Page 1

A L LT F R Å N K L A S S I S K P U N K O C H H Å R D R O C K T I L L D A G E N S T U N G A M E TA L

Magazine no7

VINTER 07-08

SIDAN 4

Hanoi Rocks

Intervju med Hanoi Rocks svenska gitarrist Conny Bloom.

SIDAN 5

Prong

Soundet är brutalt och nya plattan ”Power To The Damager” låter precis lika aggressiv och kompromisslös som vanligt.

SIDAN 10

Crashdïet

Glamrockens fanbärare går en ny vår till mötes och nu har hårvårdsprodukterna plockats fram igen och kajalen är åter på plats.

SIDAN 11

Michael Wagener

TWISTED SISTER 14-15

Den legendariska skivproducenten har medverkat på några av de mest klassiska hårdrocksalbumen.

SIDAN 15

The Hellacopters

sid

Sin c 199 e 6 Nedräkningen har börjat... Ny skiva med efterföljande avskedsturné sedan går bandet i graven.

SIDAN 23

Hardcore Superstar

W.A.S.P.

RECENSIONER

ÅTERBLICK

Bandet du hatar eller älskar, vi synar deras studiosläpp. Dessutom blickar vi tillbaka till bandets spelning i Stockholm 1989.

Vi recenserar de senaste albumen med bl a Avatar, The Bones, Hardcore Superstar, Lizzy Borden, Freevil, Dia Psalma, Eddie Vedder, Tourettes, Stalkers.

...förutom väta så fick vi alla i alla fall en gedigen musiksommar. Följ med på en återblick till sommarens festivaler och spelningar!

s17-18

s24-27

VA RS ÅG OD !

s8-9

Med sitt omåttligt hyllade album ”Dreamin’ In A Casket” har Hardcore Superstar nu klivit in i hårdrockens elitserie.

Agonyzone Magazine är gratis. Ta med ditt fria exemplar - sprid den gärna till dina vänner! MER I AGONYZONE MAGAZINE NUMMER 7: AZ Communityband: The Goddamned • Blowback • Art Of Dying Seether • Gemini Five • Spark! • Agnostic Front • The Kull • At The Gates Special • Helloween • Eden´s Curse Behemoth • Ride The Sky • Neaera • Tomahawk • Krönika: En musikjournalists sjukdomsjournal ..och mycket mer!


INTRO

INNEHÅLL # no 7 - vintern 07/08

REDAKTIONEN Agonyzones Crew

CHRISTER ROOS - Chefredaktör, layout rossi@agonyzone.com

HANOI ROCKS, AGONSTIC FRONT, SPARK! PRONG, SEETHER ENTOMBED, TRANSWAGON EDEN´S CURSE, TOMAHAWK, NEAERA W.A.S.P. CRASHDÏET, ART OF DYING MICHAEL WAGENER, BLOWBACK

TED BENGTSSON - Annonsansvarig, layout ted@agonyzone.com MATTS HALMERIUS - Skribent, fotograf ROGER UDDIN - Skribent, nyhetsredaktör HELENA LARSSON - Skribent, fotograf THOMAS OLSSON - Skribent

sid 4 sid 5 sid 6 sid 7 sid 8-9 sid 10 sid 11

HELLOWEEN, BEHEMOTH RTS, GEMINI FIVE TWISTED SISTER, THE HELLACOPTERS AGONYCHECK SKIVRECENSIONER AT THE GATES HARDCORE SUPERSTAR, KRÖNIKA ÅTERBLICK SOMMAR 07

sid 14 sid 15-16 sid 16 sid 17-18 sid 22 sid 23 sid 24-27

Här finner du ditt ex. av Agonyzone Magazine: Eskilstuna: July Records - Rådhustorget, Falkenberg: Audio Video (Ljudcenter), Factory Outlet, Gävle: Rocks (Nian/Valbo), Petter & Lottas, Fallen Angel Tattoo, Göteborg: Belsepub (Henriksberg), Bengans, Grothica, CD-Centralen, Jam, CD-Specialisten, Andra Långgatans Skivhandel, Shock, Halmstad: Caffé & Company, Backlist, Jönköping: Megahertz Records Kalmar: Rylanders Musik, Fat Cat, Malmö: Shock Stockholm: Musikbörsen (St Eriksgatan), Fryshuset, Hard Rock Café (Sveavägen), Pub Anchor, (Sveavägen 90), Sound Pollution (Stora Nygatan 18 - Gamla Stan) Jam (Roslagsgatan 14), Repulsive Records (St:Eriksgatan 84) Rocks Solna, Deluxe Music (Flemminggatan 71), Ant Bodyart (Gamla stan), Gitarraffärn (Kocksgatan 19 - Söder), Record Hunter (St:Eriksgatan 70), Bengans Skivbutik (Drottninggatan 20), Rockzone (Drottninggatan 10), Megastore - PUB (Drottninggatan), Sergels Torg. Bluefox (Gamla Brogatan 27), KGB (Malmskillnadsgatan), Hard Rock Café, Skivcentrum Sundbyberg, Varberg: Sonic Train Studios, Västerås: Hagström Musik (Stora gatan 78), Musikshopen. På följande orter samt orterna ovan finns Agonyzone Magazine dessutom på caféer, bibliotek, tattoostudios klubbar mm: Falkenberg, Kalmar, Norrköping, Ängelholm, Ljungby, Växjö, Oslo, Linköping, Uppsala, Jönköping mfl. Saknar du Agonyzone Magazine hos dig, hör av dig till agony@agonyzone.com, alla intresseanmälningar besvaras!

MAGNUS EK - Skribent, fotograf ANDERS BRORSSON - Skribent JOHAN DAHNBERG - Skribent KRISTIAN FORSELL - Skribent, fotograf ALEX LOSBÄCK - Skribent, fotograf CARL LINNAEUS - Skribent, fotograf STINA HOLSTAD - Skribent

AGONYZONE MAGAZINE - Måsalyckevägen 4, 311 34 Falkenberg, E-mail: agony@agonyzone.com, Ansvarig utgivare: Christer Roos, Omslagsfoto: Mattias Högberg

MATTIAS HÖGBERG - Fotograf

AGONYZONE MAGAZINE OCH EVENT & MEDIA PRODUCTION AB PRESENTERAR

SWEDISH

2008

AWARDS

STOCKHOLM DEN 26 JANUARI 2008

Rösta på årets album 2007, du finner de nominerade på www.swedishmetalawards från den 1 dec 2007.

www.swedishmetalawards.com ERBJUDANDE 100 st Promo-CD

100 CD inkl 4-färgstryck Plastficka Pris: 1895:- inkl moms

www.musikdemo.se

02 | Agonyzone - at your service since 1996


Agonyzone - at your service since 1996 | 03


SPARK!/HANOI ROCKS/AGONSTIC FRONT

S P A R K ! -Intervju med Mattias Ziessow

“Street Poetry” Finska Hanoi Rocks är aktuella med nya albumet ”Street Poetry” så för att få reda på vad som händer kring bandet så tog vi ett snack med bandets svenska gitarrist Conny Bloom (ex-Electric Boys).

Er musikstil kan ju inte direkt gå under hårdrock, men dess aggressivitet kan säkert tilltala en del. Hur ser ni själva på den musiken ni framför? - EBM (Electronic Body Music) är en elektronisk form av hardcore punk som går tillbaka till tidigt åttiotal med band som DAF, Nitzer Ebb, Front 242 samt Ministry m.fl. Byggstenarna i EBM är endast trummor, bas, och monoton sång. Det är som sagt hårt och energiskt, och skall upplevas live! Metalinfluenserna är påtagliga i skapandet av låtarna. Vi är båda “Rockers”! Skriver ni bara texter på svenska eller även på engelska? - Vi kör på svenska tills vidare. Det fungerar tydligen även internationellt då vi har fans i främst Tyskland, men även i Brasilien, Spanien, England, Nederländerna, Frankrike, Belgien, och Italien. Vad ligger bakom ert bandnamn Spark!? - Kort och gott en musikalisk spark i underlivet! Och ni som finns bakom detta namn är två kompisar, vad mer bör vi veta om detta? - Det är alltså Stefan Brorsson på sång, och Mattias Ziessow som gör musiken. Två vänner som har väldigt kul när vi gör musik och som har ett flertal projekt under planering... Ni är signade till Recordia Music, innebär detta att ni kommer att ge ut skivor genom dem eller är det enbart nätdistribution som gäller? - Till en början är det nätdistribution som gäller via exempelvis iTunes, Klicktrack, MTV, Skivhugget, CDON etc. Fysiska ex släpper vi själva genom ett produktionsbolag. Detta kan dock komma att ändras då andra skivan släpps. Vart finner man er om man skulle vara intresserade av er musik? - Vi finns på myspace.com/sparkamig. TEXT CHRISTER ROOS

HANOI ROCKS Andy Christell, Conny Bloom och Michael Monroe.

Hanoi Rocks karriär börjar snart närma sig trettio år och än känns det som om att bandet har mycket att ge, hur stor del av det tror du beror på att du har kommit med i bandet? - Att jag och Andy ”A.C.” Christell har kommit med i bandet tror jag påverkar det en hel del. Likt som att vi är ett par, så är ju Michael Monroe och Andy McCoy ett, och vår kemi passar perfekt ihop. Tillsammans med trummisen Lacu så känns vi nu som ett riktigt band. Hur kommer det sig egentligen att du fick förfrågan att gå med i bandet för några år sen? - Vi är ju gamla polare, så det blev helt enkelt en naturlig grej av det hela. Och hur var det med A.C., var han påtänkt i samma veva eller var det du som föreslog din gamle vapendragare för dem?

- Han har ju lirat med Andy McCoy på hans solosaker, så det var faktiskt han som frågade hur det annars var med A.C. Så McCoy kontaktade A.C. och sa att han ville ha med honom i bandet. Hur mycket hade du själv lyssnat på Hanoi Rocks förr i tiden? - Har ju alltid gillat dem och på åttiotalet så var man ju och kollade in dem live, för de var ju ”outstanding” i sina liveframträdande. Skitig rock’n’roll med fullt ös och den rätta attityden. Så hur känns det egentligen att spela med i ett band som man sen tidigare mer eller mindre har haft som idoler? - Blir ju inte att man ser på det på det sättet då man har känt dem så länge. Men det är klart ibland så tänker man ju på det när man lirar live och man kollar över scenen och ser att Andy Mc-

AGNOSTIC FRONT För mig känns nya skivan mycket ärlig, är detta något du vill hålla med om? - Till hundra procent! Kul att du tycker det, för det är helt enkelt det som Agnostic Front handlar om. Att vara ärliga är det som vår musik och våra liveshower går ut på att vara, och jag tro att det är därför som våra fans tar sig åt oss så starkt. Min favoritlåt på skivan är “For The Family”, har du något speciellt att berätta om denna låten? - Det var den sista låten som jag skrev för skivan, jag skrev den faktiskt när jag var i Australien. Den kan bland annat tolkas som en hyllning till våra

fans, men även en story om de som förlorat en familjemedlem. Har det varit ett svårt album att skriva? - Nä, absolut inte. Efter att vi gav ut vår DVD så fick vi en sådan feedback från våra fans, så vi blev grymt inspirerade att skriva nytt material. Och när jag får den rätta känslan i mig så är det bara att köra på. Vad känner du själv att den starkaste punkten ligger i skivan? - Många brukar nog säga musiken, men jag måste säga att det är texterna. Och som du säger så är det ett ärligt album där jag har skrivit texterna från mitt hjärta.

ÖVERRASKNINGAR Tycker du själv att skivan innehåller några överraskingar? - Jag tror i alla fall att de som varit med oss sen dag ett kommer att känna att skivan innehåller

CBGB

Hardcorepionjärerna i Agnostic Front.

någon del från varje skiva vi har gjort. Och det hoppas jag blir som en överraskning för dem. Dag ett säger du, jag ni har ju varit med i branschen runt tjugofem år nu, hur har dess utvecklingen varit för er som band? - Svårt att säga, men visst är det en stor skillnad. Ja, du vet med all nerladdning som sker nu och så. Dock har våra fans alltid varit oss trogna så vi har nog klarat oss rätt så bra kan jag tycka. Under alla era aktiva år så har ni ju hunnit med att influera en hel del hardcoreband, är detta något som du själv tänker på?

2007 MEST SPELADE LÅTAR Sverige är inte direkt bortskämt med radiostationer och webbkanaler som spelar rock, tjugofyra timmar om dygnet, trehundrasexiofem dagar om året. Här följer en lista över tre lysande dygnet runt radiostationer och webbkanaler och deras mest spelade låtar under 2007.

Du nämnde ju innan er DVD, vilken heter “Live At CBGB’s”. Detta kultställe lade ju ner för ett tag sen, vad har det betytt för New Yorks musikscen? - Det var ju helt klart ett hårt slag för staden och alla band, tyvärr hade ägaren inte passionen kvar för att fortsätta och driva stället. Har själv inte varit ute så mycket i New York den senaste tiden, men mina vänner säger att scenen lever vidare, dock finns det inte så många spelställen. Till sist vad vill du säga till era fans i skandinavien? - Vill tacka för deras support! Och att de har tagit del i något som betyder mycket för mig. All respekt till våra fans eller snarare till alla våra vänner över där.

TEXT CHRISTER ROOS FOTO RUDY DE DONCKER

TEXT ROGER UDDIN

Bandit Rock:

Rockklassiker:

P3 Rockster:

1. 2. 3. 4. 5. 6.

1. 2. 3. 4. 5. 6.

1. 2. 3. 4. 5. 6.

Sonic Syndicate - “Denied” Mustasch - “Double Nature” Dark Tranquillity - “Misery’s Crown” Skillet - “Rebirthing” Takida - “Curly Sue” 30 Seconds To Mars - “From Yesterday”

www.bandit.se

04 | Agonyzone - at your service since 1996

Pratar man annars mycket om framtiden i bandet, eller är det ett band som lever i nuet? - Det pratas faktiskt en hel del om den, vilket kanske beror på att det planeras runt turnéer. Vi hoppas på att komma ut en hel del. Så all fokus ligger på bandet nu, några av er har ju annars även solokarriärer vid sidan om. Inga skivor på väg från er? - Jag har faktiskt en hel del inspelat, dock har det legat länge nu. Har även en hel del saker till ett akustiskt projekt, men just nu är det prio ett på bandet så vi får se vad som händer. Finns det några planer på att släppa en DVD? - Ja planerna finns där helt klart, finns redan inspelat en massa spelningar och en hel del från studion, så vi hoppas på att kunna släppa något kul framöver. På tal om spelfilm, så har jag sett dig på tv i en reklamfilm för Jameson Whiskeyn, hur kommer detta sig? - (skratt) så du har sett den. Jo det är Jonas Åkerlund som har gjort den, vilket är en polare till mig så han ringde helt enkelt upp mig och sa att vi skulle göra en grej och passa på att ”hänga” lite. Vad vill du som avslutning säga till bandets fans? - Att jag hoppas att de gillar den nya skivan och att de kan ju hålla koll på vår hemsida för kommande turnédatum och andra nyheter som rör TEXT CHRISTER ROOS FOTO HELENA LARSSON bandet. - Inte direkt, men det är ju en stor ära att många säger att det är så. Och alla av dagens band behandlar oss med stor respekt och det är ju kul för oss. Men om jag går och kollar på ett hardcoreband så är det ju inget som jag tänker på även om de säger att de har influerats av oss. Alla band har ju sina egenheter och jag kollar hellre efter dem.

“- Det var ju helt klart ett hårt slag för staden och alla band...” Roger Miret om att New Yorks kultklubb CBGB har stängt ner. Det klassiska New York hardcorebandet Agnostic Front är nu aktuella med albumet “Warriors” så på en dålig telefonlinjer från USA så fick bandets sångare Roger Miret ta emot ett par frågor från mig.

Coy och Michael Monroe står jämte en på den, och det är ju allt lite coolt. Hur stor del har du själv haft i låtskrivandet av nya skivan och hur mycket kan du annars påverka? - Det är ju Andy och Michael och som gör det mesta av musiken och texterna, men jag har ju varit med och skrivit en del och när man kommer med olika förslag så är de alltid öppna för ens idéer. Hur har själva låtskrivandet gått till annars, hur fungerar den processen hos er som band? - I korta drag kan man väl säga att oftast så kommer ju Andy och Michael med en massa idéer, som vi sen bollar runt med. Vi är ju flera ”ego” i bandet (skratt) så det är ju inte lätt alltid, men vi är inte tjugo år längre så jag får säga att det har fungerat kanon. Vad har varit den största utmaningen med att skriva nya skivan då? - Att det skall bli bättre än tidigare, vilket inte behöver betyda att vi jämför med bandets andra skivor, utan mer att vi skall utvecklas och att vi skall kännas mer som ett band. Vad tycker du att den starkaste punkten i skivan är? - Just låtmässigt så har ju alla sin favoriter, så jag tror att det är låtarna i sig och dess texter.

Dio - “Holy Diver” Guns N’ Roses - “Welcome To The Jungle” Van Halen - “Panama” Pearl Jam - “Alive” AC/DC - “You Shook Me All Night Long” Iron Maiden - “Run To The Hills”

www.rockklassiker.se

Mustasch - “Double Nature” Marilyn Manson - “Heart Shaped Glasses” Takida - “Halo” Black Rebel Motorcycle Club - “Weapon Of Choice” Linkin Park - “What I’ve Done” Dark Tranquillity - “Misery’s Crown”

www.sr.se/p3/rockster


PRONG/SEETHER

De industrimetalliska pionjärerna är tillbaka oss. Kalla kriget. Tjernobyl. Kärnvapen, svek. Det finns mycket att vara rädd för. 2002 släppte Prong den utmärkta liveplattan ”100 %” som Tommy knappt verkar komma ihåg alls. Skumt…

MÖRK UNDERTON

Prongs återkomst Soundet är brutalt och nya plattan ”Power To The Damager” låter precis lika aggressiv och kompromisslös som vanligt. Prongs arkebuseringsbila är ännu en gång nyvässad och redo att falla över dagens samhälle och syniska människor. Den som har lyssnat på dessa stenhårda amerikaner förut vet att soundet alltid har varit skoningslöst. Hardcore. Thras metal och industriindränkta staccatogitarrer allt i en salig blandning samt en stor dos Killing Joke. Att Prongs nya platta ”Power To The Damager” skulle vara ett undantag känns därför inte alltför troligt. Eller är den det? - Nej, de som har hört oss förut kommer att känna igen sig, säger bandets grundare, låtskrivare, gitarrist och sångare, Tommy Victor. Trots allt skiljer den sig ändå från föregångarna genom att den känns mer tekniskt driven utan att blanda in alltför mycket elektronik. Efter drygt tjugo år i branschen, och med nya plattan inräknad, nio släppta plattor i bagaget, fortsätter Tommy sitt frenetiska korståg mot orättvisor i samhället. Hur kan man efter så lång tid fortfarande låta så arg? - Jag har försökt att göra lite lugnare låtar och tyglat min sångstil. Senast, var på förra plattan ”Scorpio Rising” men det gick inget vidare. Ärligt sagt tror jag inte det passar till vår musik. Prong startade sin karriär i slutet av 80-talet, själv upptäckte jag dom runt 1990. Både låten och plattan hette ”Beg To Differ” och var brutal hardcoremetal. Därefter följde speciellt två plattor som rotade sig djupt i min själ. ”Cleansing” – 94 innehöll bandets superhit, ”Snap Your Fingers Snap Your Neck” och något år senare var det

Seether aktuella med albumet “Finding Beauty In Negative Spaces”

SEETHER

Seether från Sydafrika kanske inte är ett så känt band för oss här i Sverige, men i USA har de haft stora framgångar. Bandet är nu aktuella med sitt tredje studioalbum: “Finding Beauty In Negative Spaces”. Ett album som är producerat av Howard Benson som bl.a. har jobbat med My Chemical och Hoobastank. Bandets sångare och gitarrist Shaun Morgan ringde upp mig från New Jersey denna kyliga oktoberkväll.

dags för ”Rude Awakening”. Två givna milstolpar inom industrimetalen.

RÖD TRÅD Gör man en återblick på bandets skivtitlar kan man ganska tydligt se den röda tråden, både musikaliskt som textmässigt. Enligt Tommy är det starka krafter i samhället som styr. Konsumtionssamhället suger ut oss och lockar ideligen med nya produkter. Politiker är maktgalna och ingen bryr sig om den ”lilla människan”. Låt oss därför ta några alster ur Prongs karriär och låta Tommy ge sin egen förklaring till vad plattorna handlar om. Vi börjar med 1990 års ”Beg To Differ”. - Den tar upp olika aspekter av utanförskap. Att inte passa in helt enkelt. Jag har flera gånger försökt att anpassa mig till ett så kallat ”vanligt liv”, du vet sluta med musiken och ta ett riktigt jobb. Men det har aldrig funkat. Det enda som verkligen ger mig något är att spela gitarr. 1994 släppte ni ”Cleansing”, vad kan du säga om den? - Där speglar texterna ganska mycket olika religiösa aspekter runt om i världen. Kapitalismen styr vår konsumtion och människor är olyckliga. Två år senare kommer ”Rude Awakening” som bland annat visar bilder på en misil och ett sovjetiskt kärnkraftverk. - Det är bilder från Tjernobyl. Hela plattan kretsar kring olika former av rädsla som vi bär med Läget i New Jersey Shaun (här i Sverige är det riktigt kallt)? - (skratt) Jag förstår vad du menar, det är kyligt här med, så jag fattar sitsen du sitter i. Men annars är det bara bra. Det första som slog mig när jag lyssnade på ert nya album var hur mycket känslor det utstrålar. Är de det som er musik handlar om, att förmedla känsla? - Yeah! Det är det till stor del. En kombination av att förmedla det som inspirerar oss, men även för att skriva av oss allt som påverkar en negativt, såsom ilska, ledsamhet och annat som man helst inte vill känna av här i livet. En av mina favoritlåtar på plattan är ”No Jesus Christ”, för dess vibe och för att den är lite annorlunda från resten av låtarna på skivan. Hur ser du själv på denna låt? - Det är en lång låt, över sju minuter. Jag ville vara lite rebell där, och inte skriva en tre minuters radioanpassad låt. Ville ha en struktur på den såsom Tool har på sina låtar, där hela tiden nya intressanta saker händer. När man tror att låten är slut så skall den fortsätta med något nytt parti. Hur var arbetsprocessen för er denna gången, har den skilt sig från hur ni har arbetat med era tidigare album? - Helt klart! Vi har haft grymt kul tillsammans under denna inspelning. På förra albumet var vi nästan aldrig I studion tillsammans, utan gick bara in där då vi skulle göra våra insatser. Men på nya skivan har vi gjort det som ett band och varit i studion tillsammans. Och även själva låtskrivandet har även det rullat på utan några större problem? - Ja, det får man säga. Denna gång har ju inte våran förra gitarrist (Pat Callahan) varit med. Han var inte alltid så lätt att jobba med. Kom man med några nya idéer så gillade han dem inte alls. För att inte tala om man ville ha med något annat instrument än gitarr, bas och trummor, det var uteslutet. Själv tycker jag inte alls att det är fel att ha med något annat instrument än grundsättningen, så länge det kan tillföra låten något. Så man kan säga att

Kort därefter upplöstes bandet och han började spela med andra, däribland Danzig. Men sluta att skriva låtar gjorde han inte. År 2003 var det dags igen. Vad handlar ”Scorpio Rising” om? - Det var ett hafsverk (skratt!). Plattan spelades in under en kaotisk tid i mitt liv. Jag hade mängder med projekt på gång men fick inte alltför mycket gjort. Textmässigt kretsar den mycket runt olika konspirationsidéer jag funderade över. Tyvärr låter inte helheten speciellt bra eftersom det var en idiot som producera den. Men min gitarrist Monte Pittman är bra. Nej den plattan glömmer vi, även om jag fortfarande gillar texterna. Nya plattan ”Power To The Damager” vad kan du säga om den? - Återigen handlar det om starka krafter. Texterna är ganska våldsamma och hopplösheten gör sig ständigt påmind. Det är en hård platta. Arbetsmarknaden i världen blir allt tuffare och mängder med ungdomar vet inte vad de skall göra. Många har fastnat i data och TV-spelens världar och är helt handlingsförlamade. De gör inget vettigt utan bara sitter inne och spelar. Jag fattar det inte. Ut och rör på er! Gå på konsert! Gör något! Kan du säga något positivt med plattan? - Absolut. Jag tycker den utstrålar positiv energi och att ljuset finns långt där framme. Och extra glad blev jag under inspelningen då jag lyckades knyta vår nya trummis Aaaron Rossi till bandet. Analyserar man dina texter ger det en ganska mörk syn på både världen och oss människor. Vad tror du det beror på? - Kände du mig och visste vad jag har varit med om genom åren skulle du förstå. Så gott som allting jag tar i ramlar ihop efter ett tag. Fråga mig inte varför, men så har det alltid varit. Det är väl därför jag har blivit så synisk och bitter misstänker jag. Kan du förklara lite närmare? - Ta bara min vinylsamling som exempel. När det blev slut med min förra tjej snodde hon alla mina plattor och sålde dom. Vilket sätt! Det finns mängder med historier att dra upp om folk som har svikit mig. Eller hur tror du det känns att spela i band där alla inte är redo att satsa lika mycket? Strul. Tjafs och krångel, gång på gång.

året slog den anrika rockklubben CBGB:s i New York igen. Ett unikt vattenhål för rockband från hela världen fanns plötsligt inte mer. För många, många år sedan jobbade faktiskt en mycket speciell kille på just detta ställe. Vem då? Tommy Victor så klart. - Jag var ljudtekniker där. Det är faktiskt det jobb som jag har lyckats behålla längst av de jag har haft, småflinar Tommy. Jag saknar den tiden. Det var då jag var jag ute så gott som var och varannan kväll och såg mängder med olika undergroundband. Bauhaus, Red Lorry Yellow Lorry, The Cult, Sister Of Mercy, Psykadelic Furs för att nämna några. Ett av de ögonblick som jag aldrig glömmer var när jag för första gången såg engelska Killing Joke. Den som följt Prong genom åren vet att influenserna från dessa engelsmän är mer än påtaglig i musiken. När de flesta andra artister brukar tala tyst om eller till och mer förneka sina inspirationskällor är det precis tvärtom med Tommy. Vad är så fascinerande med Killing Joke? - Från början blev jag rädd när jag hörde dom. Jag tror det var sångaren Jaz Colemans isande och maniska röst som skrämde mig och det hotfulla gitarrspelet. Därefter älskade jag dom, deras senaste platta från 2003 är ett mästerverk.

“Så gott som allting jag tar i ramlar ihop efter ett tag”

UNDERGROUND

När man som Tommy både sett, lyssnat och turnerat med mängder av band genom åren. Kan det då vara svårt att räkna upp de fem plattor som betytt mest för honom i livet? - Nej det tror jag inte. Få se nu; • Machine Head/Deep Purple -72 • Killing Joke/Killing Joke -80 • Raw Power/Iggy & The Stooges -73 • Ziggy Stardust/David Bowie -72 • Led Zeppelin/Physical Graffitti –75 Prongs turnéplaner för den närmast framtiden gäller Canada och USA. I början av 2008 beräknas de komma till Europa. Men innebär det även Skandinavien? - Ärligt sagt är jag inte speciellt intresserad av Skandinavien. Senast vi spelad hos er, jag tror festivalen hette Gates Of Metal, kom det knappt någon publik alls. Det var inte så kul. Men jag tror att vi kommer i mars, april någon gång jag är inte säker. Genom åren har Tommy spelat med musiker som de flesta av oss bara kan drömma om, Danzig, Marilyn Manson, Rob Zombie och nu senast Ministry. Finns det någon musikalisk dröm kvar? - Tja, skulle de ringa från Killing Joke och säga att gitarristen Geordie Walker har slutat hade jag inte tvekat en sekund.

Från krångel och problem till mörker. Förra man har haft mer frihet med skrivandet på nya skivan. Så en låt som ”No Jesus Christ” skulle inte ha kunnat vara med på förra skivan? – Antagligen inte. Jag vet inte om Pat har hört skivan, men det skulle vara intressant och höra vad han tycker. Han skulle säkert hata den (skratt).

TEXT THOMAS OLSSON kolla på skivomslaget på en skärm.

LYSSNINGSPARTY

Ni körde ju ett lyssningsparty av skivan över nätet, tagit del av någon respons från det? - Jag brukar inte lyssna på den sortens feedback så mycket. På nätet är folk oftast så negativa, istället för att ARTWORK säga vad de gillar så letar de hellre upp saker de inte gilSkivans omslag och bookletens artwork gillar jag skarpt, lar, sånt man kan klaga på. Speciellt dagens kids, de är vem ligger bakom detta? jäkligt kaxiga när det sitter och lirar Xbox live på nätet, - Kul! Jo, det är David Ho (www.davidho.com) som har men i verkliga livet är de inte lika tuffa (skratt!). gjort det hela. De senaste åren har jag kollat runt på På tal om falskhet så är ju videon till låten ”Fake It” nätet efter olika artister och fann då honom. Många riktigt cool, vad har du själv att säga om den? kollar porr på nätet jag kollar efter - Det är ju helt klart en rolig video. konstnärer (skratt!), hur som helst Genom åren har folk sagt att vi är så gillade jag det som han hade ute alldeles för seriösa. Visst jag gilpå nätet men trodde nog inte själv lar att vara seriös med min musik på att han skulle nappa på att jobba och den får gärna vara mörk, men för oss. Men jag skickade iväg ett är trött på att folk säger att de mail till honom, och han var helt får intrycket av att man är en sur med på det hela. Dock fanns det jäkel. Vi är ju ett glatt gäng med en ingen tid för honom att skapa något massa humor, så vi ville bryta ner nytt så han sa att vi fick använda den seriösa bilden som folk annars vad vi ville utav det han hade gjort verkar ha om oss. Se bara på Foo tidigare. Och jag fastnade för hans Fighters, deras musik bör tas på figur Candice, så vi valde ut en del allvar, men med sina videors lägbilder från den serien. ger de in humor och det gillar jag Hur köper folk er musik, köper de verkligen. CD:n från en skiv/nätbutik eller Så när kan vi förvänta oss att se er köper de den från en nätsite exempå en Europaturné? pelvis från iTunes? - Till våren, hoppas även att vi kom- Mest iTunes tror jag, dock hoppas mer att kunna spela på alla somjag att de köper själva skivan denna marfestivaler som finns över hos gången, så att det får lite mer känsla Candice David Hos figur som pryder Seether nya album. er. Vi spelade ju på Rock Am Ring för själva skivan. Hålla I bookleten, 2004 och det var ju grymt. Hade kollade bilderna och läsa texterna. även varit kul att komma över på en Visst det går ju inte riktigt att jämföras med hur det var större Europaturné, kanske som förband åt ett band som på vinyltiden, känslan, jag tom lukten som var där när Foo Fighters eller något i den stilen. Men som det ser man drog ut den nya skivan från sitt fodral. Men CD:n är ut nu så kommer vi över till en början över i april eller i alla fall bättre än att bara ha spåren i mp3-format och maj nästa år. TEXT CHRISTER ROOS

Agonyzone - at your service since 1996 | 05


ENTOMBED/TRANSWAGON

Entombed i en pose som vi är vana att se dem i.

