuters hyllning av Sjögren bör inte saknas i någon sann Alfvénväns CD-samling! Niklas Willén får fram både det ömsinta och det kraftfulla i detta musikaliska memento. Och hans orkester följer hans minsta vink.

Så en liten randanmärkning. Den här serien med Alfvéns orkesterverk är ju alldeles uppenbart inriktad på en internationell marknad – vilket naturligtvis är någonting oerhört positivt. Skivorna skall alltså finnas på skivdiskarna i såväl Paris, London som Sidney och San Francisco. Men – det betyder att texten i texthäftet endast finns på engelska och tyska. Det hade inte skadat att också ha texten på svenska för den inhemska marknaden. Nåväl, i dagens internationaliserade samhälle får man väl stå ut med det. Men man har bett en engelsman (eller amerikanare?) att skriva texten i texthäftet och det kan ju dessvärre få vissa oväntade konsekvenser. Så blev det just i det här fallet. Att Elegien vid Emil Sjögrens bår Op.38 bygger på en sång av Sjögren får man inte veta. I texthäftet kan man däremot med stora bokstäver läsa att Elegien, komponerad 1918, är hämtad ur orkestersviten Gustav II Adolf, Op.49, ursprungligen komponerad som musik till skådespelet Vi. Att musiken till Gustav Adolfsviten är sammanställd ur musiken till Ludvig Nordströms skådespel Vi, är ju helt korrekt. Men Elegien ur Gustav Adolfsviten – som ju är ett av Alfvéns mest kända stycken, och vars tema Alfvén frikostigt använde sig av i många av sina verk – däribland till exempel i Sorgetåget i den här inspelade sviten En bygdesaga – den har ju naturligtvis ingenting med Sjögrenelegien att göra. Det kan man mycket enkelt se i noterna, eller varför inte genom en enkel avlyssning av Gustav Adolf-sviten, som ju för övrigt också den finns i Naxoskatalogen. En liten plump i protokollet, på en i övrigt mycket fin produktion. Bägge skivorna är för övrigt av både musikaliskt och tekniskt hög klass. CURT CARLSSON

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Elégie (Vid Emil Sjögrens bår). Tondikt op.38

E

mil Sjögren och Hugo Alfvén var vänner sedan någon gång på 1890-talet. Tyvärr finns just ingen känd dokumentation av denna vänskap i form av brev eller dagboksanteckningar, men källor finns som berättar om gemensamma konserter, bland annat i Uppsala 1899, och det finns antydningar om ett gemensamt festande. Känd är anekdoten om hur den inte särskilt nyktre Sjögren kom med en blombukett till Alfvéns hem på kvällen efter premiären på Hugos andra symfoni 1899, men blev avvisad vid dörren av hans bror, och då slängde in sin bukett i farstun med orden: ”Hälsa Hugo att hans symfoni är förbannat mycket bättre än hans broder!” När Alfvén skrev om sin äldre kollega i sina memoarer var det med stor sympati och beundran. När han 1911 bosatte sig i Uppsala hade paret Sjögren redan året innan köpt hus i Knivsta. Det är dokumenterat att Alfvén besökte kollegan i Knivsta, och förmodligen var han medarrangör till de två konserter som Sjögren gjorde i Uppsala 1916. Man får tänka sig att deras umgänge var mer intensivt än så. I mars 1918 avled den 65-årige Emil Sjögren, och vid hans begravning sjöng OD en av hans manskörssånger, Under vita liljor, under Alfvéns ledning. Något senare komponerade denne det verk som blev det viktigaste dokumentet över de två tonsättarnas vänskap: Elegi (vid Emil Sjögrens bår). Det skrevs några månader efter begravningen och uruppfördes vid Musikaliska akademiens sammankomst samma höst, som delvis blev en minnesstund över

Sjögren. Nu finns elegin för första gången på skiva, tolkad av Niklas Willén och Norrköpings symfoniorkester i den serie med Alfvéns orkestermusik som Willén gjort för märket Naxos. Det är ett stycke i full symfonisk skala som Alfvén har skrivit. Det inleds med Sjögrens sång Saa standsed og dér den Blodets Strøm till en dikt av J.P. Jacobsen, en enkel, förtätad sång vars korta text behandlar livets flyktighet och döendets process. Sjögren själv, som gärna flätade ihop liv och verk

