Issuu on Google+

Alfveniana 1-2/01 Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Läs om Alfven i Leksand Läs om Alfven på Capri Läs om 10-årsjubileet

Alfventana 1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven


Alfveniana 1-2/01

Innehåll

Utgiven av Hugo Alfvensällskapet

Hugo Alfv{m i Leksand. Sammanställt av Jan Olof Ruden 3 Villa di Lourdes i Anacapri : En Alfvenbostaci.Av Gunnar Temhag 10 Jean-Luc Camn: Dictionnaire Hugo Alfven. Recen~on 14 Sven-David Sandström Alfvenpristagare 2001 15 Christina Mattsson: Lille Bror Söderlundh : Tonsättare och viSkompositör . Recension 16 Alfvensällskapet 10 år 20 Från läsekretsen 22 Framföranden, inspelningar, litteratur 24

Ansvarig utgivare: Åke Holmquist

Redaktör och distributör: Jan Olof Ruden Svensk Musik, Box 27327 102 54 Stockholm tel. 08-783 88 58 fax 08-783 95 10 e-post jan.olof.ruden@stim.se

Omslaget:

Medlemsregister (årsavgift 100 kr, institutioner 200 kr) : ' Jan Heimer Bjurholmsplan 26 166 63 Stockholm tel och fax: 08-641 53 96 e-post jan.heimer@rut.uu.se

Liss Erikssons medaljong till Ivo Cramer. Original på Kungl Operan I nästa nummer återkommer vi till andra delen av Jan Ungs uppsats om Hugo Alfven och iden om den absoluta musiken.

Postgiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Ekonomi-Print, Stockholm

Kom med i Hugo AtfvensäUskapet! HugoAlfVen var en avSveri9&s mest mimgsidl98.och fångsja,ode personligheter _Som medlern t Hug<l Alfv~nsäUskapet iårDu for endast too kr/år inle bara del a v nedanstående förmåner utan lnbjodsatf deltaga i in· lmssanta ochsbmuJerande åktiviteter omkring Hugo Ar"'en och den tid som han verkade r, MecftemsförJ"nAner: • ridsknttefl Ai;I".,'$!1t.,nB

• Gratis. ~f1triidf1p.åAMf?går~n • Gratis,. ~n:trådefjlt. Pr:m$ .~~~

'i Tibtl~. le~nd WaIdemarSl.i>tlda

• Habätt på F~lhatrnönlwna$ Alfir1!n$kivOl

vt€j ~rr~c'Pl Konserthl)ssfloc;leniSfOCkholmsKonsertoos {l'IppefiJ sam~nt:J med ~$'e!rter} " Rabatlpå AlfvflfisldYOI 'h' marke'. Sfuebelt Swedish Sociefy och Musica Sveciaeflir de kOps direkt från ptOt:fUcsnfen

Ilaban pa ordinarie ptlSvild t!4ti·t\kOp av nlt;sl1kbtteratt,ir • Racii!upt bdjet1i:!f vid Nomäije Kamma:rrnU8iiå.esti'tlal lO

2

Alfventana J - 2/0 J

i lUfldeQ

bokhaooet j·Uppsato

Besök Alfvensällskapets hemsida go.toJhugo.alfven


Hugo Alfven och Leksand En sammanställning av JAN OLOF RUDEN

H

ugo Alfven var inte den fors te utsocknes som slog sig ned i Tällberg men han var en av pionjärerna. Det forsta mötet med landskapet Dalarna ägde rum sommaren 1898 då Alfven som ung musikstudent bevistade en sommarkurs i fiolspel hos sin lärare Gustaf Lindberg i Säter. Där fanns också Ernst Ellberg. Tillsammans komponerade de Souvenir de Säter och Barcarol for violin och piano. När han var i Säter deltog Hugo i en cykeltur till Leksand. 1901 i oktober är Hugo fotograferad hemma hos konstnären Johannes Ullman i Ullvi tillsammans med kända stockholmskonstnärer. Vid midsommar 1904 deltog Alfven i det andra ungdomsmötet i Leksand. Då uruppfordes hans körsättningar Och hör du unga Dora och Herr Peders sjöresa och också hans Frihetsssång sjöngs av ungdomarna. Alfven fick i detta sammanhang rycka in som körledare for forsta gången. (Som orkesterdirigent hade han just framträtt for andra gången på Operan den 10 maj och bl.a. lett uruppforandet av Midsommarvaka).

1907 ägde den andra spelmansmönstringen anordnad av Anders Zorn rum, denna gång i Mora i juli. Då deltog Alfven i juryn liksom också påfoljande år i Mora i juni. "Som tack for sina insatser fick han av Zorn en etsning, På prinsens fiol, som nu hänger i Alfvengården i Tibble" (Lennart Hedwall: Hugo Alfven : en svensk ton-

Alfventana

1-2/01

diktares liv och verk, Sthlm 1973, s. 58-59). Och 1912 hade Maria Kröyer och Alfven byggt färdigt Alfvensgården som sedan blev deras sommarbostad. Som director musices från 1910 bodde Alfven ju under ter-minerna Linneanum i Upp-sala. Tällberg tillhör Leksands kommun. Volymen IX (1987) i Leksands sockenbeskrivning heter Turisternas Leksand :

turism i Leksand, Siljansnäs och Al genom tiderna. Den är en guldgruva, i vilken de olika uppsatserna beskriver inflytt ningen i bygden ur olika infallsvinklar. (Under begreppet turist faller här alltså även inflyttade.) För att placera Hugo Alfven i en kontext skall här citeras tillämpliga delar av de olika uppsatserna

Hur Siljansbygden "upptäcktes" kan här bara påminnas om i korthet. Det var H C Andersen - den danske sagoberättaren och världresenären - som beskrev sitt besök i bygden på l850-talet och därigenom gav en stämpel av sevärdhet som lockade konstnärer att avbilda bl.a. kyrkrodden och dräkterna. Men Siljansbygden var otillgänglig för besökare. "Den lokala trafiken förbättrades 1876 då två konkurrerande ångbåtsbolag började trafikera Siljan. Man annonserade i huvudstadstidningarna om lämpligaste sättet att nå hamnen vid Brenäs i Insjön. Än centralare kom Al och Leksand 1884, då

järnvägen drogs till Insjön - för övrigt invigd av kungen. Men - konkurrenten Rättvik fick över-tag i och med järnväg dit från Falun över Sågmyra, Under ett kvartssekel blev Rättvik den förnämsta turistsocknen i Dalarna. Dess ståtliga turisthotell var vida berömt. Sommarvillor började uppföras 1895. Leksand fick finna sig att komma ett halvt steg efter i fråga om turistström och mondänitet. Det förekom t ex organiserade turistutflykter från Rättvik till Leksand vid sekelskiftet. Pendeln svängde 1914 i och med järnvägen Insjön-LeksandRättvik. Några år senare kan författaren till en resehandbok skriva att "Leksand är den plats i Dalarna dit turistströmmen främst drar" (Göran Rosander: Från herrskapsturism till turistindustri : turismen i Leksands kommun genom tiderna, s. 15) II

"Gången i denna märkliga Dala-renässans, en dåtidens "gröna våg", buren av stark idealitet, är väl känd. Blott några hållpunkter skall ges här. År 1900 kom Karl-Erik Forsslunds bok "Storgården" som en trumpetfanfar. Den sjöng lantlivets lov framtör det depraverade storstadslivet. Karlfeldts "Dalmålningar på rim" utgavs 190 l, och då kom också Selma Lagerlöfs första band av "Jerusalem" med dess dalska motivvärld. År 1907 utgavs Carl Larsson i By diktsamling "By och bonde" och Johan Nordlings - kvasiromantiska - roman "Siljan - en bok om Sveri-

Besök Alfvensällskapets hemsida go. tolhugo.alfven

3


ges hjärta", som blev en bestseller, såld i 35 000 ex. Ankarerona bosatte sig i Dalarna 190l och intog omedelbart en central plats i återupprättande i den trots allt - nu sviktande allmogekulturen. Han ledde det andra av de från 1903 årliga s.k. ungdoms-möten i Dalarna, nämligen det som ägde rum i Leksand 1904. Besökarna beräknades till 10 000. I samband med detta bildades Leksands hemslöjdsförening. Andra viktiga händelser i den dalska renässansen var .tillkomsten av flera folkhögskolor (Brunnsvik 1906, Mora 1907, Malung 1909) som delvis blev ideologiska generatorer för folkkulturen. Landets första spelmansmönstring organiserades av Zorn i Gesunda 1906. Denne var en av de många kulturpersonligheter som nu slog sig ned i Dalarna, andra var Karl-Erik Forsslund, Carl Larsson, Hugo Alfven och Ottilia Adelborg, för att nämna de viktigaste. Senare kom t.ex. också Karlfeldt att bosätta sig där - just i Leksands socken. Forsslunds monumentalverk "Med Dalälven från källorna till havet" böljade utkomma 1918. 27 delar hanns med. Det är självklart att dessa tongivande personligheter och deras verk gav publiken en positiv uppfattning om Dalarna, inte minst Leksand." (Göran Rosander: Från herrskapsturism till turistindustri : turismen i Leksands kommun genom tiderna, s. 15) Var man bosatt sig [Förra] Sekelskiftets bildkonstnärer, författare och musiker kom först till Leksands Noret där de tog in på gästgivargården. En del av dem hyrde sedan bostad i byn. Så gjorde bl.a. Gustaf Ankarcrona, Hans Reiss och Elsa Hammar-Moeschlin. Familjen Rune Lindström har

4

A lfveniana 1-2/01

en gård här, och vid stranden av Österviken byggde författaren, livmedicus Axel Munthe sitt Hildasholm. Så småningom sökte man sig ut till de omkringliggande by-

