Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/06 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Serenade. Ungdomsverk av Alfvén Läs om Olallo Morales m.m.


Alfvéniana 3-4/06 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@chello.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@telia.com PlusGiro: 42 88 52-8

Innehåll Olallo Morales och Hugo Alfvén. Av Jan Olof Rudén 3 Opublicerad musik av Hugo Alfvén: Serenade op. II (1888) för violin och piano 7 Svenska tonsättares musik uppskattad i Nazityskland. Av Jan Olof Rudén 15 Wilhelm Peterson-Berger – en vägvisare. Recension av Jörgen Grundström 18 Alfvéns ceremonimusik. Av Jan Olof Rudén 19 Nya blåsorkesterarrangemang. Av Jan Olof Rudén 20 Detta nummer innehåller notutgåvor med opublicerad musik av Hugo Alfvén som kan lossas från häftet. Se s. 7.

ISSN 1101-5667 Tryckt av E-Print, Stockholm

Omslaget: Olallo Morales, tonsättare, dirigent och administratör. Gouache av Hugo Alfvén 1926. Original i Kungl Musikaliska Akademien.

2

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Olallo Morales och Hugo Alfvén AV JAN OLOF RUDÉN

D

e var jämnåriga, tonsättare och dirigenter. Alfvén var stråkmusiker medan Morales var klaverspelare. Alfvén tjänade sitt levebröd som dirigent medan Morales blev administratör.. Morales beundrade Alfvén som tonsättare och medverkade till att Alfvén fick stipendier. Bägge hade sommarnöje i Tällberg. Det finns därför många beröringspunkter dem emellan. Olallo Morales (1874-1957) var född i Spanien och växte upp i en diplomatfamilj i Göteborg men han utbildade sig vid Musikkonservatoriet i Stockholm där han utexaminerades 1899 med högsta betyg i organist- , kantors- och musiklärarexamen. Därefter fortsatte han som en av de första statsstipendiaterna sina studier i Berlin (piano, komposition, dirigering). Åren 1905-09 var han andre kapellmästare vid den nyuppsatta Göteborgs symfoniorkester, den första i Sverige vid sidan av Kungl Hovkapellet samtidigt som chefdirigenten Heinrich Hammer och Wilhelm Stenhammar. Från 1909 var han verksam i Stockholm som musikkritiker i DN och sedan i SvD, därefter lärare vid Musikkonservatoriet i partiturspel och dirigering, i orkester- och ensembelspel, i musikens historia och estetik. Men framför allt var han verksam som Musikaliska Akademiens sekreterare 1918-40. Vid sidan av detta komponerade han och gästspelade som dirigent. Hela hans gärning kännetecknas av elegans och samvetsgrannhet men med avsaknad av en starkare personlighet. (Hans Åstrand i SBL). Det medfödda arvet speglas i spanska dansrytmer, främst i baletten Camachos bröllop medan hans ”svenska” verk ”har

en försiktigt anslagen nordisk ton” (Hedwall). År 1902 gifte han sig med sångerskan Clary Asplund (18761959). Hon uruppförde två av Alfvéns Österling-sånger, nämligen Bön och Minnesskrift den 11 april 1906 i Stockholm med Olallo vid flygeln. (Alfvéniana 1-2/05 s. 7). Vid konserten den 3 december 1906 i Göteborgs konserthus framförde de alla tre Österlingsångerna. (Carl-Gunnar Åhlén, Hugo Alfvén som orkesterdirigent, s 48 i Alfvén conducts Alfvén, programbok till Phono Suecia, PSCD 109). Redan den 10 mars 1906 i Konserthuset i Göteborg hade hon sjungit solopartiet ur Sekelskifteskantaten. Alfvén skriver om ”den unga göteborgssångerskan fru Clary Morales. Jag hade blivit alldeles betagen i hennes sinnligt mjuka, varma och sköna stämma och hennes ovanligt besjälade föredrag.” (Tempo furioso, s. 323). Senare i Stockholm undervisade hon tidvis vid Musikkonservatoriet med elever som Marianne Mörner och Kerstin LindbergTorlind. Hon var även en av instiftarna till Svenska sångpedgogförbundet och var dess ordförande 1933-37. När Alfvén efter att ha tillträtt som director musices i Uppsala anordnade musikfesten den 5-6 maj 1911 fanns Morales symfoniska dikt Försommar representerad i det program som speglade de yngre svenska tonsättarnas verk och några äldre desslikes. Olallo Morales hade skrivit en 30-sidors programbok ”men så blev han också i tidens fullbordan Musikaliska Akademiens sekreterare” (Alfvén i Alfvéniana 2/94, s. 11f.) Morales var liksom Alfvén verksam i Musikaliska Konstförening-

en, först som sekreterare och 193340 som ordförande (jfr Alfvéniana 1/03, s. 7-11). Alfvén hade fått flera kantater utgivna i klaverutdrag såsom årstryck. När han 1943 föreslår Bergakungen som årspublikation har Morales, som då tillhörde inköpsnämnden lämnat ett positivt utlåtande ”[…] Det konstnärligt mest betydande arbetet [av dem som föreslagits] är pantomimen Bergakungen, på sitt område det otvivelaktigt främsta svenska verk som vi äga och som är en skyldighet att genom tryckning bevara och göra tillgängligt såväl för svensk som utländsk publik”. Det lyckades ändå inte. Morales vikarierar som director musices för Alfvén ht 1921 och vt 1922 (samt 1924). Alfvén är i Wien och kan inte undanhålla vännen glädjen över sin framgång med Symfoni nr 4. Den 29 november 1921 skriver han: Tack för ditt rara brev [...] När du får detta brevet är det slut på höstterminen och Du kan andas ut ett par månader från Uppsalajobbet, vilket bör kännas rätt skönt. Inte sant? Alfvén har haft framgång hos kritikerna. […] Särskilt glad är jag över vad den fruktade Karpat och den ännu mer fruktade komponistätaren [Julius] Korngold skrivit, ty det har väckt uppseende här, att dessa bitvargar varit så berömmande mot en främmande komponist […] satt jag i en loge samman med svenske ministern jämte flera andra lands ministrar [och lyssnade på framförandet av Symfoni nr 4 under Grevillius]. Efter sista tonen brast hela salongen ut i ett stormande jubel. Gesandterna

