Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/07 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Baltiska kantaten Läs om Hanser Lina och Alfvén Läs om Alfvéndagen m.m.


Alfvéniana 3-4/07 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@comhem.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@telia.com PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm

2

Innehåll Baltiska kantaten i Malmö 1914. Del 2. Av Bodil Asketorp 3, 23 Alfvéndagen 2007 8 Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007 intervjuas av Jan Olof Rudén 10 Det tidiga Alfvénminnet – hur skapades det? Av Gunnar Ternhag 11 Dalarapsodin och Hanser Lina Göransson 14 Alfvéns badvanor hjälpte Linnéforskningen. Av Gunnar Ternhag 15 ”Hanser-Lina, Siljanskörens pärla och klockarmor i Orsa, debuterar på Operan”. Av Jan Olof Rudén 16 En okänd version av Hugo Alfvéns femte symfoni. Av Olof Andersson 21

Omslaget: Invigningen av Baltiska utställningen i Malmö den 15 maj 1914. Fotografen står vid honnörsbordet och vi ser orkestern i fonden. Fråga är om dirigenten här är Alfvén eller musikdirektör Trobäck? Man ser ingen kör men sångarna har förmodligen sina platser till vänster om orkestern. Orgeln är en specialbyggd utställningsorgel från firma Åkerman och Lund, Sundbyberg

Alfvéniana 3-4/07 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Baltiska kantaten i Malmö 1914, del 2 AV BODIL ASKETORP Invigningshögtiden1

S

å kommer den 15:e maj med strålande sol och lagom värme, en lugn och ändå en lagom bris ovan taken håller de oräkneliga flaggorna i och utom utställningsområdet i festlig rörelse. Baltiska utställningen skall öppnas i närvaro av kungahuset, det är en riksangelägenhet av stora mått. Landets alla tidningar är på plats, flera tidningar har egna paviljonger på utställningsområdet. Det är sålunda inte svårt att hitta texter om och beskrivningar av Alfvéns kantat. Några av de stora tidningarna tillhandahåller till och med hela den Flensburgska kantattexten. Modest i sin rapportering förhåller sig blott tidningen Arbetet i Malmö.2 Ur SvD den 16 maj saxar vi följande: "Morgontågen och de första båtarna för dagen ha hitfört massor av resande. Spårvagnar och automobiler i mängd ha flitigt anlitats för personbefordran. När klockan led framemot 11 började filen av privatautomobiler, ekipage och droskbilar att riktas mot utställningen. Den ridande polisen hade fullt arbete att hålla skarorna i ordning. Ända från residenset, hvarifrån den kungliga kortegen utgick, till utställningens hufvudentré voro gatorna tätt kantade med intresserade åskådare och balkonger och fönster voro äfven fullsatta med väntande."

nedre väggfälten bakom bärande gråstenspelare; övre delen i gulbrunt med stiliserade kronor och i mitten en improviserad elektrisk krona av ansenliga dimensioner. Man måste ju vid närmare påseende ofta le åt materialet, vari dessa vidlyftiga konstnärligt komponerade byggnadskomplex äro uppförda, man påminner sig då även att de – sorgligt nog endast äro – ’en sommarsaga.’" Hon berättar också detaljerat om publikens klädsel: "Publiken samlades, klockan närmade sig tolfslaget, då de kungliga väntades. Inga uniformer syntes till, den diskreta redingoten med svart halsduk och hög hatt var förmiddagens lösen för herrarne. Damerna förekommo alla i hattar och promenaddräkter, många eleganta och förtjänta att beskrivas i en modeartikel men inte här...paradisfåglar och aigretter, vita plymer och svarta, nickade och viftade vid artiga hälsningar.

Klockan närmar sig tolv på dagen. Invigningsceremonin äger rum i den stora kupolförsedda Kongresshallen som ligger i centrum av utställningsområdet. Hallen är rikligt smyckad med girlander och den kungliga tribunen är klädd med blomster. Ur journalisten Maria Scholander-Hedlunds rapport till Handelstidningen i Göteborg får vi t.o.m. en beskrivning av färgerna i Kongresshallen. "Det är en cirkelrund hög sal med fyra ingångar, estrad för de kungliga, dito för kören och orkestern, samt en talarstol i mitten. Dekorationen är hållen i dämpat gråviolett på de stora 1

I förra delen av av min artikel fanns några mindre fel, bl.a. avtackar jag i min första fotnot Bo Berglund i tro att han är knuten till Malmö museer, hans arbetsplats är Malmö stadsarkiv. Vidare vet jag naturligtvis att 1:a världskriget utbröt i augusti 1914 och inte september som jag slarvigt skriver. 2

Av mig genomgångna tidningar: SDS, Skånska Dagbladet, Arbetet, Skånska Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I Alfvéns klippbok i Uppsala universitetsbibliotek återfinns endast recensionen från Skånska Aftonbladet.

Att märka är att Alfvéns namn inte nämns i programmet

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


Den jätteartikel som finns i Sydsvenska Dagbladet den 16 maj med rubriken Baltiska utställningen öppnad ger en detaljerad bild av invigningsceremonin. Detta

av kronprisen – intonerades den första delen av kantaten under kompositören director musices Hugo Alfvéns egen ledning. Kören bestod av närmare 200

gäller även för kantaten som recenseras och detaljerat beskrives av en initierad musikskribent.3 Mer om dennes recension/verkbeskrivning nedan. Som framgår av programmet ovan uruppfördes Baltiska kantaten i två avdelningar, föregången av en utställningsmarsch av direktör Trobäck. Konversationens vågor gingo höga i väntan på de kungliga. Då den väldiga kronan tändes gick ett sus av beundran genom salen. Den stora orkestern och kören under direktör Trobäcks ledning stod klar. Efter ett par minuters väntan höjde direktör Trobäck taktpinnen och utställningsmarschen 4 tonade över hallen. Sedan de kungliga intagit sina platser – Konung Gustav V hade blivit sjuk och ersatts

Fotografen står mitt i orkestern och vi ser bordet i fonden där en talare står upp – förmodligen efter kantatens första del för det syns ingen på dirigentpulten Flera damer i vitt till höger om fotografen är säkerligen några av koristerna. Den lätt tunnhårige man som sitter andre man från vänster, sannolikt snett bakom harpisten, är det månne Alfvén? Det är ju inga korta tal, Alfvén måste ha suttit någonstans under talen . Malmö museers samlingar damer och herrar. Barytonsolist var fil. lic. Fredrik Jahn. Därefter anmodades kronprinsen av landshövdingen att förklara utställningen öppnad vilket han gjorde och fortsatte i ett långt tal. Efter dessa tal framfördes kantatens andra del.

3

Det är en osignerad artikel men jag antar att det är Sydsvenskans ordinarie (?) recensent W.S. som med all sannolikhet har haft kantattexten i förväg samt varit på någon repetition i Kongresshallen 4 Trobäck var en betydande musikerfamilj från Skåne där fyra bröder gjort sig kända som kapellmästare, regementsmusiker och medlemmar av Kungliga Hovkapellet i Stockholm. Den här nämnde var den äldste, Johan Gottfrid (1868-1931), som var musikdir. vid Kronprinsens husarregemente i Malmö 1902-21 och dessutom kapellmästare vid Malmö teater. Det finns en festuvertyr i hans verklista. (ur art. i 1948 års upplaga av Sohlmans musiklexikon)

4

Baltiska kantaten är, som vi ser, ett stycke ceremonimusik. Dessa ceremonier var själva förutsättningen för kantaterna kring förra sekelskiftet. Texten fanns tryckt för de inbjudna och de flesta tidningar publicerade den dagen efter tillsammans med talen av landshövding R. De la Gardie och kronprins Gustav Adolf och telegrammen från och till Kung Gustav V. Mottagandet Mottagandet av kantaten var översvallande som det framgår av en samstämmig press. Eller rättare sagt:

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


man fick förmodligen vad man förväntade sig. Ibland är det svårt att veta om man är positiv till utställningen som sådan eller själva kantaten. Alla tidningar, med Sydsvenskan i spetsen, trycker stora artiklar om invigningshögtidligheten och kantaten. I boken Officiell berättelse är den del av Sydsvenskans recension som är en verkbeskrivning avtryckt (s. 169-170). Om själva framförandet kan vi läsa i samma tidning: "Utförandet ställde genomgående stora kraf på såväl orkester som solist och kör, men alla parter visade sig vara väl beredda på och väl vuxna uppgiften. Till kören hade samlats väl de mesta och bästa af kvinnligt och manligt röstmaterial, som staden äger, och man hade såväl under hofkapellmästare Hennebergs förberedande som kompositörens slutgiltiga instudering gått till arbetet med verklig entusiasm. Resultatet blef också det bästa, som under de förhandenvarande omständigheterna – kort inöfningstid, verkets svårigheter, vid tom lokal synnerligen besvärlig och ekande akustik i hallen, där de slutliga repetitionerna måste försiggå etc. – kan tänkas och i och för sig framhäfvande verkets många musikaliska skönheter till betagande verkan. Solisten, fil. licentiat Jahn från Uppsala, gjorde sig fördelaktigt bekant här som solist vid O.D.-körens senaste konsert under Alfvén och rättfärdigade nu genom sitt med präktig sonoritet framburna föredrag af solopartierna i kantaten de högt ställda förväntningarna. Kompositörens i allmänhet lugna och väl avvägda, men i afgörande ögonblick starkt poängterade och eldande ledning gaf åt verket ett på en gång imponerande och medryckande utförande. Nils Flensburgs text är också ett starkt och fullödigt verk, en benådad skalds skapelse. Från att ha varit det lundensiska universitetets festdiktare har prof. Flensburg blifvit hela Skånes skald, som öfverallt, när inom provinsen ett stort minne firas eller en betydelsefull handling skall hugfästas i besjälade ord och mäktiga rytmer skänker lyftning och helgd åt stunden och i sin baltiska kantat når han måhända ännu högre än någonsin förr." I Maria Scholander-Hedlunds rapport till Handelstidningen i Göteborg får vi några ytterligare iakttagelser. Akustiken i hallen inte är den bästa, ett faktum som återkommer hos flera skribenter: "Före och efter talen utfördes kantaten. Akustiken i den stora hallen är ej särdeles god, återljudet var besvärande, isynnerhet för barytonsolot som fanns inlagt. Alfvéns musik tyckes på en gång gedigen och vacker: Början, där Baltiska havet höres brusa, älvar porla och skogar susa, är i hög grad Alfvénsk, i såväl kraft som lekfullhet. Några melodiösa partier komma säkert att införlivas med vår mest omtyckta musik. En särdeles originell, högmodern kör till orkester framställer på en gång drastiskt och målande industrins alla oljud: hammare dunka, pipor vissla, turbiner surra, plåtar skrälla – en egendomlig och dock ej frånstötande ’maskinmusik’, ackompanjemanget till körens sång. Orden till kantaten voro införda i gårdagens tidning. Invigningsfesten avslutades med att biskop Billing i ett tal, som blott dåligt hördes, nedkallade Guds väl-

