Page 1

A L LT F R Å N K L A S S I S K P U N K O C H H Å R D R O C K T I L L D A G E N S T U N G A M E TA L

Magazine no2

Hösten 2006

SIDAN 4

Rhapsody Of Fire

Med nya albumet “Triumph Or Agony“ och förlängt bandnamn känner sig bandet starkare än på mycket länge säger keyboardisten Alex.

SIDAN 5

Wolfmother

I en förort till Sydney handlade musik mest om att med kreativiteten som ledstjärna tillåta sig fly undan verkligheten berättar bandet.

SIDAN 8

Blind Guardian

Med ett hotfullt snabbt sinande mobilbatteri fick vi ett snack med Blind Guardians gitarrist Marcus Siepen.

SIDAN 10

Mayhem

ce Sin 6 199

EVANESCENCE

sidan

5

Följ med på en minst sagt skruvad tur till Oslo dit vi begav oss för att träffa bandet.

SIDAN 12

Vi synar Maidens album

Tillbaka med nya skivan “The Open Door” Vi gav vår egen Maiden-guru Göran Ivkovic i uppgift att syna alla bandets studioalbum.

SIDAN 27

Audioslave

RECENSIONER

GALLERI

Följ med oss på en liten återblick till några av sommarens roligaste och bästa festivaler och spelningar!

Vi recenserar de senaste albumen med bl a Motörhead, Krokus, Slayer, Mastodon, Lostprophets, Death Breath, Stone Sour, By Night, Crematory.

Kolla in vårt bildgalleri, lite nytt, lite gammalt och framför allt jävligt mycket attityd har fångats av våra fotografer - check it out!

s16-17

s18-23

VA RS ÅG OD !

ÅTERBLICK

s24

& 26

Vi träffade sångaren Chris Cornell och snackade om nya plattan m m.

Agonyzone Magazine är gratis. Ta med ditt fria exemplar - sprid den gärna till dina vänner!

MER I AGONYZONE MAGAZINE NUMMER 2: Lostprophets • UFO • The Quill • Metaltown • Angel Blake Gates Of Metal • Amon Amarth • Masterlast • Klassiska återblickar • Monsters Of Tribute • Shot Injection Konsertnörd, javisst! • Notiser • Swedish Metal Expo 2006 • En samlares bekännelse • Axel Rudi Pell • Tävlingar


INTRO

LEDAREN

CHRISTER ROOS, Chefredaktör rossi@agonyzone.com

INNEHÅLL

Då var det dags för andra numret av Agonyzone Magazine. Och vill först och främst tacka för all den fina responsen vi fick för nummer ett. Vill dock be om ursäkt för att det gick lite fel innan tryckning så att den icke korrekturlästa versionen gick i tryck. Vi hoppas att ni har haft överseende med detta. Och vi lovar att vi skall bli bättre på denna punkt. Till er som inte läst oss innan vill jag säga att Agonyzone Magazine är en gratistidning som och kommer att delas ut vid konserter, och andra rockbaserade event. Den kommer även att finnas tillgänglig i musik/skivaffärer, tattoo-studios m.m. Vi på Agonyzones hoppas att ni skall finna oss informationsrika och intressanta. Är det nåt du tänker på, ris eller ros tveka inte att höra av dig till oss. /Christer Roos

REDAKTIONEN Agonyzones Crew

CHRISTER ROOS Chefredaktör, layout rossi@agonyzone.com

TED BENGTSSON Annonsansvarig, layout ted@agonyzone.com

Foto:Sara Bull

RHAPSODY OF FIRE sid 4

UFO

sid 6

s. 02 LEDAREN s. 03 TOPPLISTOR, SHOT INJECTION s. 04 RHAPSODY OF FIRE s. 05 EVANESCENCE, WOLFMOTHER s. 06 UFO, LOSTPROPHETS s. 07 AXEL RUDI PELL s. 08 BLIND GUARDIAN, MASTERLAST s. 09 MONSTERS OF TRIBUTE s. 10 MAYHEM s. 11 ANGEL BLAKE, THE QUILL

ANGEL BLAKE

sid 11

THE QUILL

sid 11

s. 12 IRON MAIDEN ALBUMSYNING s. 13 KLASSISKA ÅTERBLICKAR s. 14-15 AUDIOSLAVE s. 16-17 GATES OF METAL, METALTOWN s. 18 AGONYCHECK s. 19-23 SKIVRECENSIONER s. 24 GALLERI s. 25 BEKÄNNELSE, KONSERTNÖRD s. 26 GALLERI s. 27 AMON AMARTH

TÄVLING!!!

