Issuu on Google+

Alfvéniana 1-2/15 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Innehåll: Midsommarvaka från skiss till tolkning Alfvéns pianomusik Hushållningskantaten 1915 Stråkkvartetten som aldrig blev av


Alfvéniana 1-2/15

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Midsommarvaka från skiss till tolkning

3

Hugo Alfvén och pianot

6

av Andreas Eriksson

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

av Curt Carlsson

Redaktör: Jörgen Grundström Bergslagsresan 3 757 55 Uppsala Tel. 018-42 07 87 Epost: jgrundstrom57@gmail.com

Kvartetten som aldrig blev av

8, 17

Notbilaga: ”Mina första kompositioner”

9-16

av Jörgen Grundström

Souvenir d’Elfsten / Valse Brillante

Medlemsregister:

Inför Alfvéns 80-årsdag 1957

18

Det var i sista sekund!

20

av Curt Carlsson

(årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr)

om Hushållningskantaten 1915

Jan Olof Rudén Västmannagatan 47 113 25 Stockholm Tel 08-33 83 69 Jan.olof.ruden@comhem.se

av Jan Olof Rudén

Blandat 23 Årsmötet 2015, Alfvéndagen, mm

IN THIS ISSUE:

PlusGiro: 42 88 52 - 8 ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana Omslagsbilden: Alfvénsalen, KFUM-borgen i Uppsala sedd från Jernbron FOTO: Jörgen Grundström

Hugo Alfvén’s Midsummer Vigil - from scetch to interpretation. Alfvén’s Piano Music. The String Quartet That Never Came Alfvén-cantata 100 years ago

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag

m.m. 2

Innehåll

Alfvéniana 1 - 2 2015


Hugo Alfvéns

Midsommarvaka - från skiss till tolkning Av Karl Andreas Eriksson

J

ag växte upp i ett hem med mycket musik och sång. Min pappa, en hängiven jazztrummis fyllde ofta vårt hem med inspelningar från hans stora skivbibliotek. Där fanns ett stort spektra av genrer, mest jazz men även en hel del klassisk musik och precis som i de flesta svenskars hem, fanns en skivinspelning av Hugo Alfvéns samlade verk, däribland Midsommarvaka. Ett verk som verkar fånga allas sinnen, ung som gammal och dess skiftande karaktär och översköljande skönhet lämnar ingen oberörd. Jag skulle få en djupare inblick i Midsommarvaka när jag avslutade min kandidatutbildning i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan. För att slutföra utbildningen och examen krävs en examenskonsert och ett skriftligt examensarbete med konstnärlig analys och reflektion i centrum. Efter tips från min handledare B Tommy Andersson om intressanta förhållanden mellan Hugo Alfvéns tryckta partitur och hans egna inspelningar av sina verk föll valet av ämne på Hugo Alfvén och hans kanske mest kända verk Midsommarvaka.

Anders Zorn: Midsommardans (Foto: Nationalmuseum)

Artikelförfattaren Andreas Eriksson är uppväxt i Sollentuna och började sin musikaliska bana som ung i kör och sedan som valthornist. Nu är han orkesterdirigent, utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och tar till våren sin Masterexamen i orkesterdirigering. kommentarer, inspelningar och framför allt Hugo Alfvéns egna inspelningar och uttalanden om sina verk. Efter ett gediget arbete på Kungliga Biblioteket kom jag över ett intressant uttalande av Hugo Alfvén i samband med hans skivinspelning av verket tillsammans med Kungliga Hovkapellet 1954:

Arbetet

”Nu har jag slagit fast tempi som jag har känt när jag skrivit stycket och därför anser jag att dessa tempi bör vara normgivande även för andra dirigenter”

Jag beslöt mig för att undersöka uppförandepraxisen på Midsommarvaka och dess orsaker. Tack vare den otroliga mängd inspelningar och ljudupptagningar som finns bevarade på Kungliga Bibliotekets audiovisuella avdelning kunde jag ta del av gamla intervjuer,

Detta uttalande är intressant ur många aspekter eftersom Alfvén tar ett starkt ställningstagande gällande uppförandepraxisen för hans eget verk trots att de inte följer de tempoangivelser han själv skrivit. Ansåg han att han nu korrigerat de tempi han skrev, eller finns det www.alfvensallskapet.se

en annan avsikt med hans tryckta tempoangivelser? För att vidare belysa arbetet med inspelningen så repeterades orkestern inte av Alfvén själv utan av Stig Westerberg. Min egen slutsats är att Alfvén kände av årens tärande på hans kropp och därför endast dirigerade själva inspelningen. Vid denna tid var Hugo Alfvén 82 år gammal och skulle avlida endast sex år senare. Kan hans ålder och fysiska form ha spelat roll i hans tolkning eller kanske mer intressant - kan han på sin ålders höst ha omvaliderat tempo och karaktärer för sitt verk? För en dirigent är denna inspelning och hans uttalande mycket intressanta och tänkvärda, men trots att Alfvén ville förtydliga och skapa en norm för uppförandet av Midsommarvaka har han enligt mig, skapat fler, än dock intressanta frågor än svar.

3


Bakgrund Under ett besök på ett bondbröllop på Svartnö utanför Roslagen 1894 föddes idén till verket som först kom att kallas Svensk Rapsodi. Alfvén tecknade ner flera melodier från de danser han hört under bröllopet och dessa kom att ligga till grund verket vi känner till som Midsommarvaka. År 1903 komponerades stycket och uppförs den 10 maj 1904 på Kungliga Teatern i Stockholm med tonsättaren själv på pulten. Con molto acquavite nella gola Denna italienska fras skrev Hugo Alfvén ner under sin instudering av Midsommarvaka år 1929. Partiet det hänvisar till finner vi i styckets inledning där karaktärsangivelsen burlescamente står angivet. Con molto acquavite nella gola översätts till ”med mycket brännvin i halsen”. Dessa kända och fantastiska takter fångar alltid publikens uppmärksamhet. Enligt Alfvén beskriver detta ”en berusad bondgubbe och kärring” som trots sitt höga promillevärde försöker sjunga på den kända ”pekdansen” men misslyckas. Alfvén beskriver vidare sin idé för dessa takter: ”Där har jag karikerat instrumenten med avsikt att härma en vrångbild av mänskliga strupar. Både fagotten och det engelska hornet ska blåsa så illaljudande som möjligt.” En fantastisk och komisk bild målas upp av tonsättaren och i hans egen inspelning visar han upp sin vision på ett enastående sätt. Här låter Alfvén musikerna använda sin imponerande gestaltningsförmåga. Med stark temporubbning och en minst sagt berusad frasering kan ingen missa den berusade ”bondgubben”.

