Issuu on Google+

Alfvéniana 3-4/05 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Alfvén-noter i häftet Läs om Alfvéndagen Läs om Alfvénpristagaren


Alfvéniana 3-4/05 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@chello.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@telia.com PlusGiro: 42 88 52-8

Innehåll Hugo, mor Lotten och historien om ringen. Av Gösta Alfvén 3 Hugo Alfvéns Österling-sånger utgivna 5 Alfvénsällskapet besökte Edö ö 6 Opublicerad musik av Hugo Alfvén 7 Souvenir de Wisby f flöjt och piano 8 Vandrarens julsång f röst och piano 13 I bruset f röst och piano 16 OD I mitt minne. Av Bengt Thelin 19 Alfvéndagen i Tibble den 8 juli 2005 20 Ännu en Alfvén-fiol 22 Recension av Jörgen Dicander: Den dalmålande dramatikern Rune Lindström. Av Lennart Hedwall 23 Georg Riedel – 2005 års Alfvénpristagare intervjuas av Jan Olof Rudén 24 Foto Jan Olof Rudén om ingenting annat säges Detta nummer innehåller notutgåvor med opublicerad musik av Hugo Alfvén

ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget: Psykologiskt porträtt av Hugo Alfvén. Teckning av Albert Engström. (Pruivat ägo)

2

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo, mor Lotten och historien om ringen AV GÖSTA ALFVÉN

H

ugo Alfvéns band till sin mor Lotten var starka och betydelsefulla för hans personliga och musikaliska utveckling. Detta framskymtar på flera ställen i hans memoarer. Hugo och hans syskon blev tidigt faderslösa och modern fick under stora umbäranden axla det fulla föräldraansvaret, både emotionellt, i uppfostran och ekonomiskt. Under en fas av farligt lättsinne i Hugos liv skänker mor Lotten honom sin vigselring. Den knyter honom starkare till den bortgångne fadern och blir en andlig kraft från modern som är närvarande under hans liv och som leder honom från missbruk och till skaparkraft.

med sin mjuka, svaga stämma några enkla sånger till ett lika enkelt ackompanjemang. Älsklingssångerna var ”Långt bort i skogen på mossiga branten” och ”Källan sprang ur jorden fram, log mot solens blick så varm”. Dessa sånger kunde hon inte sjunga ofta nog. Vi barnungar stod i en halvcirkel bakom hennes stol, och aldrig har väl någon storsångerska sjungit för en tacksammare och mera hänförd åhörarkrets. Jag tror, att det var dessa små sångstunder, som väckte min slumrande musikalitet och öppnade portarna till tonernas förtrollande värld, ty alltsedan dess har musiken varit det centrala i min tillvaro.” Fadern, skräddare Anders Alfvén dör den 24 april 1881, en vecka innan Hugo fyller 9 år. Änkan är outbildad, fattig och har sex barn

Lottens taffel nu på Edö ö I första memoardelen, ”Första Satsen”, skriver Hugo om moderns stora betydelse. ”Den som lärde mig älska sång, det var min egen avgudade mor. Mitt vackraste minne från barnaåren är hennes sång, trots att hon inte ägde vad man kallar sångröst. Om söndagarna brukade hon ofta sätta sig vid den gamla taffeln och sjunga

som hon ska ta hand om och uppfostra. På hösten detta år går Hugo i Ladugårdslands folkskola i Stockholm. Läraren är sadist. Hugo berättar en kväll under ångest för sin mor att läraren pryglar den ena eleven efter den andra och Hugo

väntar nu på att det vilket dag som helst ska bli hans tur. Modern svarar (Första satsen s. 57): ”– Varför har du inte talat om detta för mig för länge sedan? Jag har nog märkt att det varit något på tok med dig den senare tiden, för du har sett så nedstämd och betryckt ut. Och jag har väntat att du förr eller senare skulle anförtro mig vad det är, som plågar dig. Nu ska du sova godt i natt och gå till skolan som vanligt. Men jag tror inte du behöver vara rädd längre, för i morgon ska jag tala med din lärare. Hon uttalade de sista orden med en lugn, men sällsam betoning, och hon smålog medan hon talade. Jag blickade med undran rätt in i hennes ögon. I denna stund var de dubbelbottnade. Ur regnbågshinnornas strålade den ömmaste kärlek, men i de mörka pupillernas djup gnistrade något, som jag då inte förstod, men som senare skulle bli mig uppenbart: det var moderns, tigrinnans, vilddjurshonans blick, då hon ser sina ungar i fara. Men detta uttryck försvann lika snabbt som det lyst fram. Hon tog mig i famn, kysste min panna och sade endast: -Sov nu riktigt godt! …. Dagens undervisning började…När den andra timmen fortgått en stund, blev spänningen olidlig. Men plötsligt öppnades dörren. Hela klassen vände på huvudet, och läraren stannade midt i talet och stirrade med runda ögon mot dörren. Där stod en sorgklädd, blek kvinna. Med lugn och värdig hållning gick hon fram till katedern och borrade oförskräckt blicken i ansiktet på klassläraren. ….. – Det är just för Hugos skull jag har kommit hit. Hör nu på vad jag säger! Om ni vågar så mycket som peta på min gosse, så river jag