ENTOMBED TEXT ALEX LOSBÄCK & STINA HOLSTAD

Att Entombed, Sveriges dödsmetall ikoner, var i stan gick knappast obemärkt förbi. Spelningen på Club Centurion denna fredag var i det närmast fullpackad. Efter er att ha följt Entombeds karriär sedan 1990 var dett nu dags för oss att slå oss ner med Alex Hellid, gitarrist, och pra prata lite om bandet, karriären och den nya skivan ”Serpent Saints - The Ten ndments”. Amandments”. Vi träffar äffar en tillsynes stress stressad Alex med några rester nden. Men vi lyck av buffen i handen. lyckas hitta en lugn vrå ed. EEfter att ha välkomnat honom till och slår oss ned. re gången i år slappnar han av och Göteborg för tredje vi börjar prata om nya skivan som släpptes i somras. Elvis är död men inte hans musik. Transwagon från Göteborg söker sig till de amerikanska rötterna. Bandet befinner sig just nu i studion och plattan beräknas släppas tidigt 2008.

Är ni nöjda med resultatet? - Oja, nöjda är vi fast man vill ju alltid göra bättre, vi funderar på att spela in en video till en av låtarna och se om vi hinner göra en till mix, som ren lyx. Det spelar ju ingen roll hur lång tid man har på sig, man vill ju alltid se om det går att göra bättre. Men Är ni nöjda med resultatet? - Oja, nöjda är vi fast man vill ju alltid göra bättre, vi funderar på att spela in en video till en av låtarna och se om vi hinner göra en till mix, som ren lyx. Det spelar ju ingen roll hur lång tid man har på sig, man vill ju alltid se om det går att göra bättre. Men det hade varit kul att lägga på en extra gitarr och se vad som händer, så kan man ju göra det som ett bonusspår om man gör en singel utav det. Det vet man ju själv när man var liten hur kul det var med olika versioner att samla på. Vi pratar en stund om soundet på deras plattor i allmänhet och ”Serpent Saints” i synnerhet. När vi nämner för Alex att de på nya alstret verkar ha hämtat inspiration från tidigare plattor svarar han: - Ljudmässigt har man väl försökt få det lite råare, den naiva känslan som man har första gången i en studio. Man vill få dendär känslan av man inte är ett band som gjort massor av skivor, det är lätt att det blir lite överproducerat ibland. Vi spelade in samtidigt som vi skrev istället för att göra en massa demos först som man övar in. Hittade vi något vi gillade så satte vi det på tape med en gång för att bevara den första råheten som är svår att få om man pillar för mycket på det. Ni släppte en mini-CD under arbetet med nya skivan: - Ja det stämmer, ”When in Sodom”, titellåten är med på Serpent Saints i en annan mix. Vi har hört rykten om en DVD? - Ja, du tänker på ”Unreal Estate”, det där som vi gjorde på operan. Det var ju när vi släppte cdn därifrån som vi hade en massa fina bilder över och det bästa liveljudet vi lyckats fånga. Det är ju det, när man ska göra alltig själv, så drar det ut på tiden. Meningen var ju att skivan skulle bli en liten försmak på Dvdn, men tiden går, vi får se om vi lyckas avsluta det där. Ni är verkar vara ett band som

- När jag går upp på scenen blir jag en helt annan person, förklarar Mojave. Tiden står stilla på något sätt. För mig är det vardagen som är problemet. Det är på scenen jag verkligen lever. Att uppleva Transwagon live eller på platta är som att djupdyka i 50 och 60-talet. Som en blandning av gamla storheter som: Elvis, Chuck Berry och Johnny Cash. Röstmässigt även modernare akter som Nick Cave, Chris Isaak och Karlstads stoltheter Coffinshakers, fullkomligt osar det gammal hederlig rock´n roll av Transwagon. Ståbasen och tatueringarna är obligatoriska och live väntar man bara på att Mika Hääki skall börja klättra på kontrabasen. För att få det allra senaste informationen från bandet byter vi nu scen.

OKTOBER 2007

TRANSWAGON TEXT THOMAS OLSSON FOTO HENRIK OSCARSSON

Som en vodoopräst eller shaman tar Transwagons sångare, gitarrist och frontfigur Tobias ”Mojave” Petersson över scenen. För kvällen klädd i vitt från topp till tå. Med självförtroende på topp sparkar han ut bandets häxkittel över publiken bestående av väl avvägda portioner från hela den amerikanska musikhistorien. Med manisk blick fångar han allas uppmärksamhet. Vi följer varje steg han tar. Varje höftrullning. Duck-walk – a la Chuck Berry– eller när han glider på knäna över scengolvet.

06 | Agonyzone - at your service since 1996

Börja, Tagning, Kör… - Fem låtar är inspelade, mastrade och klara, förmedlar bandets kontrabasist Mika Hääki. Soundet känns tuffare än sist och för en gång skull har vi haft tid i studion. Du pratade om överraskningar på nya plattan, hur menar du då? - För det första skall vi ha med några helt akustiska låtar, för det andra planerar vi ett vinylsläpp som endast kan beställas från vår hemsida, fortsätter Mika Hääki. Vilka låtar det handlar om, hur omslaget kommer att se ut eller när de skall släppas är inte klart än. Resten av plattan kommer vi att lägga ut på vår hemsida för att kunna laddas ner. Vem kommer att ge ut den? - Det blir vi själva. Som det är nu står vi för alla kostnader. När plattan är klar tänkte vi börja leta efter ett skivbolag som kan hjälpa oss att sprida den. Var är plattan inspelad? - I Mölndal, utanför Göteborg. Av en kille

är i ständig utveckling, vad driver er framåt? - Vi har från början alltid provat nya saker och hittat nya vägar musikaliskt, vi har helt enkelt inte slutat med det bara för att en skiva fått bra kritik. Vi har ett sound som vi inte vill gå miste om men vill fortfarande få in nya grejer, ändå får det att kännas fräscht. Kan ni fortfarande identifiera er med ”Left Hand Path” skivan? - Oh ja. Nu var det ju länge sedan vi körde hela skivan live men vi blandar ju ”hej vilt” från alla plattor när vi gör upp en spelordning. Den platta som sticker ut mest är väl ”Same Difference”, nu är det ju ett tag sedan vi körde låtar ifrån den men det kanske kommer igen. Vi var ju ute på en dödsmetall turné ute i Europa med Dismember, Unleashed och Grave i slutet av förra året och då började vi köra låtar från vår andra platta igen. Det var kul att spela de där gamla låtarna igen för det är meckigt och krångligt och händer saker hela tiden. Vi snackar en stund om deras tidiga skivor och om epitetet ”Death ’n roll” som pressen gav dem efter ”Wolverine Blues” skivan.

ENTOMBED IDAG Så hur ska man då kategorisera Entombed idag? - Death n’ roll klarar vi ju oss utan. Det var en stämpel vi fick utav pressen, det är inget vi själva har kallat oss. Folk får väl kalla oss vad de vill men vi säger Death-Metal, det betyder ju så olika i olika länder. Men för de oinvigda är det väl bara ett satans oväsen, säger han med ett litet illvilligt leende på läpparna. Ni är mycket ute och spelar, ser ni er själva som ett liveband? - Både och, jag gillar alla bitar i våran verksamhet. Som att vara i studion eller sitta hemma och fixa skivomslag, tröjdesigner och sedan får man ju komma ut och se världen också. Entombed och Östen Warnebring... och Entombed och balett? - Folk frågar om man vill göra massa saker och ibland har man inte vett att säga nej. Samma det här med ett tv-program som heter Massa som gick för en del år sedan, det var ju kul att spela in men som tv-program var det

otittbart. Bara för att det är kul att göra betyder det inte att det är kul att se på. Man hoppar in i saker man inte har någon koll på hur det kommer att sluta. Men det där med operan och balett blev ju ändå ett lyckat projekt. Efter 17 år som Entombed, börjar ni inte bli trötta på det eller har ni kvar samma glöd? - Förut körde vi ju tre månader turné och två dagar hemma, men nu har vi ändrat upplägget lite så det inte tar lika mycket på krafterna. Nu är vi alla lite äldre och lite fetare. Efter vad vi såg på MetalTown så verkar ju inte LG vara trött i alla fall? - Ja han är ju publikkåt, han blir glad och går igång när det är mycket folk. Entombed om tio år, rockar ni fortfarande röven av folk? - Det kommer vi nog att göra i all oändlighet. För tio år sedan så trodde jag inte att vi skulle spela längre än till jag fyllde 25. Man kollade ju på band som t. ex. Slayer och tänkte att de kan ju inte göra det här så läge till, men jag blir ju fortfarande glad när de släpper en platta. När man ser att de fortfarande gör sin sak gör det ju att man själv vill fortsätta. Man går in i olika faser så Entombed ser man mer som en person som man vill ska ha ett liv.

ALDRIG EN RUTIN Trots att ni spelat så pass länge verkar det aldrig för er del bli rutin. - Nej det är väl för att vi, på gott och ont, alltid har kört på vare sig det gått neråt eller uppåt. Vi har alltid börjat om mellan skivorna känns det som, så att vi har fått behålla den där nybandshungern. Men ibland kan det kännas irriterande som t ex runt ”Wolverine Blues” tiden då vi hade det rätt så bra förspänt med Columbia Records i ryggen. Och istället för att köra turne´-racet blev det bråk med Earache Records och somliga av oss ville inte vara ute och turnera så länge så det blev två steg tillbaka istället. Vilken skiva tycker du har betytt mest för Entombeds karriär? - Det är svårt ... första skivan är väl alltid betydelsefull, andra skivan tycker många om nu. ”Wolverine Blues” blev kom-

som heter Peder Andersson (Mokadas), hans bror bor i Malmö och mastrar plattan åt oss. Okej det var en färsk uppdatering av bandet, och nu tillbaka till kvällens konsert.

APRIL 2007 Killarna i Transwagon slår sig ner i soffan mitt emot mig, torkar svetten ur pannan och häller upp en öl. Aftonens spelning i april i år på Henriksberg i Göteborg är över. Vad hände egentligen med er, jag såg er mängder med gånger för några år sedan och plötsligt blev det bara tyst. Varför? Mojave svarar: - Det hela började i slutet av 2005 då vår gitarrist Patrick Van Ginhoven ”Pöt” berättade att han tänkte hoppa av. Det var ett hårt slag. Jag hade spelat med honom under många år och det var han och jag som bildade Transwagon sedan vårt gamla band Spasms hade gått i graven. Tajmingen kunde inte ha varit sämre. 2005 som började så bra med att kontrabasisten Mika Häkki anslöt sig och finputsade soundet ytterligare med sitt kraftfulla basspel. Vad skulle de göra nu med de inbokade spelningarna utan gitarrist? Hur såg framtiden ut? Frågorna var många och tvivlen ännu fler. Men nytt folk plockades in men att hitta en permanent stadig och pålitlig gitarrist var inte det lättaste. Läget såg mörkt ut och bandets två självutgivna singlar började falla i folks glömska. Men varför gräva ner sig när det är spela man vill. Sagt och gjort, snart befann sig Transwagon återigen i studion. - Eftersom vi måste få tillbaka spelglädjen i bandet passade vi på att fräscha upp våra två tidiga singlar med en nyinspelning, berättar bandets trummis Pierre ”Bib” Liljefors. Samtidigt lade vi till fyra nya låtar för att göra plattan ännu mer aktuell.

mersiell i Death-Metal trenden som var ett tag. Sedan blev det bråk som vi pratade om tidigare. -95 var ett mörkt år då man mest pratade i telefon och inte gjorde så mycket spelningar. Vi kunde ju heller inte spela in skivan, sådant tjafs brukar ju knäcka en del band. Då hade vi tappat lite momentum, vi hade byggt upp en väldigt juste grej genom de tre första plattorna, det är lätt att tappa fokus när det händer tråkiga saker. Men vi var i USA och spelade 3-4 ggr året med ”Wolverine Blues”, gjorde långa turnéer, och Columbia ville bara att vi skulle göra mer och mer och tyckte väl att vi var galna när vi inte turnerade mer på den skivan. De tyckte att vi precis hade börjat. ”Morning Star” var en nytändning, man märkte att folk inte riktigt gillade det nya men vi hade varit ute och spelat med Slayer och Iron Maiden och gjorde medvetet detta styrkeprov.

BÄSTA SKIVAN Och avslutningsvis då, vilken av era plattor tycker du själv bäst om? - När den kom, gillade jag ”Wolverine Blues” väldigt mycket och nu ”Serpent Saints”, man har ju inte hunnit lyssna sig trött på den ännu. Vi är stolta över att lyckats få ihop den och jag tycker den blev bättre än plattan innan. Det känns bra att veta att man fortfarande kan fortsätta göra saker som blir bättre. Om man tänker på ”Wolverine Blues” och det vi gjorde efteråt så har vi ju jobbat på det sättet med demos och spelat in och plockat bort för att få en bra platta från början till slut. På nya plattan gick vi tillbaka till nybandsstadiet. Vi har saknat det här med att göra en skiva och inte bara en klase låtar som man sätter ihop till en skiva, vi har inte gjort en konceptskiva utan det känns som att vi har fått en helhet i plattan. Bättre att ha en platta med 10 låtar man kommer ihåg titlarna på istället för en med 14 spår som man knappt spelar live. Jag gillar den nya plattan för att den går tillbaka till det gamla... men ”Wolverine ”och senaste plattan är favoriter, tycker jag, just eftersom jag ser dem som två helheter.

Tyvärr framstod problemet i och med detta ännu större. Nu bara måste de ha tag på en gitarrist. Nästan tjugo stycken testades men ingen höll måttet. - De sista åren har varit lite kaosartade, skrattar Mika. Förra året spelade vi mycket ute både i Sverige och i mitt hemland Finland. I början av detta år fann vi så äntligen Pierre ”Tulle” Stridh. När förra gitarristen Pöt använde sig av ett psykedeliskt anslag och hade Stooges i bakhuvudet. Är nya gitarristen Tulle annorlunda. På vilket sätt skiljer sig ditt gitarrspel sig ifrån Pöts? Tulle funderar ett slag: - Vad skall jag säga? Jag försöker göra det så enkelt som möjligt. Klart jag gillar att sola men jag är inte personen som gillar att ta över. Det viktigaste för mig är att de känns kul, och det gör det, väldigt kul till och med. Skall jag nämna någon idol får det väl vara Keith Richards. Mojave känns lite rastlös och orolig. När jag frågar om texterna och vad han vill uppnå med bandets musik brusar han upp. - Hur texterna blir beror på vilket humör jag är på. Men de är viktiga så jag lägger ner mycket tid på dom och försöker undvika de värsta klyschorna. - Du tycker vår musik känns retro säger du. Herregud, all musik är väl retro, det vill säga bygger på något som redan är gjort. Det handlar väl mest om hur medveten man är om det. Jag vill tjäna pengar därför spelar jag punkt och slut, säger han slutligen och lämnar bordet. Mika och Tulle sitter kvar. - De flesta av oss har grävt i musikhistorien och vet vad vi vill, kommenterar Mika. Målsättningen är att försätta lyssnaren i ett transcentralt tillstånd. Det är ju det rock´n roll handlar om, att få folk att glömma och tappa känslan för vardagen.


EDEN’S CURSE/NEAERA/TOMAHAWK

De har precis släppt sitt debutalbum; Eden’s Curse. Bandet består av Paul Logue bas, Michael Eden sång, Pete Newdeck trummor, Thorsten Koehne gitarr och Ferdy Doernberg keyboard. Jag blev uppringd en onsdagskväll i oktober av bandets basist Paul Logue. Han visade sig vara en trevlig, pratig och gemytlig skotte som njuter av varje sekund i rampljuset just nu. TEXT MAGNUS EK FOTO EDENSCURSE.COM

EDEN’S CURSE Hej, hur är läget? – Bra. Jag ringer från ett regnigt Skottland strax utanför Glasgow. Vi ligger ju på samma breddgrad som Sverige, jag antar att ni har ungefär samma väder som oss? – Hehe, ja tyvärr, det har regnat hela sommaren. Er musik låter inspirerad av åttiotalet, vilka band har influerat dig och Er musik? – Det är mest melodisk rock som påverkat oss. Vi lyssnar och växte upp med band som Dokken, främst då George Lynch och hans Lynch Mob. Jag lyssnar också mer tekniska band som t ex Queensryche och vi älskar Pink Cream 69. En annan favorit är Ted Nugent.

Ni har några andra låtskrivare som hjälpt er med albumet. Fick ni hjälp av Dennis i låtskrivarprocessen? – Nej, egentligen inte. Han hjälpte mer till med att utveckla och arrangera låtarna. 4 eller 5 låtar var helt klara när vi skulle gå in i studion och resten fick vi klart i studion.

RESPONS PÅ DEBUTPLATTAN

Kan du berätta om låtskrivarprocessen i bandet? – Först och främst så var det absolut ingen press från skivbolaget och det var skönt. Vi var nästan på väg att ge upp innan vi fick detta skivkontraktet. När det gäller låtskrivarprocessen så har vi ingen speciell rutin eller sätt som vi gör låtar på, dom bara kommer naturligt. Kommer det en idé, text eller arrangemang, bygger vi på den och det blir så småningom en låt. Vi vill inte skriva simpla texter om tjejer och party, utan vi vill ha mer djup om känslor eller händelser som berör.

Ni har haft ert album ute i ungefär en månad nu, hur tycker du att det har mottagits? – Det är verkligen fantastiskt måste jag säga. Det är ett privilegium att få spela och göra något som man älskar och tycker om att göra. Jag njuter verkligen av varje sekund. Men man vet aldrig när det kan ta slut. Jag kan ha fullt upp idag och allt kan vara borta imorgon, man vet aldrig. Så det gäller att vara här och nu. – Jag tycker att vi har fått en bra respons från både fans och media. Vi får en massa positiva mail och meddelande via vår hemsida och vi läser alla personligen och svarar så gott vi hinner. Jag tycker att albumet låter väldigt bra, hur var det att arbeta med Dennis Ward (Pink Cream 69)? – Dennis är en modern kille med ett modert sound. Det var ett stort privilegium att få jobba med honom. Han var en stor influens på åttiotalet.

“Jag njuter verkligen av varje sekund. Men man vet aldrig när det kan ta slut.” Paul Logue om läget just nu.

FAVORITER Det är ofta svårt att välja en favoritlåt på ett eget album. Själv har jag några favoriter från Eden’s Curse; “Judgement Day”, “Eyes Of The World”, “Heaven Touch Me” och jag bara älskar gitarrsoslot I “Don’t Bring Me Down”. Känner du något speciellt för någon låt eller har du någon íntressant historia att berätta om någon låt? – Det känns som om alla låtar är våra barn. Varje

LIVE När får vi möjlighet att se Eden’s Curse live? Skulle det i så fall bli en liten headline turné eller blir det som support till något större band? – Vi har givetvis pratat om det. Skivan säljer bra, riktigt bra. Den har till och med blivit slutsåld i vissa affärer, vilket vi är jättestolta över. Det blir troligtvis en turné någon gång i februari/mars. Men det hade varit jättekul att få åka runt på dom stora festivalerna nästa sommar. Det hade varit trevligt att få komma till Sweden Rock Festival 2008. Slutligen, är det något mer du skulle vilja säga till Agonyzones läsare? – Ja, tack - först och främst. För att ni köper vår CD och stödjer oss. Kolla gärna in Eden’s Curse om du tycker om melodisk hårdrock på www. edenscurse.com - skriv gärna en kommentar, vi läser personligen alla inlägg. Soundet han skapade var faktiskt brutalare än det vi arbetat fram själva, vilket passade låtarna väldigt bra. Dessutom kändes det bra att komma till en studiomiljö som vi var bekanta med, speciellt med tanke på att tidsramarna för inspelningen var ganska snäva. Och så är Jacob en jävligt cool och avslappnad kille som vi gillar att jobba med!

stämmer ner i svart Tyska metalcore/deathbandet Neaera är väl medvetet om sitt ursprung. Den skandinaviska variant av melodisk death och thrash som lanserats och renodlats av band som The Haunted och In Flames. I många recensenters öron (även undertecknad) en genre som i stort är sönderspelad. Uttömd på alla möjliga variationer och tämligen livlös. Med få undantag. De där banden som sticker ut en aning från mängden och förnyar sig själva och musiken. – Vår publik har blivit mer och mer kräsen och lånar inte sitt öra åt vilket band som helst, konstaterar basisten Benjamin Donath. Många band har redan försvunnit från metalcorescenen – ett begrepp som jag för övrigt inte gillar. Men samtidigt har det vuxit fram en del starka band, exempelvis Amon Amarth, Caliban och Trivium som bildar en stark grundmur för metal. Och som skriver musik tillägnad sina fans, till skillnad från mycket annan konstgjord skit som tyvärr presenteras via media idag, fortsätter han. Neaeras knep för att undvika hamna mitt i metalcoreträsket har varit att blanda in black metalattribut i sin musik. Vilket i sin tur har lett till att bandets skivor står ut som snäppet mer brutala

låt är speciell och vi älskar dom var och en för sig på sitt egna speciella sätt. ”Judgement Day” handlar om att hugga någon i ryggen men att personen får sitt straff till slut ändå. För några år sedan jobbade jag med några personer som inte behandlade mig väl även om jag var trevlig och respekterade dom för vad dom var och är. Men dom snackade skit bakom ryggen och betedde sig väldigt illa mot mig, dom högg mig i ryggen. Men de kommer att få sitt straff på domedagen, ”Judgement Day”. – ”The Voice Inside” är väldigt känslosam och speciell. En vän till oss förlorade båda sina föräldrar inom loppet av 3 år, i cancer. Låten handlar om förlusten av någon nära. Det var väldigt känslosamt när vi spelade upp låten för honom i studion. Men han var glad att vi gjort låten för det hjälpte honom i sorgearbetet. – ”The Bruce” och ”Fallen King” handlar om Robert the Bruce, en känd kung i Skottland. Introt ”The Bruce” är inspirerat av den episka filmen ”Braveheart”. Vi fick höra att några personer inte tyckte om låten, som från början var en låt, så vi beslöt att dela upp den i ett intro och en låt. Jag antar att det är mycket promotionjobb för er den närmaste framtiden. Det hör till när man kommer ut med ett nytt album, men vad tycker du om det? – Jag älskar det. Det har varit ungefär 8 – 9 veckor av promotion och intervjuer och det har varit jättekul. När man tror på något, som vi tror på vår platta, är det lätt. Och när man tror på något, så ger man inte upp. Det är trevligt att prata med killar som du t ex, som är intresserade av musik och det runt omkring musiken. Jag har märkt en sak om hårdrockare. Det har ingen betydelse vad du tycker om för typ av hårdrock. Det kan vara black metal, heavy metal eller melodisk hårdrock. Vi metalheads är en community. Vi har en otrolig gemenskap som inga andra har, vi är en familj. En stor familj.

Neaera har spenderat en hel del tid de senaste åren ute på vägarna, framförallt i Europa. Och lönen för mödan börjar visa sig. än många andra bands alster. Tredje och relativt nysläppta ”Armamentarium” är inget undantag från den regeln. Tvärtom snarare mörkare och brutalare än de två tidigare fullängdarna. – När vi började arbeta med ”Armamentarium” hade vi egentligen inte någon direkt riktning, berättar Benjamin. Men naturligtvis är vi inspirerade av den musik vi själva lyssnar på. Och någonstans på vägen blev materialet som vi arbetade fram i replokalen mer och mer brutalt. Processen var ganska naturlig, även om vi ganska tidigt kommit överens om att vi ville ha lite ”black metalkänsla” i musiken. Ni har arbetat med producenten Jacob Hansen än en gång, liksom sist. Vad är det som gör honom så bra, tycker du? – Vi var nöjda med Jacobs tidigare arbete, så det kändes helt naturligt att anlita honom igen.

Benjamin är mycket positiv inför framtiden: – Jag tycker vi börjar se att fansskaran växer till sig, inte minst i Tyskland, Österrike och Belgien. Men det finns också potential på en hel del flera ställen, där vi kan jobba mer. Vi har precis kommit hem från vårt andra gig i Spanien. Jag skulle vilja spela mer där, samt i Frankrike och Italien. I vintras turnerade vi i Östeuropa och det var helt fantastiskt att se hur hungrig publiken var där. Jobbar vi lite mer, så tror jag att fler och fler så småningom drabbas av Neaeraviruset, haha! När får vi se Neaera i Sverige igen då? – Vi har faktiskt spelat i Sverige två gånger redan. Först 2005, på Hell On Earth-turnén. Och helt nyligen, i maj månad. Men jag hoppas att vi snart kan komma tillbaka och spela i de skandinaviska länderna! avslutar Benjamin. TEXT MATTS HALMERIUS FOTO NEAERA.COM

TOMAHAWK

Duane Denison TEXT ROGER UDDIN

Med ett bandnamn som syftar på indianernas stridyxa, gör gruppen på detta tredje album verkligen skäl för sitt namn. Och med Faith No More, The Jesus Lizard och Helmet på meritlistan undrar man om medlemmarna upplever någon form av prestationsångest. Med tanke på er bakgrund i band som Faith No More, The Jesus Lizard och Helmet. Känner du någonsin någon press från era fans? – Nej, våra fans gillar oss oavsett. Antingen det, eller så är de bara för unga att känna till vilka våra tidigare band är. Jag menar var... Hur fick ni idéen att göra ett album med indiantema? – Jag har en vän som är bilmekaniker. Han brukar alltid fixa min bil när det är något som strular och under tiden som han arbetar brukar han sjunga och nynna på ett par riktigt intressant låtar. När jag frågade honom vad det var för några låtar så berättade han att det var indiansånger som hans mormor lärt honom under tiden då han växte upp på ett indianreservat. Jag bestämde mig för undersöka det hela, jag gjorde research och hittade väldigt mycket material. Vaför valdes “Anonymous” som albumtitel? – Vi kunde inte komma på någon vettig titel. Men eftersom att de som en gång i tiden lagt grund och skrivit dessa indiansånger är okända så tyckte vi att “Anonymous” var en passande albumtitel. Vad kan fansen vänta sig av “Anonymous”? – En omfattande resa som tar dig tillbaka i den nordamerikanska historien. Alternativt, ett bara sätt att slå ihjäl en timme. Vilka låtar är riktiga indiansånger? – Alla utom “Long Weary Day”. Hade ni något speciellt mål med plattan? – Platina! Grammy! Skämt å sido, jag är bara glad att den blev klar!

Agonyzones Community-band:

THE GODDAMNED

AZ-namn: The Goddamned Medlemmar: Teo Dahnberg-Lead sång, kompgitarr, Henrik Allbjer-Trummor, percussion, Kim Gustafsson-Lead gitarr, Fredrik JohanssonBas, backing vocals. Bildades: 2001 Stad: Falkenberg Stil: Hårdrock Antal demos: 4 Hemsida: www.thegoddamned.com Hur vill du beskriva er musik? Riffbaserad hårdrock med influenser från 70-talet bla. Varför bör man kolla in er? Vi har ett gott rykte som liveband, har hängt med i några år, men man har fortfarande mycket att ge och upptäcka inom musiken. Vi gillar att testa nya grepp live och leverera det oväntade. Hur går det med skivkontrakt? Ingen prioritet på det, skivbranschen känns urvattnad på nåt sätt, vi spelar in vårt skit, har kul under tiden, kör våra låtar och om vi snubblar på nåt kontrakt så tar vi det då... Bandets största ögonblick hittills? Några festivaler, bla 2000 decibel var en höjdare. Bästa gigstället hittills: The Goudvishal i Arnhem i Holland som tyvärr stänger ner nu i årsskiftet. Önskescenario för bandet under 2008? Spela livegigs, gärna festivaler och hinna med ett par inspelningar. Varför går du in på Agonyzones hemsida? Mestadels för att ni är snabba med nyheterna, sen har man ju en massa polare som man har kontakt med också.

Agonyzone - at your service since 1996 | 07


W.A.S.P.

W.A.S.P. – vi synar bandets studioplattor Lund 2007

Blackie Lawless Göteborg 1986

Johnny Rod Göteborg 1986

Chris Holmes Göteborg 1986

W.A.S.P. är ett band som har skapat rubriker under hela sin karriär. Det är bandet du älskar eller hatar. Från första singeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” s brutala omslag till den spektakulära scenshowen under första världsturnén. De var omtalade på tv-programmen ”Barnjournalen” och i det klassiska debattprogrammet med Sivert Öholm. Jag kommer ihåg Anders Tengner, som fick försvara hårdrocken mot en oförstående generation förskräckta föräldrar. Vi som var med på den tiden tyckte att det var häftigt och rebelliskt med hårdrock som provocerade. Jag kommer ihåg en kompis i parallellklassen på högstadiet som under sista veckan var utklädd med hög hatt, sågklinga i skrevet och på armarna. Inte att förglömma tampongen indränkt med ketchup han hade som öronhänge. DET var provocerande. Och det gick självklart inte hem hos lärarna men hos oss kompisar var han verkligen

rebell. Hårdrocken var stor i mitten och slutet på åttiotalet. Själv var jag givetvis hårdrockare och lärde känna många kompisar genom musiken. Det är vänner som jag fortfarande umgås med och vi delar än vårt musikintresse. Första gången jag såg W.A.S.P. var när dom var förband till Iron Maiden 1986. Efter det har det blivit några gånger. Även om Blackie och grabbarna har dragit ner på den teatraliska scenshowen så är dom fortfarande 2007 ett vitalt band och levererar ett energifyllt framträdande. Är det något som jag kan kritisera eller klaga på skulle det vara att jag tycker att deras konserter är något för korta. Dom brukar ligga på drygt en timma. Och det är enligt mig alldeles för kort med tanke på vilken låtskatt dom har att gräva ur. Senast W.A.S.P. var i Sverige fick Blackie rubriker på grund att han hade problem med hjärtat. Jag hoppas att det går bra och inget händer med allas vår monsterrockare. Annars har det varit lugnt

med stora rubriker under senare år. Jag har själv fått träffa Blackie två gånger, fast han var väldigt fåordig. Chris Holmes däremot, han pratar oavbrutet och mycket. Det var en upplevelse måste jag säga. Jag stötte på ”nya” gitarristen Doug Blair när jag var och tittade på Doro i Los Angeles i somras. Hur som helst. Det har varit många medlemsbyten under åren men det är Blackie Lawless som ÄR W.A.S.P. och den givna ledaren. Det har alltid varit så, det är hans band och han skriver i princip alla låtarna själv. Dagens basist Mike Duda har varit med i många år och är för mig en given del av bandet med sitt energiska och explosiva scenframträdande. Men håller nya W.A.S.P. jämfört med gamla? Ja, det finns det säkert olika åsikter om. Jag tycker att senaste albumet ”Dominator” håller hög klass och står sig bra jämfört med de äldre plattorna. Visst känner man igen stilen på musiken och självklart är Blackies karakteristiska raspiga och

Blackie SRF 2006

riviga sång fortfarande det centrala i ljudbilden. Det som delvis har ändrats under åren är att han skriver betydligt mer djupa, engagerade och politiska texter vid sidan texter som ”Dirty Balls”. Jag tycker att dom bara har gjort ett album som inte håller samma höga klass som resten och det är plattan ”K.F.D”. Och med tanke på produktiviteten och klassen på albumen är det en bedrift i sig som är värd att nämna. Vad är det då som gör att Blackie och grabbarna fortfarande kommer tillbaka och tillbaka när många för länge sen räknat ut dom? Lyssna själv på plattorna och gör din egen bedömning. Vi har på Agonyzone gjort en djupdykning bland sex, tortyr och dominans. Blackie och hans W.A.S.P. har satt sitt fotavtryck i musikhistorien och eftervärlden får visa hur stort. TEXT MAGNUS EK FOTO 1984 – Sonny Nylander, 1986 – Magnus Ek, 2006 – Conny Jarlestål, 2006-2007 – Mattias Högberg

W.A.S.P. (även ibland kallad ”Winged Assassian”) (1984) Omdöme: En av dom bästa debutalbum som någonsin släppts. Albumet är underbart rått, brutalt och grymt bra. Det finns inte en dålig låt. En platta som varje hårdrockare borde ha i sin samling. Här finns klassisker som ”I Wanna Be Somebody”, ”L.O.V.E Machine”, ”Hellion” och ”On Your Knees”. Betydelse för W.A.S.P.: Första fullängdsplattan efter singeln ”Animal (Fuck Like A Beast)” gav mersmak. Dom begav sig ut på en uppmärksammad världsturné inkluderat Sverige och fick spela in en livevideo på Lyceum i London. Många tyckte att W.A.S.P. var bandet som skulle ta över efter ”gamla” Kiss – nu när dom hade sminkat av sig. W.A.S.P. blev bannlysta i bland annat länder som Norge och Irland men även hemma i Las Vegas, USA. Enda plattan med Tony Richards på trummor.

