Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/04 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Peterson-Berger och Alfvén Läs om Alfvén i Roslagen m.m.


Alfvéniana 1-2/04

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

”Hans alstringsförmåga tycks vara uttömd” : Peterson-Berger vs. Alfvén. Av Henrik Karlsson 3 Hugo Alfvén – en vägvisare. Recension av Rolf Haglund 10 Hugo Alfvén i Roslagen. Av Jan Olof Rudén 12 Hugo Alfvén: Universiteteskantaten ; Uppenbarelsekantaten. Recension av Tomas Block 21 Midsommarvakans mästare i halvslummer 24 Framföranden 24

Ansvarig utgivare: Gunnar Ternhag Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8 113 43 Stockholm tel. 08-33 83 69 e-post jan.olof.ruden@chello.se Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@home.se Postgiro: 42 88 52-8

Omslaget:

Wilhelm Peterson-Berger. Original i Musikmuseet, Stockholm

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Medlemsförmåner

ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

 Tidskriften Alfvéniana  Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand  Filharmonikernas Alfvénskivor kostar 125 kr vid inköp i Konserthusshopen i Stockholms Konserthus (öppen isamband med konserter)  Rabatt på Alfvénskivor av märket Bluebell och Phono Suecia när de köps direkt från producenten 30% rabatt på ordinarie pris vid ett inköp av musiklitteratur hos Akademibokhandeln LundeQ i Uppsala

Ett mäktigt verk för manskör som Alfvén komponerade på gamla dagar inspirerad av starka upplevelser av Stockholms skärgård i sin barndom och ungdom

2

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Henrik Karlsson

”Hans alstringsförmåga tycks vara uttömd” Peterson-Berger vs. Alfvén

F

rån förra sekelskiftet och långt in på 1900talet var majoriteten av de tongivande musikkritikerna i svensk dagspress också tonsättare. Det ansågs på den tiden inte ligga någon konflikt i detta, det var närmast en förutsättning för kritikeryrket att kunna hantverket från grunden. Fördelarna var naturligtvis att läsarna fick ta del av kompetenta – men inte alltid objektiva – beskrivningar och bedömningar av verken på en nivå som icke-tonsättare aldrig skulle ha kunnat prestera.

ningar och framföranden av verken på konsertprogram och musikfester. Peterson-Berger själv accepterade inte tanken att han själv kunde vara skuld till den förföljelse från ”atterbergarna” som han grämde sig över på ålderns höst och ångrade aldrig vad han skrivit, åtminstone inte utåt. För honom själv fick de aggressiva utfallen mot generationskollegerna negativa konsekvenser i dubbelt måtto. Kritiska recensioner av hans senare verk bemöttes av överdrivet panegyriska försvarsartiklar från den närmaste vänkretsen, något som snarast gav motståndarna ytterligare vatten på kvarnarna.

Det rör sig om drygt 30 recensioner som täcker Alfvéns viktigaste verk: de fyra första symfonierna, violinsonaten, de flesta kantater, En skärgårdssägen, Bergakungen och Alfvéns officiella debut som operakapellmästare 1906. Flera av verken recenserar Peterson-Berger vid upprepade tillfällen, så t.ex. symfoni nr 2 inte mindre än fyra gånger (1899, 1905, 1907 och 1915) och lika ofta violinsonaten.

Hugo Alfvén var en av dem som ansåg sig vara illa behandlad av Peterson-Berger, som anmälde Alfvén-verk från 1896 till 1929, alltså under hela sin verksamma tid som kritiker.

Lennart Hedwalls Alfvénbiografi från 1973. Spänningen och fiendskapen tycks ha varit konstant, även om den mest utspelades som schackdrag bakom kulisserna, naturligtvis

Den ömsesidiga rivaliteten och animositeten mellan PetersonBerger och Alfvén är väl känd och beskriven, inte minst i

Självfallet fanns baksidor av de dubbla identiteterna eller lojaliteterna, även om just Wilhelm Peterson-Berger hävdade att skrivande och komponerande var två sidor av samma sak. De kunde både hämma individuella konstnärskap och cementera fiendskaper över decennier. Vi måste komma ihåg att musikkritikernas tilltalston var oändligt fräckare och elakare i början av 1900-talet än den är i dag. Där var Peterson-Berger en av de stilbildande, om än inte alltid den mest oförskämde. De som sågats jämte fotknölarna glömde inte oförrätterna utan hämnades vid tillfälle utifrån sina andra maktpositioner, genom att bedöma tonsättarkritikerns egna verk negativt och att sätta stopp för beställAlfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 3


också på skvaller- och kotteriplanet, och via recensionerna i Dagens Nyheter. Sannolikt undvek de också att mötas personligen – i Peterson-Bergers närmaste umgänge fanns inga tonsättare – och de hade inga höga uppfattningar om varandras musik. Men åtminstone i det retoriska hade PetersonBerger ständigt övertaget. Kritikerspalten var hans suveräna spelplats, där han kunde ge små tjuvnyp och gliringar närhelst det passade honom. Ett exempel. Peterson-Berger var alltsedan sekelskiftet 1900 påtagligt fixerad vid folkraser och folkkaraktärer i relation till musik, något som under 1910och 20-talen tog sig uttryck i ett antal antisemitiska utfall i kombination med hans allt mer rabiata motstånd mot ”kakofonisterna”, d.v.s. den musikaliska modernismen i allmänhet. Om det inte fanns konkreta rasmässiga och etniska förhållanden att dra fram, kunde han spekulera kring musikaliska ”bastarder”, och här blev Alfvén liksom Richard Strauss och Sergej Rachmaninov måltavlor för hans sarkasmer. I en recension av Operans symfonikonsert i mars 1914 gör Peterson-Berger rasblandningarna till det stilistiska huvudtemat, som skruvas in absurdum. Dirigenten Armas Järnefelts ”halvryska härstamning” nämns, Sibelius Dryaden och Nattlig ritt och soluppgång kallas för ”degenerationssymtom”, och Alfvén kallas ”bastardsjäl”: Var för dirigenten Tschaikowski rasfrändskap och Sibelius familjefrändskap, så företrädde Alfvéns Skärgårdssägen otviveaktigt själsfrändskapen. Denna teatraliska eklekticism, som blandar ”Vandrarens” motiv ur

4

Alfvéniana 1-2/04

”Sigfrid” med allehanda andra effektfulla ingivelser av Wagner och andra (till och med Griegs Landkjending får den äran), den är otvivelaktigt det trognaste uttrycket för en bastardsjäl. (DN 14.3.1914) Violinsonaterna Men låt oss börja från början. För Peterson-Berger kom syskonen i prästfamiljen Tirén från Oviken att få stor betydelse, som musikaliska inspiratörer och bollplank, som introduktörer till landskapet Jämtland och som personliga vänner. Det var målaren och violinisten Johan som lockade ut Peterson-Berger på hans första fjällvandring. Stationsinspektorn och jojkinsamlaren Karl var liksom den yngste brodern Lars nära vän och förtrogen under lång tid. Karl Tirén berättar i ett brev just om kritikern-tonsättarens dubbelspel. Peterson-Berger använde nämligen under de fyra första åren som kritiker i Dagens Nyheter signaturen –t– som alla undrade över. Vem var den anonyme musikanmälaren som skrev så initierat? Tidpunkten för Tiréns berättelse är lite diffus, men det bör röra sig om 1896, Peterson-Bergers första år som recensent. Han var då liksom Bror Beckman runt 30 år gammal, Hugo Alfvén var 24-25. ”Vid tiden för Ovikssonatens tillkomst inträffade en episod som torde äga någon betydelse för bedömande av de berörda stridigheterna mellan PetersonBerger och hans dåvarande goda vänner Bror Beckman och Hugo Alfvén. Dessa träffades ofta hos min bror Johan, som var engagerad fiolist och ofta utnyttjades av komponerande pianister, som studerade vid Akademien. De tre vännerna arbetade på var sin fiolsonat i

glädje och trygghet, men en viss oro hade uppstått i musikkretsar därigenom att en anonym sign. –t– börjat skriva vassa kritiska omdömen om den ene och den andre av annars ansedda musiker. (…) Vid denna tid började de berörda stridigheterna mellan de tre andra komponisterna; om ordet ”propter” eller ”post” härvid bör användas, må andra avgöra, men stridigheterna tilltogo och bror Johan drog sig tillbaka, och den s.k. Ovikssonaten blev aldrig färdig.” (Brev från Karl Tirén, sannolikt till Telemak Fredbärj, dat. 5.5.1945. DAUM) Uppgiften att Beckman, Peterson-Berger och Alfvén en gång var goda vänner må räcka. Tiréns minne femtio år efteråt är inte helt tillförlitligt beträffande kronologin: Beckmans sonat var komponerad redan 1893, och då hade Peterson-Berger ännu inte börjat vid Dagens Nyheter. Däremot är det helt riktigt att han (under signatur) anmälde Alfvéns violinsonat som uruppfördes vid dennes soaré den 20 mars 1896. Om det stämmer att de tre tonsättarna umgicks medan fiolsonaterna koncipierades, rådfrågade Johan Tirén om tekniska detaljer och kanske också spelade upp partier för varandra, måste man förstå Alfvéns bestörtning när det visade sig vara Peterson-Berger som recenserade hans violinsonat som om den vore skriven av en vilt främmande människa. Den livslånga rivalitet och fiendskap som rådde mellan de två tonsättarna kan alltså ha grundlagts redan under Peterson-Bergers första år som recensent. Peterson-Bergers omdöme om sonaten är värt att återges i sin helhet, eftersom blandningen av uppriktigt beröm och reserva-

