Issuu on Google+

HELLOWEEN/BEHEMOTH/RTS/GEMINI FIVE

HELLOWEEN “...ett Quality Metal-band” Intervju med gitarristen Michael Weikath.

Helloween aktuella med nya skivan “Gambling With The Devil”

Tisdag och Behemoth spelar på Musikens Hus i Göteborg tillsammans med Aborted och Kataklysm. Inte kunde man låta det gå obemärkt förbi. Behemoth har en ganska så lång karriär bakom sig och har alltid varit ett intressant band att följa, från de tidiga Blackmetal soundet till deras idag tekniska dödssound. Därför beslöt jag mig för att göra en intervju med de polska hjältarna i Behemoth. Att det var en efterlängtad konsert rådde inga tvivel om. När jag kommer till Musikens Hus vid 18 tiden på kvällen hade det redan börjat samlas folk där. Efter en stunds soundcheck tog den karismatiska frontmannen Nergal emot mig. En pratsam och väldigt trevlig kille, helt olik de rykten om divalater man hört om honom. En liten kul detalj är att Nergal är ett stort fan av svenska Grave. Han berättade att första plattan ”Into the Grave” med de numera kultförklarade svenska bandet var en sådan stor källa till inspiration att han tänkt uppkalla bandet efter just denna platta, men den tanken övergavs till förmån för Behemoth som i Nergals tycke stämde bättre överens med den typ av musik han skrev.

Vilket nummer stoppar “lyckohjulet” på i skivans intro? - Aha, du har bara fått promoskivan utan texterna. Jo den stannar på “The Magic Number”, ett nummer som leder dig till ett nummer där du kan vinna en resa till Japan, till USA etc. Det är alltså en tävling för våra fans. Detta är en idé som Andi har haft sen länge, men vi har inte haft tid att utveckla den förrens nu. I introt till låten “Crack The Riddle” har ni använt er av Biff Byford från Saxon, hur kommer detta sig? - Förr har vi ju använt oss av en annan gentleman, men har har fått cancer så vi ville inte störa honom. Och när vi väl skulle spela in det hela så frågade vi Biff som vi känner sen innan, och då vi tyckte att hans dialekt skulle passa perfekt för det hela. Ja, han låter nästan som Sean Connery... - (Skratt!) ja kanske det. Vi ville att det skulle låta som en brittisk kunglighet. Första intrycket jag fick av skivan var att ni lyckats med en bra mix mellan tidiga och dagens Helloween, hur ser du själv på det? - Jo, men det stämmer ju faktiskt. Vi har försökt att få det till att låta modernt, men med en massa klassiska element. Vi har använt oss av digitala effekter, utan att för den delen förstöra det mystiska. Så vad är historien bakom albumets titel “Gambling With The Devil”? - Det är typ ett litet konceptalbum som handlar om ens dag. När man vaknar så har man ju oftast ett mål med dagen, men man vet sen aldrig hur den slutar.

Välkomna till Sverige. - Tack för att ni tar emot oss. Alltid kul att komma till Sverige. Ny skiva ute, berätta… - Ja vi släppte ”The Apostasy” för tre månader sedan, mottagandet har varit helt enormt. Alla verkar nöjda, både vi, pressen och fansen. Vi spelar tre låtar från nya albumet på turnén. Det är en väldigt krävande skiva att spela live alla låtar har blast beats och ett jävla tempo. Det är den mest aggressiva och krävande skiva vi gjort och alla verkar gilla det. De flesta band verkar bli mer soft med tiden men vi gör tvärt om, och vi är fortfarande framgångsrika, både kommersiellt och konstnärligt. Ni spelade på Ozzfest turnén i år, ni tillsammans med ”the Prince of Darkness”. Hur var det? - Det var extremt varmt hela tiden, 46 shower på två månader med en hel del offshows med Hatebreed och Lamb of God mellan turné datumen. Helt sanslös turné, massor av folk 12-20 000 pers varje show och en enorm respons. Det var som en stor maskin som sveper fram över länderna och lägger allt under sig. Vi såg det som ett ”mission” att konvertera ungdomar från Emo-träsket för att istället hålla sig till farlig satanisk musik. På tal om det, de senaste åren har ni ständigt legat ute på vägarna. Blir ni aldrig trötta på turnélivet? - Nej, snarare tvärtom. Jag gillar det här livet. Idag i Göteborg imorgon någon annanstans och överallt får vi bra mottagande, folk uppskattar vad vi gör. Jag saknar inte mitt hem eller längtar efter en katt eller flickvän som jag inte har. Detta är mitt liv, detta är vad