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


omringade mig och lyckönskade, om en stund kommo två Philharmoniker springande och drog mig utan vidare ner på estraden […] Efteråt kom också en deputation från orkestern och anhöll att snarast möjligt få, på egen risk, göra om konserten. (Kungl. Biblioteket. Brev till Olallo Morales 1988/13) Vid vårterminens slut rapporterar Morales om sina föreläsningar i musikhistoria. På den tiden var det director musices uppgift att hålla sådana föreläsningar. ”Höstterminen tragglade jag estetik samt formlära och denna termin (vt) idisslade jag svenska musikens historia, alla de döda och skendöda t.o.m. Hallén. Därpå allmän musikhistoria t.o.m. renässansen så att du kan börja med 1600-talet, operans uppkomst osv. fram till nutiden”. (1922 25/6 Brev till Hugo Alfvén, UUB )

Den 11 september 1925, en vecka efter fullbordandet av En båt med blommor skriver Alfvén från Tällberg till Morales:

4

”Käre Olallo! Samtidigt med detta kuvert sänder jag manuskriptet till ’En båt med blommor’. Jag behöver icke nämna, att pianopartiet inte är i slutgiltigt skick. Det är närmast att betrakta som orkesterskizz. Tiden medger i ögonblicket ej något utarbetande. Som du ser har jag slopat damkören. Det gjorde jag, när jag kommit till ungefär mitten av dikten. Allt eftersom arbetet fortskred, stod det klarare och klarare för mig att kvinnorösterna inte nödvändigt hörde dit och att de snarare ställde sig i vägen för just den art av stämning jag sökte nå. Alltså strök jag bort dem och började om från början. Men vem skall väl sjunga denna lugubra melodunt? Jag vet ingen mer än Forsell som skulle kunna gestalta sången så att folk begriper vad det är frågan om. Frånsett vad han kan komma att tycka beträffande stycket, så undrar jag, om det ej på några ställen ligger väl djupt för hans stämma. Dock vill jag framhålla, att instrumentationen särskilt på dessa ställen är utomordentligt diskret och att sången där

bör vara quasi parlando. Den räcker cirka 10 minuter.” Gunnar Ternhag citerar brevet i Hugo Alfvén, Brev om musik, s. 72f och utgår från att Olallo Morales skall dirigera verket och i förväg får bekanta sig med det. Uruppförandet skedde den 1 november 1925 vid KMA högtidsdag med John Forsell som solist och med Alfvén själv som dirigent för hovkapellet (Olallo Morales, Kungl. Musikaliska Akademien 1921-1931, s. 59.) I samma brev besvarar Alfvén en förfrågan om att undervisa på Musikkonservatoriet i musikalisk formlära. Han avböjer p.g.a. att det skulle ta för mycket tid och arbete som Alfvén hellre vill lägga ned på komposition av nya verk I brevet tar Alfvén dessutom upp ett ämne som kommer att få stor betydelse för Olallo och Clary Morales. Under sommarferierna har de haft för vana att vistas i Västergötland. Men de har haft tillfälle att vara i Tällberg och skulle vilja tillbringa sommaren där. Alfvén har hört att den Burmeisterska gården är till uthyrning nästa sommar och han har rekommenderat Olallo för fru Burmeister. Hyran skulle vara 1000:- Detta blir inledningen till makarna

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Tomtbacken idag. Foto: Jan Olof Rudén Morales sommarvistelser i Tällberg ett stenkast från Alfvénsgården. Med tiden förvärvade de gården. Det blev också den plats där Olallo avled den 29 april 1957. Gabriel Burmeister var konstnär som kom till Tällberg 1909 som en av de första stockholmarna. Andra var Ivar Nyberg och Gustaf Ankarcrona och violinisten Gösta Björk. År 1918 lät han bygga gården ”Tomtbacken”, delvis av gammalt timmer. (Jfr Alfvéniana 1-2/01, s. 4) År 1926 torde Alfvén och Morales ha träffats i Tällberg under deras första sommar på Tomtbacken. Från 1926 stammar det porträtt i gouache som Alfvén målade av Olallo och som återfinns på omslaget till detta häfte (orig. i Kungl Musikaliska Akademien).

Och porträttet av en dotter till Morales, Mona? i en variant av Leksandsdräkt är daterat juli 1926 (orig. i Alfvéngården). Den 24 mars 1933 meddelar Alfvén att han sänt partituret till det nya verket Vi, d.v.s. skådespelmusiken till 300-årsminnet av Gustav II Adolf till Morales. Alfvén påpekar att satserna I kejsar Ferdnands slottskapell, Saraband-MenuettBourrée, Elegi ”lämpa sig utmärkt för mindre orkester”. Han föreslår ändringar i instrumentationen vid behov. (KB) Tydligen skulle Morales dirigera verket men stämmorna kom inte fram i tid eftersom Alfvén själv dirigerat det i London den 2 april. I ett brev den 30 april förklarar Alfvén hur detta kunde ske (avtryckt i Brev om musik, s. 83f.) Där ondgör han sig också över att Peterson-Berger ”roffat åt sig hälften av det stipendium Akademin tillerkänt mig”. Desto gladare blir han när han erfar att ”Tonsättarföreningen – mina kolleger – vill giva mig denna rent konstnärliga upprättelse som protest mot P.B-s genomtarvliga rofferi av en musikers honom tillerkända medel.[…] Till Leksand reser jag i slutet av maj och hoppas på återseende, när du kommit dit.” (4/5 1933, KB) Morales tillbringade julen i Tällberg och skrev på nyårsaftonen 1938:

”[…] jag i oktober fyller 65. Dock talas det om att få tiden förlängd ännu ett år. Nu har jag emellertid blivit inspektor för de med lotterimedel understödda 66 orkestrarna […]och ger redan den 3 [jan] konsert med Moraorkestern och d. 15 med Boråsdito […] från Lundqvist i Borås har jag haft brev, varit han meddelar att de till sångarfesten i Göteborg [d.v.s. Svenska Sångarförbundets], där du blir överpamp, valt min lilla körsång som du en gång gjort med OD. Han ber mig dock förenkla den för att lätt kunna inövas samt låta den ackompanjeras av orkester. Gärna för mig. Men vad är det som vållar svårigheter? Ligger den för högt och behöver transponeras, är det möjligen några onödiga divisi för harmonikens utfyllnad? Jag ber dig härmed att låta din erfarenhets sol skina på stycket och göra de rättelser som skulle uppfylla Lundqvists önskningar.” Morales meddelar inte titeln på stycket. Det kan ha varit Till hembygden (1928). Alfvén blir inte svaret skyldig. Redan den 3 januari 1939 svarar han från Uppsala (avtryckt i Brev om musik, s. 91f). Han ger en detaljerad beskrivning av hur man inte skall skall skriva för de olika rösterna i den blandade kören med hänsyn till deras omfång och hän-

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


visar specifikt till stycket sid 11 i ”Folkkörboken” som är komponerat av Andreas Hallén.. Men han avslutar uppmuntrande: ”För övrigt älskar jag denna sång, som är underbart skön i sin stålande harmonik av sol- och lyckomättade stämningar”. Morales tackar i brev, Tällberg 5/11939 ”När jag mottog dagens brev med dess ingående analys och förbättringar av min lapprisak samt såg allt arbete du nedlagt därpå skämdes jag då du samtidigt meddelar att du arbetar på din symfoni [nr 5] och sålunda rövat bort en dyrbar stund av ditt skapande som jag verkligen ångrar. Emellertid tackar jag dig varmt för den möda du slösat därpå ehuru du storligen bedrar dig om du förutsätter möjligheten att jag ändrar en prick på vad du föreslagit.” (KB) Även nyårsaftonen 1939 var Morales i Tällberg. Uppmuntrad av Alfvéns tillmötesgående tidigare skriver han att han knåpat ihop en låt till Stockholmstidningens pristävlan och ber Hugo titta på den.

6

Det är uppenbarligen fråga om Skansens och Stockholmstidningens initiativ till ny melodi till Biskop Thomas frihetsvisa. Ett upprop hade publicerats i Stockholmstidningen den 8 november. Eftersom Morales säger sig vara luspank vill han pröva lyckan. Ämnet var aktuellt dels därför att andra världskriget brutit ut, dels därför att det var 500 år sedan frihetsvisan kommit till. Deadline var den 10 januari 1940 och den 23 mars presenterade en utsedd jury fyra finalbidrag. Det vinnande bidraget av överläraren A.W. Heimer presenterades på Skansen den 6 juni på Svenska Flaggans dag. Sången fick inget genomslag och Henrik Karlsson anser att företaget var dödfött från början. (H Karlsson: ”O ädle svensk” – biskop Thomas frihetssång i musik och politik, Stockholm 1988, s. 105-111). En av många propåer Alfvén fick att skriva sina memoarer kom från Olallo Morales. Den 2 december 1941 föreslår han Hugo att ”nedteckna ditt livs brokiga minnen, åtminstone de som du kan berätta – jag försäkrar att det blev en affär! Och vad skulle du ej kunna få för ett litet elegant häfte ’Hugo intim!’ Vi saknade dig mycket i somras och jag hade hoppats på ett besök

då du ändå hälsade på i Tällberg men blev besviken.” Morales måste ha hört sig för om det fanns något program bakom En skärgårdssägen. Alfvén svarar den 1/12 1946: ”Tyvärr – eller kanske lyckligtvis –har jag inte lämnat något program till ’En skärgårdssägen’. Åhöraren får, som vägledning för sin fantasi nöja sig med endast rubriken. Visserligen ligger det ett bestämt program bakom, och det går som en röd tråd genom det hela. men det har intresse endast för mig själv. Jag har emellertid skrivit ett par små pianostycken, som äro inspirerade av havet, men i dessa ligger innehållet också angivet endast i rubrikerna: ’Solglitter’ och ’Böljesång’. Det är endast den fjärde symfonien, som har ett någorlunda utformat program till ledning för åhörarnas fantasi. Med hjärtligaste hälsningar till Clary och Dig från gamle tillgivne vännen Hugo”

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Serenade op. II kom till samma sommar 1888 som Souvenir de Säter op. I. Serenade följer omedelbart på detta stycke i ett nothäfte. Alfvén komponerade violinstämman medan han fick hjälp av sin studiekamrat under sommarens violinkurs för Johan Lindberg i Säter, Ernst Ellberg med pianostämman. Noterna kan lossas från Alfvéniana. Serenade op. II publiceras även på Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se. Där finns även en utskriven violinstämma för nedladdning under fliken Verk, Noter.