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


tioner är ett huvudstråk i alla hans Alfvén-recensioner ända fram till 1929. Man kunde sammanfatta det i ”löften som inte infriades”. Vid Hugo Alfvéns soaré i Vetenskapsakademien i går afton kom fyra kompositioner av soarégivaren till utförande. De ådagalade alla sin upphovsmans obestridliga begåvning. Den inblick de skänkte i den unge konstnärens känsloliv och estetiska idévärld visade emellertid även, att där ännu sjuder och jäser i oroligt sökande efter tondikternas stoff och i nyss börjad, våldsam kamp för deras form. Den i går spelade sonaten gav i sina yttersatser ett prov härpå. I inledningssatsen ”Allegro lugubre” (en antagligen för italienska öron något djärv kombination) gällde det innehållet, i finalen formen. Vad det förra beträffar, skall för visso en skärpt självkritik snart lära den unge komponisten att bland allt det, som hos honom söker form och liv välja, blott det som bar den största personliga kraften och till följd därav den största konstnärliga allmängiltigheten. Det ovannämnda allegrot bjöd ej på betydande tankar, men de förrådde dock sitt ursprung från ett naturell, där betydande tankar otvivelaktigt kunna födas. Vad formen angår, var den särskilt i finalen men även i de övriga satserna ännu något ungdomligt obehärskad. Scherzots första repris och mellansats var mest lyckade. Andantet innehöll även många verkligt vackra saker och var (i motsats till finalen och den senare spelande romansen) av enhetlig totalverkan, ehuru man på flera ställen märkte ”sömmarna” väl tydligt. (DN 21.3.1896; stavningen här moderniserad)

Alfvéniana 1-2/04

Jag går förbi Peterson-Bergers anmälningar av Alfvéns första två symfonier eftersom verken och mottagandet är väl beskrivet tidigare och gör halt vid den tredje symfonin. Under åren fram till 1907 recenserade Peterson-Berger förutom symfonierna också Midsommarvaka, Sekelkantaten, Klockorna och Herrens bön. Han nagelfor de tre kantaterna rätt ingående och skrev apropå Sekelkantaten: Men att, såsom skett, använda ordet ”beethovenskt” om verket är att utsätta hr Alfvén för ett oförtjänt löje. Likaså har denna tonsättare givit så rika löften för den tid, då han skall ha väckt sin ännu slumrande personlighet – ty hr Alfvén har ännu ej givit oss mycket av sitt eget – till fullt målmedvetet liv, att det vore skada, om hans utveckling stördes genom den överdrivna, fruntimmersaktiga personkult, som här i landet lurar på alla dem som gör succé, och som hr Alfvén tydligen ej heller undgått. Det är att hoppas att han ej låter förvirra sig av dessa välvilliga och i bästa fall av mera känsla än förståelse för musik besjälade kotterier, som vill blåsa upp honom till en storhet för att sedan spela ut honom som en trumf mot förmenta antagonister. Att utnämna någon till snille är en löjlighet. Ännu löjligare blir det i förutvarande fall, då man ser vilka som undertecknar utnämningen. (DN 4.1.1900; stavningen moderniserad) Tredje symfonin Peterson-Bergers uppläxning av de ”kotterier” som rosade och förde fram Alfvéns nya verk är något av en fixering som återkommer i senare recensioner. Till dels var det väl en kritik av ett effektivt PR-system, skulle vi säga i dag, och ett underkän-

nande av publiken som sägs sakna ”varje spår av musikalisk fackbildning och verklig omdömesförmåga, den dömer endast på känn”. Men man kan inte undgå att notera en underton av ren avundsjuka från Peterson-Bergers sida. Åtminstone inom musikens dåvarande högstatusområde, symfoniken, var ju Alfvén framtidslöftet, inte Peterson-Berger. Den sura kommentaren om publikens obildning inleder Peterson-Bergers anmälan av Alfvéns tredje symfoni, som framfördes i repris vid Operans symfonikonsert den 16 februari 1907 efter uruppförandet i Göteborg den 3 december året innan. I förbifarten passar han på att post festum kritisera också Alfvéns andra symfoni genom att referera svårigheterna att få den uppförd utomlands. Man vill hoppas – fortfarande. Hugo Alfvéns tredje symfoni, som beklädde värdigheten av inlednings- och huvudnummer vid Operans tredje symfonikonsert, ger ingen särskild näring åt dylika förhoppningar, men avvisar dem icke heller. Det enda för tonsättaren nya i hans E-dur-symfoni är exposéernas förvånande – man skulle nästan vilja säga lättvindiga – knapphet: andra huvudtemat följer omedelbart på det första utan några bitemagrupper, utan några introducerande mindre genomföringar. Det ger åt det hela ett oförnekligt drag av flyktighet, nästan tillfällighet. Det är ingenting särskilt starkt eller tankedjupt som med detta verk lösgjort sig ur tonsättarens inre – med denna inskränkning kan man otvunget njuta av det helas otvungna stämning, det första allegrots scherzoaktiga munterhet, adagiots smäktande klangskönhet, som kanske endast en smula för öppet skattar

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 5


åt den speciellt ”verkningsfulla” orkesterljuvheten, det officiella scherzots något förnämare torrhet och finalens rastlösa rörlighet. Att påstå att man här möter nya tankar och stämningar, att tonsättaren här beträder nya banor eller att han särskilt utvecklar de karaktäristiska dragen, vare sig i sin nationalitet eller sin individualitet, vore föga sanningsenligt – eller föga sakkunnigt. Första satsen har en viss svensk fläkt, men den är icke mycket stark och försvinner i de följande satserna. Första [Andra?] satsen har en löftesrik personlig ansats, men även den sinar bort under verkets fortgång. Det hela är ingen enhet i mångfald, ingen stegring; det är underhållande, fackligt intresserad och välinstrumenterad musik, intet mer. Vad instrumenteringen angår, måste man dock invända att tonsättaren tydligen med allt större förkärlek begagnar sig av det orkestrala välljud, som i källverken – Wagners dramer – uttrycker ljust, ungdomligt svärmeri eller erotisk extas. Det bifall varmed symfonien mottogs av den fullsatta salongen var mycket varmt och hade ett visst tycke av ovation: tonsättaren som själv dirigerade, framkallades efter finalen upprepade gånger och hälsades med bravorop. Och dock hade man en känsla av att denna publikframgång icke stod i alldeles noggrant förhållande till reklamen före konserten; det var som om publikens misstänksamhet blivit väckt: här var möjligen eftergifter gjorda och hänsyn tagna, som icke överensstämde riktigt med den högsta konstnärliga värdigheten – en tanke i förväg på konsertframgången tycktes spöka i satserna. (DN 17.2.1907)

6

Alfvéniana 1-2/04

Några dagar senare infördes i Dagens Nyheter en insändare från Hugo Alfvén, riktad ”till den musikintresserade allmänheten”. Det Alfvén väl inte tänkte på var att PetersonBerger som tidningens förste musikrecensent alltid hade sista ordet i ordväxlingar av det här slaget, och att han dessutom hade övertaget att kunna göra tillägg som vinklade ämnet åt helt andra håll. Alfvén skriver: Med anledning av en artikel i Dagens Nyheter från förliden söndag av tonsättaren Peterson-Berger ber jag få påpeka ett ställe, ledsamt nog det enda där P.-B. försöker ingå på en saklig, fackmässig kritik. Han säger på tal om min E-dursymfonis lättvindiga exposéer: ”andra huvudtemat följer omedelbart på det första utan några bitemagrupper, utan några introducerande mindre genomföringar”. Jag vill upplysningsvis meddela att detta ej stämmer med verkliga förhållandet. Efter första satsen första tema följer en genomföring på 17 takter, vartill anknyter sig en bitemagrupp på 22 takter, hvilken förbereder sångtemats inträde. Alltså en dubbel överledningsgrupp på sammanlagt 29 takter. I finalen är andra huvudtemat föregånget av en genomföringsgrupp på 16 takter. Denna art av exposé har jag lärt av Beethoven, och den intresserade skall i en del av hans symfonier finna lika korta, ja, ännu kortare överledningsgrupper än de i min senaste symfoni förekommande. (DN 23.2.1907) Peterson-Berger svarar direkt, med nya ironier: Man får väl anta att den musikintresserade allmänheten inför ovanstående meddelande kän-

ner en sten vältas från sitt bröst och uppger en verklig lättnadens suck. Gudskelov: andra huvudtemat följer icke omedelbart på det första, det finns 39 takter emellan dem i första satsen och 16 i finalen. Hugo Alfvéns konstnärsrykte har med glans bestått den choque undertecknad med sin anmärkning riktat emot detsamma, ja, det strålar nu med än högre glans, ty se: Beethoven har också korta övergångsgrupper! För att tala allvarsamt, synes hr Alfvéns invändning föga överlagd. Han torde dock inse att det här icke kan bli fråga om hur man behagar benämna vissa partier av hans symfoni, utan blott om hur de verkar i förhållande till varandra. På mig har hans 39 takter icke gjort intryck av förmedlande övergångsgrupp. Antingen detta nu berodde på att kompositören icke lyckats forma ett verkningsfullt, med logisk och dramatisk kraft till sångtemat ledande mellan parti eller på att jag vid åhörandet gjort en felaktig analys, så var det i alla fall min skyldighet att uttala min observation och stå mitt kast. För att i möjligaste mån styrka sitt påstående borde hr Alfvén ha bifogat en avskrift av de ifrågavarande exposéerna i och för offentliggörande för att sätta den musikintresserade allmänheten i stånd att efter egen råd och lägenhet avgöra vem som har ”rätt”. Då detta helt naturligt ej låtit sig göra, torde tillsvidare mitt ord få stå mot hr Alfvéns, i avvaktan på att ett förnyat uppförande av symfonien ger mig tillfälle att bekräfta eller revidera mitt omdöme. I ett tillägg återvänder Peterson-Berger till sin kritik av förhandsomdömen och reklam för verk som ännu inte uppförts, beröm som består av