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


ögonen ur er! Nu vet ni det. Och jag kommer att anmäla er för polisen och för konsistorium och tala om i tidningarna hur ni misshandlar skolbarnen, och sedan är ni en död person. Adjö. …. Men rottingen kom inte fram mera… På kvällen samma dag som mor gjort sitt skolbesök smög jag mig in i hennes rum för att slå armarna kring hennes hals och tacka för hjälpen… Jag kunde bara viska: – Älskade, älskade, älskade mor! Ingen är som du!…men nu, efter sextio års ytterligare erfarenhet av kvinnan, upprepar jag dem med hundrafaldig styrka….Från denna dag blev mor mitt livs sakrament och min ledstjärna, som alltid skulle komma att lysa över mitt huvud för att söka visa den rätta vägen, men som tyvärr så ofta blivit skymd av de ljuvligaste berusande giftdunster, som vältrat upp ur avgrundsdikena längs livets väg. Mors ring (Första satsen s. 248) Mitt tjugoandra och tjugotredje år förflöt under hårdt arbete för mina lärare och flitigt konserterande, men utan nämnvärda yttre händelser. Livet lyste och lekte omkring mig – dock utan den ro och sinnesfrid, som jag ofta längtade efter. Mitt blod var hett och syndfullt… --Framgången hade stigit mig åt huvudet. Jag var trött efter arbetet med symfonin [den första], som för ögonblicket tömt den andliga kraftreservoaren, och kvinnorna och de festsugna vännerna lockade som aldrig förr. Jag drevs in i en virvel av kyssande läppar och blixtrande glas. Det bar nedåt… --Den svåraste stunden kom i början av maj, när jag en morgon raglade hem genom Humlegården. Då mötte jag mor, som med sin stora korg i handen var på väg till torget. – Go morron mor, lullade jag. – Go morron, min älskade gosse, svarade mor och fortsatte med ett 4

försök till skämtsam ton: Men du ser nog lite sömnig ut. Det låg tårar bakom hennes leende; men inte ett förebrående ord kom över hennes läppar. Tyst gick hon vidare, och jag gick hem och lade mig…. --Det var sent när jag kom hem. Tyst hängde jag av mig rocken och smög in i salen på väg till mitt rum. Dörren till mors rum stod på glänt, och jag hörde att hon låg och grät. Ängslig vid tanken att hon blivit sjuk gick jag sakta in och frågade hur det var…om hon hade plågor. Mor satte sig upp i sängen, slog armarna kring min hals och drog mig till sitt bröst, medan tårarna oavbrutet strömmade. Orden kom i avbrutna snyftningar. Hur hade hon inte arbetat och slitit alla dessa år för sina gossar, för att hjälpa dem fram i livet så långt hennes krafter räckte. Hennes lyckodröm hade varit att vi skulle bliva vår faders avbild, goda och skötsamma. Mina bröder hade artat sig bra, hon var stolt över dem; men mig sörjde hon över. Jag var så svag, för alla lockelser från

att brista…Och hennes tårar strömmade över min panna. Jag svarade: – Älskade mor, jag har själv känt att det håller på att gå utför med mig, och jag har gång på gång lovat mig att sluta med detta nattsudd och börja ett nytt liv. Men då frestelsen kommer, blir den mig övermäktig och jag faller på nytt. Då glömmer jag alla mina goda föresatser. Om bara någon i farans stund ville påminna mig om dem, eller tala om mor, och att jag inte får komma mors förhoppningar på skam – då vore jag räddad. Men det finns ju ingen, som kan vara till hands i dylika ögonblick… – Jo, vänta, viskade mor, jag vet den, som ska hjälpa dig. Hon sköt mig tillbaka, steg upp ur bädden och gick fram till en sekretär, öppnade en liten låda och tog fram en slät och mycket tunn guldring.

lättfärdiga kvinnor och dåliga vänner. Och nu höll jag på att alldeles gå under, jag som genom min barndoms klenhet och ständiga sjukdomar blivit hennes hjärtebarn…hon sörjde över mitt förspillda liv så hennes hjärta höll på

lock av din fars hår ligger, och skaffade mig en mässingsring, som jag bär under det dagliga arbetet. Nu skänker jag dig min vigselring, den dyrbaraste ägodel jag har. Med den följer en mors välsignelse över hennes stackars gosse och Guds

– Detta är min vigselring. Genom arbetet för dig och dina syskon blev den så smal och sliten, att jag inte vågade bära den längre. Då lade jag in den i det kuvert, där en