signelse över utställningen. Orgeln intonerade härpå ’Vår Gud är oss en väldig borg’. Landshövding de la Gardie utbringade ett leve för H. M:t konungen, följt av fanfarer, kungssången sjöngs, och därefter skingrades den brokiga skaran ut i det bländande solskenet." Idag vet vi att hennes fromma förhoppning att några av kantatens melodiösa partier skulle komma att införlivas i den svenska sångskatten inte har infriats! Men tydligt är att kantatens uruppförande den 15 maj inte innebar slutet på arbetsdagen för Alfvéns del. På kvällen gavs ytterligare två filharmoniska konserter i Kongresshallen: klockan 20.00 och klockan 21.30. Under den senare konserten "ägnadt åt de fyra baltiska ländernas konst" med musik av Kuhlau, Tjajkovskij och Weber får Alfvén dirigera sin egen "Midsommarvaka". Såhär skriver W.S. i Sydsvenskan: "Bifallet var genomgående hjärtligt och så kraftigt, som de tillgängliga medlen tilläto. Hugo Alfvén blef föremål för en verklig hyllning af publik och orkester och fick mottaga en större lagerkrans med band i de svenska färgerna." Det var den nämnde energiske direktören för musikkonservatoriet Giovanni Tronchi, som arrangerade och dirigerade de filharmoniska konserterna, tanken var att det skulle bli en serie konserter med klassisk musik under hela utställningssommaren i Kongresshallen och så blev det också. Hela sommaren klagar man över den dåliga akustiken i Kongresshallen som ingalunda förbättras under de, vad jag förstår, ganska glest besökta konserterna. Men bristen på publik försöker man komma till rätta med: man sänker priset från en krona till 50 öre för alla platser i salen. Repris 16 maj Dagen därpå framförs Baltiska kantaten igen med samma besättning och nu som en "riktig" kantat vid en konsert. Att Alfvén och hans kantat var uppskattade i Malmö råder det ingen tvekan om. Denna recension, från SDS 17:e maj, är signerad W.S.: "lnvigningskantaten gafs i går ånyo som konsert i Kongresshallen å utställningen under ledning af kompositören och med biträde af samtliga vid invigningen medverkande. Ryktet om kantaten hade tydligtvis gått vida, ty trots den tidiga timman för konserten (kl. 4 e. m.) och den knappa annonseringen blef den stora lokalen synnerligen väl besatt af en intresserad publik – antalet närmade sig med all säkerhet tusentalet. För kompositionens innehåll ha vi redan i samband med omnämnandet af invigningen redogjort. Det förnyade åhörandet af verket kunde endast ytterligare befästa det gynnsamma första intrycket och afhölja nya vackra eller verkningsfulla detaljer. Kören var något svagare besatt, men gjorde sig i hufvudsak väl gällande mot orkestern – ett undantag bildade den vackra manskören ’Ur skären där skjuter ett drakskepp fram’, hvilken öfvermannades och dränktes i orkesterns vågor. Solisten, licentiat Jahn, uppbar sitt parti på ett i alla afseenden präktigt sätt. Akustiken var vid så väl besatt lokal

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


och vid de ju i regel långsamma vokala partierna mera tillfredsställande än man kunna vänta. Alfvén blef efter konsertens slut hjärtligt hyllad af såväl publik som kör och orkester. Från orkestermedlemmarna öfverräcktes under touche en vacker lagerkrans och från kören blommor. Kompositören å sin sida syntes särdeles tillfredsställd och tacksamt stämd mot sina medhjälpare. Enskildt lär han också ha uttalat sin tillfredsställelse med dem, icke minst med de goda körkrafter som ställts till hans förfogande"

Det är en kantat som nästan helt saknar instrumentala för- eller mellanspel, den fördelar den långa texten mellan kör- och solopartier. Understrukna partier i kantattexten nedan markerar Alfvéns upprepningar av texten. Bokstäverna betecknar de olika musikaliska formdelarna, samma bokstav flera gånger betyder att formdelen, alltså musiken, upprepas hos Alfvén. Några musikexempel, melodier, ur kantaten finns hos Hedwall och Rudén. I recensionen såväl som i den Flensburgska texten har jag även här behållit originalstavningen. Det var väl just i maj 1914 som Svenska Akademien beslöt att utge en ordlista där nystavningen helt skulle vara genomförd. Till vänster: Partituret s. 8, första körinsatsen. Den första delen består av ett kortare orkesterförspel samt två körsatser, A och B. Texten och stämningen i de båda stroferna är vässenskilda, ett faktum som Alfvén följt i sin tonsättning.

1. Orkesterförspel. Maestoso. a-moll Kör A. BALTISKA HAF, när ur istidens dvala vaknadt du lyftes i vårböljor svala, nordiska nejder, än öde och kala, Länge därinom din fåra hölls bunden, banad som inhaf bland skären och grunden, tills i de strömdrag du skar genom sunden världshafvets vädjoban öppen dig låg.

Verkbeskrivning Nedan följer ett försök till verkbeskrivning av Baltiska kantaten. Det finns som vi nämnde ingen inspelning och kantaten har inte klingat sedan 1914. (Jämför dock fotnot 1 i förra delen). Källorna är främst öronvittnet på plats, Sydsvenskans recensent vars text publicerades 16 maj 1914 (sannolikt signaturen W.S.), mina egna iakttagelser av partitur och klaverutdrag samt det stöd dessa kan hämta ur Lennart Hedwalls utmärkta analys i Hugo Alfvén, s. 293-295 samt Hugo Alfvéns egen beskrivning.

6

"Öfver den korta orkesterinledningen hvilar stämningen af det baltiska hafvet, som tungt och långsamt lösgör sin dyning ur isens hårda famntag. Öfver kontrabasarnas djupa, sakta men mäktigt framströmmande grundton höja blåsare och stråkar sin sång. Hufvudmotivet är byggdt på den kärfva, längtansväckande öfverstigande kvarten, från hvilken en kromatisk melodisk linje sakta stiger och faller som en långsam hafvets häfning. I denna stämning sätter kören in med sin hälsning till Baltiska hafvet, sopraner, altar, tenorer och basar unisont upptagandes hufvudmotivet från orkesterförspelet. Slutet av kören, där i texten Östersjön skär sin väg genom sunden ut till världshavet, stegras genom en djärf och dissonansrik, men målande och karaktärsfull stämföring till en synnerligen verkningsfull episod." SDS.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Grundtonart a-moll med kromatiska rörelser i såväl orkester som sångstämmor, den överstigande kvarten, tritonusintervallet, är karakteristiskt för satsen, liksom mullrande puka och stor trumma, komplicerad harmonik med tidvis imitatorisk behandling av "temat", den överstigande kvarten. B. a) Älfvar som lössläppta fålar nu springa utåt din strandbrädd med hvitskummig bringa; vikarnas vasskrönta sjöjungfrur svinga in i ditt famntag ur solljummadt bad. b) Täckt ner till midjan af drifisens pansar, våren i möte du jublande dansar a) Täckt ner till midjan af drifisens pansar, våren i möte du jublande dansar hän till de kuster, som bokskogen kransar vänligt till välkomst med ljusgröna blad. Homofon satsteknik, med en glättigt dansant, upprepad rytm med rik harmonik i A-dur, för varje "omsjungning" en ton högre. Det blir en slags tredelad form, a-b-a, genom att Alfvén lägger till två rader, dvs. upprepar den Flensburgska texten och gör en avslutande del av den sista a-delen; b-delen klingar en kvart lägre.

2. Barytonsolo. Andante, quasi adagio. d-moll I stilla natt skönjs mången sällsam syn af vålnader du väckt från fordomtimma, som skymtas än bak förlåt, väfd af dimma, än lysas matt af månens bleka strimma och sjunka samman sist vid hafvets bryn. Där vid de kusters rand du far åstad, som ramat in din stolta forntidssaga, än dina minnens genljud med dig draga i böljors djupa tonfall, dämpadt svaga som klockklang från Vinetas sjunkna stad. Här är vi kvar i urtiden, i alla fall i "fordomtimman", havets dunkla sagotid. Spökstämningen - som åstadkommes med en återkommande bruten harpfigur (pp) + sordinerade stråkstämmor - ackompanjerar och indelar den deklamatoriska barytonmelodin. Så småningom stiger ur ackompanjemanget fram en klockklang som minner om Vinetas sjunkna stad. Vineta är en mytologisk stad, Östersjöns sjunkna Atlantis, den finns t. ex. i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa. Arkeologer hävdar att de har funnit Vineta i Wolin nära den polska östersjökusten.

3. Manskör med barytonsolo. Struken 4/4takt. Allegro enegico A. Ur skären där skjuter ett drakskepp fram, och vikingar bida bak becksvart stam att dag rinner upp öfver fjärden och lyfter de skarpbrynta svärden till farans och stridernas blodiga glam.

Bort seglar en flotta från esters land; mot knektar och klerker med korsstaf i hand ses vaja, till masttoppen draget det märke, som fört dem i slaget, Där Dannebrog sänktes från vårhimlens rand. A1) Här krämareskutor för Hansans råd käckt fresta sin lycka och kapares nåd med laddning, som långväga spåren från käjsarens stad vid Bosporen till Visby fört fram öfver Novgorod. till Visby, till Visby fört fram Här börjar det Baltiska havets "riktiga" historia, vi är förbi ur- och sagotid, med en homofon och vital strofisk marsch för kör i g-moll, "vigoroso", i struken takt med slagverk. Den tredje strofen som handlar om den medeltida Hansan är samma musik men i G-dur. Orkestermellanspel i harpa, pizzicato i stråkarna, övergång till 6/4-takt och lugnare tempo. B. På däcket han vakar mot arlaglöd, På däcket han vakar mot arlaglöd som ädlast bland Vasar blef stamfränders stöd. Germaniens kuster han spanar, där vinkande målet han anar: befriarens ära och troshjältens död. Vem som vankar på däcket i denna växelsång mellan kören och solisten, ädlast bland Vasar, är dunkelt först, men eftersom psalmen "Vår Gud är oss en väldig borg" intoneras i orkestern är det Gustav II Adolf man får i tankarna. Detta är blott lugnet före stormen. Nästa strof är sannolikt den mest spektakulära i hela kantaten: C. Där kämpa fregatter på dubbla led, Där kämpa fregatter på dubbla led, i blixtar kanonernas åskor slå ned; i blixtar kanonernas åskor slå ned; slå ned, slå ned, slå ned, slå ned kring djupblå och dunkelröd flagga än stridssvallets dyningar vagga, när skymningen sänkt öfver djupen sin fred. "Kör och orkester samverka här i en infernalisk duo efter hvilken skildringen af kvällens rogifvande skymning inträder med härlig verkan. Men lugnet är tillkämpadt. Just som det sista djupa körackordet på ordet ’fred’ förklingat, hviner plötsligt en sista blixt i den skärande piccolan och kanonskrällen rullar mullrande fram öfver pukfällarna. Så går skymningen åter till hvila på rogifvande och fredliga ackord. Härmed är första afdelningen af kantaten till ända". SDS Att denna beskrivning av sjöbataljen är synnerligen pricksäker kan jämföras med Alfvéns egen berättelse i I dur och moll, s. 83-84, även citerad av Hedwall. Den sistnämnde framhåller dessutom satsens likhet med forts s. 23

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


Alfvéndagen 2007 Siljansnäs spelmanslag förde Alfvénpristagaren Karin Rehnqvist från bryggan till tunet på Alfvéngården till tonerna av Solskenslåten. Som vanligt inledde spelmanslaget Alfvéndagen med låtar från trakten. Detta år var det låtar av spelmanslagets egna Tommy Gjers (i mitten på bilden) och Kungs Levi Nilsson (till vänster) som påminde om att nya låtar komponeras i folkmusiktraditionen. Av Tommy Gjers spelades Soluppgången, Brudmarsch för Ulrika och Snubbelvals, var och en med sin egen tillkomsthistoria. Av Kungs Levi spelades Triotakterspolska i g moll och Gånglåt i glad A dur. Alfvénfondens ordförande Gunnar Ternhag erinrade om att Alfvéndagen på Alfvéngården var en tradition nästan lika lång som Musik vid Siljan-festivalen. Redan 1970 hölls en konsert med enbart Alfvénmusik på tunet. Sedan 1974, när Lars Edlund mottog det första Alfvénpriset har detta utdelats varje år med något undantag. Pristagaren får också Alfvénmedalj i guld. Men det finns också silvermedaljer som utdelas till förtjänta personer. Detta år fick Håkan Landelius motta silvermedaljen för 17 års guidning på Alfvéngården, framför allt av stora sällskap. Han har dessutom varje år förberett och genomfört kurser för de guider som visat Alfvéngården på somrarna.

