Issuu on Google+

Alfvéniana 2-3/04 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Alfvén och körsången Läs om Alfvéndagen i Tibble


AlfvÊniana 2-3/04 Utgiven av Hugo AlfvÊnsällskapet Ansvarig utgivare: Miklós Maros RedaktÜr och distributÜr: Jan Olof RudÊn Västerüsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@chello.se Medlemsregister (ürsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@home.se Postgiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Omslaget: ManskÜrsdirigenten AlfvÊn. L MÜllerswärd, Folk vid Fyris 1958

Innehüll AlfvÊn och folkvisan. Av JÜrgen GrundstrÜm 3 Margareta Hallin 2004 ürs AlfvÊnpristagare intervjuas av Jan Olof RudÊn 10 Margareta Hallin AlfvÊnpristagare 2004 11 AlfvÊndagen den 9 juli 2004 12 En skärgürdssägen – hundra ür senare. Av Gunnar Bucht. 14 Neeme Järvi om lidande tonsättare 16 AlfvÊns Romance fÜr flÜjt och piano. Av Jan Olof RudÊn 17 AmerikakÜren 1938. Av Jan Olof RudÊn 18 Hugo AlfvÊn som kÜrdirigent. Av Jan Olof RudÊn 21 Bara i beväringsvisor. Ett AlfvÊnbrev om uttal 23 Marie Krøyer-AlfvÊn – frün konstnärshustru till konstnär. Av Gunnnar Ternhag 24 Triangeldrama mellan KrÜyers och AlfvÊn 24 AlfvÊn i Roslagen 24

Detta häfte av AlfvÊniana ägnas üt Hugo AlfvÊn som kÜrledare och folkvisearrangÜr. Vidare uppmärksammas 100-ürsjubileet fÜr En skärgüdssägen. och sommarens begivenheter

Nya Hugo AlfvĂŠninspelningar       !"$#%%&(' *)+ # ' *,-. /01!#% 324 65 7 !)8-.9;:=<>?A@B!# CEDF G!)8'CH@IKJJLFM""$%-BN'(O# ' :P'-68:PQ%  /0 RS'T7!U V W "YXE .C, 6E?AZ W\[] I1I

Deltagare ur Dalarnas SĂĽngarfĂśrbund i AmerikakĂśren, Svenska SĂĽngarfĂśrbundets elitkĂśr pĂĽ 65 man 1938. FrĂĽn vänster: Alf Andersson, Särna. Arfrans Lindholm, Falun. Martin GrĂĽns, Hedemora. Torsten Ă&#x2026;strĂśm, Orsa. Gustav Frelin, Orsa. Oskar Tysklind, Orsa. Folke Lundkvist, Falun. Identifiering har skett av Mats Andersson med hjälp av deltagarfĂśrteckning i programboken Svenska sĂĽngarfĂśrbundets amerika-kĂśr 1938. Se vidare sid 18.

2

AlfvÊniana 3-4/04 BesÜk AlfvÊnsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvén och folkvisan AV JÖRGEN GRUNDSTRÖM

H

ugo Alfvén var ju egentligen violinist, ändå kom han att bli en av landets främsta och mest välkända körtonsättare, och flera av hans kompositioner för kör har blivit verkliga klassiker som fortfarande står på de flesta körers repertoar ett par generationer senare. Hur kom det sig att violinisten Alfvén även blev körtonsättaren Alfvén? En stor del av hans körkompositioner utgörs av arrangemang av svenska folkvisor. Det blev ganska många: 46 bearbetningar av folkvisor för blandad kör och 38 bearbetningar för manskör. Varför sysselsatte han sig med alla dessa folkvisearrangemang? Det var i Uppsala som Alfvén främst verkade som körledare, låt oss därför först backa tillbaka till det tidiga 1800-talet. Hösten 1808 skulle nämligen tjänsten som Director Musices vid universitetet tillsättas. Den gick till Johan Christian Friedrich Haeffner, vilken till en början hade setts med skepsis av konsistoriet eftersom han var sånglärare och inte trakterade violin. Haeffner blev i alla fall utnämnd, och han hade en vision att det skulle kunna bedrivas undervisning i sång vid universitetet och att han skulle göra detta inom ramen för sin tjänst. Konsistoriet var däremot av en annan uppfattning. Dock lät han sig inte nedslås av detta utan startade en sångförening genom att gå och knacka dörr

för att få tag på intresserade studenter, och ett år efter sitt tillträde fick han sedan konsistoriets tillstånd att bedriva sin akademiska sångverksamhet. Nästan precis hundra år senare ansågs Hugo Alfvén mindre lämpad att bli Director Musices i Uppsala när den posten skulle tillsättas 1909 eftersom han var violinist. Han hade så att säga samma problem som Haeffner, fast tvärtom. Alfvéns utnämning var inte okontroversiell, och av de tre främsta sökande Ruben Liljefors, Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén var det Ruben Liljefors som av Orphei Drängar framfördes som det bästa valet. Konsistoriet utsåg dock Stenhammar vilken genast tackade nej till posten, och man var till slut tvungen att hänskjuta ärendet till Musikaliska Akademien som i maj 1910 utsåg Alfvén. Med befattningen som Director Musices följde automatiskt att vara kördirigent, eftersom OD framfört önskemål att den nya Director Musices förutom att han skulle vara dirigent för Akademiska Kapellet också skulle vara ledare för både Allmänna Sången och OD. Alfvén ledde också Allmänna Sången mellan 1919 och 1938, men koncentrerade sina insatser och den konstnärliga utvecklingen till OD. Klangidealet i manskören När det gäller Alfvéns arbete med OD måste vi kanske först säga några ord om den körklang som var förhärskande i manskörssammanhang vid den tiden. Det förekom nämligen

begrepp som stål- och malmklang, och kännetecknande för OD var en massiv basklang tack vare en numerär övervikt i andrabasen. Dessutom undvek förstatenorerna att sjunga i falsett utan sjöng med bröstklang även i de allra högsta lägena. Detta sångsätt ansågs ligga den så kallade natursången nära, i motsats till den ”veka, kvinnliga, och sentimentala konstsången”. Malmklangen var också en del av de storsvenska motiven vid förra sekelskiftet, och en speciell kategori "rytsånger" hade utvecklats med Wennerbergs hymner och marscher i centrum. Det var för övrigt i denna tradition som Alfvén 1915 själv skrev Sverges Flagga, en sång som han själv kallade ”rythymn”. I denna tradition kom alltså Hugo Alfvén in i bilden och tog sig verket an med stor entusiasm. För pressen uttalade han sin överraskning över studentstadens rika musikpotential, inte minst på körområdet. Dock saknades inte skepsis hos OD och andra inför violinisten Alfvéns övertagande av kören. Alfvén kände på sig att det fanns tveksamheter till hans utnämning, och han förklarade i ett tal i samband med hans presentation för kören vad han kände: Han bekänner sitt främlingskap för uppsalasången och uttalar sin glädje att få stifta bekantskap med vårt lands och hela världens främsta sångkör. Hittills hade han idkat strängaspel och lett orkestermusik: nu ser han i O. D. en orkester, där varje instrument är välstämt

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

3


och välklingande. Han känner lycka och stolthet vid tanken att få dirigera en sådan orkester och med dess hjälp skapa en musik som ska nå det högsta mått av skönhet. (Svensson; Hugo Alfvén som människa och konstnär, s. 72) När OD senare gjorde sitt första stockholmsbesök med Alfvén som ledare konstaterades att OD nu bemödade sig om … en högre grad av kvartettsång - en genre, som ju eljest många gånger har föga med konst att skaffa. (Jonsson, Ljusets Riddarvakt, s. 264) Självständig stämföring Alfvén kom 1913 med en slags programförklaring när det gällde manskörssången. Han ansåg att klyftan mellan manskören och den ”moderna” musiken måste övervinnas, och han talade om OD: s framstående ställning i detta avseende: Vi kunna ej längre stanna inom den klassiska kvartetten, det vore manskörssångens död. Den söker blott uttryck för allmänna stämningar. Men vi måste söka uttryck i musiken för de själsstämningar, som finnas i vår tid. Enligt Alfvén räckte de gamla uttrycksmedlen inte längre till för att uttrycka "nutidsmänniskans känslor af glädje, hat, sorg, förtviflan etc.” Därför ansåg Alfvén det instrumentala skrivsättet vara överlägset den gamla svenska kvartettkompositionen: ”Tänk blott på vissa Wennerbergska hymner med deras uppslitande förstatenor-stämmor eller på ”Våren är kommen” med dess omsättningar på höga b. Sådant är ju rent af attentat mot sångrösten.” (Jonsson, Ljusets Riddarvakt, s. 266). Dessa ord till trots var Alfvén ändå i stor utsträckning en tra-

4

ditionalist när det gällde repertoarval, och vad det framför allt handlade om var att omskapa den kvartettsjungande manskören till en ”vokalorkester”. Hans tal om det instrumentala skrivsättet ska alltså ses mot bakgrund av de kvartettsånger som vid den tiden i hög grad var manskörernas repertoar. Vad han talar om är ett instrumentalt, i vissa fall kontrapunktiskt skivsätt. Traditionellt repertoarval Mellan 1922 och 1943 var Alfvén förste förbundsdirigent i Sångarförbundet, och även där engagerade han sig i frågan om en ny manskörsrepertoar. Han gjorde bl. a en utredning i repertoarfrågan 1933, och vid en granskning av 400 svenska och utländska sånger fann Alfvén endast 16 sånger som uppfyllde det givna kravet på "glada friska, livsbejakande sånger”. Den svenska manskörslitteraturen var enligt Alfvén skriven av ”tungsinta eller sentimentala dillettanter, vilkas brist på tekniskt kunnande ofta hindrat dem från att på ett tillfredsställande sätt utveckla sina ingivelser”. Men det ska dock noteras att Alfvén var en större traditionalist än han ville erkänna. Hans repertoarpolitik i Sångarförbundet var återhållsam, och några större förändringar på repertoarsidan skedde inte under hans tid. Folkvisearrangemang Förutom dessa uppdrag var han även ledare för Siljanskören, bildad 1904 av ett antal hembygdskörer från socknarna kring Siljan i Dalarna. Alfvén var, om inte kontinuerligt så alla fall periodvis, dess ledare från 1904 fram till 1957, och många av hans folkvisearrangemang stod på körens repertoar.