TEXT CHRISTER ROOS

RIDE THE SKY

TEXT HELENA LARSSON

Vi tog oss en pratstund med den välrenommerade trummisen Uli Kusch (Masterplan, Helloween, Gamma Ray) som i somras släppte debutalbum ”New Protection” med Ride The Sky där även de svenska musikerna Björn Jansson, Benny Jansson och Mattias Garnås ingår. Hur kom du på att du ville bli trummis? - Det var när jag var runt 14 år och åkte hem till en polare som hade ett trumset. Jag tyckte det såg ballt ut. Under den här tiden var det KISS plattan ”Unmasked” som gällde och låten ”Talk To Me” med Ace Frehley. Jag satte mig bakom trummorna och försökte spela KISS låtar. Efter ett tag tyckte jag att jag kunde det. Men det tyckte inte min kompis som ägde trumsetet. Jag hade ju spelat flöjt i skolan och hade i alla fall lite hum om musik. Det här trumsetet var mycket frestande men det tog ungefär 1,5 år innan jag hade fått ihop pengar så jag kunde köpa ett eget trumset. Jag köpte just det här trumsetet av just den här kompisen. Vilka är dina influenser? - Det började med KISS sedan blev det Deep Purple. Efter det började mitt huvud öppnas upp för annan musik som Queensrÿche, Accept och Annihilator. Nu har det öppnats ännu mer och jag påverkas även av klassisk musik. Jag kan inte påstå att jag kan just någonting om klassisk musik men jag lyssnar på det. Jag har börjat göra arrangemang med strängar på ett orkestralt sätt och sedan lagt på trummor och tyngre gitarrer. Det är därför det orkestrala soundet finns hos Ride The Sky. Jag gillar även pop och lyssnar mycket på radio. Jag gillar Foo Fighters, Rush och musik med rötterna i 80-talet. Det finns en AoR connection mellan Björn, Benny och mig.

GEMINI FIVE Intervju med Hot Rod i Gemini Five.

Er gitarrist Snobben är ju inte längre med i bandet, hur kommer detta sig? - Snoopy har redan gett sin version på sin MySpace så jag ser ingen som helst anledning till att inte jag ska vara uppriktig här när nu frågan ställs utifrån av media. - Jag var mycket tveksam till att skriva nedanstående rader men efter att Snoopy själv skrivit sitt hjärtas mening på sin fantastiskt patetiska blogg, så kom jag fram till; varför ska jag vara bättre? Det är ju bl.a. mig han sprider bull om! I alla förhållanden och grupper så behövs det en förändring och enförbättring för att kunna utvecklas. Anledningen till att vi sparkade Snoopy var både av personliga skäl likväl som musikaliska. Visionen med nya plattan och materialet var/är att något nytt skulle måste tillföras i vår musik och låtskriveri. Mer hårda gitarrer och intressanta solon etc. Vi andra kände att Snoopy inte var nöjd med vår inriktning och att han höll oss andra tillbaka. Man är inte starkare än sin svagaste länk och Snoppy upplevde vi andra som att han inte brann för sitt instrument eller att han satsade lika mycket som han själv sade sig göra. Det var mycket snack om “hjärta och själ” etc och absolut ingen verkstad! Han blev sämre och sämre på att hantera sitt instrument medans vi andra blev mycket bättre och