– såsom i jämförelsen mellan fonin och brodern ovan – förknippade under sin sista tid denna sång med sin egen död. Genom att sätta in sången i ett större instrumentalt sammanhang anknyter Alfvén möjligen till en pianokomposition som Sjögren själv hade skrivit till minne av en avliden vän: Holger Drachmanns sista färd till Skagens klitter från 1908, där tonsättaren citerar en av sina egna sånger till Drachmanns texter.

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


Alfvén återger sången Saa standsed … från början till slut, med fullständig respekt för alla detaljer. Här ansluter han sig också till en tradition: både Aulin och Stenhammar hörde till dem som re hade orkestrerat verk av gren. Denne hade själv stora problem med att skriva för orkester och lyckades aldrig fullborda ett rent orkesterverk, trots många ansatser. Alfvéns instrumentering

8

av Sjögrensången är gjord i mörka färger, melodilinjen bärs av violastämman och färgas av träblås i lågt register. Att basklarinetten får framföra sångens sista, frågande melodifras är karakteristiskt för Alfvéns säkra och personliga strumentering. Ur Sjögrens sång växer sedan annan musik fram som ansluter till den i tempo och taktart. Det har först en mer trösterik ton, utan att kontrastera starkt mot

det sjögrenska idiomet. En ny del avlöser därefter, med högdramatiska tutti och stor gestik. Sjögrensångens tematik dyker inte upp igen – den var som en inkörsport till Alfvéns egen, delvis mycket känsloladdade musikaliska kommentar till Sjögrens bortgång, vilken berörde honom djupt. ANDERS EDLING

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén: Symfoni nr 2 op.11. Alfvéns rättelser i hans eget partitur i Statens Musikbibliotek med tillägg av Finn Rosengren. Stort partitur: Köpenhamn & Mainz [1901]. Schott 26854 Stämmor: Wilhelm Hansen. Sats 1 t. 2

fag col b-cl cor I, III in A

s. 4 2 före Vivace

cl II

s. 5 5 efter Tempo I

fag I col b-cl

1 s. 8 t. 1

återställd

cl I solo vl I

p dolce marcato pp

cor II

skall habindbåge från föregående t. (Finn Rosengren)

vl I

espress mf

5 efter 1 s. 10 25 efter 1

cor III, IV

s. 11

fl I

första tonen c3 punkterad halvnot

s. 12

vlc, cb

mf

s. 13 t. 3

vl I

skall ha ess (Finn Rosengren)

23 t. före 13

bleckblås, stråkar

fp

s. 19 t. 5

fag I

andra noten skall vara fississ (Finn Rosengren)

s. 20 t. 4

fag I

första noten skall vara återställt d (Finn Rosengren)

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


s. 21 6 före 14

stråkar

pp

4

stråkar

pp

s. 23-24

alla

Repris 1 struken

s. 25 t. 1

vl I

första noten skall vara återställt f (Finn Rosengren)

s. 25 t. 2

blåsare

pp

s. 26 t. 4

vlc, cb timp

f ff

s. 28

cb

första tonen återställd

s. 33 t. 5

cb

fjärde tonen skall vara f (Finn Rosengren)

s. 35 Sista t.

molto cresc

s. 38-39 8 före 7

fag I, II col b-cl

s. 44 12 efter 8

cor III, IV in D

Takten struken. Frasen lyder

s. 61. 5 efter 11

fag I

col b-cl

s. 62 7 före 12

ob II, cl I col fl I, II

Sats 2 s. 67

cb

s. 71 18 efter 1

fl

s. 73 t. före dubbelstrecket

vl I

första tonen återställd

efter dubbelstrecket

alla

2/4 slås som 4/8

18

4 första t. endast understämman. Överstämman övertas av vlc

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


s. 74 t. 8

cfag

första noten skall vara giss (Finn Rosengren)

s. 75 6 efter 2 siffra 3

cb

återställt e

cl alla

a 2, b-cl p 2/4

s. 78, 10 före 4

cor in G

återställd

s. 79 t. 6

fl I

skall ha återställt e (Finn Rosengren)