Karin Rehnqvist, som mottog Alfvénpriset och guldmedaljen detta år har särskilt blivit känd för att ha använt den folkliga kulningen i konstmusiken. Denna vokalteknik har visat sig kunna spridas inte bara till folkmusiksångerskor i Sverige utan också sångerskor i utlandet har kunnat tillägna sig den. Ett annat kännetecken för Karin Rehnqvist är hennes okonventionella textval som ibland utarbetats tillsammans med barn och ungdomar. Exempel på det är körsången ”Livet är ett tjolahejsan men det bästa är nog kärleken” som vi fick höra Falu kammarkör sjunga och

8

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”Sötskolan”, ett musikdramatiskt verk som haft framgång även i Tyskland. Karin Rehnqvist är ett känt namn för den svenska konsertpubliken, inte minst efter den minifestival som ägnades hennes musik år 2006 i Stockholms konserthus och även internationellt har hon haft framgångar genom beställningsverk.

Som ny ”Alfvénkör” välkomnades Falu kammarkör under sin dirigent Tony Margeta. Det omväxlande programmet bestod av Mikael Paulsson/Tony Margeta: Den blomstertid nu kommer, David Wikander: Dofta, dofta vit syren, Karin Rehnqvists När natten skänker frid och den ovannämnda Livet är ett tjolahejsan…, A F Lindblad: En sommarafton, Evert Taube/Anders Edenrot: Så skimrande var aldrig havet, Oskar Lindbergs Pingst. När turen kom till Hugo Alfvéns Aftonen bröt solen fram och det kraftfulla slutet på Jungfrun hon går i ringen lockade fram starka applåder. Framträdandet avslutades med Waldemar Åhléns En vänlig grönskas rika dräkt och Kullerullvisan blev extranummer som återknöt till spelmanslagets Solskenslåten. Siljansnäs spelmanslag avslutade ceremonin med en låt efter Lekatt Mats.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


Karin Rehnqvist Alfvénpristagare 2007 intervjuas av Jan Olof Rudén JOR: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvénpriset och guldmedaljen? KR: Jag blev väldigt glad, hedrad och överraskad. Jag kände inte riktigt till att priset fanns, om jag ska vara ärlig. JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hans insatser? KR: Du menar genom att dela ut ett pris i en äldre eller döds tonsättares namn? Det är ett fint sätt att minnas hans/hennes gärning. Att genom ett pris kunna stötta och uppmuntra nytt skapande tror jag kan kännas bra på äldre dar, eller som död. Arrangemangen runt Alfvénprisets utdelande måste, tycker jag, också glädja Hugo i hans himmel. Det var så fint ordnat och en riktigt folkfest. JOR: Har du träffat Alfvén någon gång? Och i så fall hur var det? KR: Nej, han dog när jag var 3 år. JOR: Har Alfvén betytt någonting för dig? KR: Som gammal kör-räv har hans körmusik förstås följt mig; Uti vår hage, Glädjens blomster, Tjuv och tjuv det ska du heta mm. Hans orkestermusik har jag också hört en del, men det man framför själv lämnar ju alltid djupare spår. Jag minns också, som liten att Roslagsvår spelades på radion. JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? KR: I början av min tonsättarbana blev jag lite trött på, att när jag sa att jag var inspirerad av svensk folkmusik alltid mötas av: - Aha, som Hugo Alfvén! JOR: Vad tycker du idag? KR: Idag tycker jag det är fantastiskt att ha kunnat skapa något som blivit varje körsångares egendom. Han var en mycket skicklig instrumentatör. JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? KR: Inspirationen av svensk folkmusik är ju en tydlig sådan. Sedan tror jag också att vi har en viss folklighet gemensamt. (Att vara folklig och jobba med

10

folkmusik är inte nödvändigtvis samma sak. Som folkmusiker kan man ju i praktiken vara elitistisk.) Liksom Hugo A. ser jag ett stort värde i att jobba både med proffs och amatörer. JOR: Var står du själv idag? KR: Fortfarande stadigt, tack o lôv, på jorden. JOR. Vad är det som sysselsätter dig nu? KR: Jag avslutar just ett stycke för folksångerskan Ulrika Bodén och kammarensemble. Det anknyter till de s k häxprocesserna som drog över hela Europa. I Sverige kulminerade de 1675 i Ångermanland där 62 människor, de flesta kvinnor, anklagades. Alla dömdes att brännas på bål för samröre med djävulen, att ha fört barn till Blåkulla mm. Barn inkallades som vittnen, familjer angav sina egna. Det hela var ofattbart hemskt. ”Där korpen vitnar” heter stycket, som ska uruppföras på Murberget i Härnösand 17 januari nästa årav Ulrika Bodén och Nordiska Kammarensemblen, Sundsvall. Stycket är en sambeställning också med BIT 20ensemblen i Bergen, Norge och Orchestra Utopica i Lissabon. Dessa kommer att med Ulrika framföra stycket på respektive ort senare under våren. JOR: Vad ser du fram emot? KR: Att bli färdig med stycket! Det återstår bara några dagar nu, och jag börjar känna mig lite lätt utmattad. På slutet är man nästan färdig, och så tar det en vecka till, och en vecka till, och… Att komponera är väldigt tidskrävande. Jag ska sedan skriva till London Sinfonietta och en vokalkvartett ”Famna mig”. Det ska uruppföras i april, så jag får ligga i.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Det tidiga Alfvénminnet – hur skapades det? AV GUNNAR TERNHAG

Gunnar Ternhag visar i denna artikel hur en tidig karakteristik av en konstnär, här Hugo Alfvén, blir normgivande för senare omdömen. Detta borde vara en tankeställare för alla som skriver biografiska notiser vare sig det är som allmän bakgrund eller i marknadsföringssyfte. Samma omsorg borde en kritiker visa i liknande situationer.

H

ur skapas minnet av en tonsättare? Frågan är lika svår som fascinerande. Hur kommer det sig för det första att vissa tonsättare blir kvar i det allmänna minnet, medan andra bara är namn hos musikhistoriska specialister? Och för det andra: hur skapas minnena av de tonsättare som trots allt klarar konkurrensen av senare kolleger? Svaret på den första frågan går inte att ge genom att enbart hänvisa till tonsättningarnas kvalitet som i sin tur skulle innebära att tonsättaren blir ihågkommen för att verken spelas. Så enkel är inte saken. Tonsatta verk kan anses ha goda kvaliteter, utan för den skull uppföras. Verktypen kan ha blivit omodern, tonsättningar kan vara problematiska att sätta upp. Kvalitet är dessutom något högst föränderligt. Det som uppskattas i en viss tid, avvisas generationen senare. Nej, det är långt fler krafter som avgör att en tonsättare blir brett ihågkommen. Den andra frågan handlar mer om själva processen. I forskning om skapandet av kulturarv ser man ofta begreppet minnesproduktion. Termen understryker att processen

för att skapa och vidmakthålla samhälleliga minnen är av stort intresse, faktiskt intressantare än det enskilda minnets innehåll. I minnesproduktion deltar flera aktörer som i regel har skiftande legitimitet – och därmed skiftande betydelse. Minnesinstitutioner som museer och liknande har förstås stor legitimitet och därför stor betydelse. Men också forskare och författare har en liknande roll, när de för pennans trollspö över något eller någon som ska ihågkommas. Hur sker minnesproduktionen i fallet Hugo Alfvén? Den tidskrift som innehåller dessa rader visar att det strävsamma Hugo Alfvénsällskapet är en viktig aktör i sammanhanget. Sällskapet skulle till och med kunna räknas till minnesinstitutionerna. (De allt fler författar- och tonsättarsällskapen berättar att krafterna för att minnas viktiga konstnärskap behöver sina särskilda kanaler för att få genomslag.) Genom utgivningen av Alfvéniana bearbetas och befästs minnet av Hugo Alfvén – också denna artikel utgör ett bidrag till den strävan. Alla de som framför verk av Alfvén är förstås också delaktiga i processen. När verken framförs, aktualiseras Hugo Alfvéns namn på nytt och minnet av honom förlängs – och förnyas – en aning. Detta sker både när musiken hörs från en scen och när den kommer till lyssnaren från en högtalare. Eftersom framföranden i regel försiggår i en publik sfär, antingen de äger rum på en konsertestrad, i ett radio/tv-program eller på en utgiven CD, har de en räckvidd som bidrar till att sprida Alfvénminnet i allt vidare cirklar.

Det speciella med Alfvénminnet är att föremålet själv måste räknas till de viktigaste aktörerna. När Hugo Alfvén satte sig ner för att skriva sina memoarer, ingrep han i själva verket aktivt i minnesproduktionen kring sig själv. De fyra memoarbanden innehåller en bild av honom som förstås är hans egen genomtänkta uppfattning, vilken utan tvekan haft stor betydelse för hur eftervärlden tänkt och tyckt om Alfvén. I åtskilliga skriverier om Hugo Alfvén, från korta konsertkommentarer till längre framställningar, ser man uppgifter ur memoarerna. Sett till Alfvénminnets livskraft – och innehåll – var det en god investering av den åldrade tonsättaren att ägna några år åt att skriva sin självbiografi. Det är i och för sig inte unikt att upphöjda personer efter karriärens höjdpunkt sammanfattar sitt liv i skrift – och på det sättet själva ingriper i minnesproduktionen. Inte ens bland landets tonsättare är Alfvén ensam om att skrivit sin självbiografi. Bland annat har Gösta Nystroem (1968), Hilding Rosenberg (1978), Sten Broman (1982), Erland von Koch (1989) och på senare år Gunnar Bucht (1997) gjort detsamma. Men Alfvéns självbiografi är betydligt mer omfångsrik och detaljerad än kollegernas – samtidigt också mer självförhärligande. Läsaren behöver inte tveka om hans framgångar, men saknar å andra sidan ganska snart självkritiska inslag i texten. ”Det må erkännas, att han är en god berättare, men när svadan tager överhand och stilen blir lös genom att innehållet spädes ut i den ymniga ordströmmen, då förlorar man intresset för skildringen”, skrev den uppriktige anmäla-

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 11


ren av andra bandet i Göteborgs Handels-Tidning (15/12 1948). Den som intresserar sig för Alfvénminnets utformning efter publiceringen av memoarerna kan alltså inte bortse från det skriftliga monument som Alfvén reste över sig själv. Men hur formades det tidiga Alfvénminnet – innan Hugo Alfvén blev den erkända gestalt som han faktisk blev? Den frågan upptar resten av detta utrymme. Den ska framför allt besvaras genom en närmare granskning av de uppslagsverk som tidigt inkluderade ”Alfvén, Hugo” som uppslagsord. Lexika ska nämligen inte underskattas som minnesproducenter. Lexikontexter har en auktoritet – och en tillgänglighet – som gör dem till effektiva medel att skapa just minnen. Att de dessutom ofta är kortfattade minskar inte deras makt att påverka. Den som ska hämta uppgifter i ett visst ämne uppskattar uppslagsverkens koncentration, vilket gör lexikonartiklar till välanvända källor. Lexikonartiklar blir därför ofta normerande.

fortfarande är högst levande. Där skriver han bland annat:

Alfvén själv lägger grunden Det är dock typiskt för Alfvénminnet att föremålet själv ingrep tidigt i karriären. Hugo Alfvén fick som bekant sitt stora genombrott som tonsättare med uruppförandet av andra symfonin som skedde den 2 maj 1899. Omedelbart efter den succén mottog han en förfrågan om att presentera sig själv i Svensk musiktidning. Redan den 18 maj inflöt Alfvéns egobeskrivning. Tidningen, med Frans Johan Huss som redaktör, hade en central ställning i det dåtida musiklivet, vilket innebar att Alfvéns redogörelse för sig själv nådde en tongivande publik. Man kan utgå ifrån att Alfvén vägde sina ord på guldvåg, eftersom de skulle läsas av en viktig krets. Den bild av sig själv som han formulerade för tidningen var därför noga övervägd. I den ganska korta texten, skriven med premiärkvällens framgångsrus kvar i kroppen, finns kärnan i det Alfvénminne som

