Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/05 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Carin Alfvén Läs om Margita Alfvén Läs om Alfvénromanser Läs om W. Peterson-Berger


Alfvéniana 1-2/05 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@chello.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@home.se PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget: Carin Adolphson med hund i Åkerö, tidigt 1930-tal

2

Innehåll Margita Alfvén och filmen – ett 100-årsminne. Av Per Olov Qvist 3 Hugo Alfvéns tre Österlingsånger – ett 100årsminne. Av Lennart Hedwall 7 Barnbarnen minns Carin Alfvén. Sammanställt av Elisabeth Holmquist-Brenning 11 Wilhelm Peterson-Berger – den skarptungade sångmästaren. Av Bengt Olof Engström 16 Alfvénsällskapets nye ordförande Miklós Maros intervjuad av Jan Heimer 20 Georg Riedel – 2005 års Alfvénpristagare. Av Jan Olof Rudén 22 Hugo Alfvén: Romanser i urval av Jan Eyron recenseras av Bengt Forsberg 23 Christian Lindberg conducts the Swedish Wind Ensemble. Recension av Per Borin 24

Detta nummer ägnas två 100-årsminnen, dels Hugos och Maries dotter Margita som föddes för 100 år sedan, dels Tre Österlingsånger komponerade ett par månader dessförinnan. Hugos andra hustru, Carin f. Wessberg och gift Adolphson ägnas ett kärleksfullt minne av barnbarnen. Hugo Alfvénsällskapets nye ordförande Miklós Maros uppmanar att lansera Hugo Alfvéns musik som en svensk motsvarighet till grannländernas Grieg, Sibelius och Nielsen

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Margita Alfvén och filmen – ett 100-årsminne AV PER OLOV QVIST

F

ilmen är och har alltid varit något av en illusionernas marknad i sin blandning av konstnärskap, marknad och uppfyllandet av elementära publika behov av flykt, längtan efter ett annat liv och samtidigt få sin tillvaro förklarad. Den filmsociologiska forskningen har ofta pekat på att film framställer tillvaron inte som den är utan hur den borde vara. I skuggan av detta eller kanske hellre jämsides har filmen från nära nog sin begynnelse odlat drömmen om att få komma i filmens ramp, att bli något och synas inför världen. Detta är inte bara en dröm som på högst märkbart sätt hör hemma i det moderna medielandskapet. Om vi läser den filmpress som förmedlade bilder ur filmstjärnornas liv på t ex l920talet så möter vi samtidigt i frågespalterna oavbrutet dessa frågor från alla förhoppningsfulla om de passar för filmen, ”duger mitt utseende?”, och emellanåt anordnades också olika tävlingar för sådana amatörer som hoppades på att slå igenom. En ny Garbo? Jag tror att det är mot den bakgrunden som man skall förstå Margita Alfvéns plötsliga upphöjelse till svensk filmstjärna i mitten av 1920-talet. Eller skall man säga försök, för hon blev väl aldrig den lysande och varkraftiga stjärna som man hoppades utan hennes karriär blev ganska kort. Men det väsentliga var att hon kom att uppfylla den tidstypiska drömmen om den plötsliga upptäckten, i varje fall som det framställdes i pressen. Å andra sidan fanns också

filmindustrins ständiga jakt efter publikattraktiva skådespelare, att hitta en ny “Garbo” eller motsvarande. I det sammanhanget var hennes tidigare ringa erfarenhet av skådespeleri knappast någon nackdel. Man brukade uppge att hon bara spelat lite amatörteater men inte mer. Man brukade också skriva att hon haft ett tidigare filmerbjudande i filmen Carolina Rediviva (1920), som till stor del spelades in i Uppsala, men att hennes far sade nej den gången.

Margita Alfvén föddes för 100 år sedan, den 16/9 1905. Om hennes liv har Tonni Arnold berättat i ”Balladen om Marie” som skildrar Marie Krøyers öden och äventyr. I denna artikel gör filmvetaren Per Olov Qvist en kritisk granskning av Margitas karriär som filmskådespelerska från 1925 till ca 1931 Men det är kanske inte så intressant om det är sant eller ej att hon, som det brukar beskrivas, upptäcktes närmast av en slump av filmdirektören Vilhelm Bryde då denne gjorde en vårpromenad samtidigt som han grunnade över vem som skulle besätta huvudrollen i hans kommande film Hennes lilla Majestät. Som det beskrevs i Filmjournalen (15-16/1925) var det ett skolexempel på “upptäckt”, att Bryde mött henne på gatan och slagits av hennes vackra ansikte och lämplighet för filmen. I tidningen Filmnyheter, som utgavs av Svensk Filmindustri, beskrevs detta ganska utförligt i något som kan betecknas som en ren PR-text. Här berättade Vilhelm Bryde om sin vårpromenad i det vackra vädret och hur han funderade på primadonnan i sin nya film då han mötte den rätta! En ung dam, blond. välväxt och elegant,

vacker som en dag och han frågade den unga om hon ville filma. Ochdet ville hon om hon bara fick för sin man. Bryde blev inte mindre intresserad när han erfor vem hon var, Hugo Alfvéns dotter, gift med Henrik Bolin från den kända juvelerarfamiljen. Hennes man sade nu ja och hon provfilmade och resultatet ansågs lyckat. Bryde framhöll att hon inte bara var vacker utan hade temperament och ett så gott filmprov hade man aldrig haft i Filmstaden. Även regissören Sigurd Wallén återger denna episod på ett ganska inlevande sätt i sina memoarer ”Revydags” (1944), vilket ger den en större sannolikhetens prägel. Legend eller ej, Margita Alfvén tillfredställde ett typiskt kvinnoideal, nordiskt skön och modern och passade som typ mycket väl in i den svenska filmproduktionen på 1920-talet, som gjorde sitt bästa för att hävda sig på en marknad som mer och mer dominerats av utländsk, fr a amerikansk film. Dels gjorde man det med en rad internationellt inriktade filmer, ofta i samarbete med andra europeiska länder som Tyskland, dels med en större mängd mer nationellt präglade filmer. Det var filmer som i mycket byggde på svenskt landskap och svenska värden. Det fördes en livlig och intressant debatt bland svenska filmkritiker vid tiden om svensk films vägval och ofta förespråkade man just den senare linjen. Det visade sig till yttermera visso att den också blev publikt mer framgångsrik än den internationella linje, som visade sig bli en återvändsgränd. Sigurd Wallén, som skulle bli hennes regissör i flera filmer och kanske något av beskyddare och i vart fall hjälpte henne mycket på traven, var en tydlig representant för denna senare linje i svensk film.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


Nordiskt skönhetsideal Det var därför en något briljant idé att placera dottern till nationalromantikern Hugo Alfvén i ett sådant filmsammanhang. Hon representerade inte bara ett skönhetsideal, som så ofta framhävdes vid den tiden, var utpräglat nordiskt. Som det kunde heta i ett reportage i Filmjournalen (3/1926) där hon beskrevs som en av de vackraste blonda kvinnohuvuden vi någonsin skådat. Filmnyheter (16/1925) beskrev henne som blond av en i Sverige sällsynt och ovanlig blondhet med guldgult mjukt hår, vilket uppenbart var ett arv efter hennes danska mor Marie Krøyer. Hon kom också att stå för ett modernt kvinnoideal såsom det uttrycktes i ett annat reportage i samma tidning (27-28/1915) att i henne hade vi fått något vi alltid haft ont om, en vacker, käck och begåvad modern ingenue. Just denna kombination av skönhet och modernitet var något som passade som hand i handske under detta decennium på tröskeln till vår moderna tid. Hennes lilla majestät

Hennes debut kom att omvärvas av en stor reklamapparat. Filmjournalen (27-28/1925) talade om en publicitetskampanj som nästan saknade motstycke och som gjorde

4

Ur Hennes lilla majestät med Gunnar Tolnæs henne känd för folket långt innan de första scenerna i hennes förstlingsverk Hennes lilla majestät hade tagits. Man anmärkte i samma reportage att det därför fordrades mycket för att de därmed spända förväntningarna inte skulle svikas. Men efter premiären stod det klart att det inte var någon fara på taket. Naturligtvis slog hon inte ut likt en Venus, fix och färdig ur vågorna men kritiken måste erkänna att här fanns sällsynta förutsättningar och en säkerhet i agerandet som frapperade. Filmnyheter (28/1925) som var en del av filmbolagets publicitetskampanj (produktionsbolaget Minerva var ett dotterföretag till Svensk Filmindustri) beskrev henne förstås i översvallande ordalag. Denna högresta, nordiska flicka, som aldrig visat sig på scen eller tribun, gjorde här en filmdebut i helt annorlunda stil, en omedelbar uppvisning inför kameran. Fru Alfvén hade något av Renée Björlings resning av en ung björk men är kanske muntrare och starkare. I alla händelser torde här vara något för framtiden vilket visst inte alla svenska filmdebutanter varit när allt kommer omkring. Programbladet till filmen beskrev henne på ett liknande sätt såsom bärare av en ovanligt klanderfri nordisk skönhet.

Kritiken var också välvillig inför hennes första film där hennes rollfigur byggts upp kring ett modernt. emanciperat kvinnoideal där hennes yttre egenskaper kom väl till användning. Det är nu svårt att ge en exakt bedömning eftersom filmen tillhör de många förvunna 20-talsfilmerna men huvudpersonen i det här fallet beskrivs som en modern, ung flicka som rymmer med ett resande teatersällskap bara för att återbördas av sin förgrymmade far och skickas ut till en prästgård på landet. Där skandaliserar honom genom sitt uppträdande den unge prästen, ovetande om vem han är, något som används av prästens vedersakare för att förmå biskopen att göra visitation men då vänder hon på situationen och förklarar att hon är den blivande prästfrun. Kritiken var emellertid bitvis kluven inför denna mycket uppreklamerade filmdebut där man i flera av recensionerna anspelade på den omfattande publicitet som förekommit. Stockholms-Tidningens kritiker, den legendariske Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) gick längst i sin uppskattning och gav denna bitvis rent patriotiska övertoner när han formade en stor del av sin anmälan till en ren hyllning till Margita Alfvén. Han menade att filmen nu kommer att gå för pukor och trumpeter över lan-

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


det och det är helt och hållet hennes förtjänst. Likväl är hon ännu en naturprodukt men ett filmens barn och i henne har svensk film fått sin första verkligt goda typ för “den unga kvinnan” som har kultur, temperament och intelligens. Hon är vacker alltigenom, inte bara ett skönt ansikte. Hon har förutsättningarna men är ännu ett råmaterial och med lite fantasi kan man föreställa sig vad hon kan bli med hårt arbete. Med goda regissörer skulle nog både skådespelarrutinen och intensiteten komma och vad hon saknade mest var ren kroppsbehärskning. En annan representativ och kanske mer klarspråkig röst för denna syn var signaturen Pir Ramek (Thorsten Eklann), ännu en av den svenska filmkritikens pionjärer, som i Tidningen Upsala menade att hon gjorde yrhättan på ett piggt och klämmigt sätt fast än så länge spelar hon mest på sina vackra ögon. I de dramatiska momenten slår illusionen slint och rent mimetiskt är hon fadd och uttryckslös. Men man fick inte glömma att hon var debutant. Det sistnämnda var också det försvar som Sigurd Wallén anför för henne i sin memoarbok när han berör den negativa kritik som framförallt senare riktades mot henne. I denna första film var kritiken övervägande positiv och det är kanske mest värt att notera hur denna kopplas samman med filmens övervägande svensknationella inramning. Trots detta var det egentligen ingen som gjorde någon direkt koppling till att hon var sin fars dotter. Ett typiskt exempel på denna nationalistiska ton var, förutom ovan citerade Robin Hood, Social-Demokratens kritiker som såg henne som en svensk ljusgestalt i en svensk film som tjusar svenskt sinne. Dollarmillionen Även inför den andra filmen, Dollarmillionen var tongångarna på sina håll positiva men med fler reservationer där man i regel anmärkte på en stelhet och amatörmässighet i agerandet. Filmjourna-

len hävdade dock i sin recension att filmen skulle kunnat bli ett glänsande pekoral om det inte var för Margita Alfvéns förtjänst. Man kunde lämna därhän i vilken mån hennes spel är direkt kommenderat av regissören men utan denna gudasköna svenska kvinna hade filmen varit omöjlig. Man skulle inte komma och säga att hennes spel är stelt för det kan vem som helst se och det är icke uteslutande hennes eget fel. Vi äro obeskrivligt roade att se en så förtjusande ung dam som fru Alfvén.