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”allmänna svävande, subjektiva, osakliga och obevisliga uttalanden” och som resulterar i en persondyrkan som bara skadar sitt föremål. Som extra salt i såren nämner han en uppgift han fått från Alfvéns förläggare i Köpenhamn att dirigenten Nikisch inte velat framföra Alfvéns andra symfoni med motiveringen: ”Solche Dutzendmacherei führen wir nicht auf!” Det är fullt möjligt att Peterson-Berger visste att Alfvéns ideal som dirigent var just Nikisch, som Alfvén sett och hört dirigera i Berlin 1897. I så fall var tillägget utstuderat elakt. Då jag själv vid denna symfonis första uppförande mottagit den med stor och uppriktig värme och uttalat den förhoppningen att verket skulle komma att vinna har de speciella Alfvénbeundrarnas hänförelse på vissa håll nått en temperatur som drivit denna i sig själv vackra och glädjande känsla till kritiklöst överdrivna och nästan löjliga uttryck, såsom då man på fullt allvar sammanställt Alfvén och Beethoven. Att en dylik dyrkan icke varit alldeles nyttig för föremålet tycks framgå av det faktum att hr Alfvén själv vid flera tillfällen icke skyggat tillbaka för den nämnda sammanställningen (se insändaren här ovan!).erkännande utomlands, syntes mig denna dom alltför hård och orättvis. Sedan dess Knappt två månader senare, på Påskdagen, framfördes symfonin än en gång. Peterson-Berger upprepar sin kritik: Jag kan efter ett förnyat åhörande endast upprepa mina omdömen från första uppförandet: denna symfoni är en frisk, välklingande och mångenstädes intressant komposition, bäst Alfvéniana 1-2/04

och originellast i första satsen, men underhållande även i de öfriga. Angående yttersatsernas exposéer vidhåller jag i allo min uppfattning att sångtemagrupperna ansluta sig omedelbart till huvudgrupperna: de 39 takter hr Alfvén i första satsen anser sig ha använt till att lämpligt förbereda andra temats inträde göra icke alls åsyftad verkan: de tar sig ut som hörande till huvudgruppen, och när sångtemat kommer, väntar man just att den riktiga övergångsgruppen skall börja. Vid ett förnyat åhörande framträder emellertid äfven starkare den osjälvständighet som vidlåder särskilt verkets båda senare satser: tredje satsen är alltigenom kalkerad på det Beethovenska symfonischerzot, med samma rörelse, rytmer, perioder och upprepningar som exempelvis sjunde symfoniens. I finalen erinras man bland mycket annat om Leonora-uvertyrerna. Att envisas förklara detta verk såsom särskilt svenskt eller särskilt epokgörande gagnar varken den svenska tonkonsten eller verkets upphovsman, utan vittnar blott om bristen på tillräckligt hög och säker måttstock – vårt svenska musiklivs mångåriga olycka. (DN 3.4.1907) När den tredje symfonin tas upp på Konsertföreningen 1915 är Peterson-Bergers dom skoningslös: ”hans utveckling förefaller emellertid vara alldeles avslutad, därför att hans alstringsförmåga tycks vara uttömd”. Apropå den andra symfonin, som också framfördes vid konserten, återvänder Peterson-Berger ännu en gång till den ”fullkomligt måttlösa och omdömeslösa beundran” den möttes av, och att en akademiledamot yttrat: ”Den bästa efter Beethoven”. Det ger PetersonBerger anledning att i en utvik-

ning jämföra Alfvén med Berwald, oförtjänt bortglömd, och vem som drar kortaste strået är lätt att räkna ut. Om Alfvéns tredje symfoni skriver han: Den akademiska kritiken, som för närvarande förefaller särdeles ofri och bunden av partipolitik och förutfattade meningar, slösar visserligen de mest rosande superlativ på allt vad denne kompositör frambragt, men ett faktum är i alla fall att en hel del därav icke vinner på ett förnyat åhörande. De svagheter som den utländska kritiken flera gånger påpekat, bristen på ursprunglighet och verklig innerlighet i stämningarna, uppfinningens konventionella prägel och de verkligt obesvärade lån som då och då överraskar åhöraren – de framträder för var gång allt tydligare och mer störande och kan ej motvägas av förtjänsterna, ledigheten i fakturen och orkesterbehandlingen. Över huvud taget är teknik den sämsta av alla räddningsplankor för en tondiktare. Liksom det är en blasfemi att berömma Beethoven för hans teknik – hans skissböcker visar att hans mödosamma och tunga arbetssätt blott var en strid mot tekniken, rutinen, som han för varje gång måste upplösa, smälta i inspirationseld, omgestalta – så står det å andra sidan fast att den odugligaste, betydelselösaste musik kan vara komponerad med glänsande teknik. Jag tror att det länt Hugo Alfvéns utveckling närmast till skada att både kunniga och okunniga beundrare gjort så stort väsen av hans teknik – det kan åtminstone ej ha bidragit till att inrikta han strävanden mot det enda värdefulla målet: självständighet. Hans utveckling förefaller emellertid vara alldeles avslutad, därför att hans alstrings-

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 7


förmåga tycks vara uttömd. Sedan många år har man icke fått höra annat än dessa välkända, ofta uppförda nummer, som även nu fyllde programmet. (DN 8.1.1915) Våren 1930 blev PetersonBergers sista säsong vid Dagens Nyheter. Han lämnade tidningen efter flera år av stridigheter med dess ledning och kände en stark leda inför dagsrecenserandet. Samtidigt som hans envisa motstånd mot all musikalisk modernism tilltar kan det hända att han tillåter sig generösare omdömen när han lyssnar på tidigare recenserade verk vid nya framföranden. Det gäller dock inte Alfvén. 1927 lyssnar han åter till dennes tredje symfoni och kommenterar den förstrött: Nutiden fick också vara med, fastän mera skenbart. Alfvéns E-dursymfoni har förmodligen kvar några av sina gamla vänner som anser den dölja djup och äkthet bakom sin konventionella eklekticism och muntra savoir faire. (DN 6.2.1926) Peterson-Bergers sista Alfvénrecension handlade om tonsättarens konsert i Konsertföreningen 1929 och upptog förutom den tredje symfonin Manhem, Uppsalakantaten och Lindagull. Han är överlag mycket kritisk: Konsertföreningens Alfvénkonsert fick tack vare den stora yttre apparaten ett pompöst och festligt förlopp. Man kan dock knappast påstå att de inre andliga tilldragelserna ägde en motsvarande betydelse. E-dursymfonin under tonsättarens egen ledning klingar visserligen betydligt friskare än annars, och dess första sats ger ett glänsande svenskt löfte – ehuru ibland uttalat med en lindrig

8

Alfvéniana 1-2/04

tysk brytning. Men andra satsen lider även i detta vårdade utförande av huvudtemats alltför populära och om Sankeysånger erinrande sentimentalitet, och i scherzot och finalen sinar ingivelsen alltmer och ersättes med en temperamentsfull och rutinerad eklekticism: Beethoven, Grieg, Wagner, högdramatiska operapauser m.m. Likväl tedde sig denna symfoni nu som inledningsnummer betydligt blodfullare och mera levande än det som följde efter. (DN 7.3.1929)

Det är ett i sin eklekticism – som vandrar fram och åter mellan Händel och Wagner, Verdi och Liszt – naivt verk och samtidigt i sin skolpedantiska strävan efter riktig oratoriestil och mönstergill polyfoni betydligt reflekterande. (…) Totalintrycket av det förnyade åhörandet blev: grann, habilt gjort musik, men tom, utan religiös känslovärme, utan personligt liv, utan teknisk egenart. Dess upphovsman har ej velat nå högre än till det som brukar komponeras på dylika texter. (DN 4.3.1914)

Andra verk Peterson-Bergers omdömen om de samtida tonsättarkollegernas verk har absolut ingen betydelse för den ”kanon” som dagens musikliv upprättat, det är jag helt övertygad om. Men det förtjänar att diskuteras om han ändå inte gjorde rätt så relevanta bedömningar i många fall, sett mot den sållningsprocess som skett under hela 1900-talet. Här några andra exempel ur hans Alfvén-recensioner:

Sånger Tonsättaren visar som romanskomponist mycket sinne för totalklang och harmoniska finheter, mindre för tacksam, enkel sångmelodi och smärt, välvuxen form. De grepp han gör in i de tonsatta dikternas olika stämningar förefaller även en smula vaga, trevande, ej nog raska, fina, känsliga, träffande. Bäst är i detta hänseende den vackra, solskimrande Två fjärilar. (DN 11.3.1905)

Herrans bön Sådant verket nu är, kan det sägas vara talangfullt gjort och innehålla goda enskildheter. Den sista stora, åttastämmiga kören med fuga är särskilt imponerande i sin energiska och kraftiga genomföring: fugaformen är, som det tycks, en specialitet hos tonsättaren. Även första och andra avdelningarna innehåller välklingande saker. Minst tacksamma är solonumren, där åtskilligt förefaller krystat och konstlat. I allmänhet kunde man önska, att tonsättarens tankar präglades av större ursprunglighet och omedelbarhet, av större koncentration i formen och en mera dramatisk gestaltning (DN 1.12.1902)