…att

12

”Bäst trivs jag dock i Sverige, i synnerhet ute i Stockholms skärgård, der jag skrifvit båda mina symfonier. Mina bästa idéer hafva kommit under nattliga, stormiga seglatser och i synnerhet de vilda höstarne hafva varit mina härligaste diktartider. Aldrig är skogssnåren svartare, aldrig en storm bistrare, aldrig framkallar en klar, solig eftermiddag en mer gripande stämning än denna årstid. Naturen är mig så kär. Jag tror mig kunna säga att jag mottagit lika djupa och utvecklande intryck under ströfvande i skog och mark, af både estetisk och filosofisk halt, som af de stora klassiska och moderna mästare och filosofer jag älskat fördjupa mig i.” 27-åringens ord om sig själv vore värd en egen betraktelse. De är så pass färgstarka att man undrar varifrån han hämtade inspirationen till dem – och vad han egentligen ville säga med dem.

minnesproduktionen kring Hugo Alfvén inte bara började tidigt, utan också att den tidigt fick ett bestämt innehåll som vidareförts i relativt oförändrat skick. Eget uppslagsord Första gången Hugo Alfvén förekommer som eget uppslagsord i ett lexikon är troligen i den berömda andraupplagan av Nordisk familjebok, den med ugglan på bokryggen. I dess första band som kom ut 1904 finns inte mindre än 20 rader om honom, skrivna av Adolf Lindgren, den tidens ledande musikkritiker och musikskribent. Där kan man läsa om Alfvéns levnadsdata, hans utbildning, om hans målartalang. Lindgren skriver vidare: ”Han väckte uppmärksamhet med en violinsonat, ännu mer med en mindre symfoni i f-moll och slog fullständigt igenom med sin stora d-mollsymfoni som genast erkän-

des stå på höjden av samtidens konst.” Det kanske bör tilläggas att artikelförfattaren, alltså Adolf Lindgren, var själv en av dem som anmälde symfonin i lovordande termer. Lindgren räknar också upp flera av de verk som Alfvén hade skrivit så långt i livet. Men ingen ytterligare värdering av honom förekommer i texten. Både Nordisk familjebok och Adolf Lindgren som artikelförfattare hade utan tvekan en publicistisk tyngd som gjorde lexikonbeskrivningen av föremålet normgivande. Man kan föreställa sig att flera senare Alfvénskribenter gått till just detta uppslagsverk för att hämta uppgifter – och på köpet fått med sig Lindgrens värderingar. Nästa lexikonartikel om Hugo Alfvén är den som finns i Svenskt biografiskt handlexikon från 1906. Den uppslagsboken ägnar honom tolv rader. Artikeln som saknar författarnamn beskriver också biografi, utbildning och dittills skrivna verk, men importerar intressant nog Alfvéns egna ord i Svensk musiktidning sju år tidigare: ”Sina starkaste intryck från naturen, särskilt under segelturer i höstens dagar, när stormen vilt sjöng”. Denna Nietsche-inspirerade uppfattning om Alfvén som alltså utgår från hans egenhändigt formulerade självbild kan alltså redan sägas vara spridd och etablerad när han är drygt 30 år gammal. Vidare finns en värdering i den korta lexikonartikeln: ”Alfvéns musik är synnerligen gedigen, varjämte han utmärkt behärskar det tekniska.” Också detta är en uppfattning som förts vidare i litteraturen om Hugo Alfvén och som utgör en central del i vårt minne av honom. Även i Danmark Det kan nämnas att Hugo Alfvén också finns som eget uppslagsord i det danska Salmonsens konversationslexikon från 1915. Inte mindre än 24 rader kan man läsa där. Att Alfvén fick ett eget uppslagsord beror förstås på att han var relativt

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


bekant i Danmark efter sina vistelser där och efter att fått sin musik spelad där flera gånger. I dag skulle han knappast vara aktuell för en dansk lexikonredaktion. Förutom de sedvanliga uppgifterna om biografi och verk skriver lexikonförfattaren en värdering, när han framhåller Alfvén som ”en avgjord symfoniker, med en utpräglad personlighet och ett starkt utvecklat sinne för orkesterkolorit.” Detta är också beskrivningar som vi känner ifrån Alfvénlitteraturen och som lika gärna skulle kunna skrivas idag av den som fått i uppdrag att sammanfatta tonsättaren Hugo Alfvéns verk. Tobias Norlind Den encyklopediske musikvetaren Tobias Norlind ägnar Hugo Alfvén inte mindre än 84 rader i sitt kända Musiklexikon från 1916. Mesta delen av texten är saklig och uppräknande. Mot slutet skriver han som konventionen bjuder ett omdöme: ”Alfvén torde otvivelaktigt vara en av de främste nu levande tonsättarna; i sin stil är han polyfon och använder med förkärlek de bundna kompositionsformerna, vilka han av sin lärare Lindegren lärt sig behärska på ett utmärkt sätt; som symfoniker har han överallt väckt berättigat uppseende. I de mindre formerna, särskilt de melodiska, såsom i solosångerna, är han ej alltid lika intressant och överträffas här av sina samtida Sjögren och Stenhammar”. Norlind är anmärkningsvärt självständig i sin karakteristik. Han följer flera föregångares höga värdering av Alfvén som symfoniskapare, men vågar kritisera Alfvén som sångtonsättare. Man skulle faktiskt kunna säga att föregångarna indirekt haft samma uppfattning, när de utelämnat Alfvéns vokala kompositioner i sina lovord. Men Norlind skriver i klartext. Det behövs ingen utvecklad fantasi för att gissa sig till vad Hugo Alfvén ansåg om Tobias

Norlind efter det här yttrandet som till råga på allt var tryckt i ett långlivat musiklexikon. Adolf Lindgren Musikforskaren och akademisekreteraren Karl Valentins Allmän musikhistoria utgavs 1916 i en andra omarbetad upplaga. Den största skillnaden gentemot första upplagan från 1900-01 var ett tillägg med titeln ”Ur svenska musikens hävder” som skrivits av nyss nämnde Adolf Lindgren. I det tillägget gör Lindgren en rasande snabb exposé genom den svenska musikhistorien. Hugo Alfvén får fyra rader, men dessutom en bild – en särskild artikel skulle kunna skrivas om det visuella minnet av Hugo Alfvén, ingen annan tonsättare kan mäta sig med honom ifråga om uttrycksfulla och spridda avbildningar. Adolf Lindgren skriver kort och gott: ”Johan Lindegren har även utbildat Hugo Alfvén som med tre symfonier, Drapa vid Oskar II:s död, de symfoniska dikterna Midsommarvaka och Skärgårdssägen, kantater, m m ställt sig i främsta ledet bland våra levande tonsättare. Han är även violinvirtuos och har komponerat för sitt instrument”. Här återkommer uppfattningen om ”en av de främsta bland de samtida” som nästan var en formel hos dem som tidigt i Alfvéns karriär försökte värdera honom. Trots att texten om Alfvén är synnerligen kortfattad, finns således inslag som lätt går att känna igen i tidigare texter om föremålet. SBL Tack vare sitt efternamn hade Hugo Alfvén turen att förhållandevis ung bli förärad en egen artikel i Svenskt biografiskt lexikon. 1918 kom första bandet, där ”Alfvén, Hugo Emil” presenteras på sidorna 383–386. Artikeln är skriven av C. F. Henneberg, akademibibliotekarie och musikskriftställare. Detaljrikt skildras Alfvéns livsbana: familjebakgrund, utbildning och karriär. Om första symfonin sägs att han med den ”visade […] sig ånyo som en talangfull och kunnig

tonsättare”. Andra symfonin lämnade ”samma intryck men i betydligt stegrad grad […] Här ådagalade han sitt herravälde över alla kompositionsteknikens detaljer, icke minst på det polyfona området, och särskilt rönte han beundran för den mästerliga behandlingen av orkestern”. Efter vår genomgång av tidigare Alfvénbeskrivningar är omdömena välkända. Samma sak kan sägas om författarens sammanfattning av tonsättaren Alfvéns kvaliteter: ”Det mest utmärkande för A:s tonsättningar utom den stora färdigheten i tekniskt hänseende är den rika musikaliska uppfattningsförmågan, det djupa konstnärsallvaret och den innerliga naturstämning, vilket särskilt i hans symfoniska skapelser slår en till mötes.” Med Tobias Norlinds franka värdering i minnet syns tydligt att författaren i SBL talar om Alfvéns orkesterverk, men undviker att värdera de vokala kompositionerna. Prioriteringen berättar i första hand om symfonigenrens högre status. Men något säger betoningen också om hur Alfvénskribenterna bygger på varandra, om minnesproduktionens kontinuitet. Det sistnämnda understryks av det färgstarka citatet ur Svensk musiktidning 1899 som här dyker upp i ännu en Alfvénskildring. Låt oss stoppa genomgången här. År 1918 hade den då 46årige Alfvén skapat huvuddelen av sin produktion, men skulle som person växa ytterligare i berömmelse. Skriverierna om honom – också i de uppslagsverk som efter hand blev aktuella – blev fler och fler. Även om det skulle finnas anledning att fortsätta granskningen, kan man gissa att bilden av Alfvénminnet beskrivs på liknande sätt i senare publikationer. Genomgången har nämligen visat att minnesproduktionen kring Hugo Alfvén inte bara började tidigt, utan också att den tidigt fick ett bestämt innehåll som vidareförts i relativt oförändrat skick.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

13


Dalarapsodin och Hanser Lina Göransson Hugo Alfvén hade länge närt tanken att komponera en rapsodi som var en mörkare pendang till Midsommarvaka. Den 15 augusti 1926 gör SvD en längre intervju med Alfvén i Tällberg och omnämner en ny rapsodi under arbete. (Lennart Hedwall, Hugo Alfvén, Stockholm 1973, s. 92.) Läsåret 1931/32 beviljades Alfvén tjänstledighet från sin tjänst som director musices vid Uppsala universitet och kunde då på allvar ta itu med arbetet. Tidigt hade han fått starka naturintryck från Orsatrakten. ”När jag en gång från höjden vid Oljonsbyn blickade ut över Orsasjön och de obeskrivligt sköna bergsformationerna på den motsatta sidan, vaknade längtan att i toner söka skildra denna svårmodiga natur. En ny rapsodi började tona i mitt öra. Den skulle byggas på folkmusiken i socknarna norr om Siljan, men huvudsakligen från Orsa, där jag funnit låtar som på mig verkade sällsamt uråldriga. Rapsodin skulle få en alltigenom visuell prägel” (Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utg. av Per Lindfors, Sthlm 1966, s. 105f.) I en renskriven skissbok i Uppsala universitetsbiblioteks Alfvénsamling (VMhs 186:18) finns olika uppteckningar av vokala och instrumentala låtar som kom till användning i Dalarapsodin. Där står på f. 3 ”Vallåt från Orsa. Uppt. av H.A.” Den ser ut så här:

14

Upphovet till den är Hanser Lina som på den tiden hette Andersdotter. Hur det gick till när Alfvén upptecknade vallåten beskriver hon så här (Orsa skoltidning nr 3/1972, s. 2). Hur den låter ur hennes egen mun kan man höra på CD:n Hugo Alfvén, Swedish Society Discofil SCD 1036 spår 9. ” – Det var en mörk regnig. höstkväll som dr Hugo Alfvén, den berömde kompositören, kom till mitt hem i Oljonsbyn för att uppteckna vallåtar. Jag hade nyligen kommit tillbaka till bygden från vår fäbod, där jag vallat kor under sommaren. Det var i september 1926. Min mor hade av riksspelmannen Gössa Anders blivit ombedd att samla ihop några kullor, som kunde kula vallåtar. (Att kula sker med en speciell sångteknik i hög tonhöjd, så att låten hörs långt över skogen, ibland 3-4 km.) Därför satt nu i vårt stora kök tre gummor i sina finaste förkläden, en av dem rökande sin järnpipa, och skrattade, då de påminde sig sina fäbodminnen. Det var Gubb Katra, Ors Kisti och Grev Anna. Så kom det stora ögonblicket, då de i tur och ordning fick gå in till Alfvén, som satt i kammaren, och sjunga upp sina låtar, och han skrev ned dem i noter. Det var ju i min tidigaste ungdom, och själv var jag så blyg, att jag höll till i lillkammaren och lyssnade. Helst skulle på den tiden en vallkulla också ha en egen vallåt, som hon själv hade gjort. Till dem hörde min mor, Hanser Kerstin Persdotter. Hon hade en mycket god sångröst, hade varit med och sjungit i olika körer och även varit solist. För Alfvén sjöng hon nu

upp sin egen vackra vallåt, som han upptecknade. Han frågade henne också om namnet på vår fäbod och antecknade det, Spirisby vid Östra Grunuberg. Nu hörde jag i lillkammaren där jag satt Alfvén säga: "Har inte lilla dottern också en låt?" och min mor till min fasa svara: "Det har hon, men den är så enkel."