Svenska tonsättares musik uppskattad i Nazityskland AV JAN OLOF RUDÈN

N

azisterna i Tyskland hade inställningen att den nordiska musiken (och då betyder nordisk både Nordtysk och musik från Östersjöländerna) var ursprungligare och mer ofördärvad än annan musik, särskilt den ”orientaliska”. ”Nordisch, ”nordeuropäisch”, ”germanisch” blev mer eller mindre synonyma termer som snarare än geografisk tillhörighet återspeglade en utopi grundad i den nordiska mytologin. Nordische Gesellschaft, med säte i Hamburg och filialer på olika orter i Tyskland skötte det konstnärliga utbytet mellan Nazityskland och de nordiska länderna. Detta är uppgifter som dragits fram i det nyligen avslutade forskningsprojektet ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” i deras rapport Fruktan, fascination och frändskap : Det svenska musiklivet och nazismen. Red. Greger Andersson, Ursula Geisler. Malmö 2006, Sekel förlag. Särskilt Greger Anderssons kapitel ”Nazismen och musiken”och ”Receptionen av svensk musik i Nazityskland” behandlar dessa frågor. Andra frågor som dragits fram i projektet är hur ”komprometterade” svenska musikpersonligheter varit i förhållande till den tyska nazismen. Frågan väcktes 1998 då Hugo Alfvén beskylldes för att ha varit ett nazismens redskap och antisemit (jfr Alfvéniana 1-2/98). Under ett seminarium på Kungl. Musikaliska Akademien den 25 november 2006 var särskilt två inflytelserika musikpersoner i skottgluggen nämligen Wilhelm Peterson-Berger och Kurt Atterberg. P-B, vars verksamhet som recensent i DN hade stor genomslagskraft var beundrare av den

tyska kulturen och till en början också antisemit. Han var dock en av de första i Sverige som observerade en oroande utveckling av det tyska kulturlivet. (Se vidare om P-B i den nyutkomna boken Wilhelm Peterson-Berger – en vägvisare som recenseras i detta häfte). Den andre kulturpersonligheten, Kurt Atterberg satt på alla viktiga stolar i det svenska musiklivet. Hans insatser skall vi här granska. Propaganda för svensk musik i utlandet När Föreningen Svenska Tonsättare (fst) stiftats 1918 blev en av dess uppgifter så småningom att bistå svenska tonsättare med framställning av notmaterial – en mycket viktig praktisk verksamhet som befriade dem från ett tidsödande och mödosamt hantverk utan ersättning. Detta är alltjämt en av de viktigaste uppgifterna för STIM/Svensk Musik, som från dess tillkomst 1965 övertog uppgiften från tonsättarföreningen. När Kurt Atterberg 1943 som fst:s ordförande skriver jubileumsskriften ”Föreningen Svenska Tonsättare 25 år” finner han anledning att framhäva fst:s roll som tillhandahållare av orkestermaterial vid utlandsframföranden. (Det fanns naturligtvis även reguljära musikförlag som gjorde detsamma.) Atterberg är medveten om att redogörelsen i kapitel 6: Konserter, musikfester, internationellt utbyte (s. 103-146) inte är utan brister. För vår del är det dock möjligt att få en uppfattning om hur väl Hugo Alfvéns musik hävdade sig bland de verk som fst ville visa upp i utlandet som representativ svensk musik. För rättvisans skull måste här framhävas att antalet tonsättare som skapade i de större formerna inte var så talrika dåförtiden. Å andra sidan är det ett viktigt komplement till Alfvéns

självbiografi där ingenting står om hans kollegor. Nordiska musikfester i Tyskland Redan före fst:s tillblivelse hade nordiska musikfester anordnats i de nordiska länderna med oregelbundna intervall. En redogörelse för dem finns i ”Nordiska Musikfester/Nordic Music Days 100 years”. Ed. Sten Hanson, Stockholm 1988. De skall här inte närmare beröras. Mer anmärkningsvärt är att nordiska musikfester anordnades i Tyskland, ibland på initiativ av sverigevänner som Henri Marteau. År 1912 hade en nordisk musikfest – musikfest motsvarar idag begreppet festival eller musikdagar – anordnats i Dortmund, där Unge Herr Sten Sture fick sin premiär under ledning av tonsättaren själv. Följande år var det en svensk musikfest i Stuttgart, där Alfvén dirigerade Drapa, Unge Herr Sten Sture och Symfoni nr 3. (Hedwall 1973, s. 69). Av Atterbergs redogörelse kan man iaktta att det på 1920-talet spelades musik av Olallo Morales, Wilhelm Stenhammar, Ture Rangström, Oskar Lindberg, Adolf Wiklund, Natanael Berg, Kurt Atterberg och Tor Aulin både i Sverige och utomlands. Dirigenter som gärna turnerade i utlandet var Tor Mann (Göteborg) och Nils Grevillius (Stockholm). Den flitigaste dirigenten i Tyskland var emellertid Kurt Atterberg. Han dirigerade i Wien 13/2 1921 musik av sig själv samt av Rangström, i Berlin 27/2 verk av Atterberg, Oskar Lindberg och Natanael Berg. Nordiska musikfester anordnades på 1920-talet i Lübeck, Heidelberg (1924) och Kiel (1926), den senare under beskydd av Prins Eugen, svenske ministern i Berlin, staden