MATTS HALMERIUS Skribent, fotograf

Vinn ett paket från Violent Divine

ROGER UDDIN Skribent, fotograf

Innehållande bandets färska singeln “Let’s Go” (signerade), plus T-shirt och Pin/Badge.

Skicka ett SMS med texten: agony violent till 72550 så deltar du automatiskt i tävlingen.

THOMAS OLSSON Skribent

Sista dagen att sända in sitt sms är den 5 december. *Kostnad per SMS är 5kr + ev trafikavgifter. MATTIAS HÖGBERG Skribent, fotograf

MAGNUS EK Skribent, fotograf

Våra tävlingsvinnare CONNY JARLESTÅL Skribent, fotograf

KRISTIAN FORSELL Skribent, fotograf

(vinnare av):

Vinn t-shirts från Keetch Clothing

Entré till Chris Cornell på O-Baren Therese A & Fredrik K - (2 biljetter var)

Vi lottar ut 5 stycken heta t-shirts från Keetch Clothing (www.keetch.se).

Pearl Jam-albumet Marit B, Stockholm Boken “Att bemästra nätpoker “ Mia Persson, Stockholm, Mario Phrat, Göteborg, Jonas Eliasson, Halmstad

BJÖRN KARLSSON Skribent

TÄVLING!!!

“Frankenstein Drag Queens From Planet 13” från People Like You... Johan Fernquist, Falun, Sebastian Pedersen, Falkenberg, Tina Larsson, Katrineholm

Skicka ett SMS med texten: agony tshirt till 72550 så deltar du automatiskt i tävlingen. Sista dagen att sända in sitt sms är den 5 december. *Kostnad per SMS är 5kr + ev trafikavgifter.

AGONYZONE MAGAZINE - Måsalyckevägen 4, 311 34 Falkenberg, E-mail: az@agonyzone.com, Ansvarig utgivare: Christer Roos

MISSA INTE OSS PÅ NÄTET! Vi finns på: www.agonyzone.com 02 | Agonyzone - at your service since 1996


TOPPLISTA,UPCOMING BAND

TOPPLISTA

UPCOMING BAND - SHOT INJECTION

Höstens hetaste enligt

TEXT CHRISTER ROOS FOTO PATRIC ULLAEUS

Mattias Högberg Iron Maiden - ”A Matter Of Life And Death” By Night - “A New Shape Of Desperation” Black Label Society - “Shot To Hell” Frost* - “Milliontown” Solewire - “The Mourning After”

Magnus Ek Iron Maiden – “A Matter Of Life And Death” By Night - “A New Shape Of Desperation” Planet Alliance – “Planet Alliance” Blind Guardian – “A Twist In The Myth” Masterlast – “Mastery Of Self”

Roger Uddin Krux - “II” The Answer – “Rise” Ankla – “Step Trails” Bronx – Bronx (2006) By Night – “A New Shape Of Desperation”

Kristian Forsell Lisa Miskovsky – ”Changes” Dissection – ”Reinkaos” Vader – ”Impressions In Blood” M.A.N – ”Obey Consume Reject” Paul Stanley – “Live To Win”

Ted Bengtsson Zebrahead - “Broadcast To The World” Raised Fist - “Sound Of The Republic” Wolfmother - “Wolfmother” Sandi Thom - “Smile.. It Confuses People” Motörhead - “Kiss Of Death”

Matts Halmerius God Dethroned – “The Toxic Touch” Unleashed – “Midvinterblot” Motörhead – “Kiss Of Death” Death Breath – “Stinking Up The Night” Napalm Death – “Smear Campaign”

Thomas Olsson Amorphis - “Eclipse” First Band From Outer Space - “ We´re Only...” Enter The Hunt - “For Life. Til Death...” T2 - “s/t” Diamond Dogs - “Up The Rock”

Christer Roos Hatebreed - “Supremacy” The Haunted - “The Dead Eye” Papa Roach - “Paramour Sessions” By Night - “A New Shape Of Desperation” Unleashed - “Midvinterblot”

TÄVLING!!!

Bli medlem på vårt community

- The Zone Varje månad lottar vi ut biljetter till olika evenemang till de som registrerar sig. www.agonyzone.com/thezone

tredje, vad kan vi förvänta oss denna gången? - Redan efter så kort tid så har vi bandet börjat gå in i en ny fas där vi testar nya saker. På nya släppet på blir det mycket tyngre, mer sväng och överlag lite enklare arrangemang mer liveanpassat. - Vi kommer även att blanda in ren sång på ett par ställen för att lyfta ännu ett par snäpp. Ni spelar ju in i Studio Fredman, varför detta val? - Studio Fredman var ett givet val för oss denna gången. De har en gedigen historia och vi visste att de hade den kompetens som vi behövde för att kunna utvecklas i den riktning som vi verkligen vill. På er förra demo gästade Tony Jelencovich (M.A.N) och Tom Englund (Evergrey), några gästspel denna gången? - Denna gången blir det inget gästspel men vi håller på att jobba på att ha en av Sveriges