7 före 4

alla

4/8

s. 81 9 efter 4

cor II,III

s. 83 5 efter 5

tuba col fag II

s. 86 10 före 6

t-trb

första halvnoten skall vara f

s. 87 t. 2

cor III

första noten skall vara återställt h (Finn Rosengren)

s. 91 sista t.

vl I

första tonen halvnot

7

alla

språng till 8

8

vla

första ackordet ersatt med tonen b

blåsare

andningstecken före näst sista t.

s. 101

Sats 3 s. 109 7 före 1

Piatti

s. 111 3 före 2

cor III, IV

Ej stoppat

s. 112 2. före 2

cor III, IV

Stoppat

s. 119 t. 3

fag I, II

det skall vara tenorklav från andra noten (Finn Rosengren)

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


s. 120

alla

Reprisen struken

s. 120 t. 8

cor I

sista noten skall vara noterat giss (Finn Rosengren)

s. 124

cl

à2

s. 124

cor I col cl

6 ob col fl, cl

alla

Repris 1 struken

s. 157 13 före 3

vl I vl II vla

efter sista tonen tillagt e3 efter sista tonen tillagt h2 efter sista tonen tillagt g1

s. 169 7 efter 6

vlc

sista tonen spelas i stället av c-fag

Sats 4

20

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


s. 170 8 före 7

s. 174 efter dubbelstrecket s. 177 siffra 8

alla

Tempo tranquillo

alla

Poco a poco ripigliando il tempo primo

s. 180 t. 3

cl II

tredje noten skall vara noterat fiss (Finn Rosengren)

s. 182 t. 3

vlc

det skall stå ett återställningstecken före femte noten (Finn Rosengren)

s. 192 t. 2

fl I, II

andra noten skall vara ass (Finn Rosengren)

s. 203 t. 2

cl I, II

det skall vara bindbåge mellan tredje och fjärde noterna(Finn Rosengren)

Stämmaterialet överensstämmer ej med partiturets början. Till detta säger Alfvén i ett brev till förlaget Wilhem Hansen den 7/10 1950 ”[…] Under tryckningen omarbetade jag den första satsens inledning från början fram till orienteringsnumret 1, alltså fyra hela sidor och tre takter på den femte sidan. Denna ändring blev också införd i partituret undr dess stickning, men av någon oförklarlig anledning blev den icke införd också i orkesterstämmorna […] För egen del räddade jag situationen genom att i mitt eget tryckta stämmaterial klistra in i varje stämma en kort inlaga, som stämde överens med partituret på det nämnda stället […]” Stämuppsättningarna i Uppsala universitetsbiblioteks och i Akademiska Kapellets i Uppsala exemplar har dessa ändringar införda.

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Alfvén: Symfoni nr 3. Finn Rosengrens kommentarer till fel och oklarheter i partitur och stämmor. Stort partitur: Stockholm 1913, Hirsch 2612 Fickpartitur: Stockholm 1952, Gehrmans 2618 Stämmor: Gehrmans. De två partiturutgåvorna avviker något från varandra i instrumentationen, vilket Sven-E Svensson påpekar i sin inledande kommentar i fickpart. I hyresexemplar från Gehrmans av det stora partituret har vissa ändringar införts, som gör det i det närmaste (men inte helt) identiskt med fickpartituret. I denna lista avser kommentarerna partituren om inte annat anges.

Sats 1. 5 före 2

cor II, III, V

Bindbågen saknas.

6 efter 2

fl III

Skall ha återställt c.

2e5

fag III

Bör ha forte i denna takt.

2 e 20

vl I, II

I stämmorna är alla tonerna uppdelade i 16-delar på samma sätt som i föregående takt:

Detta mönster återkommer sedan i 4, 6, 8 och 10 takter efter 20. 6 e 36

cl II

Skall ha noterat återställt f.