12 | Agonyzone - at your service since 1996

mer fokuserade. Jag frågar mig; varför ska någon annans begränsningar begränsa mig? Jag har offrat precis allt för att skapa musik och att kunna stå på scenen precis när som helst på dygnet eller året. Du får göra och säga precis vad fan du vill så länge det inte hindrar mig att utöva min musik och dröm. Så fungerar jag och det är jävligt osvensk vilket jag i och för sig står för. - Vi var i studion med Kory Clarke och Tomas Skogsberg i april 2007 (vi gjorde en otroligt misslyckad inspelning som sedemera helt kasserades) och när det var dags att lägga gitarrsolo så var inte ett jävla solo komponerat! Och vissa av låtarna var skrivna för över ett år sen... Snoopy skyller som alltid på att det är alla andra som har hanterat situationen fel och att han är missgynnad och missförstådd. Självklart var det inte hans fel att han inte skrivit några solon... Det är ok att vara kritisk och att ställa krav men det går inte om man bara neggar och inte bidrar med ett jävla skvatt. Varken musikaliskt eller tidsmässigt. Situationen var ohållbar, ingen i bandet var lycklig och efter att ha analyserat vad, hur och när så var vi andra tre jävligt klara över att Snoopy skulle få lämna bandet omgående. Dessförinnan så hade han fått två, kalla det för tillsägelser eller varningar, om att bättra sig på sitt instrument och att sätta av mer tid för bandet. Vilket han inte gjorde! Han åkte på semester över sommaren och målade huset... Fan, han var kanon på förra plattan! Lyssna t.ex på låtarna “Flesh For Fantasy” och “Black:Anthem”. Otroligt kreativt och snyggt. Sen blev det torka... Om Snoopy hade lagt exakt lika mycket energi istället på att vara kreativ och på att spela sin gitarr som på att beklag sig och/eller på att leta anledningar till andras misstag (riktiga eller efterkonstruerade) samt att kasta skit i sin blogg - så hade det inte varit nåt problem! Man har oftast alltid ett val. Snoopy fick sina chanser och han “blew them hard”! Musikaliskt kallar han oss för “kappvändare” då vi skriver nya låtar tillsamman med Martin och Peter i CrashDïet. Va fan é det? Vi har alltid gjort vad vi har velat göra. “Black:Anthem” var ett utryck för vad vi ville 2004-2005. Nya låtarna ger

jag gör, så jag ska inte klaga. Bättre liv kan man inte ha. Denna fråga har ni väl hört tusentals gånger förut. En del ser er som Black metal andra som Death metal, var tycker ni själva att ni står? - Enligt mig så är vi ett ”Quality-Metal” band. Jag ser er som ett band som aldrig slutar utvecklas, ni har alltid något nytt på varje skiva och varje låt. Är det något ni gör medvetet eller kommer det naturligt? - Allt handlar om att utmana sig själv och blicka framåt. Varför stå kvar på samma fläck och trampa? Det finns hundratals band som gör det, och vi vill aldrig bli som de banden. Behemoth har alltid gjort vad vi känner för, och det är jag glad för. Vissa band hittar sin ”territorium” och stannar där. Vi har vårat territorium men expanderar hela tiden. Och vi har haft den turen att folk följer oss trots att vi ständigt utvecklas. - Jag står för vad jag sa och gjorde på 90-talet, för det är fortfarande jag som gjort det, även om jag som person har utvecklats och förändrats genom åren. Det är lite av Behemoths trademark att ständigt hitta nya vägar och ständigt utvecklas. Var det svårt för er i början av 90 talet, att spela extrem musik i ett ”öststatsland” som Polen? - Det är samma frågor som man alltid får. Är det inte svårt att vara hemifrån hela tiden, är det inte jobbigt att bli igenkänd hela tiden. Älskar man vad man gör så övervinner man alla svårigheter. Är det vad som krävs så gör vi det. Enligt dig, vilket är världens bästa band?