En skärgårdssägen Som tonmålning av böljesorl och solglitter på vida fjärdar innehåller detta sista verk en hel del beaktansvärda och briljant gjorda detaljer. Den tematiska uppfinningen är mindre pregnant, och i de tämligen rikligt inströdda episoderna av upprörd, dramatisk karaktär används rätt välkända medel av rytmisk, dynamisk och harmonisk art för att väcka föreställningen om en fortlöpande och av plötsliga katastrofer hejdad handling. Intrycket av tonmålning blir därför här, som i Midsommarvakan, det övervägande, och i denna egenskap är verket både intressant och synnerligen välljudande. (DN 1.4.1905)

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Och Alfvéns Skärgårdssägen är redan en gammal historia; har för resten aldrig verkat vidare ny, men sorglig och långdragen, fastän det inte fick sägas de första åren. (DN 11.10.1923) Symfoni nr 4, I havsbandet Det blev en rätt egendomlig upplevelse. Det första och sedan alltmer förstärkta intryckte var att Uppsala måtte ligga musikaliskt längre bort från Stockholm än man i allmänhet tror. Denna musik var så utpräglat från 1890-talets slut, från Richard Strauss-epokens och Wagnerepigonismens stora glansdagar, att man trodde sig drömma: skriver vi verkligen 1920? Så mycket skickligt och oförskräckt serverad efterklang av Bayreuthmästaren vet sig undertecknad aldrig ha hört på en gång. Det började mycket behagligt med kromatiken och naturmystiken ur ”Nibelungens ring”. Sedan kom verket bästa moment, en verklig ingivelse: på långt avstånd sjunger en tenor trånande vokaliser till orkesterns pianissimo. Det är visserligen Tannhäuserklanger, men det tjusar örat och tycks lova något stort. Men när sedan en sopran upphäver sin röst i parallella fraser är effekten redan betänkligt banaliserad och operamässig och vid de båda människorösternas tvåstämmiga sång i tredje avdelningen är effekten närmast olustbetonad, mest på grund av den totala bristen på musikaliska tankar, men även därför att man, enligt kompositörens egen anvisning, skall här tänka på Frödings ryktbara ”En morgondröm”. Efter denna tvivelaktiga klimax följer en final, som utgör ett fullständigt Wagnerkompendium, med ”Tristans” erotiska kantilena och

Alfvéniana 1-2/04

”Ragnaröks” sorgestämningar som huvudmotiv (…) (DN 24.2.1920) Festspel (…) den banala och tomma kompositionen länder sin upphovsman till ringa heder, det vare sagt för femtielfte gången (DN 3.10.1921) Bergakungen (…) och en musik där allt vad de senaste hundra åren frambragt av dansrytmer, exotiska, österländska, nordiskt sagofantastiska, italienska, slaviska, passerar revy, ledsagat av Wagners och Strauss orkester, med kromatik, bassi ostinati och hela den mer än välkända apparaten. De talrika svenska folklåtarna, som Alfvén är en mästare i att behandla orkestralt, passar inte synnerligen i denna omgivning, annat än som de enda tonande motsvarigheterna till de svenska landskapsbilderna; för övrigt bildar de liksom en värld för sig, ett släkte levande i förskingringen, plötsligt och inte alltid i lämpligaste ögonblicket uppdykande ur det kosmopolitiska och eklektiska tonhavets virvlar. (DN 8.2.1923)

”eklekticismens” och ”Wagnerepigonernas” väg stängde Peterson-Berger i sina recensioner i praktiken alla framkomliga vägar, också för sitt eget komponerande. Wagner-epigoner som Strauss och Alfvén ringaktade han, modernismen var utesluten och i den klassicerande Beethoven-Brahms-stil som han satte högst fanns inte mer att hämta.

-------------------------------------Peterson-Bergers recensioner i Dagens Nyheter av Hugo Alfvéns kompositioner

21.3.1896 21.12.1898 15.2.1897 3.5.1899 17.11.1899 22.11.1899 4.1.1900 11.1.1900 18.11.1900 2.12.1902 11.5.1904

11.3.1905 Axplocken ur recensionerna ger en antydan om PetersonBergers egna ideal och om hur Alfvén står sig i förhållande till dem. Samtidigt belyser de, indirekt, dilemmat bakom hans egna kompositioner, ett dilemma som han för övrigt delade med Alfvén själv. Båda var fast rotade i både det konstnärliga och musikaliska 1890-talet och hade varken förståelse eller intresse för de stilförändringar som inträffade från 1910-talet. När deras kulmen som tonsättare inträffade var deras stilmedel redan på väg att bli föråldrade. Medan Alfvén stannade på

1.4.1905

20.12.1906

17.2.1907 23.2.1907

3.4.1907 20.2.1908 22.12.1911 14.10.1913 4.3.1914

Violinsonat; sånger Violinsonat (trycket) Symfoni nr 1 Symfoni nr 2 Violinsonat Symfoni nr 2 Sekelkantaten Sånger (tryckta) Klockorna Herrens bön Symfoni nr 1; Midsommarvaka; sånger Violinsonat; sånger Symfoni nr 2; En skärgårdssägen; sånger Alfvéns debut som operakapellmästare (Don Juan) Symfoni nr 2; symfoni nr 3 Symfoni nr 3 (insändare av Alfvén och replik av P.B.) Symfoni nr 3 Festspel Pioner (trycket) Violinsonat Herrens bön

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 9


14.3.1914 8.1.1915

En skärgårdssägen Symfoni nr 3; Intermezzo; En skärgårdssägen; Symfoni nr 2 15.2.1915 Uppenbarelsekantaten 22.12.1915 Låtar från Leksand; sånger (trycket) 24.2.1920 Festspel; Elegi vid Emil Sjögrens bår; Herr Sten, den unga Sture; Symfoni nr 4

3.10.1921

8.2.1923 20.5.1922

Bergakungen Midsommarvaka (balett) 11.10.1923 En skärgårdssägen 6.2.1926 Symfoni nr 3 21.12.1927 Uppsalakantaten 7.3.1929 Symfoni nr 3; Manhem; Uppsalakantaten; Lindagull

Festspel

Gunnar Ternhag, Jan Olof Rudén (red): Hugo Alfvén – en vägvisare, Gidlunds, 2003 ”EN NORMALT KONSTITUERAD SANNING LEVER som regel 17–18, högst 20 år, sällan längre.” Det lärde oss Ibsen. Citatet är ur En folkefiende. Men det finns undantag, och ett sådant utgör Hugo Alfvén. Den sanning han gav oss i sina fyra memoarvolymer, som kom ut från mitten av 40-talet, har på alltmer besvärande vis kommit att konservera hans musik efter att tidigare ha varit dess oöverträffade reklamskylt. Den har hindrat den ständiga omprövning som ändå är förutsättningen för ett evigt liv, för rollen som svensk klassiker. I det egendomliga yrke som är lexikonskrivarens och även författarens av programnotiser har jag själv ständigt stått inför dilem-

10 Alfvéniana 1-2/04

mat att helt enkelt inte rå på Alfvén. Jag har aldrig mått konkurrera med hans egna, och suveränt ka, skildringar av sin musik och dess tillkomst. Även många andra bör ha stått inför samma dilemma, att i själva verket inget kunna tillägga eller förändra. Därför har han åren igenom på sätt och vis skrivit sin egen oomtvistliga och oföränderligt mustigt sinnliga musikhistoria

Det brukar inte tillhöra en vänförenings uppgifter att med påfallande kritisk skärpa ta itu med själva föremålet för sin beundran, men det har Hugo Alfvénsällskapet gjort i en rad artiklar i tidskriften Alfvéniana,som nu sammanställts till en bok, en bra bok som dock fått en något missvisande titel: ”Hugo Alfvén -- en vägvisare”. En föregångare i meningen vägvisare var Alfvén nog inte. Boken borde ha hetat ”Hugo Alfvén -- en handbok”. För det är vad det är fråga om. Den valda titeln motiveras emellertid med just handboksbegreppet, på engelska kallat ”companion”, och nu direktöversatt till just ”vägvisare”. Såvitt jag minns är detta den första handbok (i den mening som används på kontinenten) som någon tonsättare blivit föremål för här i landet, och i fallet Alfvén behövs den alltså i allra högsta grad. Som lysande skribent och memoarförfattare skapade Alf-

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


vén en anekdotisk aura kring sig som kanske inte alltid var så bra för musiken. Saltade och pepprade gjorde han som få, men för smakbalansens skull behövs både syrlighet och en viss beska. Det ges nu och här. Redaktörer är musikforskarna Gunnar Ternhag (docent i Uppsala och Åbo, utgivare av Alfvén-brev och nu ordförande i Alfvén-sällskapet) och Jan Olof Rudén (sekreterare i det senare sällskapet, tidigare bibliotekarie på STIM/Svensk Musik och den som sammanställt Alfvéns hela verk i en kronologisk katalog). Av en vänförening väntar vi inte så beska salvor som den särskilt Jan Ling levererar i skepsis mot sekelskiftets nationalromantik, eller Carl-Gunnar Åhléns klarsyn inför egocentrikerns alla ”svarta hål”, och skarpt vässade är också Gunnar Ternhags tvivel inför alla hans folkvisearrangemang.. Deras kapitel ”Perspektiv på Alfvén” är dock oundvikligt om Alfvén ska undgå det öde som drabbat exempelvis Peterson-Berger att bli monument över obehaglig storsvenskhet mer än att bestå som en angelägen musiker. Jan Ling försvarar briljant sin tes att Alfvén nådde sin topp vid 27 år för att sen rasa utför, som epigon, eklektiker och ett slags postmodernist in spe. Åhlén balanserar inte mindre virtuost mellan synen på ”ett