Ungefär samtidigt bosatte sig Ture Gudmundsson i byn. Många konstnärer blev betagna i grannbyn Ullvis vackra natur och kulturliv. Här bodde Johannes Ullman redan vid

"Leksand har i forhållande till sin storlek av allt att döma dragit till sigfler kulturpersonligheter än övriga liknande orter i Sverige. Socknen har i nära hundra år varit en huvudort inom landets konstliv" (Barbro Kamfalt: Konstnärskolonierna i Leksand, s. 181fJ). arna. Omedelbart söder om Noret på andra sidan älven ligger Akerö. På 1890-talet bildades här den första kolonin av Emerik Stenberg, Gustaf Ankarcrona, Gustaf Th Wallen, Ivar Nyberg, Paul Graf, Harry Schubert och Carl Erik Törner. Den blev inte varaktig. Den mest stadgade av dess medlemmar, Wallen, stannade och uppförde ett timmerhus åt sig 1914. Tio år tidigare hade Lilly Segerdahl kommit som elev till honom. Ivar Nyberg förblev också byn i stort sett trogen. Leksandsfödde Sam Uhrdin övertog hans atelje på 2 O-talet, och i mitten av följande decennium hyrde Hugo Alfven bostad i Knorringsgården. För några årtionden sedan [194555] bodde även textilkonstnärinnan Annie Frykholm i Åkerö. Under de senaste decennierna och fram till sin död 1977 var Harry Fahlstedt byns ende bofaste konstnär. Emerik Stenberg drog från Åkerö till Hallmansgården i Tibb/e. Några årtionden senare flyttade Sam Ubrdin till Blombergska gården i samma by, i vilken även Hugo Alfven förvärvade Sömskar- och Lekattgårdarna vid 3O-talets mitt. Efter en nationalinsamling uppfördes Alfvengården i byn 1945. Alf Munthe och Greta Gahn köpte Lekattgården vid mitten av detta sekel [dvs 1900-talet].

sekelskiftet [1800/1900], här hyrde Gustaf Ankarerona under ett par år och hit kom Emerik Stenberg för att bygga sin gård 1902. [Ett berömt foto från Ullvi okt 1901 med G Th Wallen, E Stenberg, Schultzberg, Johannes Ullman, Gustaf Ankarcrona, Hugo Alfven och K-E Forsslund] Björn Julin bodde i Ullvi från 1931 till början av 1940-talet. Efter omkring 14 år i Falun återvände han till Leksand och köpte 1961 Dundergården i Hälla. Tållberg upptäcktes något senare än de övriga Den vackra höjden med utsikten över Siljan har hänfört många konstnärer. År 1907 kom Ivar Nyberg och uppförde ett härbre. Aret därpå fann Gustaf Ankarerona den rätta platsen för sin gård på Holen. Följande år kom violinisten Gösta Björk och konstnären Gabriel Bunneister. Några år därefter hade Hugo Alfven sin tällbergsgård färdig. Tonsättaren Olallo Morales bodde i Tällberg sommartid under ett par decennier. [Han köpte Tomtbacken, byggt av Gabriel Burmeister 1918.] En tid vistades också Einar Jolin och författaren Paul Lundh i byn. Idag bor här konstnärerna Stina och Kejsar Calle Sunesson samt Lasse Lindqvist.

Besök Alfvensällskapets hemsida go. tolhugo.alfven


Dalaromantisk från 1920-talet

stil.

Vykort

1908 kom konstnären Gustaf Ankarerona till Holen och började där bygga ett hem där han samlade föremål från trakten

Matematikprofessorn och miljonären Gustaf MittagLeffler byggde sig "Tällgården" och kämpade förgäves med Alfven om den största tomten och bästa utsikten. (Se Alfveniana 1/94, s 12). Huset ingår idag i Hotell Delecarlia.

1909 kom konstnären Gabriel Burmeister till Tällberg. 1918 byggde han "Tomtbacken ". Tonsättaren och dirigenten mm OIallo Morales använde den sedelmera som sommarbostad under ett par decennier


Halvannan mil sydväst om Leksands Noret ligger Skeberg, egentligen tre byar: Backen, Gropen och Skålhol med inslag av fåbodbebyggelse. Denna bygd hade stark dragningskraft på artister. Under 1900-talets andra decennium skapade Johan Nordling och hans fru, konstnärinnan Gerda, ett hem längst uppe på Skålhol. Ivan Constantin hade en atelje i trakten under några år. På 1920- och 1930-taletblev byn invaderad av konstnärer och scenartister. Då kom skådespelaren och lutsångaren Gunnar Bohman med sin hustru, konstnärinnan Signe. Dennas bror Eric Grate, köpte Jongården på auktion 1939. I hans atelje verkade under senare decennier till 1986 skulptören Sune Rehn. Sångaren och musikförläggaren Sven-Olof Sandberg köpte Nordlings gård och hade t.o.m. artistförmedling i Skeberg. Han inspirerade skådespelaren Thor Modeen att flytta dit. Därefter kom den senares svägerska, sångerskan Ulla Billqvist. Sandberg bjöd 1934 sångaren John Wilhelm Hagberg, vilken blev betagen av bygden och redan samma år byggde en stuga. Kapellmästaren Sven Helin, "Helan", hyrde en stuga tillsammans med operadansösen Aina Genom Hagbergs förmedling fick Nils Perne en tomt i orten. Söder om Österviken ligger på sluttningen mot Styrsjön den idylliska byn Styrsjobo. Där har släkten von Dardel - med bl.a Georges von Dardel samt Simone de Dardel och hennes man Einar Kihlman - uppfört sina dalahem. Under ett tjugotal år var Pipars stuga i Lederåsens fäbodar Emilia Fogleklous sommarbostad. Felix Moeschlin bodde i Styrsjöbo en tid innan han gifte sig med Elsa Hammar och flyttade till Sunnanäng, där David Tägtström senare bodde.

6

Alfventana 1-2/01

I Västanvik lades grunden till ännu en konstnärskoloni 1943 då Elisabeth Wisen-Jobs bosatte sig där tillsammans med sina barn Gocken, Peer och Lisbet, den senare med maken Lille Bror Söderlundh och sonen Michael. Efter en tid följdes de av Kjell Löwenadler och från 1946 av Dagmar Loden. Hans Prins är född och uppväxt i Västanvik och byggde sig ett hus här 1944. I början av 1960talet kom Birgitta FahlbeckGlans och Fredrik Glans... (Barbro Karnfålt: Konstnärskolonierna i Leksand, s. 181 iI) "Leksands turistiska historia är full av exempel på sommargäster som dragits dit av bekanta Framför allt tycks konstnärskamrater ha påverkat varandra. Nästan övartydligt blir förloppen i Tällberg. Om uppgifterna stämmer så lånade Karin Petrini 1908 ut rum till [konstnären] Gustaf Cassel som visade Gustaf Ankareona Holen, där denne bosatte sig. Ankarcrona fick Hugo Alfven att besöka Tällberg, och möjligen hade Ankarerona ett finger med i spelet när hans gode vän Wilhelm Söderbaum köpte hus i Tällberg 1927. Också Erik Axel Karlfeldt påverkades av Ankarcrona vid valet av bostaden i Sjugare. Cassel tycks även ha lockat Gustaf Mittag-Leftler till Tällberg och dennes sekreterare Hilda Andersson och sjukgymnast Gerda Bäckström skaffade sig hus där. Mittag-Leftlers husa blev kär i Viktor Sjöström på Gattugården då hon körde omkull utanför hans hus, gifte sig och blev också hon kvar i byn" (Göran Rosander: "Besatta av Dalflugan", s. 316317) "Många främlingar köper allmogeföremål som souvenirer eller för att få miljöaccenter i

hemmet eller stugan. Dessa har ännu större symbolvärde än hemslöjd ... Sådana uppköp får inte entydigt fördömas, eftersom mycket annars skulle ha hamnat på sopbacken (till någon del en följd av den mondänitet som turisterna infört i bygden?). Hugo Alfven berättar 1909 i ett brev till Oscar Quensel att nästan alla vilja följa med sin tid och slopa därför obarmhärtigt den gamla bondekulturens prydnader och handgjorda husgeråd och möbler, ror att köpa nya, gräsliga ting från fabrikerna Och det som icke hugges till ved eller kastas bort, uppköpes med begärlighet av judar och antikvitetshandlare (Alfven: Tempo furioso, s. 212) Det kan påpekas att Ankarerona hade intentionen att köpa upp och rädda gamla föremål med vinsten från Leksands Hemslöjd -- därav dess präktiga museisamling. (Göran Rosander, s. 337) "Andra museianllggningar

get 1987]

pä·

Sångs, i Sjugare, som började uppföras 1922 efter Ankareronas ritningar, har visats rör turister sedan 40-talets slut och fram till 1978, trots att skaldens änka bodde där till sin bortgång nämnda år... Alfvengården i Tibble uppfördes för kompositörens räkning efter en nationalinsamling och var inflyttningsklar 1945. Den tillföll Alfvenstiftelsen efter hans bortgång 1960 och var några år öppen för allmänheten... Livmedicus Axel Munthe, den bekante författaren till "Boken om San Michele", lät i början av 1O-talet uppföra en sommarbostad strax N om Leksands kyrka. Den kallas efter Karlfeldtsgården,

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven


Alfvengården i Tibble färdigställd Uppsala

1945 efter ritningar som också användes till Bror

hans engelska hustru för Hildasholm, men hette ursprungligen Stengården. Bakgrunden till att han valde Leksand var att han som yngling vistats i sin farbrors "jaktstuga" i Noret. (Om denna inte utgjordes av ett härbre eller dylikt utan var uppförd för ändamålet måste den ha varit en av de allra första fritidshusen i bygden.) Redan kring 1888 lär Munthe ha föresatt sig att här återuppföra en kopia aven herrgård som släkten ägt, men som brunnit långt tidigare. I det nya huset byggdes in dörrar, trappräcken m.m. som fanns magasinerat från denna Munthe lär själv ha gjort mer eller mindre utförliga ritningar till huset. Formellt står dock arkitekten Torben Grut för dessa. Byggnaden med dess förnäma exempel på europeisk inrednings- och möbelkonst har nyligen blivit en stiftelse ... I Hjortnäs öppnade 1966 en tidigare sommargäst, dir. Åke Dahlbäck, tennfigurmuseet Hjortnäsgården. Det drivs privat i en nedlagd skola ... " (Göran Rosander: Från herrskapsturism till turistindustri: turismen i Leksands kommun genom tiderna, s. 65-66.)