I en intervju i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning från 1956 kommer Alfvén in på just folkvisearrangemangen. Han berättar att han började med dessa 1904 i Leksand när Siljanskören bildades, och berättar också om hur han gått tillväga vid arrangeringsarbetet, vad som styrt hans arbete: Folkvisearrangemangen betraktar jag sam det betydelsefullaste i mitt liv. Det är centrallyriken i mitt verk. Det mesta hämtade jag ur Afzelius och Geijers samlingar. Idén var att rädda undan glömskans död sånger, som aldrig blir sjungna (… ) Jag vet vad jag där lagt ner av känsla och kunskaper… Jag levde mig in i visornas värld, så att de blev ett stycke av min själ. Även när jag arbetat med folkvisan har jag tänkt orkestralt. Så kommer det sig att visorna fått drag av verkligt kompositionsarbete. De flesta är polyfont tänkta fast de ser ackordiska ut. Melodiernas perspektiv satte jag mig först in i när jag började med en sång. Därur gav sig självt harmoniken, som således alltid är visans egen inneboende klang och ej något av mig påtvunget. Därur kom också känslan för stämmornas karaktärer och textens roll. Han fortsätter med att varna för den stora skadeverkan klåparhanden kan ha på de både språkligt och melodiskt ömtåliga ting som folkvisorna utgör. Som exempel nämner han Uti vår hage, där han påpekar vikten av att respektera de av honom utskrivna nyanseringarna. Han vill bl. a ha slutet lite "lättare" än det övriga. - Det ska viskas fram, lätt och luftigt... Det ska vara tondoft. (… ) Allt som allt har jag gjort ca 71 arrangemang av folkvisor för manskör och ca 58 för blandad kör. En hel del dubbletter finns med samma slags ting för

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


båda slags körerna och jag må säga, att det är ganska lätt att överföra en manskörssak till blandade stämmor, men Gud bevare mig för att göra tvärtom. Det är som att krypa in en för liten kostym. Själv gillar jag mest sångerna för blandad kör. Man kan där draga in ljuset i musiken… ljus och mörker måste alltid finnas i en komposition. (GHT 22 juni 1956) I ett brev till musikförläggaren Einar Rosenborg 1936 framlägger han sina synpunkter på harmonisering och bearbetning av svenska folkmelodier:

Melodien kan man likna vid linjespelet i en tavla och harmonien vid färgen. Vad hjälper det med de vackraste linjer, om färgen är enformig, intetsägande, okänslig och valhänt pålagd. Jag ser för mig Zorns berömda tavla Vallgumman, eller vad den heter. Hon står i vildmarksskogen och blåser i sitt uråldriga kohorn. Det ligger trolldom över bilden. Där spelar färgen och dess valörmotsättningar den avgörande rollen. Vad jag med detta vill framhålla, det är den utomordentliga betydelse harmonien på dess nuvarande ståndpunkt har vid behandlingen av en folkmelodi. Tonsättaren blir medkomponist i det lilla stycket och påsätter det sin personliga prägel. Melodien och harmonien ha då blivit oupplösligt förenade i en ny skapelse – på godt eller ondt. (Brev till Einar Rosenborg 25 oktober 1936.) I boken Hugo Alfvén berättar kommer han in på Siljanskören och folkvisan. Han berättar att

han har gått igenom Afzelius och Geijers samling folkvisor i tre band och fäller kommentaren att de numera är bortglömda: ..har jag träffat på en stor mängd underbart vackra folkvisor som fallit i glömska…framför allt tänker jag nu på Geijer–Afzelius. 35 eller 45 eller 55 har jag hittills lyckas rädda genom bearbetningar för blandad kör och för manskör och genom urval av de många stroferna fått dem till en begriplig helhet, avsedd för konsertuppförande… Så jag försöker... att behandla den som en blomma, där jag med harmonins hjälp söker skildra det landskap där den blomman har vuxit upp… Den harmonik som de som arrangerar en folkvisa i allmänhet ger den är en sån som man använder till koraler: koralharmoni. De tar det som vore det tänkt religiöst. För mig ser jag trolldom. Jag söker att låta melodin växa upp som en blomma i den natur den tillhör. (Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors. Stockholm 1966, s. 98ff) Programförklaring för bättre folkvisearrangemang I brevet till förläggaren utvecklar Alfvén sina tankar och sin estetik när det gäller att skriva folkvisearrangemang för kör: ... Under lång tid har det framstått som ett önskemål för mig att kunna ägna mer tid och intresse åt harmonisering och mer eller mindre fri behandling av svenska folkmelodier – såväl episka och lyriska som humoristiska – för blandad kör och manskör. Om jag skulle drista mig till att säga min mening rent ut måste jag framhålla, att jag anser att den största delen av vår a cappella-kör-litteratur inom detta område består av tekniskt medelmåttliga, ja ofta rent av undermåliga ar-

rangemang, för det mesta gjorda av dilettanter, vilka arbeta med en primitiv och enformig färgskala, banala, utnötta harmoniföljder och en billig, nästan genomgående homofon gestaltning av sina bearbetningar. Kontrapunktens konst eller som jag hellre säger: stämflätningens konst – tycks för dem vara ett i det närmaste okänt område, och dock lämpar sig denna teknik alldeles utomordentligt väl för körbehandling, då därigenom varje stämma får sin egen självständiga melodi. Det är sångbarheten driven till sin spets. Dessa arrangörer tyckas ha för sig, att en folkmelodi skall harmoniseras som en Haeffner-koral, glädjelös och utan omedelbar känsla. Enligt min uppfattning av folkmelodien bör tonsättaren med harmonikens medel framför allt söka nå fram till naturmystiken, söka framtrolla den sagans landskapsbild, i vilken den eller den melodien hör hemma. Då, och först då, kan han uppenbara de gamla äkta folkmelodiernas förunderligt djupa perspektiv och då först framstå de som det intimaste uttrycket för vad som rört sig djupast i folksjälen. När man läser Alvéns uttalanden om Haeffners folkvisearrangemang får man nästan intrycket att han anser Haeffner vara tråkig, okunnig eller klantig, något som denne kanske inte alls var. Att Haeffner fick uppdraget att vara musikalisk medarbetare skedde faktiskt mot Afzelius önskan, eftersom denne ansåg Haeffners harmonisering vara ”för mycket wetenskaplig”. Haeffner menade att den sångpraxis som förekommit, dvs sången ibland ackompanjerad av violin eller nyckelharpa stämda på ovanligt sätt, gjorde det omöjligt att arrangera de gamla visorna

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

5


flerstämmigt för kör. Enligt Haeffner tillåter de gamla visornas karaktär, men också gällande sångpraxis, att man ger dem ett instrumentalackompagnement, och hans tanke verkar ha varit att det skulle kraftigare utveckla den originella karakteren af sången. Haeffner är alltså inte alls inne på att arrangera folkvisorna för kör över huvud taget, utan hans arrangemang ska ses som en slags "romanser". Hans uppgift när det gällde GeijerAfzelius folkvisesamling var att bearbeta uppteckningarna och göra melodierna salongsfähiga, och i Haeffners harmonisering förvandlades folkvisorna därför till romanser för sång och piano. När det däremot gäller Alfvéns folkvisearrangemang ger han dem alltså en nationalromantisk dräkt utan att direkt försöka låta melodierna återfå någon eventuellt ursprunglig karaktär. Melodiskt och lättsjunget Men Alfvén visar en stor säkerhet när det gäller att skriva för kör. Stämmorna är melodiska, oftast relativt lättsjungna utan att för den skull låta tunna eller tråkiga, klangbehandlingen är utomordentlig. Det är en mycket kunnig körtonsättare som är i farten: han vet hur han ska skriva för att få fram klanger, nyanser, effekter - kanske ett resultat av hans stora skicklighet som orkestertonsättare och målare. Det är ganska lättsjunget, ligger tacksamt, klingar bra, och styckena gör sig lika bra i stora körfestivaler med många deltagare som i en begränsad skara sångare. Det är körmusik av bästa märke, helt enkelt. Generellt är arrangemangen breda körsättningar med täta ackord, till skillnad från t ex generationskollegan PetersonBerger som ofta skrev för en liten vokalensemble, en krets av

6

sångglada vänner, en kvartett eller kanske dubbelkvartett. Peterson-Bergergers körtonsättningar utmärks därför ofta av en viss enkelhet i satsen med mera sammanträngt läge och tunnare ackord än Alfvéns. Både för blandad kör och manskör Ovan har jag tecknat en del bakgrunder till såväl Hugo Alfvéns arbete som kördirigent som hans arrangemang av gamla svenska folkvisor för kör. Han skrev ofta två versioner av arrangemangen. Detta berodde nog dels på att det ofta kan ha varit fråga om "brödskrivning," men det berodde nog även på att han ville få de folkvisor han arrangerat spridda bland Sveriges körer. Att Alfvén med detta arbete kom att spela en stor roll för körmusikens framväxt i landet är ganska klart. I detta sammanhang är hans arrangemang av folkvisor ett värdefullt och tacksamt tillskott i repertoaren, de allra flesta körsångare i landet kan ju hans arrangemang av Uti vår hage utantill. Men detta behöver i sig inte betyda att det sätt som de behandlades av Alfvén skulle vara det enda sättet att arrangera en folkmelodi, och Alfvéns uttalanden om att låta melodin växa upp som en blomma i den natur den tillhör ska naturligtvis ses utifrån den nationalromantiska tidsepoken som han ju tillhörde. Och även om flera av hans folkvisearrangemang sedan ett par generationer har status av ”stamsånger” bland svenska körsångare var Alfvén på intet sätt ensam om att arrangera folkvisor för kör. Tvärtom. Det första kända tryckta arrangemanget för kör på Uti vår hage är t ex av en herre vid namn Hugo Lutteman och bör ha skrivits på 1880-talet (Lutteman avled 1889). Som Märta Ramsten påpekat ligger Alfvéns

arrangemang mycket nära Luttemans. Men även om Alfvén kanske kände till det Luttemanska arrangemanget och lät sig inspireras av det nästan på gränsen till plagiat, så kommer nog envar som försöker göra ett fyrstämmigt körarrangemang på den melodin i en sådan stil att hamna ungefär där Alfvén och Lutteman före honom hamnat med sina arrangemang. Melodin inbjuder till det. Men det tillagda slutet i dur, som nu sedan flera generationer är så inarbetat att man knappt ens tänker på att det egentligen inte hör ihop med originalmelodin, är dock Alfvéns egen uppfinning. Detta är ett exempel på vilken popularitet vissa av hans arrangemang faktiskt har haft och fortfarande har. Trots att de måste anses vara färgade av hans nationalromantiska estetik har Alfvéns arrangemang av körsångare och andra blivit så förknippade med respektive folkvisa att de numera nästan utgör en oskiljaktig helhet. Sinande skaparkraft döljes Alfvén ansåg sig vara något av en "folkvisans återupptäckare," och han sade själv att hans folkvisearrangemang var det viktigaste i hans produktion. Anledningen till detta skulle vara att han ville få folkvisorna sjungna och använda igen efter deras långa törnrosasömn. Det är säkert sant, men Lennart Hedwall anger även ett annat skäl: När han ägnar sin tid åt kantatskrivande och folkvisebearbetningar, är det visserligen främst för honorarens skull, men de senare motiverar han, i sann nationell anda, för sig själv och omvärlden med, att denna visskatt eljest skulle gå förlorad. Den innersta orsaken låg dock snarare i en plågsam oförmåga att kunna samla sig till de drömda stora verken.