Efter Dollarmillionen Efter Dollamillionen blev det trögare i karriären. I Filmjournalen (5/1927) uppgavs att hennes frånvaro efter denna film berodde på sjukdom men att hon då åter var redo för nya filmuppdrag. Bakom denna knapphändiga upplysning dolde sig en större och tragisk dramatik som långt sedermera fått en utförlig beskrivning i Tonni Arnolds bok om hennes mor, ”Balladen om Marie”. Äktenskapet med Henrik Bolin hade varit olyckligt från början och hennes nyvunna filmstjärnestatus hade inte gjort förhållandet bättre. De gjorde en resa till Wien vilket uppenbarligen var ett försök från hans sida att lappa ihop förhållandet men därnere kom hon att förälska sig i en annan man, läkarstuderanden Erwin Werner. Hennes make vägrade skilsmässa och då hon dessutom blev gravid med denne försökte hon begå självmord genom att kasta sig nerför en trappa vilket resulterade i att fostret dog. Detta ledde senare till medicinska komplikationer och under en längre vistelse för vård på Skagen, dit hon rest med sin mor, blev hon under denna sjukhusvistelse dessutom morfinberoende, vilket framgent kom att sätta sina spår trots att hon genomgick avgiftning vid återkomsten till Uppsala. 1927 gick Henrik Bolin slutligen med på att skiljas och hon gifte om sig med Werner, ett äktenskap som inte blev någon lösning på hennes

problem. Snarare förefaller det som om samvaron med denne i Wien bara ökade på de personliga problemen med ökande slitningar med föräldrarna. Hon blev dessutom åter allvarligt sjuk och man fruktade rentav för hennes liv. Även äktenskapet med Werner upplöstes så småningom i början av 1930-talet. Efter denna omvälvande period följde engagemang hos Gustaf Molander, vilket resulterade i en mindre roll i dennes Parisiskor som följdes upp av en åter stor roll i ännu en Sigurd Wallénfilm, Janssons frestelse. Hon fick ett positivt mottagande av Svenska Dagbladets kritiker Siglon, dvs. den blivande filmproducenten Lorens Marmstedt, som menade att hon gjorde hjältemodiga försök att rädda sin omöjliga roll genom ett friskt och käckt spelsätt. Hon hade nu större kameravana och rörde sig ledigt. Med sitt vackra filmansikte och chicka uppträdande skulle hon under en större regissör bli en stor attraktionskraft för svensk film. Arnold uppger också i sin bok att Mauritz Stiller haft intresse för att lansera henne i USA men hans hastiga bortgång 1928 stäckte alla sådana planer. När rosorna slå ut Efter en film i Tyskland, som var ett ganska vanligt utlandsmål för svenska filmflickor vid denna tid, fick hon åter engagemang i några av de mycket tidigare talfilmer som gjordes av Paramount i Paris. Hon fick en större roll 1930 i den av Edvin Adolphson regisserade När rosorna slå ut som blev den första svenska hela talfilmen som fick premiär (strax före den i Sverige inspelade För hennes skull). Det var också den enda av Paramounts svenskspråkiga filmer som blev en någorlunda publikframgång att tala om (för en närmare beskrivning av denna produktion se min bok ”Folkhemmets bilder”). I denna film sjöng hon även filmens ledmotiv, vilket fick ett par kritiker att råda henne att låta bli

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


Per Olov Qvist f 1948. Fil dr i filmvetenskap med avhandlingen ”Jorden är vår arvedel. Landsbygden i svensk spelfilm 1940-1959” (1986). Har därefter publicerat ”Folkhemmets bilder” om svensk 30-talsfilm (1995) och tillsammans med Lars Åhlander redigerat “Svenska skådespelare i film och TV 1897-2000”, ett filmografiskt uppslagsverk i två tjocka volymer utgivet av Svenska Filminstitutet 2002. Därutöver ett ännu så länge opublicerat biografiskt lexikon över ca 700 svenska film- och TV-skådespelare. Har också skrivit åtskilliga artiklar om fr a svensk film. När rosorna slå ut med Sven ”Garbo” Gustafsson till nästa gång. Annars fick hon på sina håll ett mer positivt mottagande, bl a åter av Svenska Dagbladets Siglon som menade att hon aldrig varit så vackert fotograferad även om hennes röst ännu saknade scenvana. I övrigt återkom mycket av den tidigare kritiken av att hon onekligen besatt skönhet men att spelet i lämnade en del övrigt att önska bl a ett något uppstyltat tal. Något som hon näppeligen var ensam om i speciellt denna tidiga produktion. Hennes rollprestationer i den följande Parisfilmen liksom den tyska Mädchen zum Heiraten (sv titel Jag vill gifta mig) berördes knappt av den svenska kritiken. Bara Dagens Nyheter kommenterade kort om den sistnämnda filmen att filmens hjältinna fruktade en rival i vår visserligen mycket sköna Margita Alfvén men att det främst helt fick skrivas på de många miljonernas konto. Därefter var hennes filmkarriär helt över även om hon förutom ytterligare ett par filmroller försökte sig på en teaterkarriär i Tyskland. Hon levde av allt döma i stor obemärkthet som frånskild de sista 30 åren av sitt liv i Stockholm där hon under några år arbetade vid ett försäkringsbolag. Under det tidiga 1930-talet drabbades hon åter av

6

svår sjukdom och återföll i det morfinmissbruk hon blivit beroende av under sin sjukdomsvistelse på Skagen och försöket att på inrådan av olika terapeuter ersätta detta med alkohol blev tvärtom förödande. Av Arnolds bok att döma kännetecknades hennes tillvaro av knappa ekonomiska omständigheter. Bevarade filmer Mycket litet är bevarat av hennes prestationer på vita duken. Av hennes stora roller finns bara Dollarmillionen och Janssons frestelse att beskåda. Alla Parisfilmer hör till de försvunna. Man kan i mycket instämma i den samtida kritikens syn på henne både vad gäller det negativa som positiva. Hon hade onekligen en viss utstrålning av skönhet och närmast oberörbarhet som kunde vara användbar i sådana sammanhang. Hennes yttre var också lämpat för att som i Dollarmillionen åskådliggöra en modern, sportig kvinna och man får intrycket att man gärna ville föreställa henne som något av en Karin Molander-typ. Däremot hade hon uppenbart svårt för just dramatiskt spel där hennes agerande kan påminna om den tidigaste stumfilmen där hon med stelt ansikte spelar ut stora gester. Hon ansågs, som framgått, ganska allmänt som ett löfte men ett som av allt att döma aldrig fick sin uppfyllelse.

NYTT PÅ CD

OD Antiqua Orphei Drängar. - Samtliga inspelningar med dirigenterna Ivar Eggert Hedenblad, Hugo Alfvén, Carl Godin Caprice, 2005. - CAP 21710. 4 CD + bok. - Collector's classics vol 11:i-iv Bergakungen, Svit ; FestOuverture op.26. Arr Anders Högstedt Swedish Wind Ensemble = Stockholms läns blåsarsymfoniker, dir Christian Lindberg BIS, 2004. - BIS 1268 Studiecirkeln vid Pensionärsuniversitetet i Västerås med titeln Hugo Alfvén en svensk nationalromantikers liv och verk kommer att upprepas i höst. Anmäl dig på 021138074

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvéns tre Österlingsånger – ett 100-årsminne AV LENNART HEDWALL

I

sin memoarbok Minnets vägar (1967) skriver Anders Österling i kapitlet Poetens debut om sitt första möte med Hugo Alfvén: ”I en tidning såg jag, att Hugo Alfvén just återvänt från italienska Rivieran, där han bl. a. tonsatt några av mina texter från ’Preludier’; han bodde nu vid danska kusten i trakten av Klampenborg. Jag skrev och tackade honom för uppmärksamheten, och han svarade med en inbjudan. Det var en charmerande bekantskap; han presenterade mig för sin vackra fru, vars utseende jag kände från Kröyers dukar, och deras hyrda villa var nästan tapetserad med tavlor av hennes förre make. Hon tycktes angelägen om att kvarhålla Alfvén i denna ombonade danska miljö, medan han vid middagen förklarade, att han längtade att bo på en svensk skärgårdsö. Litet bortskämd verkade han nog, men f. ö. full av muntra hugskott när han lät sitt ingenium spela; han satte sig t. o. m. vid flygeln, som inte var hans instrument, och återgav med självironisk osäkerhet ett och annat motiv från sina orkesterverk. Jag minns också, att han klagade över sin svårighet att själv njuta musik, emedan han alltid stördes av tanken på hur den var gjord, yrkesmannens analys av den tekniska strukturen. Om Peterson-Bergers musik yttrade han sig mycket maliciöst: ’Vad är det nu man kallar sådant’ – paus – ’jo, studenthavre, studenthavre!’ Något år senare besökte vi tillsammans John Forsell, som sjöng de tre sångerna suveränt från bladet, interfolierande sitt föredrag med suckar över texternas dysterhet. ’Varför skall det vara så tungt?´, frågade han

mig farbroderligt. ’Det finns ju så mycket härligt i livet att dikta om.’ Påpekandet var inte så obefogat, som jag den gången tyckte.” Enligt den Österlingska kronologin skulle detta besök i Klampenborg ha ägt rum tidigt på våren 1905. De föregående sidorna i minnesboken ägnas nämligen en vistelse i Berlin på hösten 1904, och i meningarna direkt före citatet ovan kan Österling berätta att han hemma i Malmö till julen 1904 fick ett stipendium från Bonniers som skulle kunna ge honom möjlighet till en ny resa på kontinenten under den kommande våren. Om denna resa handlar sedan början av det följande kapitlet, Hesperien och värnplikten. Men Alfvén var vid ”italienska Rivieran” först under sommaren och början på hösten 1905. De tre Österling-sångerna är alla daterade i Sori Ligure i juli detta år, samtidigt som Alfvén skisserade sin tredje symfoni som låg klar för renskrift i september. Alfvén hade planerat att instrumentation och renskrivning också skulle ske i Italien, nu på Capri, men uppehållet där blev kortvarigare än han och Maria hade tänkt sig och redan i oktober var han tillbaka i Stockholm. Det framgår sedan inte var han tillbringade hösten och vintern 1905-06, men synbarligen delade han sin tid mellan Stockholm och Klampenborg, där Maria helst ville bo, något som också antyds av Österling. Det bör alltså ha varit under denna period som denne och paret Alfvén träffades för första gången, och det är tydligt att Österling uppfattade de båda som gifta. Alfvéns tre Österling-sånger från 1905, Bön, Pioner och Minnesskrift, kom faktiskt inte att urupp

föras av John Forsell som ändå var den som med Märtha Ohlson vid flygeln sjöng de åren före komponerade Marias sånger som komplett cykel på Kungl. Teatern den 31 mars 1905. Det första framförandet av Bön och Minnesskrift skedde av allt att döma vid en konsert med makarna Clary och Olallo Morales i Vetenskapsakademiens hörsal i Stockholm den 11 april 1906. Uruppförandet av Pioner har däremot inte kunnat beläggas, men intressant är att denna sång i trycket är tillägnad Signe Rappe; om det fanns en särskild anledning till detta är obekant. Signe Rappe (1879-1974) hade debuterat i München 1906 och fick sitt stora genombrott där som Salome. Hon gjorde också gästspel i Stockholm men var efter München-åren 1906-08 anställd vid hovoperan i Wien till 1911. Därefter var hon spelåret 1912-13 fast engagerad vid Stockholmsoperan för att senare ägna sig främst åt konsertturnéer och pedagogisk verksamhet. De tre sångerna som enligt autograferna var tänkta som en helhet med det gemensamma opusnumret 22, kom att få högst separata öden. (I min bildbiografi uppges genom något förbiseende felaktigt Marias sånger som opus 22 – de har opustalet 21 som det korrekt står både i min tidigare Alfvén-bok och i Rudéns verkförteckning.) Bön trycktes 1906 som ”op. 16” och Pioner – med just beteckningen ”op. 22” – 1911, medan Minnesskrift ännu förblivit otryckt. En smått ironisk parallell till detta förhållande är, att Minnesskrift hörde till de i och för sig ganska många dikter som uteslöts ur Österlings debutsamling när hans Samlade dikter publicerades i