Alfvéniana 1-2/04

tragiskt tonsättaröde” och skribentens egen generösa värdering av en genial dirigent. Även Gunnar Ternhags kritik av Alfvéns något lättköpta lån från folkmusiken försonas av den sinnliga skönhetslängtan han tillskriver tonsättaren och inte var det bara för att tjäna ihop till en bil. I övrigt gör boken mest tjänst som just omistlig handbok för konsertgivare, programskrivare, lyssnare och alla som vill finna mannen bakom verket. Lennart Hedwall förser oss

Det brukar inte tillhöra en vänförenings uppgifter att med påfallande kritisk skärpa ta itu med själva föremålet för sin beundran, men det har Hugo Alfvénsällskapet gjort med en biografisk bakgrund, av en vid 9 år faderlös son till en baptistisk körledare (till yrket skräddarmästare), och en mor som i fattiga förhållanden drev matvaruaffär i Stockholm. Vi anar ursprunget till Alfvéns eviga självhävdelsebehov. Kalenderbitaren Rudén visar hans roll i svenskt musikliv med summeringen att han under sitt liv som dirigent ledde egna verk 431 gånger och andra orkesterverk bara 332 gånger.

I övrigt bjuds vi på närgångna och utförliga verkgenomgångar inom alla genrer av experter, förutom Hedwall, Rudén och Ternhag, Martin Tegen, Anna Greta Ståhle och Ola Nordenfors. Sven Wilson orienterar om den något snåriga floran av Alfvén-stiftelse, samfund, fond och sällskap kring Alfvén och Rudén om hur man tagit hand om hans gårdar i Tällberg och Tibble. Därtill finns förstås Alfvéns hela verklista, bibliografi och olika register. Med Rudén i laget är det ordning och reda. Som sammanfattning kan Jan Lings slutkläm tjäna: ”Alfvéns symfonier är som sagt på väg att ’uppvärderas’ . Det sker samtidigt som Zorns tavlor stiger till skyhöga priser och reproduktioner av dem säljs i mängd. Det är ett utslag av en nyromantisk tid, då en ny generation av borgerlig medelklass söker sin identitet i konsten.” I det läget behövs boken på ett långt mer uttalat sätt än nånsin tidigare. Hjälteattityden i memoardelarna, sinnligheten, en underförstådd nationalism och över huvud taget hela det anekdotiska draget måste ge vika för en sakligare attityd. Det behovet fyller detta redan helt omistliga bidrag till litteraturen om Hugo Alfvén. ROLF HAGLUND

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

11


Hugo Alfvén och Roslagen AV JAN OLOF RUDÈN Tonsättaren Hugo Alfvén förknippas gärna med Dalarna. Visst hade han en stor kärlek till Dalarna, så stor att han lät bygga sig Alfvénsgården i Tällberg för att bo där med sin familj. Och visst hade han sin gärning där som dirigent för Siljanskören. Och visst levde han i Tibble som emeritus. Men sin huvudsakliga verksamhet hade han ju i Uppsala som director musices och dirigent för OD och andra körer under terminerna. Alltså Uppsalabo. Lika gärna skulle man kunna referera till honom som Stockholmare: född, uppvuxen, utbildad vid Musikkonservatoriet och privat och verksam i Hovkapellet som han var i sin ungdom. Och dessutom skärgårdsbo på somrarna. Det är denna aspekt vi skall behandla här under benämningen Roslagsbo. Låt oss för enkelhetens skull kalla kuststräckan och öarna norr om Stockholm för Roslagen. Den litteratur som det hänvisas till är Hugo Alfvéns memoarer: Första satsen : Ungdomsminnen. Sthlm 1946 (här betecknad I:) - Tempo furioso : Vandringsår. Sthlm 1948 (betecknad II:) – Lennart Hedwall: Hugo Alfvén : En svensk tonsättares liv och verk. Sthlm 1973 – Hugo Alfvén: Tibble den 2 april 1955 : Anteckning över var jag har bott sommartid (och vintertid) under mitt liv – Tidskriften Alfvéniana

Stockholm några decennier före och efter förra sekelskiftet var inte någon särskilt hälsosam plats att bo på. Därför tog skräddarmästare Anders Alfvén och hans fru Lotten tillfället i akt på somrarna att komma ut på landet. Det var en tillvaro de båda kände väl till. Anders var född i Alunda och Lotten i Kumla. Därför föddes också Hugo på Oakhill på Djurgården i en trädgårdsmästarbostad som familjen hyrt under sommaren.

I Alfvéns memoarer förekommer sommarminnen som beskriver hans öden och äventyr under uppväxttiden tillsammans med bröderna. Alltifrån sådant som andra måste ha berättat för honom som när hans mor räddade honom från en skenande häst 1876 vid Södergarn på Lidingö eller hur han räddades ur en drivande båt på Askrikefjärden (I:7 resp. 11) från vilda tjurar 1877 vid Fågelnäs på Rydboholm (I:20). Från 5 och 6 års ålder finns dock inga minnen när familjen bodde 1878 resp. 1879 vid Bodal på Lidingö (I:20).

12 Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


När Hugo var 9 år, 1882 hyrde mamma Lotten stuga vid Långängen på Lidingön för barnen och för mormor (I:63). Efter sin mans död föregående år hade Lotten öppnat affär och kunde inte själv lämna den. Men hon kom och hälsade på vid veckoslutet. ”Vilken glädje när hon kom och vilken sorg när hon vinkade till avsked! Från denna sommar har jag i övrigt inga andra minnen än roddturer på Kottlasjön bland vita och gula näckrosor och mormors stränga regemente

En plats som kom att bli betydelsefull för Hugo var Elfsten på Rindö. 1880 köpte morbror Johan och moster Lotten Puke tomt vid Ramsösund och byggde hus, vars huvudbyggnad nu dock är riven. Namnet kom sig av en klippa med älvkvarnar. Där vistades Hugo somrarna 1880 och 1881 (I:38) ”de små kullriga vågorna var opalblå, när de från Solöfjärden rullade in mellan Ramsö och Björnholmen fram emot Elfsten”, och när han var med om att palla äpplen, 1885 (I:99) då han övar fiol och reser till staden för spela upp och samtidigt träffar sin flickvän Frida.

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

13


Sommaren 1883 tillbraktes vid Nybygget vid Resarö ström (I:76) NV Vaxholm. Där kom Hugo, 10 år över en militärflöjt och ”blåste så råttorna flydde och tjuren svimmade, sade gårdspigan…Andrea [Hugos tillbedda] däremot tyckte att det lät förtjusande – i synnerhet på avstånd. Därför drog hon sig alltid tillbaka, då jag började. Det var härliga dagar!” 1884 hyrdes en stuga i närheten av Rindöby, vid Rindösundet, mitt emot Pukholmen och Skarpö (I:85). ”Det blev en händelsefattig sommar, som endast livades upp av mina täta besök hos Pukes på mitt älskade Elfsten, dit jag alltid längtande tillbaka... och där mitt väsen rotat sig för all framtid”. Efter några års bortovaro på grund av sommarkurs i fiol i Säter återvände han till skärgården 1889 för ett uppehåll på Grinda (I:157). ”När sommarterminen slutade [dvs. fiolkursen] fick jag ånyo beröm av min lärare för de framsteg jag gjort…Herr Lindberg tillrådde några veckors vila, och jag följde med glädje han råd, ty jag längtade efter att få återse Stockholms skärgård, att dyka från branta klipphällar, att ro och segla som i ’gamla’ dagar. Det passade också utmärkt. Mor hade nämligen för den sommaren hyrt en stuga på ön Grinda, en ö belägen sydöst om Saxarfjärdarna; och David min äldste bror, hade till råga på allt köpt en kosterbåt, byggd på själva Koster, den för sina hårdvindsbåtar så berömda ön på västkusten. Båten blev alla brödernas gemensamma egendom Det var den idealiska skärgårdsbåten för segelbitna ynglingar som älskade kryssningar i havsbandet. Det var på tre ton, av ek, heldäckad med liggplats för i nödfall fyra i kajutan och två i skansen. På grund av dess ringa djup, nittio centimeter, var det lätt att komma intill stränderna utan att använda jollen, där det inte var direkt långgrundt. Den var oöm och tålde vilket väder som helst. Den var byggd för storm och stark sjöhävning. Det var på dess däck som jag långt senare skulle komma att koncipiera de tre första satserna av min andra symfoni samt vissa delar av tondikten ”En skärgårdssägen” och min fjärde symfoni. Med åren blev den för oss ett levande väsen, en gammal kär och beprövad trotjänare, som för oss uppenbarade skärgårdens hela tjuskraft, hela skalan av skiftande stämningar från midsommarens silverskimrande lyrik till de stormiga höstnätternas vilda dramatik. Seglatserna i becksvart mörker eller i tät tjocka bland lurande småskär och undervattengrynnor tillhör mitt livs mest spännade upplevelseer. Skärgårdsfolket med sin realistiska syn på tillvaron ville inte gå i segelbåt efter mörkrets inbrott, medan vi däremot utvecklade oss till verkliga specialister på området.” Kostern finns i behåll på Sjöhistoriska museet, som anger att det var mamma Lotten som 1889 köpte den och att den sedermera mest sköttes av Gösta Alfvén som 1968 skänkte den till museet. ( Se foto I:161 och Alfvéniana 1-2/92, s. 23).

