Issuu on Google+

EDEN’S CURSE/NEAERA/TOMAHAWK

De har precis släppt sitt debutalbum; Eden’s Curse. Bandet består av Paul Logue bas, Michael Eden sång, Pete Newdeck trummor, Thorsten Koehne gitarr och Ferdy Doernberg keyboard. Jag blev uppringd en onsdagskväll i oktober av bandets basist Paul Logue. Han visade sig vara en trevlig, pratig och gemytlig skotte som njuter av varje sekund i rampljuset just nu. TEXT MAGNUS EK FOTO EDENSCURSE.COM

EDEN’S CURSE Hej, hur är läget? – Bra. Jag ringer från ett regnigt Skottland strax utanför Glasgow. Vi ligger ju på samma breddgrad som Sverige, jag antar att ni har ungefär samma väder som oss? – Hehe, ja tyvärr, det har regnat hela sommaren. Er musik låter inspirerad av åttiotalet, vilka band har influerat dig och Er musik? – Det är mest melodisk rock som påverkat oss. Vi lyssnar och växte upp med band som Dokken, främst då George Lynch och hans Lynch Mob. Jag lyssnar också mer tekniska band som t ex Queensryche och vi älskar Pink Cream 69. En annan favorit är Ted Nugent.

Ni har några andra låtskrivare som hjälpt er med albumet. Fick ni hjälp av Dennis i låtskrivarprocessen? – Nej, egentligen inte. Han hjälpte mer till med att utveckla och arrangera låtarna. 4 eller 5 låtar var helt klara när vi skulle gå in i studion och resten fick vi klart i studion.

RESPONS PÅ DEBUTPLATTAN

Kan du berätta om låtskrivarprocessen i bandet? – Först och främst så var det absolut ingen press från skivbolaget och det var skönt. Vi var nästan på väg att ge upp innan vi fick detta skivkontraktet. När det gäller låtskrivarprocessen så har vi ingen speciell rutin eller sätt som vi gör låtar på, dom bara kommer naturligt. Kommer det en idé, text eller arrangemang, bygger vi på den och det blir så småningom en låt. Vi vill inte skriva simpla texter om tjejer och party, utan vi vill ha mer djup om känslor eller händelser som berör.

Ni har haft ert album ute i ungefär en månad nu, hur tycker du att det har mottagits? – Det är verkligen fantastiskt måste jag säga. Det är ett privilegium att få spela och göra något som man älskar och tycker om att göra. Jag njuter verkligen av varje sekund. Men man vet aldrig när det kan ta slut. Jag kan ha fullt upp idag och allt kan vara borta imorgon, man vet aldrig. Så det gäller att vara här och nu. – Jag tycker att vi har fått en bra respons från både fans och media. Vi får en massa positiva mail och meddelande via vår hemsida och vi läser alla personligen och svarar så gott vi hinner. Jag tycker att albumet låter väldigt bra, hur var det att arbeta med Dennis Ward (Pink Cream 69)? – Dennis är en modern kille med ett modert sound. Det var ett stort privilegium att få jobba med honom. Han var en stor influens på åttiotalet.

“Jag njuter verkligen av varje sekund. Men man vet aldrig när det kan ta slut.” Paul Logue om läget just nu.

FAVORITER Det är ofta svårt att välja en favoritlåt på ett eget album. Själv har jag några favoriter från Eden’s Curse; “Judgement Day”, “Eyes Of The World”, “Heaven Touch Me” och jag bara älskar gitarrsoslot I “Don’t Bring Me Down”. Känner du något speciellt för någon låt eller har du någon íntressant historia att berätta om någon låt? – Det känns som om alla låtar är våra barn. Varje

LIVE När får vi möjlighet att se Eden’s Curse live? Skulle det i så fall bli en liten headline turné eller blir det som support till något större band? – Vi har givetvis pratat om det. Skivan säljer bra, riktigt bra. Den har till och med blivit slutsåld i vissa affärer, vilket vi är jättestolta över. Det blir troligtvis en turné någon gång i februari/mars. Men det hade varit jättekul att få åka runt på dom stora festivalerna nästa sommar. Det hade varit trevligt att få komma till Sweden Rock Festival 2008. Slutligen, är det något mer du skulle vilja säga till Agonyzones läsare? – Ja, tack - först och främst. För att ni köper vår CD och stödjer oss. Kolla gärna in Eden’s Curse om du tycker om melodisk hårdrock på www. edenscurse.com - skriv gärna en kommentar, vi läser personligen alla inlägg. Soundet han skapade var faktiskt brutalare än det vi arbetat fram själva, vilket passade låtarna väldigt bra. Dessutom kändes det bra att komma till en studiomiljö som vi var bekanta med, speciellt med tanke på att tidsramarna för inspelningen var ganska snäva. Och så är Jacob en jävligt cool och avslappnad kille som vi gillar att jobba med!