"En tredje form av förvandling [till fritidsboende/inflyttning i bygden] inträffar då främlingar köper upp hus och byggnadsdetaljer och själva skapar sin miljö. Förebilder i Leksand har förstås varit Holen och Alfvenlsjgården i Tällberg. Andra exempel är Elsa HammarMoeschlins i Sunnanäng, Dardels i Styrsjöbo, Nordlings l Skeberg." (ibidem s 42)

Alfventana

1-2/01

Konstnärshemmen ... De första som uppförde egna gårdar av flyttade hus var Ankarcrona och Alfven som båda fascinerades av Tällberg. Ankarcrona valde Holen en plats som han ville rädda åt "det allmänna, åt bygden" samtidigt som flyttningen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna var en räddningsaktion från hans sida. På våren 1910 kunde han börja förverkliga planerna. Alfven startade ett år tidigare. Han uppförde mangårdsbyggnaden - på inrådan av Anders Zorn och traktens bönder - av grovt, oskadat kämtimmer från gamla stugor och bodar. Det var både billigt och praktiskt. Böls Mases' storstuga ropade

NJ0rt~ nem ,

han in på auktion. Därtill köpte han ett härbre och en lada borta i obygden. Han fann ett fåboställe med "hänförande ålderdomliga och i typen sällsynt vackra" hus. Gården stod helt färdig 1912 - "en gammalsvensk skönhet och i fråga om timrets kvalitet... en nästan enastående pärla". Erik Axel Karlfeldt köpte den öde Ollasgården vid sjön Opplimen i Sjugare by och döpte den till Sångs. Ankarcrona hade ett finger med i spelet liksom han lockat Alfven till Tällberg. Det var han, som 1918 meddelade Karlfeldt att gården i dennes drömmars by var till salu. Det var också han, som tre år senare fick uppdraget att göra ritningar. Mangårdsbyggnadens bergsmansstil rörde Karlfeldt med sig från sin fädernegård, Tolvmansgården i Folkäma. Byggnadssättet i övrigt är typiskt för bygden: på tre sidor kringbyggd gård med huslängor och portlider in från bygatan. Raden av stugor mot vägen tillkom efterhand för att utestänga nyfikna turister. Här finns rödmålade bodar, lider och gästrum och i vinkel mot dessa, lada och diktarstuga

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven

7


Dalaromantisk stil. Alfvensgården i Tällberg, Hugo Alfvens sommarbostad 1911-31. Vykort från 1920-talet. Märk utsikten från Digerberget mot Siljan

De här tre exemplen på konstnärsbostäder visar olika faktorer, som påverkar byggnadernas utseende. Konstnärerna ville bevara och återuppväcka den gamla byggnadsstilen. De tog vara på timret från gamla hus, varför stockarnas dimensioner satt sin prägel på de nya byggnaderna.

8

Alfventana 1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven


Slutligen medförde de egna ideer och en annan byggnadstradition från födelseorten. Med risk för generalisering kan man urskilja fem riktningar bland byggnadsstilarna. Den första kan vi kalla da/aromantisk stil - från sekelskiftet och ett par decennier framöver med ålderdomsgrå hus, lador och härbrän, hämtade från grannbyar och sammanställda till gårdar. Ofta utrustades husen med både kronskorstenar och blyspröjsade fönster. Konstnärsgårdarna i Tällberg tillhör denna kategori ... Att få tag i gamla hus var inte så svårt vid 1900-talets böljan. En parstuga med bevarad inredning, som skulle säljas på auktion, prissattes till blott 300-600 kr. Byggmästare och sågverksägare intresserade sig enbart för timret vid sin värdering. Sekelskifteskonstnärerna ville i övervägande grad skapa en genuin allmogemilöjö. Lösöret inköptes ofta på auktioner eller som skrot vid rivningar. På 1930-talet däremot formade funktionalismen interiörerna i de nyinflyttade konstnärernas leksandshem. Det skulle i första hand vara komfortabelt. I flera hem tog man dock upp något av allmogetraditionen. Den assimilerades med den moderna. Möbler och bruksföremål från auktioner, ärvda eller skänkta, samlades rör deras skönhets skull.

Konstnärernas verksamhet ... Konstnärerna har ofta påverkats av folkkonsten. Dalmålningar har antingen kopierats eller tjänat som inspirationskälla. Rune Lindströms bokillustrationer bygger för det mesta på folklig leksandskonst. Landskapet och folket var också materialet till Erik Axel Karifeltds diktning, och Johan Nordlings

A lfveniana 1-2/01

skrifter hade sitt ursprung i den förtätade sago stämningen i skogstrakterna. Hugo Alfven använde folkmusikmaterial i sina kompositioner. På folklig musikalisk grund vilar även Lille Bror Söderlundhs musikskapande.

Konstnärernas förhållande ortsbefolkningen

till

Vid sekelskiftet [1800/1900] var det inte så vanligt med främlingar i trakten - åtminstone inte i de mer perifera byarna. Men senare, då de ditresande ökade i antal, sågs närvaron och inblandningen av denna mängd utsocknes inte alltid med blida ögon av ortsborna. Man fann de inflyttades "bildningsarbete" bland Dalarnas ungdom upplösande till lifåskådning, harmades öfver alla dessa stadsbor som sprungo omkring utklädda i dräkter till hvilka de icke ägde bördens och traditionens åtkomst. Dessutom ansåg man, att det myckna smickret gjorde befolkningen högfärdig. På den tiden måste det ha känts underligt för leksandsboma att uppmärksammas på detta sätt av celebriteter från storstaden. Eftermälen och memoarer är dock oftast positiva och vittnar om ett gott förhållande till bygdens folk. Det är emellertid viktigt att påpeka att dessa skrivits mest om och av konstnärerna själva och därför kan vara partiska. Till Hugo Alfven hade enligt honom själv - folket i Tällberg "en ofantligt vänlig inställning" och ville bistå honom på alla sätt. Han var känd i bygden sedan det stora ungdomsmötet [1904] och spelmansstämman i Mora [1907 och 1908]. Efter det att han hade bosatt sig i Tibble, bjöd han ofta hem Lekatt Mats på kaffekask.

Denne fick då sjunga den ena låten efter den andra Alfven tecknande upp dessa och gav ut dem i "Några låtar från Leksand" [1914] (enligt Alfven Tempo furioso s. 403). Erik Axel Karlfeldt betraktades som en "bypatriark" . Samarbetet med byborna gick utmärkt. Han deltog i byalagets bestyr och bistod byn i förhandlingar med myndigheter. Skalden levde som "en bonde bland bönder" och fick hjälp med skörden av grannen, som blev god vän utan något "fjäsk och krus" Det fanns likväl stora skillnader mellan bygdens folk och konstnärerna från storstaden. Väl kunde de accepteras, men en sammansmältning var det knappast tal om. De betraktade sig dock som leksandsbor; Leksand blev för dem reträttort och tillvarons fasta punkt. Många av dem var ofta på resande fot. En del hade sin huvudsrukliga gänring förlagd till Stockholm, där de även hade bostad och atelje, Därjämte vistades de utomlands långa tider. ..De kända konstnärerna har enbart genom att ha sina hem i socknen gjort Leksand berömt. Resehandböcker och turistbroschyrer framhåller dem som bygdens begivenheter. Deras gårdar och heminredning har som nämnts troligen blivit stilbildande. Ett par har övergått till att bli hembygdsgårdar, andra har tidvis visats ror allmänheten. På samma gång har konstnärernas verk gjort reklam för bygden. De romantiska bilder som konstnärerna framställt av trakten har lockat turister . Många leksandsmålningar har fungerat som stämningsbilder i jultidningar och spritts som jul- eller vykort. Ett par av konstnärernas litterära verk skildrar livet i bygden kring [förra] sekelskiftet. Orten blev en känd plats genom b1.a.Karlfeldts diktning." (Barbro Karnfält: Konstnärskolonierna i Leksand, s. 181tf )

Besök Alfvensällskapets hemsida go. to/hugo.alfven

9


Villa di Lourdes iAnacapri - en Alfvenbostad AV GUNNAR TERNHAG

H

östen 1924 bodde Hugo och Maria Alfven på Capri. För Alfvens var det andra Caprivistelsen - två år tidigare gjorde de ett liknande uppehåll på den kända Medelhavson. Men till skillnad från första vistelsen, som tillbringades på ett pensionat, hyrde paret nu en villa. Om denna Capribostad skriver här docent Gunnar Ternhag, verksam vid Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet, därtill hedersmedlem i Hugo Alfvensällskapet efter sin tid som vice ordförande. I den numera ganska digra Alfvenlitteraturen utgör skildringarna av hans bostäder en inte så liten delgenre. Föremålet själv började fylla på med texter genom att i memoarerna redogöra för flera av sina boställen. Linneanum och Musicwn i Uppsala, Alfvengårdarna i Tällberg och Tibble inte minst, men fler skildringar av både tillfälliga och mer permanenta boningar finns i självbiografin. Med dessa skriverier lade han ut ett spår som andra sedan följt. Man kan fråga sig varför Alfvens boenden är så intressanta? En bakgrund återfinns säkert i den platsens magi som konstnärens verkstad gärna skapar. Hus som varit födelseplatser för stora verk blir på något sätt förklarade i ett skimmer som verken själva sprider. Husen blir märkvärdiga, därför att verken som skapats i dem är

