RECENSIONER
Angra
Animosity
Barbatos
Bewitched
The Berzerker
Blackmore’s Night
“Aurora Consurgens” SPV/Steamhammer (Playground Music)
“Empires” Metal Blade (Border)
“Let’s Fucking Die!” Displeased Records (From Beyond Prod.)
“Spiritual Warfare” Regain, (Border)
“Animosity” Earache (Sound Pollution)
“Winter Carols” AFM Records
Brasilianska Angra firar 15 år som band och är ett av få band som lyckats slå utanför det egna landets gränser. Dom blandar power och progressivt utan att förlora sina brasilianska rötter. Till skillnad från konceptet på förra albumet har ändå detta album en röd tråd i texterna. Det är fascinationen för det mörka mentala sinnet som inkluderar allt från självmord till manisk depression. ”Aurora Consurgens” är välspelad och produktionen är välbalanserad och nyanserad. I ljudbilden finns absolut inget att klaga på. ”Breaking Ties” är en kraftfull ”halvballad” som fastnar på näthinnan. Eller för att ta låten ”So Near So Far”, ett dynamisk och varierat musikstycke. ”Passing By” är en Dream Theater doftande låt som är otroligt mäktig.
Saker och ting runtom i världen må utvecklas i snabb takt och i alla möjliga och omöjliga riktningar. Men vissa företeelser kan man alltid lita på. Att de kommer att förbli som de alltid varit. Regn kommer alltid att vara vått. Den första halkan kommer alltid att överraska och orsaka ”trafikkaos”. Och amerikansk death metal kommer alltid att vara stenhårt brutal och minimalt melodiös. När San Fransiscos unga generation släpper sitt andra album är det inget undantag från den regeln. Här bankas och stampas och gormas det, i känd amerikansk stil. Distnålarna står ständigt på rött och trummisen har fullt upp med att hinna med i sina egna vändningar. Trallvänligt är det icke, men däremot ganska uppfriskande. Låtmaterialet på ”Empires” alltså. Det går inte att låta bli att imponeras lite av detta faktiskt väldigt unga band. Medlemmarna har med svenska mått mätt precis nyligen fått tillträde till Gröna Skylten. Men musiken de presterar rockar ändå brallorna av många äldre kollegor. Det finns en energi och glöd som jag ibland saknar hos flera andra band. Och dessutom – vrider du upp volymen ordentligt, så har du ganska snart blåst rent lägenheten från damm. Praktiskt.
Japanska Barbatos är för mig ett nytt namn trots att de bildades för 10 år sen och sedan dess släppt flertalet demos, splitskivor, en liveplatta samt två fullängdare. Barbatos består av samma medlemmar som det mer välkända bandet Abigail. Barbatos spelar en blandning av punk, black metal, rock nroll och thrash som siktar mer på att charma lyssnaren än att imponera med snabbhet och spelskicklighet. Visst är det otight men det känns som att det ska vara så. Sångaren Yasuyuki Suzukis engelska uttal är lika skönt som man är van vid från kvarterets kinarestaurang. Texterna behandlar gravskändning, blasfemi, sex, öl och baksmällor. Precis som uttalet så stoltserar även texterna med en engelska som ofta lockar till skratt. Musikaliskt låter det som en blandning utav svenska Gehennah och finska Rocking Dildos. Stundtals så tycker jag att plattan är tråkig för att tre sekunder senare anse att den är hur skön som helst. Plattan funkar troligtvis bäst på hög volym med ett flak öl och ett gäng kompisar. Detta kan anses gälla på de flesta metalplattor men detta är ett extremfall. Med en öl i näven kan en låt som Sodomy At The Graves nå oanade höjder. Sen kan man ju tycka vad man vill om omslaget. Anders Brorsson
En gång för länge sedan (nåja, 1995) bildades ett band med en mission. Den handlade om att gå tillbaka till rötterna i sin genre och visa alla kids hur musiken ”egentligen ska låta”. Känns historien igen? Jodå, det finns en handfull konstellationer inom såväl thrash metal som black och death metal, vars historia ser likadan ut. Bewitched är ett exempel. WAR och Nifelheim är två andra. Trots denna något bittra attityd ska det erkännas att flertalet av dessa band – däribland Bewitched – faktiskt gör ganska bra musik emellanåt. Metalgenren ger onekligen utrymme för såväl framåtblickande som bakåtsträvande. Och så länge inte de ”konservativa” banden tar sin retroimage och sina satanistiska artistnamn (i det här fallet Vargher, Hellfire och Wrathyr) på alltför stort allvar, så väger den läder- och nitbeklädda charmen upp all missriktad nostalgi. För säga vad man vill, men låttitlar som ”Fucked By Fire” går inte av för hackor! Och Varghers kråksång är i och för sig något entonig, men liksom musiken i övrigt ändå härligt rå. Thrash avnjutes fördelaktigt när den osar av unken folköl, svett och snus. Visserligen gör Nifelheim det bättre – men egensinnig old school rules!.