stämmer ner i svart Tyska metalcore/deathbandet Neaera är väl medvetet om sitt ursprung. Den skandinaviska variant av melodisk death och thrash som lanserats och renodlats av band som The Haunted och In Flames. I många recensenters öron (även undertecknad) en genre som i stort är sönderspelad. Uttömd på alla möjliga variationer och tämligen livlös. Med få undantag. De där banden som sticker ut en aning från mängden och förnyar sig själva och musiken. – Vår publik har blivit mer och mer kräsen och lånar inte sitt öra åt vilket band som helst, konstaterar basisten Benjamin Donath. Många band har redan försvunnit från metalcorescenen – ett begrepp som jag för övrigt inte gillar. Men samtidigt har det vuxit fram en del starka band, exempelvis Amon Amarth, Caliban och Trivium som bildar en stark grundmur för metal. Och som skriver musik tillägnad sina fans, till skillnad från mycket annan konstgjord skit som tyvärr presenteras via media idag, fortsätter han. Neaeras knep för att undvika hamna mitt i metalcoreträsket har varit att blanda in black metalattribut i sin musik. Vilket i sin tur har lett till att bandets skivor står ut som snäppet mer brutala

låt är speciell och vi älskar dom var och en för sig på sitt egna speciella sätt. ”Judgement Day” handlar om att hugga någon i ryggen men att personen får sitt straff till slut ändå. För några år sedan jobbade jag med några personer som inte behandlade mig väl även om jag var trevlig och respekterade dom för vad dom var och är. Men dom snackade skit bakom ryggen och betedde sig väldigt illa mot mig, dom högg mig i ryggen. Men de kommer att få sitt straff på domedagen, ”Judgement Day”. – ”The Voice Inside” är väldigt känslosam och speciell. En vän till oss förlorade båda sina föräldrar inom loppet av 3 år, i cancer. Låten handlar om förlusten av någon nära. Det var väldigt känslosamt när vi spelade upp låten för honom i studion. Men han var glad att vi gjort låten för det hjälpte honom i sorgearbetet. – ”The Bruce” och ”Fallen King” handlar om Robert the Bruce, en känd kung i Skottland. Introt ”The Bruce” är inspirerat av den episka filmen ”Braveheart”. Vi fick höra att några personer inte tyckte om låten, som från början var en låt, så vi beslöt att dela upp den i ett intro och en låt. Jag antar att det är mycket promotionjobb för er den närmaste framtiden. Det hör till när man kommer ut med ett nytt album, men vad tycker du om det? – Jag älskar det. Det har varit ungefär 8 – 9 veckor av promotion och intervjuer och det har varit jättekul. När man tror på något, som vi tror på vår platta, är det lätt. Och när man tror på något, så ger man inte upp. Det är trevligt att prata med killar som du t ex, som är intresserade av musik och det runt omkring musiken. Jag har märkt en sak om hårdrockare. Det har ingen betydelse vad du tycker om för typ av hårdrock. Det kan vara black metal, heavy metal eller melodisk hårdrock. Vi metalheads är en community. Vi har en otrolig gemenskap som inga andra har, vi är en familj. En stor familj.

Neaera har spenderat en hel del tid de senaste åren ute på vägarna, framförallt i Europa. Och lönen för mödan börjar visa sig. än många andra bands alster. Tredje och relativt nysläppta ”Armamentarium” är inget undantag från den regeln. Tvärtom snarare mörkare och brutalare än de två tidigare fullängdarna. – När vi började arbeta med ”Armamentarium” hade vi egentligen inte någon direkt riktning, berättar Benjamin. Men naturligtvis är vi inspirerade av den musik vi själva lyssnar på. Och någonstans på vägen blev materialet som vi arbetade fram i replokalen mer och mer brutalt. Processen var ganska naturlig, även om vi ganska tidigt kommit överens om att vi ville ha lite ”black metalkänsla” i musiken. Ni har arbetat med producenten Jacob Hansen än en gång, liksom sist. Vad är det som gör honom så bra, tycker du? – Vi var nöjda med Jacobs tidigare arbete, så det kändes helt naturligt att anlita honom igen.