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Kiels överborgmästare m.fl. (fst, s. 107). Av Alfvén framfördes under den tredje dagen folkvisor för blandad kör samt Midsommarvaka. Nordische Gesellschaft favoriserar nordisk musik När nazisterna tog makten 1933 fortsattes praxis att anordna nordiska musikfester i Tyskland. Under 30- talet spelades gärna musik av tonsättare från Danmark, Norge och Sverige. Det var ett led i Hitlerregimens nordiska propaganda. För de svenska tonsättarna gav detta möjlighet att få sina verk framförda ”i stora världen”. Tonsättarföreningens ordförande Kurt Atterberg såg sig själv som propagandör av sina egna och sina tonsättarkollegors verk. Om omständigheterna nu hade förändrats genom nazisternas maktövertagande så var det snarare till det bättre genom ökad efterfrågan på nordisk musik. Ett par exempel skall meddelas som visar att Hugo Alfvéns musik hörde hemma i det urval verk av framförallt nationalromantisk karaktär som stod på programmet vid sådana tillfällen. Från 1930-talet blev intresset för nordisk musik i Tyskland mer påtagligt än tidigare. Till en planerad nordisk musikfest i slutet av juni 1935 i Lübeck ville Nordische Gesellschaft ställa orkester, dirigent, solister och kammarmusikensembler till förfogande. Man önskade att varje lands utrikesminister i Berlin skulle stå som beskyddare av denna festival. Dessa drog emellertid öronen åt sig. Musikfesten blev emellertid av och Atterberg meddelar till UD att Rangströms Kung Eriks visor, Atterbergs Konsertsats och Algot Haquinius stråkkvartett framfördes. Den 12 september 1935 dirigerade Atterberg kurorkestern i Wiesbaden med bl.a. Alfvéns Midsommarvaka och den 5 mars 1936 Staatskapelle i Dresden med satsen Breitenfeld ur Gustav II Adolf-sviten. Denna dirigerades även i Chemnitz den 3 mars 1939 av Atterberg.

16

I början av mars 1936 dirigerade Atterberg i Dresden, Prag och Hamburg enligt redogörelse i tidningen Musikern 1936, s. 88. Den 5 mars dirigerade han orkestern vid Dresdenoperan på inbjudan av Nordische Gesellschaft. På programmet stod förspel till Vi av Alfvén, Hemifrån av Oskar Lindberg, Atterbergs egen tredje symfoni samt Sibelius violinkonsert. Den 8 mars dirigerade Atterberg ett helsvenskt program med radioorkestern i Prag. Då framfördes Midsommarvaka av Alfvén, Midvinter av Wilhelm Stenhammar, Oskar Lindbergs Från de stora skogarna och Atterbergs Sinfonia piccola. Vid den sista konserten i Nordische Gesellschafts hemort Hamburg radierades ena hälften av programmet under den rubrik som användes vid sådana tillfällen nämligen ”Nordische Brücke”. Vid konserten spelades Förspel till Vi av Alfvén, Stenhammars Midvinter, Sånger i folkton av PetersonBerger, två satser ur STIM-chefen Eric Westbergs symfoni ”Låtar och ballader” samt Atterbergs egen pianokonsert, som fick sitt första radioframförande. Där förekom även arior ur två operor av Atterberg, Fanal och Bäckahästen, som sjöngs av Rut Berglund, anställd vid Berlinoperan. I början av juni 1937 var det nordiska kulturdagar i Lübeck. Då dirigerade Alfvén själv några föreställningar av Lalla Cassels balettpantomim över Midsommarvaka (Hedwall 1973, s. 107) Den 24 mars 1939 anordnade Nordische Gesellschaft en konsert i Hannover med orkesterverk av de svenska kompositörerna Olallo Morales (Förspel till Abu Casems tofflor), Alfvén (En skärgårdssägen), Oskar Lindberg (Från de stora skogarna), Eric Westberg (Rondo över svenska folkvisor), Gunnar Ek (Orkesterscherzo), Lars-Erik Larsson (Passacaglia ur Prinsessan av Cypern). Folkvisor och romanser av Peterson-Berger och av Ture Rangström sjöngs av Carin Carlson och Joel Berglund. ”Sångens land” för kör och orkester av Kurt Atterberg avslutade

programmet. Konserten bevistades av tyska och svenska dignitärer och gavs stor uppmärksamhet i pressen. Dirigenter var Helmuth Thierfelder och Eric Westberg. Folkvisor stod högt i kurs och så även symfoniska folkvisesviter, romanser och nationalromantiska stycken samt ”neutrala” orkesterstycken, något som framgår med all önskvärd tydlighet. Den 1 mars 1940 hölls en konsert i Singakademie i Berlin då kammarmusikföreningen Fylkingen var på besök med musik av Johan Agrell, Franz Berwald, Ture Rangström, Erland von Koch, Gunnar de Frumerie, Dag Wirén och Ingemar Liljefors. Det var ett verkval som historiskt anknöt till Tyskland genom Agrell och Berwald (och Rangström som studerat i Tyskland) samt de yngre von Koch, de Frumerie, Wirén och Ingemar Liljefors. Den 3 mars 1940 var det en konsert i Dresden med musik av Ture Rangström, som själv dirigerade uruppförandet av ”Stockholm, eine alte Festmusik”. Hans andra symfoni, ”Mitt land” framfördes också och mellan orkesterverken framfördes Kung Eriks visor. Svenska operor Svenska operor hade ibland sitt uruppförande i Tyskland som Rangströms Kronbruden, Natanael Bergs Engelbrekt (Braunschweig 1933) Kurt Atterbergs Per Svinaherde (Chemnitz 1938). I Chemnitz fanns sverigevännen, regissören Fritz Tutenberg som var delaktig i operorna genom libretto och/eller översättning. Härvard Harpolekare av Atterberg fick sin premiär i Chemnitz. Där framfördes även Det jäser i Småland av Albert Henneberg. Atterbergs Bäckahästen och De fåvitska jungfruna blev framförda i Dessau och Coburg och Fanal (Flammendes Land) i Braunschweig, Dortmund, München och Lübeck. Ludwig Leschetizky var verksam först i Braunschweig och sedan i Chemnitz och det var till stor del hans förtjänst att uppförandena kom till stånd. Som tack blev han