största kvinnliga artister som gästsångerska på nästa släpp. Den som lever får se. Hur har det gått med sökande för att få ett skivbolag att släppa ert debutalbum? - Vi har varit i kontakt med ett par olika bolag, bl.a. Nuclear Blast och Century Media och de har visat ett visst intresse men hävdat att Shot Injection inte är idag något som de letar efter men vi ger verkligen inte upp. Just nu letar vi ett managementbolag som kan sköta alla förhandlingar om sådant samt om spelningar, turneer och övrigt. För dem som inte vet vilka ni är i Shot Injection, kan du ge oss en snabb historia om er? - Shot Injection är ett metalband från Göteborg med fokus på starka melodier, tunga riff och glödhet energi. Skulle du blanda Killswitch Engage, Evergrey och In Flames skulle du hamna ungefär på den punkt där vi befinner oss idag.

Henrik Nyquist: Scream for me, Sweden!

på ! Nu ska en sv

Den ultimata boken om Iron Maiden i Sverige 1980-2004. Ett unikt dokument. 208 sidor ren heavy metal med bilder av Sveriges bästa rockfotografer. Affischer, konserter, setlistor m m, m m.

Mick Wall: Den officiella biografin om Iron Maiden - Run to the Hills Hela historien om Iron Maiden. Tredje och uppdaterade utgåvan. Unika foton. ISBN: 9197568406

Efter två demos är ni nu åter i studion för en

ris!

rp Supe

: 0 5 1

ISBN 91973130-7-6 www.zootforlag.se

Superpris!

200:-

“En exe en ty mplarisk p ma b föru n ön ok, av nnad skad es fl e er ro ckba Ande n rs H d.” edm an

Superpriserna gäller endast hos: www.reverb.nu Landets bästa musikbokhandel! Agonyzone - at your service since 1996 | 03


RHAPSODY OF FIRE Vad har varit det mest spännande med att spela in ert nya album? - Självklart har det varit att arbeta med Christopher Lee (Saruman i Härskarringen-trilogin) som har agerar som berättarröst, plus alla andra skådespelare som har medverkat. Sen har det helt klart varit ett spännande moment att spela in med symfoniorkestern Var det svårt att spela in ihop med en symfoniorkester. - Nä, inte direkt. Det var lite lättare denna gången, om vi jämför med senaste vi gjorde det. Vi har fått lite mer rutin på det hela, plus att vi använda oss av “click” för att få det riktigt tajt. Har ni stött på några andra problem i studion då? - Nej, det kan jag inte påstå. Vi undviker det genom att ha ordning på allt. Vi mer eller mindre sätter ett schema med tider för varje dag. När vi är i studion vill vi ha kontroll, det är en sak som är viktigt för oss.

RHAPSODY OF FIRE

Med nya albumet “Triumph Or Agony“ och det förlängda bandnamnet känner sig bandet starkare än på mycket länge säger bandets keyboardist Alex Staropoli.

HÄNDELSER

Aktuella notiser från rockvärlden

Europe släpper sitt nya album “Secret Society” den 25 oktober.

TEXT CHRISTER ROOS

Albumet Vad blir du mest stolt över när du tänker på ert nya album? - I detta fallet så tror jag att det är midtempo-låtarna. Vi har saknat dem live, så det känns riktigt kul att vi nu har med några sådan på nya plattan. Så det blir en bättre mix live nu? - Ja det känns så. Det kommer att märkas en skillnad både för oss och publiken. Vad anser du annars vara den starkaste punkten i nya plattan? - Det är nog melodierna, och sången, det är en mycket viktig punkt i nya plattan. Det känns som att den har starka egenskaper som visar sig på rätta ställen. Något du skulle vilja ändra med plattan? - Nej, inte just nu i alla fall. Det är för tidigt att säga, men visst det brukar alltid dyka upp.

Rhapsody vs. Rhapsody Of Fire Självklart så måste jag ju fråga dig om ert nya namn, Rhapsody Of Fire, istället för Rhapsody? - Det var ju liksom inget vi själva ville, utan det var ju sedan gammalt en som hade rättigheterna till namnet Rhapsody. Så vi blev helt enkelt tvingade till att byta namn. Så vi satte oss ner för att komma på något som skulle kunna representera oss i dagsläget. Och vi kände att Rhapsody Of Fire kunde vara ett passande namn. För oss är det inte så stor affär, vi har ju kvar vår logo med tillägget “Of Fire”.