Benjamin är mycket positiv inför framtiden: – Jag tycker vi börjar se att fansskaran växer till sig, inte minst i Tyskland, Österrike och Belgien. Men det finns också potential på en hel del flera ställen, där vi kan jobba mer. Vi har precis kommit hem från vårt andra gig i Spanien. Jag skulle vilja spela mer där, samt i Frankrike och Italien. I vintras turnerade vi i Östeuropa och det var helt fantastiskt att se hur hungrig publiken var där. Jobbar vi lite mer, så tror jag att fler och fler så småningom drabbas av Neaeraviruset, haha! När får vi se Neaera i Sverige igen då? – Vi har faktiskt spelat i Sverige två gånger redan. Först 2005, på Hell On Earth-turnén. Och helt nyligen, i maj månad. Men jag hoppas att vi snart kan komma tillbaka och spela i de skandinaviska länderna! avslutar Benjamin. TEXT MATTS HALMERIUS FOTO NEAERA.COM

TOMAHAWK

Duane Denison TEXT ROGER UDDIN

Med ett bandnamn som syftar på indianernas stridyxa, gör gruppen på detta tredje album verkligen skäl för sitt namn. Och med Faith No More, The Jesus Lizard och Helmet på meritlistan undrar man om medlemmarna upplever någon form av prestationsångest. Med tanke på er bakgrund i band som Faith No More, The Jesus Lizard och Helmet. Känner du någonsin någon press från era fans? – Nej, våra fans gillar oss oavsett. Antingen det, eller så är de bara för unga att känna till vilka våra tidigare band är. Jag menar var... Hur fick ni idéen att göra ett album med indiantema? – Jag har en vän som är bilmekaniker. Han brukar alltid fixa min bil när det är något som strular och under tiden som han arbetar brukar han sjunga och nynna på ett par riktigt intressant låtar. När jag frågade honom vad det var för några låtar så berättade han att det var indiansånger som hans mormor lärt honom under tiden då han växte upp på ett indianreservat. Jag bestämde mig för undersöka det hela, jag gjorde research och hittade väldigt mycket material. Vaför valdes “Anonymous” som albumtitel? – Vi kunde inte komma på någon vettig titel. Men eftersom att de som en gång i tiden lagt grund och skrivit dessa indiansånger är okända så tyckte vi att “Anonymous” var en passande albumtitel. Vad kan fansen vänta sig av “Anonymous”? – En omfattande resa som tar dig tillbaka i den nordamerikanska historien. Alternativt, ett bara sätt att slå ihjäl en timme. Vilka låtar är riktiga indiansånger? – Alla utom “Long Weary Day”. Hade ni något speciellt mål med plattan? – Platina! Grammy! Skämt å sido, jag är bara glad att den blev klar!

Agonyzones Community-band:

THE GODDAMNED

AZ-namn: The Goddamned Medlemmar: Teo Dahnberg-Lead sång, kompgitarr, Henrik Allbjer-Trummor, percussion, Kim Gustafsson-Lead gitarr, Fredrik JohanssonBas, backing vocals. Bildades: 2001 Stad: Falkenberg Stil: Hårdrock Antal demos: 4 Hemsida: www.thegoddamned.com Hur vill du beskriva er musik? Riffbaserad hårdrock med influenser från 70-talet bla. Varför bör man kolla in er? Vi har ett gott rykte som liveband, har hängt med i några år, men man har fortfarande mycket att ge och upptäcka inom musiken. Vi gillar att testa nya grepp live och leverera det oväntade. Hur går det med skivkontrakt? Ingen prioritet på det, skivbranschen känns urvattnad på nåt sätt, vi spelar in vårt skit, har kul under tiden, kör våra låtar och om vi snubblar på nåt kontrakt så tar vi det då... Bandets största ögonblick hittills? Några festivaler, bla 2000 decibel var en höjdare. Bästa gigstället hittills: The Goudvishal i Arnhem i Holland som tyvärr stänger ner nu i årsskiftet. Önskescenario för bandet under 2008? Spela livegigs, gärna festivaler och hinna med ett par inspelningar. Varför går du in på Agonyzones hemsida? Mestadels för att ni är snabba med nyheterna, sen har man ju en massa polare som man har kontakt med också.

Agonyzone - at your service since 1996 | 07


REEA-1128-A-007-A