Trummaskiner har traditionellt sett varit ett stigmatiserat verktyg inom metalvärlden. ”Inga riktiga band använder trummaskiner”, hette det – och heter det fortfarande ofta i konservativa kretsar. Diskussionen i sig har naturligtvis sin grund i åttiotalets chism mellan hårdrockare och synthare. Men redan i mitten av 90-talet visade svenska industriella black metalbandet Mysticum att trummaskiner kan vara förbannat coolt – rätt utnyttjat. Vilket i klartext innebär att göra det väldigt tydligt. Programmera maskinen på hopplöst många bpm och rytmer som en mänsklig trummis aldrig skulle kunna klara av att spela. Såvida han inte hade ett extra par armar förstås… Mysticums skenande popcornmaskin banade väg för ett helt nytt sätt att se på programmerade trummor. Det är samma trick som gör Berzerker till en minnesvärd upplevelse. Bandets industrial grind bjuder inte på så många nymodigheter om man ser till riffbyggen, sång och harmonier. Men de programmerade rytmerna och synthgitarrerna lyfter musiken från att vara lagom intressant grind till att bli något originellt. Första intrycket är kanske inte helt lyckat, men bandets musik växer med antalet genomlyssningar. Matts Halmerius
Ritchie Blackmore behöver ingen närmare presentation hoppas jag. Hans gitarrspel i både Rainbow men främst Deep Purple är legendariskt. Efter att ha avslutat sin medverkan i Deep Purple under bedrövliga former startade han åter upp sitt Rainbow under en kort period för drygt 10 år sen. Strax efter bildade han Blackmore’s Night ihop med sin fru Candice. Detta medeltids inspirerade band har varit ett populärt inslag och en ganska tvär kontrast jämfört med var Ritchie har gjort tidigare även om man kan känna igen vissa influenser i ovan nämnda band. Det är dock första gången dom har gjort en julinspirerad platta. Här finns klassiska låtar som ”Come All Ye Faithful”, ”Ding Dong Merrily On High” och ”We Wish You A Merry Christmas”, självklart i medeltidstappning. Men Ritchie o co har även fått med en stämningsfull cover på Rednex och ”Wish You Were Here”. Ritchie har även plockat fram elgitarren och spelar några solon med den specifika känsla som han är känd för. Den känslan kommer även fram i akustiska och otroligt fina ”Winter (Basse Dance)”. Jag tycker att detta är ett klart och godkänt alternativ till den uppsjö av återkommande julskivor som varje jul släpps i olika variationer.
Magnus Ek
Matts Halmerius
Matts Halmerius
Magnus Ek
Blinded Colony
Blood Brothers
Breaking Benjamin
Chthonic
Corrosive Sweden
Diecast
“Bedtime Prayers” Pivotal Rockordings
“Young Machetes” Wichita/V2 (BAM)
“Phobia” Hollywood Records (EMI)
“Seediq Bale” Down Port (Sound Pollution)
“Wanted” No
“Internal Revolution” Century Media (EMI)
Såg en livespelning med Blinded Colony från Karlshamn i höstas och blev då mycket positivt överraskad av deras energi på scen, speciellt då bandets sångare Johan Schuster som inte var stilla en sekund. Detta framträdande fick mig även att längta lite efter deras då kommande album. Efter en första genomlyssning så känner jag mest att jag har hört det innan, vilket är en dålig fras att använda då det mesta redan är gjort i musikväg. Men just i detta fallet har man hört denna musikform till leda, inte minst då från In Flames och Soilwork. Ja, ni fattar säkert att det handlar om melodiös dödsmetall. Och att denna genre är uttjatad är inte Blinded Colonys fel och hur det framför sina låtar är det heller inget fel på - för det är både tight och professionellt, dock saknar jag originaliteten som de frambringar live. Blinded Colony är ett ungt band så lägg namnet på minnet och är det så att du inte redan är mätt på denna musikstil så tycker jag att du bör kolla upp bandets nya album “Bedtime Prayers. Och om du enbart vill få ett smakprov från dem så kan jag rekommendera låtarna “21st Century Holocaust” eller “Aaron’s Sons” som i mitt tycke tillhör de bättre låtarna på plattan.
En sak är säker. Antingen älskar man Blood Brothers minst sagt udda rock n’roll/hardcore. Eller så skyr man den som pesten. Något mellanting existerar knappast. Young Machetes är en upplevelse präglad av minst sagt tvära kast. Inledningen visar å den ena sidan, av nästan irriterande, närmast atonalt skrikiga hardcore. Jag funderar allvarligt på att avbryta denna bekantskap å det snaraste. Men besinnar mig och fortsätter lyssna. Och albumet växer onekligen. Den Doors-melankoliska svängiga harmoniken i låtar som ”Laser Life” eller ”Spit Shine Your Black Clouds” får mig att ompröva min uppfattning. Och plötsligt älskar jag ”Lift The Veil, Kiss The Tank” och ”Street Wars/Exotic Foxholes”. De andra spåren trillar in på me like-listan en efter en. Efter ett antal genomlyssningar är jag fortfarande skeptisk till inledningsspåret, samt några av de efterföljande mer skrikiga kompositionerna. Men helhetsintrycket ligger ändå på plussidan. Blood Brothers udda rock är en exotisk upplevelse, lång ifrån mainstream. ”Young Machetes” är en skiva man minns.