10

Alfventana 1-2/01

märkvärdiga När vi läser om dessa boningar - eller besöker dem - rar vi inblick i de fysiska omständigheterna kring verkens tillkomst, därmed tycker vi oss få viss uppfattning om varifrån verkens ande härstammar. I fallet Hugo Alfven är hans bostäder dessutom så rasande intressanta Han hade utan tvekan blick för hus och lägen. Vad gäller bostäder var han lika medveten och lika estetiserande som i fråga om exempelvis sin klädstil. Faktum är att flera av de hus han - och tidvis också hans familj - bebodde är sevärda alldeles oavsett deras koppling till Alfven. Alfvens bostadsgeografi har en splittring som nästan når upp Strindbergs. Och en nästan likadan förläggning till speciella platser. Uppväxtstaden Stockholm, Stockholms skärgård med kortare och längre boenden, Roslagen, Uppsala med nämnda Linneanum som familjen vantrivdes i och Musicum som byggdes särskilt för Alfvens, Leksand där det krävs en heldag att bese alla hus inklusive fåboden Moberg, Skagen, Köpenhamn, Berlin, Bryssel, Rom och så vidare. Redan platsnamnen väcker reslust, vilket i sig är en mätare på Alfvens känsla rör intressanta miljöer. Många av hans boningar är som sagt skildrade i Alfvenlitteraturen. Redan en genombläddring av den förträffliga tidskrift som publicerar dessa rader ger ett antallästips: Linneanum (2/94, s. 4-5), Alfvensgården i Tällberg, Alfvengården i Tibble (4/98, s. 17-19),

fäboden Moberg (3/93, s. 1820) ..... Här följer ett litet bidrag till litteraturen om Alfvens bostäder. Det handlar om det hus som Hugo och Maria Alfven bebodde under sin vistelse på Capri hösten 1924. Besöket var deras andra Capriuppehåll - det första gjordes två år tidigare. Under rubriken "Ater målare" beskriver Alfven i bitvis drastiska scener 1922 års vistelse i memoardelen I dur och moll (1949, s. 230 fl). Anledningen till att Alfvens kom just till Capri finns att söka i Hugo Alfvens bekantskap med societetsläkaren och författaren Axel Munthe. Alfven hade på rekommendation sökt upp Munthe under en sejour i Rom 190 l, då han behövde lindring i sitt slitna psyke. Det blev inledningen till en vänskap som antagligen var ganska varm. Per-Anders Hellqvist som skrivit en läsvärd bok om Munthe, där ett kapitel ägnas Hugo Alfvens Caprirelationer, menar att Munthe och Alfven stod varandra nära (Där citronerna blomma; 1990~ s. 202 fl). Det kan man enligt Hellqvist utläsa av att Alfven inte nämns i Munthes berömda Boken om San Michele (1929) - med läkarens diskretion utelämnade Munthe alla närstående. Under Alfvens första vistelse på Capri bodde familjen på en liten pension med namnet "La bella vista" som Axel Munthe ordnade. Pensionatet låg på gångavstånd från Anacapri, öns andra men högre belägna stad, där Munthes Villa San Michele tronar som en utkik över Neapelbukten. Till historien hör att vännen Munthe så här dags

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven


hade övergrvrt sin märkliga villaskapelse. Plågad aven ögonsjukdom och i behov av ensamhet hade han bosatt sig i det ensliga Torre de Materita som fortfarande är en skyddad anläggning, trots att tät bebyggelse numera omgärdar fastigheten. Munthes bostad låg inte långt från Alfvens tillfålliga viste, vilket nog var en tanke hos Munthe. 1924 kom Hugo och Maria Alfven utan dottern Margita, vilken som nittonåring hade följt med 1922. Alfvens äktenskap höll f ö på att krackelera redan under första vistelsen, vilket Amelie Posse som tillhörde umgänget vittnar om i sina memoarer. Två år senare stod det inte bättre till mellan makarna. I augusti 1924 anlände Hugo Alfven till Capri i ett miserabelt

ordinarie arbetet som director musices i Uppsala firat OD:s sjuttioårsjubileum, dessutom turnerat med kören till både Helsingfors och Paris. Men det som knäckte hans psykiska hälsa var en kompositionsbeställning, en av de konstnärligt olycksaliga, men pekuniärt nödvändiga kantaterna. Den här gången var det Världspostunionen som i Stockholm den 16 augusti 1924 firade sina 50 år och till detta tillfålle beställt en kantat av den självskrivne Alfven. Texten levererades av författaren och posttjänstemannen Albert Henning (18811963). Den här gången blev kompositionsstressen värre än vanligt, vilket bidrog till överansträngningen. Fastän Alfven ingenting säger därom, utan hänvisar till den påfrestande kantatbeställningen, kan man

Chiarina. Teckning av Hugo Alfven 1924

tillstånd, vilket han ratt konstaterat av Stockholmsläkaren Jakob Billström som sjukskrivit honom hela universitetsterminen. Alfven hade utöver det

Alfventana 1-2/01

nog tänka sig att de äktenskapliga problemen låg i botten på ohälsan. Hur som helst inkvarterade sig paret Alfven omedelbart

efter ankomsten på Hötel Grotte bleue i Marina Grande, varifrån de enligt Alfvens skildring av vistelsen i nyss nämnda memoardel (s. 295 fl) kunde se Vesuvius lavaströmmar. Men hotellogin i öns enda hamnby var bara tillfällig, eftersom en annan bostad väntade. Inför Capriresan hade Alfven tillskrivit sin vän Axel Munthe och bett honom "hyra en villa åt mig med utsikt över havet samt, om möjligt, även anskaffa en tjänsteflicka". Den kvinna som skulle bli paret behjälplig med hushållstjänster har Alfven porträtterat i förtjusta ordalag. Ja, han ritade t o m av sin Chi arina (s. 308). Samma förtjusning fmns i hans beskrivning av Villa di Lourdes som huset hette och fortfarande heter. Huset och dess trädgård föll nämligen den på boställen kräsne Alfven i smaken. "När vi kom ut på terrassen och min blick svepte över detta sagolika panorama kunde jag inte återhålla ett utrop av hänförelse", skriver Alfven om sitt första möte med den kommande bostaden. Han beskriver vidare villans läge: "Den låg i ett nät av smala, krokiga, och av höga murar omgivna gränder, strax bakom den gamla byzantinska kyrkan. Utsikten gick åt samma håll som utsikten från 'Villa bella vista' där vi bott två år tidigare, men lourdesvillans läge var i långt högre grad måleriskt vart jag än vände blicken". Och han fortsätter med huset: "Den övre våningen hade två stora rum. Dem tog vi till sovrum. Bottenvåningen rymde likaledes två rum, avsedda till matsal och dagligrum, samt kök. Villans tak var platt som ett golv."

Besök Alfvensällskapets hemsida g~.tolhugo.alfven

11


Utsikt på Capri

" Utsikt på Capri", teckning av Hugo Alfven i brev

1924.

Porten till Villa di Lourdes som Alfvens trädde in och ut genom under sina månader på Capri hösten 1924. Foto Gunnar Temhag

12

Alfventana 1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven


Alfvens lägesbeskrivning går faktiskt att ha som vägvisning för dagens Capribesökare som med fördel börjar sin vandring vid Anacapris numera centrala plats, Piazza della Vittoria, där den karakteristiska öbussen stannar. Härifrån går man Via Orlandi som är stadens enda gågata tills den på höger hand möter Via San Nichola. Denna tvärgata leder ner till Piazza San Nichola, vid vilken ligger den gamla kyrka som Alfven omtalar, Chiesa San Michele - i dag ett uppskyltat besöksmål p g a sitt vackra majolikagolv från 1700-talet. Man sneddar över piazzan, går Via Finestrale som på knappt femtio meter hinner krumbukta sig åt både vänster och höger, tar av till höger på Traversa Finestrale. Väl inne på denna känns Alfvens skildring genast igen: smala, krokiga gränder, höga murar. Redan efter några meter på Traversa Finestrale kommer på vänster hand den höga mur som omger Villa di Lourdes. Man fortsätter gatan längs muren som svänger mjukt åt vänster. Så småningom öppnar sig gatan vid en plats, där tre gator av lika vindlande slag möts. Där ligger porten till fastigheten. Villino di Lourdes kan besökaren tydligt läsa på portens marmorskyltar - villino, ett diminutiv som är obegripligt för den som ser husets och trädgårdens dimensioner. Huset är praktfullt, trädgården som skyddas från insyn aven manshög mur är vidsträckt för att ligga i ett italienskt stadsgytter . Ingången vaktas av två olivträd som försöker se raka ut. Och muren följs på insidan av höga cypresser som måste ha varit planterade redan 1924. Villan ligger i Le Boffe som är Anacapris gamla stad, den stadsdel vars medeltida anor tydligast märks i det topogra-