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Efter tredje symfonin följde under mer än 50 års tid endast tre verkligt väsentliga verk, de två återstående symfonierna och baletten Bergakungen, och i övrigt bara få smärre, betydande stycken som En båt med blommor, Dalarapsodi och Elegi samt några körvisor som Vaggvisa och Stemning. (Hedwall, Hugo Alfvén, en bildbiografi, s 91) Herbert Connor ger uttryck för samma misstankar: Det är möjligt att den folkvisebesatthet Alfvén vid skilda tillfällen talat om, åtminstone till en del sammanhänger med det faktum att han efter sin framgång med tredje symfonin under nästan ett halvt århundrade inte lyckades skapa mer än en handfull verk som lät hela hans eminenta begåvning komma till sin rätt. Han var stilistiskt fastlåst i ett tonspråk som av de flesta upplevdes som passé. (Herbert Connor, Svensk musik, del 2, s 74.) Erik Kjellberg och Jan Ling omnämner samma problematik när det gäller Alfvéns skapande: Bland kritiker och kolleger kom Alfvéns ställning som tonsättare att bli alltmer ifrågasatt när han så småningom avstod från att utveckla sitt tonspråk i enlighet med den musikestetiska maximen om konstens frihet och oberoende och i stället ägnade sig åt kantatskriverier och folkvisearrangemang. (Kjellberg-Ling, Klingande Sverige. Musikens vägar genom historien, s 16.) Nåväl, inget ont i det, folkvisearrangemang alltså, men det verkar faktiskt som om Alfvén hade dessa som en slags reserv när hans tonsättarambitioner inte kunde förverkligas, eller

kanske som en slags säkerhetsventil för att låta sina konstnärliga ambitioner få ett forum att blomma ut i. En orsak till att Alfvén koncentrerade sig på kantatskriverier och folkvisearrangemang kan ju förstås också ha varit att han helt enkelt behövde både alstren och pengarna. Ett utsvävande liv kostar ju. Fast å andra sidan kan väl Alfvén få den heder han förtjänar som körkomponist vilka motiven än må ha varit för hans skapande. Hans folkvisearrangemang är mycket välgjorda, och han visar prov på mycket stor skicklighet när det gäller att skriva för kör. Arrangemangen är mycket tacksamma att sjunga, och det är ju faktiskt också så att nationalromantik kan vara mycket vackert. Kanske det här är ett av svaren på varför i varje fall några av hans folkvisearrangemang blivit så populära. Förutom att de helt enkelt är bra kanske de lämpat sig ovanligt väl att kläs i en romantisk tondräkt. Arrangemangen i slimmad klang idag Med dagens körer låter folkvisearrangemangen kanske något annorlunda än under tidigare generationer. Det finns t ex en inspelning från 1907 (återutgiven i antologin Swedish tounges, CAP 21630) där OD under Hedenblad framför I bröllopsgården (”Stampa takten, pojkar”) ur Södermans Ett bondbröllop på ett sätt som kan göra dagens lyssnare lätt sjösjuka pga. den stundtals mycket vidlyftiga rubateringen Och de inspelningar av t ex OD som finns med Alfvén som dirigent ger en annorlunda klanglig upplevelse än dagens OD. Detta gäller kanske i ännu högre grad när det gäller den blandade kören. Dagens ”sound" som gjort svenska körer världsbe-

römda är något helt annat än det sound som till exempel presterades av Siljanskören under Alfvéns ledning. I våra öron låter det sistnämnda i bästa fall originellt, äkta och "genuint”. Siljanskören kunde under Alfvéns dirigentskap ha så många som 150 medlemmar. En jättekör alltså, och dess klang bör ha legat långt från dagens ”slimmade” svenska körklang. Alfvén bredde därför säkert på lite extra med breda ackord osv i sina folkvisearrangemang eftersom han kanske ofta hade Siljanskören i tankarna. Många arrangemang bortglömda Det är nog ett faktum att dessa folkvisearrangemang faktiskt låter bra mycket bättre framförda av någon av vår tids körer än Alfvéns egen Siljanskör eller OD. Varför har då de flesta helt fallit i glömska? De borde vara så pass intressanta och tacksamma att de skulle kunna framföras flitigare än vad som är fallet. En orsak kan ju t ex vara att många av arrangemangen inte längre finns tillgängliga för körerna. De är länge sedan utgångna och går kanske inte ens att beställa längre, och musikförlaget har inget intresse av att marknadsföra gamla saker utan vill satsa sina promotionresurser på annat. Sedan har ju en hel del hänt inom körmusiken sedan Alfvéns tid, och det är ju naturligtvis mera angeläget att arbeta med nyskriven körmusik än Alfvéns arrangemang. Men flera av dessa har dock bibehållit sin popularitet, t ex Uti vår hage, Jungfrun hon går i ringen, Tjuv och tjuv det ska du heta, Anders han var en hurtiger dräng och Dalvisa, medan däremot titlar som t ex Rosilias sorg och Jungfrun i blå skogen inte har överlevt. Dock förtjänar den inspelning som Gustaf

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

7


Sjökvist och hans kammarkör gjorde för några år sedan med Alfvéns körkompositioner att omnämnas i det här sammanhanget. Denna CD ägnas helt åt Alfvéns körmusik, och därmed har många av dessa små körstycken fått en tolkning som Alfvén själv kanske bara kunde föreställa sig för sitt inre öra. (LadyBird productions, LBCD 0034)

Olikheter i versioner för olika besättningar Tittar man närmare på Alfvéns folkvisearrangemang för kör finner man att versionerna för blandad kör och manskör i de flesta fall inte uppvisar några dramatiska skillnader. Dock finns på ett flertal ställen små ändringar, som t ex att mellanstämmorna skrivits om, basstämman oktaveras upp eller

ner eller harmoniseringen ändrats. En del av omarbetningarna kan nog betraktas som tämligen självklara, men flera av dem vittnar om en medvetenhet om de båda ensemblernas förutsättningar, annars skulle han nog inte ha gjort sig besväret att arbeta om dem. Nedan visas med notexempel några av detaljerna i Anders han var en hurtiger dräng.

I takt 4 är basstämmorna ändrade i versionen för manskör jämfört med bas- och tenorstämman i versionen för blandad kör (Notexemplen i artikeln är kopior av Alfvéns egna original):

Därefter är versionerna i stort sett identiska fram till "Munter och gla”

Fortsättningsvis låter Alfvén ofta mellanstämmorna byta funktion i ackorden, t ex i takt 12:

8

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


De två takterna i följande notexempel får i manskörsversionen en annan harmonisering än i versionen för blandad kör, och frasen slutar på medianten (E-dur) i stället för på tonikan (B-dur):

Många av Alfvéns folkvisearrangemang för blandad respektive manskör har genomgått sådana här små ändringar när de överförts från den ena besättningen till den andra. Dock finns även exempel på körsatser som direkt kunnat överföras, t ex arrangemanget på Glädjens blomster, som bara transponerats till en annan tonart. En aspekt på Alfvéns körkomponerande som medvetet inte berörts här är kompositioner som till exempel Frihetssång, Sverges Flagga, Gustaf Frödings jordafärd och verken för kör och orkester. De senare var ofta kantater eller andra beställningsverk för något särskilt tillfälle, som till exempel Sekelskifteskantaten, Uppenbarelsekantaten och Universitetskantaten, samt en kantat till Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-årsjubileum

1915, vilken av Alfvén själv omnämndes som ”... den där hönshuskantaten”. Körsånger att återupptäcka Med sina arrangemang av gamla svenska folkvisor ansåg sig Alfvén göra en stor kulturgärning för att få dessa spridda och sjungna av Sveriges körsångare, men även om ett fåtal har överlevt in i våra dagar och ingår i repertoaren för de flesta körer, så har de allra flesta av dem fallit i glömska. Hans folkvisearrangemang för kör är en ljuvlig blomsterrabatt, men många av dessa fagra små blommor har av olika orsaker fått se sig flyttade från musikvärldens solbelysta blombänk till arkivets knastertorra herbarium. Enligt min mening vore många av dem värda ett bättre öde.

Litteratur: Sven E. Svensson, Hugo Alfvén som människa och konstnär. Uppsala 1946. Leif Jonsson, Ljusets riddarvakt : 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst. Uppsala 1990. Hugo Alfvén: Intervju i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 22 juni 1956. Hugo Alfvén: Brev till Einar Rosenborg 25 oktober 1936. Hugo Alfvén berättar. Radiointervjuer utgivna av Per Lindfors. Stockholm 1966. Lennart Hedwall, Hugo Alfvén, en bildbiografi. Tierp 1990. Herbert Connor, Svensk musik. 2. Lund 1977. Erik Kjellberg, Jan Ling, Klingande Sverige. Musikens vägar genom historien. Lund 1991. Jörgen Grundström, Fagra små blommor, Hugo Alfvéns folkvisearrangemang, en bortglömd bukett. Institutionen för Musikvetenskap, Uppsala 1993.