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


invald i Musikaliska Akademien som utländsk ledamot. Nordisk musik i radion Även i radio spelades nordisk musik. Under 1930-talet skedde en markant ökning av utbudet. Dels sändes i tyska radion flera program med nordisk klassisk musik och folkvisor, dels radierades från Stockholm även program som bl.a innehöll tysk musik t. ex. en konsert 1935 med musik av Beethoven, Schubert och Franz Liszt spelad av Konsertföreningen i Stockholm. En programserie 1935 från Hamburg under rubriken ”Die nordische Brücke” innehöll nutida dansk och svensk musik samt folkvisor. Den annonserades både på danska, svenska och tyska. Men även i svensk radio spelades musik av klassisk-romantiska tyska tonsättare, ibland i överföringar från Tyskland och Österrike. Svenska verk vid internationella musikfester Atterbergs internationella engagemang ledde till en internationell musikfest i Stockholm den 22-28 februari 1936. Medverkade gjorde Kungl. Teatern med opera (bl.a. uruppförande av Natanael Bergs Judith och framförande av Kavaljererna på Ekeby av italienaren Zandonai) och baletter, Konsertföreningen med solokonserter och andra orkesterverk och fst samt Radiotjänst med var sin kammarmusikkonsert. De svenska inslagen var av Rangström, Kallstenius, Oskar Lindberg och de yngre Hilding Rosenberg och Gunnar de Frumerie. (fst, s. 118). Vid den internationella musikfesten i Dresden i maj 1937 spelades En skägårdssägen av Alfvén och Sången av Atterberg. (fst, s. 122) Även i Frankrike erbjöds speltillfällen. Den 31 augusti 1936 dirigerade Atterberg en svensk konsert i Vichy bl.a. med Alfvéns Symfoni nr 3. Under andra världskriget När andra världskriget utbröt 1939 avbröts snabbt kulturutbyte med

andra länder än med Tyskland. Där fortsattes utbytet med enstaka konserter med nordisk musik arrangerade av Nordische Gesellschaft. Det var ofta svenska musiker/sångare som reste dit för att framföra kammarmusikaliska verk medan lokala orkestrar stod för de större verken. Ett sådant exempel var den 3 mars 1940 då Atterberg dirigerade i Braunschweig med verk av Eric Westerberg och Ture Rangström. Även Tor Mann inbjöds dirigera i radio i Berlin (7/1 1940), Köpenhamn (8/2 1940, 10/10 1940), i Helsingfors (22/11, 24/11 1940 Midsommarvaka), i radio i Köpenhamn (2/10 1941) i Helsingfors (6/11 1942 Gammalt kväde från Helsingland 2:a instrumenteringen, Elegi ur Gustav II Adolf, d:o 8/11 i radion). Eric Westberg dirigerade svensk musik 13/11 1941 i Köln. Sten-Åke Axelsson dirigerade Festspel 21/2 1943 i Ludwigshafen, 23/2 i Frankenthal, 24/2 i Zweibrücken. Innan det ockuperade Danmark sattes under tysk förvaltning den 29 augusti 1943 hölls en svensk musikvecka på många orter i landet. I Köpenhamn den 24/5 framförde Det Kgl. Kapel Festspel av Alfvén och den 26/5 Dalarapsodi. I Tivolis konsertsal framfördes Midsommarvaka och Breitenfeld den 29/5.

aningslös företrädare för tonsättarnas bästa. Tyskarna själva ansåg honom vara tyskvän, vilket på deras nyspråk betydde nazivän. Atterbergs ställning blev ohållbar och han avgick 1947 som ordförande i fst och 1953 som sekreterare i KMA. Blev det någon bestående verkan av dessa konserter som ledde till förnyade framföranden av musiken av andra orkestrar? Svaret på denna fråga är nej. Det var Nordische Gesellschaft som styrde utbytesverksamheten. Vad publiken i gemen i Tyskland ville lyssna på var operetter. Alfvéns nationalromantiska musik profiterade på nazisternas musiksmak men det är inte hela sanningen. När Kurt Atterberg uppträdde som propagandör för egna och andras verk dirigerade han även verk av Alfvén. Men även andra ledande svenska dirigenter som Tor Mann och Nils Grevillius framförde gärna verk av Alfvén i utlandet. Förutom Midsommarvaka som var slagnumret framfördes nykomponerade verk av Alfvén allteftersom.

Kurt Atterbergs roll Atterberg såg sig som framgångsrik introduktör av ny svensk musik och insåg inte att han blev en del av den nazistiska propagandaapparaten. När kriget var slut anklagades han för detta. Kungl Musikaliska Akademien, där han var sekreterare, lät tillsätta en kommission som kom fram till slutsatsen att han inte var nazist trots att han hade deltagit även i den nazistiskt styrda Ständiger Rat für die internazionale Zusammenarbeit der Komponisten såsom

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


Wilhelm Peterson-Berger – en vägvisare Redaktion: Bengt Olof Engström Orwar Eriksson Lennart Hedwall Henrik Karlsson 309 sid. Gidlunds förlag Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 105 WPBI Skriftserie No. 3 A.D.MMVI Den bokform som på engelska kallas ”companion”, på svenska översatt med ”vägvisare”, har börjat etablera sig även i Sverige. Ett exempel på detta var vägvisaren till Hugo Alfvéns liv och verk för några år sedan (Ternhag/Rudén, red. Hugo Alfvén – en vägvisare, Gidlunds förlag 2003), och nu har på Gidlunds även utkommit en vägvisare till Alfvéns generationskamrat Wilhelm Peterson-Berger. Det är en innehållsmässigt diger volym som nu föreligger i vilken författarna tar upp och diskuterar Peterson-Bergers långa och mångskiftande verksamhet. Även om musiken naturligtvis var hans domän och han för gemene man kanske numera främst är känd för sina Frösöblomster, operorna Ran och Arnljot samt som fruktad och många gånger skoningslös musikkritiker i DN, så tar denna bok även upp och nämner hans insats som kulturpersonlighet i allmänhet. Inte minst hans engagemang för Norrland - och då främst naturligtvis Jämtland - känns riktigt sympatiskt. I sina artiklar belyser Bengt Olof Engström, Tomas Block, UllaBritta Lagerroth, Folke Bohlin, Gunnar Ternhag, Lennart Hedwall, m fl. Peterson-Bergers liv och gärning ur olika aspekter. Hans

dubbla roll som både tonsättare och fruktad musikkritiker diskuteras naturligtvis i boken, liksom hans dispyter med både Stim och Stockholms konsertförening. Stundom är texterna i boken hållna i en omåttligt akademisk stil, men förutom sådan nära nog vetenskaplig text är boken lättläst. Och ägnad en sådan profil som PetersonBerger blir den naturligtvis en intressant läsning för envar som är intresserad av tonsättaren i synnerhet och/eller av svenskt musikliv i allmänhet under första hälften av 1900-talet.