Efter att ha lyssnat och analyserat flera andra tolkningar av Midsommarvaka finner jag att både svenska och utländska dirigenter närmar sig detta parti mycket olika. Jag kan tydligt se att ingen går så långt i denne ”berusade” tolkning som Alfvén. 4

En viss skillnad kan ibland höras, dock hos Eugène Ormándy och Charles Dutoit är de icke existerande. Endast Neeme Järvi låter sina musiker ta plats i dessa målande takter. Kan vi av dessa faktorer dra slutsatsen att tolkningarna blivit mer och mer ”städade”. Det framstår som att vi inte längre vågar gestalta karaktären lika starkt som Alfvén uttryckte och själv gjorde. Kan det vara så att vi inte längre vågar spela ”fult” med rädsla för att framstå som oprofessionella och rentav oförberedda. Jag själv älskar Alfvéns gestaltning av detta parti, det ger karaktär till stycket och uppmuntrar musikernas personliga uttryck och frihet. Jag finner det svårt att bortse från tonsättarens målande bild. Programmusik eller inte? I ett brev från 1924 till Otto Eckermann förklarar Hugo Alfvén sitt synsätt på programmusik: ”Ett program till Midsommarvaka ämnar jag inte skriva, ty dylika utförliga skildringar ha föga med musikaliskt konst att skaffa, och därtill hindra de åhörarna att bilda sig ett eget, personligt program vid åhörandet...” Trots Alfvéns till synes starka ställningstagande så mottog Eckermann ett program om vad Alfvén upplevt på Svartnö och om vad han ämnar skildra i Midsommarvaka. Hans tankesätt och handlande kan te sig motsägelsefullt men kanske finns här ändå en poäng. Jag tror Alfvén söker att fylla åhörarna med intryck och sinnesbilder utifrån musiken, han vill få oss upprymda av de karaktärsfulla melodierna och sätta igång våra egna associationer. Genom att sätta ett utförligt program i varje åhörares hand fråntas vi det magiska ögonblick när våra orörda sinnen färgas av musiken och vår fantasi tillåts galoppera iväg. Det är detta ögonblick som Alfvén önskar frambringa. Kan det vara så att Alfvén ansåg det nödvändigt för Midsommarvakas uppförande att dirigenter och musikvetare kände till hela historien men ansåg att publiken inte borde Alfvéniana 1 - 2 2015

tillhandahållas ett liknande program utan istället låta musiken tala för sig? Om detta stämmer uppmanar det dirigenter och interpreter till ännu flitigare analys av verkets byggstenar och bakgrund. Med tonsättarens ord klingande i huvudet ställer det ännu större krav på oss att låta musiken komma till sin rätt och säkerställa att publiken blir berörd och full av intryck. Epilog Efter mitt arbete med Midsommarvaka som ni här fått ett litet smakprov på, kan jag dra slutsatsen att tolkningsprocessen inte är oproblematisk. För interpreten är det viktigt att sätta in Midsommarvaka i rätt kontext och att ta till vara på reflektioner som Hugo Alfvén själv gjorde. De folkliga danser och sånger som ligger till grund för verket måste noggrant undersökas och de kommentarer som vi har tillgång till måste reflekteras över. I mitt arbete om Midsommarvaka finns mycket mer att läsa om för den intresserade då jag reflekterar över fler andra aspekter av detta verk. Där finns uppställningar av olika dirigenters tempoval på olika partier av stycket. Jag uppmanar alla intresserade att konsultera det, reflektera och dra egna slutsatser om dess betydelse. Midsommarvaka är ett verk som de flesta svenskar känner igen. Trots att det spelas återkommande så anser jag att det finns det en risk att vi tappar den undersökande och kritiska aspekten av det musikaliska arbetet. Midsommarvaka är ett fantastiskt senromantiskt verk som innehåller många svårigheter och bör inte behandlas lättvindigt. En god nyhet för Midsommarvaka är den nyutkomna kritiska utgåvan som korrigerar missuppfattningar och dylika problem. Jag hoppas många dirigenter och jag själv, snart få ta del av denna välkomna utgåva och fortsätta hålla Midsommarvaka levande och relevant även år 2015. Jag tror Hugo Alfvéns mästerverk har många fler åhörare kvar att uppfylla med intryck och sinnesbilder. Karl Andreas Eriksson Dirigent


Lästips:

Alfvénmusik sommaren 2015:

Kungliga Msuikhögskolan, examensarbete vid Institutionen för komposition, dirigering och musikteori:

Konsert i Siljansnäs kyrka

Karl Andreas Eriksson

lördagen den 4 juli 2015 kl. 18.00

Från skiss till tolkning

Oratoriekören Vox, solister, recitatör och Södra Dalarnas Kammarorkester. Dirigent Per Rönnblom.

Reflektion kring Hugo Alfvéns Midsommarvaka genom interpretens perspektiv Skriftlig reflektion inom självständigt, konstnärligt arbete

Hugo Alfvén: Herrans bön, op. 15

Handledare: B Tommy Andersson

Felix Mendelssohn: Hear my prayer

http://kmh.diva-portal.org/smash/ get/diva2:651940/FULLTEXT01.pdf

Lars-Erik Larsson: Förklädd Gud Konserten utgör avslutningen på årets körkurs under Musik vid Siljan-veckan. Föreningen Vox anordnar kurser i Dalarna med inriktning på körsång. Amatörer på hög musikalisk nivå möts här och låter sig inspireras. Med inspirerande lärare ges goda möjligheter till individuell förkovran utifrån den nivå man själv befinner sig musikaliskt. Föreningen Vox är en ideell förening som har som målsättning att anordna körkurser för instudering av större kyrkomusikaliska eller profana verk. En körkurs kan avslutas med en konsert och framträder då under namnet Oratoriekören Vox. Läs mera om Oratoriekören Vox och årets körkurs på http://www.oratoriekorenvox.se/ Sista anmälningsdag: 20 maj

www.alfvensallskapet.se

5


Hugo Alfvén och pianot av Curt Carlsson

Hugo Alfvén var född i

Stockholm, men hans musik präglas ofta av intryck han fått i den svenska skärgården och senare av intryck av folkmusiken i Dalarna, där han var bosatt under slutet av sitt liv. Han efterlämnar ett musikaliskt arv bestående av fem symfonier och en balett Bergakungen samt den symfoniska dikten En skärgårdssägen samt sist men inte minst rapsodin En Midsommarvaka, som gjort hans namn känt över hela världen. Så har han också komponerat mycket körmusik med anknytning till svensk folkton. Under långa perioder av sitt liv var han också verksam som kördirigent. I Uppsala för Orphei drängar och i Dalarna för Siljanskören.