Två systerorganisationer har fått hemsidor

Wilhelm Peterson-Berger Institutet är en ideell förening som arbetar med i första hand Peterson-Bergers musik och skrifter som bas. Genom Institutets försorg sker forskning inom det musikvetenskapliga området, vi i ger ut CD-inspelningar och böcker, arrangerar evenemang i form av seminarier, konferenser, konserter. http://www.peterson-berger.se/

Emil Sjögrensällskapet har syftet att "främja och vidmakthålla kännedomen om ton-

sättaren Emil Sjögrens musik och gärning". Sjögren var under 1800-talets slut det stora löftet i svensk musik. Det han har åstadkommit inom "sina" genrer, solosången och violinsonaten, och inom piano- och orgelmusik är av högt värde och förtjänar en större uppmärksamhet än vad det nu får. http://www.emilsjogren.se/ Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

9


Margareta Hallin 2004 års Alfvénpristagare intervjuas av Jan Olof Rudén Jan Olof Rudén: Vilken var din reaktion när du fick reda på att du skulle tilldelas Alfvénpriset och guldmedaljen? Margareta Hallin: Det är inte sant att jag som sångerska fått ett sådant pris! Är jag verkligen värd det? JOR: Vad anser du om värdet att på detta sätt uppmärksamma en (äldre) person och hennes insatser? Foto Jan Olof Rudén MH: Jag tycker nog det att det är bra med en äldre person. Det är ju alltid svårt att bedöma en ung person och hur personen utvecklas i framtiden. JOR: Har du träffat Alfvén någon gång? MH: Jag har aldrig personligen träffat Hugo Alfvén, men såg honom dirigera på Operan i min ungdom. Det var premiären på Den förlorade sonen 1957. Då dirigerade han sitt Festspel före baletten. JOR: Vad tyckte du som yngre om honom och hans musik? MH: Hugo Alfvéns musik är jag ju uppväxt med, och tycker mycket om. Härlig musik! Naturligtvis Midsommarvaka, Dalarapsodin, Bergakungen, Skärgårdsbilder (för piano), Festspel och den vackra Elegi. Sångerna har jag ju sjungit, men ingen kan ju mäta sig med Jussi Björlings insjungningar av t.ex. Skogen sover, en lyckträff där ”svenskheten” firar triumfer. Jag måste även framhålla hans arr. för blandad kör. När jag hör Uti vår hage och väntar på den lilla reprisen av sista versen blir jag alltid rörd. Det kan synas enkelt, men det är just därför stort! JOR: Vad tycker du idag? MH: Jag tycker och förstår mer och mer av hans musik. Nu när jag själv skriver musik lyssnar jag på ett annat sätt än tidigare. JOR: Tycker du att det finns några beröringspunkter mellan er som personer eller i musiken? MH: Det skulle väl vara att vi båda var bättre på att skapa i vår fantasivärld än att klara av det verkliga livet. Det är ju rätt vanligt bland konstnärer. ”Drömmare” , ja det kan man väl säga, men de är inte alltid så lätta att leva med. Musikaliskt – att våga utmana det enkla. Men Hugo Alfvén var ju mycket skicklig i att instrumentera och skrev en mycket vacker notskrift. Vi får inte glömma hans fina akvareller. JOR. Vad är det som sysselsätter dig nu? MH: Idag skriver jag en del musik, varvar med sång och teater. Har skrivit en barnopera på Svinaherden av H.C. Andersen för en dansk operagrupp, 3-8-åringar. Det är spännande att gå tillbaka i tiden och leka och försöka hitta barnasinnet igen.

10

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


JOR: Vad ser du fram emot? MH: Först och främst att få vara frisk. Det är inte en självklarhet det förstår man mer och mer ju äldre man blir. Jag är mycket lycklig att jag fick uppleva den 9 juli, har aldrig blivit så firad, solen sken hela dagen och många spelade och sjöng för mig. Särskilt glad blev jag att Gustaf Sjökvist med sin fina kammarkör sjöng så vackert Hugo Alfvén och Olle Adolphsson och att även några av mina sånger kom med. Jag får inte glömma alla tal och spelmän. Pengarna är ju underbara att få och den vackra medaljen skall jag använda på Musikaliska Akademiens högtidsdag. Jag tror att Hugo Alfvén och Franz Berwald kommer att överleva många generationer av svenska tonsättare.

Margareta Hallin Alfvénpristagare 2004 Sopranen, hovsångerskan Margareta Hallin har tilldelats Alfvénpriset 2004 för sin långvariga sångarkarriär som ännu inte är avslutad. Priset överlämnadess av Alfvén Fondens ordförande Gustaf Sjökvist vid Alfvéndagen den 9 juli i Tibble.

Redan tidigt framträdde Margareta Hallin som Nattens drottning vid Glyndebournefestspelen (1957) och hon har sedan gästspelat och konserterat i Wien, München, Berlin, Oslo, Prag, Rio de Janeiro. Hennes rollgestaltningar har alltid lämnat ett starkt intryck.

Hon debuterade efter utbildning på Musikhögskolan i Stockholm som Rosina i Barberaren i Sevilla 1955 och sjöng på Stockholmsoperan till en början Mozart, Verdi, Donizetti men snart även den nykomponerade svenska repertoaren. Roller som Tsu i Tranfjädrarna av Sven-Erik Bäck och Den blinda poetissan i Blomdahls Aniara (1958 resp. 1959) passade perfekt för hennes klara, nästan instrumentala stämma. Andra roller i den svenska operarepertoaren som Margareta Hallin gestaltade var Felicia i Lycksalighetens ö av Hilding Rosenberg, huvudrollen i Werles Drömmen om Thérèse, Vicomtessan i Blomdahls Herr von Hancken, Clara i Werles Tintomara och litet senare i Det djupa vattnet av Eberhard Eyser (1980) och Christina som gammal i Hans Gefors’ Christina (1986).

Vid sidan av denna omfattande verksamhet som operasångerska har Margareta Hallin framträtt som romanssångerska både med den gängse repertoaren och med nyskapad musik. I Ryssland har särskilt svenska romanser och Schubert-Lieder blivit uppskattade.

Stora dramatiska roller har hon kreerat i operor av Wagner, Verdi, Puccini, Tjajkovskij, Richard Strauss och Sjostakovitj men också Ann Truelove i Rucklarens väg av Stravinskij. På Drottningholmsteatern tog man henne i anspråk för Händel- och Mozartoperor.

Som romanssångerska finns hon på LP:n Gullebarn med sånger av Peterson-Berger, Stenhammar och Rosenberg till texter av Verner von Heidenstam (Svenska grammofonpriset). Lieder av Richard Strauss, Mahler, Mozart (återutgivna på CD 1997). Sånger av Emil Sjögren tillsammans med Nicolai Gedda (1998). Bluebell har utgivit Great Swedish singers 1955-60 (1995) där Margareta Hallin återfinns. 2001 utgavs på nosag Jag tänker på vad jag har övergivit där Margareta Hallin sjunger egna sånger tillsammans med klarinettisten Kjell Fagéus. Margareta Hallin är en mångsidigt begåvad person som också haft framgång som tonsättare sedan mitten av 80-talet särskilt i verk baserade på August Strindbergs texter och som skådespelare. JAN OLOF RUDÉN

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

11


Alfvéndagen den 9 juli 2004 Kyrkbåten rodd av Ullvi roddarlag lade till vid bryggan till Alfvéngården och Siljansnäs sockenspelmän under ledning av Alm Nils Ersson spelade honoratiores upp till tunet.

Gustaf Sjökvists kammarkör sjöng Midsommarlåt i Leksand, Dalvisa, Som stjärnan uppå himmelen och Papillon av Hugo Alfvén under ledning av Gustaf Sjökvist.

Därefter tog Gustaf Sjökvist till orda som Alfvén fondens nye ordförande och hälsade årets Alfvénpristagare, sångerskan Margareta Hallin välkommen. Efter att ha beskrivit hennes insatser under en lång karriär utdelade han prischecken på 100.000 kr och Alfvénmedaljen i guld. Margareta Hallin betygade hur glad hon var som kvinna och sångerska att bli Alfvénpristagare. Kören framförde körsångerna Olika länder och Så ler bara den av Margareta Hallin och Ulrika Mörner med Gustaf Sjökvist vid pianot framförde hennes bearbetningar av två Songes av C J L Almqvist nämligen Den lyssnande Maria och Marias häpnad.

12

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Tre elever i avgångsklassen från Musikkonservatoriet i Falun fick mottaga ett stipendium på 10.000 kr var: Mikael Gillefalk, gitarr, som spelade en hyllning till Debussy av Manuel de Falla och Nina Söderberg, violin och Gustav Ölmedal, violoncell som spelade tredje satsen ur en sonat av Bohuslav Martinu. Gustaf Sjökvists kammarkör framförde tre sånger av den nyligen bortgångne Olle Adolphsson nämligen Midsommardrömmen, Koral och Österlensvisan och avslutade som sig bör med tre arrangemang av Hugo Alfvén nämligen Tjuv och tjuv det skall du heta, Glädjens blomster och Jungfrun hon går i ringen. Siljansnäs sockenspelmän avslutade ceremonin med två versioner av Vårvindar friska nämligen av Knis Karl och av Wihelm Eriksson, Roligs Fars låt, Beväringsvisa (5000 man) och som vanligt Lekatt Mats gånglåt.