naturligtvis) för eller emot någon företeelse i musikvärlden. Generationskamraten Hugo Alfvén skymtar endast fram vid några tillfällen, men de båda storheterna hörde ju inte till varandras vänskapskrets. Däremot var de naturligtvis verksamma under samma tid - Peterson-Berger var fem år äldre - så man får en intressant belysning av till exempel Stockholms musikliv vid tiden för förra sekelskiftet och av musiklivet i Sverige i allmänhet under första hälften av 1900-talet. En genomgång av flera av Peterson-Bergers kompositioner och en intressant inblick i hans ”tonsättarverkstad”, i vilken Lennart Hedwall tittar närmare på hans manuskript och följer kompositionsarbetet med utgångspunkt i de bevarade skisserna, samt en verkförteckning finns naturligtvis också med i denna bok. Sammanfattningsvis är det innehållsmässigt något av en ”tegelsten” som här föreligger. Men för den som är intresserad av Peterson-Bergers liv och verk – liksom av hans samtid - är den en rik källa till kunskap om en av Sveriges ”nationaltonsättare”. JÖRGEN GRUNDSTRÖM

Naturligtvis är flera av artiklarna kryddade med citat ur P.-B:s recensioner, vilka fortfarande äga sitt underhållningsvärde för sentida läsare. De nog torde vara bland de mest giftiga som publicerats och mången musiker, konserthuschef eller musikadministratör hade anledning att frukta hans vassa penna. Dock skrev PetersonBerger även böcker och större artiklar om musik, i vilka han ofta argumenterade (ganska vasst,

Fotnot: Enligt Alfvén ska P.-B. ha skrivit i sin recension efter att Midsommarvaka framförts första gången att …den duger på sin höjd att spelas på Skansen.

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

18


Alfvéns ceremonimusik Av JAN OLOF RUDÉN

D

et finns vissa verk av Alfvén som jag skulle vilja benämna ceremonimusik därför att de har eller haft en naturlig plats vid specifika tillfällen – så mycket att man av tradition förknippat tillfället med musiken. Eller låt oss vända på resonemanget: det verk som komponerats för ett visst tillfälle har stått sig och används även vid andra (liknande) tillfällen. Det kan röra sig om hela stycken eller enstaka satser i ett större verk. Bland många uppdrag i början av 1900-talet komponerade Alfvén musiken till invigningen av Kungl Dramatiska Teaterns nya byggnad 1908. Det blev en festpolonäs, eller Festspel som orkesterstycket kom att kallas. Det har ofta kommit till användning och lämpar sig mycket väl för ett högtidligt och festligt intåg så som det kom att användas åtminstone på 1950-talet av Akademiska Kapellet under Sven E Svensson vid professorsinstallationerna och andra högtidligheter i Aulan. Formen polonäs – trio, dolce och polonäs i repris är effektfull särskilt med bleckblåsaravslutningen. Gustaf Frödings jordafärd komponerades natten före skaldens jordfästning och sjöngs av OD i Stockholm den 12 februari 1911. Framförandet upprepades vid gravsättningen i Uppsala samma dag. Detta var Alfvéns första offentliga framträdande med OD. Verket kom att tillhöra OD:s repertoar under de närmast följande åren, men inte enbart därför att Alfvén inte komponerat så många manskörer vid den tidpunkten. Här spelade

nog Frödings tragiska sista år in och både kör och dirigent hade plötsligt blivit sammansvetsade inför en nästan omöjlig uppgift. Formen är en sorgmarsch – triodel - sorgmarsch påminnande om Festspel men i moll och dystrare stämning. Sverges flagga komponerades till Svenska Flaggans dag den 6 juni 1916. Den hade sin givna plats den 6 juni alla andra år. Alfvén ville se Sverges flagga som alternativ nationalsång och utnyttjade varje tillfälle att framföra sången. Den lämpade sig särskilt väl för jättekörer då Alfvén betonade ett taktfast drag i framförandet. Det finns en positivs laddad rytm - man kan nästan höra maschtrummor i bakgrunden. Varje fosterländsk begivenhet kunde prydas med detta verk. Hjalmar Brantings sorgmarsch 1924 för blåsorkester är inte direkt något repertoarverk. Det komponerades som bekant inte till begravningen 1 mars 1925 utan det bara slumpade sig så att Alfvén till detta tillfälle kunde ta fram en Marcia funebre in stile italiano som han komponerat i november året innan till den ungdomliga blåsorkester som spelade vid begravningsprocessioner i Anacapri. Verket lyckades inte inta den plats som blåsmusikkårer (enligt militär praxis) tilldelade Chopins sorgmarsch eller Carl XV:s sorgmarsch av Conrad Nordqvist vid jordfästningar. Det har därför sovit en törnrosasömn till det blev inspelat på CDn Tolv marscher Vallflickans dans ur Bergakungen 1923 har som friståen-