14 Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


”På senvåren [1891] hyrde mor en liten stuga i Vaxholm (I:185, som Hugo ritade av I:225), och vi flyttade dit så snart operasäsongen var slut [Hugo satt nämligen i andraviolinstämman i operaorkestern]. Något hemliv blev det emellertid inte för oss bröder utom på söndagarna, då mor kom ut. Vi låg för det mesta på långkryss i yttre skärgården och någon gång så långt bort, att det vid motvind eller stiltje var omöjligt att hinna hem till söndagen. Mor, som själv varit med på några långfärder, förstod orsaken till vårt uteblivande och sade ingenting, men mormor knorrade högljudt. Hon hade aldrig satt sin fot i en segelbåt och kunde aldrig begripa varför vi inte kom hem på de tider vi sagt, när vi gav oss iväg. Hon visste inte vad det vill säga att vara beroende av väder och vind. Det enda klara minne jag bevarat från denna sommar, är en segeltur som jag gjorde tillsammans med mina båda yngre bröder John och Gösta och harpisten i hovkapellet Josef Lang. Färden gällde ett besök hos Lars Zetterquist, som under många år haft sitt sommarnöje på Svartnö, i närheten av Furusund…” Zetterquist hyrde hos skeppar Karlström men i närheten fanns också Lars Olsson hos vilken tonsättaren August Söderman hade bott tolv somrar. Man kom överens om att Hugo skulle hyra den kommande sommaren hos Lars Olsson och att han skulle ta lektioner för Lars Zetterquist som var konsertmästare i hovkapellet och vars teknik Alfvén beundrade. Under hösten 1891 tog Alfvén lektioner för Zetterquist i fiolspel i Stockholm. Men han började också kontrapunktstudier för experten Johan Lindegren alltmedan han satt i hovkapellet – men nu uppflyttad i förstaviolinstämman. När operasäsongen slutade 1892 sade Alfvén upp sig i hovkapellet därför att han ville ägna sig åt komposition. Han hyrde hos Lars Olsson på Svartnö och övade fiol där på sommaren (I:213) . Där fullbordades också en Romans för violin och piano som sedermera trycktes. Bland många ofullbordade skisser finns också ett Adagio för orgel daterat Svartnö juli 1892

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

15


Alfvén tog också upp måleriet när Zetterquist återvänt på hösten till hovkapellet. Alfvén hade studerat för Otto Hesselbom och Oscar Törnå och hade inte hunnit med det vid sidan av tjänsten i hovkapellet. Men lyckan varade bara en kort stund. Han fick snart uppdraget att vikariera en säsong som konsertmästare i hovkapellet för sin lärare Lars Zetterquist. Han träffade också ett val för sin framtida försörjning och insåg att det var inom musiken han skulle finna sin bärgning. Så måleriet lade han på hyllan. Även sommaren 1893 tillbraktes på Svartnö men nu med hela familjen Alfvén. (I:235). ”Detta blev sista sommaren hos Lars Olsson” därför att hans dotter skulle gifta sig och flytta in i storstugan. Alfvén berättar detaljrikt om bröllopet (I:238ff) som han placerar år 1893 men som i verkligheten ägde rum i oktober 1901 och som gav honom uppslaget till Midsommarvaka komponerad 1903 när han var på Skagen. Sommaren 1894 hyrde Alfvén en stuga ”längst inne i Eknöviken, en plats kallad Harängen” (I:238) där han också bodde sommaren 1895 (I:255). 1894 upptecknade Alfvén efter trallanden av Erhard Lännman de 16 låtar som inspirerade honom till bl.a. Midsommarvaka och (mycket senare) Roslagsvår och Roslagspolketta. Lännman var född 1870 (två år äldre än Alfvén) och var båtsmansson från Grovstanäs men bodde bland drängarna hos Lars Olsson. Gunnar Ternhag har behandlat de upptecknade dansmelodierna som det här är fråga om (Alfvéniana 1-2/92, s. 7) och betecknar dem som modemusik från 1890-talets Roslagen – ett slags vandringsmelodier som lätt spreds med sjövägarna över havet. Där finns schottis, vals, polketta, Pekdansen men också brudmarsch. Det som är anmärkningsvärt är att Alfvén ännu inte strävade efter att uppteckna gammal musik på samma sätt som folkmusikupptecknarna – det skulle han snart inpireras till i Anders Zorns sällskap i Mora.

16 Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Även sommaren 1895 tillbringades i Eknö (I:255) och då tillkom violinsonaten op.1 1896 tillbringades sommaren på Högmarsö (I:255) under arbete på första symfonin (Anteckningar). [1897] ..”hade jag som sagt avslutat mina studietid hos den gode Lasse [Zetterquist] och var därför oförhindrad att bo var jag ville. Mor föreslog ett ställe vid Stenslätten på Värmdö, helt nära Rindöns östliga spets, där fästningen Oscar Fredriksborg ligger. Vår gård, Myttinge, låg nära stranden vid Solöfjärden, knappt två kilometer från Pukes på Elfsten, dit jag nästan dagligen seglade över…Strax efter utflyttningen till Myttinge började jag arbeta på min ovan omtalade andra symfoni, till vilken jag redan samlat en del tematiskt material, huvudsakligen nedskrivet under kryssningar i den yttre skärgården… Arbetet gick ganska raskt undan. Mot slutet av augusti, när familjen skulle flytta till staden hade jag utkastet till de två första satserna färdigt och just påbörjat den tredje. Jag hade alls ingen lust att lämna skärgården i höstens ljuvliga tid utan ville arbeta vidare där ute – åtminstone till dess jag fått även denna sats färdig. Naturligtvis kunde jag inte bo ensam kvar på Myttinge ty någon måste ju sköta hushållsbestyren. [Till Elfsten] flyttade jag då över och arbetade vidare till midten av oktober, då skizzen till symfonins tredje sats var färdig. …Men nu måste arbete avbrytas på obestämd tid, ty jag skulle resa till utlandet med Bryssel som huvudmål…” (I:256) Sommaren 1897 inträffade två händelser som Alfvén berättar om under rubriken ”Om subjektet och contrasubjektet i livets fuga”. Båda gångerna var det tågvirke som han trasslade in sig i. Han beskriver mycket precist (I:258) hur han skulle angöra bojen utanför stranden vid Myttinge när han seglade ensam hem med kostern och hur han missade den och vid nästa försök fastnade i fockskotet, blev hängade utanför skrovet och sånär fått huvudet under vatten. Med envis armstyrka lyckades han ta sig över relingen igen. Den andra beskriver nattliga simturer till amorösa möten i september (I:259) där Alfvén en gång trasslade in sig i fiskredskap. Hur mycket som är sant och hur mycket som är övertaget från den antika historien om Hero och Leander diskuteras i ett inlägg av Jörgen Dicander i Alfvéniana 2/99 s. 14. ”Känslodyningarna efter den första av de här berättade händelserna kom att i viss mån sätta sin prägel på [andra] symfoniens upprörda tredje sats; och på den andra episoden byggde jag senare upp den symfoniska tondikten ’En skärgårdssägen’, vars elegiska avslutning är ett stilla utklingade av det sista avskedets vemod. ” (I:262) ”Nu skulle arbetas på Gräskö!” NO Furusund under sommaren 1898. ”En mer idealisk plats i skärgården kunde mor knappast ha funnit” (I:288). ”Jag arbetade lugnt, utan jäkt på min koralfuga [i sista satsen i andra symfonin] och i slutet av augusti var den omsorgsfullt utarbetade skizzen färdig. Nu återstod instrumenteringen av hela symfonien, men jag hade god tid på mig, ty jag behövde ju inte ha den färdig förrän till nyåret…” Även annan musik komponerades på Gräskö den sommaren. Ett ”Drömmeri/Rêverie ” för piano är daterat sommaren 1898 och blev publicerat samma år i ”Musik för piano af svenska tonsättare tillägnat Oscar

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

17


II” På hösten flyttade Alfvén över till Elfsten som blivit tomt på sommargäster och där skulle han få bo även på vintern. Där började instrumenteringen av andra symfonin (I:290) som avslutades och verket renskrevs några dagar före julaftonen.

”Omkring en månad efter symfonipremiären [av andra symfonin ] i maj 1899 flyttade min familjoch jag ånyo ut till Gräskö…Jag skrev ett par sånger ’Tristi amori ’och ’Sommardofter’ till texter av Ellen Lundberg. Men inte desto mindre arbetade hjärnan flitigt. Jag hade pånytt läst min ungdoms älsklingsskald

18 Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Erik Johan Stagnelius, och blivit särskilt gripen av hans underbart sköna omdiktning av Herrens bön, som förekommer i den dramatiska dikten ’Martyrerna’”. Sats I ”O du som fjärran över markens…” blev till på Gräskö. Dessutom en sång ur den blivande samlingen Ur Lyckans visor nämligen nr 3, ”Se allena har jag vandrat.” ”Sommaren gled hän utan några händelser av betydelse om jag undantar ett mycket kärt besök av Emil och Berta Sjögren och en segeltur av kusligaste slag som hade kunnat sluta illa.” (I:303)

Målarinnan Nanny Bruzelius som Alfvén redan hälsat på i Paris bodde över sommaren 1899 på Äpplarö många mil från Gräskö. En gång på väg hem därifrån med kostern råkade Hugo och hans bror Gösta ut för dimma i mörkret (I:304) och endast genom navigering efter stjärnorna och god kännedom om öar och holmar lyckades de oskadda ta sig i hamn. ”Den seglatsen på Gräsköfjärden i mörker och för ögat ogenomtränglig dimma, där sikten stängdes tio meter framför båten, gjorde på mig ett outplånligt intryck. När jag långt senare tonsatte Oscar Levertins oändligt svårmodiga, symboliska dikt, som börjar med orden ’En båt med blommor glider bort mot havet’ och slutar med ’en båt med blommor glider ut på havet —’ steg därför minnet av min ovan berättade upplevelse med full skärpa fram för min syn. Orkesterns tjugoen första och tio sista takter, där dödens töcken sveper kring skaldens farkost med de båda älskande, som stilla glider bort mot intighetens hav är inte annat än en skildring av min egen upplevelse under den höstliga förnatt, när dödens töcken svepte kring min egen farkost.”