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


välsignelse över hans arbete – sträck fram din hand!…” Det är den 2 maj, två är senare, Hugo har fyllt 27 år dagen innan, och nu uruppförs den andra symfonin under ledning av Wilhelm Stenhammar på Kungl. Operan. Det blev en stor framgång och ett genombrott för Hugo som kompositör. (s. 254) ”…Det var sent när jag kom hem. Tyst hängde jag av mig rocken och smög in i salen på väg till mitt rum. Dörren till mors rum stod på glänt, och jag hörde hennes lugna andedrag. Sakta sköt jag upp dörren och gick fram till hennes bädd. I natt vätte inte hennes tårar min panna. Hon log i sömnen. Jag böjde mig ned och viskade: – Tack för ringen, mor! Vilken mystisk intuition var det väl, som hade drivit min mor att trycka sin vigselring på mitt finger den natt, då jag befann mig i högsta nöd? Den blev min talisman, som räddade mig från att bli ett vrak, som gjorde att jag återfann mig själv och min fulla handlingskraft, som skyddade mig för olycksbringande vänner och deras bekanta, som göt stål i min vilja och ryggrad och som mången gång – men tyvärr inte alltid – gjorde mig döv för sköna kvinnors lockrop. Under lång tid satt den alltid på min hand, och dess milda glans lyste mig som en fyr genom de förrädiska leder jag måste passera innan jag nådde fram till det öppna, fria havet. Efter den natten drog jag mig ifrån alla supgäng och blev på nytt en flitig elev.” Sjutton år senare dör modern. Hugo Alfvéns reaktion på moderns död finns skildrad i hans brev till den finske komponisten Hugo Lindberg. Stora Hotellet Nynäshamn 11 jan. 1914 Käraste vän. Förlåt mig, att jag ej långt före besvarat ditt så kärkomna och

varma brev, men jag drabbades omedelbar vid hemkomsten av den förfärligaste olycka och sorg, som jag hittills upplevat. Jag kom till Stockholm på söndagen och reste strax vidare till Uppsala. Där fick jag höra att min moder, som jag älskar och alltid älskat med en kärlek utan gränser, insjuknat i lungkatarr omedelbart som hon i dagarna inkommit från landet till Stockholm, där hon bodde hos min broder Andrew [läkare]. Jag ringde genast på honom för att höra hur det stod till och han sade att det var mycket allvarligt. Han misstänkte en begynnande lunginflammation och mor var 73 år och hade redan flera år visat symptom till förkalkning i hjärtat och ådror samt efusem [emfysem] i lungorna av för hårt arbete i yngre dagar. Det blev snart klart att det var inflammation. Min bror John i Norrköping [också han läkare] kom genast till Stockholm tillsammans med yngsta bror Gösta. Min äldsta bror David [ingeniör], bor i Stockholms närhet i Djursholm. Vi indelade oss i två lag, som vakade dag och natt, varvid vi icke medicinare gingo våra båda kunniga bröder till handa med mera nit och kärlek än någon leid sköterska kunde ha gjort. Vilken fasans jul, vilken förtvivlad kamp mot döden. Det stackars svaga kalkhjärtat, som hela vårt liv burit oss barn på en ändlös ocean av självuppoffrande kärlek, orkade ej länge arbeta, utan stannade flera gånger, och då hängde livet på sekunderna. O, vilka sekunder, vilka helvetiska ögonblick av namnlös ångest. Under några dygn lyckades mina bröder hålla det igång, men på lördagen, tredjedagen jul, stannade det för alltid. Hon dog i armarna på min bror John och mig. Hade jag icke då haft en instinktiv känsla av att våra själar en gång skola mötas, tror jag att mitt förstånd blivit omtöcknat. Att se den man älskat högst i världen döende sjunka sammans i ens armar och icke kunna göra något för att hålla livet kvar – ack, min vän, min vän---

Ännu värka mina ögon, som om de blivit utbrända med hett järn och alla min tårar äro slut. Jag känner icke mera igen livet, det har fått en så egendomlig, främmande och avskräckande färg. Vi förde henne till kyrkogården den 3 januari: Innan febern tog överhand berättade jag för henne om mitt finska besök, varom hon redan hört läsas ur tidningarna och hon strålade då av glädje…för sista gången. En av mina finska kransar följde henne i graven. Hon skulle ha haft dem alla, ty vad jag blivit, har jag blivit mest genom hennes arbete och föredöme!… Din trasige, men mycket tillgivne vän Hugo Alfvén ”Mors ring” kan beskådas på Alfvéngården i Tibble Inskriptionen är sliten men man kan med knapp nöd läsa AA [Anders Alfvén] och CCA [Christina Charlotta Axelsson] 18 9/10 62. Foto: Anton Alfvén

Alfvéns Tre Österling-sånger op.22 nu utgivna inom samma pärmar på Abr Lundquist

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


Alfvénsällskapet besökte Edö ö den 12 juni Cecilia och Hans Gyllang tog emot Alfvénsällskapet på Edö ö, som 1905 inköptes till Hugos bror Gösta och dit deras mor Lotten flyttade när hon sålt matvaruaffären på Engelbrektsgatan och övergivit lägenheten där. Gösta bedrev ekologiskt lantbruk och planterade så många olika träd han kunde. Så småningom flyttade han ifrån ön och utbildade sig vidare. Han blev den som sedan kom att utbilda många stadsträdgårdsmästare. Ön förblev i familjens ägo och de olika husen tjänstgör nu som fritidshus. Där finns föremål som härstammar från hemmet på Engelbrektsgatan, bl. a några tavlor som Hugo kopierade under sina konststudier och några egna tavlor. På bilden berättar Cecilia Gyllang om öns historia med Miklós Maros och Margret Rudén som intresserade åhörare.