10

8

8

10

The Last Command (1985)

Inside The Electric Circus (1986)

The Headless Children (1989)

Omdöme: En något putsad produktion gör att jag saknar det vilda och farliga jag älskade från första plattan. Trots det finns det självklart guldkorn som ”Fistful Of Diamonds”, ”Widowmaker” och ”Blind In Texas”.

Omdöme: En jämnare platta än föregångaren. Cirkustemat fick fram ett av dom bästa titelspåren Blackie skrivit (”Inside The Electric Circus”). Med Johnny Rod på bas blev dom hungriga och det visar sig i låtarna. Här finns klassiker som ”I don’t Need No Doctor”, ”Restless Gypsy” och ”Sweet Cheetah”.

Omdöme: Det märks att Blackie har fått ut sin ilska och aggressivitet samtidigt som han utvecklats enormt som låtskrivare. Plattan har en klar röd tråd och Ken Hensleys maffiga keyboard fyller ut ljudbilden perfekt. Det är tungt, brutalt, mörkt och Frankie Banalis trumspel ger musiken det driv som är så karakteristiskt för W.A.S.P. Tidlösa låtar som ”The Heretic (The Lost Child)”, balladen ”Forever Free” och stänkaren ”Rebel In The F.D.G.” finns på denna guldskiva.

Betydelse för W.A.S.P.: Plattan skrev till största delen under den första världsturnén. Och Blackie kan vara glad att Nikki Sixx (Motley Crue) inte ville ha ”Wild Child” vilket har blivit en klassisk låt. Blackie utvecklar sig som låtskrivare och tar för första och sista gången hjälp av en skivbolagsperson för att skriva en låt. (”Cries In The Night”). Steve Riley tog över trumpallen.

Betydelse för W.A.S.P.: Blackie överlämnade basen till Johnny Rod och tog själv kompgitarren efter Randy Piper. Platta gjorde att dom fick följa med Iron Maiden på turné. Cirkustemat var det centrala i deras mäktiga scenshow. Plattan skrevs, repades och spelades in på 9 veckor vilket slet mycket på speciellt Blackie. Titeln på albumet kom Blackie på under en fyllekväll med Rod Smallwood på väg till Japan.

08 | Agonyzone - at your service since 1996

Betydelse för W.A.S.P.: Det var lite vinna eller försvinna med detta album. Skivbolaget ville inte ge ut plattan först, men Blackie stod på sig. Hade den inte sålt bra så hade dom blivit droppade. Det är den bäst säljande W.A.S.P. skivan till dags datum. Blackie hade rätt… Chris hoppade av bandet efter turnén, men kom tillbaka efter några år, mer om detta senare. En platta som alla bör ha i sin skivsamling.

The Crimson Idol (1992)

10

Omdöme: Blackie har vänt ut och in på sig själv för att få fram det mest känsloladdade, dynamiska och välspelade konceptalbumet han gjort. Detta välproducerade album borde alla ha i sin skivsamling. Här finns rå energi i ”Arena Of Pleasure”, ”Doctor Rockter” och låten som har allt; ”The Great Misconceptions Of Me”. ”Hold On To My Heart” blev en stor radiohit utan skivbolagets uppbackning. Betydelse för W.A.S.P.: Blackies första konceptalbum vilket gav honom och W.A.S.P. ett stort erkännande bland både fans och media. Det blev invalt på topp 20 inom konceptalbum i tidningen Metal Hammer. Bob Kulick spelade gitarr som få och de bombastiska trummorna sköttes av Frankie Banali och Stet Howland. På grund av dålig/obefintlig uppbackning av skivbolaget bröt Blackie det samarbetet.

8 4

Still Not Black Enough (1995)

Kill Fuck Die (1997)

Omdöme: Plattan tar vid där ”Crimson…” slutar. Produktionen är klart tunnare än på föregångaren. Blackie experimenterar mer med arrangemangen vilket gör att man kan hitta likheter med Meat Loafs ”Bat Out Of Hell”. Här finns svart guld som ”Black Forever”, ”Scared To Death” och ”No Way Out Of Here”.

Omdöme: Med Chris Holmes tillbaka i bandet är ilskan personifierad. Det är ett argt, rått och brutalt album med industrisound. Det är det album som sticker ut mest av alla. Även om line-upen är gedigen så är K.F.D. det svagaste albumet som W.A.S.P. har gett ut. Men här finns hyfsade låtar som titelspåret och balladen ”My Tortured Eyes”.

Betydelse för W.A.S.P.: Plattan var först tänkt som ett soloalbum. Samarbetet med Bob K, Frankie och Stet fortsatte. Första albumet på nya skivbolaget Castle Records

Betydelse för W.A.S.P.: Första plattan med nya basisten Mike Duda. Det förseddes med en ”Parental Advisory Explicit Content” klisterlapp och ansågs vara ett farligt album. Turnén var den råaste och mest kontroversiella med styckning av en gris och juckande på en nunna med en kniv i skrevet för att sedan ta ut ett foster ur henne.


W.A.S.P.

Klassiska återblickar

W.A.S.P 1989

Senast gjorde vi ett besök hos Sveriges stoltheter Europe. Denna gång gör vi en djupdykning med ett band som kommer från andra sidan Atlanten, i USA. Det är ett band som hade varit i Sverige några gånger tidigare och skapat rubriker. Första gången var det ett uppmärksammat gäng som bland annat intog Göteborg och Mudd Club 1984. Bandet jag pratar om är självklart W.A.S.P. Kärt barn har många namn brukar det heta. W.A.S.P. har blivit kallade många saker genom åren. Allt från ”We Are Satan People” till kort och gott ”geting”. Eller varför inte min personliga favorit; ”We Are Sexual Perverts”, den är riktigt komisk tycker jag. Hur som helst, dom lyckas alltid skapa rubriker oavsett om det gäller bandnamn, scenshow eller uttalanden från Mr Blackie Lawless himself. Första gången jag såg W.A.S.P. var när dom var förband till Iron Maiden 1986. Då var det cirkustema och ”Inside The Electric Circus”turnén som stod på programmet. Det var energisk och explosiv spelning som visade sig vara en perfekt helkväll ihop med huvudbandet Iron Maiden. Jag har sett bandet ett flertal gånger sedan dess, bland annat på Sweden Rock Festival, ”Helldorado” och ”The Neon God” turnéerna. Jag har fått höra en hel del varierade låtval men några har lämnat djupa intryck på en gammal konserträv som jag. När jag såg Blackie o co första gången på Sweden Rock Festival fick jag till min stora förvåning höra den mäktiga ”The Great Misconception Of Me”, det var ett ögonblick jag inte glömmer i första taget. Ett annat minne är från ”The Neon God” turnén då Blackie smetade in sig i någon självlysande sörja som lyste i mörkret i balladen ”My Tortured Eyes”. Det var verkligen effektfullt och en teatraliskt skrämmande inramning av låten. Att så lite kunde göra så mycket. Det var otroligt mäktigt. I skrivandets stund så Blackie och grabbarna är på väg till Sverige i höst igen. Denna gång ska det bli en speciell kväll där dom kommer att köra hela ”The Crimson Idol” vilket lär bli en oförglömlig kväll.

Till publiken förtjusning och enorma gensvar drog dom igång klassikern. Nästa låt, förklarade Blackie, handlar om hans vapendragare och ”partner in crime”; Chris ”Mean motherfuckin’ Man”. Efter ”Mean Man” gick dom av scen för att sen komma in och avsluta kvällen med röjjiga ”Blind In Texas” som för kvällen döptes om till ”Blind In Stockholm”. Kvällen var till ända och 80 minuter hade gått sedan första ackordet i ”The Heretic (The Lost Child)”. Kvällen var magisk och det var ett sällan skådat samspel mellan ett energiskt band och en euforisk publik. Det var 80 minuter tryck och energi. Men 1989 års turné var inte lika spektakulär scenshow som det hade varit tidigare år. Det var inget cirkustema, bloddrickande eller fyrverkeri, bara ren kraftfull hårdrock. Jag tycker att W.A.S.P. håller live även om dom inte har en massa effekter och attiraljer. Men visst är det alltid trevligt att se en fullspäckad show med alla attribut som finns att tillgå. Jag tycker om när det är show, lite utöver det vanliga. Inget snack om saken, men utan bra låtmaterial så har det faktiskt ingen betydelse.

Göteborg 1984

Men det är inte någon av dom gångerna jag tänkte göra en djupdykning denna gång. Jag tänkte att vi skulle gå tillbaka till slutet på åttiotalet, närmare bestämt en dag i början på juni 1989. En av mina absoluta favoritplattor hade precis kommit ut; ”The Headless Children”. Förutom Blackie, Chris Holmes (gitarr), Johnny Rod (bas) var det Frankie Banali på trummor som intog Fryshuset i Stockholm. Det var en laddad och förväntansfull publik som väntade på sina idoler den ljumma sommardagen i juni 1989. Inledande introt och första låten ”The Heretic (The Lost Child)” strömmade ut ur högtalarsystemet och W.A.S.P. äntrade scenen. Publiken var heltänd och med på noterna från första ackordet. Efter andra låten ”The Real Me”, skrek Blackie; ”Hello Stock-

8

holm, How the hell are ya?We’re here to kick some Ass!!! So what do you think about that?” Publiken var helt vild och han fick givetvis ett enormt gensvar och dom drog igång ”L.O.V.E. Machine”. Efter publikfavoriten ”Wild Child” var det åter dags för några låtar från nya plattan. När konserten var slut skulle det visa sig att dom spelade nästa alla låtar från ”The Headless Children”. Det visar hur nöjda och stolta dom var över sitt senaste alster. Jag tyckte plattan var bra då och jag håller den fortfarande som en av dom bästa plattorna alla kategorier. Sista låten innan extranumren var stänkaren ”I Wanna Be Somebody” vilken innehöll allsång från alla som befann sig på Fryshuset denna

7

6

kväll. Jag har sett W.A.S.P. många gånger och det är alltid en energisk och laddad show från bandet. Så även denna kväll. Johnny Rod var som en duracell-kanin på högvarv, Chris Holmes var så galen som bara han kan vara, Blackie var uttrycksfullt explosiv och verkade trivas som fisken i vattnet. Johnny var till och med så energisk så att dom andra i bandet undrade vad som hänt med honom. Efter rungande applåder och jubel kom grabbarna ut på scen igen. Blackie frågade publiken; ”I’ve got a question for you. Is there anybody come here tonight, looking for a little bit of pussy? Anybody here, fuck like a beast? Well, if you fuck like a beast, you must be an animal.”

W.A.S.P. Setlist – Stockholm 3 juni, 1989 1. Intro 2. The Heretic (The Lost Child) 3. The Real Me 4. Love Machine 5. Wild Child 6. The Headless Children 7. The Neutron Bomber 8. Forever Free 9. I Don’t Need No Doctor 10. Thunderhead 11. I Wanna Be Somebody --------------------------------12. Animal (Fuck Like A Beast) (extra) 13. Mean Man (extra) --------------------------------14. Blind In Texas (extra)

7

8

8

Helldorado (1999)

Unholy Terror (2001)

Dying For The World (2002)

The Neon God – Part 1 - The Rise (2004)

The Neon God – Part 2 - The Demise (2004)

Dominator (2007)

Omdöme: En återgång till röjjet och rivet dom hade på dom första plattorna. Det är partyhårdrock på hög nivå. Nackdelen ligger i texterna. Det känns som Blackie känner att han måste göra något för att få uppmärksamhet. Här finns djävulska låtar som ”Damnation Angels”, ”Dirty Balls”, ”Don’t Cry (Just Suck)” och ”Cocaine Cowboys”.

Omdöme: En betydligt mörkare period i W.A.S.P.s karriär breder ut sig. Men det är inte riktigt lika starka låtar som vanligt. Styrkan och slagkraftigheten finns där men det är något som saknas. Djupet finns texterna men jag saknar de melodier som gjort W.A.S.P. till det band dom är. Det finns ändå hyfsade låtar som ”Loco-motive Man”, ”Raven Heart” och annorlunda, lugna och stämningsfulla ”Euphoria”.

Omdöme: Mörkret och djupet fortsätter från förra plattan men melodierna har kommit tillbaka. I inledande ”Shadow Man” hittar man spår av riffet i ”God Of Thunder” med Kiss. (Från Destroyer, 1976) Nya gitarristen Darrell Roberts spelar grymt bra och Frankie Banali trummar på som aldrig förr. Känslan sitter där den ska i ”Hallowed Ground” och ”Trail Of Tears”. ”Revengenace” och ”Stone Cold Killers” är rökare som med klassiska mått sitter.

Omdöme: Blackie och co är tillbaka med ett nytt koncept, fast denna gång i två delar/album om huvudpersonen Jesse Slane. Dom har plockat fram den akustiska gitarren och den tunga keyboarden och fått fram en maffig och mäktig ljudmatta. Mäktiga ”Sister Sadie (And The Black Habits)” visar att Blackie fortfarande är att räkna med 20 år efter debuten. Här finns känsliga och stämningsfulla balladen ”What I’ll Never Find”.

Omdöme: En jämnare platta än föregångaren. Det känns som om Blackie har sparat krutet till avslutningen om ”The Neon God”. ”Never Say Die” inleder på ett magnifikt sätt ”The Demise”. ”Come Back To Black” är en balansgång mellan gott och ont, svart eller vitt. ”The Last Redemption” är den mäktiga, storslagna och magnifika avslutningen på historien om Jesse.

Omdöme: Det är endast ett 9 låtar långt album. Men det är ett starkt album som visar att Blackie och hans W.A.S.P. fortfarande är att räkna med. ”Take Me Up” har ett skönt gung som för tankarna till ”The Headless Children” eran medan ”Mercy” driver på i klassisk anda. ”The Burning Man” sitter där den ska och är snudd på tia i betyg.

Betydelse för W.A.S.P.: En platta som tog dom världen runt på turné igen bland annat till Sverige. Enligt Blackie är det precis jag tycker en återgång till det tidiga W.A.S.P. Det är ingen djup platta som dom senaste utgåvorna utan är mer en lördagsfylla med luftgitarr och öl.

Betydelse för W.A.S.P.: Ett av dom mer anonyma albumen dom släppt. Det känns som om Blackie lagt ner mycket tid på texterna som i vissa fall har historisk anknytning. Albumet är producerat av Blackie själv. Senaste/sista albumet med Chris.

Betydelse för W.A.S.P.: I sitt förord skriver Blackie om terrorattacken den 11/9, bibeln och människans försök att tillfredsställa sin omgivning och hans tankar kring detta. Han har skrivit förord på dom senaste plattorna och det är intressant att veta bakgrund och hans sinnesstämning inför/på ett album. För den påverkar texter, musik och hela hans person. Och han är en betydligt mer mångfacetterad man än vad man kan tro.

Betydelse för W.A.S.P.: Plattan får inte lika stor genomslagskraft som ”The Crimson Idol” men får ändå hyfsad kritik. Det är som vanligt en väl genomarbetad story.

Betydelse för W.A.S.P.: Konceptet har ett tydligt budskap till lyssnaren. Blackie vill med ”The Neon God” skivorna säga att vi som människor ska tänka själva och inte följa någon person eller t ex religion slaviskt eller ordagrant. Var unika kritiska individer och tänk själv, köp inte allt som sägs! Tro gärna på något, men bilda dig själv om vad du tror på.

Betydelse för W.A.S.P.: Åter ett budskap och ställningstagande till lyssnaren. Blackie tycker inte om översittarefasoner. Det han syftar på är USA: s roll i världen. Han tycker inte om dess regerings sätt att enväldigt sätta sig över resten av världen i någon form av maktfullkomlighet.

Agonyzone - at your service since 1996 | 09


CRASHDÏET/ART OF DYING

CRASHDÏET

TEXT CARL LINNAEUS FOTO EMMA SVENSSON

av förra året. - Hela vår värld vändes upp och ner. Vi splittrades, jag drog utomlands och alla gick sina olika vägar. Martin (Sweet, gitarrist) stannade hemma och skrev låtar som en slags terapi. Efter ett tag, när allt lagt sig, träffades vi och lirade lite tillsammans. Martin visade materialet han jobbat på och allt kändes plötsligt bra igen. Vi kände att det fortfarande var kul, men vi visste inte under vilket namn vi skulle fortsätta. Det dröjde inte länge förrän Eric, Martin och basisten Peter London kunde konstatera att det skulle kännas konstigt att kalla sig för något annat än just Crashdïet. Att Daves mamma Lisbeth uppmuntrade till att fortsätta under samma namn hjälpte onekligen beslutet. - Hon tyckte att det hade varit synd om hennes son inte bara skulle ha förstört för sig själv, utan även för oss andra tre. Lisbeth och alla andra i familjen kände att det skulle ha varit oerhört trist om vi inte hade fortsatt som Crashdïet.

mycket mer än att säga ja. Martin, Mick och två andra låtskrivare satt i studion och matade riff oavbrutet ett par dagar. Alla var till slut helt slutkörda, utom Mick. Han är faktiskt mer energisk än vad man kan tro, avslöjar Eric.

ENSAM GITARRIST Den omfattande Sverigeturné som följde albumet satte press på Martin Sweet, som numera är ensam gitarrist. Att ta in en sångare som enbart hanterar mikrofonen var ändå ett medvetet val. Bandet har fått en annan ljudbild och de äldre låtarna har trots allt fungerat bra att framföra live. - Det finns många exempel på band som klarat sig bra med en gitarrist. Se bara på Pantera. Nu använder Peter lite mer dist på basen och jag får hamra på mer under solopartierna. Vi öser på mer helt enkelt.

SPELGLÄDJE MICK MARS

- Glamrockens fanbärare går en ny vår till mötes... Många trodde att den nya glamvågen dog tillsammans med Crashdïets karismatiska frontman Dave Lepard. Inte minst gruppens överlevande medlemmar. Men nu har hårvårdsprodukterna plockats fram igen och kajalen är åter på plats. Trummisen Eric Young sitter i logen i Köpenhamn och myser. Han håller på att värma upp inför en av spelningarna på gruppens långa comebackturné. Självförtroendet är på topp, med all rätt.

Med en stark platta i bagaget håller Crashdïet åter igen på att lägga världen för sina fötter. Men det har varit en lång och osäker väg hit sedan sångaren och gitarristen Dave tog sitt liv i början

Ny sångare är finska Olliver Twisted, som enligt skivbolagets pressrelease är ”mer L.A. än David Lee Roth och Dr. Dre tillsammans”. På senaste plattan ”The unattractive revolution” gör han bandets glammiga partyrock rättvisa med sin självsäkra sånginsats. Jämfört med debuten ”Rest in sleaze” är produktionen nu injicerad med ännu starkare steroider. Det tunga soundet är signerat amerikanen Kevin Churko, mannen bakom Ozzy Osbournes senaste platta ”Black rain”. Även en annan amerikan har varit med och satt sitt avtryck på skivan. - Mick Mars från Mötley Crüe fick för sig att han ville börja skriva låtar för andra grupper. Så när hans förlag hörde av sig till oss så var det inte så

Scenbygget har gått i samma ådra som omslaget till det aktuella albumet. Mörkt och stämningsfullt. Hur mycket rekvisita gruppen får ta med sig som förband på den aktuella europatrippen med Hardcore Superstar vet han inte. - Men vi kommer absolut att behålla spelglädjen och ha samma image utåt med alla våra personliga attiraljer. Så mycket vi bara kan bära. Mer är coolt, säger han med ett leende och rasslar med sina smycken. Glamscenen av i dag lever och har hälsan. Eric tror att Crashdïet genom sin höga mediala profilering har banat väg för fler nya band. - Vi håller på att ta tillbaka glammen till hårdrocken. Tillsammans får vi hjälpas åt att bygga upp scenen igen.

ART OF DYING Intervju med bandets frontman Jonny Hetherington. Hur skulle du vilja beskriva ert sound? - Vi brukar säga att vi spelar rock. Och om man ska se till de musikaliska influenserna så ligger band som Pearl Jam, Alice In Chains, Soundgarden och Stone Temple Pilots oss väldigt varmt om hjärtat. Jag gillar verkligen låten “You Don’t Know Me”, har du något kul att berätta om den? - Det var faktiskt den sista låten som vi gjorde till plattan. Den hette från början “Living Like Kings” och lät helt annorlunda. Vår producent var något tveksam till låten och utmanade mig till att få till en ännu bättre text och sångslinga. Under hela inspelningsperioden så gick jag och klurade på hur jag skulle kunna få till låten på bästa sätt. Och det var först, sista dagen som jag lade sången till albumet, som jag vaknade en natt med melodin och en massa ord i huvudet. Så jag slängde mig upp ur sängen och skrev ner tio sidor med textmaterial. Ur alla dessa sidor jobbade jag sedan fram texten till “You Don’t Know Me”. För övrigt tycker jag att det är en låt som definierar Art Of Dyings sound på ett bra sätt. Vad har du själv för favoritlåt på skivan? - Det är alltid svårt att svara på... “Get Through This” är väldigt speciell för mig. Jag skrev den för några år sedan efter att jag och min familj fått beskedet att min far diagnostiserats med cancer. Ett besked som sätter snurr på hela tillvaron. Som tur lyckades behandling så han är fri från cancern. Så varje gång jag hör låten så tänker jag på den tiden. “Alone” är annan låt som jag gillar. Den handlar inte om vara själv eller ensam utan några vänner. Den handlar mer om att vara utan sin älskade. Man skulle väl kunna säga att det är en kärlekssång (skratt). Hur lång tid tog det att sammanställa albumet? - Runt två år skulle jag tro... Just själva inspelningen var något lustig. Vi började med att göra ett par låtar. Först spelade vi in trummorna, på en dag, i en riktigt schysst studio. Flera månader senare gick vi in i en, något sämre studio, och ändrade på det mesta. Och bakgrundsskriken till “Inside It’s Raining” spelade vi in i min kompis lägenhet. Så istället för att jobba sig upp så gjorde vi tvärtom, vi jobbade oss ner (skratt). Vi jobbade tillsammans med Darryl Romphf som producent och är verkligen nöjda med resultatet. Hur kom ni på bandnamnet? En kväll satt vi och diskuterade om livets gång och då kom frasen “The art of dying is your life to live”. Vilket i stort betyder att livet är vackert och dyrbart och så vitt vi vet så gäller det att förvalta tiden vi har på bästa sätt då vi, sarkastiskt sett, vandrar på en stig som leder till döden. Och då är det viktigt att man verkligen lever ett liv som man trivs med. Vi vet alla att man kan hamna i livssituationer där man inte alls vill vara. Man kanske går till ett jobb som man hatar, man lever ett liv som bara känns fel m.m. Vi tyckte frasen lät bra men alldeles för lång som bandnamn så vi nöjde oss med “Art Of Dying”. Vi har skrivit en låt som innefattar frasen “The art of dying is your life to live” men den har inte blivit inspelade ännu. Vad händer framöver? - Vi jobbar på att få ut albumet i diverse länder. Albumet är i och för sig redan tillgängligt via webben men vi har även bildat skivbolaget “Thornley Bleeder Records” och försöker nu få ordning på distributionen av plattan. Jag såg ett videoklipp där du och Shaun Morgan (Seether) sjöng Alice In Chains “Nutshell”... - Det var när vi var förband åt Seether i Storbritannien. Från och mitten av den turnén så brukade jag komma upp på scenen och framföra låten tillsammans med Shaun. Seether lade in detta i

10 | Agonyzone - at your service since 1996

slutet av varje spelning som näst sista låt. Det var verkligen kul! Shaun imponerade verkligen live och han är en riktigt trevlig kille! Vilken inställning har du till återföreningen av Alice In Chains? -Jag minns att jag gick på en spelning med Jerry Cantrell för några år sedan när han spelade i Vancouver. Då var William DuVall med och sjöng på ett par Alice In Chains låtar och jag blundade och då var det nästan som om jag såg Alice In Chains framför mig. Så sett är det lustigt att de återförenades med just DuVall. Men hur mycket jag än respekterar Layne Staley så måste jag nog säga att Jerry Cantrell är hjärtat i Alice In Chains. Det märker man framförallt på plattorna “Jar Of Flies” och “Alice In Chains”. Jag respekterar dem väldigt mycket, de har inspirerat mig genom alla år. Vad kan du berätta om “Hethro”? Det är mitt lilla egna projekt där jag får möjlighet att vara självisk. (skratt) Jag spelar akustisk gitarr och sjunger och det ger mig tillfälle att utforska musikaliska marker som vi inte besöker med Art Of Dying. Akustisk gitarr, cello och piano är mina tre absoluta favoritinstrument. Så dem brukar jag inkludera i musiken. Och det känns verkligen kul att kunna få skriva musik med dessa instrument som ingrediens. Jag är även ett stort fan av Damien Rice, vilket kanske märks tydligare i Hethro än i Art Of Dying. Oftast så spelar jag på mindre ställen pubar, cafeér m.m Och visst, ibland testar jag material som jag skrivit lämpade för Art of Dying bara för att se hur publiken reagerar. Om man gör som du, bor i Kanada, då misstänker jag att man gillar hockey? - Visst! Jag är uppvuxen i Edmonton, så jag är Oilers fan! Men eftersom jag bor i Vancouver så är Canucks mitt andra favoritlag. Och jag måste säga att ni i Sverige skickar över många bra spelare. Ta bara bröderna Sedin som exempel. Puh, tur att vi har dem, de är grymma i Canucks! Och så har vi ju Marcus Näslund! Svenskarna håller på att ta över ligan. Vancouver kommer att hålla i vinter-OS 2010, så då blir det mycket hockey! Jag bor faktiskt 5 kvarter från där OS-byn kommer att ligga så jag kanske träffar många svenska hockeyspelare! (skratt) Om jag kan ta mig fram, det lär vara smockat med folk överallt! Några sista ord? - Om ni vill höra hur vi låter, surfa gärna in på vår hemsida www.artofdyingmusic.com! Tack för intervjun! TEXT ROGER UDDIN


MICHAEL WAGENER/BLOWBACK

MICHAEL WAGENER - Den legendariska skivproducenten Den legendariska skivproducenten Michael Wagener har medverkat på några av de mest klassiska hårdrocksalbumen som ”Master Of Puppets” (Metallica), ”Too Fast For Love” (Mötley Crüe), ”Balls To The Wall ” (Accept) och många, många fler. Sammanlagt har de plattor han medverkat på sålt i över otroliga 50 miljoner exemplar. Han arbetar för tillfället med mixningen av svenska Fatal Smiles nya album. Skivproducenten Michael Wagener i telefonintervju med Agonyzone Magazines reporter Helena Larsson

Din musikaliska bakgrund började då du var gitarrist i Accept. Du lämnade din plats till Wolf Hoffmann. Berätta. - Udo Dirkschneider har varit min bästa vän sedan vi träffades i skolan då vi var 6 år gamla. År 1967 bildade vi ett band, men vi visste inte vad vi skulle heta så vi kallade oss Band X. År 1972 bytte vi bandnamn till Accept så man kan alltså säga att Accept startades just det året. Jag var inte någon speciellt bra gitarrist och när jag blev inkallad att göra militärtjänst så fick Wolf Hoffman ta min plats i Accept. Det har ingen någonsin ångrat. Wolf är en suverän gitarrist. Hur blev du skivproducent? - Jag jobbade ett tag med att bygga gitarrförstärkare och annan utrustning och som kunder hade jag bland annat Rory Gallagher och Leslie West. År 1979 byggde jag en 16-kanalsstudio som hette ”Tennessee Tonstudio” i Hamburg, Tyskland. Don Dokken var på turné i Tyskland och vi träffades och blev vänner. Don bjöd över mig till USA och jag följde hans inbjudan så inom kort hälsade jag på honom i Los Angeles. Jag insåg snabbt att L.A var stället där man borde vara, så jag åkte hem till Tyskland, packade ner mina grejor och flyttade till USA för gott. Då hade det hunnit bli år 1980. Jag flyttade in i ett hus med Don Dokken, Alan Niven (manager Guns´N Roses, Great White) och Bobby Blotzer (RATT). Jag var snart igång med studio arbete på Larrabee Studios i Hollywood. Så ringde min gode vän Udo Dirkschneider upp och det var dags att göra ”Breaker” med Dirk Steffens som producent. Jag medverkade som ljudkille. Mitt första jobb som skivproducent var på Dokkens första platta ”Breaking The Chains”. Du har medverkat på många plattor som rönt mycket stor framgång. Varför lyckas du?

Jag är en vanlig kille med vanlig smak. Jag gillar det som de flesta man möter på gatan gillar. Därför gör jag en ljudbild som tilltalar många människor. Kanske är det just det som är hemligheten.

ihop det där för att framställa honom i lite underlig dager. Ozzy är en fantastisk kille att jobba med. Han har härlig humor och jag älskar verkligen att jobba med honom.

Svenska Fatal Smile med producenten Michael Wagener.