Alfventana 1-2/01

fiskt anpassade gatunätet, det som är en stilisering av det ursprungliga stig systemet. Att fastigheten är gammal förstår man av att porten vänder sig mot den gamla stadskärnan. Om muren hade rests i modem tid, skulle porten tagits upp diagonalt mot den befintliga, dvs med sin öppning mot dagens livliga centrum. Dagens besökare inser lätt att Alfvens trivdes här. En skön villa med vilsam terrass och stor trädgård. Avskilt läge, men ändå alldeles intill den lilla stadens centrum. Behagligt klimat tills den råa höst-och vinterfukten kröp inomhus. Och i nära omgivningar fanns flera skandinaver att umgås med, således inte bara Axel Munthe. I fjärran nalkades en global massturism som Alfvens eller några andra samtida aldrig kunde ana. Paret Alfven fick hyra villan av en präst. En kyrkoherde, preciserar memoarförfattaren, med det musikaliska tilltalsnamnet Don Giovanni. Men denne utövade inte bara sitt prästkall, han ägnade sig också åt affärer: vinproducent och -exportör. Det var enligt lokala uppgifter Alfvens hyresvärd, il sacerdote, som försåg villan med namn efter den franska vallfartsorten. Utan tvekan en bra affärside för den som ville locka hyresgäster från den katolska världen. Efter prästen gick Villa di Lourdes över till en greve Giuseppe Benicelli, vars hustru använde delar av husets utrymmen till en dansstudio, där hon tog emot elever. Greveparets dotter tog senare vid och innehade den magnifika fastigheten tills för några fåtal år sedan. I dag är Villa di Lourdes upprustad och synnerligen välhållen - utvändigt är huset kalkat i en svagt gul nyans som åtmin-

Besök Alfvensällskapets

stone för en nordbo bekräftar Medelhavsläget. Trädgården är lummig och lika prydligt vårdad som byggnaden. Fastigheten ägs - som så många andra attraktiva Caprivillor - av en fastlandsitalienare som tillbringar en del av sin lediga tid här. Så kan berättelsen om en av Alfvens intressanta bostäder också ge en glimt av Capris förändring. Efter denna egendomsbeskrivDing kan det vara dags att till slut ställa frågan vad Hugo Alfven gjorde under sitt andra Capribesök. Han var som sagt på ön för att vila, vilket innebar att musiken inte upptog honom. I stället tecknade och målade han, precis som under första vistelsen. Bland annat gjorde han de akvareller från pergolan i Villa San Michele som ofta syns avbildade. Men han kunde inte hålla sig från musiken. Parets hushållerska hade en nittonårig systerson som spelade i La banda musicale communale municipale d' Anacapri, dvs i stadens unga blåsorkester. Orkesterledaren hade blivit sjuk och via hushållerskan fick Alfven frågan om han tillfälligtvis kunde leda ensemblen. Alfven tog över, vilket han också redogör för i självbiografin. I november 1924 skrev han t o ID en marsch för ensemblen: "in stilo italiano" som noterna anger. Marschen är ett av fä originalverk för mässingsensembler som Hugo Alfven komponerade någon blåsare var han sannerligen inte. Paret återvände till terminsstarten i Uppsala den 1 februari 1925. Den 24 februari avled Sveriges nyligen avgångne statsminister Hjalmar Branting och till begravningen den l mars levererade Alfven kompo-

hemsida go.tolhugo.alfven

13


sitionen för Capriorkestern såsom högtidens sorgmarsch. (En inspelning finns på Twin Music, TMC 18, 1993.) Till de bortgångnas skara hör sedan en kort tid också Per-Anders Hellqvist, liksom Alfven promoverad till hedersdoktor vid Uppsala universitet, som kommenterar den anmärkningsvärda återanvändningen på ett träffande sätt: "För den lysande musikaliske praktikern Hugo Alfven torde stilbrottet inte ha varit något stort bekymmer". Så sant. Tack till författaren Raffaele Vacca, Anacapri som berättade om villans historia, Kerstin Löfgren Hybbinette som tolkade samt Per Reimers som lånade ut sin kamera och några rutor i sin film. Den som återvänder till Alfveniana 1/99 hittar på sidan 10 ett läsvärt brev som Alfven skickade från Villa di Lourdes. Tonsättarens hus - rom for musiken? heter en artikel om

tonsättarbostäder i allmänhet och Alfvenhus i synnerhet som jag skrivit och som publicerats av Ibsen-museet i Oslo. Littenere museer i Skandinavia. Trinn III. Rapport. Seminar på Hässelby slott, Stockholm 10.12. Mars 2000. - Oslo 2000: Ibsen-museet, s. 57-63.

Jean-Luc Caron: Dictionnaire Hugo Alfven (1872-1960) (Association francaiss Carl Nielsen, Bulletin no.21, 1999/2000) 108 s. samt en sv/v bildbilaga omfattande 28 s.

14

Alfventana 1-2/01

I

Frankrike arbetar sedan ett par decennier läkaren JeanLuc Caron oförtrutet med att göra den nordiska musiken känd i sitt hemland. Han är ordförande i det franska Carl Nielsen-sällskapet och har skrivit en omfångsrik bok om denne tonsättare. Han har också skrivit en biografi över Jean Sibelius. Under 1990-talet intresserade han sig mycket ror Allan Pettersson och ägnade då en Bulletin åt denne, till stor del byggd på information från det tyska Allan Pettersson-sällskapet. Vid en veckolång konferens i det finska kulturhuset i Paris ägnad franskt inflytande på nordisk konstmusik, våren 1998, arrangerad av Helena Tyrväinen och Anders Edling, var Jean-Luc Caron naturligtvis en flitig och kunnig besökare. Denne ovanlige fransman har nu, med viss assistens av Jan Olof Ruden utkommit med ett omf'angsrikt nummer av sin serie Bulletins, denna gång ägnad orkesterkoloritens svenske mästare Hugo Alfven. Boken är inte någon biografi men innehåller likväl biografisk information för den som söker sådan. Istället är den utformad som en uppslagsbok där stort och smått blandas på ett originellt men ibland litet förvirrande sätt. Här följer ett antal exempel: Det allra första uppslagsordet är "Alfvensgården". Det följs av "L' argent", pengar, där man f'arveta en del om Alfvens ekonomiska lättsinne och hans olika anställningar. Under rubriken "Le catalogue" ges en kronologisk förteckning över Alfvens 214 kompositioner alltifrån det första stycket Barnatro för röst och piano, från 1884 då Alfven var 12 år till balettsviten Den forlorade sonen 1957. Under respektive alfabetisk rubrik kan man finna beskrivningar av alla de verk-

genrer Alfven komponerat i (t.ex. "les cantates", "Les chansons", "Les symphonies", osv.) Under rubriken "Personalite", personlighet, ges en kortfattad karakteristik av A. som inte enbart är positiv. Hans glupande aptit på kvinnor och en uppräkning av hans (stackars) hustmr finns under rubriken "Les femmes" följd av rubriken "L' enfance" (barndomen) och därpå rubriken "Formation musicale" (musikutbildning). Rubriken "Musique pour le spectacle" följs av "La nature" och därpå kommer "opera" och "Orphei Drängar". Efter rubriken "Le romantisme national" (Nationalromantiken) kommer "Wilhelm Stenhammar", följd av "Stockholm" och därefter "Le style", stilen. Som exemplen visar ges läsaren ingen sammanhållen och överskådlig bild av Alfven och hans musik men kan själv med viss möda konstruera en sådan bild med hjälp av de olika uppslagsorden. Den som inte vet något om Alfven kan sålunda finna både grundläggande fakta och kuriosa om hans verk, (besättning' satsindelning etc), hans breda musikaliska kompetens både som violinist, dirigent och tonsättare, om rättigheter i samband med eventuella framföranden av musiken blandat med uppgifter om A:s ekonomiska och amorösa lättsinne, hans livslånga stora kärlek till modem Lotten samt information om tonsättarens studier, musikaliska stil och mycket, mycket annat. Ett alfabetiskt register i boken hade väsentligt underlättat tillgängligheten och användbarheten och borde vara mycket enkelt att tillfoga den, trots det blygsamma formatet, innehållsrika skriften. LAILA BARKEFORS

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven


Sven-David Sandström Alfvenpristagare 2001

S

Sandström har inspirerat nya årgångar tonsättare som kompositionsprofessor vid Kungl. Musikhögskolan 1985-95 och dessutom på Tonsättarskolan i Visby. Sedan 1999 är han en av komponsprofessorerna vid det ansedda Indiana University, Bloomington, JAN OLOF RUDEN

en-David Sandström, om närmar sig de 60, dr en av de mest kända svenska tonsättarna - kanske den mest kända. Han har alltid varit oerhört produktiv och musiker och producenter har gärna framfört hans musik. Han tilllhör generationen Börtz, Maros, Eliasson som hade Ingvar Lidholm som kompositionslärare - vid sidan av de gäster som inbjöds till kompositionsseminariet. Till en början komponerade Sandström huvudsakligen instrumentalmusik med orkesterverket Through and through som genombrottsverk 1974. Men också kanannarnnusikmed eller utan sång som framfördes av hans medstudenter vid Musikhögskolan i ensemblen Harpans Kraft. Trots att Sandström komponerat för alla typer av soloinstrument, ensembler och orkestrar (med undantag av elektronmusik) är det främst vokalmusiken som man förknippar med honom och då i synnerhet körmusik - med eller utan orkester. En bidragande orsak till hans förkärlek för rösten kan vara är att han upplevt körsång inifrån som medlem i Hägerstens motettkör under 20 år. Det var när han kom i kontakt med William Blakes poesi som Sandström slog in på en bana som skulle närmade honom till en publik som inte bara besökte nutida musik-konserter. Sedan

Alfventana 1-2/01

dess har Sandström eftersträvat en så bred publikkontakt som möjligt. Förutom de körsatser som så småningom bildade en hel mässa a cappella och andra sakrala och profana körverk har han rönt stor uppmärksamhet för ett rekviem, De ut alla minnen fallna (1979) och för High Mass (1994) - en modem parallell till Bachs h-moll-mässa. I båda fallen väckte verken medial uppmärksamhet, rekviet genom Tobias Berggrens osminkade text och mässan därför att det uppstod en debatt om huruvida det var konstnärligt försvarligt att komponera på detta (publiktillvända) sätt. Båda verken renderade Sandström stora utmärkelser: Nordiska rådets pris 1984 för Messa da requiem och Christ Johnson-priset 1995 för High Mass. Under senare år har hans opera Staden (Kungl. Operan 1999) väckt stor uppmärksamhet. Hösten 200 l skall hans nya opera Jeppe ha premiär på Folkoperan i Stockholm.