I samma hus finns den öppna spis som är en kopia av en spis på Skagen ritad av Marie Krøyer. Jan Olof Rudén berättade om Hugo Alfvéns kompositioner som tillkommit i Roslagen (jfr Alfvéniana 1-2/04, s 12ff) och illustrerade med inspelade musikexempel (foto Miklós Maros) Gösta byggde sig ett hus efter egna ritningar (se nedan). Hugos sommarvistelse i Visby gav inte bara upphov till flöjtstycket Souvenir de Wisby (se sid 8) utan också nedanstående konstverk. Jfr Alfvéns memoarer Första satsen s. 171

6

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Opublicerad musik av Hugo Alfvén

G

lädjande nog har det mesta av Hugo Alfvéns kompositioner publicerats. Även om inte alla utgåvor kan köpas idag finns det oftast arkivexemplar hos förlagen eller på universitetsbiblioteken som säkerställer att ett framförande kan komma till stånd. Alfvéns autografer förvaras huvudsakligen i Uppsala universitetsbiblioteks handskrifts- och musikavdelning eller på Statens musikbibliotek. Läget 1972 beskrivs i Jan Olof Rudén: Hugo Alfvéns kompositioner : käll- och verkförteckning utarb på uppdrag av Hugo Alfvén stiftelsen. Tillägg har förtecknats i Alfvéniana 1/91 s. 6-10. Nya utgåvor har fortlöpande rapporterats i Alfvéniana. Notutgivning idag är inte lönsam om förlaget inte kan räkna med ökade STIM-intäkter som resultat. Å andra sidan kan inga intäkter skapas om inte noter finns tillgängliga. Därför har Hugo Alfvén Fonden inom Kungl Musikaliska akademien beslutat utnyttja Alfvéniana som ett verktyg att sprida några opublicerade verk så att de kan komma till framförande. De görs samtidigt tillgängliga även utanför kretsen av medlemmar i Hugo Alfvénsällskapet genom gratis nedladdning från Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se (flikar Verk, Noter). Utskriften är gjord av Miklós Maros.

De verk det är fråga om är

SOUVENIR DE WISBY (1890) för flöjt och piano

Denna lilla komposition skrev Alfvén då han sommaren 1890 studerade violinspel på Gotland för sin lärare Johan Lindberg. Se vidare Lennart Hedwall, Hugo Alfvén, Sthlm 1973, s. 19 och Alfvéns memoarer Första satsen s. 171. Den är en pendang till Souvenir de Säter som tillkom där under sommarkursen 1888. Originalmanuskriptet kan inte lokaliseras idag men utskriften har gjorts efter en xeroxkopia av det. Däri nämns Carl Adam Carlsson som var direktör vid Cementfabriken och vars hem Hugo gärna besökte. Kompositionen publiceras härmed för första gången år 2005. Den har (ur)uppförts sommaren 2005 av Mats Möller och Jan Bülow.

VANDRARENS JULSÅNG (1917) för röst och piano

Greve Birger Mörner (1867-1930) som var vida berest blev författare under pseudonymen Aráfi och diplomat. Han fick dottern Marianne som blev en uppburen operasångerska och därför fick utskrifter av Alfvénmusik av tonsättaren. Hugo Alfvén mötte Birger Mörner för första gången i Rom 1901 när han var på sin första resa till Italien som Jenny Lind-stipendiat. Vandrarens julsång är den första av de två dikter som Alfvén tonsatt av honom. Den publicerades i Julstämning 1917 under titeln Julsång. Förlaga till utgåvan är autograf i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 185:24.

I BRUSET (1920) för röst och piano

I bruset är den andra av de två dikter som Alfvén tonsatt av Birger Mörner. Den är daterad Alfvénsgården 30 juni 1920, dvs i Tällberg. Marianne Mörner har satt sitt exlibris på ett exemplar. Sången publiceras här för första gången. Autografen finns i Uppsala universitetsbibliotek VMhs 184:24 Foto: Mörner och Alfvén (3:e och 4:e från vänster) i Rom 1901. Ur Alfvén: Tempo furioso. Sthlm 1948, efter sid 32.