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


serien Den svenska lyriken (Bonniers 1949). Kanske ekade då fortfarande John Forsells ord om dysterheten i Österlings sinne, ty just den dikten är onekligen en av de ”tyngsta” i samlingen, som ändå är full av fin-de-siècle-stämningar och ungdomlig Weltschmerz. Diktval Alfvéns diktval är denna gång ovanligt kräset, eftersom de tre dikterna ännu framstår bland de mera angelägna i Preludier och dessutom hör till de mest koncentrerade. Att han synbarligen först fäste sig vid Bön är knappast förvånande. Det är en vackert formad kärleksdikt, och Alfvén gick ju, enligt vad han själv berättat, under den aktuella Italien-vistelsen i ett veritabelt lyckorus som frambringade de ljusa tonfallen i tredje symfonin. Desto mer kan man då undra över valet av de två andra dikterna, ty även om Pioner talar om stora passioner, är det ett slags dunkelhet som överväger, och i Minnesskrift är allting dött och kallt. Men kanske är det än en gång den livets dystra kontrapunkt Alfvén ofta nämner som får ta gestalt liksom tidigare i andra symfonin? Redan med Minnesskrifts tempobeteckning Andante, lugubre e patetico tycks man vara tillbaka hos den Alfvén som under åren kring sekelskiftet komponerat sånger som Var stilla, hjärta, Svarta rosor, Se, allena har jag vandrat och Trubadurens ande, pianostycken som Sorg och Natt och violinsonatens Andante patetico samt kort tidigare full-bordat En skärgårdssägen. Också grundstämningen i Pioner har som antytts den mörka botten som klingat i flera av de nämnda styckena, särskilt kanske i Svarta rosor. Bön Att Alfvéns tonsättning av Bön inte tycks ha slagit igenom, kan bero på, att till samma dikt gjorde Gustaf Nordquist en av sina allra vackraste och mest omtyckta romanser med osökt och fint tecknade sångfraser, men detta skedde å andra sidan först 1917, då Alf-

8

véns sång hade funnits tillgänglig i över 10 år. Alfvén och Nordquist är f ö inte ensamma om att ha fastnat för just denna text. Karl Wohlfart infogade en förtoning av den i sitt op. 33, en samling om Tio sånger som utkom i separata häften 1940, och Gösta Nystroem skrev en sång över den 1942. Wohlfarts tonsättning (i ett långsamt Andante-tempo och 6/8-takt) inleds och avslutas med dämpade arpeggio-ackord och rör sig i dessa partier mellan grundtonarten emoll och dess molldominant hmoll. I en mellandel över de två mellanstroferna (”Ej jag vågar beröra” etc.) kvarhåller och utvecklar Wohlfart den allvarliga grundhållningen genom ytterligare klangliga variationer, nu via a-moll till ett slut i h-moll, samtidigt som melodifraserna behåller en närmast visartad enkelhet. Nystroems sång är ännu mer harmoniskt avskuggad och subtil åt det impressionistiska håll som utmärker hans nordiska klangvärld i denna gång närmast Sjögrens och Rangströms efterföljd. Även Nystroem låter de två ytterdelarna korrespondera. Efter en liten ”motto-takt” med en nästan låtklingande pianofras deklameras orden sedan lugnt och en smula återhållet över en dissonant skuggad ackordföljd, och melodin varieras på ett sparsmakat sätt i slutdelen, innan en likaledes varierad pianofras får avrunda. I mellandelen växlar Nystroem från jämn taktart till tretakt, och här införs en cirklande sextondelsrörelse som på en gång målar en oro och ger en antydan om de strålar som ”sväva in i min döda natt”. Nystroem strävar som ofta att också variera textfraserna rytmiskt – redan i hans tonsättning från 1924 av Österlings Nocturne är ingen fras den andra lik! Även Alfvéns sång äger en viss impressionistisk färgning, särskilt i mellanpartiet, och bärs av stor innerlighet. Som hos Nystroem tycks pianostämmans lågmälda ackordgirlander i mellanpartiet ha inspirerats av diktraden om den älskades ord: ”liksom strålar de sväva in i min döda natt”; citatet

antyder att inte heller denna dikt är helt fri från Österlings ungdomliga patetik. I tidigare sammanhang har jag ondgjort mig över att Alfvén ibland låter sångstämma och pianoackompanjemang mötas i en sekunddissonans på något textligt känsligt ställe. Detta sker bl. a i Es rauscht eine Welle (nr 7 i Tio sånger, op. 4) och i Thiel-sången Jag kysser din vita hand, och i Bön inträffar denna effekt redan i sångstämmans första takt på ett sätt som säkerligen vill visa att pianots närmast svärmiskt hållna fraser är helt självständiga, när de understryker ordet ”älskade” i inledningsfrasen. Detta synsätt blir bekräftat i det första lilla mellanspelet i t 5-6, och när en ny sekunddissonans inträffar i t 7, är motiveringen troligen densamma. I slutavsnittet upprepas inledningspartiet i anslutning till diktens da capo nästan helt ”notgrant”, men i första meloditakten har Alfvén ändrat rytmen i pianofrasen och i den sista sångfrasen är ackorden i pianot varierade för att kunna utmynna i ett efterspel som tar upp mellanspelsmotivet från t 5. Genom att mittpartiet börjar med en sekvensidé som efter fyra takter lyfts upp en ren kvart, hamnar sångstämman uppe på höga b, vilket föranlett tonsättaren att klokt nog ge ett lägre melodialternativ. Men sångstämman som annars knappast erbjuder några svårigheter, har genomgående en tämligen hög tessitura, och möjligen har detta förhållande bidragit till att göra sången mindre attraktiv än t ex Nordquists. Pioner Pioner börjar med att ge bilden av ett milt regn i pianots staccaterade ackordbrytningar inom ess-moll, och mot denna fond avtecknar sig en vackert bågformad sångmelodi. Men plötsligt avbryts den lugna stämningen av ett utbrott i pianot av patetiska unisona triolfigurer i högt läge, kopplade till tunga ackord, varefter sångstämman återkommer närmast recitativiskt över breda pianoackord i låg nyans. Vid orden ”osläckligt flammande pio-

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


ner glöda” bryts lugnet på nytt i ett fortissimo, triolfiguren frammanar flödande brutna ackord i pianot och sångstämman faller in i den patetiska ramen. Episoden slutar i en nedtoning, där D-dur ställs mot ett ensamt lågt B som efter en liten kromatisk våg blir baston i ett Essdur-ackord i kvintläge. Stämningen från sångens början kommer tillbaka men först i dur för att successivt återgå till moll, men än en gång inträder de nästan ilskna triolattackerna som nu få sin textliga förklaring: ”ensamt och gällt som eviga passioner pionerna i aftondimman tala”. Efter ännu ett par uppflammande triolraketer och via h-moll och fiss-moll avslutas sången i grundtonarten ess-moll. Det som imponerar i denna Alfvéns disposition av sången är utöver den logiska koncentrationen, de snabba karaktärsväxlingarna och det ovan endast antydda harmoniska färgspelet framför allt idén att låta pianot föregripa diktens budskap. När artikelförfattaren i ett radioprogram om Alfvén 1972 gärna ville ha sången med för att poängtera denna psykologiska finess och faktiskt fick en inspelning genomförd, visade det sig emellertid att de relevanta pianotakterna saknades! I det exemplar av sången som fanns i radions musikbibliotek och som tidigare tillhört hovsångerskan Marianne Mörner hade nämligen dessa takter överkorsats med blyerts, och de medverkande hade tagit fasta på detta. Tack och lov kom jag att kontrollyssna bandet och lyckades få tag på pianisten som kunde göra en komplettering! Varifrån idén med strykningen kommit, är fortfarande okänt, men även om Alfvén själv mot förmodan skulle ha gått med på den, är den minst sagt oönskad och bryter därtill det harmoniska mönstret. Samma Österling-dikt tonsattes 1906 av Ture Rangström, och sången ingår under (den strängt taget oegentliga) titeln Pionerna som nr 3 i dennes häfte Lyrik (tr 1910); i samma samling står som

nr 2 en annan Österling-förtoning, Floderna, också till en dikt ur poetens debutbok. Rangström har valt att hålla sin sång i en lågmäld och vemodig, snarast meditativ stämning med ett genomgående efterslagsartat ackompanjemang mot en vandrande understämma som i grundtonarten fiss-moll ”oroas” av den uppifrån insatta ledtonen g. Ackompanjemangsrörelsen bryts endast vid orden ”ensamt och gällt”, där ett kort crescendo i pianot förbereder en sångfras som genom ett överstigande intervall aeiss får accentuera nyckelordet ”gällt”, och den följande frasen ”som eviga passioner” deklameras över ett starkt dissonerande dominantackord, där tonen d lagts in. Axel Helmer har påpekat sångens välavvägda pendlande mellan parlandoartade och korta expressiva fraser och även associerat till Rangströms studier av Hugo Wolf. Inte heller Rangströms sång hör man särskilt ofta – mest känd i hans häfte har nog tonsättningen av Bo Bergmans Stjärnöga blivit – men det vore intressant att en gång få lyssna till Alfvéns och Rangströms romanser efter varandra! Minnesskrift Även Minnesskrift rymmer häftigt uppblossande och tungt kraftfulla pianopassager i ett ackompanjemang som inte alltid är så lätt att tekniskt balansera; Alfvéns pianosats kan som bekant vara rätt intrikat ibland. Hela sången är som ett enda utbrott av förtvivlan och av skambemängd sorg över brustna förhoppningar och känslornas död. Så starkt emotionellt och gripande har Alfvén sällan uttryckt sig som i detta nästan kompakt mörka stycke om vanmakt och förtärande svårmod. Den dystert patetiska tonen får en närmast orkestral bredd, och de kärva dissonanserna sätts in med övertygande verkan. Till och med den förkättrade sekunddissonansen mellan sång- och pianostämma fungerar här som ett naturligt led i helheten – nu är det sångstämmans g på ordet ”skam” som vid sångens höjdpunkt får skava

mot pianots skarpt accentuerade ass i samma oktavläge. I ackompanjemanget tecknas också mot de ”öde kullarnas” beslöjade ackord det vråkskri som symboliserar diktens irrande fågel. Sådana illustrativa element fungerar här samtidigt som psykologiskt insatta känslouttryck som avstämts mot dikten. Trots att sången tycks vara koncipierad i ett enda svep, har Alfvén ännu en gång förmått att osökt och naturligt sluta den musikaliska formen. Den inledande sångfrasen mot hetsiga kromatiskt betingade triolpassager återkommer mot slutet mot ett ackordiskt osmyckat ackompanjemang. Att Minnesskrift förblivit opublicerad kan möjligen bero på att Alfvén själv fann sången alltför osminkat dyster och pessimistisk, men han skulle ju åtskilliga gånger i sin följande produktion ta upp likartade stämningar i verk som En båt med blommor eller fjärde symfonin. Det är knappast någon tvekan om att de tre Österlingsångerna hör till Alfvéns allra bästa och lödigaste romanser, och redan i min första Alfvén-bok talade jag mig varm för att de skulle ges ut som den fängslande och egenartade miniatyrcykel de egentligen bildar. Ingen av dem kom med i den nya antologin med Alfvén-sånger, men nu är äntligen den drömda utgåvan på gång och kan förhoppningsvis komma ut under innevarande år. Såvitt jag känner till finns ännu bara en inspelning av de tre sångerna – i ”rätt” ordning – och det är på den LP-skiva jag hade glädjen att få genomföra med Erik Saedén på Bluebell 1984. Det är med andra ord också på tiden att de tolkningarna får ett alternativ!

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


DE TRE ÖSTERLING-DIKTER ALFVÉN VALDE. Bön Tala, älskade, tala, orden göra mig välSvalkande känner jag dala majregn över min själ. Ej jag vågar beröra tinningens blonda svall. Blundande tyst vill jag höra allt vad du tala skall. Tveksamt läpparna bäva, orden komma så matt. Men liksom strålar de sväva in i min döda natt. Tala, älskade, tala, orden göra mig väl. Svalkande känner jag dala majregn över min själ.