Han slets tidvis med om han skulle ägna sig åt komposition eller målning. På sin ålders höst skrev han också sina memoarer i fyra delar Första satsen. Ungdomsminnen – Tempo furioso. Vandringsår – I dur och moll. Från Uppsalaåren och Final. I motsats till vännerna och tonsättarkollegorna Wilhelm Stenhammar och Emil Sjögren var Hugo Alfvén alltså ingen pianist. Han lär ha lärt sig spela piano på egen hand i tioårsåldern, men övergav snart instrumentet för violinen, som han tyckte sig kunna uttrycka sig mer känslomässigt med i likhet med den mänskliga rösten. Annars var Alfvén ju den borne

orkestertonsättaren, med en mästerlig hand vad det gäller instrumentation och orkestrering, så gott som oöverträffad i Sverige. Flera av Alfvéns pianoverk är liksom mycket av hans övriga musik inspirerad av havet och skärgården. Bland hans orkesterverk hittar man ju både den dramatiska En skärgårdssägen och den fjärde symfonin Från havsbandet. Bland hans ungefär ett dussin pianostycken finns också skärgården med i bl.a. de tre styckena med titeln Skärgårdsbilder från 1901-02. Dessa pianominiatyrer: Solglitter – Natt – Böljesång, där de två

Hans instrument var precis som sin finske kollega Jean Sibelius violinen. Detta instrument trakterade Alfvén så pass bra att han under något år i sin ungdom var anställd som violinist i Kungliga Hovkapellet vid operan i Stockholm. För det egna instrumentet har han bl.a. skrivit en Sonat. Förutom att ägna sig åt tonkonsten var han också en begåvad målare. 6

Böljesång ur ”Skärgårdsbilder”

Alfvéniana 1 - 2 2015


senare återkallar nattliga stormiga båtfärder med brodern Gösta. Solglitter däremot är skisserad i Venedig 1901 där Alfvén upplevde hur solen strödde silver på vågorna.

nämna att Alfvéns mest kända verk, rapsodin Midsommarvaka också finns i en version för piano fyra händer, där man också hittar hans kärlek för den svenska folkmusiken.

Drömmeri E-dur (1898)

Pianostycket Sorg, är en kärleksförklaring till en av hans många väninnor. I det återfinner man den typiska Alfvénska elegiska ”sucken”, som sedan återkommer i många av hans verk, i baletten Bergakungen, Elegien ur Gustaf II Adolf-sviten och femte symfonin.

Curt Carlsson

E&S

Alfvéns pianoverk: Abr. L

Il primo amore, vals för piano (1937) Margita dansar, vals för piano (1915) Abr. L

Menuett, Op. 2 (1890-talet) WH

Nocturne Ciss-dur (1911) NMS

Triumfmarschen opus 10 skrevs ursprungligen som en bröllopsmarsch till en god vän. Här kan man spåra intryck av Richard Wagner och Gästernas intåg ur Mästersångarna i Nürnberg, som Alfvén förmodligen spelat med i under sin tid i Hovkapellet.

Några låtar från Leksand (1914) CG

Skärgårdsbilder, tre pianostycken Op. 17 (1901-02) Solglitter – Natt – Böljesång NMS

Sorg (Air Mélancolique), Op. 14 (1901) WH

Drömmeri är ett annat stycke som andas något av den melankoliska Sturm und Drang-stämning, som måste ha färgat den 26-årige Alfvéns sinnelag vid denna tid.

Souvenir d’Elfsten (1885) ms

Triumfmarsch Op. 10 (1893) WH

Vinden (1885)

De två valserna Il primo amore och Margita dansar visar på olika sinnestämningar där Il primo amore andas ett sorglöst lyckorus måhända efter ett glas champagne, medan Margita dansar är mer av en lycklig hemmaidyll. Margita är Alfvéns 10-åriga dotter, hans ögonsten.

ms

Dessutom: Andantino E-dur (förmodligen 1899), publicerad i Alfvéniana 2013/nr 3-4

Förlag: Abr L E&S WH NMS CG ms

Folkmusiken kom att betyda mycket för Alfvéns både vokala och instrumentala produktion. De fyra styckena ur Några låtar från Leksand bildar en liten svit. De är uppteckningar han gjort efter dalaspelmannen Lekatt Mats. Några av dessa melodier hittar så småningom vidare in i hans sista stora verk kurbitsbaletten Den förlorade sonen.

Abraham Lundquists förlag Elkan &Schildknecht Wilhelm Hansen Nordiska Musikförlaget Carl Gehrmans manuskript

Förutom dessa solostycken för piano, är det också värt att www.alfvensallskapet.se

7


Kvartetten som aldrig blev av Civilingenjören och byrådirektören vid Järnvägsstyrelsen Thorsten Pramberg kontaktade i början av femtiotalet Hugo Alfvén med en förfrågan om inte denne skulle kunna skriva en stråkkvartett... Av Jörgen Grundström

D

en engagerade amatörmusikern och Sollentunabon Thorsten Pramberg arbetade i början av femtiotalet med ”en liten bok om kammarmusik” och efterlyste ny repertoar ”eftersom intresset för svensk musik är påfallande stort bland oss enkla musikanter”. Pramberg var ingen större vän av modernismen eller ”oljudsmusiken” som han kallade den, vilken enligt honom ”väcker säkerligen föga anklang.” (brev från Pramberg till Alfvén den 31 januari 1952.) Han hade gått igenom svenska kammarmusikverk för enbart stråkar, vilket - förutom verk av till exempel Berwald och Stenhammar - inte var så mycket att ha. Verken av Berwald och Stenhammar var dessutom krävande verk för en amatörmusiker, ansåg han. Dock fanns det ljuspunkter:

Levande svensk kammarmusik utgöres inte minst av en del utomordentliga fiolsonater. Själv har Ni bidragit med Eder tyvärr ganska krävande sonat op. 1. Kammarmusik för enbart stråkar är den form som vinner allt större uppskattning bland musikanter. Det är därför omöjligt att undertrycka vissa önskningar. Jag hoppas nu att doktor Alfvén inte tycker det är allt för förmätet av en enkel musikant att vända sig till en berömd konstnär, som själv bäst vet vad han vill skapa. Men tydligen är jag så fräck, att jag vågar framföra den tanken, att många kammarmusikälskare skulle finna det vara en stor glädje, om de kunde sätta upp på sina notställ kammarmusikverk av Hugo Alfvén, som de skulle kunna gå iland med. Pramberg fortsätter med ett litet resonemang om hur stor konst är 8

tidlös och att de konstnärer som är trogna sig själva och inte låter de tillfälliga modeströmningarna leda deras skapande kommer att segra. Han slutar med att förhoppningsfullt konstatera att intresset för kammarmusik ... skulle säkerligen i hög grad stimuleras av några för musikälskare skrivna verk av den tonsättare, som i sin musik mer än kanske någon annan gett uttryck för så mycket av det vackraste i svenskt känsloliv. Det är musik som kommer att bestå, ty den har slagit djupa rötter i det svenska folket. Dagens modeströmningar kan inte göra något åt den saken. Vi är nog många som väntar mycket av den femte symfonien.

Kammarmusik för enbart stråkar är den form som vinner allt större uppskattning bland musikanter. Det är därför omöjligt att undertrycka vissa önskningar... Hugo Alfvén tilltalades tydligen av Prambergs tankar om musikestetik och kanske gjorde Prambergs något inställsamma ton sitt till, för han hade besvarat Prambergs brev mycket vänligt. Den 21 februari 1952 skriver Pramberg därför återigen till Alfvén. Efter diverse krumbuktande kommer han in på när han för första gången hörde ”mellanspelet för stråkkvartett i Uppenbarelsekantaten”, vilket födde tanken att ”den tonsättaren måste kunna skriva en fin stråkkvartett. Här talade ju också en utomordentlig kontrapunktiker och violinist.” Han fortsätter med att utgjuta sig över modernismen och Alfvéniana 1 - 2 2015

musikkritikernas oheliga allians med moderna tonsättare och förklarar ”varför vi med helt annan sympati väntar först på femte symfonien och sedan på stråkkvartetten (…) För en stråkkvartettspelare var budskapet om en kommande kvartett av Hugo Alfvén ett glädjebudskap.” Sedan tackar han för Alfvéns älskvärda ord om hans lilla kammarmusikbok men konstaterar att det inte är så säkert att det går att få den utgiven. Han citerar uttalandet om kammarmusik som Hugo Alfvén gjort i sitt brev:

”Ända från början av min musikbana har jag varit förhäxad av orkesterns oändligt rika och färgskiftande klang-palett, och därför blev det mesta av min produktion orkestersaker – och i kantaterna samman med blandad kör. Men icke desto mindre har jag samtidigt älskat kammarmusiken och framför allt stråkkvartetten, där varje instrument blir som en känslofylld, skälvande nerv och som kan ge uttryck för hjärtats intimaste känslodallringar. En sådan kvartett av hängivna musikdyrkare kan i ett hem skapa en så förtätad atmosfär av andlig upplevelse som den stora orkestern icke mäktar åstadkomma.” Pramberg avslutar sitt brev med att fråga om han kan få återge detta i sin kommande bok. Alfvén hade dock av allt att döma inte svarat, och den 15 december 1954 skriver Pramberg därför i ett brev till Alfvén att han tolkar hans tystnad i ärendet som ett välvilligt godkännande av att få återge citatet. Forts på sid. 17


www.alfvensallskapet.se

9


10

AlfvĂŠniana 1 - 2 2015


www.alfvensallskapet.se

11


12

AlfvĂŠniana 1 - 2 2015


www.alfvensallskapet.se

13


14

AlfvĂŠniana 1 - 2 2015


Mina första kompositioner skrivna år 1884 Med den titeln finns ett häfte små pianokompositioner samt sången Barnatro (som finns på vår hemsida). Det är verkligen fråga om ungdomsverk: vid den tidpunkten var Hugo 12 år. Styckena har omisskännlig doft av salongsmusik. Man kan tänka sig att hans mor Lotten spelat sådan på sin taffel (nu på Edö ö) och att Hugo snappat upp atmosfären i styckena och överfört till sina egna. Innehållet i häftet är 1 Winden 2. Vals 3. Sång [utan ord] 4. Souvenir d’Elfsten 5. Valse brillante 6. Barnatro för röst och piano. Text av Zacharias Topelius 7. Mazurka daterad 1885 8. Utan titel och ofullbordad Autografen finns i Stiftelsen Musikkulturens främjande. Notskrift: Miklós Maros Alfvéniana publicerar härmed de två längre styckena Souvenir d’Elfsten och Valse brillante. Platsen Elfsten/Älvsten på Rindö kom att bli betydelsefull för Hugo. 1880 köpte morbror Johan och moster Lotten Puke tomt vid Ramsösund och byggde hus vars huvudbyggnad nu är riven. Där vistades Hugo somrarna 1880 och 1881, då han var med om att palla äpplen och 1885 då han övade fiol och reste till staden för att spela upp och samtidgt träffa sin flickvän Frida. ”Souvenir de xx” är en salongsmusiktitel som är vanlig hos Alfvén i de tidiga verken. Det handlar om platser som han besökt och som han på något vis vill bevara i minnet. Där finns Souvenir de Säter för violin och piano (1888), Souvenir de Visby för flöjt och piano (1890) eller, på svenska, Minne från Åsen, Dalarne för piano (1893). Valse brillante bjuder på olika stämningslägen och fulla ackord. Båda styckena kan laddas ned från alfvensallskapet.se/noter för nedladdning.


Forts. från sid. 8

Pramberg sänder också sitt bokmanus till Hugo Alfvén och hoppas att denne ”kanske kan ha något nöje av att bläddra i detsamma en liten stund.” Han har inte haft någon större framgång hos förlagen när det gällde att få boken utgiven. Nordiska Musikförlaget hade till exempel tyckt att boken och ämnet var intressant, men ansåg inte att de skulle kunna räkna med så pass stor försäljning att det skulle kunna motivera en utgivning. Pramberg och några andra musikälskare hade nu börjat planera att försöka få till stånd ”en förening för folk med intresse för kammarmusikutövning”, och de tänker sig bland annat ”få till stånd personlig kontakt med tonsättare som lever och vilkas verk man tänker spela.” Denna gång har Pramberg ett mera förlåtande sinnelag gentemot modernismen och dristar sig till och med att påpeka att musikanter inte är så stockkonservativa och fulla av förutfattade meningar att ”de principiellt fördömmer allt nytt.” Särskilt entusiastisk inför det nya är han dock inte, utan i sin korrepsondens med Hugo Alfvén är han ibland mycket kritisk mot allt det nya i musiken. Mot slutet av brevet den 15 december 1954 återkommer han till något roligare:

Kommer den så kommer den att mottas som en stor gåva till oss musikälskare, som sätter särskilt stort värde på äkta svensk musik.”