Du har jobbat med några av de riktigt stora inom hårdrock som Mötley Crüe, Poison, Great White, Alice Cooper. Berätta något om hur de är att jobba med. Ozzy Osbourne till exempel, hur är han?. - Ozzy är en smart kille, men det tror man inte när man ser honom på TV. Inte ens fast man känner honom. De har gjort ett bra jobb när de klippt

BLOWBACK

Du jobbade med Metallica albumet ”Master Of Puppets” som släpptes 1986. Strax efter skivsläppet dog bassisten Cliff Burton i en trafikolycka i Sverige. Kommer du ihåg något från inspelningen av det albumet? - O ja! Jag kommer ihåg det som igår! Metallica var ett litet och ganska okänt band på den tiden

men de var helt säkra på vart de skulle. De hade verkligen sina sinnen inställda på den musik de arbetade med och de var mycket bestämda beträffande hur det skulle låta. De var alla lika målmedvetna och de slet mycket hårt. Jag kommer särskilt ihåg när jag kom in i studion och Cliff Burton satt på en förstärkare och spelade ”Orion”. Han var så otroligt fokuserad, jag tror inte ens han märkte att jag var i rummet. Allt skulle alltid vara perfekt för Metallica, men låten ”Orion” var ändå något speciellt för Cliff. Det är mycket tragiskt att han avled och det är än idag svårt att fatta att han inte finns. Du hade tidigare en studio i Tyskland som hette Tennesse. Nu bor du i Nashville som ligger i Tennesse. Hur kommer det sig? - (Skratt) ja, det är lite konstigt faktiskt, men så har det blivit. Efter ett antal år i Los Angeles så lessnar man. Min gode vän Wolf Hoffmann hade köpt en ranch i Nashville och han bjöd in mig till Tennesse. Jag blev helt begeistrad, vilket ställe. Wolf lät mig ta ett av husen på ranchen och det är där jag är nu. Jag har byggt om hela huset till en studio och här arbetas det dag och natt. Du har just nu det svenska bandet Fatal Smile hos dig. Vad kan du säga om deras kommande platta? - Jag gillar verkligen Fatal Smile. På 80-talet blev vi bortskämda med att musikerna faktiskt kunde spela, idag är det ibland annat som avgör om en artist slår igenom eller inte. Fatal Smile är av den gamla skolan. De här killarna kan spela och de älskar det de håller på med. Den typen av musiker beundrar jag. Jag tror att Fatal Smile kan gå riktigt långt med den här nya plattan.

TEXT HELENA LARSSON FOTO FATAL SMILE

TEXT THOMAS OLSSON

Tre år tillsammans och debutplattan är precis färdiginspelad. Blowback från Örebro har en plan. De kör inga covers, de vill sprida sin egen musik. Ibland har man tur. Har genom åren fått två demoplattor av 70-tals doftande Blowback och när jag nu hör av mig för att kolla läget visar det sig att bandet just spelat in sin debutplatta, ”Morning Wood”. Plattan kommer att släppas på ett kanadensiskt bolag, (Obskure Sombre Records). Betyder det att det blir turné i Kanada nu? - Ja, jo vi hoppas givetvis på det, säger bandets trummis Henrik ”Henke” Evertsson. Men inget är klart ännu, fast det skulle vara fräckt. Debuten spelades nästan in i deras egen replokal i Örebro. I ett angränsande rum fanns det nämligen en liten spartansk studio där två lokala snubbar, Ture och Kari, höll till. Med deras eminenta hjälp blev skivan verklighet. Ambitionen var att köra in så mycket som möjligt live i studion, vilket verkade fungera bra. Nu är det bara kvar mixen kvar, omslagsbilden är redan färdig. Hur kommer omslaget att se ut? - Det blir en bild på ett träd. Vi vill försöka fånga den där genuina 70-tals känslan. Och vad passar då bättre än ett träd. Det var vår sångare Stefan som kom på idén, han har även gjort layouten. Jaha, här kommer det ännu ett gäng långhåriga, skäggiga killar som spelar tung bluesinspirerad 70-tals rock med viss stonertouch. Hur många band inom denna genré finns det egentligen? Troligtvis hur många som helst, fast hur många lyckas

göra något annat än bara dra nerstämda riff? Det var det jag reagerade på när jag första gången hörde Blowback. De hade mer. Låtidéerna fanns där. Känslan, djupet, variationerna och inte minst groovet. - Vi brinner verkligen för det här och förhoppningsvis hörs det väl på något sätt. Spela och skapa musik är det bästa som finns. Dessutom trivs vi så sjukt bra ihop i bandet. Att de musikaliska husgudarna heter Black Sabbath kommer inte som någon direkt överraskning. - Förutom dom säger du… Henke, funderar lite. Det är nog mest 70-tals band som Led Zeppelin, Dust (gitarristen prod första Kissplattan, trummisen gick till Ramones), Kyuss, Orange Goblin och Sam Gopal (Lemmys första band) och givetvis Motorhead. Eftersom jag själv är trummis är jag extra intresserad av hur olika trummisar låter. Killen i Tool till exempel, är grymt skicklig. När man som Blowback är ett relativt nytt och okänt

band som inte väljer att köra covers, gör man det inte lätt för sig. Många arrangörer backar direkt och lägger på luren. Att försöka sälja in sig då blir minst sagt problematiskt. - Det är sant, men vi har gjort ett val och det får vi stå för. Det är vid sådana tillfällen man skulle behöva ett managmentbolag i ryggen som kunde öppna lite dörrar åt oss. Vad dagens musikutbud har att erbjuda verkar Blowback vara måttligt intresserade av. För bandet, det vill säga: trummisen Henke, sångaren Stefan Norén och bröderna Kimber, Christian på bas och Sebastian på gitarr, är det retrorock som gäller. Gammal tung rockmusik med en lite modernare touch. - Vi tycker nog att det mesta av dagens musik känns massproducerat, tråkigt och känslolöst. Allt bra verkar ha kommit på 70talet, då var det mer känsla och djup i musiken. Att ta ett gammalt koncept, stöpa om det i en ny form men ändå behålla känslan och gunget det är utmaningen. Ungefär som svenska Witchcraft, Dead Man, Grand

Magus och Abramis Brama gör. Även amerikanska The Sword och The Black Keys har fattat vad det handlar om. Trots att det snart står december i almanackan finns det långt där framme ändå en festivalsommar som killarna ser fram emot. Drömmen skulle vara Sweden Rock Festival men på vägen dit är det dags för lite landet-runt spelningar först. - I slutet av november spelar vi i Örebro tillsammans med det norska bandet Black Debbath (Agonyzone # 4) och i december drar vi till Borlänge för att medverka på en endagarssfestival tillsammans med bl.a. Dozer. Givetvis hoppas vi också på en Kanadaresan för att promota plattan. Och så var de det där med namnet. Blowback – vad betyder det? - Den frågan har vi fått hur många gånger som helst. Folk får tolka det hur dom vill. Det kan ha många betydelser. För egen del tänker jag på ”svängigt gung”, och det är det ju…

“Svängigt gung”

Agonyzone - at your service since 1996 | 11


HELLOWEEN/BEHEMOTH/RTS/GEMINI FIVE

HELLOWEEN “...ett Quality Metal-band” Intervju med gitarristen Michael Weikath.

Helloween aktuella med nya skivan “Gambling With The Devil”

Tisdag och Behemoth spelar på Musikens Hus i Göteborg tillsammans med Aborted och Kataklysm. Inte kunde man låta det gå obemärkt förbi. Behemoth har en ganska så lång karriär bakom sig och har alltid varit ett intressant band att följa, från de tidiga Blackmetal soundet till deras idag tekniska dödssound. Därför beslöt jag mig för att göra en intervju med de polska hjältarna i Behemoth. Att det var en efterlängtad konsert rådde inga tvivel om. När jag kommer till Musikens Hus vid 18 tiden på kvällen hade det redan börjat samlas folk där. Efter en stunds soundcheck tog den karismatiska frontmannen Nergal emot mig. En pratsam och väldigt trevlig kille, helt olik de rykten om divalater man hört om honom. En liten kul detalj är att Nergal är ett stort fan av svenska Grave. Han berättade att första plattan ”Into the Grave” med de numera kultförklarade svenska bandet var en sådan stor källa till inspiration att han tänkt uppkalla bandet efter just denna platta, men den tanken övergavs till förmån för Behemoth som i Nergals tycke stämde bättre överens med den typ av musik han skrev.

Vilket nummer stoppar “lyckohjulet” på i skivans intro? - Aha, du har bara fått promoskivan utan texterna. Jo den stannar på “The Magic Number”, ett nummer som leder dig till ett nummer där du kan vinna en resa till Japan, till USA etc. Det är alltså en tävling för våra fans. Detta är en idé som Andi har haft sen länge, men vi har inte haft tid att utveckla den förrens nu. I introt till låten “Crack The Riddle” har ni använt er av Biff Byford från Saxon, hur kommer detta sig? - Förr har vi ju använt oss av en annan gentleman, men har har fått cancer så vi ville inte störa honom. Och när vi väl skulle spela in det hela så frågade vi Biff som vi känner sen innan, och då vi tyckte att hans dialekt skulle passa perfekt för det hela. Ja, han låter nästan som Sean Connery... - (Skratt!) ja kanske det. Vi ville att det skulle låta som en brittisk kunglighet. Första intrycket jag fick av skivan var att ni lyckats med en bra mix mellan tidiga och dagens Helloween, hur ser du själv på det? - Jo, men det stämmer ju faktiskt. Vi har försökt att få det till att låta modernt, men med en massa klassiska element. Vi har använt oss av digitala effekter, utan att för den delen förstöra det mystiska. Så vad är historien bakom albumets titel “Gambling With The Devil”? - Det är typ ett litet konceptalbum som handlar om ens dag. När man vaknar så har man ju oftast ett mål med dagen, men man vet sen aldrig hur den slutar.

Välkomna till Sverige. - Tack för att ni tar emot oss. Alltid kul att komma till Sverige. Ny skiva ute, berätta… - Ja vi släppte ”The Apostasy” för tre månader sedan, mottagandet har varit helt enormt. Alla verkar nöjda, både vi, pressen och fansen. Vi spelar tre låtar från nya albumet på turnén. Det är en väldigt krävande skiva att spela live alla låtar har blast beats och ett jävla tempo. Det är den mest aggressiva och krävande skiva vi gjort och alla verkar gilla det. De flesta band verkar bli mer soft med tiden men vi gör tvärt om, och vi är fortfarande framgångsrika, både kommersiellt och konstnärligt. Ni spelade på Ozzfest turnén i år, ni tillsammans med ”the Prince of Darkness”. Hur var det? - Det var extremt varmt hela tiden, 46 shower på två månader med en hel del offshows med Hatebreed och Lamb of God mellan turné datumen. Helt sanslös turné, massor av folk 12-20 000 pers varje show och en enorm respons. Det var som en stor maskin som sveper fram över länderna och lägger allt under sig. Vi såg det som ett ”mission” att konvertera ungdomar från Emo-träsket för att istället hålla sig till farlig satanisk musik. På tal om det, de senaste åren har ni ständigt legat ute på vägarna. Blir ni aldrig trötta på turnélivet? - Nej, snarare tvärtom. Jag gillar det här livet. Idag i Göteborg imorgon någon annanstans och överallt får vi bra mottagande, folk uppskattar vad vi gör. Jag saknar inte mitt hem eller längtar efter en katt eller flickvän som jag inte har. Detta är mitt liv, detta är vad

TEXT CHRISTER ROOS

RIDE THE SKY

TEXT HELENA LARSSON

Vi tog oss en pratstund med den välrenommerade trummisen Uli Kusch (Masterplan, Helloween, Gamma Ray) som i somras släppte debutalbum ”New Protection” med Ride The Sky där även de svenska musikerna Björn Jansson, Benny Jansson och Mattias Garnås ingår. Hur kom du på att du ville bli trummis? - Det var när jag var runt 14 år och åkte hem till en polare som hade ett trumset. Jag tyckte det såg ballt ut. Under den här tiden var det KISS plattan ”Unmasked” som gällde och låten ”Talk To Me” med Ace Frehley. Jag satte mig bakom trummorna och försökte spela KISS låtar. Efter ett tag tyckte jag att jag kunde det. Men det tyckte inte min kompis som ägde trumsetet. Jag hade ju spelat flöjt i skolan och hade i alla fall lite hum om musik. Det här trumsetet var mycket frestande men det tog ungefär 1,5 år innan jag hade fått ihop pengar så jag kunde köpa ett eget trumset. Jag köpte just det här trumsetet av just den här kompisen. Vilka är dina influenser? - Det började med KISS sedan blev det Deep Purple. Efter det började mitt huvud öppnas upp för annan musik som Queensrÿche, Accept och Annihilator. Nu har det öppnats ännu mer och jag påverkas även av klassisk musik. Jag kan inte påstå att jag kan just någonting om klassisk musik men jag lyssnar på det. Jag har börjat göra arrangemang med strängar på ett orkestralt sätt och sedan lagt på trummor och tyngre gitarrer. Det är därför det orkestrala soundet finns hos Ride The Sky. Jag gillar även pop och lyssnar mycket på radio. Jag gillar Foo Fighters, Rush och musik med rötterna i 80-talet. Det finns en AoR connection mellan Björn, Benny och mig.

GEMINI FIVE Intervju med Hot Rod i Gemini Five.

Er gitarrist Snobben är ju inte längre med i bandet, hur kommer detta sig? - Snoopy har redan gett sin version på sin MySpace så jag ser ingen som helst anledning till att inte jag ska vara uppriktig här när nu frågan ställs utifrån av media. - Jag var mycket tveksam till att skriva nedanstående rader men efter att Snoopy själv skrivit sitt hjärtas mening på sin fantastiskt patetiska blogg, så kom jag fram till; varför ska jag vara bättre? Det är ju bl.a. mig han sprider bull om! I alla förhållanden och grupper så behövs det en förändring och enförbättring för att kunna utvecklas. Anledningen till att vi sparkade Snoopy var både av personliga skäl likväl som musikaliska. Visionen med nya plattan och materialet var/är att något nytt skulle måste tillföras i vår musik och låtskriveri. Mer hårda gitarrer och intressanta solon etc. Vi andra kände att Snoopy inte var nöjd med vår inriktning och att han höll oss andra tillbaka. Man är inte starkare än sin svagaste länk och Snoppy upplevde vi andra som att han inte brann för sitt instrument eller att han satsade lika mycket som han själv sade sig göra. Det var mycket snack om “hjärta och själ” etc och absolut ingen verkstad! Han blev sämre och sämre på att hantera sitt instrument medans vi andra blev mycket bättre och

12 | Agonyzone - at your service since 1996

mer fokuserade. Jag frågar mig; varför ska någon annans begränsningar begränsa mig? Jag har offrat precis allt för att skapa musik och att kunna stå på scenen precis när som helst på dygnet eller året. Du får göra och säga precis vad fan du vill så länge det inte hindrar mig att utöva min musik och dröm. Så fungerar jag och det är jävligt osvensk vilket jag i och för sig står för. - Vi var i studion med Kory Clarke och Tomas Skogsberg i april 2007 (vi gjorde en otroligt misslyckad inspelning som sedemera helt kasserades) och när det var dags att lägga gitarrsolo så var inte ett jävla solo komponerat! Och vissa av låtarna var skrivna för över ett år sen... Snoopy skyller som alltid på att det är alla andra som har hanterat situationen fel och att han är missgynnad och missförstådd. Självklart var det inte hans fel att han inte skrivit några solon... Det är ok att vara kritisk och att ställa krav men det går inte om man bara neggar och inte bidrar med ett jävla skvatt. Varken musikaliskt eller tidsmässigt. Situationen var ohållbar, ingen i bandet var lycklig och efter att ha analyserat vad, hur och när så var vi andra tre jävligt klara över att Snoopy skulle få lämna bandet omgående. Dessförinnan så hade han fått två, kalla det för tillsägelser eller varningar, om att bättra sig på sitt instrument och att sätta av mer tid för bandet. Vilket han inte gjorde! Han åkte på semester över sommaren och målade huset... Fan, han var kanon på förra plattan! Lyssna t.ex på låtarna “Flesh For Fantasy” och “Black:Anthem”. Otroligt kreativt och snyggt. Sen blev det torka... Om Snoopy hade lagt exakt lika mycket energi istället på att vara kreativ och på att spela sin gitarr som på att beklag sig och/eller på att leta anledningar till andras misstag (riktiga eller efterkonstruerade) samt att kasta skit i sin blogg - så hade det inte varit nåt problem! Man har oftast alltid ett val. Snoopy fick sina chanser och han “blew them hard”! Musikaliskt kallar han oss för “kappvändare” då vi skriver nya låtar tillsamman med Martin och Peter i CrashDïet. Va fan é det? Vi har alltid gjort vad vi har velat göra. “Black:Anthem” var ett utryck för vad vi ville 2004-2005. Nya låtarna ger

jag gör, så jag ska inte klaga. Bättre liv kan man inte ha. Denna fråga har ni väl hört tusentals gånger förut. En del ser er som Black metal andra som Death metal, var tycker ni själva att ni står? - Enligt mig så är vi ett ”Quality-Metal” band. Jag ser er som ett band som aldrig slutar utvecklas, ni har alltid något nytt på varje skiva och varje låt. Är det något ni gör medvetet eller kommer det naturligt? - Allt handlar om att utmana sig själv och blicka framåt. Varför stå kvar på samma fläck och trampa? Det finns hundratals band som gör det, och vi vill aldrig bli som de banden. Behemoth har alltid gjort vad vi känner för, och det är jag glad för. Vissa band hittar sin ”territorium” och stannar där. Vi har vårat territorium men expanderar hela tiden. Och vi har haft den turen att folk följer oss trots att vi ständigt utvecklas. - Jag står för vad jag sa och gjorde på 90-talet, för det är fortfarande jag som gjort det, även om jag som person har utvecklats och förändrats genom åren. Det är lite av Behemoths trademark att ständigt hitta nya vägar och ständigt utvecklas. Var det svårt för er i början av 90 talet, att spela extrem musik i ett ”öststatsland” som Polen? - Det är samma frågor som man alltid får. Är det inte svårt att vara hemifrån hela tiden, är det inte jobbigt att bli igenkänd hela tiden. Älskar man vad man gör så övervinner man alla svårigheter. Är det vad som krävs så gör vi det. Enligt dig, vilket är världens bästa band?

BEHEMOTH TEXT ALEX LOSBÄCK FOTO KRZYSZTOF SADOWSKI

- Omöjligt att svara på. Om jag säger Venom så måste jag säga Kiss eftersom utan Kiss hade inte Venom funnits. Säger jag Kiss så måste jag säga Beatles, för utan Beatles inget Kiss. Så trots att jag inte är något fan så får jag nog säga Beatles, för vi har så mycket att tacka dem för. Var är Behemoth om tio år? - Förhoppningsvis här igen och gör en ny intervju. Efter ett löfte till Nergal att jag ska befinna mig vid på samma plats den 9 oktober 2017 för en ny intervju var det dags för mig att blanda mig med den förväntansfulla folksamlingen på utsidan. För första gången på mycket länge såg det ut att bli riktigt packat med folk på musikens hus denna tisdag. Klockan 20 slogs dörrarna upp och det visade sig bli en riktigt minnesvärd konsert. Behemoth gick ut stenhårt redan från början. Det verkade som de beslutat sig för att välta hela kåken med snabbt, hårt och brutalt mangel. Hade inte huset varit byggt på berggrunden så hade de nog lyckats…

Vi gillar Journey, Toto och Night Ranger. Vi har också det gemensamt att vi gillar power metal och progressiv musik. Du har varit medlem i några stora hårdrocksband som Masterplan, Helloween och Gamma Ray. Nu verkar du vara verksam i tre band samtidigt: Mekong Delta, Beautiful Sin och Ride The Sky. Förklara. - Mekong Delta är är ett projekt som pågått en tid. Det handlar om hård och progressiv musik. Plattan kom nyligen och visst verkar det som att jag är med i bandet, men egentligen är jag bara med på plattan. Beautiful Sin är mitt sidoprojekt som jag lagt på is. Visst fanns funderingar på att spela in en till platta men min prioritet är Ride The Sky så det lär dröja innan det händer nåt mer med Beautiful Sin. Du var fortfarande medlem i Masterplan när du träffade sångaren Björn Jansson som då var medlem i Tears Of Anger. Vad hände? - Vi började prata musik och upptäckte att vi hade mycket gemensamt. När jag lämnat Masterplan tog vi upp kontakten och vi började mejla låt idéer till varandra. Det växte fram många bra låtar och plötsligt var vi Ride The Sky med Benny Jansson, Mattias Garnås och Kaspar Dahlqvist som medlemmar förutom mig och Björn. Plattan ”New Protection” är helt och hållet en Internet produktion. Alla låtar och varenda detalj har skickats fram och tillbaka på email mellan oss i bandet. Man fick en ljudfil i inboxen och så lade man på det man skulle och så skickade man ljudfilen vidare. Så där höll vi på och till slut var plattan färdig. Den är producerad och arrad av mig, Benny och Björn. Den är mixad av Benny. I vilket skede träffades ni alla i bandet? - Det var faktiskt när skivan var klar och vi hade någon slags privat liten releasefest i en liten stuga i de norska skogarna. Det var bra fiskevatten i området, lugnt och skönt och vi satt för första gången ner i ett rum tillsammans. Vi plockade fram våra instrument och det var fantastiskt att höra hur låtarna lät i en vardagsrums-situation. Vi är alla mycket dedikerade till Ride The Sky.

utryck för vad jag och Tin känner och vill förmedla nu. Tin, Peter och jag har en hel skivsamling gemensamt i ryggen som vi låter oss bli inspirerade av, vilken Snoopy inte kunnat relatera till. Någon gång sluts cirkeln och där är vi just nu. Snoopy gillade inte vår inrikting och vi gillade inte hans inställning. Egentligen ingen svår ekvation! Jag vet vad han går igenom. Jag har själv blivit petad från ett signat amerikanskt band med konsekvens att jag var tvungen att lämna USA. Men jag tog bakslaget som en man och satte mig inte ner och tyckte varken synd om mig själv eller lade tid på att ge någon annan skulden. Nix, jag bildade Gemini Five av hunger och en jävla “anamma-känsla”; - Im fucking gonna prove you wrong! Det var ett ständigt gnäll om ditten och datten hos alla medlemmar och då jag beklagade mig om att ingen eller för få kände igen oss på nåt evenemang så tolkade han det som att jag var patetisk och enbart inne på att bli känd... som att det var det viktigaste?! Som sagt, hela poängen gick honom förbi; att VI som en enhet och band måste jobba hårdare och uppoffra ännu mera tid åt att marknadsföra oss och att satsa ännu mer för att kunna hålla på med vad vi tycker är det absolut bästa som finns. Framgång förtjänar man! Man får ingenting gratis och jag var jävligt trött på att bygga upp en karriär för någon annan som i mina ögon gör livsval som går stick i stäv med att ständigt vilja vara på turné, i inspelningsstudion eller att alltid vara näst intill pank. Hade inte Snoopy fått sparken så hade bandet fallit bort. Det var en ren överlevnadsstrategi. Honom eller oss. - Så långt hade det gått! Snoopy är en originalmedlem och då har han självklart något med den ursprungliga kemin att göra. Med hans bortfall så kommer bandet att förändras men förändring för mig är synonymt med förbättring. Vi ser det inte som en förlust. Snarare som en ny chans. Vi har ju inte förlorat Paul Stanley direkt... Nu är vi starkare och bättre, lyckligare och friare än på mycket länge. Inspirationen flödar och alla är på samma

plan och vi ser fram emot att få in nytt blod i bandet. En riktig kreativ rövspark är vad vi ser fram emot. Just nu så är ni ju i studion och jobbar med ett nytt album, hur fungerar detta utan en andra gitarrist. Stämmer det att ni har tänkt att ha med en del gästgitarrister? - Fantastiskt! Och mer därtill. Vi har roligare än någonsin och det finns massor med utrymme till att testa idéer när det gäller arragemang och att utvecklaharmonier etc.. Personligen så har jag vid tidigare inspelningar kännt mig obekväm och begränsad i studio men nu är allt bara otroligt givande och kreativt. Tin har alltid lagt majoriteten av alla grundgitarrer, så där är det ingen som helst skillnad mot tidigare. Jag har alltid varit av åsikten att om man ska få något så som man vill ha det så får man göra det själv! Jag och Tin har lagt lead över hela plattan. Det stämmer att vi ska ha några gästartister med på plattan. Bl.a. Marcus Jidell från danska bandet Royal Hunt och så lägger självklart Martin Sweet (CrashDïet) solon på de tre låtar vi komponerat tillsammans. Kanske blir nåt namn till. Vill inte säga för mycket... Så när tror du att ett nytt album med er kan dyka upp och vad kan vi förvänta oss av detta? - Plattan ska vara mixad och mastrad i början av december 2007 vilket betyder att den kan finnas tidigast i handeln (i Sverige) i början av mars 2008. Vi är hungrigare och mer nischade än någonsin! Denna gång kommer ingen metal eller-sleaze-själ att missta oss för något annat än ett jävligt bra hårdrocksband. Kanske rent av det bästa! Loopar och moderna hightech-klipp (Black: Anthem) har denna gång fått ge vika för råa och kompromisslösa metalriff och hesraspande attitydsång från Mr Tin Star, som i mitt tycke sjunger bättre, råare och mer övertygande än någonsin. Fansen kommer att känna igen sig men tro mig om jag säger att vi kommer att knocka alla i första ronden. Större, bättre, högre, argare, snyggare och mer revanschsugna än någonsin! TEXT CHRISTER ROOS FOTO MICHAEL JOHANSSON


Agonyzone - at your service since 1996 | 13


TWISTED SISTER

TWISTER SISTER

Sverigeaktuella Twisted Sister gjorde en bejublad spelning på Trädgårn i Göteborg i mitten på november. Men innan dom gick upp på scen fick vi en stund med pratglade sångaren, frontmannen och hårdrocksikonen Dee Snider. Det blev en intressant och trevlig pratstund där Dee pratade om julskivan, musikaliskt arv TEXT MAGNUS EK och ilska.

LIVE-ENERGI Jag har sett dig live på scen både med SMF och Twisted Sister flera gånger. Något som slår mig varje gång är din otroligt sprudlande energi. Hur orkar du hålla uppe ångan en hel konsert? – Ja, jag är 52 år gammal och borde egentligen vara en pensionerad rocker. Men jag har alltid tränat och varit i form, det är bara så jag fungerar som person. Jag måste träna för att må bra. Jag brukar peka på vår turnémanager Danny från scen och visa med fingrarna att jag är 52. 52 år gammal!!! Ibland fattar jag inte det ens själv. Min son ska snart ha barn så jag kommer att bli farfar. Det är lika kul som ofattbart. Men annars så tar musiken mig till ett annat plan. Jag blir en annan person. Min fru sa till mig för många år sen, i början på vår karriär, att det är tur att jag får utlopp för mina aggressioner på scen. Jag var en mycket arg ung man när jag var yngre och det märks tydligt i vår musik och på scen. Men som tur är har jag mognat även om jag fortfarande ändrar personlighet när jag

14 | Agonyzone - at your service since 1996

går upp på scen. Jag har ingen ilska kvar i mig längre och det är väl tur för mig och min omgivning. Annars hade nog inte min fru (Suzette, red. amn.) stannat kvar hos mig. Men jag rycks med av musiken och det är min kick. Förresten, Twisted Sisters spelning på Sweden Rock Festival var det första giget vi bokade i Europa på återföreningen. Har du någon konsert som du känner att ”det här var den bästa konsert jag någonsin gjort”? – Ja självklart. Wacken på återföreningsturnén för några år sen. Det är något helt fantastiskt vilket gensvar vi har fått här i Europa på senare år. Här har ni en helt annan respekt för historien än amerikanerna. Har du inte haft en hit på några år i USA är du borta, glömd. Du finns inte på världskartan. Men här i Europa och Sverige glömmer inte fansen av dig. Har du en gång gjort något bra så får du respekt för det för resten av ditt liv. Det kallar jag respekt! Och det är otroligt roligt för oss när vi får spela på större arenor än på små klubbar.

EN TITT I BACKSPEGELN Det förstår jag. Om du skulle summera din karriär, vad skulle du vara mest stolt över? – Mmm. Det är faktiskt första gången jag fått den frågan. Ja, vad är jag mest stolt över? (Dee funderar en lång stund.) Det skulle vara vår första guldplatta eller vårt första skivkontrakt kanske. Men jag vet inte, det var en svår fråga. Men i det stora hela är det viktigt att jag trott på mig själv och bandet. – Min personliga favoritplatta med Twisted Sister är ”You Can’t Stop Rock N Roll”, den har allt. Vår första platta ”Under The Blade” är rå och oborstad hårdrock, det var så vi var på den tiden, mycket ilska. När jag skrev låtar efter uppbrottet med Twisted så blev det annorlunda. Med Widowmaker försökte vi anpassa oss till dåtidens hårdrock, vilket jag tycker vi gjorde hyfsat. Om man tar t ex ”Heroes Are Hard To Find” så är det en låt som jag tror hade blivit en klar hit under 80-talet. (Jag håller med Dee, det är enligt mig en av dom bästa låtarna han någonsin gjort. Red. Amn.) Men när jag skrev den och den kom med på soundtracket till ”Strangeland” så fick den ingen promotion alls vilket jag tycker är jättesynd för det är verkligen en bra låt som står för något positivt och bra. Men skivbolaget trodde inte på den och då blir det svårare att få ut den till den stora publiken. Om du jämför, vilken tid med Twisted Sister tycker du bäst om, då eller nu? – Mer nu, definitivt. Jag var så arg hela tiden förr. När jag satt vid poolen vid mitt stora hus, runt 1986, och försökte skriva nya låtar så gick det inte längre. Ilskan var borta och det funkade inte för mig. Här satt jag vid poolen och hade det hur bra som helst. Jag behövde inte oroa mig för pengar eller något. Men problemet blev att jag hittade ingen inspiration till att skriva nya låtar. När jag i mitten på 90-talet började spela igen så gjorde jag det för pengarnas skull, men så är det inte längre. Nu spelar jag endast för att det är kul. Vi har alla i bandet roligt ihop igen och vi är vänner, det är det som räknas, det är det viktigaste. Nu njuter vi mer av varandras sällskap och har helt enkelt roligt ihop.