Pioner Det doftar natt, och parkens blomster blunda i salighet, då regnets droppar flöda. Men liksom trötta synder yppigt runda, osläckligt flammande pioner glöda. Och medan än som brustna purpurtoner i svarta mullen lösa kronblad dala, ensamt och gällt som eviga passioner pionerna i aftondimman tala. Minnesskrift Dagarna virvla i blossande, mörknande ström över din bygd, o min döda förvillade drömHän över kullarna svävar en irrande vråk; luften är dödsstill och rörs ej av vindarnas stråk.

Ovan: Den hittills opublicerade Minnesskrift.Ur L Hedwall: Hugo Alfvén. Sthlm 1973 Nedan: Hugo Alfvén vid skrivbordet 1904. Ur Hugo Alfvén: Minnen. Red Ven Nyberg. Sthlm 1972.

Svagt i det ödsliga kronorna flämta i rött; eljest är allt förtorkat och svart och förblött. Tårarnas sådd kan ej spira till blomma och stam; dräpta förhoppningar fylla mitt hjärta med skam.

Anders Österling vid sitt arbete på Lunds universitetesbibliotek. Foto: C W von Sydow

10

Vanmakt är strålarnas jubel och skurarnas gråt; bygd, som mitt svårmod har älskat till döds: o förlåt!

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Barnbarnen minns Carin Alfvén SAMMANSTÄLLT AV ELISABETH HOLMQUIST- BRENNING Mormor Carin Alfvén Vår mormor, Hedvig Katarina (CARIN) Wessberg, var född och döpt i Oskarshamn 1/3 1891. Vid hennes död 1956, 65 år gammal, hade hon och Hugo känt varandra nästan 30 år och varit gifta 20 år. Hon är begravd jämte Hugo på Leksands kyrkogård. Carin var adoptivdotter till Tora och Njord Wessberg, gästgivare i Kolbäck. Hon gifte sig 19/5 1913 i Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm med tandläkare Ernst Adolphson, Västerås. KAJSA, vår mor, enda barnet, föddes 1914 i Västerås. Julen 1926 tillbringade familjen Adolphson, Ernst, Carin och dottern Kajsa på Gästis i Leksand. Hugo Alfvén råkade också befinna sig där, vilket skulle komma att påverka många livsöden. Ernst och Karin separerade 29/7 1927 och skildes 3/11 1929. Carin hade länge inget eget hem efter separationen. Hon bodde på olika pensionat i Stockholm och på andra platser i Sverige. Ernst betalade underhåll till Carin i mer än sex år, så att hon inte skulle behöva bekymra sig för ekonomin, utan kunna behålla den standard hon var van vid. I september 1933 meddelar Ernst Hugo att allt underhåll till fru Carin Adolphson kommer att upphöra 1/1 1934, då Herr Alfvén torde "öfverta underhållsplikten”. Först den 16 augusti 1936 blev det giftermål mellan Carin och Hugo. Nästan tio år hade då gått sedan deras första möte.

manland, så kanske Ernst på väg till Silfberg (där han troligen hade släkt kvar) någon gång hade stannat till på gästgivaregården i Kolbäck.

Carin och Kajsa julen 1928. Foto: Goodwin Morfar Ernst Adolphson Ernst Adolphson, föddes 21/7 1888 i Silfberg (Västmanland). Fadern var kantor. Han hade tre systrar och en bror. Han utbildade sig till tandläkare i Stockholm. Han hade kanske sin första tjänst i Göteborg, där han var skriven innan han slutligen bosatte sig i Västerås 1913. Ernst avled i Lund 14/4 1962 och begravdes i Västerås. Ernst var en varmhjärtad och gladlynt person och vi tyckte mycket om honom. Han och Kajsa hade en mycket fin ”speciell” far-dotterrelation, som varade livet ut.

Ernst Adolphson 1933 Vet inte hur Ernst och Carin träffades, men både Kolbäck och Silfberg ligger ju i Väst-

Familjen Adolphson bodde i en paradvåning vid Engelbrektsplan i Västerås med utsikt över domkyrkan. Där hade Ernst också sin praktik. Doft av cigariller och tandläkarmottagning. Vackra antika möbler. Ernst var redan då förmögen. Han var intresserad av antikviteter och missade aldrig nyheterna på radio. Ernst och Carin hade ett sommarställe, Mellansundet, vid Mälaren (Kvicksundstrakten). Där hade Kajsa en egen stor lekstuga. Huset var inrett med bl.a.gustavianska möbler. Ernst gav stället som lysningspresent till Kajsa och hennes man Runar Brenning. Fotografier visar Ernst och Karin till häst i flotta riddräkter. En utombordare fanns för utflykter på Mälaren. Ernst, Carin och Kajsa gjorde också resor, både i Sverige och utomlands, bl.a. till Dalarna och till Italien. Kajsa fick ett korallhalsband på Capri. Ett porträtt av Kajsa som 11-åring målades av Sam Uhrdin 1925. Ernst gifte om sig med Brita Lotigius (Västerås) gissningsvis någon gång mellan 1932 och 1934. De fick två barn, Torbjörn och Birgitta. Brita var en god maka, mamma och en perfekt husmor. Ernst och Brita och barnen bodde kvar i Västeråsvåningen, där Kajsa vuxit upp. I början av 1950-talet flyttade de till Själland: Gammel Strandvej, Espergærde. Villan är belägen inte långt från Louisiana. Familjen Brenning stannade alltid till hos ”morfars” i Villa Aros på väg söderut.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

11


Carin och Hugo Utmärkande för Carin var hennes humor, hennes generositet och hennes omtanke om andra. Carin var mycket beläst och hade ett skarpt intellekt. Carin var den rätta, tillika perfekta, värdinnan i Hugos och hennes hem. Carins gästfrihet (även udda tider på dygnet), och hennes förmåga att skapa trivsel omkring sig gjorde att alla – omvittnat –

Carin gjorde gärna svamputflykter och var duktig mykolog kände sig välkomna och gärna gästade det Alfvénska hemmet. Carin var allt annat än märkvärdig eller snobbig. Vem hon hade att göra med kvittade. Hon bara fanns där med sin självklara vänlighet och sin humor, vilket inte uteslöt att hon var bestämd och ingav respekt. Temperament hade hon också. Carin hade mycket vackra kläder och hattar och hade exklusiv smak såväl när det gällde heminredning som kläder och mat. Hon var kokett och lockade håret med locktång som hon värmde på gaslåga med metatabletter.

2

Carin doftade alltid gott av franska nejliketvålar och fin eau de Cologne Carin månade verkligen om Hugo. Han fick absolut inte störas i sitt arbete. Mat serverades på för honom lämpliga tider och Carin t.o.m. skalade Hugos potatis. Hos Carin och Hugo serverades fina grönsaker, t.ex. sparris, och vi lärde oss tycka om kronärtskockor. När det bjöds på kött var det chateaubriand med persiljesmör, men fläsk och rotmos hörde också till Carins älsklingsrätter. Det var alltid snaps till middagen. Middagarna var underhållande även för oss barn. När Carin lagade maten, blev det högar av disk och det var vi äldre syskon som ”åkte på” att diska. Många diskar har min bror Torsten och jag, tyst svärande, kämpat med i det ”lilla” köket innanför matsalen. Det var roligt att åka till Noret och handla med Carin – med taxi. Kött och fint pålägg fanns hos Mårtas och frukt hos Ohldéns. Nog fanns det välsorterade affärer i Leksandsnoret redan på den tiden. Man blev verkligen bortskämd och kom inte hem med bara ett enda hekto godis precis! På utflykt med Chandler cabriolet inköpt 1943.

Carin var mycket omtyckt både i vänkretsen och av sina hemhjälpar Av dem minns jag mycket väl Maria Nygårds och den unga söta Ninna Tolförs, som kom som en räddande ängel till Alfvéngården. Carin var sängliggande och Hugo kunde knappt koka en kopp té. Carin var under senare år mycket sängliggande på grund av sin ledgångsreumatism. Carin hade flera väninnor bl.a. Majt Tägtström (Hjortnäs) och Erna Uhrdin (Ullvi), och ”Mippe” (Gerda) Karlfeldt. Vid ett besök hos henne på Sångs (gården) i Sjugare visade hon oss den fantastiska trädgårdsanläggningen. Särskilt minns jag att hon visade Mose brinnande buske och hur det flammade upp när hon tände på. Imponerande på oss barn! Lalla Axberg, en syster(?) till Tora Wessberg, Carins adoptivmor (född i Danmark 1862 som Tora Nielsina Thomsen), bosatt i Eskilstuna och gift med bryggeriägaren Harald Axberg, var nog hennes allra närmaste väninna. Axbergs hade också sommarställe vid Mälaren – huset bredvid Adolphsons. Lallas dotter Gertrud var Kajsas äldsta och bästa väninna – som en syster. Hon var gift med Tage Bendz, Eskilstuna (disponent för Öbergs spelkort). De bosatte sig på en utgård till Tidö slott i Strömsholmstrakten.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Personerna från vänster: Sam Uhrdin, Erna Uhrdin, Olle Hagström provinsialläkare i Leksand och god vän till Uhrdins. Hans hustru Margareta Hagström, konstnären Gustaf Teodor Wallén, Kajsa, Hugo och Carin. Bilden är tagen i Uhrdins hem vid den tiden den 9.1 1934.. De hyrde då den s.k. Nybergsgården. Där hade konstnären Ivar Nyberg bott. Wallén bodde strax intill och var vid sekelskiftet en känd konstnär som fick guldmedalj på Salongen i Paris. (Upplysningar från Kerstin Uhrdin förmedlade av Kersti Jobs Björklöf)

Här kan vara platsen att erinra om Alfvéns romans ”Saa tag mit Hjerte”, den romans av Alfvén som man idag oftast hör. Texten är av den danska författarinnan Tove Ditlevsen. Den komponerades till Carin och har tillägnan ”Till min älskade Musse på Karin-dagen den 2 augusti 1946”. Den sjöngs då för första gången av Runar Brenning med Hugo vid pianot.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


Hugos och Carins boställen i Leksand

Knorringgården, Åkerö Carins och Hugos första gemensamma hem var antagligen Knorrringgården i Åkerö, Leksand. Ovan en akvarell av Hugo Alfvén daterad Åkerö 1932 Lekattgården, Tibble Hugo och Carin bodde först i Le-

kattgården mitt i Tibble by. På tomten, där Hugos arbetsstuga låg, fanns en liten guldfiskdamm och en "brunn". Vilken blomsterprakt där var! Alfvéngården, Tibble Till Alfvéngården flyttade Carin och Hugo 1945. Alfvengården i Tibble var ett vackert hem under

14

Carins livstid. Där fanns italiensk fajans, madonnor och krucifix, silver och tenn på hyllor i matsalen och på matsalsbordet hemvävt linne från Hemslöjden. Hemmet var ombonat och andades harmoni och där var en alldeles speciell "Alfvéngårdsdoft" uppblandad med svag doft av piprök. I salongen Hesselboms Vårt land och på öppna spisen Milles byst av Hugo (nu vid graven på Leksands kyrkogård). Italientavlor målade av Hugo hängde hela vägen i trappan upp till övervåningen. Blomsterrummet mellan salongen och Hugos arbetsstuga var också Carins verk. Förutom druvor och mandariner fanns där ovanliga växter och blommor, bl.a. en flamingo. En gång formligen kliade det i fingrarna på mig att vända ut och in på ett av bladen, vilket jag också gjorde. Det var inte roligt att bekänna sin synd för Carin. Tempo furioso så att säga!

Ovan: Carin vid brunnen, Lekattgården. Akvarell av Hugo Alfvén daterad 1937 Många detaljer i köksinredningen gjorde det roligt att hjälpa till. Luckorna mellan köket och matsalen gjorde att det inte blev så mycket spring. Mathissen mellan skafferiet och källaren användes flitigt. Tunga saker placerades i hissen och vevades upp från källaren. Carins sovrum var det med utsikt upp mot byn. Hon älskade att se de röda små stugorna och att se ljusen tändas i fönstren, när mörkret föll. Man förstår henne. Carin hade alltid en back med vichyvatten eller sockerdricka vid dörren ut till altanen Hugo däremot inspirerades av den mörka älven åt andra hållet. I anslutning till Hugos rum låg det "stora" badrummet, lyxigt och praktiskt inrett. Det utnyttjades väl av Hugo som tog god tid på sig för morgontoaletten. På Hugos tid fanns det ett badkar (ej dusch som nu).