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Medlemsförmåner • Tidskriften Alfvéniana • Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand • Filharmonikernas Alfvénskivor kostar 125 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen i samband med konserter) • Rabatt på Alfvénskivor av märket Bluebell och Phono Suecia när de köps direkt från producenten • 30% rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur i Akademibokhandeln LundeQ i Uppsala

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

13


En skärgårdssägen - hundra år senare AV GUNNAR BUCHT

V

atten och hav har alltid fascinerat människor inklusive konstnärer. Porlande bäckar, glidande älvar, skummande vattenfall, brusande hav. Ett hav i storm och stiltje, vågors lek, bränningars dån, monstervågor, ett spegelblankt hav, havshorisont som ständigt viker. Under 1800talet exploderar den musikaliska naturskildringen och romantikens orkester dallrar av skogssus, skakar av blixt och dunder, lyser i månsken och förtrollad eller skrämmande natt. Och strömmar av vatten och hav. Tänk på öppningen av Mendelssohns Hebriderna med dess långa horisontton, på flöjtens 16delsfigur och harpans knäpp i början av Smetanas Moldau, på Debussys La mer och dess pianissimo-öppning med en horisontton i låga stråkar och puka interfolierade av trevande toner i två harpor. Eller i slutet av samma sats: en uppåtriktad crescenderande rörelse i harpor utmynnar i cymbalens skummande” klang. Som omväxling ett svenskt exempel: begynnelsen och slutet av Gösta Nystroems Sinfonia

14

del mare med horisontton i lågt register som sväller och avtar för att slutligen dö bort. Vad som här framtonar är ett slags havets musikaliska typologi. I denna ingår långa, liggande toner, snabba tongirlander i träblåsare, glissandoliknande skalrörelser i stråkar och harpa gärna försedda med ett crescendotecken. Typiska instrument är just harpa och cymbal. Allt detta hittar man i Hugo Alfvéns symfoniska dikt En skärgårdssägen komponerad 1904. Begynnelsens horisontton från högsta till lägsta register interfolieras av harpoklanger, träblåsares och stråkars girlander tillåts växa över alla breddar för att åstadkomma den eftersträvade ”brusande” och samtidigt naturmystiska effekten. Inte heller försummar Alfvén att använda sig av den skummande cymbalen och det faktum att han tar i anspråk alla havsutpekande uttrycksmedel innebär inte osjälvständighet men väl att han inordnar sig i en gammal och beprövad uttryckstradition. Den formuleras i Alfvéns egna idiom inte minst i harmoniskt hänseende och skall ses mot bakgrund av hans förord: ”... trots den episka titeln en lyrisk tonmålning, skildrande havsbandet i nattlig höststämning med glittrande

månljus, med vräkande oväder, i drömmande stillhet och i kamp för livet”. Den sistnämnda formuleringen antyder en episod som han berättar om i Första satsen, en simtur till ett nattligt kärleksmöte som höll på att ta en ända med förskräckelse. Vi skall här emellertid ta fasta på verkets karaktär av just lyrisk tonmålning och försöka få klarhet i hur det är uppbyggt, hur komponisten tänker i musik. I storformellt hänseende är En skärgårdssägen tredelad: en långsam inledning med tempobeteckningen Andante följs av ett rörligare parti Moderato som efter en första kulmination vid partiturets siffra 13 tas i repris fram till omkring siffran 20 där musiken går andra vägar som leder fram till den definitiva kulminationen strax före siffran 24. Därefter följer en snabb avspänning, musiken bromsas upp till ett Lento och ebbar ut i ett bortdöende pianissimo till horisontton och harpors klang. Allt under loppet av 16-17 minuter. Partituret har en undertitel: ”symfonisk dikt för stor orkester”. Låt oss ta fasta på ordet ”symfonisk” och till en början reflektera över den nyss beskrivna storformella anläggningen. Det förefaller uppenbart att den långsamma inledningen skall förbereda oss för inträdet av den ”egentliga” musiken där berättelsen, ”sägnen”, tar fart. Denna introduktion är inte bara ”en nattlig höststämning med glittrande månljus” utan uttrycker också ett slags andlöshet, en förväntan

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


på något som komma skall. När detta ”något” väl inträder sker det mjukt, nästan omärkligt. Ur en gungande, flimrande klangmatta dyker ett tema upp av klart berättande karaktär (ex. 1). Denna yttrar sig däri att inledningens stillastående uttryck, dess senza tempo, avlöses av en musik med tydlig tempokänsla, en känsla av att något tar sin början. Temat självt understryker detta i sin implicita pendling tonikadominant-tonika, alltså en tydlig förflyttning, samtidigt som det finns en antydan om att ”det var en gång’, sannolikt beroende på dess inbyggda förminskade treklang g-b-ciss. I fortsättningen försvinner temat i det fortsatta förloppet, men finns med som en underström där sekundintervallet spelar en stor roll Via en rad transponerade upprepningar, sekvenser, kommer så en första kulmination med ett nytt tema (ex. 2). Detta har en annan karaktär, en alltmer diatonisk och kraftfull sådan. Dess emfatiska karaktär understryks av att det smattras fram av bleckblåsare i forte och associationerna går till Grieg och kanske musiken till Sigurd Jorsalfar. Vare därmed hur som helst, detta tema sätter punkt för den hittillsvarande utvecklingen, musiken stryps ned och börjar om från början med första temat. Med all respekt för Alfvén känns detta otillfredsställande, just när han slår upp dörren till en ny utveckling stänger han den igen och vi hör ånyo det förlopp som vi redan

känner. Dock inte riktigt: den kulmination som småningom kommer är våldsammare och avspänningen därmed djupare. Man kommer emellertid inte ifrån att det finns något - om uttrycket tillåts - dramaturgiskt otillfredsställande i denna återkomst. Musik tål förvisso upprepningar såväl i stort som smått, sekvenser och ostinati är ju välbekanta fenomen. Men tas ett helt parti om, framför allt i musik av berättande karaktär som i detta verk, då måste enligt min mening en annan utveckling ligga emellan som kastar ljus över, ja motiverar reprisen. Låt oss nu återvända till ordet symfonisk och ge det en annan innebörd. Sedan Beethovens dagar har begreppet associerats med det vi kallar motiviskt/tematiskt arbete, ja rentav med ,,Substanzgemeinschaft”, dvs. att exempelvis ett intervall visar sig kunna alstra en rad olika motiv och teman. Ett klassiskt arbete i denna genre är Rudolf Retis The Thematic Process in Music från 1951. I En skärgårdssägen sätter Alfvén detta tänkande i system. Det tematiska fröet visar sig vara en stigande eller fallande stor eller liten sekund vilket framgår av ex 3-7. Även ex 1-2

kan härledas ur det tematiska fröet där dess möjligheter att blomma upp melodiskt visar

sig. Allt i allt ger tonsättaren här prov på en avancerad motivisk teknik som småningom skall leda fram till fjärde symfonin, något som Lennart Hedwall påvisat i sin genomgång av detta verk i samlingsvolymen Hugo Alfvén - en vägvisare. Att inspirationskällorna till En skärgårdssägen varit av personlig/privat art har tidigare påpekats varvid man bör tillägga att Alfvén även var en målarbegåvning. Men en konstnär står ju inte isolerad i sin samtid, tvärtom står han/hon öppen för alla konstens vindar. Musik kommer av musik. I nyssnämnda samlingsvolym redovisar Hedwall uttalanden från Alfvén om Johan Svendsens betydelse som inspirationskälla, återigen ett exempel på den norska musikens betydelse för svensk tonkonst omkring förra sekelskiftet. Närmare bestämt gäller det Svendsens ”orkesterlegend” Zorahayda tillkommen trettio är före Alfvéns verk. Dess exotiska titel förklaras av dess moriska ursprung som också inspirerat den amerikanske författaren Washington Irving till en novell. Lägger man Svendsens och Alfvéns partitur bredvid varandra framträder likheterna: en formell tredelning baserad på tempokonstellationen långsam—hastigare—långsam, alltså tredelning. Vidare är utgångstonarten g-moll gemensam men där Svendsens mellandel går i B-dur för att i slutdelen utmynna i G-dur håller Alfvén fast vid g-moll.

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Neeme Järvi om lidande tonsättare

Oavsett eventuella påverkningar är varje musikverk unikt och skall bedömas på sina egna villkor. Uniciteten bör dock inte hindra oss från att ställa frågan om En skärgårdssägens ställning i svensk musiktradition. Den genre det gäller kan beskrivas som ensatsigt orkesterverk med eller utan poetiska eller andra titlar. Närmaste föregångare är några verk av Franz Berwald och Andreas Hallén. I Alfvéns samtid kan nämnas Natanael Berg för att nu inte antyda ett internationellt perspektiv med det självklara namnet Richard Strauss. Men efter Alfvéns verk blir det ganska tomt med svenska ensatsiga orkesterverk fram till andra hälften av 1900-talet. Då möter oss verktitlar som Forma ferritonans , Poesis och Georgia. Stilistiskt och intentionellt gapar en avgrund mellan dessa tre exempel och En skärgårdssägen. En sak har alla gemensamt: hur gestalta ett musikaliskt förlopp i en enda stor andning.

16

Dirigenten Neeme Järvi har uttalat sig i Mitt i musiken den 14 maj med anledning av att han nu efter en lång tid lämnar Göteborgs symfoniker. Enligt Föreningen Svenska Tonsättares ordförande, Sten Melin, gick han ”till hårt angrepp på dagens tonsättare och svenska tonsättare i synnerhet. Vi lider inte i tillräckligt stor utsträckning. Allt för få stycken är klassiska, melodierna för skrala, datorerna ett djävulens påfund och så orerar han vidare. Han framhåller namn som Richard Strauss och Hugo Alfvén som exempel på tonsättare som uppfyller kraven. Personligen har jag väldigt svårt att föreställa mig just lidandet som ett utmärkande drag hos dessa två. Men vem vet, det kanske var ett helvete där på alptoppen för den gode Richard och Hugos sökande efter skönhet bland toner och damer var just en lidandets resa…” (Tonsättaren 2/2004)

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéns Romance för flöjt och piano