INFLUENSER & FRAMTID Twisted Sister är ett band som har påverkat många band idag. Vilka influenser växte du upp med och är det någon person som du beundrar och skulle vilja träffa? – Jag är ett stort fan av The Beatles musik. Jag

FOTO MATTIAS HÖGBERG

Hur är läget? – Det är bara fint. Jag längtar till spelningen ikväll, det ska bli kul. Vi gör inte så många spelningar längre, detta är den fjärde eller femte i år. Jag tycker inte att man kan säga att vi turnerar länge. Vi gör endast enstaka spelningar nuförtiden. Vi kommer att göra nio spelningar totalt i år och det är INTE att turnera enligt mig. Igår spelade vi i Helsingfors, på en stor hockeyarena, och nu gör vi en intim spelning här i Göteborg ikväll. Personligen föredrar jag den större arenan men det blir en helt annan intimitet på ett mindre ställe vilket också ger en helt annan känsla och samspel med våra närmaste vänner, fansen. För ungefär ett år sen läste jag i pressreleasen till ”A Twisted Christmas” att det skulle bli er sista platta. Jag antog då att det var det sista vi fick höra från er, men så var det inte. Vad har hänt sedan dess? – Ja, tanken var att vi skulle lägga av vid årsskiftet, det vill säga 31 december, 2006. Vi hade absolut inga tankar på att fortsätta spela. Tanken med vår återförening var att vi skulle återförenas. Inte göra något nytt och fortsätta som till exempel Iron Maiden har gjort. Dom har ju till och med tagit in förra gitarristen. (Adrian Smith, red. amn.) Det var en återförening och nystart för dom. Det var aldrig vår intention med Twisted Sister. Jag har inte skrivit några låtar på över 10 år så det kändes väldigt främmande för oss att starta på nytt. Jag skrev ju i princip alla låtar tidigare och nu har jag ingen inspiration att skriva, så det lär inte bli några nya låtar till Twisted Sister. Men så kom julplattan… Ja, ”A Twisted Christmas”. Hur kom den idén upp? – Det är en idé som jag har haft under en mycket lång tid. Men det har aldrig varit tillfälle att göra en sådan platta tidigare. Men så tänkte vi att, varför inte. Men vi bestämde oss ganska tidigt att det här blir det sista från bandet. Albumet sålde relativt bra, 150 000 exemplar, hur kändes det? – Den sålde guld i USA på en månad. Och vi blev jätteförvånade måste jag erkänna. Som sagt, i USA gick den mycket bra men i Europa sålde den inte bra alls. Jag tror att det har med er tradition att göra. Vad jag menar är att låtarna som vi spelar på plattan har mer anknytning till Amerikanarna än européerna. Det är bara så det är. Det är inget vi har funderat speciellt mycket på. Blir det en fortsättning på julkonceptet? – Kanske, jag vet inte just nu. Vi får se.

hade en önska när jag var yngre på 60-talet att jag skulle få träffa en sångare som Mark Lindsey innan han lämnade denna jord. Men annars skulle jag vilja träffat Bon Scott. (Ac/Dc) En av mina gamla idoler, Alice Cooper, har nu blivit en av mina nära vänner. Du har alltid låtit ditt privatliv var privat men nu ska din son, Jesse, spela förband till Twisted Sister i december i New York. Hur känns det? Är du en stolt far? – För det första angående mitt privatliv, så är det så vanligt att det inte ens är värt att nämna. Vi lever ett väldigt normalt liv, vissa skulle nog påstå att vi lever ett tråkigt liv, men det är helt ok, vi trivs och det är det viktigaste. Men för att kommentera Jesses band, som för övrigt heter ”Baptized by Fire”. Det känns verkligen kon-

stigt och overkligt. Jag har tre söner. Jag var på en av mina andra söners konserter, han spelar också, och det blev upplopp. Dom spelar brutal hardcore med growlsång. Det slutade med att polisen kom och PA-högtalarna höll på att välta över mig när jag stod på scen. Det var en konstig upplevelse. Men jag är en stolt far. Hur ser framtiden ut? Är du delaktig i många projekt? – För min egen del är det fullt upp. Jag ska vara med på tv (bland annat John Richs serie ”Gone Country” red.amn.), radio och ska inom kort ge ut filmen ”Strangeland” i en förlängd version på dvd. Men med Twisted Sister så vet jag inte. Det skulle ju egentligen inte vara någon framtid. Det blir kanske en ny julplatta, kanske inte. Men vi tar en dag i taget så får


THE HELLACOPTERS

THE HELLACOPTERS

vi se vad som händer. Detta blir kanske sista gången vi besöker Sverige, vem vet? Jag tror att allt i världen händer av en orsak. Hade till exempel inte Jonny (Fredriksson, ljusansvarig åt Twisted Sister, red. amn.) pushat oss att börja spela ihop hade vi troligtvis inte heller spelat ihop idag. Men det är viktigt att man tror på sig själv och får bekräftelse på det man tror på. I år gör vi 9 spelningar, det är inte mycket alls men det känns helt ok. Vi spelar, är goda vänner och tycker att det är roligt. Vi trivs ihop och det är det som betyder något för oss. Pengar är inte lika viktigt längre. Men jag har även märkt att folk i allmänhet har ändra uppfattning om mig och oss. Det har kommit fram personer som uttalat verkligen hatade mig och bandet förr men som nu tycker vi är helt ok. Vi har blivit mer

FOTO MAGNUS EK

FOTO MAGNUS EK

FOTO MATTIAS HÖGBERG

Början till Slutet - The Hellacopters sista måltid

familjära och det är något som jag får tänka på när jag står på scen. Jag kan inte vräka ur mig lika mycket svordomar och skitsnack som jag gjorde förr säger Dee och skrattar. Vi får snabbt avsluta för killarna ska vara med i svensk tv och vi har redan dragit över tiden på vår intervju. Och det är inte svårt med en kille som Dee. Han pratar hela tiden och vill få så mycket sagt som möjligt. Han är mycket trevlig, ärlig och mån att det ska bli rätt. Under intervjun kommer resten av bandet och går förbi och hejar och tittar på fotografierna jag har med mig från en tidigare konsert. Jag får komplimanger för korten och Jay Jay kommenterar Agonyzone Magazines förra nummer med Nightwish på framsidan; dom tycker mina barn om.

Jag har svårt att tänka mig att det finns någon rocker med något så när intresse för livespelningar som har lyckats missa att se The Hellacopters på scen. Utan att anstränga mig särskilt mycket har jag haft förmånen att se dem spela fem gånger de senaste tio åren. Suget efter mer borde varit, om man ser det så, ganska mättat. Men plötsligt nås vi av beskedet, att det är över. Hellacopters skickar ut ett pressmedelande om att det är dags att gå skilda vägar. No more. Ja, nästan no more. Först skall sista plattan släppas, och en värdig avslutningsturné arrangeras. Men sen verkar det över. Med tanke på medlemmarnas ganska allvarliga sidoprojekt, som Death Breath, The Solution och Thunder Express, kanske vi inte borde bli överraskade. Men tomt känns det. Varför bandet har beslutat att gå skilda vägar har man ödmjukt med bestämt bett media att inte rota i, och vi låter bli. Säkert mycket av respekt till ett band som inte försökt snärja oss med mycket mer än just god, fet rock. Agonyzone fick en pratstund med gitarristen Robert Dahlqvist, och pratade senaste nytt, hur det är att influera en generation rockers och u-landet England. På ytan ser det ut som vanligt, ny platta, ny turné.. vi börjar i den änden, vad händer i Hellacopters-världen och hur ser vintern ut? – Just nu händer ingenting. Vi planerar lite hur själva släppet ska ske samt hur avskedsturnén ska se ut. Den kommer förmodligen ske i början av sommaren och en bra bit in på hösten. Sverige, får vi anta? Blir det några spelningar utomlands? – Japp, förutom festivalerna så blir det en Europa- och en Skandinaviensväng. Sen om någon dåre hostar upp extrema mängder pengar i nån annars världsdel får vi väl överväga det. Men i första hand Europa. Nej, att harva på småklubbar i USA kanske redan är avklarat? – Hm, ja det känns nästan så, och med tanke på vår senaste USA-turné så är chansen minimal att vi gör en sån igen. Bagage och instrument som fastnade i Frankfurt i sex dagar, magsjuka, inbrott i bussen och så vidare… ja du hajar. Alltså fem spelningar utan rena kläder och egna instrument! Nej, inte så finalvärdigt. Här i Sverige kändes det rätt överraskande att det plötsligt fanns ett slut på vårt mest turnérande band, men hur har utlandet reagerat? – Det tog väl 30 min efter pressmeddelandet, sedan började det komma erbjudanden från en massa bokare. Men framförallt så har vi märkt det på hemsidan och MySpace. Man blir ganska rörd när man läser i gästboken. Men, ny platta, det blir den fjärde för din del? – Jepp fjärde fullängdaren. I början antar jag att du mest fick lära dig att kopiera det som fanns, men nu skriver du en del, och soundet har förändrats rätt rejält sen Supershitty To The Max. Vad är det som är Robert i Hellacopters? – Oj, svårt att svara på. Jag får väl hoppas på att det är mitt sätt att lira på. Men det där är ju nästan någon annans uppgift att tycka till om. Jag kan ju dock säga att jag har aldrig kopierat Dregen eller nån annan heller för den delen. Jag har alltid gjort om hans solon till mina egna, vi har ju ganska olika stilar. Jo, definitivt. Jag såg Hellacopters första gången 97, var det väl, på Lollipopfestivalen (med Dregen), när såg du dem första gången själv? – 96 på studion i Stockholm, jag va ju ett fan! Nere från dag ett, alltså? Jag har letat i gamla tidningar för att få koll på allmänhetens bild av Hellacopters, men det var förvånansvärt tyst i början. Har jag fel när jag säger att branschen inte tog er på allvar i början? Att det var lite ‘Se nu har death-pojkarna börjat fusk a med rock’n’roll’ över det? – Jo, lite så va det nog... Men när Nicke slutade i Entombed så började nog folk börja haja att det var allvar. Sen när Universal signade oss

och vi började spelas i radion ordentligt blev det ju en annan femma. Samtidigt som en massa hardcore-fans blev sura och kallade bandet för en jävla sellout. Men vafan, så är det alltid. Man kan inte tillfredsställa alla. Men idag är ni nån slags självklarhet på festivaler och klubbar, bästa liknelsen var väl Sator på 80-90-talet, är det slump att Chips Kiesbye (i Sator, red anm) producerat er? – Det va väl egentligen inte meningen att samarbetet skulle vara så länge som det har gjort. Han blev tillfrågad att vara med på High Visibility och hjälpa till. Sen blev det att han producerade plattan. Sen har det fortsatt bara. Funkade ju bra. Kör han på nya också? – Japp. Alla spår är förresten inspelade och mixade. Skivan är i stort sett klar. Och ett datum kan inte avslöjas ännu? – Det finns inget datum än, men jag skulle tippa på tidigt våren 2008. Hur ser ni på ert arv egentligen, när ni började var ni rätt ensamma i Sverige på den offentliga scenen, men nu kryllar det av avkomlingar. Känns det enbart bra, eller är svenskarna osjälvständiga i sitt musikutövande? – Klart att det känns bra när det finns massa rockband, sen kan man ju kanske tycka att vissa band inte är speciellt originella och låter lite väl kopierat. Inte så att dom kopierar oss, utan överlag. Man ska sno, men man ska göra det med finess. Läge att citera Per Gessle? ‘Klåpare lånar, genier stjäl ..’? (Säkert nått han lånat av nån annan ..!) – Hahaha, genier stjäl med finess! På tal om det, Jag har lyssnat på Same Lame Story, visst låter det lite Kiss över det? – Och Ramones! Ramones? Ja, jag skall lyssna mer, det var något med gitarrerna kontra sången som fick in mig på Kiss. – Jag hajar va du menar. Jag tror förresten inte speciellt många har sett videon till ”Same Lame Story”, den finns på YouTube, check it out! Tackar, skall kolla den! Jag gissar att folk i er närhet blir lite nervösa och gärna vill snacka bortglömda hjältar och cred-musik; Finns det något överraskande musikval, nytt och list-placerat som Hellacopters är överens om: ‘Detta är hur bra som helst’? – Oj oj oj! Ha ha, jag tror inte det. Ja, jag gillar Amy Winehouse Tror Kenny gillar henne också. Jo, hon är vass (även om det inte är helt överraskande..!) Hon gjorde ett bedrövligt framträdande på MTV-galan. Väldig brist på Rehab... – Ajdå, kan tänka mig det. Har sett några miserabla YouTube-klipp. Men jag kan inte komma på nåt mer som skulle vara överraskande för folk. Hives, men det vet ju folk redan. Hives, ja, är ni rädd att ‘floppa’ som dem? Om svenska undret är på väg utför i UK? – Nej nej nej! Jag tycker bara att Hives ska va glada att dom ‘floppar i England’. Då slipper dom ju åka och spela i det där bedrövliga ulandet! Robert säger adjö och avviker för en filmkväll. Själv letar jag i minnet efter likvärdiga band som vi kan hoppas på att se turnéra folkparkerna och klubbarna de kommande nästa åren, och det ser tunt ut. Hårdare rockare, jodå, inga problem, där är återväxten säkrad. Men just Hellacopters enkelt självklara rock, så folklig att den t o m dyker upp på reklamradion? Värre. Roberts eget Thunder Express är värt att hålla ögonen på, och det finns all anledning att återkomma till dem på Agonyzone. Tills vidare drar jag fram mina dammiga skivor med MC5, Stooges, Ramones, Rocky Ericson, några utvalda Who-plattor och petar på min gamla vinylutgåva av ‘Dressed to kill’, och ger mig ut i det lokala krogvimlet med drösvis med herrar i alla åldrar, som bevisar att Hellacopters dessutom bildat klädmode. Vi skall nog överleva den här vintern också. TEXT JOHAN DANBERG FOTO PRESS HELLACOPTERS

Agonyzone - at your service since 1996 | 15


AGONYCHECK

VI SYNAR OCH BETYGSÄTTER AKTUELLA ALBUM FRÅN 1 till 10 Christer Roos Metal

Roger Uddin Modern metal

Matts Halmerius Death/thrash

Ted Bengtsson Punk/Metal

Magnus Ek Hårdrock

Captain Poon från Gluecifer levererar här en lättlyssnad, ösig och riffig rock ´n´ roll som inte alls är så pjåkig. (7)

Tänk dig Gluecifer utöva frigörande dans till musik av Sator, Hellacopters, Turbonegro och Backyard Babies! (6)

Captain Poon’s nya band är lagom trallvänligt och lagom hårt. Lär tilltala gamla Gluecifer-fans. (5)

Upptempo när jag som bäst behöver det, catchy opretentiös snabbrock som får det att spritta rejält i benen. (8)

Melodiös, rockig och röjjig mitt i nyllet musik med en gnutta punkattityd. (9)

System Of A Downs sångare ger sig ut på en solovända, han är dock lite försiktig och håller sig mycket inom ramarna hur hans band i vanliga fall låter. Dock med lite snällare nyanser. (7)

Hade förväntat mig att Serj skulle ta ut svängarna mer... Plattan skulle lika gärna kunna varit gjord under SOAD-flagg. Gillar du dem kommer du givetvis att digga denna platta! (8)

Mr. Tankian är numera så stor att han själv kan ge ut låtarna som inte platsat på någon SOAD-platta. Okej. Kul för honom. (4)

Kanske inte riktigt samma skarpa svängningar till hårt och brutalt som när han frontar SOAD men gillar man Serjs röst och sångsätt så är det ett givet köp. (6)

Flummigt, udda, varierande och dynamiskt. (7)

Klassiska New York-hardcorebandet visar att det fortfarande är att räkna med. Det hela känns aggressivt och målmedvetet men Roger Mirets sång blommar inte riktigt ut. (6)

Hockey-körer och hela köret! Trotjänarna vet vad som gäller när man kommer från New York och lirar hardcore! (7)

New Yorkbandet har färgat de grå håren, klippt sönder jeansen och spelat in en platta som känns förvånansvärt vital. (6)

En riktig pigg platta har hardcore-veteranerna från N.Y. presterat. Tummen upp. (7)

Gött tugg på gurorna men en platt produktion som inte ger det lyft bandet och låtarna behöver. (5)

AC/DC... nä, jag menar Broken Teeth spelar taggig och ruffig hård rock, men frågan är om man får plagiera så här mycket innan man blir polisanmäld. (6)

Hårdrock för hela slanten! Om du diggar AC/DC, Buckcherry och Beautiful Creatures är detta ett måste! (8)

Kan du leva med att Broken Teeth snor mer från AC/DC än Bonafide och Danko Jones tillsammans? Då har du charmig hårdrock till billigt pris. (5)

Skönt hårt rockande bitvis men AC/DC-flirten är bara för mycket. (4)

Skitigt och drivande garagerockigt gäng som lyssnat mycket på gamla hederliga AC/DC. (8)

Seether

Modern amerikansk radio-

“Finding Beauty In Neg- rock som svänger riktigt bra och har en hel del ative Spaces” “hooks” i sina låtar. (7) (Wind-Up, Sony/BMG)

Gung, groove och vemod! Som vanligt hittar man ett par klockrena hitlåtar när man lyssnar på Seether. Post-grunge som står ut ur mängden! (7)

Originalet Nickelback är inte överdrivet intressant. Kopian Seether är inte heller särskilt kul. (3)

Sydafrikanerna sticker ut en del och har en säregen stil som uppskattas, i en annars likriktad fåra. (6)

Ett gött rockigt gäng vars driv som till största delen för tankarna till Bon Scott eran med AC/DC med några undantag i en udda blandad kompott. (7)

Monster Magnet

Att sångaren Dave Wyndorf har knaprat lite väl mycket sömntabletter innan denna skivan tycker jag inte återspeglar sig i nya albumet, bandet känns mer fokuserat och piggare än på länge. (7)

Ärligt talat trodde jag att bandet skulle somna in efter Dave Wyndorfs överdos. Tur att jag hade fel. Plattan som är avskalad, smutsig och back-to-basic är grym! (8)

”Cyclone” och covern på Stones ”2000 Light Years From Home” är bra. I övrigt låter det mest som Ten Benson på tomgång. (4)

Magin från 90-talets alster från bandet är sen länge borta. Kan inte bli annat än besviken även om ett och annat spår lyfter efter några lyssningar. (4)

I hyfsad monster-anda har magneten dragit till sig några skitiga stänkare. Når ändå inte riktigt in i mål. (6)

“Land Of The Free - II” (SPV/Steamhammer, Border)

Kai Hansen & co´s power metal trallar på i vanlig ordning, dock börjar den vassa “edgen” försvinna ur låtarna mer och mer. (6)

Har aldrig varit något större fan av Gamma Ray. Men man får respektera herrarna, för att de vet hur gör man ett praktfullt heavy/ power metal album. (4)

Jag är besviken. ”Land Of The Free” är en av mina topp 5-skivor med tysk power metal. Den senkomna ”uppföljaren” känns som en blek kopia. (4)

Väl framförd power metal. En genre som jag inte alls känner mig hemma i och hujeda mig vad trött jag blir på detta efter några låtar redan. (3)

Kai och grabbarna visar åter hur metal låter i det fria landet utan att det känns återupprepande fast med stor igenkännandefaktor. (8)

Novembre

Välgenomförd atmosfärisk

rock som dock ibland blir “The Blue” lite väl svävande. (5) (Peaceville, Playground)

Italiensk gotisk rock/metal/ death som säkert river ner några applåder inom sin fanskara. Helt klart godkänt. (5)

Jag tyckte bättre om Novembre när bandet hette Catacomb och lirade dödsmetall. (3)

En mustig platta från italienarna som växer per antal lyssningar. Något att grotta sig i när vintermörkret lagt sig. (5)

Stundtals briljerar det i höstrusket bland dynamiska underligheter, brutalitet och finurligheter. (7)

Madina Lake

Dagens yngre generation av “rockers” gillar det säkert, och för min del får deras videos gärna spelas på MTV bara jag slipper se och höra dem. (4)

Vad sägs om en fluffig sufflé av pop/rock/punk/emo? Blanda New Found Glory, Aiden och Brand New så har du en riktline att gå efter. (4)

Tråkigt stereotyp och mer än lovligt radiovänlig emosmörja. Som dessvärre lär gå hem bland yngre generationer hårdrockare. (2)

Ganska intetsägande rock/ punk/emo. Kommer säkert vevas i radio till förbannelse dock. (3)

På latin hade det här kallats för ”Americana mainstreamus årus 2000talis”. (8)

Tolkar här några av sina egna favoritartister, allt från Black Sabbaths “Neon Knights” till Crosby, Stills, Nash & Youngs “Almost Cut My Hair”. Varierat, välspelat men något saknas. (5)

En coverplatta där Black Sabbaths “Neon Knights” sitter som en fläskläpp och Pink Floyds “Welcome To The Machine” sitter som en kotlettfrilla! (6)

”Take Cover” bevisar åtminstone en sak: Queensrÿche gör INTE särskilt bra ifrån sig som coverband! Årets kalkon. (2)

En coverplatta från Seattlebandet, kan det vara något? Nej, inte mer än en synnerligen seg och könlös historia. (2)

Jag trodde aldrig att jag skulle bli besviken på Seattlebandet, men det här var inte något vidare att lägga under julgranen. Drygt och segt. (5)

Bloodlights “Bloodlights” (Playground Music, Playground)

Serj Tankian “Elect The Dead” (Warner Bros)

Agnostic Front “Warriors” (Nuclear Blast, Sound Pollution)

Broken Teeth “Electric” (Textone, Border)

“4-Way Diablo” (SPV/Steamhammer, Border)

Gamma Ray

“From Them, Through Us, To You” (Roadrunner, Bonnier)

Queensrÿche “Take Cover” (Rhino, Warner)

Senaste nyheterna inom allt från klassisk punk till dagens tunga metal!

www.agonyzone.com Dagliga uppdateringar, community, recensioner, turneguide, tävlingar och mycket mer.

16 | Agonyzone - at your service since 1996

SNITT BETYG

AGONYCHECK 7,0 6,4 6,2 6,2 6,0 5,8 5,0 5,0 4,2 4,0


RECENSIONER I korthet A Life Once Lost (3) - “Iron Gag” [Ferret Music] Kraft, tyngd och groove! Bandets metal/thrash/hardcore är ett måste för dig som längtat efter ett band som låter som en blanding av Lamb Of God, Throwdown och The Haunted. [Roger Uddin] Alchemist (3) – “Tripsis” [Relapse, Border] Tungt, kraftfullt och industriellt från bandet som kommit att bli Australiens svar på norska Red Harvest. [Matts Halmerius]

The Accidents

Avatar

The Bones

Dia Psalma

Eddie Vedder

“Summer Dreams” Burning Heart Records (BAM)

“Schlacht” Gain (Sony/BMG)

“Burnout Boulevard” Century Media

“Djupa Skogen” Border

“Into The Wild” Sony/BMG

Okej: Ramones. The Pouges. Lite oi. Massa Svensk punk, typ Perverts, KSMB, Dr Zeke och kanske lite Attentat. Krydda med e smula country och 50-talsrock, allsångsrefränger och LÅTAR. Fy tusan vilket party! The Accidents från Örebro släpper sin andra skiva, och jag måste nog leta upp den första någonstans, för det här är bra så det stänker. Nej då, inget revolutionerande eller nyskapande, man gör musik utifrån gamla inkörda traditioner, med rötterna djupt i vad andra redan gjort tidigare. Men, det verkar som -utifrån min egen reaktion på “Summer Dreams”- att gubb-pubpunk är just exakt vad vi behöver vintern 2007. The Accidents håller skivan precis lagom lång, låtarna lagom korta och missar inte en chans att slänga in en refräng jag böjrar att sjunga med i redan första gången jag hör den. Dessutom klämmer man in en å annan mid-tempo-låt (genrens motsvarighet till powerballander?) som lovar spelningar i mer folkliga radiokanaler. Jag blir på lysande humör av The Accidents. – Ask yourself; What do you want for christmas, punk?

Avatar har kommit att bli en snabbt växande stjärna på den svenska dödsmetallscenen. Sedan debutalbumet, som kom för drygt ett och ett halvt år sedan, har åtminstone jag bara hört gott om det unga göteborgsbandet. Och även om jag nog tyckte att det fanns detaljer att förbättra på ”ettan”, så var det ingen tvekan om att kollektivet hade framtiden för sig. ”Schlacht” är alltså fullängdare nummer två från Avatar. Och om det fanns detaljer att förbättra på föregående ”Thoughts Of No Tomorrow”, så är nya albumet desto mer genomarbetat. Inledande tre låtar är starka, men det är när vi kommer fram till fjärde spåret ”4 AM Breakdown” som jag blir fullkomligt frälst. Avatar har lyckats få till den starkaste refrängen inom genren i år – skulle jag vilja påstå. Ett litet bevis på bandets kreativa styrka och mod att bryta ny mark inom en genre som absolut behöver förnyelse. Jag har inte för vana att höja melodiska dödsband till skyarna, det ska gudarna veta. Särskilt inte om det handlar om göteborgsmetal. Men, äras den som äras bör. Avatar kommer att bli en Sveriges nya stora dödsmetallexporter, det sätter jag en tunna skit på.

De sylvassa killarna i the Bones från Karlskrona är tillbaka med en rykande explosiv platta och bara titeln säger en hel del om innehållet. ”Burnout Boulevard” spinner loss direkt i första låten och sedan är det fullt race genom hela albumet. Här spelas det rak, röjjig, svettig, oljig, stå-inte-i-vägen-eller-fåen-käftsmäll- punk- rock’n’roll med känsla, driv och nästintill sinnesjuk energi. Enda nackdelen med albumet är att man som lyssnare kanske inte orkar upprätthålla samma energi som grabbarna i bandet. Det känns som att öronen blir andfådda mot slutet av plattan. Sådant går det ju att råda bot mot och till dig som behöver en ljudmässig smocka, kolla upp ”Burnout Boulevard”.

Legenderna är tillbaka. Inte en dag för sent. Det karatäristiska soundet har något så när behållts intakt samtidigt som reformeringen av det samma är ett faktum. Inledande “Norrsken” träffar mitt i prick, precis så som man vill att Dia Psalma skall vara anno 2007. Medlemmar av fanskaran modell äldre kan komma att sakna inslagen av den svenska folkmusik som på tidigare släpp varit väldigt påtaglig. Själv tycker jag det är skoj att vi får något nytt, det bevisar endast att punkband även dem kan vara framåtsträvande och utvecklas och handen på hjärtat - hur kul hade “Gryningstid 2” egentligen varit? Texterna träffar även dem i prick. “Blod” är en kall sanningsskildring av det svenska fotbollsvåldet som idag breder ut sig i landet, endast Dia Psalma kan skildra det såhär bra. Tyvärr håller skivans sista två spår, “Öga För Öga” och “Historien”, inte riktigt samma klass som resten av alstrets spår och därför sänks betyget en aning. Dock kan man inte vara mer än nöjd med “Djupa Skogen”.

Detta, Eddie Vedders första soloalbum utgör soundtrack till “Into The Wild”, det verklighetsbaserade dramat om toppstudenten Christopher McCandless och hans försök att hitta sig själv uppe i Alaska. Med detta som utgångspunkt accepterar jag något lättre kompositionen av denna produktion. Jag tas mellan finstämda guldkorn som “Long Nights” och “Society” till “I Am Mine” och “Trouble”, spår som vaggar fram i något högre tempo. Rakt igenom drivs allt framåt med den akustiska gitarren och förstås framför allt med Eddies karaktäristiska röst i fokus. Förstasingeln tillika covern “Hard Sun” är ett av de svagare spåren, men skivans avslutning är desto bättre. Finstämt så det förslår är det i både näst sista “End Of The Road” och sortin “Guaranteed” vars låttext för övrigt är alldeles lysande. Totalt sett är detta en bra skiva som troligt kommer växa när man ser filmen, och det är inte svårt att måla upp diverse tänkbara miljöer och filmsekvenser framför sig under skivans gång. Ovan nämnda “Long Nights” är tillsammans med avslutningen skivans absoluta höjdpunkter.

Johan Dahnberg

Helena Larsson

Kristian Forsell

Ted Bengtsson Matts Halmerius

All Time Low (3) – “So Wrong, It’s Right” [Hopless Records, Sound Pollution] Medryckande punk/rock/pop som har framtiden framför sig! Bandets debut är fylld med catchiga låtar och klistriga refränger. Givet för dig som har Blink-182, Panic At The Disco och Sum 41 i iPoden. [Roger Uddin] Apocalyptica (3) – “Worlds Collide” [Sony/BMG] Symfoniskt och kraftfullt i vanlig ordning. Men höjdpunkten är Till Lindemanns gästspel i covern på Bowies ”Heroes”. [Matts Halmerius] Bedlight For Blue Eyes (2) – “Life On Life’s Term” [Trustkill, Playground] Kommersiellt är detta gångbart, modern rock med inslag av college och emo. Som en blandning av Panic At The Disco och Goo Goo Dolls uppvarvat med Black Crowes komplex. Till bandets nackdel är att det är en aning för klent för att beröra och det där lilla extra saknas. Något för den som är inne på genren, annars faller plattan lätt i glömska. [Roger Uddin] The Birthday Massacre (2) – “Walking With Strangers” [RepoRecords, Sound Pollution] Taktfast rock/metal/industri/synth pop som sticker ut ur mängden. Som en synthaktig mix av The Gathering, Orgy och Lacuna Coil. [Roger Uddin] Chaos Blood (2) – “Fragments Of A Shattered Skull” [Siege Of Amida, Sound Pollution] Tjugotvå minuters punkig grindcore, inspirerad av Napalm Death. [Matts Halmerius] Coronatus (3) – “Lux Noctis” [Massacre, Sound Pollution] I grunden ganska ordinär gothic metal, som lyfts rejält av dyaden mellan sångerskorna Carmen R. Schäfer och Ada Flechtner. [Matts Halmerius] Dead Soul Tribe (3) – “A Lullaby For The Devil” [Inside Out, Border] Varierad och atmosfärisk alternativ progressiv metal/ rock som aldrig blir tråkig. Soundgarden-doftande “Lost In You” sätter sig direkt! För fans av Tool, Anathema och Stabbing Westward. [Roger Uddin]

Freevil

Greenleaf

Hardcore Superstar

Helstar

Lizzy Borden

“Freevil Burning” Nastified (Sound Pollution)

“Agents Of Ahriman” Small Stone records (Border)

“Dreaming In A Casket” GAIN

“Sins Of The Past” AFM (Sound Pollution)

“Appointment With Death” Metal Blade (Border)

Min fru, som hellre lyssnar på Foo Fighters, QOTSA eller Smashing Pumpkins än den musik jag normalt sett recenserar, fastnade tidigare idag vid en av mina affischer. En Defleshed-affisch med texten ”An Audial Assault In Twelve Rounds”. ”Vad betyder det där?” undrade hon. Och dum som jag är trodde jag givetvis att hon menade vad texten rent lexikalt betyder. Men när Freevils debutplatta ryker loss i stereon inser jag plötsligt vad hennes undran egentligen var och varifrån den kom. Det rör sig givetvis om en semantisk lucka. Vi som uppskattar extrem musik är i grunden lite konstiga. Vi gillar att bli golvade av det vi lyssnar på. Inte medryckta, uppmuntrade eller ens avslappnade. Vi vill att musiken ska kännas som en veritabel knockout. Och just därför går ”Freevil Burning” hem till hundra procent. Tomas Andersson och Roger Blomberg (ex-Denata) har tillsammans med Mique Flesh (ex-Witchery/Seance) skapat en platta som ger begreppet thrash en helt ny innebörd. Defleshed korsbefruktas med King Diamond och gamla Cradle Of Filth, på ett mycket snyggt sätt. Knocken sitter direkt och jag ligger och flämtar. Totalt golvad. Eller med andra ord – Freevil tar andan ur dig.