När vi kom upp till Carins begravning, slog den där speciella doften av gården åter emot oss, och äntligen kom tårarna. Vi skulle aldrig mer få träffa Carin, älskad Mor och Mormor.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Kajsa Brenning, f. Adolphson Mormor Carin och vår mor Kajsa var de bästa vänner och hade ständig kontakt med varandra, men av Kajsas dagbok från tonåren och av vad hon berättat framgår vilket trauma skilsmässan innebar, inte minst för henne. Kajsa gick i skola, Tyringe flickpension i Hindås (Göteborgstrakten). Där gick "fina" flickor från alla delar av Sverige och hon fick flera väninnor, men till vissa hem blev hon ej hembjuden. Hennes mamma levde ju i synd med Hugo Alfvén. Efter avslutad skolgång på Tyringe flickpension började Kajsa på Uppsala Enskilda Läroverk, "Skrapan", (numera Lundellska) vid Trädgårdsgatan, men kunde inte fullfölja gymnasiestudierna på grund av långvarig sjukdom (lunginflammation). Dock tenterade hon av flera ämnen där som privatist, bl.a.latinet för Elof Ehnmark, då rektor, men också känd som chef för Radiotjänst. Kajsa gick också på Jenny Åkerströms hushållsskola (Stockholm) och skickades till England för språkstudier. Hon blev med tiden uppskattad reseledare på 1950-60talet. Kajsas förhållande till Hugo var mycket gott. Hon sade att ”bättre

styvfar hade jag inte kunnat få”. Vi barn tyckte också bra om Hugo och vi har Hugo att tacka för är att han sammanförde våra föräldrar! Kajsa, som våren 1934 bodde i Stockholm, ville så gärna gå på vårbal i Uppsala. Hugo handplockade och vidtalade OD-isten och läkaren Runar Brenning, som han kände väl. Kajsa och Runar presenterades för varandra vid en fin middag på Musicum. Kärlek vid första ögonkastet (åtminstone försvann Kajsa snabbt och pudrade näsan en gång till), som ledde till ett fyrtiofemårigt lyckligt äktenskap och fem barn. Hugo var alltid välrakad och nybadad och han doftade gott. Kort sagt: aptitlig. Man upplevde honom inte som "en gammal farbror" trots hans höga ålder. Han ville inte vara "farbror Hugo" för oss barn utan "Hugo" rätt och slätt. Som vuxen har jag insett att han var charmig och man kan förstå att han hade framgång hos många kvinnor. Men en som inte gick på hans förödande charm var Hjördis Nordin (gift Tengbom), syster till skulptrisen Alice Nordin. Hjördis skräder inte orden, när hon skriver om Hugo i sin dagbok. (Wästberg, Alice och Hjördis).

Att Hugo var mån om att man skulle hålla kroppen i trim, är väl bekant. De romerska ringarna i hans arbetsstuga vittnar bl.a. därom. Jag skulle redan i hallen på Svartbäcksgatan i Uppsala visa att jag kunde gå ner i brygga och upp igen, när Hugo kom på besök. När Hugo och Carin flyttat för gott från Uppsala till Tibble 1939 hyrde Runar och Kajsa Brenning med barn och hembiträden in sig på en bondgård i Tibble flera somrar in på 40-talet. Här bodde herr och fru Tillberg och sonen Gösta. Det var härliga somrar för oss alla. Vi hade mormor och Hugo på nära håll. Torsten och jag tillbringade senare flera vinterlov i Alfvéngården. När Carin och Hugo var på besök i Uppsala bodde Carin hos oss, men Hugo, som behövde lugn och ro för sin konstnärssjäl, bodde på Hotell Gillet. Jag fick ofta följa Hugo den lilla biten till Gillet. Jag, med mina 175 cm, kände mig som en flaggstång bredvid Hugo, som ju var mycket kort i rocken. När Carin och Hugo var nere i Uppsala var det mest i samband med ODkonserter i Universitetsaulan och fest på slottet. Festivitas! Men Carin hälsade också på oss ensam. Vid OD:s hundraårsjubileum 1953 hölls festen i Stadshuset, och jag (14 år gammal) fick min första långklänning. Runar, då ordförande i OD, vidtalade en OD:ist från Gotland. Men där blev det ingen fortsättning!

Bild från höger: Runar Brenning, Kajsa Brenning, landshövdingeparet Hilding och Dagmar Källman, Hugo Alfvén, Carin Alfvén

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Inför en fortsättning av gemensamma sammankomster i höst för Hugo Alfvensällskapet och Peterson-Berger sällskapet har vi bett dess ordförande om en introduktion i Peterson-Bergers sammansatta personlighet och skapande

Wilhelm Peterson-Berger – den skarptungade sångmästaren AV BENGT OLOF ENGSTRÖM

”T

ack för att din sång gått till svenska hjärtan” – med de orden sammanfattade Bror Jonzon sin hyllning från Sveriges Körförbund till Wilhelm Peterson-Berger vid den konsert i Stockholms Konserthus i februari 1937, då det svenska musiklivet firade P-Bs 70årsdag. Det är en träffsäker formulering, som lyfter fram sambandet mellan den finaste egenskapen hos tonsättaren PB och hans djupa förankring i det svenska musikmedvetandet. När hans musik är som bäst sjunger den – varmt, innerligt, kraftfullt, dramatiskt. Och musik som sjunger når fram till människors känslor och hjärtan. P-B upplevdes i sin samtid som kontroversiell – en musikkritiker och skribent som aldrig upphörde att förarga i musiklivet med sina skarpt formulerade åsikter, en tonsättare som institutioner och kollegor ansåg hade större ambitioner än förmåga, en egensinnig person som aldrig ville följa något ”mode”. Samtidigt omfattades hans musik av folkets kärlek. Mindre verk som pianostycken, solosånger och körmusik tog snabbt plats i repertoaren. Med sina stora verk som symfonier och operor drog P-B fulla hus och fick oftast entusiastiskt publikbifall. För Dagens Nyheters läsare var märket P.-B. lockande. ”Har P-B

16

skrivit något idag?” kunde man fråga. Fanns det en text av P-B, då köpte man. Det fanns två naturer i P-B, det upptäckte redan tidigt hans goda vän från ungdomsåren, Alma Arbman, som förtroget brevväxlade med P-B under ca fyrtio år. I ett brev 1888 skriver hon att hon i Wilhelm ser två personer, den ene sympatisk, den andre mycket frånstötande. Denna tydligen medfödda dualism i sitt väsen var P-B själv medveten om och kunde känna sig ”så underlig – liksom två människor i en”. Säkerligen har PBs dubbelnatur påverkat hans liv i många avseenden, och det kanske är just där vi har förklaringen till de många motsatser som präglat hans skapande – inte minst kontrasten mellan den stridbare och skarptungade skribenten, som kunde vara mycket obehaglig gentemot andra personer, och den älskvärt nationalromantiske tonsättaren, full av sång, full av melodier, vänlig mot sin omgivning. Även om han sökte omsätta sin stridsvilja i energisk och dramatisk musik, förblev han där övervägande den sympatiske, i musiken tycktes inte det skarpt attackerande kunna tränga in. Uppväxt För sin dubbla roll som tonsättare och kritiker – en i och för sig vanlig kombination under 1900talets första hälft, ofta nödvändig av ekonomiska skäl – skulle man alltså kunna säga att P-B hade

ovanligt goda förutsättningar. Redan under sin skoltid i Umeå läroverk visade han inte bara tydlig musikbegåvning utan också mycket gott läshuvud och starkt intresse för humanistiska studier. Han lyssnade till August Söderman och Grieg, han läste Björnson och Ibsen. Han vacklade också i sitt beslut om yrkesinriktning. Kanske den extrema känslighet som präglade P-B under hela hans liv var den avgörande egenskap som drog honom till musiken. Han har själv yttrat att han upplevde sig främst som musiker. Men hans intellektuella kapacitet var alltid stor och lockade honom parallellt till filosofi och litteratur. Både för komponerande och författande skapade han väl formulerade teoretiska utgångspunkter. Det är naturligt att han beundrade en konstnärliga bredden hos Richard Wagner och i detta avseende ville efterlikna honom. I mycket grundlades P-Bs inriktning genom hemmet. Hans far Olof Peterson var lantmätare, hans mor Sofia Wilhelmina Berger lantmätardotter. Båda var dalslänningar. Lantmätaryrket förde familjen till olika platser. När Olof Wilhelm Peterson-Berger föddes den 27 februari 1867 bodde man i Ullånger, efter ett par år flyttade familjen till Umeå och några år senare bosatte den sig i Burträsk. Just den flytten blev särskilt betydelsefull. Ur upplevelsen av den vackra västerbottensbygden hämtade unge Wilhelm den kärlek till

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


naturen som sedan blev ännu ett karakterisktiskt drag i hans personlighet. Båda föräldrarna var intelligenta och bildade personer. Fadern svärmade för antiken och reciterade på grekiska ur Odysséen och Iliaden. Men det var från modern han fick sina starkaste intryck, inte minst musikaliskt. Han har själv berättat om hur han genom henne mötte musiken (i boken Minnen), och hon förblev hans goda genius. När hon avled 1913 lät han bygga Sommarhagen på Frösön till hennes minne, och den geniala sångsviten Gullebarns vaggsånger, också den från 1913, tillägnade han sin mor. Mycket har funderats kring P-Bs modersbundenhet och dess möjliga inverkan på hans förhållande till det kvinnliga könet. Vid Musikkonservatoriet i Stockholm Musikstudierna vid konservatoriet i Stockholm med lärare som Aron Bergenson och Joseph Dente upplevde P-B som i mångt och mycket gammalmodiga och förstelnade. Hans djupa aversion mot ”akademism” grundlades här. Samtidigt gav musiklivet i Stockholm honom stora musikupplevelser. Det svenska uruppförande av Wagners Mästersångarna i april 1887 togs närmast fientligt emot i Stockholms musikliv, men P-B inspirerades starkt av Wagners verk, och han bevistade alla fem föreställningarna! Ett års studier i Dresden (1889/90) gav mera inspiration – genom sin lärare Edmund Kretschmer fick han god undervisning i komposition, erkännande av sin begåvning och bred kontakt med det tyska musiklivet. Tidig vokalmusik Under studieåren i Stockholm hade P-B på allvar börjat komponera. 21 år gammal skriver han tre sånger till texter av J.P.Jacobsen och Ernst van der Recke, bl a den mycket sjungna Irmelin Rose. Som 23-åring komponerar han i Umeå de välkända Fyra visor i svensk folkton. I Dresden tillkommer 1890 sångsviten Ur en kärlekssaga med texter av Günther Walling. Då är

vi redan på opus 14. Från början av 1890-talet finns också en lång rad körsånger, i många fall tillkomna i samband med P-Bs fjällvandringar. En pärla som Stemning (J P Jacobsen) tillkom i Umeå 1891. En klangkänslig melodiker var född och utvecklades snabbt. Pianoverk Pianot var P-Bs instrument. Redan från början märker man hur viktig pianosatsen är i hans sånger. Ju mer han sysslade med sångkompositioner, desto rikare och uttrycksfullare blir pianosatsen, ofta likvärdig med det vokala i uttryck och variation. Mycket tidigt, före 1890, kom hans första pianokom-