Tillåter doktor Alfvén att jag frågar: hur går det med stråkkvartetten?

----Thorsten Pramberg flyttade sedermera till Uddevalla och hans bok blev faktiskt så småningom utgiven av KFUKs och KFUMs Studieförbund i samarbete med Collegium Musicium i Uddevalla under namnet Kvartetten som inte sprängs : en bok om musikanter och kammarmusik. http://libris.kb.se/bib/2539359

Någon stråkkvartett av Hugo Alfvén blev det däremot aldrig. Det enda i stråkkvartettväg som finns är Elegin ur Sviten Gustav II Adolf publicerad 1941 av Gehrmans, vilken Pramberg refererar till i ett av sina brev. I Hugo Alfvéns brevsamling i Carolina Rediviva finns sex brev till Alfvén från Thorsten Pramberg, och bland breven finns även ett manus till en fem sidor lång artikel med titeln Radikal musik och musikkritik, som han ville att Alfvén skulle läsa. Huruvida Pramberg någonsin skickade in artikeln till någon tidning är inte känt. Jörgen Grundström

Eftersom tankarna kretsat kring musikskapande kan jag inte låta bli att tänka på en stråkkvartett, signerad Hugo Alfvén. Hur långt har den hunnit? Den hägrar som en solstråle på en i övrigt ganska dyster musikhimmel. Kanske vi får glädja oss åt även andra kammarmusikverk? På ett julkort skrivet den 15 deccember 1956 utgjuter sig Pramberg återigen över den moderna musiken, bland annat KarlBirger Blomdahls Anabase. Som avslutning undrar han: ”Tillåter doktor Alfvén att jag frågar: hur går det med stråkkvartetten? www.alfvensallskapet.se

17


Inför Alfvéns 85-årsdag Av Curt Carlsson

Inför Hugo Alfvéns 85-årsdag i maj 1957 gjordes en intervju med jubilaren för Röster i Radio där Alfvén bland annat berättar om sina första musikaliska upplevelser...

D

en 1 maj 1957 infaller Hugo Alfvéns 85-årsdag. Han är nu svensk musiks tonsättarnestor och han har just fått en ny publik, förutom dem som redan känner honom som kompositören av Midsommarvaka och alla vackra körtonsättningar av svenska folkvisor. Nyligen har han fått en ännu bredare publik. genom att ha debuterat som schlagertonsättare med sin Roslagspolka med tillagd text av ingen mindre än Alf Henriksson. Sången där refrängen lyder ”Johansson, hör du gökarna? Johansson häng med i krökarna!” Den hade för bara någon månad sedan spelats in av sångerskan Ulla Bella och blivit en storsäljare. Detta år är det också premiär för hans sista balett Den förlorade sonen på Stockholmsoperan. Han skulle själv senare under året dirigera Hovkapellet i sviten ur baletten i en grammofoninspelning för Swedish Society Discofil. I Konsertföreningen leder den polske dirigenten Paul Kletzki Konsertföreningens orkester (d.v.s. Stockholms filharmoniker) i ett framförande av Alfvéns Dalarapsodi på själva födelsedagen. Dessförinnan hade redan fjorton dagar tidigare den ungerskfödde dirigenten Carl Garaguly lett orkestern i Alfvéns andra symfoni. En konsert som även sändes i radio. Garaguly hade i 13 år varit konstnärlig ledare och förste dirigent i Konsertföreningen och ofta dirigerat musik av Alfvén, däribland både den 18

andra och tredje symfonin. Dessutom hade han fem år tidigare med kort varsel övertagit uruppförandet av Alfvéns femte symfoni på Alfvéns 80-årsdagskonsert i konserthuset. Passande nog dirigerade han även musik av Alfvén på sin sista konsert med orkestern i oktober 1982. Det var samma verk av Alfvén som han spelat 45 år tidigare med orkestern, när han dirigerat Alfvén för första gången, nämligen Alfvéns Festspel. Dåvarande musikradiochefen Per Lindfors passar på att intervjua både Hugo Alfvén och Carl Garaguly i radiotidningen Röster i Radio inför konserten den 17 april. ”Ni sliter hjärtat ur kroppen på mig, herr Lindegren sade jag en gång till honom, när han var särskilt obarmhärtig mot mina noter. Jag kommer att gastkrama Er många gånger innan ni slipper ur mina klor, var hans svar.” Hugo Alfvén sitter där och berättar med karaktäristiska lätt staccaterade tonfall. Han drömmer sig tillbaka till ungdomsåren med dess slit och släp, dess motgångar och besvärligheter, men också dess ögonblick av oändlig lycka och stilla ro. Hans första musikaliska upplevelse bestod av den marscherande vaktparadsmusikens ekande trumpetstötar och skrällande trummor. De förföljde honom till och med i drömmen. Så kom han i kontakt med sången, i form av en kvinnoröst, som energiskt och med stor känsla lät sina toner omspola Alfvéniana 1 - 2 2015

de vackra bönerna i missionshuset. Den konstnärliga upplevelsen var lika uppskakande och lätt omtumlad beslöt han att aldrig mer ägna sig åt musik. Därifrån och till Musikaliska Akademien blev vägen dock ej lång. Och nu blir skildringen ivrigare och mer intensiv. ”Bergenson sade åt mig, gör en modulation på åtta takter – då gjorde jag en på tolv. Då fick jag på moppe. Då sade han gör en modulation på fyra takter. Då gjorde jag en på åtta takter. Då fick jag på moppe. Då slutade jag hos Bergenson och prövade in i kontrapunkt hos Dente. Då blev jag refuserad. Då kom jag till Johan Lindegren, som var kormästare på operan och kantor i Jacobs kyrka. Det var han, som under sex år lärde mig allt, som jag vet om komposition.” Hugo Alfvén blev snart fiolist i hovkapellet, och hans berättelse om hur hovkapellisterna lärde honom instrumentationens svåra konst är fascinerande. ”Jag lyssnade till Bizets och Wagners underbara instrumentationskonst, och efteråt bjöd jag ut mina kollegor i hovkapellet på nattsexa. Det var mina dyrbaraste lektioner. Men de gav resultat. Jag fick veta hur varenda enskild musiker i kapellet ville att man skulle skriva, så att just han kände sig som solist. Det är just det som är