BEHEMOTH TEXT ALEX LOSBÄCK FOTO KRZYSZTOF SADOWSKI

- Omöjligt att svara på. Om jag säger Venom så måste jag säga Kiss eftersom utan Kiss hade inte Venom funnits. Säger jag Kiss så måste jag säga Beatles, för utan Beatles inget Kiss. Så trots att jag inte är något fan så får jag nog säga Beatles, för vi har så mycket att tacka dem för. Var är Behemoth om tio år? - Förhoppningsvis här igen och gör en ny intervju. Efter ett löfte till Nergal att jag ska befinna mig vid på samma plats den 9 oktober 2017 för en ny intervju var det dags för mig att blanda mig med den förväntansfulla folksamlingen på utsidan. För första gången på mycket länge såg det ut att bli riktigt packat med folk på musikens hus denna tisdag. Klockan 20 slogs dörrarna upp och det visade sig bli en riktigt minnesvärd konsert. Behemoth gick ut stenhårt redan från början. Det verkade som de beslutat sig för att välta hela kåken med snabbt, hårt och brutalt mangel. Hade inte huset varit byggt på berggrunden så hade de nog lyckats…

Vi gillar Journey, Toto och Night Ranger. Vi har också det gemensamt att vi gillar power metal och progressiv musik. Du har varit medlem i några stora hårdrocksband som Masterplan, Helloween och Gamma Ray. Nu verkar du vara verksam i tre band samtidigt: Mekong Delta, Beautiful Sin och Ride The Sky. Förklara. - Mekong Delta är är ett projekt som pågått en tid. Det handlar om hård och progressiv musik. Plattan kom nyligen och visst verkar det som att jag är med i bandet, men egentligen är jag bara med på plattan. Beautiful Sin är mitt sidoprojekt som jag lagt på is. Visst fanns funderingar på att spela in en till platta men min prioritet är Ride The Sky så det lär dröja innan det händer nåt mer med Beautiful Sin. Du var fortfarande medlem i Masterplan när du träffade sångaren Björn Jansson som då var medlem i Tears Of Anger. Vad hände? - Vi började prata musik och upptäckte att vi hade mycket gemensamt. När jag lämnat Masterplan tog vi upp kontakten och vi började mejla låt idéer till varandra. Det växte fram många bra låtar och plötsligt var vi Ride The Sky med Benny Jansson, Mattias Garnås och Kaspar Dahlqvist som medlemmar förutom mig och Björn. Plattan ”New Protection” är helt och hållet en Internet produktion. Alla låtar och varenda detalj har skickats fram och tillbaka på email mellan oss i bandet. Man fick en ljudfil i inboxen och så lade man på det man skulle och så skickade man ljudfilen vidare. Så där höll vi på och till slut var plattan färdig. Den är producerad och arrad av mig, Benny och Björn. Den är mixad av Benny. I vilket skede träffades ni alla i bandet? - Det var faktiskt när skivan var klar och vi hade någon slags privat liten releasefest i en liten stuga i de norska skogarna. Det var bra fiskevatten i området, lugnt och skönt och vi satt för första gången ner i ett rum tillsammans. Vi plockade fram våra instrument och det var fantastiskt att höra hur låtarna lät i en vardagsrums-situation. Vi är alla mycket dedikerade till Ride The Sky.