I Spirisby Det var så, att min mor, när vi hade gått i vall med korna vid fäboden, ofta hade uppmanat mig att göra mig en egen vallåt. "Du ska lyssna till skogen, den har så mycket att ge," hade hon sagt. Och jag hade försökt. En dag när jag var ensam med korna i skogen, la jag mig ner på marken bland linneorna och lyssnade. Då fick jag till slut höra några toner inom mig. Det var de första tonerna, som jag sedan bevarade och utvecklade, tills låten blev färdig. För att komma ihåg hur den började, skrev jag upp den i enkel notskrift på tidningspapper. Jag var 14 år då. Med

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


den kallade jag sedan hem korna till kvällen. Flera år efter detta var alltså Alfvén nu hos oss. Han nöjde sig inte förrän jag kommit in och kulat min lilla låt. Han skrev upp den, och det enda han sa efteråt var: "Det var bra toner det där." Tidigare på dagen hade Alfvén kommit upp från Leksand och träffat socknens organist, Erik Göransson, som sedan blev min make. De hade besökt Gössa Anders och Alfvén hade upptecknat en del av hans fina låtar. Jag var med där och kan aldrig glömma det ögonblick, när Alfvén lånade Gössa Anders fiol och började spela. Det lät som en stor orkester, tyckte jag. Många år gick. Jag hade blivit gift, hette inte längre Andersdotter i efternamn utan Göransson och

var klockarmor i Orsa. Då hörde jag i radion, att det skulle bli uppförande av Hugo Alfvéns Dalarapsodi. Det var år 1932. Jag lyssnade intensivt. Kanske skulle min mors vallåt komma med? Nej, den var ej med, men min lilla enkla låt var med, och av den hade han skapat något i mitt tycke överjordiskt skönt. Han hade avkortat den, eller också hade jag vid den tiden sjungit den så för honom. Men den utfördes två gånger och i olika tonarter. Delar av den återkommer senare i förändrad form. Den ska uttrycka vallkullans svårmod. Jag minns också att jag sörjde över att mors vallåt inte tagits med. Senare ringde han till mig, då rapsodien skulle tryckas [1941]. Jag hade vid den tiden varit solist åt honom vid många tillfällen. Han

ville tillägna mig rapsodien, men jag avböjde. Han hade också haft tanke på att kalla den Orsarapsodi men inte kunnat, då den innehöll låtar även från andra socknar. Till vår fäbod Spirisby var han aldrig, vad jag vet om.”

I rapsodin kommer melodin i stråkarna efter saxofonens inledande Skordlåt. Närmare om innehåll och gestaltning av Dalarapsodin kan man läsa i Hedwall 1973, s. 206-210 och också i Alfvéniana 1/97. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéns badvanor hjälpte Linnéforskningen AV GUNNAR TERNHAG

A

tt det i år gått trehundra år sedan Carl von Linné föddes torde inte ha gått förbi någon i detta land. Det har arrangerats Linnéutflykter, getts ut Linnéböcker, öppnats Linnéutställningar, hållits Linnéföreläsningar, visats Linnéprogram, publicerats Linnéfrimärken, skrivits Linnémusik och mycket annat kring den store vetenskapsmannen. Födelselandskapet Småland, bröllopsstället Falun och universitetsstaden Uppsala har haft flest arrangemang, men det har förvisso inte saknats jubileumsaktiviteter i resten av landet. Man får gå tillbaka till de storsvenska personjubileerna i början på seklet för att finna motsvarigheter till det som detta år beståtts Linné. Att Hugo Alfvén ligger bakom en liten del av grunden till firandet är kanske inte så bekant – varken för Alfvénkännare eller Linnévänner. Men så är det. Tidskriften Kulturvärden som utges av Statens fas-

tighetsverk berättar i nr 2/2007 om en händelse som Hugo Alfvén låg bakom och som förändrade källäget för kunskapen om Carl von Linné. På 1930-talet bodde som bekant Hugo Alfvén och hans dåvarande hustru Marie i Linneanum vid Svartbäcksgatan som då var tjänstebostad för universitetets director musices. I samma hus hade långt tidigare Carl von Linné bott med sin familj. Uppe på vinden hade paret Alfvén sitt badrum. 1935 inträffade oturligt nog en vattenläcka som medförde att golvet måste brytas upp. Tur i oturen, som tidskriften skriver: det visade sig nämligen att Alfvéns badat över en lång rad rara Linnéminnen! Under badkarsgolvet hittades en kortlek, en teckning, ett paket med frön, ett resesolur, en rakkniv, ett spelkort på vilket någon skissat en väst på baksidan, en lappsko, fågelhuvuden, etiketter för växter, sönderslaget kinesiskt

porslin, fajansbitar och slitna damskor. Men det mest värdefulla var ändå Linnés lilla anteckningsbok från Lapplandsresan 1732 som hittades tillsammans med passet från kansliet i Uppsala samt Vetenskapsakademiens rekommendation. De sistnämnda handlingarna hade länge saknats av Linnéforskningen, men kunde nu återfinnas tack vare paret Alfvéns badvanor. Hade ödet velat annorlunda hade Hugo Alfvén skrivit en Linnékantat 1907 med anledning av tvåhundraårsminnet av Linnés födelse. En kantattext beställdes av Erik Axel Karlfeldt som emellertid inte klarade uppgiften i tid. Alfvéns insats för Linnéminnet blev därför inte en ståtlig kantatkomposition, utan yviga badkarsskvalp som skulle komma att avslöja saknade Linnéföremål.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


”Hanser-Lina, Siljanskörens pärla och klockarmor i Orsa, debuterar på Operan” Rubriken är hämtad från VeckoJournalen nr 14, 1939. Det var påsknumret. Den 1 september samma år anföll Tyskland Polen och andra världskriget var inlett. Men i Sverige fortsatte kulturlivet åtminstone till en början sin gilla gång. Vem var Hanser-Lina? Fotot visar en ung kvinna i Orsadräkt. Rubriken vill karakterisera en person med fast anknytning till Dalarna och dessutom till kyrkan. I botten finns föreställningen om något ursprungligt, ofördärvat. Att hon anlitas som solist i den välkända Siljanskören visar att hon kan sjunga. Och nu skall hon debutera på Operan. När man bläddrar i tidskriftshäftet finner man inte något reportage vilket man kunde förvänta sig. Det var därför nödvändigt att bege sig till Operan för att stilla sin nyfikenhet. Det var bra publicitet.

kyrkokör vid 12 års ålder. Där sjunger även två systrar. ”[…] För två år sedan [dvs 1937] […] flyttade jag med min make som är organist och folkskollärare till Mälarhöjden [skall vara Östermalm] och han tyckte att jag skulle ta lektioner här i Stockholm. Följden blev att jag började som elev hos professorskan Morales. Förut har jag också varit solist i Siljanskören […] men jag var litet för rädd för att ge mig på opera. Stöten som gjorde att jag ändå vågade provsjunga var nog att jag kom att medverka vid Alfvéns avskedskonsert i Uppsala och kände hur underbart det var att få sjunga med stor orkester.[…] Fler debutroller vänta, bl.a. är hon färdig med Elisabeth i ”Tannhäuser”, Margareta i ”Faust” och Micaela i ”Carmen”. Men det får väl bli höstens evenemang. Kajsa Rootzén i SvD var där: ”Rösten gjorde intryck inte bara med sin granna timbre utan i lika hög grad genom sitt känslovibrato, man hörde en stämma med såväl inre som yttre lyskraft, en stämma som lät i dubbel mening fyllig, en stämma som levde i tonerna.” Curt Berg i DN: ”[…] en av de bästa debuter anmälaren varit med om på Operan. Hanser Lina Göransson har en kärnfull, redan välbehandlad sopran, vars besjälade timbre är påfallande: detta var verkligen en stämma som levde” Hennes röst karakteriseras inte bara som friskt välljudande utan som ”besjälad”, en karakteristik som recensenter ständigt årerkommer till.

Debuten var den 1 april 1939 som Santuzza i På Sicilien mot Jussi Björling, Conny Molin, Brita Ewert. En intervju kom i det sammanhanget i DN 3/4 1939 under rubriken ”En repetition – ingen rampfeber” Där får man veta att Linas mor Bertas Kerstin, nu 75 år, har sjungit i kör i många år. Lina började i Orsa

16

Hur var vägen dit? Hanser Lina Andersdotter föddes i Oljonsbyn vid Orsa 1908 och växte upp i ett bondesamhälle i ett musikaliskt hem. Mor och systrar deltog i kyrkokören. Som fjortonåring följde hon med systrarna till repetition i Orsa kyrkokör. Den leddes av prästen Axel Hambræus som var mycket musikintresserad och i Uppsala under studietiden hade studerat fiol och harmonilära och dessutom spelat i Akademiska kapellet under Alfvéns ledning. Han tyckte Lina var för ung men när hon så gärna ville sjunga fick hon börja ta lektioner för Berta Hambræus som var altsångerska och pianist. Från det mötet var Hanser Lina en del i Orsa kyrkokör. Snart blev hon frekvent anlitad solist. Hon träffade också snart den unga kantorn Erik Göransson som kom att bli hennes make och ackompanjatör på otaliga konserter. Beträffande Gerda Hambræus berättar Hanser Lina i en intervju i StT 1/10 1937 ”Hon började sjunga med mig i femtonårsåldern och hon lärde mig också