Sommaren 1900 tillbrakte Hugo och kusin Anna på Marö strax NO om Gräskö, där mor och bröder bodde även denna sommar. ”Jag kände att jag måste få arbeta ostörd av familjen när jag nu skulle spänna krafterna till det redan påbörjade oratoriet ’Herrens bön’” (I:313) (Se även Alfvéniana 1/02, s. 9) På Marö daterades även Frihetssång. ”Böljesång” ur Tre klaverstycken daterades i Berlin i november 1901. Den ursprungliga titeln var dock ”Marö”

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

19


Efter utlandsresor 1901 till Rom och Tyrolen återvände Hugo på sommaren till skärgården. ”Vid min hemkomst hade jag genast fått höra, att mor hyrt sommarnöje på en ö, som hette Svartsö…Jag mottog nyheten med blandade känslor, ty det var på denna ö som Nanny och hennes mor hade bott den sommar jag tidigare skildrat [1899], där jag upplevt så många lyckliga stunder, men också en av de svåraste: det upprivande avskedet vid sista besöket och den därpå följande äventyrliga hemseglingen” (II:78). Stugan i Alsvik låg inte långt från ångbåtsbryggan. ”Såvidt jag minns, var det den sommaren som jag komponerade tre småstycken för piano: ’Natt’, ’Solglitter’ och ’Böljesång’. De utkom under titeln ’Skärgårdsbilder’. ’Solglitter’ hade jag för övrigt koncipierat redan i Venezia, då jag vid ett besök på badstranden vid Lido såg solen för några ögonblick bryta fram ur molnmassorna och övergjuta havet med glittrande silver…en överraskande, sublim syn!” ”Solglitter” var den enda av satserna som kom till den sommaren. En skiss är daterad Alsvik 28 augusti 1901 medan en renskrift är daterad Venedig 1901. I Alsvik komponerades också sången ”Trubadurens ande” daterad 15 september. Den publicerades i Svenska Dagbladets julnummer 1901. Sommaren 1902 blev inte vad Alfvén skulle önskat. ”Mor hade hyrt en stuga på Långholmen i Furusundsleden” (II:128). Men egentligen skulle Hugo vistas utomlands som stipendiat. Överallt i skärgården stötte han ihop med sina forna arbetskamrater i hovkapellet ”på Blidö, Yxlan, Vättershaga, Köpmanholm, ja nästan alla platser, där jag lade till för att proviantera….Om jag inte saknat den inre friden skulle jag ha komponerat”. Därför beslöt han sig att resa till Storlien där ingen kände honom. På resan lärde han dock känna professor Oscar Quensel från Uppsala som kom att bli Hugos rådgivare och mecenat. Sommaren 1903 finner vi honom åter på Elfsten liksom 1904, nu med preciseringen ”Mjöldammen”. ”Där komponerade jag skizzen till den tragiska skärgårdsdikten. I slutet av september var den färdig”. Renskriften skedde på Skagen i november 1904 (II:313).

20 Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


År 1905 inköpte mamma Lotten samt hennes söner David och Andrew Edö ö till brodern Gösta (1880-1970) som på grund av svår ögonsjukdom fick avbryta sin universitetsstudier. I stället började han på Ultuna och fick praktisera hos Alexis Österman på Marö. Edö ö hade tidigare varit betesmark för bönderna. Gösta bedrev lantbruk på ön. Han var miljövän odlade ekologist innan ordet var uppfunnet och använde oxar i stället för hästar. Han planterade även ovanliga träd. Efter mamma Lottens död 1913 blev Gösta lärare på Adelsnäs handelsträdgård. Många stadsträdgårdsmästare är utbildade av honom. När Lotten övertalades att sälja matvarubutiken 1907 flyttade hon till Edö ö med sitt bohag. Ön är ännu i familjens ägo och där finns bl.a Hugos kopior av målningar som han gjorde under studietiden för Törnå och Hesselbom. Hugo kom besök så länge mamma Lotten levde. 1907 lockade han Anders Zorn att komma till ön och måla på sommaren (II:389). Därefter nedtecknade han de första motiven till den kommande symfoni nr 4 ”från havsbandet”. Den slutdaterades inte förrän 1919. I den skildras en kärlekssaga där han och hon sjunger textlöst till en orkester som återspeglar de mänskliga passionerna i en senromantiskt uppskruvad naturskildring där vågmotiv av olika styrka väller fram. Även 1908 (II:384), i april 1909 (II:208) och sommaren 1912 (Hedwall s 66) finner vi uppgifter om att Hugo besökte sin familj på Edö ö. 1905 byggdes storstugan. På ön finns även andra hus. I Mellanstugan finns en öppen spis som ritats av Marie Krøyer och är en kopia av en spis i Skagen. Nedan torpet Blåsut, som är från 1700-talet.

De flesta betydelsefulla verk från Alfvéns ungdom och hans tid som fri konstnär har koncipierats eller komponerats på somrar och höstar i Roslagen även om själva utskriften kunde bli fördröjd som var fallet med Symfoni nr 4 ”Från havsbandet” (1918-19). Även senare verk, som tillkom på annan plats än i skärgården, är otänkbara utan Alfvéns starka upplevelser därifrån. Hans kanske bästa manskörssång ”Gryning vid havet” komponerades först vid 61 års ålder och i Leksand. En konsert med Alfvén-verk med anknytning till Roslagen kommer att äga rum den 13 juni i Norrtäljetrakten. Se vidare på Alfvénsällskapets hemsida

Alfvéniana 1-2/04

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

21


Kantat vid Uppsala universitets 450-årsjubileum, 1927 ; Uppenbarelsekantat, 1913. – Sterling CDS-1058-2 (2003.) – Malmö operakör och –orkester, Peter Boman, Fredrik Zetterström, Charlotta Larsson, dirigent Arvo Volmer.

A

tt Hugo Alfvén inte var överdrivet förtjust i att skriva tillfällighetsmusik såsom festkantater är välkänt, likaså hans omedelbara bevekelsegrunder för att likafullt verka inom ”lägre” genrer. Festkantater gav förhållandevis bra betalt – i motsats till exempelvis symfonierna, där mängden arbete på intet sätt motsvarades av den pekuniära ersättningen. Att komponera, och ofta nog även dirigera, vid offentliga fester och ceremonier kunder dessutom ge publicitet och offentlig uppmärksamhet. Kvarstår dock att Alfvén hellre sett fler symfonier i sin verkförteckning, på kantaternas bekostnad. Det är lätt hänt att automatiskt överta Alfvéns värdering, som lyssnare eller som forskare. Sådana antaganden stöds gärna ytterligare av sådana odiskutabla fakta som att tillfällighetsmusiken försvunnit spårlöst ur repertoaren. Symfonierna och rapsodierna medverkade å andra sidan till att höja den svenska instrumentalmusikens kvalitetsanspråk under det tidiga 1900-talet, och har åtminstone i någon mån hållit sig kvar på repertoaren även efter tonsättarens bortgång. När det gäller Alfvéns tillfällighetsmusik och frågan om den förtjänar nya framföranden, kan man utgå från olika sätt att se på saken. Håller kantaterna verkligen en markant lägre nivå än Alfvéns ”absoluta” musik, eller kan de vara givande att

22 Alfvéniana 1-2/04

lyssna till på samma nivå som något annat stycke? Eller kan det vara motiverat att utforska dem för den berikade helhetsbild av Hugo Alfvén de kunde tänka bidra till? Kanske kan de säga oss något om sin genre, eller om den historiska kontexten för deras tillkomst? En absolut förutsättning för att bedöma musiken intresse som konstverk är naturligtvis framföranden eller inspelningar, i enlighet med tonsättarens ursprungliga intentioner. Den som studerat klaverutdraget till

Uppenbarelsekantaten kan man lyssna till vid framförande vart femte år i Uppenbarelsekyrkan (senast 2003) medan Universitetskantaten inte framförts sedan 1940talet Alfvéns kantater grips snart nog av nyfikenhet inför det klangliga helhetsintrycket, kanske framför allt orkesterbehandlingen. Utan framförranden går det inte att uttala sig om musiken. Ett viktigt drag som inte kan ignoreras i Alfvéns kostnärspersonlighet är hans hantverksstolthet – från allra första början vilade en stor del av hans självkänsla på ingående studier i musikens hantverk, och en stolthet över att kunna hantverket in i minsta detalj. Det är lätt att tänka sig att han skulle blivit oerhört frustrerad över att bara p g a tidsbrist lämna ifrån sig något som inte var ordentligt genomarbetat. Man kan vända på saken, och tänka sig att