Bland Alfvéns första kompositioner från tonåren innan han fått någon kompositionsundervisning finns en Romance för flöjt och piano som är daterad 1885, dvs. när Hugo var 13 år. Den har nr 9 i min verkförteckning. Noterna finns i Stiftelsen Musikkulturens Främjande i Stockholm. Verket har nyligen utkommit på CD på Sforzando, sfz 1010 där Mats Möller och Jan Bülow framför det lilla stycket. Det har en pastoral karaktär i salongsstil och trots att det är kort växlar ackompanjemanget mellan ackord i början och slutet och arpeggiofigurer i mitten förutom att pianot i början också har en egen soloinsats och också avslutar kompositionen. Detta är nu inte det enda flöjt-

stycket i Alfvéns produktion. Från ungdomsåren finns ytterligare ett stycke för flöjt och piano, en Souvenir de Visby daterad fem år senare, 1890 efter en sommarkurs i violinspel för Johan Lindberg på Gotland. Vid den tidpunkten hade han sedan 1887 undervisning på Musikkonservatoriet för Lindberg och också i harmonilära för Aron Bergenson. Detta stycke finns omnämnt i Lennart Hedwalls bok Hugo Alfvén, Stockholm 1973, s. 19 men kan nu ej längre återfinnas. Nästa flöjtstycke är nr 77 i min verkförteckning. Denna gång för flöjt solo. Intima Teatern gav Mostellaria av Titus Plautus och Alfvén komponerade scenmusik i fyra satser. Den utgavs i Svensk Musiktidning 1912, s. 31 och 1982 även av Eriks i Stockholm under titeln Liten svit för soloflöjt och med Claes Hellman som utgivare. I ett kammarmusikverk Serenade på Mammas födelsedag 1902 är besättningen flöjt, klarinett, violin och piano, stämmor som kunde exekveras av bröderna Alfvén: David spelade piano och flöjt, Andrew mest flöjt, John i första hand piano

men också flöjt, Gösta klarinett och piano och Hugo violin och piano. Det fanns alltså gott om flöjtspelare bland bröderna Alfvén men Romance komponerades av en yngling som redan övat flöjt en hel sommar när han var 11 år. Hugo berättar i sina memoarer Första satsen sid 82: En vacker dag kom jag över en liten flöjt, en sådan som gardisterna brukar vissla i så stiligt, när vaktparaden på strama ben marscherar till slottet. Detta instrument blev för återstoden av sommaren [1883] min andes stämma, den outtröttliga förkunnaren av mina känslor. Jag blåste ständigt och helst i den högsta oktaven. Det var som om jag där bäst fick fram min längtans väsen. Jag blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade, sade gårdspigan. Man jag tror hon överdrev, ty hon hade den sista tiden blivit retlig till humöret. Andrea däremot [Hugos tillbedda för tillfället] tyckte att det lät förtjusande – i synnerhet på avstånd. Därför drog hon sig alltid tillbaka då jag började. JAN OLOF RUDÉN

RÄTTELSE I polemiken mellan Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger som Henrik Karlsson beskrev i Alfvéniana 1-2/04 blev ett citat sid 7 felaktigt varför det här kommer i sitt rätta skick. P-B svarar på Alfvéns insändare av 23.2.1907 i DN: Då jag själv vid denna symfonis första uppförande mottagit den med stor och uppriktig värme och uttalat den förhoppningen att verket skulle komma att vinna erkännande utomlands, syntes mig denna dom alltför hård och orättvis. Sedan dess har de speciella Alfvénbeundrarnas hänförelse på vissa håll nått en temperatur som drivit denna i sig själv vackra och glädjande känsla till kritiklöst överdrivna och nästan löjliga uttryck, såsom då man på fullt allvar sammanställt Alfvén och Beethoven. Att en dylik dyrkan icke varit alldeles nyttig för föremålet tycks framgå av det faktum att hr Alfvén själv vid flera tillfällen icke skyggat tillbaka för den nämnda sammanställningen (se insändaren här ovan!).

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


Amerikakören 1938 AV JAN OLOF RUDÈN ”Tibble den 22 september 1937 I morgon reser jag till Uppsala för att begynna mitt sista läsår vid Universitetet – mitt 28de läsår. … måste jag snarast göra upp programmen för Svenska Sångarförbundets Amerikakör. Jag tror inte det finns 30 svenska manskörssånger som jag med heder kan bjuda utlandet på. Nittioåtta procent av det vi ha i denna genre är mindervärdig dilettantsmörja, dåliga original och dåliga arrangemang. Såväl musikaliskt som tekniskt undermåliga. Fy fan! Men vid denna turné måste programmet vara rent svenskt, med undantag av några amerikanska manskörsånger.” (Dagbok i tygband, Åkerö dec 1933–Tibble april 1955 ur Okat Hugo Alfvén Dagböcker 1979/46 i UUB) Det var alltså med blandade känslor som Alfvén tog sig an uppgiften att sammanställa ett turnéprogram. Han erinrar sig detta när han skriver sina memoarer ett tiotal år senare:

publik vi skulle sjunga. Att sätta samman en repertoar på ett fyrtiotal enligt mina krav konstnärligt fullödiga svenska manskörsånger, som värdigt kunde representera Sverige i utlandet, det gick inte. Vår manskörlitteratur var, i stort sett, ”Repertoaren omfattade fyrtioen sånger, uppdealltför billig och dilettantisk. Jag måste göra en lade dels på ett program med fjorton nummer, blandning på godt och ondt. Framför allt gällde dels ett annat med femton, vartill kom tolv sånger det att sätta in sånger med hemlandstoner, som utanför programmen. Med undantag av två framlockade bilder av den röda stugan, den vitsvensk-finska sånger bestod repertoaren uteslustammiga björken, de snälla kossorna i hagen tande av svensk musik, ty det var ju för svensk och så vidare. Något intresse för dylik Repertoaren var uppställd i tre program. form av musikutövProgram I omfattade ning kunde jag inte få. Denna gång hade Alfvén: Sverges flagga (1912) jag inte rest ut för att Otto Olsson: Vallarelåt (1910) inför internationell Ivar Widéen: Dalmarsch (1899) publik gestalta tekniskt krävande mäsSv folkvisa arr Alfvén: Glädjens blomster (1938) terverk, som till Sv danslekar: Domaredansen (arr Otto Olsson, 1908?) exempel »Hymne an den Gesang» [av Vi ska ställa till en roliger dans Friedrich Hegar], »Il Sv folkvisa arr Alfvén: Uti vår hage (1923) brivido» [av Enrico W Peterson-Berger: I furuskogen (1903) Bossi] eller »Kdo mà počernú galánSv folkvisa arr Alfvén Värmlandsvisan (1933) ku» [av Jaroslav Hildor Lundvik: När löven falla. ffg OD vårkonsert 1938 Kricka, dvs paradAlfvén: Gryning vid havet (1933) nummer vid ODkonserter] utan för C M Bellman arr Kjerulf: Fredmans sång nr 41 ”Joachim uti Babylon”. att till svenska emiOD turné 1931 granter och deras ättlingar genom Josef Eriksson: Tonen. OD turné till Barcelona 1929 enkla folkvisor och Alfvén: Trindskallarna (1933). ffg OD vårkonsert 1937 andra sentimentala Söderman: Ett bondbröllop (1868) eller glada populära sånger överbringa en

18

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


hälsning från gamla Moder Svea, Mitt väsen som orkestermusiker och symfoniker kände klyftan och opponerade sig mot den roll jag nu skulle spela, men det var för sent att draga sig tillbaka. Program II Alfvén: Torsten Rantzén:

Ivar Widéen: Sv folkvisa:

Adolf Wiklund: Peterson-Berger: Josef Hedar:

Ivar Widéen:

Bellman: Vilhelm Svedbom (arr): Selim Palmgren: Söderman arr Alfvén: Söderman: Alfvén: Wennerberg:

Jag måste löpa linan ut och söka göra det bästa möjliga av situationen.

När »Kungsholm» anlände till Wilmington, var kören färdigtrimmad in i minsta detalj. Jag visste nu att den skulle Sverges flagga bli till heder för Det skönaste landet. svensk manskörsång i Amerika; och det blev ffg OD vårkonsert 1938 den också, att döma av Sommarfrid i Solelid (1897) den översvallande pressen — även från Kristallen den fina. rent amerikanskt håll OD turné till Dortmund 1912 — och publikens vissEn dalmastrall lingar, som efter Beyrons nummer med två Juninatt (1903) till tre bisseringar Regnvisan (1931?). stundom kunde antaga OD höstkonsert 1938 ganska oroväckande intensitet. Första Serenad (Tallarnas barr). gången jag hörde desTenor, manskör (1906) sa visslingar, blev jag illa till mods, ty jag Fredmans epistel nr 38 ”Undan ur vägen” kände dem alltför väl Hej dunkom från min ungdoms Sjöfararen vid milan. OD turné 1931 Djurgården och från söderamrisarnas gränI månans skimmer (1929) der. Jag visste nämliNog minns jag hur det var gen inte, att den amerikanska killens vissSerenad (Lindagull). Tenor, manskör (1919) ling var raka motsatHör oss Svea (1853) sen till den svenska busens: ett uttryck för den största hänförelse” (Alfvén Final s 244245)

Utom programmet: John Stafford Smith:

Stjärnbaneret

Sv folkvisa:

Till österland

F A Dahlgren:

Å jänta å ja

Sv folkvisa:

Jag vet en dejlig rosa

Otto Lindblad (arr):

Djupt i havet

Söderman:

Längtan. OD turné till Riga 1914

Söderman:

Sjung, sjung

Stenhammar:

Sverige

Bellman:

Fredmans epistel nr 82 ”Vila vid denna källa”

J A Josephson:

Serenad (Stjärnorna tindra re’n)

Folkmarsch fr Dalarna arr Alfvén:

Mandom, mod och morske män (1916?)