Har följt detta Borlänge band sedan demodagar. Debuten var ren stoner och en smula spacerock, ungefär som de flesta svenska band lät i början av millenniet. Uppföljaren var spretigare. Garage, psyk, stoner och 70rock i en och samma förpackning. Klart injektionsframkallande. Nu är det då dags för trean. Inledande ”Highway Officer” drar tankarna till jänkarna i Clutch vilket även gäller stämningarna i många låtar. Annars undviker Greenleaf effektivt de vanligaste stonerhindren. Musiken är intelligent. Det finns en plan bakom låtarna. Riffen glider snarare in i låtarna än dominerar, geniallt framförda av gitarristen Tommi Holappa (Dozer). Glädjande är att även Hammondorgeln hittat tillbaka till bandet och bidrar till ett fylligare sound. På sångfronten har det också hänt saker, ny bakom micken är numera Oskar Cedermalm (Truckfighters/ turnéaktuella med Fu Manchu) och även ansvarig för skivbolaget Fuzzorama Records. Ett lyckat nyförvärv.

Uppföljaren kritikerrosade självbetitlade föregångaren är äntligen här. Bandets sentida mer hårdrocksorienterade sound är något man verkligen tagit stadga på här men att följa upp en så komplett skiva som förra bör ses som en näst intill omöjlig uppgift. Som att följa upp “Dr Feelgood” eller “Apetite For Destruction” ungefär, ni som har förra skivan förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de fyra grabbarna från Göteborg inte lyckas. “Dreaming In A Casket” är en klockren hårdrocksskiva med inyour-face-riff, sing-a-long-refränger och en stenhård produktion och det känns äntligen som om bandet verkligen fokuserat på vad de är bäst på och framförallt så känns spelglädjen 100% genuin och går nästan att ta på emellanåt. “Sensitive To The Light”, “Dreaming In A Casket” och “Sophisticated Ladies” är givna hits men jag saknar litegrann en “We Dont Celebrate Sundays”, en sådan där riktig topp som etsar sig fast efter bara en halv lyssning. Jocke Berg kniper härmed platsen som Sveriges i absolut särklass bästa rocksångare, en mer värdig ersättare till Steven Tyler har aldrig skådats! “Dreaming In A Casket” kommer inte att göra någon besviken! En “World Domination Tour” kommer snart att bli faktum! Kristian Forsell

I nittonhundraåttiotalets sista flämtning släpptes ett album som kom att göra ett stort intryck på undertecknad. Albumet, ”Nosferatu”, var den sista plattan med amerikanska Helstar, innan bandet gick skilda vägar. På den tiden kom den mesta av min musik från blandband, inspelade av kamrater med äldre bröder. Själv har jag inga äldre bröder och därmed blev blandbanden min kontakt med hårdrock och metal. Den fysiska skivan fick jag aldrig få tag i. Därför har Helstar varit ett slutet kapitel för mig i många år. Fram tills nu. Helstar återförenades nämligen förra året. Återföreningen lovas innebära ett nytt fullängdsalbum under nästa år, men som en uppvärmning släpps denna samling med nyinspelade guldkorn från åttiotalsplattorna. För mig är det ett kärt återseende, framförallt vad det gäller låtarna från ”Nosferatu”-plattan. Det var nämligen på den plattan som bandets mörka heavy metal (”dark metal”) nådde sin höjdpunkt. Men materialet från de föregående plattorna ”Burning Star”, ”Remnants Of War” och ”A Distant Thunder” är givetvis också kul att höra. Liksom de båda nyskrivna spåren ”Tormentor” och ”Caress Of The Dead”, vilka bådar gott inför det kommande albumet!

Lizzy Borden är ett band med anor. Ända tillbaka till 1890… förlåt 1980-talet för att vara exakt. Det första årtiondet i bandets historia skulle också utgöra guldåldern. På den tiden var Lizzy Borden ett stolt skepp på Los Angeles glam-scen. Men också en pionjär inom thrashpowergenren. Frågan är hur bra receptet håller till dags dato. Det börjar bra. ”Abnormal” är en stark inledare, med vibbar till ett annat thrashinspirerat power metalband – nämligen åttiotalets Helloween. Titelspåret håller också hög kvalitet, liksom de närmast efterföljande spåren. Hela första halvan av plattan är faktiskt ganska okej. Men liksom åttiotalsmusiken en gång i tiden blev förbisprungen av tiden, tråkig och förklarad obsolet, så tappar albumet efterhand mark. Åttiotalsglam är stundtals väldigt charmigt. Men bara om låtarna är riktigt bra. Och bara en liten stund åt gången. ”Appointment With Death” håller inte hela vägen. Väl framme vid avslutande ”The Darker Side” har jag hunnit bli ordentligt uttråkad. Ska det här kollektivet fortsätta försöket att rida på de senaste årens glamnostalgivåg, så är jag rädd att bandnamnet åtminstone i min bok kommer att ändras till Lizzy Boredom.

Matts Halmerius

Thomas Olsson

Matts Halmerius Matts Halmerius

Enthroned (3) – “Tetra Karcist” [Napalm Records] På sin sjunde fullängdare låter Enthroned lyssnaren förstå vilken rutin bandet sitter inne med. Det ges inga utrymmen för några misstag vilket i sin tur kan resultera i att skivan emellanåt låter lite väl snygg och välproducerad. Snygg black metal med både tempo och atmosfär. [Anders Brorsson] Epica (2) – “The Divine Conspiracy” [Nuclear Blast] Det är en bra produktion och välspelat men det är inget nytt i genren med progressiv episk, metal med operasång och det blir ganska enahanda i längden. För er som gillar Epica sedan tidigare blir ni säkert inte besvikna, men jag tycker att det blir för mycket av det goda. [Magnus Ek] Evile (3) – “Enter The Grave” [Earache, Sound Pollution] Debut från brittiska thrashbandet, som spelar i klassisk bay area-stil. [Matts Halmerius] Ghost Brigade (3) – “Guided By Fire” [Season Of Mist, Sound Pollution] Finsk välslipad, nerklottrad och smutsig rock/metal/goth/death som aldrig målar in sig i ett hörn. I ena stunden kryptiskt, i andra klistrigt. Låter det splittrat? Det är det inte, bandet ger mersmak! [Roger Uddin] Gutworm (2) – “Disfigured Narcissus” [Anticulture, Sound Pollution] Skoningslös metal/death/thrash som blåser ut öronvaxet! Med mindre väsande sång och en mer detaljerad ljudbild så hade betyget åkt upp ett snäpp. Fans av Kataklysm, Bolt Thrower och Amon Amarth borde inte känna sig helt vilsna. [Roger Uddin]

Agonyzone - at your service since 1996 | 17


RECENSIONER The Harrowed (2) – “The Harrowed” [Massacre, Sound Pollution] Australiens coolaste dödsmetallband heter Sadistik Exekution. Inte The Harrowed. [Matts Halmerius] Hell N´ Diesel (3) – “Passion For Power” [Smilodon] Hell N’ Diesel spelar ösig glam/sleazerock av det skitigare slaget. Av bilderna på skivkonvolutet att döma så är det smink, sprit och cigaretter som gäller för dessa killar. Musikaliskt påminner de om Glorious Bankrobbers med ett drag av Hardcore Superstar. [Helena Larsson] Himsa (4) – “Summon In Thunder” [Century Media] Här blandas metal, thrash, hardcore och death på ett ypperligt sätt! Något för dig som diggar Construcdead, Darkest Hour och As I Lay Dying. Slagkraftigt och riktigt bra! [Roger Uddin] Illogist (2) – “Insight Eye” [Candlelight/Willowtip, Sound Pollution] Teknisk och rytmisk death, som säkerligen kan inspirera många musiker. För oss andra är det föga underhållande. [Matts Halmerius] Malevolent Creation (2) – “Doomsday X” [Massacre, Sound Pollution] Dödsmetallveteranen har tappat fokus på tyngd och snöat in på Power Metal-solon. [Matts Halmerius] Nodes Of Ranvier (3) – “Defined By Struggle” [Victory Records, Border] Metal/thrash/hardcore som faller dig på läppen om du även diggar Darkest Hour, Lamb Of God och Himsa. Välriktad aggression mot trumhinnan! [Roger Uddin] October File (3) – “Holy Armour From The Jaws Of God” [Candlelight, Sound Pollution] Med ena foten i hardcore och den andra i punk presterar October File ypperligt tung och svängig metal. [Matts Halmerius] On Parole (3) – “Classic Noise” [Punk ‘n’ Drunk, Universal] On Parole från Göteborg debuterar med plattan “Classic Noise”. Blanda Motörhead med Rolling Stones, Faces och New York Dolls. Skaka eller rör om och vips – du har On Parole. [Helena Larsson]

Mortal Sin

Nifelheim

Nightmare

Prong

Shatter Messiah

“An Absence Of Faith” Armageddon (Sound Pollution)

“Envoy Of Lucifer” Regain (Sound Pollution)

“Genetic Disorder” Regain Records (Sound Pollution)

“Power To The Damager” AFM (Sound Pollution)

“God Burns Like Flesh” Dockyard 1 (Sound Pollution)

Hör du till dem som tycker att Metallica’s ”Black Album” var ett syndafall och en styggelse? Att Hetfield och gänget sedan dess förlorat sina rötter och numera vandrar den breda vägen. Och att band som Exodus, Testament, Death Angel och Megadeth gjort musik att älska till? Då borde du känna till, eller åtminstone se till att lära känna, Australiens svar på den gamla Bay Area-thrashen: Mortal Sin. Det är inga duvungar vi har att göra med. Redan 1985 såg Sydneybandet dagens ljus och betraktades då som det första riktiga thrashbandet från den gamla brittiska kolonin. För mig är längden på biografin ett plus i kanten. Jag hyser en stark skepsis till nybildade band som försöker låta som thrash gjorde på åttiotalet. Men band som de facto grundades då och snarare vägrat låta sig påverkas av kronologiska spektakel som ”utveckling”, håller jag desto högre. För det mesta, åtminstone. Mortal Sin är alltså inget 2000talsband. Här finns inga influenser av hardcore, metalcore, Haunted eller Meshuggah. Däremot välbekant ljudande riff och omistliga sångtitlar som ”Out Of Darkness”, ”Deadman Walking” och ”Say Your Prayers”. En nostalgiorgie med andra ord.

Inför en ny Nifelheimplatta är jag som ett barn på julafton. Så har det varit ända sedan bandets självbetitlade debutplatta släpptes för tolv år sedan. När ”Envoy Of Lucifer” dök upp hemma hos mig var det således ett efterlängtat ögonblick. Kanske var mina förväntningar lite väl uppskruvade. Första intrycket av nya skivan kändes nämligen platt! Efter förra alstret, det sju år gamla vidundret ”Servants Of Darkness”, hade jag förväntat mig att bli fullkomligt golvad. Den gången kändes det som att död och förruttnelse i koncentrerad form sprutade ut genom högtalarna. Men ”Envoy Of Lucifer” förmedlar inte en lika stark atmosfär. Det finns ingen ”The Bestial Avenger” eller ”Into The Morbid Black” den här gången. Intrycket är ett Nifelheim som tagit ett steg tillbaka. De senaste åren har bandet börjat uppträda live och jag tror att detta påverkar låtskrivandet. Förr uppträdde Nifelheim aldrig och sket följaktligen högaktningsfullt i om bandet skulle klara att framföra låtarna live. Nu är situationen en annan. Och även om ”Envoy Of Lucifer” är en riktigt jävla bra platta – en av de mer intressanta i år – så lyckas inte Nifelheim motsvara förväntningarna till fullo.

Jag är verkligen inte den som springer omkring och jublar över power metalband i onödan. Det ska gudarna veta. Snarare tvärtom, genren är i mina ögon väldigt problematisk. Befolkad av nittio procent rena tramsband och sju procent halvbra eller hyfsade akter, är ratiot till och med sämre än inom black metal. Men så finns det en liten del band som faktiskt spelar riktigt bra. Åttiotalets Helloween var ett sådant. Franska Nightmare når i och för sig inte riktigt upp till samma nivå som nyss nämnda germanska storhet. Men hamnar ändå inte jättelångt efter. Soundet är kraftfullt, bitvis thrashigt och explorativt utan att bli pretentiöst. Det enda som saknas är egentligen en Hansen/ Weikath-skruvad neoklassisk historia i stil med ”Dr. Stein” eller ”Future World”. Sedan vore receptet fulländat. Och i ett större perspektiv står allting solklart. Det kan så vara att ”Genetic Disorder” inte är den bästa platta någonsin från power metalgenren. Men den är ändå en riktigt bra platta. Och det kanske viktigaste av allt: Det franska kollektivet sopar mattan med de flesta av sina samtida tyska, svenska, finska eller övriga kollegor.

Efter några år i Danzig och de senaste i Ministry, är en av vår planets argaste män tillbaka. Tommy Victor är ingen kille som gillar ljuva kärleksballader direkt. Stenhårt manglande av thrash/hardcore/industri och metall har genom åren blivit Prongs recept. Så låter det även nu. Möjligtvis att thrashen har fått lite mer utrymme. Men staccatogitarrerna finns kvar. Killing Joke-vibbarna likaså samt det så typiska Prong soundet. Har gillat Prong sedan början av 90-talet och föll handlöst för låten ”Snap Your Fingers Snap Your Neck” och plattorna ”Cleansing” och ”Rude Awakening”. Drygt 10 år senare låter Tommy fortfarande lika förbannad och desperat. Soundet och Tommys röst har både varit bandets största styrka och akilleshäl genom åren. Låtmelodierna har följts åt, vilket även gällt refrängerna. Nya plattan “Power To The Damger” är inget undantag utan följer samma mönster. Visst finns det guldkorn som ”Pure Ether” eller ”The Banishment” men överlag så vet man vad man får.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Jag kanske framstår som en hopplöst inkonsekvent och velande stackare nu. Med tanke på min uttryckta skepsis mot Shatter Messiah’s ett år gamla förstlingsverk, menar jag. Och eftersom att jag efter vad det verkar gillar uppföljaren betydligt bättre. Men jag har mina skäl. ”God Burns Like Flesh” ÄR till att börja med faktiskt en bättre platta än föregångaren. Den är råare, tyngre, svängigare och ger ett mer robust intryck. Tycker jag. Inte minst märks det på titelspåret som är bra mycket starkare än på fjolårets ”Never To Play The Servant”. Fast bortsett vissa justeringar är det egentligen inte jättemycket som förändrats. Stjärnlaget, med Curran Murphy (känd från turnéer med band som Nevermore och Annihilator) i spetsen, är även denna gång förtjänstfullt samspelta. Och framför sin tekniska thrash metal med bravur. Det bestående intrycket av ”Never To Play The Servant” för ett år sedan var att den kändes perfektionistiskt pretentiös. Nå, ”God Burns Like Flesh” är lite mer avslappnad. Fast ska jag vara ärlig så har jag faktiskt börjat uppskatta Shatter Messiah anno 2006 mer och mer också över det gångna året… Matts Halmerius

Thomas Olsson

Matts Halmerius

Parkway Drive (2) – “Horizons” [Epitath, Bonnier Amigo] Hård och tung, men föga originell metalcore från Australien. [Matts Halmerius] Paul Sabu (2) – “Strange Messiah” [AOR Heaven] Paul Sabu spelar en lite hårdare form av AOR. Det är poppigt och sången fylld av energi. [Helena Larsson] Saltatio Mortis (1) – “Aus Der Asche” [Napalm Records, Sound Pollution] Hallå, vad händer här? Är detta på ploj eller på fullt allvar? Det låter som om Nordman och Sarek goes tysk medeltidskryddad schlagermetal. På sin höjd skoj att skratta åt. [Roger Uddin] Spinning Black Circle (3) – “s/t” [Spay Prod, Sound Pollution] Umeåbaserad Spinning Black Cirle återuppfinner hjulet med sin vemodiga, tunga och malande rock/metal. Trots dess mörka underton är det ruggigt atmosfäriskt och framförallt stämningsfullt. Det ungefär som att ta mörkret från Cult Of Luna och blanda upp med mystiken från Tool. [Roger Uddin] Sybreed (4) – “Antares” [Listenable, Sound Pollution] Sonic Syndicate får se upp! Sybreed vill också leka – och det schweiziska bandet hanterar de progressiva elementen bättre. [Matts Halmerius] Through The Eyes Of The Dead (3) – “Malice” [Prosthetic, Sound Pollution] Snabb och brutal deathcore, för fans av exempelvis Cannibal Corpse. Producerad av Erik Rutan. [Matts Halmerius] Ulver (3) – “Shadows Of The Sun” [Jester, Tuba] Ulver lyckas betydligt bättre som intellektuellt ambientband, än som det experimentella black metalband det en gång var. [Matts Halmerius] Whitechapel (2) – “The Somatic Defilement” [Siege Of Amida] Grymtande och gruffande death/crust/grind från avgrunden som maler ner varenda tand i käften till potatismjöl! Inget för den kräsne, däremot något för dig som gillar Behemoth, Cannibal Corpse och Hate Eternal. [Roger Uddin]

Skeletonwitch

Stalkers

Tourettes

Unexpect

Wolves In The Throne Room

“Beyond The Permafrost” Prosthetic (Sound Pollution)

“Yesterday Is No Tomorrow” One Little Indian Records (Border)

“Treason Songs” Armageddon (Sound Pollution)

“In A Flesh Aquarium” Ascendance (Sound Pollution)

“Two Hunters” Southern Lord

Alltsedan det att Defleshed annonserade sitt avsked från metalscenen för två år sedan, har jag känt mig ganska svältfödd på riktigt hård thrash. Och då menar jag riktigt hård thrash. Inte neothrash i Haunteds fotspår. Och inte rock’n’rollthrash i Sodoms eller Destructions skola. Skeletonwitch utgör således ett positivt inslag i min annars så novembergrå tillvaro. Förvisso är inte USA-bandet Skeletonwitch riktigt lika hårda som Defleshed var. Snarare ser vi här en mix mellan Defleshed-thrash och melodisk vikingadeath i Amon Amarth-stil. Men då går det ändå åt rätt håll, skulle jag vilja påstå. Dessutom är det kul att se ett så pass ”ungt” band (kollektivet har blott fyra år på nacken) spela musik enligt sin egen övertygelse. Till skillnad från alla dessa oräkneliga dussinband som lyssnat lite för mycket på sina skivbolagsbossar. Eller tittat lite för mycket på topplistorna över försålda skivor. ”Beyond The Permafrost” är blott bandets andra fullängdare, men Skeletonwitch har redan börjat göra sig ett namn inom väl valda kretsar. Jag hoppas och tror på en fortsatt god framtid för Ohiogänget. Någon form av rättvisa finns det väl ändå kvar i världen…

Det här var en trevlig bekantskap, definitivt! Stalkers kallar sig “Brooklyn punks playing Brooklyn punk rock”, och jag har inget emot deras beskrivning. Det vore för lätt att kalla dem “koola herrar som klarat sin Ramones-hemtenta”, men visst finns Ramones ande där. Fast lite mer boogie-osande riff, en rätt otydlig sång, och inte riktigt helskärpta låtar. Det smyger sig in korn av The Smiths, lite Engelsk punk à la Buzzcocks och the Damned, lite Searchers, som påminner oss om att också Ramones jobbade med Phil Spector. Det är helt enkelt så, att när de flesta kopior snöar in på gitarrmangel och tuggummirefränger, så spanar Stalkers åt fler håll. Produktion med pålagd fuskpublik, lite akustiska gitarrer och annat, bevisar bredden i bandets sett att göra musik. Jag känner massor av sympati för Stalkers och blir leende under varje låtintro.

Jag ska börja med att tillkännage följande: Vid refrängen till Tourettes ”Seasoned In Destruction” är jag på god väg att greppa luftgitarren och ge mig upp på vardagsrumsbordet. Endast självbevarelsedriften håller mig tillbaka. Det vore ju dumt att bryta nåt, liksom… Tredje spåret på ”Treason Songs” är glädjeämnet på skivan. Här sitter Bay Area-influensen klockrent. Som en fläskläpp. Hade det funnits fler refränger som denna på skivan så hade såväl mitt intryck som betyget varit en bra bit bättre. ”Seasoned In Destruction” är nämligen också ett av få riktiga glädjeämnen på plattan. I övrigt är det en ganska tråkig historia vi har att göra med. Michele Maddens och Ashley Mannings påstådda innovativa förmågor och fantastiska kreativitet märker jag föga av. Det huvudsakliga upplägget består av gamla Panterariff. Vilka blandas upp med Lamb Of God och serveras fisljummet med två sorgsna salladsblad och avslagen dricka. Det duggar inte speciellt tätt mellan finesserna, om man säger så. Ashley Manning & co behöver komma ut lite. Lyssna på nya influenser och inte minst försöka bringa lite liv i varandras musicerande. Just nu är det både stelt och tråkigt.

När jag som lärare läser igenom och bedömer studentarbeten i stil med PM och uppsatser brukar jag använda en röd penna. Markera stycken, kladda runt och kommentera. Vid ett stycke som är nästan en A4-sida långt skriver jag ”rörigt”. Någon annanstans är kommentaren ”Viktigt! Utveckla!” eller kanske i stället ”stolpigt” eller ”flytta detta till ett eget stycke”. Jag pekar med hela handen om hur det där arbetet vilket det nu är, ska struktureras om för att den berömda röda tråden tydligare ska framgå. Och vilka stycken som ska utvecklas, kortas eller helt och hållet tas bort. Jag vill göra så med ”In A Flesh Aquarium” också. Med röd penna och kommentarer peka ut med hela handen var fokus bör ligga. Och var någonstans stycken borde utvecklas eller kortas eller tas bort helt. Unexpect är nämligen ett band med många idéer som spänner över många genrer. Men det saknas struktur och som lyssnare blir jag helt vilse i pannkakan. Det är som om Diablo Swing Orchestra slagit sig ihop med Akercocke och From A Second Story Window, för att börja spela mathcore. Resultatet är i och för sig spännande, men samtidigt föga lättlyssnat och tämligen svårsmält.

Ibland dyker det upp band som lyckas med att förmedla en kylig och miserabel känsla som inte går att beskriva i ord så jag låter helt enkelt bli att ens försöka. Man känner direkt när det händer och som ni säkert förstår så är Wolves In The Throne Room ett utav dessa banden. Inför ”Two hunters” som är bandets andra platta, debuten bar namnet ”Diadem of 12 stars”, så har det amerikanska skivbolaget Southern Lord återigen lyckats med att hitta ett intressant band i denna oändliga djungel av dynga och skräp. Skivan innehåller tre låtar samt ett intro men lyckas trots de få låtarna klocka in på dryga 46 minuter, det är alltså inga Ramonesdängor vi snackar om här. Det handlar om black metal där primitivt monotona tongångar i stil med tidiga Burzum blandas med pampigare partier där den vanliga skriksånger byter plats med en ren kvinnovariant. Det är svårt att peka ut vad som skiljer Wolves In The Throne Room från de flesta andra black metalband men någonting är det, kanske den tidigare nämnda känslan som är så svår att beskriva. Jag anser att ”Two hunters” är en utav årets absolut bästa skivsläpp och får återigen erkänna och berömma Southern Lords fingertoppskänsla.

18 | Agonyzone - at your service since 1996

Johan Dahnberg

Matts Halmerius Matts Halmerius

Matts Halmerius

Anders Brorsson


INDEPENDENT MUSIC FOR INDEPENDENT PEOPLE

EASY ACTION - EASY ACTION NU KOMMER BANDETS DEBUTPLATTA INNEHÅLLANDES BÅDA VERSIONERNA SOM GAVS UT NÄR DET BEGAV SIG. DESSUTOM HELA NIO BONUSLÅTAR! 80-TALS GLAM SOM BÄST! DIESEL & GLORY / DEF & DUMB

MUSTIC PROPHECY - SATANIC CURSES DARK-POWER-METAL KUNGARNA ÄR TILLBAKA! DETTA ÄR UTAN TVEKAN BANDETS STARKASTE ALBUM HITTILLS. PROVLYSSNA PÅ: www.mysticprophecy.com MASSACRE RECORDS

VENESIA - DISTRACTIVE KILLUSIONS ETT STORARTAT ALBUM MED VÄLSPELAD SYMFONISK BLACK METAL. MED MEDLEMMAR FRÅN VADER OCH BEHEMOTH. CHECK IT OUT! NAPALM RECORDS

THE DUSKFALL - DYING WONDERS OF THE WORLD ENASTÅENDE SVENSK DEATH METAL. HÅRT OCH MELODIÖST. PRODUCERAT AV DANIEL BERGSTRAND (IN FLAMES). mISSA INTE BANDET LIVE UNDER DECEMBER MÅNAD I BL.A. LULEÅ, UPPSALA OCH GÄVLE. MASSACRE RECORDDS

VICIOUS ART - PICK UP THIS SICK CHILD GRYM DEATH METAL MED EX. MEDLEMMAR FRÅN ENTOMBED, DARK FUNERAL OCH GRAVE. ETT MÅSTE I SKIVHYLLAN OCH ETT MÅSTE FÖR ALLA SOM ÄLSKAR METAL!! TARGET

FACHESHIFT - RECONCILE KANONDEBUT FRÅN SVENSKA FACESHIFT. BANDET BESTÅR TILL MESTADELS AV MEDLEMMAR FRÅN ETERNAL OATH. ETT MÅSTE FÖR FANS AV PARADISE LOST´S MÖRKER, KILLSWITCH RIFFKONST OCH LINKIN PARK´S OCH TAKIDA´S STORA REFRÄNGER. BLACK LODGE

AVANTASIA - LOST IN SPACE EP - PART 1 & 2 TOBIAS SAMMET FRÅN EDGUY SLÄPPER NU TVÅ OLIKA EP´S SOM EN FÖRSMAK AV DET KOMMANDE ALBUMET. HÅLL UTKIK I DIN BUTIK EFTER ”LOST IN SPACE” PART ETT OCH TVÅ. NUCLEAR BLAST

SVARTSOT - RAVNENES SAGA SVARTSOT ARA VÄXER OCH VÄXER OCH DET SAMMA GÖR GENREN FÖR FOLKMUSIK INSPIRERAD METAL. DESSA DANSKAR GÖR DENNA STIL TILL SIN EGEN OCH VISAR HUR DET SKA LÅTA. NAPALM RECORDS

CONCEPT OF GOD - VISIONS NÅGRA AV SOLITUDE AETURNUS MEDLEMMAR TOG ETT BREAK FRÅN SA OCH FRAMSTÄLLDE DETTA DOOM-METAL-MONTER. HELT OSLAGBART INOM GENREN - ETT GIVET KÖP! MASSACRE RECORDS

LADDA NER COOLA RINGSIGNALER! Skicka JOIN SOUND i ett sms till 72246 så får du en gratis lista på ringsignaler med bla Candlemass, Dimmu Borgir, Hammerfall, In Flames, The Kristet Utseende, Nightwish och Sabaton direkt till Din mobil.

TWISTED SISTER A WICKED CHRISTMAS - LIVE TWISTED SISTER AVSLUTAR SIN KARRIÄR MED DENNA FÖRGYLLDA LIVESPELNING MED MASSOR AV HITS OCH KLASSISKA JULLÅTAR I NYA VERSIONER. FIRA EN ÄKTA METAL X-MAS I ÅR! DEMOLITION RECORDS

V/A - 20 YEARS OF NUCLEAR BLAST THE KRISTET UTSEENDE ÖKÄNDA BOLAGET NUCLEAR BLAST FRÄLSNINGSPROCESSENS ANDLIGA INFERNO- DVD FYLLER 20 ÅR OCH FIRAR DET MED ATT FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ DVD. KOMMER I TVÅ SLÄPPA TVÅ VERSIONER AV DENNA BOX, VERSIONER, EN VANLIG DVD OCH EN EN MED CD´S OCH EN MED DVD´S. LIMITERAD I PSALMBOKSUTFÖRANDE MED EN FULLMATAD MED VIDEOS, MUSIK OCH BONUS CD-SINGLE, ”DEVIL CITY SKATERS”. DOKUMETATIONER. ETT MÅSTE!!! LIVE FRÅN MARIESTAD NUCLEAR BLAST BLACK LODGE

w w w. s o u n d p o l l u t i o n . s e

Agonyzone - at your service since 1996 | 19


20 | Agonyzone - at your service since 1996


PRE-LISTENING, MERCHANDISE AND MORE:

W W W. N U C L E A R B L A S T. D E Agonyzone - at your service since 1996 | 21


AT THE GATES

JONAS OM ATG-ALBUMEN

Efter nyheten om At the Gates återföreningen beslöt vi oss för att kolla upp det hela lite närmare. Vi bokade in en intervju med den något glömska gitarristen Jonas Björler. Efter att ha väntat en lite för lång stund vid Kopparmärra i Göteborg i blåst och kyla, ringde vi upp Jonas igen för en liten påminnelse om tiden. Efter en kvart dök han upp och vi stolpade in på närmaste fik för lite varm dryck och en pratstund om At the Gates stundande återförening och lite grann om det som var förr. Jonas berättar inledningsvis om att iden till en återförening har funnits i några år men att de först i år gjorde slag i saken. – Vi kommer främst att spela på festivaler runt om i Europa i sommar och förhoppningsvis ett avslutningsgig på en klubb här i Sverige, berättar Jonas. Sättningen kommer att bli densamma som på deras två sista skivor, ”Terminal Spirit Disease” och ”Slaughter of the Soul”, med Martin Larsson på gitarr, men ett litet gästspel av originalgitarristen Alf Svensson verkar också kunna bli möjligt. – Fokus kommer mest att ligga på just ”Terminal” och ”Slaughter” men givetvis kommer vi att köra lite äldre material också. Att intresset för At the Gates alltid varit stort märks bland annat på att Earache Records har gett ut ”Slaughter of the Soul” för tredje gången. – USA verkar hungra som mest efter oss, så vi hoppas också på att kunna komma dit, och även en sväng till Japan för några gig också. Allt kommer att avslöjas nu i December, berättar Jonas. Det faktum att killarna i At the Gates är upptagna i andra band som t.ex. The Haunted och The Great Deceiver bekymrar inte Jonas det minsta. Det rör sig om 3 månader nästa sommar, mellan juni och augusti, så det enda som krävs är noggrann planering, säger han. – The Haunted och alla andra band vi är involverade i kommer inte att avstanna utan vi kommer att hinna med lite grejer in emellan. Han berättar vidare att inga nya inspelningar kommer att göras, utan det rör sig enbart om livespelningar. Att gå in i studion och försöka toppa ”Slaughter of the Soul” känns lite dumt. Och visst kan man hålla med lite i dom tankebanorna. Att toppa ett mästerverk är nog en omöjlighet.

Gardens of Grief (Dolores records 1991) Vi spelade in den under två dagar i februari 91 i Sunlight studio, Stockholm. En stressig inspelning men en riktigt bra debut.