de stycke blivit ett uppskattat virtuost extranummer i synnerhet när svenska orkestrar är på utlandsturnéer. Det består i denna form av Vallflickans dans ur baletten utökad med en mellandel bestående av vallgossens motiv. Elegin ur Vi-musiken resp. sviten Gustav II Adolf från 1932 har med förkärlek blivit använd vid nationella sorgehögtider som när kungligheter avlidit. Den förekommer även som begravningsmusik i andra sammanhang. Drottningens av Saba festmarsch som komponerades till baletten Den förlorade sonen 1957 har på senare år använts vid uttåget efter Nobelprisets utdelande den 10 december i Konserthuset i Stockholm. Det är en klämmig steklåt som trots at den försetts med glitter och fransar står med bägge fötterna i dalaskor med näversulor. Uppenbarelsekantaten komponerad till invigningen av Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1913 skall enligt K A Wallenbergs testamente uppföras vart femte år på hans födelsedag i maj. Så skedde senast 2003. Andra stycken som Alfvén komponerat för att verkligen användas vid festliga tillfällen har förblivit tillfällesverk såsom Fest-ouverture op.26 för blåsorkester (1909), Festmarsch till Stockholmsutställningens öppnande 1930 op.41, Fest-ouverture op.52 (1944) till Malmö stadsteaters invigning. Här har den musikaliska substansen inte räckt till för verkens fortlevnad.

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Nya blåsorkesterarrangemang av Midsommarvaka och Svit ur Den förlorade sonen

S

tockholms Läns Blåsarsymfoniker har sedan länge haft ”ett gott öra” för Hugo Alfvéns ”berättande” orkesterverk. Sedan länge har funnits arrangemang av Midsommarvaka och på en av dåvarande Stockholms Spårvägsmäns Musikkårs första stenkakor fanns Roslagsvår tillsammans med sådana marscher som brukade användas vid 1:a majdemonstrationerna, nämligen Pierre Degeyters Internationalen och Ragnar Hedlunds För fred och frihet. Det var en inspelning på Cupol, troligen 1950, med Musikkårens dåvarande dirigent K.P. Kallin. År 1963 gjordes en EP med skivnummer Philips 433 425 PE. Där förekommer åter Roslagsvår men nu i sällskap med W. PetersonBergers Herrskapstrall och två nya marscher av annat slag nämligen Rune Larsons T-banemarsch och Sven Goons Heja Tre Kronor (inför VM i ishockey). Vid det tillfället utbrister en anmälare att det måste vara första gången en blåsorkesterskiva innehåller annat än marschmusik. Men det hade alltså redan hänt mer än ett decennium tidigare. Midsommarvaka tillhörde repertoaren. Den framfördes bl.a. på Stortorget vid Musikkårens 80årsjubileum 1986. Den spelades också in på ”Spår” TMCD 16 (1992), dirigent Jonas Dominique. År 1993 i juli spelades Hjalmar Brantings sorgmarsch av Musikkåren vid WASBE-konferensen. Den spelades samtidigt in på ”Sweden at WASBE Valencia” Info 016 samt ”Växlar” TMCD 18, dirigent Patrik Ringborg En tidigare obekant marsch, Kavallerimarsch spelades in på TMCD 30 (1996) ”Sexton marscher”, dirigent Andreas Hanson

20

En av Musikkårens dirigenter, Gunnar Johansson, lärare i arrangering vid Musikhögskolan och tidigare dirigent för SF:s orkester i Råsunda, arrangerade Festouverture op.26 1984. Den utgavs t.o.m. på Edition Suecia samma år. Den kom till framförande bl.a. 27/1 1996 under dirigenten B. Tommy Andersson En för Blåsarsymfonikerna ny dirigent och solist medverkade i programmet den 20/4 2002, nämligen Christian Lindberg. Då framfördes Alfvéns Festspel op.25 samt uruppfördes en ny Svit ur Bergakungen arrangerad av Anders Högstedt. Den spelades in på BIS CD 1268 (2004) “Christian Lindberg conducts the Swedish Wind Ensemble”. Där återfinns dessutom Festouverture op.26 arrangerad år 2000. I febr/mars 2006 spelades Svit ur Bergakungen på turné i Spanien under ledning av Christian Lindberg. Det finns därför fog att säga att Hugo Alfvéns musik står högt i kurs hos Stockholms Läns Blåsarsymfoniker liksosm tidigare hos Stockholms Spårvägsmäns Musikkår Det som hände vid konserten den 16 september 2006 var att dels ett nytt arrangemang av Midsommarvaka och dels en helt ny Svit ur Den förlorade sonen uruppfördes i Nybrokajen 11. Det var åter Blåsarsymfonikernas Anders Högstedt som svarade för dessa transkriptioner, som hörbarligen ligger mycket nära symfoniorkesterversionerna. Då skall ihågkommas att Alfvén fick hjälp av Operans kapellmästare Herbert Sandberg att instrumentera Den förlorade sonen (se Alfvéniana 1-2/00, s. 18). Anders Högstedt är anställd som arrangör hos Stockholms Läns

Blåsarsymfoniker sedan 1997. Han och hans kollega Per-Olof Ukkonen är landets bästa arrangörer av musik för blåsare enligt den tidigare chefdirigenten B. Tommy Andersson.

Anders Högstedt. Foto:Jan Olof Rudén De satser vi fick lyssna till ur Den förlorade sonen överensstämmer i stor utsträckning med orkestersviten. Den inleds dock högtidligt av • Fadern ger sonen sin välsignelse. • Därpå följer svitsatserna Gånglåt från Leksand och Sonens gånglåt. Polska från Orsa. (Drottningens av Saba festmarsch, Roslagspolketta och Steklåt har ej transkriberats). • Roslagsvår (”Johansson”) • Djävulspolska, Sonens hemkomst, två satser som ej återfinns i orkestersviten • Final (Gössa Anders polska) Med chefdirigenten Christian Lindbergs uttalade förtjusning i Alfvéns musik finns en förhoppning att den nya sviten kommer tillbaka på programmet. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéniana 3-4/06 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 3-4/06