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


att man måste ha själ i sången, annars blir det ingenting. Det gäller att inte bara sjunga utan ge något av sig själv.” 1926 hade Lina vallat kor i fäboden Spirisby. Alfvén upptecknade hennes vallåt när hon återvänt till Oljonsbyn i september. Se artikel i detta häfte. Orsa kyrkokör ingick tillsammans med körerna från Leksand, Siljansnäs, Rättvik och Mora i Siljanskören. Hanser Lina kom att bli Siljanskörens solist från sitt 18:e år [1926]. Körens ledare hette Hugo Alfvén.1 Erik Göransson kom 1923 som kantor, klockare och folkskollärare 21 år gammal till Orsa för sin första anställning. Han var född i Ål, Insjön 1901 och hade tagit folkskollärarexamen 1922 och organistexamen 1923 i Uppsala. Prästen i Orsa, Axel Hambræus och Erik sörjde för ett rikt musikliv. Hambræus komponerade och Erik transponerade psalmerna så att församlingen kunde sjunga med. Tillsammans startade de musikskola som 1948 omvandlades till Kommunal musikskola.2 Alfvén månar om sin vackra solist och skriver ett intyg som skall hjälpa henne bekosta vidare utbildning (original hos Anders Hanser) . Fröken Hanser-Lina Andersdotter äger enligt min uppfattning en sopran med sällsynt rika utvecklingsmöjligheter. Hennes stämma besitter stor skönhet och renhet samt dessutom en värme i klangen, som något erinrar om de italienska sångrösterna. Då hon därtill äger en djup musikalisk känsla och en brinnande arbetslust, ger jag henne härmed min varmaste rekommendation till erhållande av stipendium ur Edwin Runds fond. Uppsala den 25 april 1928 Hugo Alfvén Director musices vid Upsala Universitet Det har inte gått att följa Siljanskörens framträdanden men på hösten 1934 framträder Hanser Lina ackompanjerad av sin man Erik Göransson i Stockholm tillsammans med framstående företrädare för Dalarna enligt notis i SvD 9/10 under rubriken ”Dalaafton på Borgarskolan.” Karl-Erik Forsslund håller föredrag med bilder om provinsen, dess natur och folk. Mästerspelmannen i Leksand, Carl Gudmundsson ger en orientering om Dalarnas folkmusik på flöjt, träpipa, vallhorn och vallur. 1

http://www.orsamusik.nu/sidor/historia%20del%208 .html 2

http://www.orsamusik.nu/sidor/historia%20del%209 .html

”Orsasångerskan Hanser Lina Göransson, vilken mycket uppskattades som solist vid Dalakörens konserter i somras under Hugo Alfvén sjunger en grupp av Dalarnas skönaste folkvisor samt en grupp Karlfeldtsånger av olika tonsättare. Vid flygeln assisterar organisten i Orsa Erik Göransson.” Förutom folkvisor tillsammans med Orsakören och Siljanskören har Hanser Lina nu en repertoar av solosånger. Hon anlitas möjligen också vid inspelningen 17/10 1934 av musiken till Synnöve Solbakken med SForkestern dirigerad av Alfvén.3 Utbildning i Stockholm Hanser Lina börjar ta lektioner för Clary Morales 1936 eller 1937 i Stockholm dit både Erik och hon flyttar därför att Erik fortsätter sin utbildning vid Musikkonservatoriet och tar högre kantors- och lägre musiklärarexamen 1938 samt högre organistexamen 1939. Samtidigt undervisar han i Mälarhöjden. Clary Morales var gift med Musikaliska akademiens sekreterare Olallo Morales. Hon var sångerska och pedagog och uppvaktades av Musikaliska akademien på 60-årsdagen den 31/5 1936. Vid den tiden hyrde familjen Morales sommarbostad i Tällberg.4 Enligt intervju i StT 1937 1/10 har Hanser Lina ”sjungit för henne i ett års tid […] och tänker nu fortsätta. Vi har lektioner varenda dag och i sommar har jag sjungit för henne i Tällberg.” En första längre intervju med Hanser Lina finns 1937 1/10 StT under rubriken ”Jag har svårt att förstå framgången” Hanser Lina Göransson heter en ung fru från Orsa numera bosatt i Stockholm som gjort något av en sensation som solist vid Siljansbygdens körförbunds konsert i Oslo härförleden under ledning av director musices Hugo Alfvén […] – Jag är glad att man tyckte om min röst fast jag har litet svårt att förstå framgången själv. Inte låter det så märkvärdigt för mina öron när jag sjunger, säger fru Göransson när vi söka upp henne i hemmet på Skepparegatan, där de många dalavävnaderna vittna om obruten kontakt med hembygden. Det är tio år i år som fru Göransson varit solist i Körförbundet. Hon har för övrigt sjungit nästan jämt men mest för ro skull och det är först på sistone hon gått in för sången på allvar, kanske inspirerad därtill av sin make, kantorn och folkskolläraren E Göransson, som själv är mycket sångintresserad. […] – Det var underbart i Oslo och publiken var hänförd, särskilt efter Säterjäntans söndag och Vallvisan. Några direkta planer för framtiden har jag inte. 3

C-G Åhlén med frågetecken i kommentarhäfte till PSCD 109 4 se Alfvéniana 3-4/06, s. 4f

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


Man får hoppas och se vad som kommer, slutar Hanser Lina Göransson som en förståndig Dalarnas dotter. Det är ju så härligt att sjunga! I slutet av 1936 ansökte Hanser Lina om Christina Nilssonstipendiet. Hon provsjöng och tilldelades 500 kr enligt beslut 1937 2/2 i KMA protokoll i SMB, s. 24 som en bland många. Efter provsjungningen 1938 erhöll hon 2.000 kr ”för förberedande studier till operaskolan” enligt KMA Protokoll 1938 27/1, s. 16. Även 1939 fick hon 2.000 kr enligt KMA Protokoll 1939 20/1, s. 15 där hon oavsiktligt kallas fru Lina-Hanser Göransson. Hon hade vid provet sjungit Neddas aria ur Pajzzo. Både 1937 och 1938 bodde hon enligt ansökan på Skepparegatan 23III 1938 7/4 var det Alfvéns officiella avskedskonsert i Uppsala univ. aula/Radion., Hovkapellet, Akademiska kapellet, Uppsala filharmoniska sällskap, dir Alfvén. Hanser Lina var en av solisterna med Du är stilla ro Sommardofter och medverkade också i Universitetskantaten

1938 23-24/4 Siljanskören i Uppsala univ. aula, dir Alfvén flera solosånger bl.a. Säterjentens söndag.5 Körens resa bekostades av Anders Diös liksom vid så många andra tillfällen.

Operadebut i Stockholm 1939 kom så operadebuten som Santuzza i På Sicilien 1/4 1939 mot Jussi Björling, Conny Molin, Brita Ewert. Ovan gav vi prov på olika omdömen. 9/1 1940 sjöng hon ffg.Tatjana i Eugen Onegin. Även Bernhard Sönnerstedt var debutant i denna opera. Ture Rangström var ej nöjd med föreställningen. DN berömde sångerskan ”Fru Göransson gjorde verkligen rollen till något, som fick liv och mening. Och även hennes sång lever. Hon har en stämma av sällsynt skönhet, men det är mera än den livlösa tonskönheten, som ger den tjuskraft.” Elisabeth i Tannhäuser var Hanser Linas tredje debut på operan 18/9 1941. Kajsa Rootzén i SvD 19/9 1941 var inte nöjd med föreställningen som sådan. ”Som helhet gick den i slentrianens tecken”. […] Elisabeths roll hade för första gången anförtrotts åt Hanser-Lina Göransson, som därmed avlade sitt tredje gestaltningsprov på scenen. Sångerskan sjöng partiet med okonstlad älsklighet och värme, innerligt och ambitiöst, men lyckades ändå inte riktigt övertyga som sin lämplighet just för Wagnerstilen. Stämman lät framför allt på höjden nog så levande och vackert uttrycksfull, men den bar inte alltid klart igenom i större ensemblescener eller vid full orkester, och särskilt i tredje aktens bön svävade vissa toner något nervöst i underkant. Den dramatiska inlevelsen verkade emellertid äkta och omedelbar, man kunde bara önskat en smidigare plastik, mjukare armrörelser vid den svepande hyllningen till sångarsalen […] Trots det beröm hon fick för sin stämma och sin inlevelse i rollerna var detta slutet på Hanser Linas bana som operasångerska. Hon flyttade hem till Orsa och fortsatte därifrån sin karriär som konsertsångerska. Under stockholmstiden framträdde hon också i olika sammanhang bl.a. med Alfvéns orkesterromanser, som hon till en del uruppförde men hon fick också snabbt engagemeng i Göteborg. 1939 10/9 Skansen. Hovkapellet, Alfvénkonsert Gammalt kväde från Helsingland Du är stilla ro Sommardofter Limu, limu, lima (Uruppf) Säterjentens söndag

5

Anna-Greta Heyman, Kulturbevararen, Krök-Jerks livsmöten, s. 123

Sil

18

1939 14/10 Göteborgs orkesterförening, dir. Matti Rubinstein Alfvén : Sommardofter Puccini: Toscas bön akt II "Visi d'arte" Stenhammar: Flickan knyter i Johannenatten ; Flickan kom ifrån sin älsklings möte

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Wagner: Elisabeths Hälsningssång ur Tannhäuser 1940 4/8 Skansen, Alfvénkonsert Vaggsång (Uruppf) Du är stilla ro Sommardofter I stilla timmar (Uruppf) Skogen sover Se du kom med jubel och sång (Uruppf) I brev 1940 20/8 från Alfvén (hos Anders Hanser) refererar han till att Lina varit i Göteborg och sjungit. Han skriver att hon hittills sjungit sju orkestersånger av honom men att han orkestrerat Var stilla hjärta som han vill sända henne, i fiss-moll som är ett bra sopran-läge. Versionen synes dock vara äldre än brevet. Aftonstämning d-moll Part och st i autogr hos Anders Hanser. 1940 19/12 Engelbrektskyrkan, vars organist var dalkarlen Oskar Lindberg […] Hanser Lina Göransson som härvid låter höra sig för första gången i Stockholm denna höst med Tre andliga visor i folkton: Jungfru Maria till Betlehem gick, en gammal kyrklig sång från Västmanland ; Den föräldralöse, en gammal låt från Leksand som förr sjöngs till säckpipa varför den kallades säckpipslåten ; Himmelriket liknas vid tio jungfrur, en gammal sång som upptecknats av professor Lindberg 1941 21/5 i Radion. Svensk konsert av Stockholms radioorkester, dir Tor Mann bl.a. med romanser av Alfvén Du är stilla ro I stilla timmar Skogen sover 1941 10/8 Alfvénkonsert på Solliden, Konsertföreningens orkester Avsikten att Hanser Lina skulle sjunga sex orkestersånger. Programmet synes enligt C-G Åhlén inte ha genomförts enligt planerna. 1942 15/2 Göteborgs orkesterförening, dir. Issay Dobrowen Alfvén: Skogen sover ; Sommardofter O Lindberg: Melodi Mascagni: Santuzzas aria ur På Sicilien Puccini: Un bel dì vedremo ur Madama Butterfly Gösta Nystroem recenserade i GHT: Sångerskan har gått avgjort framåt sedan sist. Sin stora vackra stämma – kanske ibland med väl mycket av stålglans i klangen – behandlar hon klokt. Hon kan bära fram en cantilena med det rätta sinnet för legatot och känslan för den riktiga fraseringen. Och framför allt,

Hanser Lina Göransson lever i sin sång, därför att hon har både hjärtat och hjärnan med när hon sjunger. 29/4 1942 Romanser vid Alfvénjubileum (70 år) Konsertföreningens orkester, Stockholm, dir Alfvén Du är stilla ro Taltrasten (Uruppf) I stilla timmar Sommardofter 1943 19/3 Helsingfors stadsorkester Helsingin Sanomat T. K-la 19/3 1943 […] Sångerskan behärskar väl sin stämma. Särskilt fäste man sig vid det höga registrets fritt klingande, förfinade och bärande ton. Föredraget var omsorgsfullt och musikaliskt.[…] Åter klockarmor i Orsa Med Orsa som hemmabas framträdde Hanser Lina fortsättningsvis i olika sammanhang bl.a. 21/12 1941 med Gävleborgs läns orkesterförening. 1943 8/8 Skansen Konsertföreningens orkester, dir Alfvén. Samma program upprepades 1944 3/8 Taltrasten Du är stilla ro Sommardofter I stilla timmar Aftonen Jag längtar dig Hanser Lina framträdde också i radion t ex 21/2 1944. Vid flygeln assisterade Vivan Wennberg Rangström: Pan ; Den enda stunden ; Melodi G Nordquist: 4 sånger till Bo Bergmandikter Lillebarn ; Kärleken är en rosenlund ; Jag hörde din röst ; Jordens önskan Sjögren: Solskyar ; Ich möchte schweben ; Lehn’ deine Wang 29/1 1945. Vid flygeln Vivan Wennberg Stenhammar: Flickan kom från sin älsklings möte ; Flickan knyter i Johannesnatten Rangström: Bön till natten O Morales: Med Eros penna O Lindberg: Längtan heter min arvedel Alfvén: Du är stilla ro ; Gammalt kväde från Helsingland Tillbaka till Stockholm Familjen, som under tiden hade utökats med sönerna Bengt och Anders flyttade återigen till Stockholm, närmare bestämt till Årsta, där Erik fick tjänst som lärare vid Stockholms folkskolor från 1947 och som