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven

15


Christina :Mattsson: Li{{e 'Bror Soderlundh. 'Tonsättare och viskompositor Stockholm. 2000: Jlt{antis. - 461 s.

V

iirmliinningen Lille Bror Söderlundh och stockholmaren Hugo Alfven kom båda alt bosätta sig i Dalarna och medan båda bodde i Leksand (V ästanvik resp Tibble) är det naturligt att deras vägar korsades. Båda hade en positiv inställning till folkmusiken men med olikartad stilistisk-estetisk inriktning. Lille Bror Söderlundh önskade komponera på folkl ig grund, ty ''folkmusik är det enda man har inom sig. Den som sviker folkmusiken inom sig, han sviker sig själv" menade han medan Hugo Alfven använde folkmusik eller folkliga tongångar som material i ett symfoniskt sammanhang. Båda levde i en tid då konstmusikalisk bearbetning av folkmusiken ansågs nödvändigför att bli "rumsren" t.o.m. av spelmanslagen. Christina Mattsson, som är gift med sonen Miche Söderlundh har sedan 30 år hört familjemedlemmar och andra berätta om Lille Bror Söderlundh och med tiden har hon gått igenom familjearkiv och andra källor samt sammanställt kompositionerna för att ge oss en bild av "hela Sveriges Lille Bror" som det hette på 1930- och 40-talet. Denna bild av "lutsångaren", som man kallade alla vissångare dåförtiden vill hon komplettera med alla hans andra verksamhetsformer: som violinist, kapellmästare, visupptecknare,

16

Alfventana J -2/0 J

arrangör, film- och skådespelstonsättare, seriös tonsättare, pedagog, spelman, körledare och kommunal musikledare. Lille Bror föddes 1912 och hette egentligen Bror Axel men eftersom hans bror Sven var äldre kallades han Lille Bror, vilket sedermera inte bara blev ett artistnamn. Han föddes i Kristinehamn, där pappan var postexpeditör D som pappa sträng och auktoritär men musikalisk. Att det var musiken Lille Bror skulle ägna sig åt stod snart klart och han utbildade sig till violinist i Stockholm, framför allt hos Tobias Wilhelmi, som tog honom under sina vingars skugga och också enrollerade honom i Stockholm kammarorkester (där alla spelade gratis). Han studerade också för Peder Moller i Köpenhamn innan han blev antagen vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1934. På grund av att han måste försörja sig och sin lilla familj fullföljde han aldrig studierna och inte heller senare i livet skaffade han sig formella meriter, vilket kom att ligga honom i fatet. Vissångare och kapellmästare Christina Mattssons framställning ger vid handen att allt vad Lille Bror rörde vid blev till musik. Redan innan han fyllt 30 år hade han sjungit sig in i svenska folkets hjärtan med egna örhängen som "Får jag lämna några blommor" och "När skönheten kom till byn". Detta var under en högkonjunktur för visan i Sverige. Den spreds på visaftnar, i radion och

på grannnofon och i notlryck. Skillnaden i Lille Brors föredrag av visorna var ett mer lin!järt än harmoniskt ackompanjemang. Fiol hade han studerat men gitarr hade han lärt sig på egen hand. Det fanns gott om poesi att tonsätta: Cafe Cosmopolite på Vasagatan 5 i Stockholm var 1925-36 en samlingsplats för unga litterära bohemer och pedanter. Där var Nils Ferlin en central figur men där fanns även andra som Lille Bror knöt vänskapsband med och vilkas dikter han gav musikalisk dräkt. Ett annat centrum var Den Gyldene Freden i Gamla stan, där framför allt Evert Taube höll hov. Lille Bror var en av dem som hjälpte honom med nedskrift och arrangemang av hans melodier. Också här knöts vänskapsband för livet. Som vissångare hade Lille Bror en inkomst men också som kapellmästare på olika restauranger som Bellmansro, där han också kunde uppträda som Bellman själv och sjunga Bellmansånger, som han älskade. Men han var också kapellmästare när Riksteatern turnerade med "Tolvskillingsoperan" 1938. Och han blev kapellmästare och arrangör hos Karl Gerhard på Folkan ("Gullregn", 1940 med "Den ökända hästen från Troja" , "Kokottskolan" , "I gala och galla", båda 1941) och i den nyskapande "Revytidningen Taggen", 1941 på Nya Teatern. Den hade samma innehåll som en dagstidning med ledare, nyheter, kulturavdelning osv med verser av kända poeter och musik mestadels av Lille Bror Söderlundh. Innehållet var

Besök Alfvensällskapets hemsida go. to/hugo.alfven


allvarligt och kritiskt med hänsyn till stämningarna under den tyska ockupationen av Norge och Danmark. Många av revymelodierna spelades in med Lille Bror som dirigent. Riksteaterns föreställningar och revyerna hade spelats på olika platser i Sverige. En sångtävling arrangerad av Filmjoumalen 1942 med titeln "Flickan med melodi" förde Lille Bror runt i Sverige, där han var dragplåster. Han blev alla flickors idol. Att han sedan regelbundet sjöng i radion gjorde att han var känd i alla svenskahem. Till Leksand

Då lämnade han Stockholm för Leksand. Han hade gift sig för andra gången med Lisbet Jobs, framstående keramiker och fått barn med henne. Paret hade hittat ett hus i Västanvik, som kunde inrymma atelje och tonsättarverkstad. Inflyttningen skedde i mars 1943 men arbetet i Stockholm som kapellmästare och film-, teater- och annan scenmusik gjorde att Lille Bror långa tider var borta hemifrån. Hela Lisbet Jobs familj var konsthantverkare som flyttade med till Leksand och så gjorde också många av deras vänner: diktaren Rune Lindström, tidningstecknaren Bertil Almqvist (skaparen av Bama Hedenhös), pianisten och visforskaren Knut Brodin, premiärdansören Giulio Mengarelli bland andra. Himlaspelet Lindström

och

Rune

Den 25-årige Rune Lindström hade skrivit ett versdrama: "Ett Spel om den Wäg som till Himla bär", som i sex tavlor skildrade drängen Mats Erssons slingande vandring till himlen för att hitta sin käresta Marit. Premiären var på Paradplatsen i Leksand den 3 augusti 1941 under Västmanlands-Dala na-

Alfventana 1-2/01

tions sommarting. Himlaspelet upprepades i Uppsala under hösten och på Dramaten under julen samt i Helsingfors. De som spelade var amatörer från Leksand. Musiken var sammanställd och arrangerad av Anders Bond, Håkan Norlen m.fl. Då Alf Sjöberg 1942 ville göra en film på temat gavs Hugo Alfven uppdraget. Men då han dröjde med svar övergick uppdraget till Lille Bror Söderlundh. Många opponerade sig därför att Lille Bror aldrig skrivit filmmusik, han hade ännu inte bosatt sig i Leksand och ansågs inte kunna träffa "dalatonen". Men Rune Lindström och Lille Bror turnerade tillsammans under sommaren 1942 med "Flickan med melodi" så de båda hade haft tillfålle att diskutera saken. Det var alltså Lille Brors första uppdrag som filmmusiktonsättare. Den från versdramat annorlunda musiken mottogs utan större entusiasm i Sverige. När filmen visades i utlandet kom dock en översvallande recension 13/1 1944 i Neue Zurche Zeitung därför att recensenten trodde att det var Hugo Alfven som komponerat den.1953 gavs Himlaspelet i bearbetning för Radioteatern, men nu med ett enkelt underlag för visorna som Lille Bror komponerade under titeln "Psalmer och visor som de IÖrekonnna i Rune Lindströms Ett Spel om en Wäg som till Himla bär". Lille Bror och Rune Lindström samarbetade sedermera i filmen "Kejsarn av Portugallien" 1944 och i barnfilmen "Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin" 1947, i "Smeder på luffen" 1949 och i "Stora Hoparegränd och Himmelriket" 1949. Men de var inte de enda filmerna där Lille Bror bestod musiken. Under åren 1942-57

blev det ett 20-tal svenska långfilmer han gjorde musik till. Han hade förmågan att skapa stämningar med kronometern i högsta hugg om det inte var fråga om att komponera melodier som skulle sjungas i filmen. I regel ledde han också orkesterinspelningar av filmmusiken. Visorna utgavs ofta separat efter premiären. Den förlorade sonen och Ivo Cramer

Koreografen Ivo Cramer hade sett filmen Himlaspelet och ville göra en balett på temat. Han var utbildad pianist och också tonsättare. Han kontaktade Lille Bror Söderlundh och tillsammans valde de ut sidor i partituret till filmmusiken som kunde passa till en svit "dalmålningar" i den balett som fick namnet "Den förlorade sonen". Som tillägg till dessa sidor komponerade Lille Bror resterande partier. Arbetssättet var som alltid "praktiskt". I en intervju i Göteborgs Posten 12/9 1946 säger Lille Bror Söderlundh: Vi båda samarbetar, påstår Lille Bror. - Nu får jag synopsis, får veta handlingen, tiden det får ta osv, och med kronometern framför mig skriver jag och tänker faktiskt koreografiskt, ser Ivo framför mig. Det måste precision till på tiondels sekunder när, man måste "tajma" exakt som i ljudfilm, men det blir en vana och stör inte alls min inspiration. Jag ser, hör invärtes och skriver .. Ivo Cramer är själv musikaliskt skolad - komponerar själv - och tillsammans går vi igenom det och han dansar alltihop för mig. Vi har samarbetat sedan 1939 och han översätter mina toner i rörelse, varpå vi filar och fogar och han kan börja repetera med sin trupp. Både