Jean Sibelius:

Den förkvävda rösten. OD turné 1931

Det tyngst vägande verket under denna turné var Alfvéns Gryning vid havet, som inte hade så många år på nacken. Det fanns andra ännu mer aktuella verk som Alfvén framfört med OD på vårkonserten 1938 t ex Torsten Rantzéns Det skönaste landet. Detta måste ha glatt Rantzén som själv deltog i Amerikakören som II bas och fick tillfälle att höra sitt verk flera gånger. Ett annat verk

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


som framfördes för första gången av OD vid samma konsert var Hildor Lundviks När löven falla. Ffg framfört av OD vid vårkonserten 1937 var Alfvéns eget arrangemang av Trindskallarna (1933). Likaledes från 1933 är Alfvéns arrangemang av Värmlandsvisan medan arrangemanget av Glädjens blomster måste ha gjorts för denna turné. För andra utlandsturnéer tidigare med OD hade Alfvén utvalt Tonen av Josef Eriksson (till Barcelona 1929), Bellman/arr Kjerulf Fredmans sång nr 41 ”Joachim uti Babylon”, Jean Sibelius, Den förkvävda rösten, Selim Palmgren, Sjöfararen vid milan (alla tre vid OD-turné 1931), Svensk folkvisa ”Kristallen den fina” (OD-turné till Dortmund 1912), Aug Söderman, Längtan (OD-turné till Riga 1914). Det var alltså beprövade verk som passade bra att framföra i utlandet. Alla tre programmen innehåller en blandning av originalmusik, både litet nyare och äldre välbekant och av arrangemang av välkända folkvisor. Program III är det mest traditionella och Program I är det mest aktuella. Att märka är att Alfvén inte bara komponerat originalverk som framfördes under turnén utan att han också förekommer som arrangör av folkvisor och av Södermans I månans skimmer. Skall vi tyda det så att hans klagomål över dilettantisk körmusik måste gottgöras av hans egna insatser? I övrigt var programmet väl avpassat ”…för att till svenska emigranter och deras ättlingar genom enkla folkvisor och andra sentimentala eller glada populära sånger överbringa en hälsning från gamla Moder Svea…” enligt citatet ovan. Man kan också notera att Alfvén vid OD:s höstkonsert 1938 tog upp några av sångerna från Amerikaturnén nämligen Regnvisan av Josef Hedar och hans eget arrangemang av Glädjens blomster. En av danslekarna som framfördes av Amerikakören Vi ska ställa till en roliger dans inspirerade Alfvén till ett nytt arrangemang (febr? 1939).

Hur lyckades man då? Lennart Hedwall sammanfattar i sin Alfvénbiografi: ”Den allt överskuggande händelsen under 1938 skulle för Alfvén bli resan med Svenska Sångarförbundets ‘‘elitkör’’ till USA i anslutning till Nya Sverige-minnet. Vid en Delaware-högtid i Blå hallen i Stockhoms stadshus hade Alfvén lett sångsällskapet De Svenske i Sverges flagga, Gryning vid havet och Stenhammars ‘‘Sverige” men nu gällde det att med svenska sånger lyckliggöra de många svenskättlingarna i det nya landet i väster. Resan varade från den 12 juni till den 23 juli, och turnén på den nordamerikanska kontinenten sträckte sig från Wilmington i Delaware, där själva jubileumshögtidligheten ägde rum, via en svensk-amerikansk sångarfest i Philadelphia till bl a Chicago, Rockford, Minneapolis, Detroit, Boston och New York. Som den 65 man starka körens solist medföljde Einar Beyron. Före avresan gavs en konsert på Liseberg i Göteborg, och även under överresan med “Kungsholm’’ repeterade man flitigt. När kören efter 10 dagar nådde Wilmington var A1fvén nöjd med dess prestationsförmåga och kunde med tillförsikt se fram mot de viktiga konserterna. Resultatet blev också glänsande…. Publikt sett var USA turnén en succé. I Auditorium i Chicago var det utsålt, vilket innehar en publik på 6000 personer, i Minneapolis kunde man räkna 7000 åhörare och i Boston rymde utomhus-arenan c:a 30 000 personer! Även i New York samlade man avsevärd publik: 4000 personer i Carnegie Hall.” (Hedwall, Hugo Alfvén, s. 108-109) Efter hemkomsten gjorde Amerikakören en radiokonsert den 23 juli med några av sångerna ur turnéprogrammet. De överfördes den 5 maj 1939 till 78-varvsskivor. Skivorna och fotot sid 2 har ställts till förfogande av Mats Andersson, Orsa vars far, konditor Alf Andersson deltog som tenor i Amerikakören.

Einar Beyron medverkade som tenorsolist i Ivar Widéens Serenad (Tallarnas barr) och Alfvéns Serenad (Lindagull).

Skivorna innehåller Sverges flagga och Glädjens blomster samt Önskevisa och I bröllopsgården ur Aug Södermans Bondbröllop och slutligen En ängel har rört din panna av P.E. Lange-Müller med Einar Beyron som solist. Du kan lyssna på dem via Alfvénsällskapets hemsida http://www.alfvensallskapet.se

20

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Hugo Alfvén som kördirigent AV JAN OLOF RUDÉN

H

ugo Alfvén tillhörde sin tids allroundutbildade tonsättare som också var dirigenter, något som var nödvändigt för att få inkomster innan STIM-ersättningar började bli den dominerande inkomstkällan under andra hälften av 1900-talet. Han tjänade sitt levebröd som Uppsala universitets director musices, dvs. i praktiken dess kapellmästare vid sidan av dirigentuppdrag vid de filharmoniska orkestrarna i Sverige och – sällsynt – i utlandet. Efter sin utbildning som violinist och tonsättare i Stockholm med debut som symfoniker 1897 studerade han dirigering i Dresden hos hovkapellmästaren Hermann Kutzschbach från oktober 1901 till mars 1902. Alfvén beskriver undervisningen i sina memoarer ”Otaliga gånger inpräntade han i mig, att hemligheten med slagtekniken låg inte i vare sig armbågsleden eller i axelleden utan i handleden” (Alfvén, Tempo furioso, s. 86). Undervisningen gick till så att Alfvén dirigerade en imaginär orkester och Kutzschbach realiserade resultatet vid flygeln och kommenterade. Alfvéns dirigentdebut framför en riktig orkester var med Kungl. hovkapellet 1903 då han dirigerade egna verk. Alfvéns körer Den första gången Alfvén stod framför en kör var i Leksand

1904 då han dirigerade Leksands kyrko- och hembygdskör i sin egen Frihetssång och i de nya arrangemangen Och hör du unga Dora och Herr Peders sjöresa. (L Hedwall, Hugo Alfvén, s. 43). Detta var början till Alfvéns engagemang i hans älskade Siljansbygdens körförbund, vilket varade ända till 1957. Fördelen med denna blandade kör var att det var mindre omsättning i leden än i studentkörerna i Uppsala och att den så småningom kom att omfatta 150 sångare vilket Alfvén tyckte var idealiskt. (Alfvén, I dur och moll, s. 136)

bundet (till 1943) vilket bl. a innebar framträdanden med jättekörer: 6500 sångare i Göteborg 1923, 7500 sångare på Stadion 1930 och i Göteborg 1936 (där allt höll på att gå överstyr) men också turnéer till Lübeck, Berlin, Prag och Wien 1926 med en hundramannakör och till Delawarejubileet i USA 1938 med en 70-mannakör. 1935 blev han dirigent för den nybildade Uppsala blandade studentkör (till 1938 då Alfvén flyttade till Dalarna). Den gav sin första konsert den 18 maj tillsammans med Allmänna Sången (Alfvén, Final, s. 172ff)

När Alfvén blev director musices i Uppsala från ht 1910 blev han snart engagerad som dirigent i OD och kvarstannade som sådan långt efter sin pensionering, till 1947. Den utvecklades under Alfvéns hand till en elitkör. Men också andra uppsalakörer ville ha honom som dirigent. Med den blandade kören Filharmoniska sällskapet gav han sin första konsert i april 1911 då man uppförde satser ut Berlioz L’enfance du Christ och La mort d’Ophélie med Akademiska kapellet som orkester. Denna kör hade grundats under J A Josephsons tid som director musices och domkyrkoorganist för att framföra oratoriska verk men verksamheten tynade under Alfvéns tid.

Slagteknik Hos Kutzschbach hade Alfvén fått lägga sig vinn om knapphet i slagtekniken, alltså en effektiv teknik utan onödiga rörelser. Men det var viktigt att hålla ögonkontakt med musikerna vid insatser. Dessa ideal uppfylldes med råge av Arthur Nikisch som Alfvén hade upplevt som dirigent redan innan han själv började studera dirigering. Dessa regler ser man återspeglade i de fotografier som återger Alfvén som orkesterdirigent. Där står han bekvämt upprätt och håller ofta dirigentpinnen högt med utsträckta armar. Det finns en konsertupptagning på film som visar att han mycket väl kunde ta ut rörelserna med sträckta armar när det var befogat.

1919 utsågs han till dirigent för manskören Allmänna sången (till 1931, även 1934-38) som var mindre anspråksfull än OD. 1921 blev han förste förbundsdirigent i Svenska sångarför-

Som kördirigent var det inte nödvändigt med dirigentpinne. Ett speciellt problem var de tusenmannakörer han ställdes inför vid sångarfesterna. Det visade sig emellertid att det

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


gick lika bra att leda kören utan taktpinne. Och utsträckta armar omväxlade med mer ”normala” sätt att dirigera när det inte var fråga om så stora körer. Instuderingsarbetet OD var den kör som Alfvén kom att skörda sina största framgångar med. Det är också OD-ister som varit mest talföra när det gäller att berätta om detaljer i instuderingsarbete och framföranden. Alfvén trivdes med ungdomen i Uppsala och hade ett kamratligt förhållande till sångarna i OD som fick säga Hugo och han spelade en stor roll också för deras personlighetsutveckling. När Alfvén tillträdde i OD infördes nya repetitionsmetoder. Kören delades t ex. i grupper. Rösterna tränades och sångarna tillsades att ta sånglektioner. Uppsaliensiskt vibrato offrades för välljud. Det var inte oväsentligt vilket innehållet i de tonsatta texterna var. Enligt Gunnar Hultman, som var ODist men också solist i kören berättade Alfvén vid första repetitionen mycket målande om innehållet i det nya körstycket. Det var varje sångares skyldighet att iaktta varje detalj när det gällde textuttal, konsonanter och vokalers återgivande i sång. På sångarfärder övades ständigt på alla detaljer, i synnerhet pianissimo. Ett gediget instuderingsarbete och ögonkontakt mellan sångare och dirigent kunde tillåta särskilda effekter som diminuendo a niente så att åhörarna inte kunde avgöra när stycket var slut, något som alltid hade god verkan. Alfvén var mån om artikulation och dynamik, vilket mycket målande skildras av en av del-