Alfvén knappast skrivit något som varit i teknisk bemärkelse direkt undermåligt, just i kraft av sin professionalitet. När Alfvén så att säga diktande fritt (vilket t ex ådagaläggs i den programmatiska associationer han försåg sina symfonier och rapsodier med), återkommer temata som den mänskliga kärleken och det jordiska livets glädjeämnen, men även dess motpart i tillvarons mörkare sidor – ofta som en verkningsfull kontrasteffekt (kärlekens blomstring och död ger t ex en slagkraftig emotionell kurvatur i fjärde symfonin). Alfvén betonade gärna själv vikten av sitt egna, personliga engagemang i ett ämne för att ett verk skulle bli bra. Kantaternas texter, som Alfvén hade att förhålla sig till, är således intressanta. Kunde deras innehåll ge Alfvéns fantasi spelrum på ett sätt som kunde inverka gynnsamt på hans tonsättningar? Redan i kantaternas förutsättningar ligger allt sen rad intressanta dimensioner, som inger nyfikenhet. När det sedan gäller kantaternas historisk betydelse, säger det nästan sig självt att de är intressanta. Det rör sig om stort anlagda kompositioner, där text och musik tillsammans skall

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


högtidlighålla en offentlig ceremoni. Hur behandlas ämnet? Vilka värderingar kommer till uttryck? När t ex Uppsala universitet firade sitt 450-årsjubileum år 1927: vilka aspekter tog man fasta på, och hur skiljer de sig från dagens värderingar? Alla dessa reflektioner motiveras av en fascinerande nyutkommen CD på märket Sterling, ”volym 2” i en serie med Alfvénkantater. Här presenteras just kantaten till Uppsala universitet, tillsammans med ”Uppenbarelsekantaten”, skriven för invigningen av Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden 1913. Två verk med en speltid på en knapp halvtimme vardera, dvs. någonstans mellan symfonierna och rapsodierna.  Redan under loppet av den första strofen av Gunnar Mascoll Silfverstopes text till universitetskantaten har Hugo Alfvén på ett oemotståndligt sätt markerat sin omisskännliga tonsättarpersonlighet. Undertecknad recensent tycker kanske till och med att en särskild nerv i kompositionen ligger just i brytningen mellan textens ställvis ödmjuka hyllning till de anonyma massor av studenter som legat vid universitetet genom århundradena å ena sidan, och Alfvéns stridbara, livsglada, teatraliska subjektivitet. Kontrastverkan mellan de storslagna körsatserna och de vackra solopartierna är effektiv. Det är värt att notera hur texten betonar universitets kontinuitet, och den tidlösa bildningens spridning över landet. Samtidigt hyllas företrädarna för denna bildning som ungdom av ”vår blonda svenska stam”! En formulering som känns högst främmande i dagens universiAlfvéniana 1-2/04

tetsmiljö, där tankens frihet, över alla nationalitetsgränser, är ett ideal som betonas i högre grad.  Uppenbarelsekantaten är ett starkt verk, som kräver betydligt mindre resurser än universitetskantaten.Texten – bibeltexter i urval av Nathan Söderblom – är inte direkt knuten till platsen eller tiden för uppförandet. Detta var något som upphovsmännen eftersträvade. Undertecknade hade faktiskt för åtskilliga år sedan möjlighet att uppleva detta som körsångare vid ett uppförande i Gamla Uppsala. Här är Alfvéns personliga engagemang avgjort inte att tveka över – det virtuosa hanterandet av uttrycksmedlen, intrikat kontrapunkt, komplicerad (och krävande!) körfaktur. Verket är tillägnat Alfvéns mor. Eftersom kristen tro inte i sig varit något påfallande dominerande tema hos Alfvén, har man av och till velat tillmäta moderns religiösa allvar särskild betydelse. Här går det förstås inte att få något svar. Det är däremot uppenbart att textens teatraliska disposition är tacksam. Kontrasten mellan klagan över det jordiska tillståndet oh visionen om himmelriket passar utmärkt samman med tonsättarens pendling mellanljus och glädje respektive förtvivlan och dödsångest. Alfvéns gestaltning av Söderbloms texturval, där en förtvivlande jordisk kör ackompanjerad av orgel som kontrasteras mot visionära, himmelska röster med stråkkvartett, celesta och harpa är utomordentligt raffinerad.  CDns ljudåtergivning lägger inget hinder i vägen för den

musikaliska upplevelse – ljudet är klart och detaljrikt, även om den fyra flyglar som illuderar klockor i Universitetskantaten inte är särskilt påfallande. Kören är placerad tämligen långt bak i ljudbilden, vilket dock inte är allvarligt för balanden gentemot instrumenten. Orkestern (Malmö Operaorkester) spelar genomgående utmärkt, och de olika solisterna gör goda insatser. Malmö operakörer har en distinkt ”operakörklang”, som troligen inte är i allas smak. Den musikaliska säkerheten hos sångarna går inte att ifrågasätta, vilket troligen också är betydelsefullt för genomförbarheten i ett projekt som detta. Homogeniteten och precisionen i körklangen är dock långt ifrån optimal – för en gammal körsångare är oprecisa slutkonsonanter direkt irriterande! Samtidigt ger den operamässiga glöden i musicerandet olika reaktioner beroende av musikens olika karaktärer. I universitetskantaten är bett och temperament en avgjord tillgång, i Uppenbarelsekantaten kan en mer sakral karaktär möjligen vara mer önskvärd, även om det i hög grad rör sig om kyrkomusik på Hugo Alfvéns villkor. För att sammanfatta, så är ”Alfvéns Kantater. Volym 2” en mycket välkommen CD: I synnerhet Kantaten till Uppsala universitets 450-årsjubileum är fascinerande som tidsdokument och som källa till reflektioner över likheter och skillnader mellan nu och då. Alfvéns musik i båda kantaterna, håller en hög nivå, ofta inspirerad, aldrig mindre än professionell. Och placerad i relation till Hugo Alfvéns övriga diskografi bidrar CDn på ett utmärkt sätt till att fördjupa och komplettera helhetsbilden av tonsättaren. TOMAS BLOCK

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

23


Framföranden av Alfvénmusik

Midsommarvakans mästare i halvslummer

Hugo Alfvén och Hilding Rosenberg tillhörde som bekant olika tonsättargenerationer, med skilda estetiska ideal – och därtill försedda med olika personligheter. Trots dessa olikheter hade de tillfällen till umgänge. 1937 ingick båda i ett större sällskap som besökte världsutställningen i Paris, där en festival i regi av International Society for Contemporary Music och en konferens om musikaliska upphovsrätter samtidigt arrangerades. I förstaklass tåg åkte, förutom dessa båda, dirigenten Nils Grevillius, Jussi Björling och pianisten Sven Brandel (som liksom Jussi skulle framträda på festivalen), STIM-chefen och tonsättaren Eric Westberg och Gunnar Jeanson, musikforskare, tidigare ordförande i svenska sektionen av ISCM och vid det aktuella tillfället sekreterare i Konsertföreningen i Stockholm. Det var alltså inget dussingäng som steg av tåget vid Gare du Nord. Hilding Rosenberg har tecknat ner några minnesbilder från besöket i sin läsvärda memoarbok ”Toner från min örtagård” (1978). För Alfvénianas läsare är en passage intressant nog att återge, främst för hans smått elaka återgivning av Hugo Alfvéns

24 Alfvéniana 1-2/04

uppträdande en kväll. ”Kongressen om upphovsrättigheter, där Stim bland andra representerades av Eric Westberg, inbegrep en del festligheter. Till mottagningen på Hôtel de Ville klädde vi oss fina, i synnerhet Alfvén var lysande. Champagnedrickandet ackompanjerades av ett litet kapell som spelade restaurangmusik, vilket drev oss ostentativt på flykten. Vi hamnade på en restaurang vid ThéâtreFrançais där vi i våra fina kläder av Westberg placerades inne i restaurangen med Alfvén vid fönsterplats. Full av skämtlynne som alltid drog Westberg gardinen vid Alfvéns plats åt sidan och gick sedan ut till gästerna utanför och förevisade Alfvéns ordensprakt. Fransmännen fattade omedelbart galoppen, Westberg tog en askkopp och samlade in avgift för beskådande och gav sedan pengarna tillbaka med bön att dricka den lysandes skål. Alfvén hade tidigare en gång frågat [Hilding Rosenbergs hustru] Vera hur det kändes att vara nykter och nu satt Midsommarvakans mästare i halvslummer, kanske drömmande om flickor i folkdräkt i den svenska ljusa sommarnatten.” (s. 144f)

16 april Gryning vid havet Linköping, Konserthuset, Orphei Drängar, dir Robert Sund 17/4 Göteborgs konserthus, 18/4 Västerås konserthus, 24-25 Uppsala universitetsaula 25 april Bourré ur Gustav II Adolf-sviten Linköping, Länsmuseet, Den svenska fagottkvartetten 1 maj Bergakungen St. Petersburg, Grand Philharmonic Hall, St. Petersburg Festival Orchestra, dir Kristofer Wåhlander 26 maj Vårkonsert med verk av Alfvén... Stockholm, S:t Jacobs kyrka, S:t Jacobs kammarkör, dir Gary Graden 1 juni Natt Uppsala univ aula, Anders Andersson, O.D., dir Robert Sund 6 juni En skärgårdssägen Stockholm, Kungl Filharmonikerna, dir Hans Graf

Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se


Alfvéniana 1-2/04