Breaking Benjamin har under de senaste åren tagit USA med storm, men än har de inte gjort sig något större namn här i Sverige. Dock har man kunnat höra deras senaste singel “The Diary Of Jane” ganska så ofta på det lite mer rockbaserade radiostationerna, en låt som kommer från bandets tredje och senaste album “Phobia”. Bandets tidigare album har haft en lite ruffigare touch över sig och mer gått åt den amerikanska alternativ metal-stilen än bandets nya skiva som är mer åt det moderna rock-hållet. Men ni som hört bandet innan kommer självklart att känna igen er för fortfarande har de lagt den största tyngden på vassa “hooks” och sköna melodier. Skall jag jämföra bandets album så får jag säga att jag gillar de tidigare bättre, dock är detta album så välgjort och innehåller såpass starka låtar att det är värt ett högt betyg.
Första anblicken av Chthonics fjärde album ger upphov till ryckningar i mungiporna. Taiwan? När jag var liten hade jag en cykelsiren som var ”made in Taiwan”. Men Black Metal från Taiwan, framförd av fem androgyna ungdomar i corpse paint – det låter ungefär lika ondskefullt som en arg dvärgpudel. Laguppställningen på norska Dødheimsgards första platta ”Kronet Til Konge” ter sig skrämmande i jämförelse – och det säger inte lite. Under den sminkade ytan döljer sig ett gäng som tagit på sig uppgiften att återberätta hemlandets krigiska historia, i en för oss ganska välbekant förpackning. Låt mig förtydliga: Chthonic låter som en mix mellan Bal Sagoth och Dimmu Borgir, fast bitvis lite långsammare. ”Seediq Bale” är det första av bandets album som skeppats till Europa. Och det är nog inte en alltför vågad gissning att det för många blir den första bekantskapen med taiwanesisk black metal. En varning kan därmed vara på sin plats. Ha inte för stora förväntningar. Man kunde kanske hoppats på en exotisk och för genren nyskapande upplevelse. Men jag har svårt att se att Chthonic tillför något nytt – bortsett er-hun förstås. Visst är det ett välgjort album, men inte mer.
Bandets historia började i Iggesund redan 1997 och efter ett antal demos är bandet nu aktuella med sitt debutalbum “Wanted”, som jag antar är självbekostat då jag inte finner någon skivbolagsetikett på det. Och skall jag vara helt ärlig så låter det inget vidare inledningsvis, bedrövligt ljud och trummorna, basen och gitarren låter till en början som ett band som är på ett mycket tidigt stadie i sin karriär. Men så fort versen sätter igång blir jag positivt överraskad, den lama metallen övergår i ett mer moget och lugnare sound som har mycket power och melodi i sig. Skulle vilja passa in det hela i facket för alternativ rock, där bandet i vissa stunder låter lite som Candlebox. Utan heavy metal-inslagen och med en riktig producent som tillrätta lägger vissa saker så skulle denna platta växa ytterligare ett snapp. Det musikaliska kunnandet finns där och bandets sinne för sångmelodier håller en hög klass. Jag tror på en riktigt bra uppföljare!
Jag vet inte jag… det finns som bekant en minst sagt välfylld kvot av svenska och utländska band som låtit sig inspireras av den moderna varianten av melodisk thrash/death. Givetvis har denna trend även nått det stora landet i väster. Men jag vet inte, skillnaden är marginell. Nåja, det finns en del ljusa punkter på ”Internal Revolution”. Spår nummer två ”Never Forget” har ett skönt intro och lite maffiga mellanpartier också. ”Fade Away” är ett ganska skönt alster, som går mer åt dödsmetallhållet. Och rapinfluenserna på ”Definition Of A Hero” blir en ganska lyckad omväxling. Soundet är snäppet mer hardcoreinflueradt än många andra band i genren. Vilket jag i och för sig i grunden ser som något positivt. Men Paul Stoddard känns mest skrikig. Och de Saosinliknande punkkörerna är alldeles utomordentligt stereotypt alternativrockamerikanska. Det blir rätt tjatigt i längden, med andra ord. Den stora överraskningen är avslutande ”The Coldest Rain”. En ballad som inledningsvis går i stil med Helloweens storverk på 80-talet. Fast inte lika bra, man saknar Michael Kiskes röst. Men ett bra försök. Vilket det sista kan anses gälla som omdöme för hela plattan. Matts Halmerius
Matts Halmerius
Christer Roos
Matts Halmerius Christer Roos
Christer Roos
Agonyzone - at your service since 1996 | 19