verk, som står hans hjärta särskilt nära, skildras i hänförda ordalag: ”Där möter sommarens färgglöd, höstens svalka, vinterns kalla famntag och vårens brånad med all dess oro, dess glittrande sol och tunga månsken.” Om Midsommarvaka, denna lysande musikaliska berättelse om svensk skärkarlsliv har han berättat i en färgrik skildring, där lördagarnas slagsmål med snusdosa och kniv utgör en mustig kontrast till midsommarnattens skira poesi med dess dunkla längtan och svårmodiga drömmar. Jussi Björling och Carl Garaguly 1954

instrumentationskonstens innersta hemlighet.” Och när han berättar om han låter orkesterns klanger liksom spraka fram ur partituret, då får hans ord en alldeles särskild kraft och valör. En gång tvekade han om valet mellan målarkonsten och tonkonsten. Att det är en målare, som handskas med orkesterpaletten, därom vittnar hans inspirerade ord: ”En gång hade jag fasat för vaktparaden, men snart lärde jag mig älska det guldglänsande blecket och trumpettonen, som flammar som den blå lågan i en bunsenlampa. Orkestern blev för mig liksom en scen, där de olika instrumenten tog plats och som handlande personer uppträdde mot varandra i en dialog. Jag spelade ut den klara liksom svalt blåa klarinettonen mot och flöjtens än mattglänsande ��n spegelblanka ton mot oboens scharlakansröda och fagottens mörkbrunt ogenomskinliga klang. Jag lärde mig älska den kyskt kyliga klangverkan av damkör och flöjter och kontrasten i oboernas, klarinetternas, basklarinetternas och trumpeternas liksom sensuella färgbotten. Harpans honungssöta klang kunde jag kyla av med piano och celesta, och särskilt

lycklig var jag, när jag fann, att unisont spelande horn kunde giva en särskild rytm åt stråkklangen t.ex. i mitt festspel, eller att den i och för sig ganska ilskna essklarinetten kunde färga och giva fiolstämmorna i höga lägen både djup och fyllighet.” Denne ordkonstnär och musikaliske skönmålare har skönheten som det högsta idealet i livet. Hans privata livsföring ger vittnesbörd om hur in i detalj skönhetskravet fått bestämma allt, som rör sig kring honom. Han äter gärna på italiensk fajans, men han dricker helst ur gamla svenska bägare i äkta silver. I hans hem får ingen duk taga bort träets friska doft. I långa tider har han beställt sina skor hos en viss skomakare i Wien, och sin skjorttvätt vågar han blott anförtro en firma i Göteborg. De största kraven på fulländning har han på sig själv. I varje detalj måste hans arbete motsvara hans skönhetskrav. T.o.m. hans notskrift är så vacker, att när Universaledition i Wien skulle trycka partituret till hans femte [sic!] symfoni, föredrog man att helt enkelt avfotografera hans egen notskrift. Intet nottryck skulle ha kunnat göras skönare. När Alfvén berättar om sin musik, är det liksom en poet som talar. Baletten ”Bergakungen”, det av hans www.alfvensallskapet.se

Inför den sista frågan om hur han helst hör sin musik spelas, hänvisar han bara till partituret. ”Där finns allt om mina klangers färg, om mina melodiers rytmiska puls, om färgkontrasten och samspelet mellan instrumenten. Men det gäller att läsa rätt innantill.” Dirigenten Carl Garaguly, som alltså skall framföra Alfvéns andra symfoni vid den stundande konserten, understryker i sitt samtal med intervjuaren Per Lindfors hur helhetsbilden av ett nytt verk och noggrannheten mot partituret är A och O för honom när han nalkas ett nytt stycke. ”Min första kontakt med ett nytt partitur gäller alltid helhetsbilden. Först därefter kan jag ge mig in på detaljerna. Åhöraren måste ha en absolut klar bild av partituret. Jag måste därför grubbla mig igenom fraseringen, instrumentationen i blåsare och stråkar och nyanseringen. Stråkarna måste ha riktig stråkföring. När det gäller nyanseringen måste jag noggrant avväga klangen mellan de olika instrumentgrupperna. Förekommer det ett solo i en stämma, måste den fram, även om tonsättaren föreskrivet pianissimo. Ett tremolo i t.ex. första fiolerna kan ju lätt kväva ett solo i pianissimo i t.ex. 19


första flöjten. Avvägningen och samklangen kan därför aldrig nog beaktas. Ibland måste man även göra små justeringar i instrumentationen. Det kan helt enkelt vara omöjligt att uppnå den effekt, tonsättaren avsett på det sätt han föreskrivit. Min mening är annars att man bara bör spela så som partituret föreskriver. Men man har rätt att låta sin egen fantasi spela med och läsa mellan raderna. Och så får man ej glömma bort att man inför framtiden är ansvarig för sin tolkning. Grammofonplattorna bär numera vittnesbörd om ens uppfattning.” Så uppfattar alltså dirigenten Carl Garaguly sitt arbete med att nalkas ett nytt stycke musik. Men trots att Carl Garaguly gjorde fler grammofoninspelningar, blev hans Alfvéntolkningar aldrig förevigade på skiva. Hans konsertupptagningar av Alfvéns symfonier finns dock bevarade Sveriges Radios arkiv för framtida bruk. Hela denna intervju fanns alltså tryckt i Sveriges Radios – eller Radiotjänst, som företaget hette vid denna tid – programtidning i ett av aprilnumren 1957. En liten rättelse bara av vad Per Lindfors berättar i denna artikel. Det var inte den femte symfonins partitur som Universal Edition lät trycka, utan den fjärde. Den femte symfonin blev aldrig förlagd och partituret blev heller aldrig tryckt vare sig av Universal Edition eller någon annan. Curt Carlsson

För 100 år sedan:

Det var i sista sekund! Kantat vid Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-årsjubileum 1915 op.35 Av Jan Olof Rudén