Wilhelm Peterson - Berger karikerad av Einar Nerman 1919

positioner. En god bild av P-Bs pianomusik, inte minst den tidiga, får man genom Olof Höjers skickligt nyanserade inspelningar och intressanta skivkommentarer. Den stora pianoproduktionen ligger åren 1895-1908 med bl a de två första albumen Frösöblomster. På 1910-talet kom tillskott av nya betydande verk som Frösöblomster III och sviten Earina , i början av 1920-talet Italiana och Anakreontika I, i mitten av 1930-talet tondikterna Solitudo och Anakreontika II. Genom hela livet följde pianot P-B som ett centralt personligt uttrycksmedium. Liksom i sångerna har pianot en med soloinstrumentet likvärdig roll i de tre violinsonaterna. Det är också intressant att studera hur P-B använder pianot i sina stora orkesterverk –

symfonier, violinkonsert. Pianots roll i förhållande till övrig instrumentation i Same-Ätnam har diskuterats – kritiserats och berömts. Några få utkast tyder på att P-B möjligen planerade att komponera en pianokonsert. Kan en orsak till att den aldrig skrevs vara att P-B inte såg sig som – och faktiskt inte heller var – en framstående och virtuos pianist, som Stenhammar? Verk för violin Ur detta perspektiv blir det desto mer spännande att se hur väl P-B lyckades som komponist för violin, som inte alls var hans instrument. Den viktigaste orsaken till P-Bs intresse för violinen torde vara den tidigt utvecklade vänskapen med målaren och violinisten Johan Tirén. Fiol blev ett instrument som han ägnade sig åt både inom folkoch konstmusik. P-Bs intresse för folkmusik var starkt och en av grundvalarna för både hans allmänna musiksyn och hans eget skapande. Att han därtill hade känsla för spelmansmusiken framgår inte minst av de 20 jämtpolskor som han arrangerade för två fioler med egenkomponerade, artistiska och violinistiskt krävande andrastämmor (1902). Som nämnts finns det tre violinsonater, därtill en Suite från 1896 samt ett antal mindre violinstycken, flera tillägnade Johan Tirén. Sonat nr 1 e-moll skrevs redan 1887 och är betecknad som opus 1. Den som tidigare kallats nr 2 går i G-dur, komponerad 1910. Men numera får vi räkna också med en tredje sonat, i a-moll, från 1891. Den hade länge legat renskriven men outgiven när den 1996 trycktes på Abr. Lundquists förlag. Den vackra utgåvan innehåller utöver originalet även en transkriberad cellostämma (av Ola Karlsson, som tillsammans med Arne Torger spelat in denna version på CD). Sonaten klingar utmärkt i båda sina versioner. Violinsonaterna är varmt sjungande verk med livfullt rörliga pianostämmor. En intressant detalj är att andra satsen i amollsonaten bygger på ett tema som tjugofem år senare kommer

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


tillbaka i Arnljots välbekanta hälsningssång, av tonsättaren kallat ”Arnljots hembygdskärleks motiv”. En melodiskt uttrycksfull och förr ofta spelad Romans i d-moll för violin och orkester, tillägnad Johans bror Karl Tirén, också han en utmärkt violinist, kom till 1915. Komponerandet för violin kröntes 1928 med den stora violinkonserten, uruppförd i Stockholms konserthus i februari 1929 med Nora Duesberg-Baranowski i solostämman, senare flera gånger framförd med Lottie Andréasson som kongenial solist. Violinkonserten bemöttes med största respekt av en stockholmsk musikkritik, som tidigare ofta hånat P-B för svagheter i de stora verken. Inför julen 1930 skickade P-B violinkonserten som hälsning med dedikation till sin gamle vän professor Sven Kjellström, som även var Konsertföreningens förste konsertmästare. I sitt tackbrev skrev denne: ”Dina violinsaker ha alltid i högsta grad intresserat mig, i bästa mening svenska, fint konstnärliga, för instrumentet väl koncipierade och klingande som de äro, och i denna konsert har du nått toppen av allt detta värdefulla. Sedan Brahms dagar har icke en sådan konsert sett dagen.” – Men nog är det märkligt att det var pianisten P-B och inte violinisten Alfvén som skrev en sådan skön och storartade violinkonsert, nu inspelad på CD med Ulf Wallin och Norrköpingssymfonikerna. Orkesterverk P-B kunde referera till sina stora orkesterverk som sina barn: en dotter – violinkonserten, fem söner – symfonierna. Vi ska se litet närmare på dessa söner. Som orkestertonsättare har P-B varit kritiserad och omdiskuterad men också beundrad och lovordad. Violinisten och musikskriftställaren Gereon Brodin närmast tillintetgjorde symfonierna i en ryktbar artikel i tidskriften Musikvärlden 1947. Endast fyra av satserna finner nåd inför hans ögon/öron. Orsaken till hans kritik är att verken enligt hans

18

mening har stora brister i symfonisk struktur, tematik och instrumentation. Brodin hade under lång tid en central position i Stockholms musikliv som intendent i Konsertföreningen. Det är inte omöjligt att hans hårda nedsabling kan vara en bidragande orsak till den ända in i 1980-talet förhärskande negativa uppfattningen av PBs symfonier. Ett steg mot en mera positiv bedömning av symfonierna tar Martin Tegen i en uppsats i Musikrevy 1979, alltså 32 år senare. Tegen menar att problemen med symfonierna är att man ”förväntar sig dramatiska tondikter med en konfliktfylld människa i centrum. Men man finner klassicistiskt nationalromantiska miljöskildringar av skiftande slag. ”Han manar oss att glädja oss åt det vackra som bjuds, framför allt de båda mästerverken Sunnanfärd och Same Ätnam.”. Jag undrar om inte Tegen här har slagit huvudet på spiken – det är skilda delar av P-Bs kluvna personlighet som svarar för det verbala uttrycket och det tonala. Tegen talar om skönhet och mästerverk – och faktum är att de nya inspelning-arna från 1990- och 2000-talen med utländska dirigenter utan förutfattade meningar och en ny generation orkestermusiker, likaledes obelastad av gamla värderingar, i engagerade tolkningar lyfter fram storslagna, fräscha och idérika verk. Det som förr kallades dålig instrumentation talar Siegfried Köhler om som djup och uttrycksfull originalitet i orkesterbehandlingen. Om något skulle kunna anses belasta musiken är det de många programmatiska satsrubrikerna och innehållsbeskrivningarna, inte alltid nödvändiga för förståelsen av verket, möjligen för klarläggande av P-Bs egna tankar kring avsikten med musiken. Tveklöst framstår symfonierna nr 2 (Sunnanfärd, 1910) och 3 (Same Ätnam, 1913-15) som de främsta och intressantaste. Femte symfonin (Solitudo, 1932-33) är ett melodiskt och gripande uttryck för en människas ensamhet, nr 4 (Holmia, 1929) en spänstig och ibland hu-

moristisk hyllning till Stockholm. Debutsymfonin Baneret (1889-90, 1903, omarbetad 1932-33) väckte stor anklang vid premiären i februari 1904, och oväntat ställde den Stenhammars strax dessförinnan uruppförda första symfoni i skuggan. I kritiken mot P-Bs symfonier har ibland nämnts att hans teman skulle vara ”osymfoniska”, mera som ”melodier” än symfoniskt grundmaterial. Och visst kan det vara så att den sångbarhet som präglar P-Bs tematik ger upphov till ett annat sätt att bygga en symfonisk sats och inte alltid passar för ett mera traditionellt tematiskt arbete. P-Bs symfonistil har kallats lyrisk. Dock uppvisar den ofta mycket intensiva dramatiska drag. Solosånger Låt oss då slutligen ägna oss åt musik där det melodiska, det sångbara, det sångliga måste stå i centrum: solosånger, kantater, musikdramer. I de ca 100 solosångerna med piano skiftar stämningar och klanger av naturliga skäl med texterna. Det är stor skillnad mellan P-Bs musikaliska tolkning av Nietzsches texter (ur Also sprach Zarathustra), Heidenstams dikter i Gullebarns vaggvisor och Karlfeldts Fridolins visor. Gemensamt är en lyssnande attityd utifrån texten, en frisk originalitet i varje sångs melodiska skepnad, en kongenial pianosats. Ord och ton sammansmälter och leder dikten framåt ytterligare ett stycke i den riktning som författaren anger, utvecklar tankar och belyser stämningar. Varje sång blir till ett nytt, eget konstverk. P-Bs ställning som en av de ledande romanstonsättarna i Norden (åtminstone!) är också oomtvistad. Inte minst geniala är hans 25 sånger till dikter av själsfränden Karlfeldt, som i stort sett också varmt uppskattade P-Bs omvandling av dem till musikverk. I denna genre är sångmästaren allra mest hemma.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Kantater Medan P-B i solosångerna huvudsakligen tonsatte andra författares texter, skrev han själv oftast texten till sina större vokalverk. Av de fem kantaterna, beställningsverk som bara ska nämnas här helt kort (Sveagaldrar, 1897; Norrbotten, 1921; Umeåkantaten, 1922; Operans jubileumskantat, 1923; Soluppgång, 1929, Östersund) är endast Norrbotten komponerad till annan författares text. Det var under arbetet med Sveagaldrar på Operan som de omtalade bråket mellan de två känsliga och hetsiga herrarna P-B och John Forsell utspelade sig, en av de första av PBs långa rad av akuta konflikter med personer och institutioner i Stockholms musikliv. Hugo Alfvén skildrar närmast njutningsfullt detaljerat Forsellstriden i sina memoarer (Tempo furioso). Operorna Den musikaliska genre som verkar stå P-Bs mångsidiga begåvning och sammansatta personlighet närmast är operan. Här förenas konstarterna på ett unikt sätt, det finns knappast några gränser för hur man kan uttrycka känslor och ideer i dramatisk förening mellan ord, ton och bild. Upplevelserna av Wagner redan i mitten av 70-talet fördjupade P-B efterhand, och med Operan i Stockholm utvecklade han ett långvarigt och komplicerat förhållande. Han drogs oemotståndligt till att själv komponera musikdramatiska verk, naturligtvis till egen text. Det blev fem verk (återigen detta tal) mellan 1900 och 1924. Lyckan (1903), kan närmast betraktas som ett sagospel med inlagda sång- och dansnummer. Ur musiken har P-B arrangerat flera sviter, Törnrossagan för piano och en orkestersvit i två delar. – Mer känd än Lyckan är Ran (1899-1900), betecknad som ”handling i tre akter för soli, kör och orkester”. P-Bs text till Ran är på vers och måste dessvärre betecknas som ganska pekoralistisk. P-B var tyvärr inte någon poet. I musiken finns den mycket sjungna körvisan Danslek.

De tre återstående verken, Arnljot, Domedagsprofeterna samt Adils och Elisiv, kan sägas vara PBs egentliga operaskapande, låt vara att han själv, som djupt troende wagnerian, inte använde ordet ”opera” för att beteckna något av sina musikdramatiska verk. Domedagsprofeterna, ibland kallad P-Bs egen Mästersångarna, är en underhållande musikdramatisk satir över akademisk förstockning och livlös regeltolkning. Den tillkom under 1910-talet och hade premiär på Operan 1919. Frånsett en repris hösten 1940 torde den inte mer ha framförts. Däremot finns en bandupptagning från ett intressant framförande i radio av en något förkortad version från 1983. Den bör kunna överföras till CD och göras tillgänglig för alla operavänner. – Adils och Elisiv, ett musikaliskt sagodrama, har rönt ett ännu dystrare öde. Verket fick ett habilt uruppförande med goda krafter men tyvärr alltför kort repetitionstid i anslutning till P-Bs 60- årsdag i februari1927. Det har sedan aldrig framförts! Nu tas initiativ från Peterson-Berger Sällskapet för att väcka liv i detta närmast okända verk. Uruppförandet av Arnljot (april 1910) avslutade en tvåårig period i P-Bs liv, då han var tjänstledig från Dagens Nyheter och engagerad vid Operan i Stockholm i första hand som expert på Wagnerrepertoaren. 1909 framfördes Tristan och Isolde i översättning och regi av P-B, och han regisserade också själv Arnljot inför dess premiär. Redan 1908 hade första akten av Arnljot uppförts av amatörer som talpjäs på Frösön, den plats dit handlingen i denna akt är förlagd. Traditionen med Arnljot som talat drama togs på nytt upp av P-B själv 1935. Nu var det hela skådespelet som framfördes på Arnljotlägden i närheten av Sommarhagen, P-Bs hem sedan 1930. Den traditionen hålls ännu levande av Arnljotföreningen i Östersund. Musikdramat Arnljot, liksom Ran och Domedagsprofeterna av P-B benämnt ”Handling i tre ak-

ter”, är ett alltför mångbottnat och komplicerat verk för att jag här ska kunna gå närmare in på det. Arnljot-gestalten har setts som en projektion av P-B själv, den kompromisslöse individualisten som stöts ut av sin omgivning. Musiken är tät och dramatisk och innehåller sköna höjdpunkter. Arnljots hälsningssång är en samtidigt magnifik och ömsint kärleksförklaring till Jämtland. Och vem kan förbli oberörd av sameflickan Vainos sånger i den berömda andra akten? Den som vill fördjupa sina kunskaper om Arnljot, detta unika och storslagna verk, ibland betecknat som en svensk nationalopera, hänvisas till Bertil Carlbergs biografi om P-B. Den utkom 1950 och är fortfarande den enda heltäckande biografin om P-B. Men många forskare är just nu sysselsatta med att studera P-Bs liv och verk ur olika synvinklar. Till hösten utkommer en antologi om P-B, och genom Henrik Karlssons insatser har vi fått fullständiga och detaljerade förteckningar över P-Bs kompositioner och skrifter. De finns publicerade på Internet www.peterson-berger.se . Wilhelm Peterson-Berger avled den 3 december 1942 i Östersund. Han hyllades då av det svenska musiklivet som en av seklets största musikpersonligheter. Det hade den skarptungade sångmästaren förtjänat.□ För vidare läsning rekommenderas