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


OD i mitt minne Av Bengt Thelin

Bengt Thelin, f.d. undervisningsråd i Skolöverstyrelsen

D

et var på hösten 1943, närmare bestämt den 21 oktober. Vi var ett tjugotal studenter samlade runt flygeln i festsalen på V-Dala nation i Uppsala. Det var min första repetition i OD. På våren samma år hade jag tagit studenten i Uppsala Högre Allmänna Läroverk och var nu rekryt på I 8. Jag kände ingen i den sångglada skaran kring flygeln. Att jag kände mej bortkommen är närmast en underdrift. Ett par veckor tidigare hade jag prövat in i OD, därtill ivrigt pådriven av min sånglärarinna sen ett par år tillbaka Aida Callerheim, med ursprungsbeteckning Arvida Carlsson, Enköping. Hon var något av en legend bland sångintresserade ungdomar i Uppsala. Bakom sig hade hon en ouppfylld dröm som operasångerska. Hedervärd var hon förvisso. Men duktiga elever som börjat för henne och senare valt en annan lärare saknade hon all förståelse för. Liksom för andra sångpedagoger! De av hennes manliga elever, som kommit in i OD, betraktade hon däremot som troféer. – Hon kände Hugo Alfvén – men hur väl är svårt att veta. Jag

har inget minne av att hon talade mycket om honom. Men hon gav mig en gång ett häfte med romanser av honom från 1913 till texter av Ernest Thiel (Kring ditt rika och vågiga hår) och med dedikationen Fröken Arvida Carlsson – med beundran från Hugo Alfvén. Mitt inträdesprov i OD, som gjordes under vicedirigenten Carl Godins ledning, bestod av Stenhammars ”Min stamfar hade en stor pokal” och en av Aida träget inhamrad förste basstämma av ”Vintern rasat”. Vid pianot satt Einar Haglund, Mannen som visste allt, välkänd för svenska folket genom Gösta Knutssons frågesport i radio Jag saknade så gott som helt körvana – och faktiskt även genuint intresse för körsång eftersom jag blivit bortskämd av att redan som gymnasist då och då få sjunga solo här och där, bl a i hemstadens kyrka vid vigslar, jordfästningar och en och annan musikandakt. Provet godkändes och jag togs in som andre tenor. Men jag borde nog aldrig ha kommit in i elitkören OD. I varje fall inte utan ett par läroår i Allmänna Sången, något som var det vanliga på den tiden. Men det hade ingen – allra minst Aida – talat om för mig! Nu stod jag alltså där på V-Dala och rörde på munnen och försökte lyssna på de närmast stående. Det kallas, fick jag sen lära mig, att vara blindpipa. Då öppnades dörren till högtidssalen och in steg en liten grånad, lätt skallig och prydligt klädd man med guldbågade glasögon. Eller kanske var det pincené. Sångarna avbröt tvärt sin övning och i stället vällde med all kraft ur deras strupar en för mig helt okänd och pampig sång vars första ord var ”Ein König ist ALFVÈN!” – Detta var första gången jag såg honom. Och första gången jag upplevde kulten av honom. Han skulle bara vetat att jag tidigare, när jag hört hans namn, blandat samman det med Ragnar Althén – han med ”Land

du välsignade”, då en av mina ”bravurlåtar” och mycket omtyckt i fosterländskhetens era. Hugo, ingen kallade honom något annat, gick runt och hälsade på oss och sen började repetitionen. Mot slutet av terminen skulle det bli jubileumskonsert med anledning av 90-årsminnet av OD:s bildande. Av själva repetitionen minns jag inte mycket, blott att jag rätt snabbt måste cykla upp till I 8 innan kaserngrindarna stängdes. Några veckor gick och jag kunde vara med på en del repetitioner under Calle Godins ledning. Snart insåg jag dock att det inte skulle bli möjligt att delta så mycket att jag blev ”konsertmogen”. Det var först när den 18 månader långa ”lumpen” – och andra världskriget – var över som jag såg Hugo på nytt och kunde bli ODist på allvar. Hugo hade ju efter sin pensionering som director musices flyttat till Leksand, varför repetitionerna sköttes av Calle Godin, som senare blev vald till OD:s dirigent. Några dagar före konserterna kom han ner till Uppsala för finslipning av programmet och berömde alltid Calle för repetitionsjobbet.. ”Det är Calle som gjort arbetet men jag som får äran”, sa han. Och ärad och hyllad blev han naturligtvis av en trogen publik både i Uppsala och i Stockholm. Jag hann vara med om några konserter under hans ledning och minns hur vi beundrade hans spänst och intensitet som dirigent fast han var gammal. Bugningarna blev många i den på grund av alla medaljer och ordnar litet vänstertyngda fracken. Efter något nummer han var särskilt nöjd med och som hälsats med extra kraftiga applåder hände det att han applåderade själv. Det gick till så att han vände sig mot kören, myste och klappade tumnaglarna mot varandra. Det var ett ljudlöst men uttrycksfullt kodspråk. Utöver dirigerandet minns jag forts sid 22

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Alfvéndagen i Tibble den 8 juli 2005

Siljansnäs sockenspelmän under ledning av Alm Nils Ersson och Kungs Levi Nilsson spelade honoratiores upp till tunet där prisutdelningen ägde rum