utryck för vad jag och Tin känner och vill förmedla nu. Tin, Peter och jag har en hel skivsamling gemensamt i ryggen som vi låter oss bli inspirerade av, vilken Snoopy inte kunnat relatera till. Någon gång sluts cirkeln och där är vi just nu. Snoopy gillade inte vår inrikting och vi gillade inte hans inställning. Egentligen ingen svår ekvation! Jag vet vad han går igenom. Jag har själv blivit petad från ett signat amerikanskt band med konsekvens att jag var tvungen att lämna USA. Men jag tog bakslaget som en man och satte mig inte ner och tyckte varken synd om mig själv eller lade tid på att ge någon annan skulden. Nix, jag bildade Gemini Five av hunger och en jävla “anamma-känsla”; - Im fucking gonna prove you wrong! Det var ett ständigt gnäll om ditten och datten hos alla medlemmar och då jag beklagade mig om att ingen eller för få kände igen oss på nåt evenemang så tolkade han det som att jag var patetisk och enbart inne på att bli känd... som att det var det viktigaste?! Som sagt, hela poängen gick honom förbi; att VI som en enhet och band måste jobba hårdare och uppoffra ännu mera tid åt att marknadsföra oss och att satsa ännu mer för att kunna hålla på med vad vi tycker är det absolut bästa som finns. Framgång förtjänar man! Man får ingenting gratis och jag var jävligt trött på att bygga upp en karriär för någon annan som i mina ögon gör livsval som går stick i stäv med att ständigt vilja vara på turné, i inspelningsstudion eller att alltid vara näst intill pank. Hade inte Snoopy fått sparken så hade bandet fallit bort. Det var en ren överlevnadsstrategi. Honom eller oss. - Så långt hade det gått! Snoopy är en originalmedlem och då har han självklart något med den ursprungliga kemin att göra. Med hans bortfall så kommer bandet att förändras men förändring för mig är synonymt med förbättring. Vi ser det inte som en förlust. Snarare som en ny chans. Vi har ju inte förlorat Paul Stanley direkt... Nu är vi starkare och bättre, lyckligare och friare än på mycket länge. Inspirationen flödar och alla är på samma

plan och vi ser fram emot att få in nytt blod i bandet. En riktig kreativ rövspark är vad vi ser fram emot. Just nu så är ni ju i studion och jobbar med ett nytt album, hur fungerar detta utan en andra gitarrist. Stämmer det att ni har tänkt att ha med en del gästgitarrister? - Fantastiskt! Och mer därtill. Vi har roligare än någonsin och det finns massor med utrymme till att testa idéer när det gäller arragemang och att utvecklaharmonier etc.. Personligen så har jag vid tidigare inspelningar kännt mig obekväm och begränsad i studio men nu är allt bara otroligt givande och kreativt. Tin har alltid lagt majoriteten av alla grundgitarrer, så där är det ingen som helst skillnad mot tidigare. Jag har alltid varit av åsikten att om man ska få något så som man vill ha det så får man göra det själv! Jag och Tin har lagt lead över hela plattan. Det stämmer att vi ska ha några gästartister med på plattan. Bl.a. Marcus Jidell från danska bandet Royal Hunt och så lägger självklart Martin Sweet (CrashDïet) solon på de tre låtar vi komponerat tillsammans. Kanske blir nåt namn till. Vill inte säga för mycket... Så när tror du att ett nytt album med er kan dyka upp och vad kan vi förvänta oss av detta? - Plattan ska vara mixad och mastrad i början av december 2007 vilket betyder att den kan finnas tidigast i handeln (i Sverige) i början av mars 2008. Vi är hungrigare och mer nischade än någonsin! Denna gång kommer ingen metal eller-sleaze-själ att missta oss för något annat än ett jävligt bra hårdrocksband. Kanske rent av det bästa! Loopar och moderna hightech-klipp (Black: Anthem) har denna gång fått ge vika för råa och kompromisslösa metalriff och hesraspande attitydsång från Mr Tin Star, som i mitt tycke sjunger bättre, råare och mer övertygande än någonsin. Fansen kommer att känna igen sig men tro mig om jag säger att vi kommer att knocka alla i första ronden. Större, bättre, högre, argare, snyggare och mer revanschsugna än någonsin! TEXT CHRISTER ROOS FOTO MICHAEL JOHANSSON


REEA-1128-A-012-A