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


organist i Årsta 1948-69.6 Han tjänstgjorde som folkskollärare och musiklärare på Adol Fredriks filial i Mariaskolan. Dessförinnan startade han privat musikskola i Årsta.7 Flytten till Stockholm uppmärksammades av pressen: SvD 19/6, StT 31/10. 1952 13/3 Romansafton Stigbergets borgarrum, Erik Göransson vid pianot enligt hektograferat program i Musikmuseet Händel: O Schlaf, sanfter Schlaf A Scarlatti: Sento nel core Schumann: Ich kann’s nicht fassen, nicht glauben ; Die Lotusblume Söderman Prinsessen O Lindberg: Längtan heter min arvedel Sjögren: Solskyar Sibelius: Säv, säv susa ; Flickan kom från sin älsklings möte En USA-turné har också omnämnts. 1954 17/10 Grängesberg, Cassels + Avesta, Bruksklubben, Avesta OF, dir Alfvén två romanser 1955 maj Alfvéns sista framträdande med Siljanskören i Aulan Uppsala, Alfvén 83 år Limu limu lima med Hanser Lina som solist8 1958 22/3 brev från Alfvén (hos Anders Hanser) där han refererar till hennes operation och skriver ”Jag kan aldrig släppa tankarna på att Du skall sjunga in mina romanser, ty ingen sjunger dem som Du!” Det är fråga om orkesterversionerna 1960 15/5 Alfvéns jordfästning Leksand Som stjärnan uppå himmelen på Alfvéns önskan 1960 10/7 Siljanskören konsert till Alfvéns minne i Leksands kyrka, 12/11 repris i Uppsala Hanser Lina solist 1963 medverkade Hanser Lina vid minneskonsert efter Berta Hambræus i Skattungbyn Första skivan 1963 Epskiva HMV 7 EBS 21 med Radioorkestern, dir Stig Westerberg Skogen sover 6

Dag Edholm, S:ta Cecilias tjänare… Bromma 2002, s. 136.

Du är stilla ro Som stjärnan uppå himmelen så klar I stilla timmar I Orsa skoltidning nr 3 1972 berättar Hanser Lina om Alfvéns besök i Oljonsbyn 1926 (se artikel i detta häfte) 1972 1/5 Hugo Alfvéns hundraårsminne i Leksands, Mora och Rättviks kyrkor Glädjens blomstser Djupt i havet Och hör du unga Dora Limu, limu, lima Siljanskören, solist Hanser Lina Göransson ; Aftonstämning O stilla timmar Hanser Lina och Erik Göransson, piano 1976-77 sjunger på LP-skiva HW 002 (sedermera HOCD 004) sånger av Axel Hambræus ackompanjerad av Erik Göransson, piano Tre nätter hörde jag en fågel sjunga Som en herdepipas melodi Det skymmer Bön 1979 november ”Den återuppståndna och 75årsjubilerande Siljanskören” Hanser Lina medverkade och förtrollade alla.9 1988 Hugo Alfvén SCD 1036 Radioorkestern, dir Stig Westerberg Skogen sover Du är stilla ro Som stjärnan uppå himmelen så klar I stilla timmar (samma som EP-skivan från 1963) Nytt: Vallvisa från Älvdalen. Siljanbygdens körförbund, Hanser Lina Hanser Linas egen vallåt, solo 1989 juli Alfvénpristagare 1992 Död och begravd vid Orsa kyrka Recensioner har tillhandahållits av Anders Hanser och Musikmuseet. Brevcitat från original hos Anders Hanser. Kommentarer i CD HCOCD 004. Uppgifter om Alfvéns framträdanden har hämtats ur Carl Gunnar Åhléns kommentarhäfte till PSCD 109.

7

http://www.orsamusik.nu/sidor/historia%20del%209 .html 8 Per Johannes: ”En vårvision” i Erik Olsson, Leksands kyrko- och hembygdskör sjuttiofem år, Siljansbygdens körförbund sextio år [1964] s. 51ff.

20

Anders Hanser har porträtterat sin mamma i filmen Hanser Lina – Vallkullan som blev operasångerska

9

Kulturbevararen, s. 131f.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


En okänd version av Hugo Alfvéns femte symfoni AV OLOF ANDERSSON ”Nej, partituret kommer att hamna i spiseln” (Dagboksanteckning 1/11 1951). ”Jag hade inte lust att komponera, så det är tvångsprodukter” (intervju med Per Lindfors 1958, i bokform s. 135). ”Nu har jag ingenting att göra mera, annat än tänka på att fila om detta” (s. 136f.). Dessa och liknande uttalanden och kommentarer från Hugo Alfvén har färgat kritikers och musikvetares bild av den symfoni, Alfvéns femte och sista, som har kommit att bli hans minst spelade. Det har också medfört, att symfonin i sin helhet först 1992 spelades in på skiva (BIS CD 585). Andra kommentarer, inte lika ofta citerade, visar att symfonin låg Alfvén varmt om hjärtat. För att belysa hur det blivit så här, skall vi först rekapitulera ”Femmans” tillkomsthistoria. Första gången den nämns i skrift är i tidningsnotiser inför en konsert våren 1931 med Alfvén som dirigent. Den skulle sedan ha uruppförts 1939, men först 1942 kunde första satsen framföras separat. De övriga satserna var då inte färdiga och inte förrän 30/4 1952, vid en konsert i Konsertföreningen i samband med Alfvéns 80årsfirande, fick den fullständiga symfonin sitt uruppförande. Alfvén hade ådragit sig en influensa och efter första dagens repeterande var han tvungen att lägga in sig på Sabbatsbergs sjukhus, medan Carl von Garaguly fick ta över. Kritiken var genomgående besk, framför allt mot de två sista satserna. Bäst klarade sig första satsen, som också blivit positivt mottagen vid framförandet tio år tidigare. Alfvén omarbetade symfonin under hösten samma år och den nya versionen uppfördes för första gången i Göteborg 14/4 1953. Då fick verket en hel del beröm och det skulle ju kunna tyda på, att omarbetningen hade lyckats. Alfvén fortsatte dock att omarbeta detaljer i symfonin under femtiotalet, som ovan antytts utan att bli nöjd. Blev nu symfonin trots allt bättre av Alfvéns ingrepp?

Den okända urversionen har överlevt i en fotostatkopia i STIM/Svensk Musik tagen före revideringen. Nästan hela symfonin bygger på äldre motiv, de allra flesta hämtade ur Alfvéns balettpantomim Bergakungen och det har ansetts, att Alfvéns missnöje med symfonin hänger ihop med hans sinande skaparkraft, vilket förhållande tvang honom att låna ur sin egen produktion. Låt oss studera de delar av den ursprungliga versionen, framför allt finalen, som väsentligen skiljer sig från den reviderade – om vilken man lämpligen läser i Hedvalls biografi – samt i övrigt antyda några synpunkter. Första satsens slut är i version 1952 starkt nedkortat från 1942 års version genom ett par språng, från siffra 53 till 1 takt före siffra 56, samt från siffra 56 till 2 takter före slutet, som står i moll. Dessa språng är antydda i partituret (av Garaguly?), samt ditskrivna i efterhand i stämmaterialet. Andra satsen behärskas enligt Alfvén av ”en drömmande lugn stämning”. I satsens huvuddel dyker vid 5 takter efter siffra 6 det karakteristiska ”Elegimotivet” upp, snart åtföljt av tre fallande sekunder efter varandra. Huvudtemat dyker första gången upp sist i Skissbok 2 (UUB VMhs 188). Den föregående kompositionen där är utgiven 1933, varför en ungefärlig datering kan göras. Om denna skulle vara komponerad året före, skulle kanske följande skildring från 1932 ur en intervjubok med Erik Olsson, där han bl. a. skildrar sin vänskap med och sina intryck av Alfvén, kunna skildra inspirationsögonblicket. Scenen är bestigandet av ett berg i Orsa finnmark . ”Inför den fantastiska utsikten från bergets topp… …blev Alfvén lyrisk och ropade som i extas: ’Här vill jag stanna! Här vill jag skriva musik! Se vattenblänken mellan åsarna och gröna fläckar av fäbodvallar..! Här är som upplagt för musik, här ville jag stanna och skriva en symfoni om en natur som saknar motstycke i hela vida världen!” Fylld av entusiasm frågade han en kvinna, som var vakt i brandtornet: ”Kan jag få stanna och skriva musik från tornet här?’ Jo

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 21


visst. Visst skulle det gå för sig, svarade kvinnan litet förundrad över den ovanlige besökaren. Han var en ögonblickets man och hans dröm om en vildmarkssymfoni från Pilkalampinoppi var säkerligen allvarligt menad, men förverkligad blev den inte.” – Blev den inte det? Om tredje satsen läser man lämpligen också vad Alfvén själv har att berätta i intervjuboken av Per Lindfors (s. 39 och 136). Vad Alfvén inte nämner, är att efter dödskoralen och elegitemat – båda hämtade ur första satsen av symfonin – följer ännu ett parti ur Bergakungen, denna gång ur den kasserade första versionen av tredje akten. Musiken är där betitlad ”Åttonde dansen – fortsättningen på blindbocksleken”. Triodelen bygger på första satsens överledning till sidogruppen. Satsen är i originalversionen daterad Tibble 11 febr. 1952. Fjärde satsen bygger på fyra temata. Efter intensiva skallöpningar följer i kanon det folkligt betonade huvudtemat, också det hämtat ur den ursprungliga tredje akten av Bergakungen, där benämnt ”Sjunde dansen – blindbocksleken”. En intressant detalj i huvudgruppen är några snabba nedåtrinnande figurer i flöjter och klarinetter – är det månne frågan om suptagning? I sidogruppen arbetar Alfvén med två temata. Det första är milt kromatiskt och är försett med en avrundning som erinrar om Elegin ur Gustav II Adolfsmusiken, det andra är folkligt dansant – det presenteras först av fagotterna och föredragsbeteckningen är ”Con umore”. Ur detta senare, som får sällskap av den överstigande kvarten ur första satsens andra tema, utvecklas slutgruppen, som efter några förslagsfigurer i hornen mynnar ut i ett orkestertutti. Efter det sedvanliga repristecknet för så ett överledningstema ur första satsen till genomföringen, där först huvudtemat bearbetas under buller och bång. Så följer ”fagottmotivet”, som får en alltmer eftertänksam prägel och leder över i det ”milt kromatiska”. Detta avslöjar nu sitt ursprung: symfonins urmotiv, de två fallande sekunderna, presenterade i samma dystra tappning som i första satsens inledning . Men Alfvén hemfaller inte åt grubbel i denna, som han själv säger i en tidningsintervju (GHT 10/4 1952), huvudsakligen diatoniskt präglade final, utan vi kastas rakt in i återtagningen, som bortsett från nödvändigt modulerande är oförändrad gentemot expositionen. Den relativt långa codan presenterar först en variant av sidogruppens första tema, som här har färgats av scherzots triodel, varefter delar ur huvudgruppen passerar revy, för att slutligen nå fram till skallöpningarna från satsens början. Så tre mäktiga slutackord (f. ö. tre av ”suptagningsackorden” i huvudgruppen) och denna stora, romantiska symfoni, anakronistiskt