Därefter fick vi lyssna till Gustaf Sjökvists kammarkör som framförde Midsommarlåt i Leksand, Dalvisa och Trindskallar av Alfvén. Sedan var det dags att presentera årets Alfvénpristagare Georg Riedel. Ur hans rika produktion uruppfördes ett nytt stycke med text av Astrid Lindgren och de kända Världens bästa Karlsson, Samtalssinfonietta nr 3, Katthultsmarschen, Jag ligger på en äng (tx Barbro Lindgren) och till slut en kavalkad Emil-melodier. Kammarkören återkom efter prisutdelningen med fler Alfvén-arrangemang: Anders han var en hurtiger dräng, Tjuv och tjuv samt Jungfrun hon går i ringen

20

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvénfondens ordförande, tillika dagens körledare Gustaf Sjökvist håller upp Alfvénmedaljen till beskådande framför pristagaren Georg Riedel

Avgångselever från Musikkonservatoriet i Falun Elna Carr (vl), Per Hansen (vlc), Håkan Quennerstedt (pf) fick motta var sitt stipendium. Elna och Håkan tackade genom ett friskt framförande av Vallflickans dans

Spelmanslaget framförde Leksandslåt efter Roligs Per Andersson, Barkbrödslåten efter Knis Karl, Storpolska efter Lars Orsa. Som hedersgäst i laget uppträdde Alfvénpristagaren från år 2000, Olle Hjorth i Bröllopspolska och Brudmarsch av Pekkos Per.

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


kanske bäst hans kommentarer och instruktioner under repetitionerna. En nog så frivol sådan, som han kunde kosta på sig inför den massivt maskulina kören, var hans ordval för att illustrera ett con sentimento - eller var det kanske ett con amore: ”P p pojkar – det här ska v vara som att att ky kyssa en ängel på l låret”. Mera salongsmässig men inte mindre meningsfylld var hans maning om röstens rätta bruk: ”Kom ihåg pojkar, att stämman är ett litet organ placerat mitt emellan hjärnan och hjärtat.” Någon sångarfärd under Hugos ledning hade jag inte tillfälle att vara med om men jag hörde en del berättas, exempelvis denna (med reservation för att det kanske finns varianter): Dagen efter en konsert hade Hugo och några av sångarna varit hembjudna på lunch i en biskopsfamilj. Bl a serverades sill, en rätt som emellertid Hugo inte rörde. Biskopinnnan frågade då om doktor Alfvén kanske inte uppskattade sill. Svaret blev: ”Jo mycket, men inte utan snaps!” Under en sångarfärd stod ”Säterjäntans söndag” på programmet. Solist var den då pensionerade operatenoren Olle Strandberg, själv en spjuver som kunde lura närstående ODister att skratta mitt under en konsert. Hans framträdande vid det här tillfället var kanske inte det mest bländande varför Hugo lär ha sagt: ”Det vi nu har hört var Säterjäntans måndag.” ”Vår förtjusande egocentriker i Leksand” var ett omdöme som jag minns att ”Stor-Sven”, Sven G. Svensson, fällde om Hugo, när kören vid en ganska upprörd diskussion på Gillet i Uppsala 1947 om vem som skulle väljas till dirigent efter Hugo. Och visst var Hugo en stor egocentriker, men likafullt älskad av sina drängar. En och annan bland dem gick så långt i sin beundran att han helt omedvetet, som det verkade, tog efter både Hugos lätta stamning och hans små ryckningar i mungipan.

22

– Om Hugos erotiska eskapader hörde vi som var unga i kören kanske en del men hade väl litet svårt att riktigt fatta att denne gamle man hade kunnat utöva en sådan tjuskraft på kvinnor. Inte heller talades det, som jag minns, något om hans depressiva drag. -- En insiktsfull skildring av Hugos sammansatta personlighet är som bekant Sven G. Svenssons ”Hugo Alfvén i kamp mot ålderdomen” i boken ”Tre porträtt” (Norstedts, 1989)□

Ännu en Alfvén-fiol Det finns ännu en fiol som varit i Hugo Alfvéns ägo, en sådan som man ofta har som första instrument. På en inklistrad lapp står ”Nicolaus Amatus fecit in Cremona 1611”. Violinisten Jonas Hjalmarsson, Stockholm, som tittat närmare på fiolen gissar att det är en fiol tillverkad i Tyskland i början av 1900-talet. Det är inget ovanligt eller fel med den sortens falsk ”marknadsföring" utan en praxis som har lång tradition inom fiolmakarvärlden. Ägaren är Felicia Womack som nu bor i Schweiz men fick fiolen när hon var en liten flicka. Hon började spela fiol när hon var sex år 1978. I samma trappuppgång i Lund bodde en äldre herre som Felicia brukade ge små presenter och så blev de bekanta. Den äldre herren var den då pensionerade professorn i germanistik vid Lunds universitet Erik Rooth (1889-1986) som då var omkring 90 år. Han hade en fiol hängande på väggen. 1981 får Felicia fiolen av honom och ett donationsbrev som lyder Hej Felicia! Du får av mig som julklapp 1981 en fiol, som jag för 70 år sedan köpte av Hugo Alfvén i Uppsala. Han brukade säga, att man kan uttrycka mycket mer med en fiol en med ett piano. Det är möjligt. Hoppas Du får glädje av fiolen.