P

artituret till detta opus är daterat Linnéanum 1.12 kl. 3.40 f.m. 1915. Uppförandet skedde senare samma dag i universitetsaulan i Uppsala. Till all lycka hade ett klaverutdrag färdigställts den 21 november och körpartitur fanns också mångfaldigat. Men värre var det med orkesterstämmorna. Man är böjd att tro att det gick till på samma sätt som Alfvén beskrivit i fråga om Kantat vid reformationsfesten i Uppsala 1917 då oboestämmorna som de sista smögs upp på notställen när man redan spelat ett tag. Besättningen på Hushållningskantaten avviker från Alfvéns vanliga som har trefaldigt besatta träblåsare. Kanske tillgången till blåsare dikterat besättningen: 2 flöjter, 1 oboe, 3 klarinetter, ingen fagott men däremot 6 horn, vilket är fler än vanligt, 3 trumpeter, 3 tromboner, tuba, pukor, 4 slagverk, piano och stråkorkester. Vokalsolister saknas också men en blandad kör bär fram texten. Det här var Alfvéns fjärde kantat. Nyligen hade han komponerat Kantat vid Baltiska utställningens i Malmö öppnande op.33 med en lång text. Texten Knut Hamilton till Hushållningskantaten var inte lika lång. Och det var för väl, därför att den levererades ”i allra sista stund, varför det på nytt blev ett uppslitande arbete både dag och natt” (Alfvén, I dur och moll s. 106). Som vanligt var texten en öppnare av visuell inspiration som födde tonmålningar. Men första

20

Alfvéniana 1 - 2 2015

delen hade inte den förmågan. Det är intressant att ta del av Alfvéns reaktioner på texten och hur han går tillväga inte minst med instrumentationen. Han berättar: ”Denna abstrakta hälsning i det blå var som en oljad kula, kring vilken mina händer inte kunde få ett fast grepp. Jag måste söka hjälp hos mina förfäder, de manhaftiga bönderna i Alunda. Jag framkallade deras andar för min syn. Vackra var de inte att se på, men i blicken hade de just det, som jag förgäves sökt i texten. Uppslaget låg klart på ett ögonblick. Jag bad dem gå hem igen, varpå jag till deras ära skrev en majestätisk hymn med sådan kraft, att grevens ord åkte med av bara farten. Den andra delen tände genast min fantasi genom sina målande skildringar och gav mig på flera ställen en kärkommen anledning att upprepa vissa handlingar, som redan i sig själva var tilltalande: Drotten fick tre gånger tömma sitt horn och skrävla om ledung och strandhugg; de rusiga männen fick supa sig ännu fullare och på nytt föra oväsen med sina svärd. Men roligast var dock att söka ge illusion av den vinterliga ödemarksstämningen med snökristaller glindrande i månljuset och den smygande vargflocken, som vädrade efter blod. Jag drog ned temperaturen i landskapet till sextio köldgrader för att jag riktigt skulle förstå vad det var frågan om. Det föreföll mig som om det räckte. I djupet lade jag bastuban, basunerna och låga trumpeter ─ hela gruppen i pianissimo. I djupaste djupet lade jag på stora trumman en ytterligt svag virvel, som tonade bort i oändligheten. Arpeggierade ackord inom flygelns högsta område med dess glittrande, iskalla klang, triangelns silvervirvel och en fyrstämmig damkör samt slutligen den i elva stämmor delade stråkorkestern, vilken jag lade som en lasurton av rimfrost över det


hela, fullbordade bildens klangliga kolorit. När vargflocken nämndes, lät jag ett par horn lömskt bita till med en fräsande stoppton: det var den hungriga vargens rovlystna käft, som visade tänderna. Att sitta i fullkomlig tystnad och få glömma hela världen, se en syn långsamt stiga upp och klarna till fasta konturer bakom de slutna ögonen medan orkesterns oändligt skiftande klangflöde porlar i huvudet och spontant, endast i kraft av en gåtfull lag, gjuter sina tonande färger över den duk, som själen vävt ─ finns det på jorden en högre lyckostund än en dylik? Nej! ─ åtminstone inte för mig… Den tredje delen var också lämplig för musikalisk behandling, men den fjärde var omöjlig. Det var som att sätta musik till multiplikationstabellen! Naturligtvis måste en festkantat avslutas med en strålande klimax, men hur skulle jag kunna bygga upp den på de slutorden, hur skulle jag kunna anmoda Gud Fader ─ om än aldrig så hövligt ─ att signa ’det land där vi bo bland fädernas gravar’? Det var ju inte meningen att det skulle bli en klimax för dödgrävare utan för allvarligt folk, som önskade att lämna Uppsala Universitets aula med ett lokalpatriotiskt leende på läpparna. Det blev slagverket som räddade mig, när det med full kraft smällde in på tuttiställena: Gong-gongen dånade som domkyrkans klockor, den stora trumman dunkade ’åskornas brak’ på oroväckande nära håll, och pukorna, mässingstallrikarna och triangeln satte extra sprätt och glans över det hela. Heder åt de duktiga militärmusikerna vid Upplands Regemente, vilkas nävar i fredsälla år hade hårdnat vid trumpinnarnas skaft! Dagen blev också deras, när kantaten uppfördes.” (s. 110-111). De som sjöng var en kör på 250 personer så universitetsaulans podium måste ha varit packat. Kantaten har delat det öde som vanligen drabbar kantater. De framförs vid ett tillfälle och blir liggande. Ett andra framförande ägde

Knut Hamilton (1855-1930) var greve och ämbetsman. Han var bl a vice häradshövding, länsnotarie och landssekreterare i Uppsala och tillförordnad landshövding i Uppsala län 1914-17. (Foto UUB) emellertid rum den 25 mars 1916 i universitetsaulan. Alfvéns biograf Lennart Hedwall ansåg 1973 att den andra avdelningen vore värd ett förnyat framförande. Efterspel Alfvén fortsätter sin berättelse: ”Jag hade slitit för hårdt på mina krafter, varför jag måste rådfråga en läkare. Han ordinerade luftombyte och en tids vila. Då reste Maria och jag till Köbenhavn, där vi tillbragte några glada veckor med goda vänner ─ särskilt erinrar jag mig det berömda målarparet Harald och Agnes SlottMöller, som hade gästat oss i Tällberg den föregående sommaren och som gripits av panik vid underrättelsen om krigsutbrottet. Men nu strålade åter deras köpenhamnska gemyt www.alfvensallskapet.se

vid luncherna i deras hem och supéerna i Kroghs Fiskerestaurang, denna sagolika plats för dem, som älska saltvattnets djurvärld med därtill hörande utsökta viner. Denna restaurang hade vi utsett till vårt högkvarter under min konvalescens, ty vi förmenade båda, att i detta speciella fall kunde ingen medicin vara så stärkande som ostron och champagne, kaviar och Steinwein im Bocksbeutel, slätvar och rhenskt vin eller Mosel och så vidare hela skalan utefter. Att denna medicinering verkligen var den bästa tänkbara, visade resultatet. På en tyvärr alltför kort tid hade jag återvunnit min fulla hälsa, men då hade också varje öre av kantathonoraret strukit med. 21