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven

17


han och jag är mycket roade av kontrapunkt och polyrytmik, i hans baletter sker gärna en handling i förgrunden och något beledsagande eller brytande i bakgrunden och vi arbetar gärna med många taktväxlingar, som gör de hela livligare. Musiken var för 2 pianon och dansade gjorde Cramerbaletten och Cullbergbaletten under namnet Svenska Dansteatern på en turne i Riksteaterns regi. Den följdes av en turne i Holland. Ivo Cramer hade inte gått i Operans balettskola och kallades föraktfullt "sandalpadda". Därför släpptes han inte heller in på Operan som koreograf förrän tio år senare, 1957, då han fick i uppdrag att göra något för nationalscenen. Han föreslog då "Den förlorade sonen" och lämnade in Lille Bror Söderlundhs musik. Men Lille Bror hade inte heller någon formell utbildning och dåvarande operakapellmästaren Sixten Ehrling lade partituret åt sidan utan att öppna det och sade att Lille Bror var en visdiktare vars musik inte skulle framföras på Operan. Det krävdes därför ny musik till baletten. Operachefen Set Svanholm lät budet gå till Erland von Koch, som också påbörjade arbetet D dock utan att ha något kontrakt. Detta var oturligt därför att Set Svanholm plötsligt kom på att Hugo Alfven skulle fylla 85 år den första maj 1957. Därför gick uppdraget till honom och det blev han som kon att stå i förgrunden och inte koreografen Ivo Cramer eller scenografen Rune Lindström, som målat kurbitsar och ritat stiliserade folkdräkter. Alfven tog som bekant hjälp av Herbert Sandberg för instrumentationen av några satser (se Alfveniana 1-2/00, s. 18).

18

Alfventana 1-2/01

Ivo Cramer upplevde detta som ett svek mot Lille Bror och när Operan 1967 gjorde en nyuppsättning av "Den förlorade sonen" förde han åter fram Lille Bror Söderlundhs musik, men då ansågs den alltför folklig och för typiskt 40talsmässig. Cramer gick då på jakt efter genuina folkmusikanter för att finna passande musik och hittade Erik Sahlström och hans vänner. På Stora Teatern i Göteborg fanns inte samma motstånd mot Lille Bror Söderlundh så Ivo Cramer och han kunde samarbeta i baletten "Kejsarn av Portugallien" 1950 i vilken Lille Bror även dirigerade orkestern. Samma år sammanställdes sviten ur Kejsarn av Portugallien som sedan levt sitt eget liv. Lille Bror och Alfven Lille Bror Söderlundh och Alfven hade redan 1944 medverkat i samma program: Vid Leksandsdagarna i juli komponerade Lille Bror musik till en parad med olika Leksandsdräkter och vid en festkonsert i kyrkan framträdde Siljansbygdens körförbund med Hanser Lina Göransson som solist och Hugo Alfven som dirigent. Påskdagen 1952 var det Lille Bror Söderlundhs tur att vara körledare D nu för Leksands manskör, som firade 30årsjubileum och som Lille Bror lett sedan 1948 med stor energi och repertoarförnyelse D även med egna verk. Vid jubileet var Hugo Alfven givetvis inbjuden. En 80-årshyllning till Alfven den Il maj 1952 gick av stapeln i Leksands kyrka nu med Borganäskören och Siljanskören plus en stråkkvartett som framförde "Impressioner till Hugo Alfven" av Lille Bror Söderlundh.

Det fanns även andra beröringspunkter dem emellan. Radiotjänst hade beställt en violinkonsert av Lille Bror Söderlundh som uruppfördes den 12/12 1954 under titeln Concerto per violino ed orchestra och med Leo Berlin som solist. Partituret till den fick Hugo Alfven på sin 83-årsdag den l maj 1955 med dedikation. Lille Bror beundrade och respekterade Alfven som också uttryckte sig uppskattande om honom. Vi erinrar oss vad Seth Karlsson berättade (Alfveniana 2/99, fotnot 22) att Alfven hade slagit upp partituret och endast fastnat för den originella signalen i kontrabasarna i verkets början och utropat: "du har väl för för för f- ff-n inte börjat skriva modernt?" Moses Pergament berättar att han på hösten 1957 skulle skriva en artikel om Alfven. som var sjuk. "J ag dör nog i år" sade Alfven, men så ångrade han sig och sade "Nej det rar jag inte, för Lille Bror dog i år. Och två betydande svenska tonsättare rar inte dö samma år". Musikledare i Borlänge Lille Bror hade avlidit i augusti 1957 bara 45 år gammal. Då hade han varit kommunal musikledare i Borlänge i två år och många hade förvånats över att han tagit detta steg. Tillskyndare till tjänsten hade varit Seth Karlsson som då var ordförande i Musikfrämjandet i Tunabygden som organiserade Borlänge orkesterförening och Borganäskören. Lille Bror hade hört talas om planerna och anmälde sitt intresse redan innan politikerna beslutat om att inrätta tjänsten. Även denna gång saknade Lille Bror formella meriter så han måste inhämta intyg från många han samarbetat med med idel lovord som resultat. Han gick med liv och lust in för arbetet och var en ypperlig

Besök Alfvensällskapets hemsida go.tolhugo.alfven


organisatör med stort intresse för barnpedagogik. Han samarbetade med musikpedagogen Yngve Hären vid Nacka musikskola med sång och instrumentalmusik och lade upp program för varje årskurs. Men tydligen var det inte riktigt detta som Lille Bror Söderlund tänkt sig för han ville bort från Borlänge och sökte tjänster i Linköping och Örebro som han inte fick. Ovanstående redogörelse gör inte rättvisa åt Christina Mattsons mycket samvetsgranna dokumentation över Lille Bror Söderlundhs liv och verksamhet. Jag har här tagit fasta på den yttre ramen och i synnerhet på kontakterna med Hugo Alfven. I den tjocka volymen citeras dikter, kritik och brev och genom index finner man snabbt de ställen särskilda verk behandlas. En översiktlig verkförteckning ger fyndplatser för kompositionerna och en CD återskapar mycket av atmosfären vid framförandena av Lille Bror Söderlundhs musik D och hans eget föredrag. För den som vill göra specialundersökningar inom något av det många områden där han var verksam finns här god väglednmg. JAN OLOF RUDEN

Rami Kangas har intresserat sig för överlagringen av olika tidsskikt och använt Midsommarvaka som undersökningsobjekt. Hans egen sammanfattning på engelska följer här. Tidernas Midsommarvaka. En studie av Hugo Alfvens rapsodi och tre olika inspelningar som historiska källor. lA Midsummer Vigil of All Times. A Study of Hugo Alfven's Rhapsody and Three Different Recordings as Historical Sources.] Uppsala: Musikvetenskap, 60 p., 1998-99. This essay has two purposes. First of all, it introduces a little scratch of the multiplicity and complexity of time structures in music and in present reality . Secondly, it tries to take a step towards an idea of the use of recordings as historical sources. Chapter l reviews the common perceptions of time, and how the perception works. Also the chapter tells in a shortened form the story of the record. In Chapter 2 the piece of music is introduced. Hugo Alfven and his famous Midsummer Vigil (Swedish Rhapsody No. l, Op. 19) is a combination that

Alfventana

1-2/01

Besök Alfvensällskapets

finds it easy to come close with. The actual piece of music is considered as one of the major works in the history of classical music in Sweden. The usage of a common dance piece, originally from the archipelago area from the end of the 1900th century, as an inspiration to the main melody of the introduction is a very fruitful detail and a cornerstone for the whole story of the Rhapsody. Midsummer Vigil was due to that a very plagiated piece. Its introduction-melody was considered as a common property, which it never was. The rights of the work consequently are discussed in chapter 2.3. Chapter 3 is the analytical part of the study. Three recordings of the Midsummer Vigil are ehosen and later investigated with focus upon the question whether a recording can serve as a historical source. I chose two examples out of 37 available items in ALB and one that is not inc1uded in the archive. After a brief description, all recordings could be put into five groups: l. Nationalistic Connections, 2. Nordie Relations, 3. Historical Recordings, 4. Alfven as Composer or Conductor, and 5. The Most Beloved Melodies. Chapter 4 contains a summing up. At last I have placed all information about the 37 recording available in ALB in an Appendix. RAMIKANGAS

hemsida go. tolhugo.alfven

19


Alfvensällskapet

1O år

Hedersgäster och medlemmar lyssnar till samtal mellan Åke Holmquist. Ragnar Bohlin och Gustaf Sjokvist om hur det är att dirigera musik av Hugo Alfven.