Slit den med hälsan! Lund 1901 [dvs. 1981]-12-17. Din vän Erik Rooth Enligt Svenskt biografiskt lexikon bd 30, s. 372-76 och i Gustav Korléns hävdateckning i Vetenskapssocieteten i Lund årsbok 1988 s. 145-150 tog Erik Rooth studenten i Västerås 1908, blev student i Uppsala ht 1909 tog fil.kand. 1912 där och efter en tid som lärare i svenska och assistent vid germanska seminariet vid Univ. i Hamburg blev han fil.lic. i Uppsala 1918 och disputerade 1919. Hans första anställning var som amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek och 1920-26 var han docent i tyska språket i Uppsala och 1926-32 i Lund. 1934 framstod han redan som den en lågtyska språkforskningens mästare i Sverige. Det var alltså under sin uppsalatid som student som han köpte fiolen av Alfvén. Han har också spelat på den även som äldre. Det som i sammanhanget kan verka förbryllande är att Alfvén under sin tid i Hovkapellet 189192 som vikarie för konsertmästaren Lars Zetterquist hade köpt en Amati-fiol, en äkta, av honom. (Se L Hedwall, Hugo Alfvén, 1973, s 20) År 1911 hade Alfvén varit i Uppsala ett år som director musices. Då och senare konserterade han på fiol bl.a. i Uppsala domkyrka. Men trängande arbete gjorde dessa framträdanden med tiden sällsynta. På gamla dagar öppnade Alfvén sin fiollåda och fann den tom. Vid boskillnaden från Marie 1935 hade han sålt den äkta Amati-fiolen för 3500:Något förbryllande är det naturligtvis med en oäkta och en äkta Amati-fiol. Det finns möjlighet att förvärva instrumentet. Kontakta Redaktören

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Jörgen Dicander: Den dalmålande dramatikern Rune Lindström. - Gagnef 2004. Bokboden. 184 s.

J

örgen Dicander har gjort sig känd inte minst som utgivare av folkliga koraler från Dalarna, där han själv är verksam som präst, spelman och författare. Fyra viktiga samlingar med sådana melodier har utkommit och får sägas vara redan klassiska, och på koralernas idiom har Dicander också skapat bl a en Missa Dalecarlia. Hans intresse för den genuina dalakulturen och dess traditioner har nyligen dokumenterats på nytt genom ett arbete om författaren Rune Lindström (1916-73), mannen bakom Himlaspelet – Ett Spel om en Wäg som till Himla bär, som det egentligen heter – och andra krönikespel i dalamiljö. Boken heter Den dalmålande dramatikern Rune Lindström. I sin bok behandlar Dicander tre av Lindströms mer självständiga skapelser, förutom Himlaspelet också baletterna Johannesnatten och Simson och Delila som försågs med musik av Gunnar de Frumerie resp Erland von Koch. Himlaspelet fick sin premiär 1941 och har samlat och samlar fortfarande en stor och tacksam publik. Johannesnatten uruppfördes på Operan 1948 i koreografi av George Gé, togs därefter upp i Göteborg året därpå i ny koreografi av Ivo Cramér och en TV-version gjordes 1983. Simson och Delila framfördes i Malmö 1964. Dicander hade själv i yngre år en viss kontakt med Lindström, och han har tidigare skrivit åtskilligt om Lindström och även utgivit en bibliografi över dennes verk. Han är med andra ord väl inläst på sitt ämne, något som den nya boken i hög grad bär vittne om. Dicander kan leverera en stor mängd fakta om Lindström och hans verk och ge åtskilliga inblickar i ett märkligt levnadsöde och ett högst egenartat författarskap som dessutom innehåller spännande sidospår – den mångsidige Lindström var ju också