22

nog komponerad två år efter Blomdahls ”Facetter”, är till ända. Sammanfattning av Alfvéns revidering Så genomförde då Alfvén sina ingrepp. Första satsen, vars duravslutning redan vid konserten 1952 hade kortats ner och bytts i moll, fick nu ett nytt, dissonant slut. En hornmelodi i andra satsen, som påminde alltför mycket om en dåförtiden välkänd filmmelodi, eliminerades. Tredje satsens hornglissandi minskades i antal. I fjärde satsen opererades sidogruppens andra hälft, ”fagottmotivet”, bort, varigenom slutgruppen, som växer fram organiskt därur, kommer att inträda abrupt och omotiverat, för att inte tala om att sidogruppen i sin helhet känns rumphuggen. I genomföringen är resultatet förödande: även här är ”fagottmotivet” bortopererat med en fullständigt platt ackordförbindelse C7 – C som resultat. Men värst av allt är den bristande musikaliska logiken – motiven följer inte naturligt efter varandra och genomföringen blir oproportionerligt kort. Svaret på frågan om huruvida revideringen lyckats måste bli nej, absolut inte. Inte beträffande finalen i alla fall. Första satsen klarar sig bra med det dissonanta slutet, vars Adim-ackord kan sägas fungera som dominant till Andra satsens Dess-dur. Andra satsens hornmelodi stör numera ingen utom någon enstaka cineast. Tredje satsens båda versioner kan sägas vara likvärdiga – den första roligare, den andra sobrare. Men fjärde satsen måste med det snaraste återställas till ursprunglig version, något som lätt skulle låta sig göras. Dels med tanke på satsen själv, av skäl som ovan anförts. Men också med tanke på symfonin som helhet – i den typ av romantisk symfoni som ”Femman” tillhör måste finalen vara ett innehålls- och proportionsmässigt motstycke till första satsen. Slutligen med tanke på Alfvéns symfoniska produktion sedd i dess helhet: femte symfonin i sin ursprungliga fattning utgör en värdig avslutning på en symfoniräcka som i kvalité saknar motstycke i Sverige och som mer och mer börjat fascinera utomlands. Till Alfvénminnet 2010 borde Femte symfonins originalversion utges i tryck och spelas in på skiva. På så sätt skulle Sveriges genom tiderna kanske inte originellaste men skickligaste och temperamentsfullaste kompositör få en värdig hyllning!

Omnämnd litteratur: Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utg. av Per Lindfors. Stockholm 1966. Erik Olsson. Leksands kyrko- och hembygdskör 75 år, Siljansbygdens körförbund sextio år [1964]

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Baltiska kantaten (forts från s. 7) Slaget vid Breitenfeld ur Gustav II Adolf-sviten, en jämförelse som verkar trolig. I Alfvéns ord sålunda: "Men ingen far över en vattenpöl med en oceanångare. Jag hade en stor kör och en stor orkester till förfogande; och denna väldiga apparat krävde ett helt annat utrymme för att skildra den dagslånga striden, än professor-skaldens fantasi med de fem bleka, abstrakta och snåla raderna hade utmätt. Jag inledde bataljen med ett förspel på åtta takter, som fräste av fradgande havsskum, och jag upprepade textorden i stegrad intensitet: ’i blixtar kanonernas åskor slå ned, i blixtar kanonernas åskor slå ned, slå ned, slå ned, slå ned, slå ned, slå ned, slå ned’ ... det var ett förbannat skjutande och dunder och brak. Till slut kommer klimax. Den ettriga piccolan, de stora flöjterna, oboerna och klarinetterna blixtrar till i en snabb kvintolfigur: det är elden från en kanonmynning. Hornen, trumpeterna och basunerna smäller in ett kort fortissimoackord: det är kulan, som ryker in i en krutdurk. Pukorna, mässings-tallrikarna, stora trumman och gonggongen följer omedelbart med en avgrundsvirvel: det är explosionen, som spränger den träffade fregatten i atomer. Här sätter stråkorkestern i högt läge och fortissimo in med virvlande triolfigurer, som takt för takt sjunker ned mot djupet: det är de drunknandes dödsskrän och vraket, som går till botten."

Del II 4. Barytonsolo. Moderato con grandezza

Introduktion Väl mött, I nabofolk från fyra riken, som Östersjön bespolar med sin våg, där mellan Kielerbukt och finska viken från kust till kust den drifs i vindsnabbt tåg. Välkomna till det slättland, som, af Sundet med Västerhaf och Östersjö förbundet, hvad näringsflit och slöjd åvägabragt från Malmö hamn för ut till fjärran trakt. Här i vår bygd på stranden bort i väster stenålderns äldsta släkt en boplats fann, hvars handaslöjd, gräfd fram i karga rester, i lerets daning än sin art ger an. Där urtidsfolket bröt sin odlings bana till arbetstäflan, grannar, Er vi mana; åt alstern af Er flit, Er konst och smak vi redt en fristad under gästfritt tak. I detta barytonsolo som börjar i 3/4-takt hörs trumpetstötar i heroiskt Ess-dur, vid ordet fyra riken övergår Alfvén till fyrtakt. Ganska mycket pompa i mindre rik harmonisk dräkt, homofont förd orkester, sången deklamatorisk, inga melodiska rim, upprepningar eller andra finesser i musiken; texten är platt och prosaisk och musiken lyfter den knappt.

5. Kör. Allegretto grazioso A) Se! sin vårbrodd fälten gunga; gröna strån, af lifssaft tunga, gro bak pilomhägnad vall, gro bak pilomhägnad vall. A) Tak vid tak i solljus glöda, och kring gaflar tegelröda aplar strö sitt blomregns fall, aplar strö sitt blomregns fall. B) Hvita segel sakta glida bort mot Sundets västra sida; Själlands bokar i det vida lyftas ur dess böljesvall. A) Här på planens blomsterrut slanka torn en ringmur sluta kring vår sommarsagas stad. kring vår sommarsagas stad. A) Festligt jubel mot oss svallar ur arkaders pelarhallar, i fontänens skumkaskad. i fontänens skumkaskad. C) Sjöar, som i strålglimt blänka, Se! vida kring sin svalka stänka, och på grönklädd tilja sänka rosor sina purpurblad. sina purpurblad sina purpurblad Allegretto grazioso i 6/8-takt. Ljusaste pastorala idyll i Ass-dur. Fyrstämmig melodisk damkör inleder över harpa och stråkar. Blir strofisk även i musiken eftersom mansstämmorna upprepar det damerna precis har sjungit, det finns en upprepning av sista raden i båda stroferna. Kören fortsätter åttastämmigt med en harmoniskt avancerad höjning till klingande E-dur vid Vita segel sakta glida. Raden Här på planens blomsterrut åter Ass-dur, följes av en återtagning av musiken som i del A som efter de fyrstämmigt förda två stroferna, går mot den kraftfulla höjdpunkten i fontänens skumkaskad. Sista textstrofen Sjöar som i strålglimt blänka, är mer polyfont uppbruten i imitativ och tunnare sats. Stråkarna avslutar med körens ursprungsmelodi i pp. Denna del av kantaten blir mycket uppskattad, SDS:s recensent anser till och med att detta är "pärlan i kantatens musikaliska diadem".

6. Kör. Moderato ben marcato A. Det hväser, det hviner tunga maskiner; vårt näringslifs anda hörs flämta däri.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 23


A. I dånet som larmar af taktfasta armar sin stålklang de blanda till rik harmoni. A. Till öppnade hallar den alstring oss kallar, som fostrats af tiden i handtverk och slöjd. A. I vaser och smycken, i husgerådsstycken, i stoffer och smiden dess prägel är röjd. B. I linjer och färger här konsten besvärjer konturer, som taga i gestalt för vår syn. B1. Sin bildvärld hon fogar ur slätter och skogar, ur folklifvets saga i staden och byn. A1. Här stiga mot dagen de bleknade dragen af forntidsskick, manadt ur släktenas graf. A3. Vår odling vi samla i hägn af den gamla, som vägen oss banat och framsteg oss gaf. Detta är den minst poetiska av texterna men samtidigt den mest "moderna" tonsättningen i sin beskrivning av maskinernas dunk i.e. näringslivets framgångar. Den taktfasta melodin/satsen i d-moll upprepas fyra gånger, strofiskt även i musiken och Alfvén låter det monotona maskindunket i texten få sin realistiska illustration med orkestertutti, stora trumman och cymbaler, gonggong etc. som klingar hela tiden. Mitt i texten vid I linjer och färger, när istället konsthantverket kommer på tal, följer en kontrasterande del föregången av ett sordinerat mellanspel i enbart stråkarna i Gess-dur. Därefter kommer det ursprungliga temat/larmet igång igen men mycket ljusare i D-dur vid texten Här stiga mot dagen. Slutar ståtligt i en bred uppåtgående rörelse, D-dur forte. SDS:s skribent är nöjd med resultatet: "Men äfven ur det mindre poetiska ämnet ’industrien’ har musikern, föregången av poeten, lyckats blanda ’larmet’ och ’stålklangen’ till rik harmoni, som det heter i dikten. Men larmet har stiliserats till det rytmiska och pådrifvande dånet af en urgrundsdjup bas-tuba, Som kontrasterade mellansats infogar sig i mjuk körintoning en lofsång till konsten".

24

7. Barytonsolo. Moderato, quasi rec. A. Ja, i hvart alster, som grannlaget bringar till gästskänk på samkänslans härd, daningskraft sjuder, som stoffet betvingar, pulsslag ur konstens och slöjdflitens värld. Närmre hvarandra vi känna må lära, folkandans id i dess mästarprof ära och i hvad ypperst vi skapat hembära fädernejorden vår trofasta gärd.

Kör. Allegro energico B. Baltiska haf, som ur dämmande vallar mot oceanen i segertåg gled, väg oss du visat; i takt med dig svallar bragdlust i landen som kanta din led. Hvälf oss mot fjärran en böljande brygga, framgent som farled vårt näringslif trygga låt de folk, som i Nordan land bygga, mötas till täflan i samdräkt och fred! Den sjunde och sista satsen är tvådelad, den börjar med ett barytonrecitativ. Så följer den pampiga slutkören som enligt SDS ger "en sammanfattande blick öfver forntid och framtid i Baltiska hafvets tecken. I finalen och dess orkesterförspel uppträder åter ’hafsmotivet’ från inledningen, men den vandrar snart sina egna vägar mot den fjärran framtiden. Motivet ’hvälf oss mot fjärran en böljande brygga’ tar ledningen och framföres i konstfull stämväxling till den ståtliga och kraftiga finalen, (pomposo) i hvilken det bildar ingressen". Lennart Hedwall skriver: "Sjunde och sista satsen börjar med ett baryton-recitativ, ’Ja, i vart alster, som grannlaget bringar’, som kompletteras av ett hymniskt men skäligen blekt arioso. Så vidtar slutkören, ’Baltiska hav, som ur dämmande vallar mot oceanen i segertåg gled’, där Alfvén tar upp en variant av inledningssatsens huvudtema och även satstekniskt anknyter till kantatens öppningssats. Om slutkören säger tonsättaren själv, att den endast blev ’akademisk aulapompa, värdig och högtidlig’, och man kan onekligen inte annat än ge honom rätt." (Hugo Alfvén, s. 295) Sammanfattning Alfvén fullgjorde sitt uppdrag med den äran och han lämnar Baltiska utställningen och Malmö i triumf. Denna kantat förefaller mig idag långt rikare än jag någonsin trodde på grundval av Alfvéns egna beskrivningar. Det händer något hela tiden i instrumentationen, harmoniken är intressant och komplicerad, modulationerna djärva. Det är klart att vi kan hålla med Alfvén om att det finns passager som går på tomgång, men det är ju texten – föga förvånande när det gäller kantater för ett visst tillfälle som detta – som definitivt sett sitt bäst-före-datum. Det är min innerliga förhoppning att denna kantat ännu en gång skall klinga, helst i Malmö och åtminstone år 2014 när det är 100 år sedan Baltiska utställningen invigdes och kantaten uruppfördes.

Alfvéniana 3-4/07 Besök Hugo Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/07