När vi återkom till Uppsala var därför situationen precis sådan den varit dagen innan jag började arbetet på kantaten: hälsan var densamma liksom kassan. Men hade jag litet hårdt, så hade jag sedan roat mig kungligt, varför jag tyckte att vågskålen vägde jämnt. Samma öde skulle komma att drabba mig vid alla de följande kantatbeställningarna, men då under allvarligare förhållanden: hälsan alltid bruten av överansträngning och honoraret alltid förbrukat för hälsans återställande. Aldrig någon behållning, endast meningslös förlust av tid och arbetskraft, som i stället borde ha kommit den symfoniska tondiktningen till godo. Mitt livs historia är i mångt och mycket mina kantaters historia.” (s. 111-112)

Sekel komma, sekel fly. Svärdens klang i sång och saga byts med liebrynets gny.

Vi odlat vår torfva och lyssnat så tryggt till dånet i fjärran af åskornas brak.

II. Drott under torftäckt takås med hornet höjdt emot loftet lofvade ledung, sträckande drakar, strandhugg och strid.

Vid plogarnes handtag, vid spadarnes skaft vår näfve har hårdnat i fredsälla år; så drabbe de hårdt med sin samkade kraft när stormen är här och när turen är vår!

Jan Olof Rudén

Män uti mjödrus mante hvarandra, Från Mälarens våg till Älfkarleby svingande svärd i seniga händer bro, där plogarne gå öfver Upphårda af årors årslånga glid. lands slätt, Gud signe, Gud styrke Vinterligt hvit den vidtbredda sko- allt land där vi bo bland fädernas grafvar gen klart uti månglans glindrande med fädernas rätt. stod. Blåhvita blänkte blinkande stjärnor, Smygande steg en ströfvande vargflock viddernas vägar vädrande blod.

Kantat vid Uppsala läns kungl. Hushållningssällskaps 100-årsjubileum, opus 35, för blandad kör och orkester. Textförfattare: Knut Hamilton

III. Klockorna ringa vid Fyris strand, ringa till helgdagsfrid. Kyrkorna svara kring slättens rand: signade Ersmässo-tid!

I. Maestoso II. Moderato ben marcato III. Andante IV. Allegro energico

Vårvinden skakar standar och stång bakom Sankt Eriks skrin. Dukarnes smällar och klerkers sång blandads med svalornas hvin.

Uruppförd i Uppsala i december 1915 med körsångare och militärmusiker från Uppsala. Dirigent Hugo Alfvén.

Signe Sankt Erik vår sådd, vår skörd i år och i allan tid. Give han landet, dess bön blir hörd med äring och Ersmässo-frid!

Autograf, notmaterial och stämmor finns i Uppsala Universitetsbibliotek.

IV. Det signade skrin i etthundrade år vi buro kring grönskande fält, där skördarne spirade vår efter vår i spåren af harfvar och vält.

Text: I. Breda fält på vida slätter, skördefält från forngrå tid, barndomshem för Svears ätter, land som bröts af fädrens id. Tag vår hälsning, där du breder dig bak klippomkransadt värn, där idag som förr du reder dina söner korn och järn! Skyar stiga, skyar draga. 22

Och fälten ha vidgats med hundrade steg, med hundraden hjordarne ökat sitt tal. Där ett strå stod fordom på tynande teg där vaja nu tio för liarnes val. De logar vi timrat, de lador vi byggt fått vidgas och höjas till väggar och tak. Alfvéniana 1 - 2 2015


Blandat...

Årsmöte i Uppsala

Tidigare nummer av Alfvéniana

Alfvénsällskapets årsmöte går 1915 av stapeln i Alfvénsalen (gamla KFUM-borgen), Orphei Drängars plats 1 i Uppsala. Christer Åsberg berättar om Alfvén och OD, och en dubbelkvartett från Orphei Veteraner bidrar med sångliga inslag. Välkomna!

Du vet väl om att gamla nummer av Alfvéniana finns att läsa på Alfvénsällskapets hemsida: http://alfvensallskapet.se/alfveniana/

Alfvéniana börjar distribueras även digitalt Styrelsen undersöker möjligheterna att kunna distribuera Alfvéniana även digitalt förutom som hittills i pappersformat. Är du intresserad av att få Alfvéniana i digital form, kontakta sekreteraren.

Besök Alfvénsällskapet på Facebook!

Alfvénmusik sommaren 2015:

Du hittar oss om du söker på Hugo Alfvénsällskapet.

Torsdag 4 juni kl 12.00 Gustaf Vasa kyrka, Stockholm

LUNCHKONSERT

Preludium ur Uppernbarelsekantaten Olof Andersson, orgel

Trevlig sommar!

Fredag 3 juli kl 13.00 Alfvéngården, Tibble, Leksand

ALFVÉNDAGEN 2015 Hugo Alfvén bodde de sista 15 åren på Alfvéngården i Tibble. Från det att gården stod färdig 1945 konserterade Siljanskören vid flertalet tillfällen tillsammans med Hugo Alfvén just på den platsen. Alfvénfonden tillsammans med Musik vid Siljan håller traditionen levande och årets Alfvéndag gästas av Dalasinfoniettans kör dirigerade av David Lundblad samt riksspelmännen Alm Nils Ersson, Kungs Levi Nilsson, Tommy Gjers och Erik Berg. Hugo Alfvéns körkompositioner blandas med genuin folkmusik och vi kommer även att få stifta bekantskap med ett par unga och spännande stipendiater. Medverkar gör även professor Gunnar Ternhag, ordförande i Hugo Alfvénfonden i Kungl. Musikaliska Akademien. Fri entré

Foto: www.fotoakuten.se

www.alfvensallskapet.se

23


Besök Alfvénsällskapets webbsida:


1 2 2015 color