bildkonstnär, skådespelare och regissör! Till sina dramatiska arbeten gjorde han oftast själv dekoren och till sina böcker de dekorativa omslagsbilderna, båda delarna i genuin ”dalastil”. Dicander har kallat sitt arbete för en essä och därmed på sätt och vis indirekt försvarat bokens tyvärr inte helt lättöverskådliga uppläggning och ibland språngvis lynniga framställning. Den som i likhet med författaren känner sitt ämne utan och innan, har antagligen inga besvär att hålla ordning på den något slumpartade faktaredovisningen. Den som däremot inte vet så mycket om Lindströms liv och verk, hade nog gärna sett att en helt vanlig och mer samlad presentation av honom hade föregått det stora centralavsnittet om ”bakgrunden” till hans tre dramatiska dalmålningar, ty först i bokens andra del får man ta del av själva texterna som då alltså redan ingående diskuterats! Om man nu inte heller har sett de tre pjäserna – och hur många har egentligen gjort det? – måste det ibland vara svårt att ta del av alla goda reflexioner om deras innehåll och form och deras många referenser till såväl bibel som dalmåleri. Sedan detta är sagt kan man lugnt lovorda Dicanders utmärkta initiativ och betyga sin tillfredsställelse inför hans många intressanta sakuppgifter. För en gammal ”Alfvénare” har det därtill sitt intresse att konstatera att samarbetet mellan Lindström och Alfvén än en gång betonas. I Himlaspelet i dess ursprungliga skick fanns faktiskt Alfvén med på ett hörn. Det har varit många inblandade i musiken till spelet, och till dem hör tonsättare som Håkan Norlén, Jan Håkan Åberg, Ture Gudmundsson och främst Anders Bond. Men utöver nykompositioner användes flera folkmelodier, och under de första åren förekom även ett av Alfvéns

folkvisearrangemang, Min födelsedag. När Himlaspelet blev film 1942 skrevs dock musiken av Lille Bror Söderlundh, men som Christina Mattsson berättat i sin biografi över denne, hade budet först gått till Alfvén. Om filmen och dess utformning och dramaturgi hade åtminstone jag velat läsa mera. Jag såg den första gången som tioåring, när den var helt ny, och minns fortfarande många detaljer ur den och var förstås särskilt tagen av att min farbror, skådespelaren Fritiof Hedvall, gestaltade en av de tre profeterna! Dicander anser att baletten Den förlorade sonen är en direkt variant av Himlaspelet, dels därför att balettens handling tar upp och renodlar en av spelets väsentligaste ingredienser, dels därför att huvudrollen i båda fallen har en självbiografisk sida – Lindström kände sig själv av olika skäl som en ”förlorad son”. Den första versionen av Den förlorade sonen gjordes av Ivo Cramér för Svenska Dansteaterns Riksteaterturné 1946 till musik av Söderlundh som då bearbetade sin nämnda filmmusik. Den andra versionen – för Operan 1957 – skulle också ha haft Söderlundh som tonsättare, men denne sägs ha blivit utmanövrerad av Sixten Ehrling som inte ville befatta sig med en ”enkel vissångare”. Så gick budet i stället till Alfvén som ju dessutom skulle kunna hedras på sin 85-årsdag. Dicander har i sammanhanget välvilligt citerat en av mina kommentarer till verket, men han har tyvärr valt den korta version som finns i min bildbiografi i stället för den mer ingående och detaljrika i min äldre monografi från 1973 – där finns många uppgifter som kunde ha kompletterat hans tämligen sparsamma behandlande av baletten. Dock har han uppmärksammat även det föredrag som Cramér höll vid Alfvén-sällskapets årsmöte 2001.

Alfvéniana 3-4/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Må det tillåtas mig att som en liten slutvinjett berätta om mitt eget enda möte med Rune Lindström. Jag hade läst hans dikt till Alfvéns minne – den var det enda ”tal” som fick förekomma vid Alfvéns begravning i Leksands kyrka den 15 maj 1960 – och ville gärna ha den

med i min monografi, men jag fick inget svar på min brevförfrågan. Plötsligt möter jag utanför Radiohusets entré en person som måste vara Lindström, rusar fram till honom, presenterar mig och stammar fram mitt ärende. Hans svar var överväldigande vänligt och

positivt, och dikten kom in i boken, men samtidigt stod det plötsligt klart för mig, hur sliten han hade sett ut. Vad jag då inte kunde veta var att han inte hade många månader kvar att leva. Lennart Hedwall

Georg Riedel – Alfvénpristagare 2005 intervjuas av Jan Olof Rudén JOR: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvénpriset och guldmedalj? GR: Jag blev mycket överraskad och hade aldrig trott att jag skulle få ett så stort och prestigefyllt pris. JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hans insatser? GR: Bra! Konstnärligt skapande är inte åldersbegränsat som mycken annan verksamhet. Även äldre konstnärer behöver uppmärksamhet och uppmuntran. JOR: Har Alfvén betytt någonting för dig? GR: Kanske inte så mycket. Dock blev jag i tonåren mycket imponerad av Alfvéns harmoniseringar av folkmelodier. Än idag beundrar jag hans flotta instrumenteringsförmåga. JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? GR: Vissa perioder tyckte jag mycket om hans musik men ibland tog jag starkt avstånd från det nationalromantiska tonspråket. JOR: Vad tycker du idag? GR: Imponerad av skickligheten och lekfullheten men lyssnar inte så ofta till Alfvéns musik. JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? GR: Egentligen inte. JOR:. Vad är det som sysselsätter dig nu? GR: En samling tonsättningar av svensk lyrik. Har börjat med Tranströmer. JOR: Vad ser du fram emot? GR: Att kunna vara verksam många år till. JOR: Hur känns det att som invandrare få ett så ”svenskt” pris? GR: Hedrande och hoppfullt.


Alfvéniana 3-4/05