Wilhelm Peterson-Berger En bildbiografi Lennart Hedwall skildrar i denna bildbiografi en mera okänd sida av Peterson-Berger. Boken är försedd med 60-talet dokumentära bilder som omspänner hela hans verksamma liv, allt frånståtliga operauppsättningar till en lekfull dag med katten. En av våra allra främsta tonsättare har här fått en allsidig presentation i ord och bild. Köp från STIM/Svensk Musik för 72 kr + porto tel 08-7838800

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Alfvénsällskapets nye ordförande Miklós Maros intervjuad av Jan Heimer

N

är jag blev tillfrågad om jag ville ta det hedersamma uppdraget som ordförande i Hugo Alfvénsällskapet tänkte jag efter. Har jag lyssnat på Hugo Alfvén? Jo, det är klart att jag har gjort. Varför har jag gjort det? För att förstå det krävs det en liten bakgrund. När man är ung kompositionsstuderande vill man vara radikal och man vill helst hitta något eget och utan att vara omstörtande så vill man göra sig betydelsefull och då ska man prova allting och då betyder nyfikenheten mycket. Men det sista man är nyfiken på är de närmast föregående generationernas tonsättare. Man är nyfiken på vad den egna generationen gjort och vad som görs av andra komponister ute i världen och vad som inte någon annan gjort. Jag lämnade musikhögskolan i Budapest och flyttade hit till Sverige 1968. Då var jag inriktad på att hitta mig själv och vad jag ville med mitt komponerande och samtidigt bilda mig en uppfattning om vad som fanns ute i den stora världen som jag inte fått reda på. Men samtidigt fanns jag ju i Sverige och då blev ju frågan: Vad är det för musiktradition eller musikliv som jag kommit in i? Vad är svensk musik för någonting? Vilka komponister har funnits här före min generation? Och då kan man inte gå förbi Hugo Alfvén. Hur man än försöker se på det så var han en oerhört betydande person, som fenomen både i Uppsala och som någon sorts nationalkomponist var han oerhört betydande. Jag har ju aldrig träffat honom men när jag blivit invald i Föreningen Svenska Tonsättare (FST) träffade jag hans generationskamrater Atterberg,

20

Rosenberg, Pergament, Ivar Hellman som var med på sammankomsterna och genom dem blev jag medveten om Alfvéns betydelse. Hugo Alfvén som person fanns ju inte där men hans anda levde kvar. I vår föreningslokal som kallades Kryptan fanns en eldstad men det var aldrig någon som eldade i den öppna spisen för det var Hugo som hade lagt in veden i den! Det tyckte jag

foto: Domokos Moldovan var ganska fantastiskt. Det visar också att dessa radikala komponister också har en traditionell sida och ville bevara något på det viset. Det var inte ens vi som slängde ut veden när vi flyttade därifrån. Men mina erfarenheter visade på hur betydelsefull Hugo Alfvén var. Ett tonsättarmöte Jag hade tidigt lärt känna igen det första temat ur Midsommarvaka men var inte klar över vem som skrivit det. Men det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att det var Hugo Alfvén. Under mina studier vid Musikhögskolan hörde jag en del sånger av honom. Men relativt snabbt kom jag närmare i kontakt med Hugos musik. Vid FST:s 60-

årsjubileum hade man ordnat en konsert på Konserthuset. Man spelade då ett stycke av Ingvar Lidholm och skulle också framföra ett nytt stycke av Sven-David Sandström. Det visade sig då att hans verk inte var färdigt. Då valde man min 1:a symfoni i stället. I samma konsert framförde man också Alfvéns 4:e symfoni. Plötsligt gavs en konsert i vilken jag var representerad på samma villkor som Hugo Alfvén! Inte bara med något litet stycke! När man är på en konsert med eget verk på programmet så är man där för att i första hand lyssna på sin egen musik men man lyssnar koncentrerat på alla verk. Det är ju så förhållandevis sällan som man hör levande musik av svenska komponister. Det är ju något helt annat att uppleva musik på det viset jämfört med att avnjuta den via radio eller grammofon. Jag konfronterades alltså med Alfvén musik och det var en intressant erfarenhet. Men jag kan inte säga att det var en jätteupplevelse för jag hade ju fortfarande inte den där kontakten bakåt med den här typen av musik. Om komponerande När man inte längre är upptagen med att hitta på något nytt utan av att hitta sig själv och ett eget tonspråk blir det aktuellt med sådant som har med kompositionsteknik att göra, hur man gör saker som musiker gärna tar emot, vad som låter bra och som inte låter bra. Då måste man dra paralleller med sådant som redan finns och då hamnar man i ett sorts dilemma för då upptäcker man att kompositionsteknik innehåller en massa svårigheter av olika slag. Man måste lära sig hur man skriver för olika instrument, man måste lära sig hur man kombinerar instrument

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


för att få fram klangfärger och vad som överhuvud taget går att kombinera och vad som låter illa för att instrumenten inte går att kombinera. Om man gör sådant utan att göra det medvetet låter det illa. Om man gör det medvetet finns det ett syfte med det. Då förs man plötsligt in i den här tiden av musikhistorien på ett helt annat sätt. Instrumenteringen hos Beethoven och Mozart har man lärt sig och lagt åt sidan. Tittar man på romantikerna finns det ju också en massa man kan lära sig av dem och det var sådant vi fick lära oss av instrumentationslärarna. Om man sedan kom fram till förra sekelskiftet studerade vi Debussy och Ravel och sedan Bartok och Stravinskij. Av senromantikerna tittade vi på Strauss men de andra, s.k. mindre mästarna brydde vi oss inte om. Och bland dem har vi Hugo Alfvén. Han är ju verkligen en mästare i instru-mentering. Klangfärgerna kommer ju likadant som på hans bilder för han var ju en människa som tänkte i färger. Jag kan tänka mig att när han dirigerade så var han intresserad av att få fram färgerna och inte bara stringens. Och man hör i hans orkesterstycken att det förefaller som om lösningen av hur man skriver är mycket mer intressant än själva materialet som han använder. Detligger långt från mig, det här tänkandet att göra något stort av något litet, som ju var typiskt för den romantiska musikens uttryckssätt. Ta t.ex. Berwalds symfonier, ett litet tema, barnsligt enkelt som man sedan gör något stort av. För dagens komponister är det kanske inte så intressant att göra något stort av ingenting för det är ju ingen som längre är intresserad av det. Om Alfvéns sånger Men låt oss titta på Alfvéns sånger. De är verkligen otroligt enkla men de är genuint skrivna med ett genuint ackompanjemang. Där finns också den folkmusikaliska kopplingen. Der är klart att det finns andra komponister som har använt

folkmusiken men det är ändå Alfvén man tänker på för det är han som gjort det bäst. Det var egentligen inget arv från folkmusiken som han utvecklat till någonting utan det han arbetade med kunde han passa in i den folkmusikaliska traditionen. När det gäller folkmusiken finns den ju redan där, den är bara att ta. Däremot hur man gör det, både formoch språk, där finns det något, därhar han hittat något som passar in i hans värld. Jag tycker inte att det finns någon större skillnad mellan folkmelodierna och de melodier som är folkliga fast de är komponerade av Alfvén och det är ett stort beröm. Det är beundransvärt för det är inte många som kan skapa vackra melodier idag. Och hos Alfvén finns melodin med den enkelhet som jag beundrar liksom hans hantverksskicklighet. När det gäller Alfvéns sånger kan jag inte separera intellekt och känsla. Det gör man när man ägnar sig åt att undersöka hur hantverket är gjort. Det intressanta är hur pass mycket man kan säga med en enkel melodi. Jag anser att Alfvéns vokalmusik är otroligt bra och har en intressant erfarenhet av hur den kan tas emot av en publik som inte alls känner till honom. Min hustru och jag genomförde en stor konsert med svensk vokalmusik med 17 unga svenska sångare i Ungern. Var och en sjöng ett par sånger vilket gjorde att intresset var på topp hela tiden eftersom publiken hela tiden fick höra nya sångare. Både musik och komponister var okända för publiken och vi gjorde inga försök att ge någon förklaring till innehållet. Det var ändå väldigt lätt att lyssna för allt finns ju där t.ex. i Aftonen och Skogen sover – man hör av musiken att det handlar om naturen och man dras med. Och allt detta åstadkommer han utan att lägga till en massa onödiga saker för att skapa känsloinnehållet. Enkelheten finns alltid där och även om ackompanjemanget är raffinerat, är det aldrig så raffinerat att tar död på

melodin. Jag brukar säga att det är enklare att säga för mycket än att säga för litet. Om det är för litet har man misslyckats, men gör man för mycket är det en överambition för att man inte tror på materialet. Men det gör inte Alfvén med Skogen sover. Han vill inte säga mer och han gör det faktiskt väldigt bra Om sångare och Alfvénsällskapet: Det finns många sångare som har svårt att hitta tillfällen för att framföra något. Om Alfvénsällskapet på något sätt kan komma in i detta sammanhang och göra något för att öka antalet framträdanden vore det bra. Sångarna reser ju utomlands och då ska de framföra något även utanför operascenerna i små extrakonserter – om de har repertoar. Vi har redan gjort en insats på detta område med romansutgåvorna med Alfvéns romanser. Nu gäller det att sprida dem, helst med många friexemplar för det är inte så många unga sångare som har råd att köpa dem. Sällskapet kan uppmuntra och stimulera sånglärare så att deras elever införlivar Alfvén i sin repertoar. Den här typen av sånger klarar de av och då har de inslag i sina framträdanden som de kan känna närhet till, både text och musik. Det är ju viktigt att man känner någon sorts identitet i musiken. Om rapsodierna: När man funderat kring romanserna associerar man raskt till rapsodierna. De är verkligen en uppvisning i hantverksskicklighet. Ska man vara riktigt ärlig är väl melodierna inte så

Det vore naturligt att man gör allt för att få just Alfvén att framstå som den saknade sekelskiftsprofilen som skulle kunna vara ett alternativ till Grieg på europeiska konsertprogram och därmed inkörsport till de svenska 1900talskomponisternas musik utomlands.