20

Alfveniaria

1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go. to/hugo.alfven


Med ett samtal om hur det är att dirigera musik av Hugo Alfven och om hans egen dirigentverksamhet och om andra drag hos honom inleddes Hugo Alfvensällskapets 10-årsjubileum i Hugo Alfvenrummet på Grand Hotel i Stockholm den 25 oktober 2000. Deltagare i samtalet var dirigenterna GustafSjökvist och Ragnar Bohlin och inledare var Åke Holmquist. De ca 40 inbjudna hedersgästerna och Hugo Alfvensällskapets medlemmar fick höra bl.a. höra kommentarer till autentiska upptagningar med Alfven själv och som jämförelse moderna inspelningar av samma verk. Därefter bänkade sig sällskapet vid bord dukade med Alfvenmacka och dricka som avnjöts till sång från en kvartett av tidigare OD-ister. För dem som inte tidigare besökt Alfvenrummet fanns möjlighet att beskåda inredningen och Bo Larssons målningar med motiv från Alfvens vistelseorter. Text och foto JAN OLOF RUDEN

En kvartett tidigare OD-ister framfär dryckessånger

Alfventana 1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go. to/hugo.alfven

21


Från läsekretsen Angående recensionen av Bergakungen i Alfventana 2/99 har vi mottagit ett genmäle av Stefan Nävermyr, Prophone Records I sin recension av Bergakungen (Swedish Society Discofil SCD 1106) i Alfveniana nr 2/99 anmärker Jan Lennart Höglund på att akt I kortats, och fortsätter: "Om detta stora ingrepp nämns ingenting i texthäftet. Det skulle den mycket ambitiöse och samvetsgranna producenten Stig Rybrant tyckt väldigt illa om." Nu är förkortningen inte så stor som Höglund antyder (10 minuter), utan ungefär 5'30. Bortser man dessutom från den saknade reprisen av Sjöjungfrur och trollforsta dansen så handlar det inte om mer än tre minuter bortklippt musik. Dessa klipp, som tydligen sanktionerats av Rybrant, upptäcktes inte förrän sent i CD-produktionen och därför fick vi inte med dem i texthäftet. Nu har vi gjort en ny upplaga där skivköparen informeras om klippenEn annan felaktighet i recensionen gäller CDns speltid. Den är 69'41, ej 45 minuter som Höglund anger. Höglund rekommenderar Svetlanovs mer ciselerade tolkning på Musica Sveciae, medan andra föredrar Rybrants "svenska" och mer robusta musicerande i de folkmusikaliska avsnitten. Att handlingen ingående beskrivs i vårt texthäfte, med tydliga spårangivelser, har också mött stor uppskattning Bergakungen hör till Alfvens bästa och mest färggranna musik, och att det finns två, delvis olikartade, tolkningar på marknaden ser vi och många andra Alfven-entusiaster bara som en fördel

Från Alm Nils Ersson har Alfveniana mottagit följande anekdot som står att läsa i Axel V Sundkvist: Sven Kjellström-institutet för rikskonserter. Umeå u.å., s. 192 En av SK:s musikkamrater från konservatonietiden i Stockholm - vi kan här kalla honom A, han blev en känd tonsättare - kom till Paris något år efter SK, som då i viss mån tog hand om honom och även hjälpte honom med språket; SK hade mycket lätt för språk och behärskade franskan väl efter relativt kort tid. A fick också en del goda råd, bl a att inte bry sig om franska flickor på gatan, vilket kunde vara farligt. En morgon vid 6-tiden kom polisen till det natt-cafe där SK då spelade och bad honom följa med. En nästan naken svensk, som inte kunde franska, hade tagits om hand, och han hade gett anvisning på Kjellström. Det var förstås A, som inte lytt SK: s goda råd. En sutenör hade lagt beslag på både hans kläder och plånbok med pass och pengar och kört ut honom på gatan i bara skjortan. Han hade bråkat och bultat på väggar och fönster för att komma in igen och få tillbaka sina kläder, och då kom polisen och tog honom för störande uppträdande. SK fick nu klara honom ut knipan, intyga vem han var, skaffa nödtorftigt med kläder, som lånas hos pastor Nathan Söderblom, och även försträcka honom lite pengar. Det blev en läxa för den oförståndige svensken, som sägs ha tagit sig bättre till vara i fortsättningen. (I sina frispråkiga memoarer nämner A naturligtvis ingenting om denna Paris- upplevelse i ungdomsåren. Den relateras här efter den mest auktoritativa källa, en ärkebiskopinna.)

22

A lfveniana 1-2/0 J

Besök Alfvensällskapets hemsida go. to/hugo.alfven


Ännu en anekdot som inte bara handlar om Alfven utan lika mycket om Otto Olsson. Saxad ur Kyrkomusikernas tidning 10/2000 Det vimlar av anekdoter om den legendariske och av elever fruktade - professorn Otto Olsson. Han var organist i Gustav Vasakyrkan i Stockholm 1908-56 och lärare vid konservatoriet (musikhögskolan) i Stockholm 1908-45. På initiativ av professor Gösta Ohlin har anekdoter om 00 insamlats. KMT kommer att då och då publicera ur den samlingen. Ovanstående citat är förmedlade av Gösta Lundborg i KMT december 1939 (!) och nu insända av Sverker Jullander Otto Olsson i dialog med elev: - Nej nu har ni allt tagit er vatten över huvudet. För att kunna skriva fuga måste man ha studerat kontrapunkt. Men ni har en och annan god ide och tycks skriva melodiskt. Vad är detta för slags ormbo till pianoackompanjemang? Försök tota ihop något förnuftigt till Sång vid havet, gärna med litet vågskvalpsfigurer, men ställ därför inte till med något - oväsen! - Tycker ni det här låter vackert? (Dissonerande fortissimoackord från flygeln!) -:- ~ej! - men jag menar att det skall spelas piamSSlIDO.

- Hur i all världen skall jag kunna veta vad ni menar! Vad är det här för massfabrikation av koraler? Det figurerade exemplet går ju för sig men verkar skrivet aven maskin. Odlar ni kvinter fortfarande, nu skall ni ju upp i examen? Går ni på konserter? - Ja, i går hörde jag A:s nya symfoni med obligata röster bakom scenen. - Jaså! Ni menar det där stycket med kattorna på taket. Men - vad nu då? Här ynglar visst stämmorna av sig. Vad har ni där? - En sättning till Stolts riddare. - Jaså, men han red väl inte på en elefant? ("A:s nya symfoni" kan avse Alfvens fjärde symfoni)

Alfventana 1-2/01

ÅRSREDOVISNING 2000 FÖR FÖRENINGEN HUGO ALFVtNSÄLLSKAPET Styrelsen bestod från föreningsstämman den 6 juli 2000 av Åke Holmquist (ordförande), Göran Furuland (vice ordförande), Jan Olof Ruden (sekreterare), Jan Heimer (skattmästare) samt ledamöterna Gösta Alfven, Tobias Alfven, Birgitta Sandström och Gustaf Sjökvi st (samtliga omval). Hedersordförande är Hans Nordmark. Till revisorer valdes Stig Kempe (nyval) och Hans Gyllang (omval). Valberedningen har bestått av Hans Nordmark (sammankallande) och GU11natPetri. Protokollförda styrelsemöten har under året ägt rum 12/4,6/7,26/9, 25/10 Antalet betalande medlemmar var 31/12 2000 114 enskilda (därav 18 nya) och 18 institutioner (därav 4 nya), tillsammans 132 (1999 104 enskilda och 16 institutioner). Medlemsavgiften för 2001 fastställdes till 100 kr för enskilda och 200 kr för institutioner. Frivilliga bidrag må lämnas. Beslöts att främja medlemsvärvning så att den som värvar ny(a) medlem(mar) endast betalar halv årsavgift. Om någon värvar 5 medlemmar (eller fler):far han välja en CD med Alfvenmusik efter eget val. Sällskapet är för sin verksamhet alltjämt beroende av bidrag från Hugo Alfven Fonden. AKTIVITETER Alfveniana 1-2 och 3-4 2000 har utgivits under redaktion av Jan Olof Ruden. Hemsidan www.torget.se/users/s/SlVnC har underhållits av Ruden. Numera kan man via hemsidan anmäla sitt intresse att bli medlem i sällskapet. En folder för medlemsvärvning har utarbetats av Göran Furuland och distribuerats till institutioner i Sverige. I samband med föreningsstämman den 6 juli i Alfvengården i Tibble deltog medlemmarna i en guidad visning av huset under ledning av Håkan Landelius. Den avslutades med en musik stund då elever i romansinterpretationskursen föredrog Alfven-sånger. Ett tiotal medlemmar deltog. Höstmötet utgjorde Alfvensällskapets 10årsjubileum. Det ägde rum i Alfvenrummet på Grand Hotel och inleddes med att Gustaf Sjökvist och Ragnar Bohlin berättade om sina erfarenhet av att dirigera Alfvens musik. Åke Holmquist inledde och ställde sedan frågor. Därefter bänkade sig de närvarande runt middagsborden för att förtära Alfvenmacka med snaps och till nubbevisor föredragna aven kvartett OD-ister. Ett 40-tal medlemmar och särskilt inbjudna deltog.

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven

23


2001 Maj 10, Il En skärgårdssägen Sundsvall, Tonhallen resp Gävle, Gevaliasalen, Sundsvall s kammarorkester och Gävle Symfoniorkester, dir Petri Sakari

Hugo Alfven: Med hälsning och handslag: Brev om musik m.ID. Utgivna och kommenterade av Gunnar Ternhag. - Gidlunds, 2001. - 120 s.

19,21-22 Den förlorade sonen Stockholm, Operan, Operabaletten, hovkapellet, dir Niklas Will en Juni 2

Den förlorade sonen Stockholm, Operan, Operabaletten, hovkapellet, dir

14, 15 Midsommarvaka Stockholm, Berwaldhallen, Sveriges radios symfoniorkester, dir Evgenij Svetlanov Augusti 15-17 Festspel Trondheim, Symfoniorkestern

The Alfven Edition vo1.2: Symphony nO.2 op.11 ; Uppsala rhapsody op.24 K Filharmoniska orkester, dir Leif Segerstam ; Berliner Symphoniker, dir Stig Rybrant Swedish Society, 200l. - SCD 1102 The Alfven Edition vo1.6: Bergakungen op.37 Malmö symfoniorkester, dir Stig Rybrant Swedish Society, 1999. - SCD 1106

24

Alfventana 1-2/01

Besök Alfvensällskapets hemsida go.to/hugo.alfven


Alfvéniana 1-2/01