22

tagarna i Svenska Sångarförbundets kör 1926 när den samlades inför turnén till Lübeck, Berlin, Prag och Wien. Alfvén var vid första mötet med kören inställd på att de nummer som skulle framföras samma dag på Stadion och på Skansen måste repeteras in på denna generalrepetition. Alfvén citerar själv andrabasen Einar Pahlbergs beskrivning (Alfvén, I dur och moll, s. 317 ff) — — Det är Stockholm under värmeböljan. Wienkören övar i Frimurarehuset. Basarne stå lull på tidningsprydda stolar. I fonden en flygel, full av rockar och kragar, dem ägarne slängt för länge sedan. Här skall sjungas! Svetten lackar. Lad os hvirv-lehe-he! Bort med halsdukar och västar! »Utmärkt, ljuger den gode Alfvén, nu tar vi Domaredansen, Nu vilja vi begynna ... Allt går bra. Basarne äro framme vid sitt solo. Femtiosex grova och fruktansvärda basar suga nu i allt vad struparna förmå.» »N-u vilja vi be-gy-yn-na- en do-o-ma-re-da-ans, me-en doomaren — Alfvén klappar i småhänderna. Det är inte enbart av förtjusning, det få vi sedan erfara. Men basarna stå svettiga och flåsande, i glad förväntan på det beröm, som måste komma. — Joo Du, gode doktor, här fick Du allt höra på svensk koloratur.» »Men doktorn bara tittar på sina stora bofinkar och säger med sin milda stämma: Nej men, kära mina vänner, nu skämtar ni med mej?» »Basarna: ????…, 56 st.» »Jo — förstår ni, hur det låter? Vet ni, vad det ger för ett intryck? — Jo, det att åka kana i en såpkagge — Nej, ni förstår

— det skall vara stackato, marcato. Det skall vara som hugg av tveeggade svärd, som sköldmöns blickar, som trumeld från kulsprutor, som — — — ja, ni förstår?» »Joo, vi förstå.» »Alltså, nu börja vi igen. Tenorerna kan sitta ned så länge.» »Nu-hu vil-ja vi be-gy-hyn-na en do-ho-ma-re-da-hans, mehen do-ho-ma-ren ä-her hin-te he-he-he-he-ma-ha-ha-ha-ha — — —. » »Sakta i början, men efter hand i allt raskare tempo. Magar arbeta, ögon stå på skaft. Om och om igen. Allt vildare går dansen. Svettpärlor trilla. Kulsprutan går.» »Tenorerna sitta stumma i beundran och bävan. Tänk vad dom kan, och så länge. Efter en halvtimme klappar Alfvén händerna igen. Det är tecken. Han vill tala. —» »— Herre Gud, vad ni sjunger vackert — vi tar’et en gång till.» »Ta-ta ta-ta-ta-ta ta-ta-ta-ta ... smattrar kulsprutan igen.» Det är bra, det är utmärkt! Äntligen vila. Hundrakilogubbarna sjunka ned, så djupt en bas kan sjunka. Mången kommer sedan aldrig upp igen. Det var ‘avgrundsbasarna’ i utlandspressen.» »Alla så säga de: Hå, hå, Hu! — Magen värker, kroppen ömmar. Svetten rinner, hör, hur det plaskar. Lyss! Det är de ömma tonernas vågskvalp.» Hur lät det då? Alfvén var noggrann med tempot. Men innanför detta skedde dragningar för att framhålla innehållet i texten och fermater kunde hållas ut på operavis – ”tills ni bli blåa i ansiktet” –

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


alltså ett mer målande framförande än vi idag tycker passande. En jämförelse mellan två versioner för manskör av Sverges flagga visar diametralt olika uppfattningar. Alfvén dirigerar Kempekören på SCD 1036 (Hugo Alfvén) och Robert Sund dirigerar OD på BIS CD 633 (OD sings Alfvén). Alfvéns version ligger nära en taktfast marsch, där särskilt eftertryck ges åt begrepp som låg Alfvén om hjärtat och var anledning till att han komponerade en ”alternativ nationalsång”: ”Sverges, sjunger, tappra, stråla, flagga, ära, Gud, starkt, svenska folk”. I Robert Sunds version är det det melodiska flödet och välklangen som står i förgrunden och det patriotiska innehållet är nedtonat fram till allargandot i slutet. I det här fallet utfaller jämförelsen inte enbart till Alfvéns nackdel. Han förekommer som kördirigent på SCD 1036 även i Champanjevinet med Kempekören och i Vallvisa från Älvdalen med Hanser Lina Göransson och Siljanskören, här i ett betydligt långsammare tempo och med innehållet mer framhävt än i de versioner vi brukar höra i våra dagar. Siljanskören var ju Alfvéns instrument framför andra när det gällde framföranden av hans folkvisebearbetningar. Det vilar något teatraliskt över fram-

förandet som påminner om skådespeleri och övertydliga uttal i 1930talets svenska filmer. Orgelrörelsens mer avskalade klang och madrigalkörens numerär samt tillgången på kvinnliga körsångare avlöste Alfvéns mångröstade ”vokalorkester” och ledde till de n nya svenska körklangen som i sin tur har firat triumfer. Tidigare publ i Körledaren 4/2004

Bara i beväringsvisor Dirigenten Hugo Alfvén är fortfarande en ganska okänd person. Det är som att tonsättaren Alfvén står i vägen för att dirigenten Alfvén ska få berättigad uppmärksamhet. Carl-Gunnar Åhlén har några mindre artiklar pekat på orkesterdirigentens eminens – se bl a Åhléns artikel i boken ”Hugo Alfvén, en vägvisare”. Hugo Alfvén som kördirigent, däremot, är ett nästan oskrivet kapitel, detta trots att han i decennier ägnade sig åt den konsten och var en minst sagt aktad körledare. En litet bidrag till historien om Hugo Alfvén som kördirigent ger ett brev som kyrkomusikerna i Johannes församling i Stockholm haft för ögonen och som kommit till Alfvénianas kännedom. Brevet är skrivit till Knuts Anders Olsson (19141989), prästman, under lång tid verksam i Aspeboda. Den musikintresserade Knuts Anders skrev tydligen till Alfvén och frågade om uttalet av personliga pronominas objektsformer. Brevmottagaren tvekade inte om svaret: Käre Knuts Anders Olsson! Här följer ett vänskapligt råd, som gäller alla sångare: Sjung aldrig ”mej”, ”dej”, ”sej” och ”dom” annat än i beväringsvisor och liknande populära sånger! Den, som i folkvisan och annan musik med högre syftning använder ovanstående citerade pronomenformer – vilka ju tillhöra talspråkets tarvligaste och vulgäraste vardagsord – han gör sig skyldig till en stilbrytning, som i fråga om fulhet och smaklöshet svårligen kan överträffas. Din tillgivne Hugo Alfvén Tibble 8/9 1941

Alfvéniana 3-4/04 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Marie Krøyer-Alfvén – från konstnärshustru till konstnär Marie eller Maria? Triepke, Krøyer eller Alfvén? Det är svårt att fixera bilden av Hugo Alfvéns andra hustru, vilket redan problemet att benämna henne visar. Ärligt talat är hon mest känd som hustru till två berömda män: den danske stormålaren P. S. Krøyer och Hugo Alfvén. En omvärdering av henne är på väg att ske. Två danska biografier om henne är tecken på hennes ökade synlighet – Toni Arnolds ”Balladen om Marie” är dessutom översatt till svenska. Även om skildringarna har henne i centrum, är det oundvikligt att strålglansen från hennes makar förminskar hennes egen lyskraft. Fullständigt egen uppmärksamhet fick hon dock i somras, Leksands konstmuseum visade hennes konst och hennes inredningar. Konstverken tillkom i hennes ungdom, möbler och textilier under hennes båda äktenskap. Den sevärda utställningen avslutades den 11 september med ett symposium betitlat ”Marie Krøyer Alfvén – konst och musik i nationalromantikens Norden”. Fyra talare presenterade sina perspektiv på ämnet: Hans-Henrik Brummer, chef på Prins Eugens Waldemarsudde, Lise Svanholm, dansk konstvetare som skrivit en biografi om föremålet och givit ut hennes brev, Gunnar Ternhag, musikvetare med flera Alfvénböcker på sin opuslista och tidigare Hugo Alfvénsällskapets ordförande, samt chefen för Lek-

sands konstmuseum, Martin Olin. Som en förlängning på symposiet arrangerades i Leksands vackra kyrka en konsert med uteslutande Alfvénmusik. Församlingens kyrkomusiker, Henrik Alinder, hade skapat ett varierat program som kommenterades av Gunnar Ternhag.

Körverk, solosånger, orgelstycken och pianomusik gav en nyansrik uppfattning av Alfvéns musikaliska skapande. Bara orkestermusiken saknades. Två rariteter fick Leksandspubliken ta del av. 1897 skrev Alfvén ett verk för orgel och horn: Notturno elegiaco. Detta ungdomsverk föll snart i glömska. 1951 tog Otto Olsson och hornisten Axel Malm upp verket till Alfvéns stora förvåning – och glädje. De som åhörde uppförandet i Leksand kunde konstatera att stycket absolut har sitt värde. En synnerligen romantisk miniatyr av en 25-årig tonsättare. Vidare framfördes en av tonsättaren utförd orgelbearbetning av Andante religioso som ursprungligen är en sats ur Uppenbarelsekantaten, en av Alfvéns få kyrkliga kompositioner. Precis före konserten skedde kransnedläggning vid Marie

Krøyer-Alfvéns grav på Leksands kyrkogård. Hon vilar under en enkel gravvård tillsammans med sina båda döttrar: Vibeke som hon hade med P. S. Krøyer och Margita från äktenskapet med Hugo Alfvén. Bara ett femtontal meter därifrån, på andra sidan grusgången, ligger Hugo Alfvéns grav som kröns av Carl Milles byst av sin vän. Så förenade ödet dessa personer till slut. GUNNAR TERNHAG

Triangeldrama mellan Krøyers och Alfvén i den danska dramatikern

Vivian Nielsens gestaltning hade Sverigepremiär på Folkteatern i Göteborg den 9 oktober och spelas året ut.

Alfvén i Roslagen var rubriken på en konsert i Länna kyrka den 13 juni då ett massivt uppbåd av körer i Roslagen samt vokal- och instrumentalsolister framförde musik komponerad i Stockholms skärgård eller med anknytning till den eller andra ungdomsverk av Alfvén. Roslagens MusikTeater under sin dynamiske ledare Berth Eriksson producerade denna konsert i samarbete med Alfvénsällskapet och med bidrag från Alfvénfonden.


Alfvéniana 3-4/04