ATG line-up 1995

Vi börjar prata lite om svunna tider och kommer in digt många riff i varje låt och ville överbevisa alla på alla vilda rykten om splittringen. Jonas berättar andra. Det där med låt skriveriet är ju något som tar om hur 5 månader av hårt turnerande efter ”Slaugh- flera år att bli bra på. ter” satte sina spår. För mycket alkohol och droger Att något hände med At the Gates när Martin kom skapade så pass mycket slitningar i bandet att en med hörs ju tydligt, men enligt Jonas berodde det splittring blev oundviklig. inte på att Martin blev medlem utan snarare på att – Man var ung och oerfaren då, men nu har man Alf inte var med längre. mognat och kan hantera det. Vi har ju alltid haft – Det var ju han som skrev dedär konstiga grejerna. kontakt sinsemellan, berättar han. Martin och jag Inte för att det är dåligt, hans riff är ju unika. När bor ju nästan grannar och Adrian pratar man med jag och Anders började skriva låtar blev det enklare ibland och dessutom har vi ju träffats ute på turné. och mer lättillgängligt. Tompa pratar jag med Live Magasinet Göteborg 1993. Ja det verkar inte råda lite då och då, så alla rykten om osämja någon tvekan om att mellan oss är bara återföreningen med taget ur luften. At the Gates kommer På frågan om vad Joatt bli framgångsrik. nas är mest respektive Intresset är stort och minst nöjd med undet ryktas om Wacken der tiden med At the Open Air och BloodGates svarar han: stock festivalerna – Mest nöjd är jag i sommar. En sak nog med ”Terminal”, är helt klar, när At de flesta tycker att the Gates ställer sig ”Slaughter” är bäst på scenen i Sverige men ”Terminal” har igen så kommer vi nog bäst låtar tycker att vara längst fram jag. utan öronproppar och – Ljudet på ”The red nackkragar. Ett släng in the Sky is Ours” är nog det jag är minst nöjd av nackspärr och obotlig tinnitus är ett litet pris att med. Även den blå skivan (With Fear I Kiss the betala för en sådan upplevelse. Burning Darkness) är det konstigt ljud på, det är mer produktionsmässiga grejer jag är missnöjd över. TEXT ALEX LOSBÄCK & STINA HOLSTAD Sedan så var man ju ganska ung då, man hade väl- FOTO AT THE GATES PRESS

The Red in the Sky is Ours (Deaf/Peaceville Records 1992) En riktig mardrömsinspelning. Vi spelade in skivan i en källare med en galning vid namn Hans Hall. Han kunde inte något om metal och var dessutom el-allergiker och satt med vita handskar på sig vid mixerbordet. Inspelningen var både jobbig och lång, tyvärr blev produktionen lidande då Hans inte alls fattade musiken.

With Fear I Kiss the Burning Darkness (Deaf/Peaceville Records 1993) Tillbaka till Sunlight i Stockholm. På grund av ett missförstånd så hade vi inte ens ett riktigt trumset på den skivan, så trumljudet är ganska skumt på skivan. Vi hade bara två veckor på oss att spela in så inspelningen blev ganska så stressad.

Historik - At The Gates At the Gates behöver väl knappast någon presentation. Alla som lyssnar på dödsmetall har garanterat någon gång lyssnat på dem. När nyheten kom den 18 oktober i år att At the Gates skulle återförenas hoppade undertecknad genom taket upp till grannen av ren eufori. Deras sista platta ”Slaughter of the Soul” är enligt vårt tycke en av dom absolut bästa dödsplattorna genom tiderna. Eftersom man är lite till åren så har man ju fått se dem live när det begav sig, men förväntningarna för återföreningen är enorma. Att ytterligare (efter 12 års väntan) få se dem live igen till sommaren är nästan helt ofattbart.

1988

startades ett av Sveriges första och mest betydelselika dödsband, Grotesque. Medlemmarna var Tompa ”Goatspell” Lindberg – sång, Kristian ”Necrolord” Wåhlin – gitarr, Peter ”Virgintaker” Nordgren – bas och Thomas ”Offensor” Eriksson – trummor. 1990 ersattes Kristian Wåhlin av Alf Svensson och senare samma år splittrades bandet.

1990

1990 startade Tompa och Alf ”At the Gates” och med Jonas Björler – gitarr, Anders Björler – bas och Adrian Erlandsson – trummor, var bandet komplett.

1991 1992

släpptes debutskivan ”Gardens of Grief” en 4-spårs EP på Dolores Records.

signade bandet på för Deaf/Peaceville Records och släppte ”The Red in the Sky is Ours”, bandets första fullängdare. At the Gates turnerade tillsammans med bl.a. My Dying Bride runt om i Europa.

22 | Agonyzone - at your service since 1996

1993

släpptes ”With Fear I Kiss the Burning Darkness” och Alf Svensson ersattes av Martin Larsson från svenska House of Usher. Samma år filmades en konsert i Nottingham som sändes i MTV Headbangers Ball och bandet turnerade med Anathema och Cradle of Filth.

1994

kom det stora genombrottet med skivan ”Terminal Spirit Disease” som innehöll 6 nya låtar och 3 livelåtar inspelade på Magasinet i Göteborg. At the Gates turnerade med Anathema och My Dying Bride och senare gav de sig ut på sin första headlining turné med Seance och Ancient Rites som förband.

1995

skrev de på för Earache Records och släppte ”Slaughter of the Soul”, deras mest framgångsrika skiva. En skiva som bildade skola för vad som kom att kallas ”the Gothenburg sound” Skivan blev framröstad som bästa album 95 av Close Up Magazine och en Grammy nominering följde.

Terminal Spirit Disease (Peaceville Records 1994) ATG line-up 1992

1996

turnerade At the Gates oavbrutet. Först med Unleashed i Europa. Sedan ytterligare en headline turné i England innan de begav sig till USA tillsammans med Morbid Angel för att senare göra ytterligare en turné i USA med Napalm Death. Och en tur i Europa med Napalm Death och Crowbar. Allt turnerande skapade slitningar i bandet USA-turné med Napalm Death och tvillingarna 1996 Björler lämnade bandet. Efter det kom beskedet: At the Gates splittras och lämnade kvar ”Slaughter of the Soul” som ett monument av svensk dödsmetall när den var som bäst. Senare återfanns medlemmar från At the Gates i band som The Haunted, Cradle of Filth, The Great Deceiver, The Crown, och Lock Up för att nämna några.

Första skivan som vi hade lite mer tid på oss. Kändes som att vi fick mer koll över inspelningen och produktionen. Så den skivan jag är riktigt nöjd över. Den blev ju samtidigt lite av ett genombrott för oss.

Slaughter of the Soul (Earache Records 1995) Nu hade vi äntligen gott om tid på oss, 6 veckor i studion. Man kunde ta det lite lugnt och inte stressa igenom inspelningen. Tack vare det fick vi ju ett jävligt bra resultat.


HARDCORE SUPERSTAR/THE KULL/KRÖNIKA

Hardcore Superstar har hittat hem

KRÖNIKA # 7 En musikjournalists sjukdomsjournal Av: Thomas Olsson Precis som alla andra jobb, kan yrket eller hobbyn att vara musikjournalist, ha sina sidor. Visst att träffa rockartister är givetvis häftigt. Att få en och annan gratis öl, sitta och glassa i en turnébuss eller försöka överrösta ett soundcheck, kan kanske låta lite romantiskt. Och visst, det är det… ibland. Vissa artister pratar oavbrutet andra svara knappt på tilltal. Men så är det. Alla är vi olika. Är jag ute på festivaler eller olika konsertställen och just gjort en intervju är det snart dags att börja jobba igen, liverecensionen. Har nu gjort detta så ofta att mina fingrar automatiskt söker sig till kavajens innerficka i jakten på en penna. För att i nästa sekund leta igenom de övriga fickorna efter ett block. Helt naturligt och inget konstigt med det, åtminstone inte i denna situation…

Med sitt omåttligt hyllade album ”Dreamin’ In A Casket” har Hardcore Superstar nu klivit in i hårdrockens elitserie. Göteborgskvartetten lär befästa sin position i och med ytterligare en mastodontturné. Först i mars återvänder bandet till Sverige och då på de större arenorna. Mediernas gödslande med getingar och plustecken tror sångaren Jocke Berg beror på att gruppen nu äntligen hittat sin stil. - Det tar ett gäng år att forma ett band och hitta hem. Först på vår förra självbetitlade platta började bitarna falla på plats. Alla i bandet lyssnar på så otroligt mycket musik så det har tagit lite tid att hitta sin nisch.

NISCH En nisch som stavas aggressiva riff med klistriga allsångsrefränger. Eller sleazethrash, som vokalisten vill kalla musiken på ”Dreamin’ In A Casket”. Ett intro inspirerat av den gamla sci-fi rullen ”Flykten från New York” sparkar igång det aktuella albumet som även gästas av gitarrvirtousen Mattias ”IA” Eklund. Jocke skrattar när jag undrar om flirten med japanerna är medveten. - Det är sant, IA är ju en legend där borta. Vi har också stor publik i Japan, men det hade vi faktiskt inte en tanke på. Han är en gammal bekant och det där med att lira gitarr kan han ju onekligen. Gruppen har hunnit spotta ur sig

THE KULL

Engelsk indierock med drag av psykadelia. Albumdebut i november. Skandinavienturné i början av nästa år. Dags att lägga namnet The Kull på minnet.

TEXT THOMAS OLSSON FOTO SAM HEMPTON

För något år sedan lyssnade jag på en singel från ett engelskt lovande band som hette The Kull. Jag small av direkt! Sångaren lät som Franz Treichler (Young Gods) och musiken var larmig psykadelisk indierock. Jag kontaktade skivbolaget och snart satt jag med en av bandets gitarrister David Startin i luren. Jag är grymt imponerad av er första singel. Kan du berätta lite om den? - Yeahh. Det finns inga andra band att lyssna på förutom oss. Allt annat är skit. Bla, bla, bla. Ungefär så intressant och så givande blev resten av intervjun. På grund av diverse substanser blev det mycket prat men egentligen inget sagt, om ni förstår vad jag menar… Blev därför själaglad när bandet plötsligt dök upp i Göteborg en regning söndagskväll i september. För även om jag var dödstrött och regent öste ner, fanns det inte en möjlighet i världen att jag skulle missa det – trots att bandet inte skulle gå på förrän runt midnatt. Anledningen till kvällens besök är att The Kull skall skriva på ett kontrakt med det göteborgska skivbolaget Ilumnirec. När beräknas debuten finnas ute? - Går allt som planerat kommer fullängdaren” Transference” den 12 november,

fem fullängdare sedan år 2000. Det verkar gå av bara farten. - Ja det gör det absolut. Förut hatade jag att vara i studion men sedan förra skivan har det varit mycket enklare. Då lade jag sången på en vecka, nu tog det bara lite mer än fyra dagar. Anledningen är en mer avslappnad stämning i gruppen. Medlemmarna har äntligen kommit i fas med varandra och Jocke beskriver bandet nu som en enad front. - I somras släpptes den guldsäljande singeln ”Bastards”. Ett smakprov från kommande plattan trodde alla inklusive medlemmarna själva. Så blev det inte. Vi märkte att vi hade sanslöst många låtar. Vi hade lätt kunna släppa ett dubbelalbum, men bestämde på ett tidigt stadium att det bara skulle vara tolv spår. Vi ville ge en annan låt chansen istället för att ta med ”Bastards”. Det var jobbigt nog att sålla ned de nya låtarna till tolv stycken. Att gruppen är nöjd med nya albumet märks. På turnén som precis har börjat luftas hela åtta av de nya kompositionerna. Stommen i setlistan utgörs av material från säger textförfattaren, sångaren och gitarristen Andy Shipley. Därefter hoppas vi på en Europa och Skandinavien turné i början av nästa år. Även om så gott som hela bandet är samlat är det oftast Andy Shipley som för talan. Basisten Matt Holt, gitarristen David Startin och keyboard/gitarristen James Taylor känns ändå engagerade och lägger till lite då och då. Bandets ordinarie trummis Daniel Greatorex har råkat ut för en ryggskada hemma i England och är för kvällen ersatt av en lokal förmåga. Varför skall man lyssna på er? Frågan blir lite hängande i luften. Andy sneglar lite osäkert på de andra och ser frågande ut. - Vad menar du? Precis det jag säger. Det finns miljontalsband därute varför ska man ägna tid åt just er? - Ah, säger Andy, nu förstår jag. För det första är vi ärliga. Vi kör vår grej och hoppar inte på några trender. Melodierna är viktigast därefter kommer texterna. Vi är alla födda och uppvuxna i Nottingham. Med andra ord, vanliga engelska arbetarsöner som inte glömmer sina rötter. På vilket sätt kan man märka det? - Ta bara vår första singel, fortsätter Andy. Låten heter ”Tic-Tac-Toe” och är ett slanguttryck för att jobba övertid i kolgruvor. I 1800-talets England började man bryta kol, bland annat i vår hemstad Nottingham. Texten är väl på ett sätt vår hyllning till kolgruvearbetare som ofta fick jobba övertid, ett uttryck som kallades ”Tic-Tac-Toe”. Du kan väl inte mena att 1800- talets kolgruvebrytning har berört er personligen? - Jodå. Inte alltför långt bak i släkten har faktiskt många av oss både far och morföräldrar som jobbade med det. Därifrån har historierna gått i arv från generation till generation för att så småningom hamna hos våra föräldrar som berättat det för oss. Jag misstänker att er gamla premiärminister Margret Thatcher (1979 – 1990), inte står alltför högt i kurs? - Nej. Det var ju hon som beordrade att stänga gruvorna och drog ner landet i

de två senaste skivorna, det nya Hardcore Superstar, som Jocke kallar det.

FULLT ÖS Fansen kan följa turnélivet på Internet genom en videoblogg på MySpace. Vilken sida av turnerandet får man se? - Vi skäms inte, så man får se det mesta. ”Fullt ös medvetslös” som det heter i Göteborg, säger Jocke och ler. Det har hunnit gå tio år sedan Hardcore Superstar stormade in som en orkan på landets då obefintliga sleazescen. Jocke minns tillbaka på känslan han hade när gänget bildades. - Då var jag 23 år och hade den där lite naiva tanken om att bli störst i världen. Man siktade högt och ville bli lika stor som Slayer och Mötley Crüe. Med åren har jakten på berömmelse avtagit. Nu är det mer ”kommer det så kommer det”. Av en enig kritikerkår att döma är det nu som det är dags. Hardcore Superstar kommer att bli lika stora som idolerna. TEXT CARL LINNAEUS FOTO SNOWY SHAWN arbetslösheten. Vem kan vara stolt över henne? Om du kollar på omslaget till vår först singel ser du ungefär vad vi tycker om henne. Andy tar en klunk öl och ser lite uppgiven ut. Nu är det dags för andre gitarristen David Startin att bryta in. Först ber han lite mumligt om ursäkt för senast och försäkrade att han numera tar det mycket lugnare. När jag lyssnar på er tänker jag på band som Jesus & The Mary Chain, Ride och lite Sonic Youth. Tycker du att det stämmer? - Ja, jo, men jag får nog lägga till P.J Harvey, Brian Jones Massacre, Stooges, Doors, The Band och John Spencer också. Även många band från psykåldern och den gotiska eran känns viktiga, säger David. Plötsligt hojtar Andy till: - Glöm inte Spacemen 3,new-wave och Eighties Matchbox B-line Disaster, dom är helt strålande. Om vi går över till er kommande fullängdaren, vad kan ni säga om den? - Du kommer nog blir lite förvånad, fortsätter David. Den skiljer sig ganska rejält från våra två föregående singlar. På fullängdaren har vi jobbat mycket med olika ljudlandskap och att få till en bra dynamik. Vem producerar plattan? - Vår gamla kompis Guy Elderfield (Muse, Libertines). Han brukar följa med oss på våra spelningar för att ta hand om ljudet. Något som måste betyda att han känner er mycket bra vid det här laget? - Absolut. Han vet vad vi går för och kan sätta press på oss. Under inspelningen var han faktiskt riktigt jobbig, skrattar Andy. Men på ett bra sätt. Ni har blivit spelade ganska flitigt på radion runt om i England under de senaste åren, till och med på svensk radio några gånger. Hur har ni lyckats med det? - Förutom att radiostationerna har gillat våra singlar kan vi nog tacka nätet för resten, förklarar David. Vi försöker uppdatera vår myspace sida så gott som varje dag och hela tiden lägga ut nya bilder för att få den så fräsch som möjligt. Vem behöver en hemsida när det finns myspace?

Däremot börjar jag bli lite fundersam på om inte för mycket recenserande kan vara direkt sjukligt? Inte så att man blir dödssjuk och sängliggande av det men ändå så illa att en diagnos eventuellt kan hänga löst i luften. Eller vad sägs om följande lilla episod som hände i början av september i år. Första dagen på Lärarlinjen skulle vi träffas i kyrkan där det var välkomsttal och lite allmän information. Efter några meningslösa tal var det dags att bryta av det hela med lite underhållning. Fem unga kortklippta studenter kliver upp på scenen och börjar spela. Och vad händer? Automatiskt. Jag lovar alltså. Helt utan att tänka på det kommer jag på mig själv med att sitta och recensera deras konsert. ”Musikunderhållning” 3/9 Plats: Vasakyrkan Publik: ca 600 p Betyg: 2 p Folkmusik utan gadd Svensk slätstruken folkmusik. Skönt att få lite andrum mellan alla välkomsttal men herregud kunde de inte ha hittat något bättre än bandet Musikunderhållning. Nyckelharpan drar tankarna åt 70-talet och Skäggmanslaget, fiolen likaså men helt utan ovanståendes pondus eller fokusering. Här snackar vi snarare svensk folkpark för 40 år sedan. Gitarrspelet känns lagom onyanserat och sången är platt. Möjligtvis att covern på T. Wiijk fungerade hyfsat. Inslagen av country passade bra och tempot drev stundtals upp en smula. Därefter tillbaks till den svenska folkparken då enhetliga kläder var ett måste, och dragspelet kändes lika självklart som supen. Det är nu dags att ställa sig själv följande självkritiska fråga. - Varför har jag skrivit detta? Är detta något som jag kommer att lägga upp på Agonyzones hemsida? Knappast! - Spelade dom rock ‘n’ roll, psykadelia, space, stoner eller doom? Tror inte det. - Tyckte jag det var bra? Nej! Men varför har jag då gjort det? Sjukdomssymptom nummer ett. Att de flesta musikjournalister sätter betyg på det man hör eller ser anser de flesta av läsarna vara självklart. Ett lätt och ledigt sätt för läsaren att se om det kan vara värt att kolla upp plattan/bandet eller inte. Därefter gäller det givetvis att hitta ”sin recensent”, d.v.s. finna den person som man bäst kan identifiera sin egen smak med. Har under de senaste åren alltmer upptäckt att detta eviga betygssättandet har smittar av sig i min vardag och i privatlivet. Låt mig ta ett exempel. Jag möter en kompis på gatan - Tjena Thomas, jag såg en bra film igår. Den var verkligen svinbra. - Okej, vad ger du den? säger jag. Skala 1 – 5. - Öh, vad menar du? - Jag vill du ska sätta ett betyg på den. Ungefär som man gör efter en kons… Där får jag bita mig i tungan. Gör verkligen alla så? Sätter betyg på konserter? Jag menar alltså även de som inte skriver? Börjar nu upptäcka att detta beteende dyker upp i så gott som de flesta situationer jag hamnar i. - Vilken god mat jag åt igår! Toppen gott. - Kul. Vad ger du den. 1 – 5. Det har till och med gått så långt att jag kör samma betygssystem med mina egna barn. - Okej Elina. Hur gick gitarrlektionen idag? 1 – 5 Sjukdomssymptom nummer två. Sedan många år tillbaka går även mitt liv ut på att planera in alla konserter jag bara ”måste” se. Jag har under de senaste åren lugnat ner mig betydligt men lyckas trots det ändå fylla upp almanackan ganska bra. Det brukar oftast fungera ganska smärtfritt i familjen, ett förhållande handlar ju om att ta och ge. Men ibland kör det givetvis ihop sig. Jag glömmer aldrig när min sambo, någon gång under mitten på 90- talet, glad i hågen berättade att hon hade bokat en resa till Grekland. När jag några dagar senare pratade med en kompis kom kallduschen: - Men är det inte då du och jag skall gå på Kiss på Scandinavium? - Öh. Va! Helvete………… Efter mycket krångel, fjäsk och tur lyckades jag slutligen flytta resan en vecka. En återförening med Kiss kan man bara inte missa, vad som än händer. Eller… Kommer även ihåg hur jag för några år sedan såg att Kraftwerk skulle spela på Arvikafestivalen. - Okej. Det skall jag bara se. Inget snack. Som tur var hade vi semester under denna tid och befann oss cirka 10 mil från Arvika. Så efter många barnpassningslöften, ännu mera fjäsk och snälla ord kom jag slutligen iväg, trots att de flesta i släkten var samlade… Upplägget för resan var: kompis, kompis, kompis vänner – personer jag aldrig mött förut. Det var många kanske. Några troligtvis och slutligen ett okej. Sjukdomssymptom nummer tre. Det har även hänt att jag blivit sjuk men ändå plågat mig iväg på konsert. Kroppen har stretat emot men viljan har vunnit. Eller vad sägs om följande dygnsrytm: Sitta och skriva till över tre på natten. Gå upp tidigt. Jobba hela dagen. Komma hem, somna med ungarna på vardera sidan under Bolibompa. Vakna till, natta barn och skriva till långt efter midnatt. En gång kom jag hem efter jobbet och frös som en hund. Tog några värktabletter. Sov några timmar. Vaknade, tog en ny värktablett, duschade och gick på konsert. Även om jag satt och frös under konserten så var jag där. - Om jag skrev om det? Givetvis! Sjukdomssymptom nummer fyra. Att även vissa tider i veckan är heliga har under väldigt lång tid känns självklart. Ändå tills, tror det var förra året de bytte till nätet, har torsdagar mellan 22.10 – 24.00 varit en av veckans höjdpunkter. P3-rock. Givetvis har jag även spelat in P3- live många gånger men just P3 Rock har alltid varit spikad. Skulle vi till exempel få främmande någon kväll eller gå bort någonstans såg jag alltid till att ta med kassettband för att kunna spela in. Var jag på konsert ringde jag eller satte upp lappar åt min sambo så hon kunde spela in. Jag har otaliga gånger tvingat mig själv till att vara vaken tills jag kunnat spela in även timmen mellan 23.10 till midnatt. För att nästa dag gå omkring som en levande zombie. Sjukdomssymptom nummer fem. Som sagt. Idag är det söndag och klockan är långt efter midnatt… – It´s after dark now and…

Agonyzone - at your service since 1996 | 23


ÅTERBLICK SOMMAR 07

ÅTERBLICK SOMMAR 07 ÅTERBLICK Y LEE

TOMM

GEMINI

s

- Ber

FIVE - R

ockhim

len

al

IK

PUBL

den - Swe

Rock

Festiv

ROSKILDE FESTIVAL

EN ÅTERBLICK PÅ SOMMARENS FESTIVALER OCH LITE ANDRA EVENEMANG... MÖTLEY CRÜE - GLOBEN 5 JUNI Mötley Crüe är ute på en kortare Europa-festivalturné och har lagt in ett par egna spelningar mellan dessa spelningar, bl.a. ett stopp i Stockholm. Förbandet Papa Roach som jag i normala fall gillar, gör inte mycket väsen av sig denna afton. Vilket kan bero på att: ett, Globen inte ens är halvfullt, vilket resulterar i att ljudet i stort sett ekar hela tiden. Två folk är enbart där för att se Mötley uppträda. Hur som helst gör de så gott de kan och man får se det som ett okej framträdande som dock inte är värt att lägga på minnet.

Showtime Ljuset släcks och det nu fullsatta Globen

sprängs nästan av förväntan, och plötsligt står de där på scen. Tommy Lee, Nikk Sixx, Mick Mars och Vince Neil som skjuter mot publiken med en kanon samtidigt som de drar igång med “Dr Feelgood”, tätt följt av “Shout At The Devil”, “Wild Side”, “Looks That Kill”, “Live Wire”, “Same Ol‘ Situation” och “Home Sweet Home”. Sämre inledning kan man tänka sig, dock är ljudet inte det bästa och Nikkis öronbedövande basljud stutsar runt i Globen. Men publiken verkar inte att bry sig om detta, och t.o.m. hela läktaren står upp från början till slut. Att bandet egentligen inte är ute på en egen turné gör att de specialeffekter som en Mötleyshow brukar innehålla, nästan uteblir helt vid detta besök. Vilket inte gör så mycket då bandet har ett sådant starkt låtmaterial, dock är det lite synd att de inte kör ett lite längre set. Inte ens ett extra nummer bjuds vi på, vilket jag kan tänka att många hakar upp sig på. Trots detta får bandet klart godkänt för sin spelning, men jag hoppas att det håller sams i bandet och kommer tillbaka till Sverige under 2009 som de har sagt.

EFTERFEST MED TOMMY LEE SOM DJ - Berns Efterfesten med Tommy Lee som DJ fick mer skriverier än själva Mötley Crües besök. Vilket är lite sorligt, dock säger det ju mer om dagens tidningar än om Mötley Crüe som band. Så är det något kul att gå på efterfest med Tommy Lee som DJ? Och helt ärligt så får jag säg nej. Vilket berodde på två saker. Ett; ljudnivån var alldeles för hög, två; publiken var enbart där för att de var nyfikna på den där Tommy Lee som varit ihop med Pamela Anderson.

Drar vidare Tommy Lee och hans partner DJ Aero (som egentligen är den som är DJ) får nog denna kväll se de mest stela typer de har sett under sina dagar som DJ:s. Tommy ber att de skall lägga undan sina kameror och istället dansa lite, för det är faktiskt därför som de är där. Inte som någon form av utställningsobjekt som de flesta denna afton verkar tro. De som skulle kunna bli årets fest, blir mest en pinsam tillställning. Och efter några timmar så ger Tommy upp och beger sig till sitt hotellrum i sällskap med en hel del damer, och vem kan klandra honom. TEXT & FOTO CHRISTER ROOS

24 | Agonyzone - at your service since 1996


ÅTERBLICK SOMMAR 07

SOMMAR 07 ÅTERBLICK SOMMAR 07 SWEDEN ROCK FESTIVAL - SÖLVESBORG 6-9 JUNI

Hotter Than Hell Årets upplaga av Sweden Rock Festival (S. R. F) kommer att gå till historien. Oavsett om man slängde all image i tältet och gick omkring i kortbyxor och t-shirt/linne var det fortfarande för varmt. Det enda man egentligen ville göra var att våldföra sig på en vattenspridare. Ekvationen en öl – tre liter vatten talar väl sitt tydliga språk. En stor eloge till festivalen som delade ut hur mycket vatten som helst framme vid scenkanterna och vid olika vattenposter inne på festivalområdet. Fast i den tropiska värme som rådde räckte inte detta på långa vägar, det där med vattenspridare lite här och där hade nog inte varit så dumt i alla fall. TEXT THOMAS OLSSON FOTO CHRISTER ROOS

Under onsdagen var det framförallt showen med The Australian Pink Floyd (P.F.) som man inte borde missa – åtminstone på papperet. Visst, P.F. är bra (speciellt åren mellan 1969- 75) men efter en dag med drygt 30 graders värme var jag helt slut, i synnerhet efter Crashdiets utmärkta uppvisning. Ökenhettan tog ut sitt pris och staplande rörde jag mig sakta mot tältet. Trots allt ganska nöjd med både Nocturnal Rites (föutom Nordmans inhopp… Varför?!), Black Debbath och framförallt Annihilators starka insatser. Gick förbi festivalens nya scen SR Stage (Swedish Radio Stage) men där var mest gapiga konfrencieer och mängder med ointressanta tävlingar. Förutom att festivalen hade utökats med en extra dag i år var det även publikrekord med drygt 30 000 besökare. Grattis, men nu måste det bli stopp. Det får inte bli större. Lämmeltåget till och från konserterna var enorma nattetid, folk, folk, folk, överallt. Vare sig festivalområdet eller campingen klarar av att växa mera. Det får inte bli som i Roskilde när det går bussar från campingen till festivalen. Risken är också större att det blir stökigare då eftersom folk tröttnar på att resa så mycket.

STÄMNINGEN Precis som Hultsfredsfestivalen hade även S. R. F höjt biljettpriserna i år. Med den markanta skillnaden att de klarade av det. Hur kommer det sig? Jag tror det handlar om affärssinne och att marknadsföra sitt namn. Det finns ett skivbolag som heter Sweden Rock. En restaurang, ett musikmagazine och slutligen en rookietävling som följer samma mönster. Här snackar vi stora belopp, vilket inte minst syns på bandbokningarna. Dessutom är publiken som åker till Sölvesborg oftast lite äldre och ganska penningstark och är därför inte lika känslig för höjningar som de yngre. Men detta betyder givetvis inte att S. R. F kan fortsätta höja sina priser utan att vi festivalbesökare protesterar. Sen har vi problemet med att alla skall ha betalt hela tiden. Biljett. Bilparkering. Camping. - Dit får du inte gå om du har den färgen på armbandet och så vidare. Ja. Ja, olika markägare som vill ha betalt. Det har vi hört förut. Men detta virrevarv måste väl gå att lösa. Ta lärdom av Roskildefestivalen, där betalar man en gång sen är allt inkluderat. Jag har varit på Roskildefestivalen drygt 10 gånger och gör gärna jämförelser med S. R. F. Numera, ja i år i alla fall – vad som händer till nästa år är inte bestämt ännu – håller dess båda festivaler på i lika många dagar. Helt okej för min del, även om jag vet personer som gnällde. Dessutom känns det som stämningen på Roskilde smittat av sig till Sölvesborg. Det är trivsamt. Alla är glada. Stöter man till någon säger man. - Ursäkta, och går vidare. Eller så stannar man och börjar prata. Det är ju det som är en av tjusningarna på en festival, att träffa så mycket nytt folk ifrån alla världens hörn. Mötte tre helsköna finska rockers, alla i cowboyhatt, som fullkomligt ”älskade S. R. F” och åkte dit varje år för den sköna stämningens skull. Glädjande nog har även allt

fler kvinnor upptäckt festivalen vilket enbart skall ses som positivt. Något som borde bidra till att tvätta bort festivalens gamla stämpel som ”grabbfest”. En annan rolig sak var att dagen efter festivalen slå upp ortstidningen Smålandsposten och läsa följande. - Årets festival var mycket lugn. I år var den kanske till och med lugnare än vanligt, säger polisens insatsledare Bo Olsson. - Det var en del fyllor och några misshandelsfall men festivalen som helhet var mycket lugn. Det är bara: Att ställa sig upp, lyfta på hatten och buga. Så beter sig en rockpublik. Det är det som är så härligt med denna festival, alla är där för samma sak – att lyssna på bra musik och ha kul -. Tänk drygt 30 000 fotbollsfans på ett och samma ställe, här pratar vi om dödsfall. Och inte ett direkt.