3 f 39

fl II

Skall ha bindbåge till nästa takt.

Sats 2. I denna sats saknas nästan alla tempobeteckningar i stämmorna med undantag för den första (såsom poco più lento 2 efter 3, a tempo 2 efter 4 etc). 4e3

cor V, VI

Skall ha basklav.

2f6

cor II

I stämman spelar cor II unisont med cor VI i denna takt.

2e6

cor IV

I stämman spelar cor IV unisont med cor III på triolerna.

2e8

vla, vlc

I partitur 1913 och i st har de nyansen p, vilket i Gehrmans uthyrningsex av part ändrats till mf. Fickpart har tryckt mf. Detsamma i vl I och II 1 f 9 och 9.

2 e 11

vlc

I stämman finns felaktigt en bindbåge mellan andra och tredje noten.

2 e 12

vlc

Skall ha basklav i första halvan av takten.

13

tuba

Andra noten skall vara ass.

22

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


14

vlc

Andra noten skall vara aiss även i understämman.

2 e 14

vl II

I stämman saknas återställningstecken för g på andra åttondelen i takten.

3 e 14

cor I

Tredje noten skall vara noterat återställt e.

15

cb

I stämman saknas återställningstecken före andra noten.

2 e 15

fl I, cl III

I stämmorna sker bytet mellan fl I och cl III en åttondel senare än i part:

2 e 16

vl II, vla

I partitur 1913 och i st har de nyansen p, vilket i Gehrmans uthyrningsex av part ändrats till mf. Fickpart har tryckt mf. Detsamma i vl I och II 2 f 17

vlc, cb

Skall vara arco.

10 f 1

trb I, II

Skall vara tenorklav.

4

ob I

I uthyrningsexemplaret av det stora partituret har ob I lagts till i efterhand i 8 takter. Saknas i fickpart och i stämman.

3e6

cor IV

Skall ha nyansen p eller pp.

3f9

trb II

Skall ha dubbelkors före andra noten.

15

alla

Poco a poco più moto

4 f 21

cb

Skall ha arco.

4 f 23

vla

Överstämman skall ha aiss.

4 f 26

ob II

Andra noten skall vara återställt g.

Sats 3. 30 Sats 4.

26

2 e 37

I det stora partituret och i stämmorna spelar cl I och II i 8 takter en oktav lägre än i fickpart. I uthyrningsexemplaret har cor I lagts till i efterhand i 8 takter. Saknas i fickpart och i stämman. vl I

Andra noten skall vara hiss.

Slutkommentar: När källorna avviker från varandra är det enligt min åsikt fickpartituret från 1952 som gör det mest trovärdiga intrycket. Det är väl sannolikt att Alfvén där genomförde ändringar som han funnit motiverade efter sina erfarenheter av att ha lyssnat till och själv dirigerat stycket under många år. Jag skulle därför personligen föredra att stämmorna ändrades till 1952 års version. Men jag vet ju inte när stämmorna skrevs och varför de ibland avviker från båda partituren. Representerar de kanske till och med den allra första versionen av symfonin, den som uruppfördes i Göteborg 1906?

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


”... du som är allra kärasten min” Den nordiska folkvisan.

Lunds Vokalensemble, dir Ingemar Månsson. LVE-6, 2007 Folkmelodier från fem nordiska länder arrangerade för blandad kör, manskör och damkör är samlade på en nyutkommen CD med Lunds Vokalensemble och körens dirigent Ingemar Månsson. Kören väljer att starta i Sverige och återvända dit efter besöken i Danmark, Norge, Island och Finland. Det gör inspelningen till en smidig och behaglig vandring mellan språk och kulturlandskap. Ingemar Månsson och kören tar sig an uppgiften med stort allvar. Nordiska folkvisor är sällan lättsamma. Texterna är oftare allvarliga än glada och uppsluppna. Att det är en vacker, välintonerad och välbalanserad körklang behöver inte ens nämnas. Man blir trygg från första stund. Många av körsångerna är välkända. De är så välbekanta att det kan kännas klåfingrigt att recensera framförandet och att göra några konstnärliga värderingar av dem som körarrangemang. Snarare engagerar mig tanken på vad som har fångat arrangörens intresse för sången – melodin och dess text. Texterna överlever därför att melodierna förmår bära dem och vice versa. På denna balans mellan ord och ton förlitar sig arrangören, förstärker uttrycket i det redan befintliga, framhäver med sitt sätt att arrangera något enskilt i texten och melodin eller fångar helheten bara genom att ge rytmiskt och harmoniskt stöd åt melodin och dess fraser. Det sistnämnda räcker många gånger för sångens överlevnad. Ingemar Månsson och Lunds Vokalensemble har gjort presentationen av nordisk folkvisa för kör till en intressant exposé av arrangerandets konst. De nordiska länderna är sig lika när det gäller valet av den homofona satsen, präglad av en nationalromantisk tid då de flesta av