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


intressanta. De är ju gammaldags 1800-talslåtar. De går säkert tillbaka till en del av den spelmanstradition som finns nedtecknad. Men det är inte så viktigt för den tillhör den mylla som har påverkat komponister och bland dem Alfvén och utgör den svenska, eller egentligen den skandinaviska identitetsskapande nationalromantiken. Bland de komponister som påverkats av folkmusiken är Alfvén den bäste. Om man letar efter det identitetsskapande materialet hos Alfvén så tycker man att det finns i de många melodierna. Vad gör han då av melodierna? Jo, en rapsodi, naturligtvis. I en rapsodi knyter man ihop ett antal melodier med ett mer eller mindre fast grepp. Han låter de olika melodierna komma efter varandra och kontrastera varandra i sin karaktär och förmedla olika känslor och bygger sedan ihop det till en helhet och formar det så att en repris dyker upp och man känner igen sig. Något mer behöver man inte göra, men vad man behöver är att ge detta en dräkt som blir så sprakande som möjligt och det lyckades Alfvén med. De går ju ofta som extranummer. Vallflickans dans är ju genial! Kort och otroligt effektivt. Sverige saknar en världsberömd mästare från sekelskiftet 18-1900 som våra grannländer har och det gör att svensk musik aldrig kommer att bli lika intressant för utlandet som den finska eller norska. De har en förebild åtminstone i den meningen att man i utlandet tror att de är ättlingar av Sibelius eller Grieg och blir redan av den anledning intresserade hur musiken från dessa länder låter. Alfvénsällskapet består av medlemmar som på ett eller annat sätt har kommit Alfvéns musik nära. Det vore naturligt att man gör allt för att få just Alfvén att framstå som den saknade sekelskiftsprofilen som skulle kunna vara ett alternativ till Grieg på europeiska konsertprogram och därmed inkörsport till de svens-

22

ka 1900-talskomponisternas musik utomlands. Det kräver en insats av oss alla, tillsammans och var och en. Att ta tillfället i akt när man har en möjlighet att väcka intresse hos dirigenter, sångare och musiker, men även andra musikälskare så att musiken ska klinga både här i Sverige och utomlands. Och inte enbart från skivor i den europeiska radions skvalprogram på nätterna.■

Komponisten Georg Riedel tilldelas Alfvénpriset 2005 Hugo Alfvén Fonden har sedan 1974 utdelat ett Alfvénpris och en guldmedalj till förtjänta musikpersonligheter. Detta år går priset till Georg Riedel för hans enastående känsla för barnvisan, som gjort att många av hans visor blivit hela svenska folkets egendom. Inte minst Astrid Lindgrens texter har givits en kongenial tolkning. Priset utdelas av Hugo Alfvén Fondens ordförande Gustaf Sjökvist vid Alfvéndagen i Tibble den 8 juli. När man tänker på Georg Riedel är det dels på jazzmusikern och bassisten Georg Riedel dels på tonsättaren Georg Riedel med en rik produktion bakom sig ända sedan 1960-talet. Det är inte bara visor som sjungits av Monica Zetterlund och andra utan fastmer större kompositioner som Nursery rhymes för Filharmonins brassensemble och Arne Domnérus jazzgrupp (1978), Concerto burlesco för Arne Domnérus septett med honom själv som saxofonsolist

och Norrköpings symfoniorkester (1981), eller för symfoniorkester som J 700: Hyllning till Jönköping (1984) för att inte tala om TV-baletten Riedaighlia (1967) som vann Prix Italia. Georg Riedel har även komponerat mycken körmusik för användning i kyrkan. Bland dem finns en hel mässa, Missa increduli, för blandad kör och jazzgrupp (2000) och mässor för unga röster till texter av Lars Collmar. Vi skall inte förglömma musikalen Barfotaliv och operan Hemsöborna (bägge för Folkoperan). Bland hans senaste kompositioner finns tonsättningar av texter av Tomas Tranströmer för soloröst och för kör acappella. Georg Riedel har fångat en atmosfär av oskyldig barnslighet i filmmusiken till Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Karlsson på taket som har gått direkt till hjärtat hos både barn och vuxna. Man behöver bara ta en sådan visa som Idas sommarvisa ”Jag gör så att blommorna blommar”. Samarbetet med Astrid Lindgren var epokgörande för Georg Riedel därför att han fick en sådan respekt för barnkulturen genom henne och också insåg melodins betydelse. Detta gav blodad tand och flera samlingar barnvisor såg dagen byggande på texter av Lennart Hellsing (Bananvisor) och Barbro Lindgren (Nu sjunger näktergalen) Redan 1996 gjordes en Pippi Långstrump-balett med musik av Jan Johansson, Lars Hollmer och Georg Riedel som sattes upp i Kuopio. I år fullföljer Georg Riedel Pippi Långstrump-temat med ny musik tillsammans med Stefan Nilsson till balettföreställningen på Operan med premiär den 12 maj. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén: Romanser : i urval av Jan Eyron. Edition Suecia 2004. - Hög sättning. - SUE 527. - ISMN M-706866-86-4. – Mellansättning. SUE 528 - ISMN M-706866-87-1 Till skillnad från de flesta kulturer saknar Sverige riktiga, samlade utgåvor av klassiska svenska tonsättares arbeten. Undantag är förstås Berwaldsatsningen på Bärenreiters förlag och Emil Sjögrens kompletta violinsonater och sånger som kom för ca 50 år sen. För att bara ta något ur den enorma mängd värdefull musik som faktiskt producerats i vårt land och som borde återutges, kan man nämna pianomusik av nämnde Sjögren, vidare romanser av P-B, Rangström, Josef Eriksson, Harald Fryköf och andra. För att få tag på noter är man sedan länge hänvisad till fr.a. Statens Musikbibliotek, som torde ha det mesta. Så i väntan på kompletta adekvata utgåvor av vårt musikaliska arv fyller Edition Suecias nyutkomna Alfvénromanser ett stort tomrum.

De 18 sångerna, i både mellanoch hög sättning, spänner över ett långt tidsperspektiv, från op.4 (publ 1899) till den kända ”Saa tag mit Hjerte” från 1946. Redaktörerna Jan Eyron och Jan Olof Rudén tycks ha velat välja sånger som kan tänkas

tilltala nutida exekutörer och en modern publik varför tidstypiska, lugubert-patetiska, svårsjungna sånger med avancerade pianostämmor lyser med sin frånvaro, vilket kanske är synd. Underbart överspända, ”osunda” alster som ”Pioner”, ”Svarta rosor” (Tristi amori), ”Se du kom med jubel och sång” har fått stryka på foten till förmån för ”fräschare”, mindre pretentiösa skapelser. Detta ger en något ensidig bild av en tonsättare som faktiskt drogs till tex-

ter med dels bombastiskt, dels dunkelt, sexualneurotiskt innehåll och som därmed också skapade några av sina mest djärva och utmanande sånger. I detta sammanhang kan man ju undra vad ett pekoral som ”Gammalt kväde från Helsingland” har i samlingen att göra. Däremot hade kanske den av Lennart Hedwall lovprisade ”Minnesskrift” varit värd en första publicering. (I gengäld får man den lustigt erotiska dialogmässiga sången ”Geflüster im Gange”, som här trycks f.f.g.!). Detta är emellertid marginella synpunkter, utgåvan är elegant med vackert nytryck (särskild hänsyn har tagits till bladvändningar) och så vitt jag kan bedöma fri från tryckfel. I ett par fall skiljer det bara l/2 ton mellan hög- och mellansättning, vilket förefaller onödigt eftersom de flesta pianister nog är överens om att det är först när man måste transponera på större avstånd från originalet som det blir svårt. Allt som allt en vacker och välkommen samling. Hoppas nu, som sagt, att vi snart får se fler kompletta utgåvor av väsentlig svensk musik. BENGT FORSBERG

Alfvénpristagare 2005 Georg Riedel Foto: Noomi Riedel

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Christian Lindberg conducts the Swedish Wind Ensemble BIS-inspelningen (BIS 1268, 2004) med Swedish Wind Ensemble med nye chefdirigenten Christian Lindberg är på flera plan ett viktigt svenskt kulturdokument. Först och främst visar CD:n att en inhemsk svensk blåsorkesterkultur lever, utvecklas och har ett naturligt existensberättigande efter flera tragiska och skamlösa nedskärningar/nedläggningar på 80- och 90-talet. Programvalet är genomtänkt, varierat och musikaliskt kontrastrikt rakt igenom, den förutfattade meningen att blåsorkester och inhemsk musik är långtråkig och för ”freaks” är med denna platta definitivt raderad! Spännvidden från portalfiguren Alfvén, via Varèse till Larsson Gothe och Lindberg som komponist, är intelligent och visar tydligt (!) att svensk musik har högsta kvalité som matchar t. ex. Varèse. Bra att klassikern Intégrales av Varèse är där som måttstock. För det tredje, gratulerar jag Christian Lindberg och Swedish Wind Ensemble till deras ömsesidiga val och framtida samarbete. Christian, som bör nämnas; känner jag personligen, är inte bara en gudabenådad instrumentalist utan har också modet att kliva in i andra ”branscher” som dirigent och komponist – beundransvärt! Utan att ha sett Christian i aktion som dirigent låter samtliga verk på plattan övertygande och inspirerande. Som komponist visar verken stark potential – nybyggarandan hörs – kommer säkert att leda till ovärderliga komplement till gängse repertoar. Som utlandssvensk musiker, bosatt i Tyskland sedan tio år, har jag lärt mig att uppskatta Hugo Alfvén ännu mer. I askan efter den nödvändiga revolutionära brasan på 60- och 70- talet har ett mera sakligt betraktelsesätt utkristalliserats när det gäller nationalromantiska kompositörers förhållande till

24

inhemska folkloristiska musikelement. Det är tämligen barnsligt och obildat att ifrågasätta Alfvéns, von Bartóks, Kochs, Janáčeks, Kodálys, de Fallas, Ravels, Turins etc. djupa övertygelse och ärlighet (!!) att behandla, bevara eller ”bearbeta” nationell folkmusik. Det är en helt annan sak om du som lyssnare tycker om den musiken eller ej... När hela Bergakungen av Alfvén äntligen framfördes och spelades in av SR:s symfoniorkester av Svetlanov 1990 blev det slutgiltigt klart att verket är unikt. Instrumentationsprakten hos Alfvén är sedan länge utan tvivel ledande i norra Europa men det djupa konstnärliga budskapet blev äntligen bekräftat hos publiken och musikerna. Därför är BIS-inspelningen en viktig fortsättning och komplement till denna utveckling. Till skillnad från tidigare BIS-inspelningar av Alfvén som håller mycket ojämn musikalisk kvalité är Anders Högstedts nya instrumentering inte bara mycket välgjorda utan oerhört viktigt tillskott till blåsorkesterrepertoaren. Den nya, utökade sviten är bra ihopsatt; interpretation och orkesterspel är inspirerat på ett smittande sätt – ett par invändningar där ackompanjerande repeterande ackord är övertydliga och ett par tempi väl sportiga – förtar icke ett helgjutet, mycket välklingande helhetsintryck! Varèse Intégrales från 1925 som sedan länge är en modernistisk klassiker har ju bildat skola för många komponister och därför blivit en mer än ett välgörande alternativ till tolvtonsskolan som ju bitvis tagit död på andra kompositionsstilar. Skivans version är inte den mest virtuosa som finns inspelad, men det fina med interpretationen är att den berör emotionellt med djupt allvar, sinnlighet och den tidstypiska svärta och form som präglar 20- och 30-talet. Övertygande.

Mats Larsson Gothes Prelude and Dance är en mycket fin koppling till Varèse och Alfvén, rötterna till Varèse som ”urfader” är där men också till Hilding Rosenberg. Dock har mycket hänt sedan 20-talet, stycket har ett personligt tonspråk, en balanserad form (pusselbitarnas storlek passar till varandra!) och humor. Orkesterspelet är höginspirerat, elastiskt och visar prov på dirigentens och orkesterns spelglädje som ju bekräftar att stycket inte bara är en bra komposition utan också är välskrivet och har ett uttryck som når fram till lyssnaren! Christians Concerto for Winds and Percussion känns som en fin beaujolais! Frisk, charmig, kryddig, ärlig, har inte en bourgognes tyngd eller en bordeuxs mognad. Styckets styrka ligger i det rytmiska skiktet. Christian är ju autodidakt och har som virtuos trombonist ett helt självklart förhållningssätt till virtuositeten och de rytmiska elementen som helt tydligt färgar av sig i musiken. De rituella delarna där vissa kompositionsdelar repeteras är också bra gjorda – några skälmska ögonblinkningar är mer än uppfriskande – det finns komponister som inte skrivit en enda (!) åttondel med humor – och humorn är väl också en del av tillvaron...eller?! Christian är ju en oerhört aktiv, kreativ person som hela tiden är på väg någonstans – med en nästan ofattbar arbetskapacitet. Därför vill jag att mina personliga invändningar mot verket ses i ett utvecklingsperspektiv; jag saknar en tydligare bas i det ackordiska, harmoniska tänkandet – bitvis även tematiskt. Men med Herr Lindbergs enorma hunger på vad tillvaron har bjuda på – så kommer han att „fixa“ det också. Lycka till! CD:n bjuder på två bonusspår som överraskning – därför recenseras de icke – annars uteblir ju överraskningen. PER BORIN

Alfvéniana 1-2/05 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/05