TORSDAGEN

Point Blank som tydligen skulle vara något utöver det vanliga. Och det var det. Absolut årets spelning. Kollade lite på Dimmu Borgir som tydligen hade slängt trollpuder på sin publik för många var helt förhäxade. Spelningen var mycket bra, till och med ljudet gick fram vilket var lite si och så med beroende på vilken scen man stod framför. Som vanligt verkade festivalens vakter mest dela ut vatten istället för att sära på bråkmakare eller plocka ner publiksurfare. En skön syn. Några som definitivt hade mer att göra var Röda Korsets sjukvårdstält. Där var det alltid överfullt med folk som behövde hjälp med uttorkning eller brännskador. Den som hade kommit på idén att åka in till Sölvesborg och köpa upp sig på stans alla solkrämer hade gjort sig en rejäl hacka.

FREDAGEN

Att på fredagsmorgonen vakna upp i ett tält i detta tropiska klimat var som att bli levande stekt. Som tur var ligger det en liten sjö alldeles lagom gångväg ifrån campingområdet. Att duscha kostade från 20 kronor och uppåt, beroende på var man var på området. Proceduren, spartansk frukost – bröd och räkost, ett uppfriskande bad och därefter en starkcider, fick kroppen att vakna till. Egentligen vill jag se Anekdoten men dom började tidigt. Att skynda sig i denna värme var helt omöjligt. Jag satsade på The Answers Zeppelinrock istället. Konserten började 13.30 på festivalscenen mitt i solen. Har nog aldrig varit så nära att svimma förut. Röja en låt. Dricka två flaskor vatten. Röja. Mera vatten och så höll det på. Men gud så bra det var. Såg bandet på en klubbspelning i Göteborg förra året vilket nog var en spelning som går in på min topptiolista Thin Lizzy live Sweden Rock Festival 2007 över bästa konserterna någonsin. För även om Dagens öppning med engelska Tokyo det var svinbra på S. R. F. var ”slagDragons 11.30 var plågsam. Hela fältssynen” återigen ett faktum. Folk backen framför Zeppelinscenen såg orkade inte bry sig. ut som en krigsskådeplats. Folk ork- Slängde ett öga på Rock Stage som ade inte stå i värmen utan låg mest var helt försvunnet i brandrök när eller trängde ihop sig under ett av de tyska thrashkungarna i Kreator de få träd som fanns. Otacksamt att regerade. Sångaren Mille Petrozza spela under sådana förhållanden. snackade både länge och väl om hur Jag själv hade verkligen sett fram arg han var på diverse saker. emot denna spelning men föll mer - Can you feel the hate inside you, eller mindre som en fura i gräset och frågade han publiken. flämtade efter vatten. Hoppas ban- - Tja, det är 30 grader varmt. Jag har det får en ny chans nästa år för detta svårt att andas och orkar knappt stå upp. Sorry men jag känner inte hatet är riktigt, riktigt bra rock´n roll. Även Dark Tranquillitys spelning inom mig, tycktes de flesta ha svarat smälte bort. Sångaren Mikael Stanne med tanke på det svala gensvaret. verkade vara på ett sprittande humör När det så äntligen var dags för det och growlade starkare än någonsin återförenade svenska kultbandet Nooch med nya plattan ”Fiction” under vember var jag på plats. Jag skulle inte missa en sekund. Men vad hänarmen var det upplagt för stordåd. Men mitt i solen. Klockan 12 på da- de. Rostigt och otajt är snälla ord. gen. Sorry jag orkade inte, vilket jag En av årets besvikelser. Försökte mig tydligen inte var ensam om. Även här även på sydstatarna i Gov´t Mule men de kändes mest spela för sig var ”slagfältssynen” likadan. Folk. Folk. Folk överallt som knappt själva och lämnade inga bestående orkade leva. Slötittade lite på Quiet men. Slökollade en smula på gamla Riot som var bra, kollade även in sleazerockarna i Skid Row, tja okej. återförenade Backdraft som inte Fast när de senaste spelade i Göteverkade legat av sig. Kul inför stun- borg för något år sedan var det fakdande plattan. När eftermiddagen tiskt bra. Nya sångaren har bra tryck övergick i tidig kväll kunde man i rösten och bandets nyare låtar börja andas normalt igen. Hade hört fungerade ganska bra. Nu var det rykten om ett Texasband som hette snart dags för årets spektakel, AeroTorsdagens begivenheter var på papperet helt späckat. Men på grund av solens ihärdiga strålar hann jag knappt med hälften av alla band jag ville se. Heaven & Hell var givetvis kul, även om is- statyerna Iommi och Butler (varför inte Butter!) var surare än citron och ättika tillsammans. Stackars Dio. Men bandet levererade och backdroppen med kyrkofönstren var cool. Då var det tusen gånger roligare att kolla in Thin Lizzy som tände till ordentligt men som tyvärr krockade med ovanstående.

smith. Var ute i god tid och fick plats var bara en av de komlängs med cat-walken, som tydligen mentarer jag hörde. Men var förbjudet område för alla andra ingen rast, ingen ro. Först var det band utom dom själva. Och nog bjöd Point Blank, därefter Gov´t Mule de på show alltid. Coolt. Proffsigt. och nu ännu ett gäng sydstatare. Spektakulärt, men absolut inte min Black Oak Arkansas med den karisgrej. Men nu har jag sett dom i alla matiska Jim Dandy i spetsen. Okej. fall i jämförelse med Köpenhamn Folk förändras. Men detta… Den för tidigt 90-tal, när det The Cult var så långa, stiliga Jim Dandy med sitt förband till Aeromsith. När The Cult långa ljusa hår hade nu förvandlats hade spelat gick jag ut. Ja, ja man till en satt gubbe men stor ölmage lär sig av sina misstag. När man är i en besynnerlig frisyr och skumma på festival måste man givetvis äta kläder. Men sjunga kunde han lyckdå och då. Årets utbud av mat var ligtvis fortfarande. Tyvärr hade han bra. Speciellt dom riktigt stora ham- med sig en pojkspoling på gitarr som burgarna och de rallarportioner med solade alldeles för mycket. Kämspagetti som fanns i ståndet bredvid. pade mig också iväg för att kolla Annars fanns det både vegetariskt, in den gamla 70-tals bruden Suzi pitabröd, langos, pizzabitar och så Quattro men fick en smärre chock. vidare och så vidare. Men det gäller Var detta Lill Babs eller vad var att hålla i pengarna. Nästa 50 kronor det …? I nyinköpta färdig-rippade för en öl – Nåde er om ni höjer till jeans stod tanten där och framförde nästa år! Som på alla festivaler finns någonslags haltande gubblues med det även här mängder av ”nödvändi- ålderskomplex. Efter några låtar gick ga” attribut att köpa. Smycken. Plat- jag. - Lär av Patti Smith Suzi, åldras tor. Kläder, med mera till alla åldrar med värdighet. Nej nu var det hög hur mycket som helst i de mest vari- tid att kola in stockholmsbandet erande prisklasser. Ville man lyxa till Krux på Zeppelinscenen. Vilket ös. sig ordentligt kunde man även äta på Edling och hans mannar fullkomligt S.R-restaurangen som låg bredvid krossade allt motstånd, alla utom S.R-shopen precis när man svängde Point Blanks då förstås. Här snackar in på campingområdet. Där låg det vi förstklassig doom som skulle få också en restaurangscenen där band Lee Doriann i Cathedral att doomuppträdde. Jag sprang. Ja faktiskt, dansa. Mycket starkt. Efter denna jag sprang benen av enorma genomkörare mig för att äntligen gick jag snabbt till Gibfå se Karlshamns sonscenen och såg att stoltheter dödsmetmina gamla favoriter i albandet Blinded Quireboys redan hade Colony. Men icke. börjat. Vilken spelning När jag kommer dit det blev. Enbart hits är det göteborgska med allsång på så gott M.A.N som spelar. som alla låtar. Sångaren Visst det är bra, Spike lät lika Rod Stewmen det var ju art hes som vanligt och Blinded jag ville se. bandet såg synnerligen Bandet hade tydliut att trivas. Nu var gen ställt in i sista snart dags för kvällens sekund. Trist. Och M.A.N live Sweden Rock 2007 och festivalens sista dåligt att inte sätta band, lördagens huvuupp en lapp om det. dakt - tyska Scorpions med Klaus Meine i spetsen. Fram till bandets gamla supergitarrist Uli John Roth LÖRDAGEN Sista dagen på festivalen. Sedvanlig kom in på scenen var det bedrövligt. frukostprocedur och sen in på om- Därefter glimtade det till med låtar rådet. Blev positivt överraskad av som ”We´ll Burn The Sky” eller ”Picsvenska Hellfueled som gjorde en tured Life” där Uli var i sitt esse med mycket bättre spelning än för två år sina sköna kläder och en stor fjäder sedan (då jag senaste såg dom). Men i hatten. Men efter bara några låtar återigen. Tiden. 12.00 mitt i solen. gick han av och konserten stendog. Vatten… Därefter var det dags för Att därefter nästan enbart köra balen av festivalens stora höjdpunkter lader som extranummer borde vara för egen del, amerikanska Trouble. straffbart. Tyvärr även det en liten besvikelse. Sångaren Eric Wagner visste knappt var han var. Han stapplade fram i SAMMANFATTNING ett drogrus och kändes mest tragisk. Sammanfattningsvis kan man säga Supergitarristen Bruce Franklin att årets festival var kontrasternas. var däremot stabil och grävde fram Ökenhetta på dagen svinkallt på sina doomedagsriff med stor preci- natten. Ljust på dagens becksvart sion. Det var många med mig som på kvällen. Så när Scorpions änlämnade konserten med besvikelse i tligen slutade var det många med rösten - Hur kan han göra bort sig så mig som längtade efter sovsäcken. när de äntligen är återförenade igen, Vi ses 2008!

RONNIE JAMES DIO - HEAVEN AND HELL

MATS LEVÈN - KRUX

KEVIN DUBROW - QUIET RIOT

JOCKE - HARDCORE SUPERSTAR

FOTO HELENA LARSSON

Ris – 2007 - Betalningssystemet till allt och alla (biljett, parkering & camping, allt bör ingå i priset). - Konstiga speltider och krockade deras spelningar. - Ölpriserna får inte gå upp ännu mer, detta är smärtgränsen. - Det får inte bli mer band eller fler scener nu. - Restaurangscenen känns redan överflödig. - Absolut inte större festival. I år var det smärtgränsen. Ros – 2007 - Stämningen, gemytlig, vänlig och familjär. - Möjligheterna att hämta vatten framme vid scenerna och inne på området. - Vänliga vakter och trevlig personal. - Snabbheten att få ut ett pass. - Att fler kvinnor har upptäckt festivalen. - Till alla festivalbesökare som uppförde sig bra.

Agonyzone - at your service since 1996 | 25


ÅTERBLICK SOMMAR 2007

ÅTERBLICK SOMMAR 07 ÅTERBLICK HULTSFREDSFESTIVALEN 14-16/6

Korn (Hawaii) Efter förra årets avbokning var det så upp till bevis för Korn. Ett till en början taggat band bjuder på en utmärkt inledning strax innan mörkret på allvar faller över Hawaiiscenen. Det låter riktigt bra. Live har bandet nu dessutom extra tillskott på trummor i form av Joey Jordison (Slipknot). Tungt. Dessutom en extra sångare. Spelningen håller en jämn hög nivå men bara

Tim Lambesis, As I Lay Dying.

METALTOWN

ibland får man med sig publiken på allvar. Som t ex i “Coming Undone” och “Twisted Transistor”. Man bjuder också på nya “Evolution” som även den verkar falla publiken i smaken. Det är för övrigt långt ifrån så mycket folk som man tänkt sig, men ändå tillräckligt för att skapa ett hyggligt tryck. Och visst känner man periodvis marken gunga på klassiskt Hawaii-vis. Summa summarum är detta en bra hitkavalkad i stort sett befriat från mellansnack, med några svackor men med grymma toppar.

As I Lay Dying (Teaterladan)

TEXT & FOTO TED BENGTSSON

Att Hultsfredsfestivalen publikt sett vart ett misslyckande i år har väl inte undgått någon. Kvällspressens rapportering slogs om att vara mest svartmålande. Vinnare i den tävlingen blev som vanligt Expressen som bjöd på en blytung svart rapportering. Riktigt så svart såg som tur var inte verkligheten ut för de flesta som besökte festivalen, speciellt inte för oss som lyssnar på lite tyngre musikgenrer.

till sig Ozzys framtoning. Hans glädje på scen smittar och även under denna spelning ryser man bitvis av välbehag. Respekt.

Bandets blandning melodiös döds/ hardcore visar sig göra sig alldeles utmärkt live. Har hört deras studioalster tidigare och blir därför förvånad av bandets tyngd när man kliver på Teaterladans scen. Det bjuds på mestadels gammalt material men även smakprov från kommande platta. En liten, men positiv överraskning – och framförallt en riktigt bra spelning som ger mersmak. 3:an är stark.

Wolfmother

Hatebreed (Atlantis) Amerikanska Hatebreed får i början igång en skön stämning på Atlantisscenen. Vad annat att vänta från när sångare James Jasta och Co börjar pumpa ut sin straight-inyour-face hardcore/metal just när torsdag blivit fredag. Hårda raketer fyras av på rad under ca en timme med “Destroy Everything” och “Defeatist” som toppar. Men det blir liksom aldrig den där massiva upplevelsen som får det att kännas i hela bröstet. Varken ljudbild eller publiktryck (ganska glest i raderna även här) håller i längden. Bandets energi och vilja gör att det ändå blir en trea. Trean kunde lätt varit en fyra med en maffigare ljudbild och ett mer välfyllt Atlantis.

till målgång. Framför trumslagare Adler som för dagen är inklämd mellan två rejäla staplar stärkare positionerar sig hela frontlinjen innan allt brakar loss. Sångare Randy aviserar direkt att man är här för att “...fuck this place up!” och under den timmen som konserten fortgår kämpar man frenetiskt för att verkligen göra det. Stommen i setlisten kommer från senaste, tillika ett av förra årets bästa album “Sacrament”. Smällkaramellen “Redneck” sparas på till näst sista låt och vid det laget är det inte många som står stilla. När sista låten bränns av har sångare Randy Blythes med sina återkommande uppmaningar lyckats mana till en stor moshpit mitt framför scenen. Konstaterar att det vart hårt och hänsynslöst från början till slut, och en riktigt bra spelning. Detta trots “handikappet” att spela med det (för året) taskiga Atlantis-ljudet.

Lamb Of God (Atlantis)

Wolfmother (Pampas)

Lamb Of God gjorde jobbet i ett välfyllt Atlantis-tält med en publik som var på hugget. Kan man bara bortse litegrann från ljudet så var det jämn hög kvalitet redan från soundchecksnubbens snack ända fram

Shit vilken partystarter! Det visar sig bli en ynnest att få se australiensarna. De äger Pampas från första låten “Dimensions” och ända till Ozzy brakar loss för tidigt på Hawaii en timme senare. Det är inte fullt ös hela vägen, vid ett par tillfällen dras tempot ner men då står publiken

“Festivalen som bara växer sig större och starkare”

Frihamnen, Göteborg 30 juni Metaltown är en festival som från början inte bara fick jobba i motvind utan även bokstavligt talat i ösregn. De två första åren av festivalen fick genomföras just under dessa förhållande. Trots detta gav arrangören PK Musik (nu är även EMA & Kulturbolaget medarrangörer) inte upp och med tredje upplagan av festivalen kom solen och den stora publiken. Metaltown årgång nummer fyra bjuder på en stark och varierad line-up, med allt från Hardcore Superstar, Mustasch till Mastodon och Slayer. Även solen behagar att visa sig denna dag och förhållandena för en lyckad heldag är helt perfekta. Första bandet ut för mig är amerikanska Ill Niño, innan dem har bl.a. Entombed och Candlemass spelat vilka jag tyvärr missade. Ill Niño är i mitt tycke ett skapligt band, dock vill det sig inte riktigt denna dagen. Bandets låtstruktur som växlar mellan aggressiva och melodiösa partier har en förmåga att låta lite väl likt live. Ett säkert kort på pappret är ju Hardcore Superstar på hemmaplan. Men det vill sig inte riktigt för dem heller

och väntar på och laddar för när det blir dags för nästa glädjefnatt. Glad är just vad man blir när man ser dessa säregna grabbar. Sångare och gitarrist Andrew Stockdale byter gitarrer på löpande band och Chris Ross pendlar mellan sin bas och sin keyboard. Andrew bjuder också på tjurrusningar ut på den del av scenen som når ut i publiken, blandat med Angus-liknande steg på stället i de röjiga partierna. Avslutaren “Joker And The Thief” är spelningens topp och man har fått upp pulsen och glädjen i HELA publiken vad det verkar. Slutligen får man lite myrkryp när man ser bandet tacka publiken. De verkar lika glada och nöjda som sin publik, och verkar inte riktigt vilja lämna scenen. Och de hade gärna fått stanna en stund till!

Suicidal Tendencies (Atlantis) Mer kul än bra kan man kanske sammanfatta detta. Visst, det är kult, och visst, energiske sångaren Mike Muir ränner runt som en skållad råtta, och visst, några av bandets bästa låtar i form av bl a ”Pledge Your Allegiance” och ”How Will I Laugh Tomorrow” levereras. Bandets fartfyllda funk/metal/punk räcker ändå inte till. Ett till en början halvfyllt Atlantis-tält töms efter hand och när sista låten bränns av känns det nästan ödsligt, lägg därtill att volymen var så låg att man 10m från scen utan problem kunde prata med

Andrew Stockdale, Wolfmother. personen intill utan att skrika. Det funkar såklart inte på denna typen av spelning – Atlantis-scenen är årets absoluta nitlott både för artist och publik. Punkt. Avatar (Stora Dans) En av få tyngre akter på lördagsschemat är nya unga Svenska melodiska death-bandet Avatar som fyller hela Stora Dans. Spelningen är rakt igenom röjig och publiken är med på noterna hela vägen. Bandet är samspelt och frontlinjen känns massiv när alla utom trummisen öser vid scenkanten. Med en snittålder i bandet på bara 19 år har de redan agerat uppvärmare åt Stone Sour, In Flames mfl och jag förstår varför. En positiv överraskning helt klart.

Övriga spelningar i korthet Ozzy (Hawaii) Tio minuter före utsatt tid brakar det loss på stora scen. Trots halsinfektion genomför Ozzy spelningen på ett bra sätt, väl stöttad av bandet bakom sig, och då främst urstarke parhästen Zakk Wylde som bär upp det hela mycket bra. De flesta i festivalens manstarkaste publik framför Hawaii, inklusive undertecknad tar TEXT & FOTO CHRISTER ROOS

sidan av scen och bara ler, vilket säger det mesta om hur bra detta blev efter en lite trasslig inledning. Efter detta så spelar Mustasch, Nine, Cult Of Luna, Mastodon och Meshuggah dock krockar dessa band på ett eller annat sätt så jag hoppar vidare till Sonic Syndicates spelning som sker på Close-Up-scenen, och inför en mycket stor publik levererar de som de skall, dock är ljudet lite dåligt inne i detta plåtskjul vilket inte gör bandet helt rättvist denna dag. Machine Head är på ett strålande humör och även den för dagen lite sega publiken verkar ha vaknat till. Spelningen är långt ifrån det bästa jag har sett med bandet, trots detta är den riktigt bra. Detta bevisar dock hur bra detta metalband egentligen är. Slayer har fått äran att avsluta årets Metaltown, vilket det självklart är värda. Slayer är alltid Slayer och när bandet sista ton ljuder så tror jag säkert att festivalens alla besökare är överens om att Metaltown 2007 har bjudit på något för alla som gillar denna musikform.

denna dag, vilket till stor del beror på att publiken är väldigt loj och hur mycket bandet än jobbar på med diverse poser lossnar det inte. Raised Fist live kan väl inte gå fel? Jo, under de tre första låtarna hörs knappt sångaren Alles sång alls. Men sen, vilken explosion bandet bjuder på! Bandets hardcore är både energisk och rakt på, och medlemmarna är som Själv så längtar jag redan tills att man får veta line-upen vildar på scen. Machine Heads gitarrist Demmel står vid på Metaltown 2008!

Jonas Jarlsby, Avatar.

Peace & Love Festivalen

Borlänge – 27-30 juni TEXT HELENA LARSSON I år arrangerades den nionde upplagan av Peace & Love. Det har varit en spikrak väg uppåt för denna festival. Första året hade man ett besökarantal på 800 personer. I år hade man ca 20.000 besökare per dag. Peace & Love består av tre temadagar och tre festivaldagar. Temat är kärlek, musik, glädje och revolution och det hålls föredrag och samtal kring dessa ämnen. Festivalen startades av två Borlängebor som beslutade sig för att genom en musikfestival jobba emot våld, rasism och främlingsfientlighet. Det här är mer än en musikfestival, det är ett sätt att sprida ett positivt budskap. Hela festivalen är otroligt nog förlagd till Borlänge centrum. Stadskärnan spärras av under några dagar och gator och torg förvandlas

till ett sjudande festivalområde med uteserveringar, marknadstält, korvgubbar och givetvis med flera stora festivalscener. Artistuppbådet kommer från olika grenar som pop, visor, punk och hårdrock. För oss hårdrockare var de mest intressanta konserterna Alice Cooper, Hanoi Rocks, The Stooges, Blindside, Sonic Syndicate, Crashdiet, Mustasch, Sabaton, Dia Psalma, Asta Kask, Neverstore, Memfis, The Horrors, Morgana Lefay, Nationalteatern med flera. Det rådde en härlig atmosfär på festivalområdet trots att vädret kanske inte alltid var det allra bästa. Trots att det var många ungdomar på området så såg man inte så värst mycket fylla. Kanhända att de fulla personerna befann sig på campingen eller annorstädes, men inne på festivalområdet var det nyktert och städat. På det hela taget en mycket lyckad tillställning och jag kommer definitivt att besöka Peace & Love fler gånger. Nästa år är det 10-års jubileum. Det ska bli intressant att se vad man bokar in för artister för att fira det.

Besök vår hemsida! 26 | Agonyzone - at your service since 1996


ÅTERBLICK SOMMAR 07

SOMMAR 07 ÅTERBLICK SOMMAR 07 ROSKILDEFESTIVALEN 5-8 JULI

Festivalen som nästan regnade bort!

TEXT & FOTO CHRISTER ROOS

Torsdag – Regn ute, men sol i sinnet I normala fall när jag besöker festivalen är det utan att jag har antagit mig att skriva om den, och då brukar jag åka dit ett par dagar innan själva festivalen börjar. Detta året åkte jag dock dit för att skriva om det hela och åkte därför dit på torsdagen, samma dag som själva festivalen började. Och tur var väl det, för värre väder har väl aldrig denna festivalen skådat. Regn, regn och åter regn. Skulle det aldrig upphöra? Nej! Hela torsdagen bestod av detta scenario. Men väl inne på området så verkade det inte som om någon av årets festivaldeltagare lade märke till detta. Inte skulle detta få hindra dem från att ha kul, så iklädda allt från plastpåsar till färgglada regnställ hoppade folk runt i gyttjan med en öl i handen. Regn ute, men sol i sinnet var dagens motto.

Fredag – Mer eller mindre uppehåll hela dagen, och en hel del band att se Då torsdagen inte erbjöd speciellt mycket intressant för mig, så såg jag mer framemot fredagen som hade ett lite bredare utbud på sitt schema, med akter som: The Answer, Katatonia, In Flames, Roky Erickson & The Explosives, My Chemical Romance, Beastie Boys, Queens Of The Stones Age och Hatesphere. In Flames In Flames hade fått äran att inta Orange Stage (vilket är festivalens största scen och har en kapacitet att ta 60.000 åskådare. Original scenen/tältet användes av Rolling Stones på 70-talet), kl 17.00 denna dag. Nu var den stora frågan, skulle bandet klara av denna uppgift? Inte för att jag tvekar på bandets musikaliska kvaliteér, utan mest för att jag själv anser att festivalens Arenascen (tidigare och fortfarande av många kallad det “Gröna tältet”) gör band inom denna genre mest rättvist. Tältet tar 17.000 personer vilket gör att den “nyfikna” besökaren inte tar sig tid att gå dit om det inte är ett band de verkligen gillar, vilket in sin tur genererar att stämning blir bra mycket bättre då folk vet vad det är det tittar på. Men jag blir faktiskt lite förvånad över hur bra In Flames klarar av sin uppgift denna afton. Och återigen konstatera att det är proffs man har att göra med. Roky Erickson Mannen, myten och numera legenden Roky har åkt in och ut från mentalsjukhus ett antal gånger. Det sägs att

han från början blev arresterad för innehav av marijuana, och hellre än att hamna i fängelse så hävdade Roky att han var sinnesjuk. Får väl erkänna att jag själv inte är så väldigt inlyssnad på alla Rokys verk men en del känner man ju till,inte allra minst “Night Of The Vampire” som Entombed har gjort en cover på. Stämningen är på topp och så fort Roky intar scenen i tältet Odeon (kapacitet 5000 personer) är succén ett faktum. Nog för att han kan vara lite förvirrad mellan låtarna, men när det väl gäller så svänger det rejält. My Chemical Romance Blir förvånad att ett av årets mest “hypade” band får spela i Arena-tältet, men vad gör det då jag trivs bäst där. Och jag tror inte att bandet gjorde sina fans besvikna, och med tanke på att det var allsång från första till sista låten så får de nog mer än godkänt i betyg. Queens Of The Stones Age Ytterligare ett band som man undrar om det skall klara av att bemästra festivalens största scen. Och tjugo minuter innan spelningen skall börja, tvekar jag ännu mer, området är inte ens fyllt till en tiondel! Men då det är dags för bandets frontman Josh Homme och co att inta scenen har det fyllts på rejält och i samband med att skymningen faller så höjs stämningen. Dock har bandet för få riktigt stora “hits” för att det skall hålla en hel spelning, och till det skall tilläggas att bandet inte är de roligaste man kan se på en scen. På gränsen till underkänt och jag återkommer gärna till att spelningen nog hade blivit bättre i det gröna tältet. Och på tal om det gröna tältet så kände jag och mina vänner att det var längsen vi var där, så vi bestämmer oss för att styra våra steg bort och kolla till vad som händer där. När vi väl kommer fram kollar vi i programbladet

Machine Head.

och ser att Mika står näst på tur, vilket vi då blir lite tveksamma till, men killen framför oss säger att han har ställt in och att Mustasch kommer att spela istället. Och så är faktiskt fallet, och vi bjuds på ytterligare en bra spelning denna afton.

Lördag - Få akter men desto större Kanske inte allt för många akter att se denna dagen, men i alla fall några av de största. Machine Head Ett taggat Machine Head intar scenen och levererar som vanligt. Det är hårt och energifyllt, och Robert Flynn verkar vara på ett strålande humör. Jag gillar bandet senaste album “The Blackening” men jag får ändå säga att jag saknar låtar från både “The Burning Red” och “Supercharger” vilka bandet inte tycker passar in i dagens Machine Head setlist. Men publiken skanderar “Machine fuckin´head” mellan varje låt, så den är nog mer än nöjd. En klart godkänd spelning, men jag vet att bandet kan bättre, speciellt om jag hade fått bestämma dess setlist.

Helsingborg Rock & Metal Festival

Ett nytillskott till sommarens festivaler var Rockhimlen i Helsingborg, där många av akterna höll sig runt de lite mer melodiösa tongångarna. Trots att många av banden gick åt det lite mer “glammigare”-hållet hade de ändå lyckats att få en hyfsad bredd på banden. Under de två dagar som festivalen varade så spelade bland annat Gotthard, Crashdïet, Darkane, Steevi Jaimz Band, Zan Clan, Bai Bang, Cloudscape, Gemini Five, All Ends, Fatal Smile och Crazy Lixx. En bra idé som ledningen i Föreningen Rockhimlen hade var att överskottet från festivalen kommer att stödja olika fonder, detta året skulle det gå till Barncancerfonden. Hur det gick med själva överskottet vet jag inte för publikmässigt var där nog inte så mycket folk som de hade hoppats på. Men stämningen var

Söndag - Allting gott, slutet gott T.o.m. solen kom på besök! Festivalens avslutande dag, vilken inte innehåller så många band för den mer rockfrälste. Against Me!, Zyklon och Strung Out är i alla fall några av de som spelar denna dag. Beslutar dock att åka hem efter att Strung Out från Kalifornien har spelat. Vilket visar sig vara en bra avslutning, bandets trallvänliga surf/skatepunk får en på gott humör, samtidigt som solen tittar fram. Och man kan avsluta en festival som nästan höll på att regna bort på sämre sätt.

The Who Att ett band som bildades i mitten av 60-talet skulle stå på en scen på Roskilde 2007 är ganska så otroligt, visst har det blivit lite bortfall under åren bl.a. då trummisen Keith Moon som avled i slutet av 70-talet till följd av en överdos. Den nuvarande uppsättningen av The Who består av de gamla legendarerna Pete Townshend och Roger Daltrey tillsammans med Zak Starkey (Ringo Starrs son på trummor), Simon Townshend (Pete Townshends yngre bror på gitarr), basisten Pino Palladino, samt keyboardisten John Bundrick. Och jag får säga att det låter helt okej även om sångaren Roger Daltreys röst inte håller i alla lägen, men när det kör klassiker som “I Can’t Explain” och “My Generation” låter det riktigt bra. Red Hot Chili Peppers Såg bandet i Stockholm i slutet av förra året och bitvis var de då mycket bra. Dock kan man tycka att de “jammade” lite väl mycket, men konserten avslutades i alla fall med några klassiker och allsången i “Under The Brigde” gav bara den valuta för pengarna. Bandets spelning på årets Roskilde festival inleds bättre än spelningen i Globen och mina förväntningar stiger och jag känner på mig att detta kommer att bli en av de bättre spelningar som jag har sett med dem. Men sen händer något, bandet känns mer och mer oinspirerat

ROCKHIMLEN 13-14 JULI

på scen och närvaron saknas nästan helt, speciellt från bandet sångare Anthony Kiedis. Och så var det, det här med “jammandet”, istället för att avsluta konserten med lite klassiska låtar så väljer de att köra ett instrumentalt ibland osammanhängande jam. Vilket får publiken att gå därifrån istället för att få avnjuta lite allsång i “Under The Brigde” som de gjorde i Stockholm.

Roky Erickson. Fakta om festivalen Festivalen startade år 1971 och hade då 10.000 besökare. Som mest har den haft 115.000 personer (90.000 biljetter, resten har varit folk som jobbat osv.) åren 1996 och -97. Nästa års festival kommer att äga rum den 3-6 juli (med förstart den 29 juni).

det i alla fall inget fel på och banden som lirade verkade också nöjda. Ett extra plus skall det även ges för ljudkvaliteten som vi i publiken kunde avnjuta, en stor ljudbild med ett stort djup i sig. Att anordna en festival för första gången krävs mycket jobb, ett jobb som jag som publik tyckte att de hade lyckats riktigt bra med. Och jag hoppas att detta kommer att bli ett återkommande evenemang bland sommarens alla festivaler.

TEXT & FOTO CHRISTER ROOS

Basisten Hot Rod i Gemini Five.

Agonyzone - at your service since 1996 | 27


Agonyzone Magazine no 7  

Swedish Metal, Metal, Punk, Hardcore, Hard rock

Advertisement