24

arrangemangen kom till. Desto tydligare framträder de som avviker, de arrangörer som gör något mer än återger melodin och en ackompanjerande klang. Först ut är Hugo Alfvén. Han är en av mästarna. Han kan både spegla helheten och ge detaljerna utrymme och de olika röstlägenas klangfärger spelrum som vore det en komposition för orkester med olika instrument. Både ”Tjuven” och ”Jungfrun” har ett enda sammanhängande musikaliskt förlopp, där varje vers får sin egen utformning, deltar i berättandet. Danmark besöker vi i sällskap med några melodier som vi i Sverige är väl förtrogna med – ”Kaerlighedsrosen” och ”Det var en lørdag aften”. Tonfallet är ljust och vänligt som det danska landskapet och körsatserna formellt okomplicerade men körmässigt välgjorda. När vi förflyttat oss till Norge kommer vi rätt in i en brudmarsch med rörelseglädje både melodiskt och rytmiskt som en välgörande musikalisk kontrast. Men det är med de två följande sångerna som arrangörerna Gunnar Eriksson och Grete Pedersen tar kraftfulla tag om visorna. Precis som Hugo Alfvén skapar de en kompositorisk helhet av de strofiska visorna. Gunnar Eriksson laddar ”Sumarnatta” med starka uttryck för den ljusa sommarnattens berusning men också existentiella allvar och öppnar melodin för nya samklanger. Grete Pedersen förflyttar oss i sången ”Ned i vester soli glader” från den enkla melodin om den nedåtgående solen och tacksamheten för dagen som varit till ett stort allvar i den lilla människan. Det sker med en klanglig intensifiering och spänning med hjälp av bordunklanger och klusterklanger som så småning-

om växer till en tät homofon körsats. Gränsen mellan arrangemang och komposition suddas ut. Det är på Island jag drabbas av det oväntade. All skön klangvärme, alla välrundade frasslut i naturlyriska scenerier försvinner för en stund. Den oresonliga djärvheten och livets prövningar i en hård natur tar sig ton i Hallgrímur Helgasons ”Èg að öllum” med kvintgångar i parallellrörelser och en mustig och kärv klanglighet. Men ömsint allvar finns också på denna säregna ö i vaggvisan ”Sofðu unga ástin mín” och då med den strofiska formens trygga regelbundenhet. Med två finska visor och en finlandssvensk är den nordiska resan på väg mot sitt slut. Det är framförallt Selim Palmgrens ”Näcken” som med sin dramatiserade musikaliska berättelse lägger ytterligare ett exempel till raden av arrangemang som bryter mot den traditionella strofiska homofona körsatsen. Här får kören vers för vers i varierande musikalisk dräkt förmedla balladen om Näckens våldsamma färd med den vackra jungfrun. När kören avslutar sin resa och återvänder till Sverige är cirkeln sluten. CDn som inleddes med Alfvéns Uti vår hage, den kanske mest sjungna körsången går i mål med en annan av våra skickligaste körtonsättare och arrangörer för kör – David Wikander. Det enkla är ofta det svåra, men det har visat sig kunna hålla generation efter generation. Vi är många som är tacksamma för att det ännu finns körer som förmår förmedla det stora i det lilla. GUNNEL FAGIUS

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/08