Lord Belial är just nu i studion och spelar in nya albumet “Revelation”, vilket beräknas att släppas i början av 2007.

Men känns det inte konstigt att nu har ett nytt bandnamn? - Jo självklart så gör det ju det, men som sagt vi gör ingen stor sak av det hela. Och våra fans kan fortfarande kalla oss för enbart Rhapsody, det är mest skivomslagen som kommer att prydas av denna texten, just då för lagliga skäl. Okej, men har ni fått betala något för det hela? - Nä, kan inte gå in på några detaljer än, men det hela är löst och vi är nöjda med hur det löst sig. Hur har era fans reagerat på det hela då? - Hehe, i början trodde de att vi skämtade, men så väl var det ju tyvärr inte. Namnet var reggat i över 20 länder så det var inte så mycket vi kunde göra. Men det verkar som om att våra fans har tagit del hela mycket bra. Ni själva kanske t.o.m. ser det som en nystart för bandet? - Ja, lite så är det faktiskt. Vi har fått nytt blod. Måste även nämna att vi är mycket nöjda me både logon och omslaget av skivan.

Turné Så vad kan du säga om er kommande turné? - Oh my god! Den kommer att bli grym, vi kommer att göra en del stora och för oss mycket viktiga spelningar i Tyskland. Och efter jul så hoppas vi på att turnéera i Europa. Vi gillar verkligen att spela live, det roliga med det är att vi faktiskt startade som ett studioband. Som avslutning är det något du vill säga till era svenska fans? - Självklart! Vi lovar att komma till Sverige så fort vi kan, och förhoppningsvis gör vi det då tillsammans med Manowar. Jag hoppas verkligen på att det blir så. Tack för er stöd, vi ses snart!

- Självklart har det varit att arbeta med Christopher Lee...

SWEDISH METAL EXPO 2006 För andra året i rad anordnar Skrikhult Production Swedish Metal Expo. Denna mässa är ett mycket välkommet initiativ för hela branschen och för den som gillar hårdrock. Här får man tillfället att besöka olika utställare, lyssna till paneler, se clinics och konserter. TEXT & FOTO CHRISTER ROOS

Utställare:

agerns roll i musikvärlden. Han driver till vardags Talent Trust och är agent och manager för artister som Cardigans, Europe och D.A.D.

Panelen:

Sammanfattningsvis:

Clinic: Förra året hölls denna av trummisen Mike Terrana från tyska Rage. Och i år var det dags för

Kristian Wåhlin ställde ut sina imponerande mästerverk till tavlor. Kristian har producerat flera hundra motiv som världen över blivit skivomslag, affischer eller motiv på T-shirts. För att nämna några omslag; At The Gates – “Slaughter Of The Soul”, Evergrey – “Solitude Dominance Tragedy” och Mercyful Fate – “Dead Again”

Petri H Lundén höll en föreläsning om man-

04 | Agonyzone - at your service since 1996

Under mässan som sträcker sig över två dagar spelade ett tiotal band. Bl.a. kunde man kolla in Gemini Five (som ersatte Easy Action), Sonic Syndicate, Bullet och Nocturnal Rites.

Panelen som behandlade genren Death Metal bestod Fred Estby (Dismember), Dan Swanö (Edge of Sanity), Tompa Lindberg (At the Gates), Robban Becirovic (Close-Up Magazine) och moderatorn Jerry Prütz. De diskuterade om hur och varför genren uppkom. Det fanns även en demopanel som, lyssnade på demoskivor som olika band hade lämnat in en stund innan.

Här finner man allt från arrangörer, skivbolag till media som ställer ut vad de har i sin portfolio. Bl.a. så promotar skivbolagen sina artister där man i många fall kan få sig ett smakprov i form av promoskiva. Givetvis var Agonyzone Magazine på plats med en monter och delade ut första numret av tidningen.

Föreläsning:

Konserter:

gitarristerna Alexi och Roope från finska Children Of Bodom. Två duktiga gitarrister som gav tips och tricks inför en fullsatt läktare.

Liksom förra årets mässa är genomförandet klanderfritt från arrangören Skrikhult Production. Har inte koll på besöks antalet för hela mässan, men det kändes i alla fall som om det var mer folk än förra året och då sägs det ha varit 1100 besökare över hela helgen. Detta år så satsade de på att ta dit två lite större akter (Easy Action och Nocturnal Rites) som dragplåster. Till Swedish Metal Expo 2007 (för visst blir det ett nästa år med!?), så tycker jag att de bör satsa på ännu större headlineband så att detta evenemang kan bli den riktigt stora succé som det är värt.

Svenska Heed har skrivit ett par nya låtar till sitt kommande album och i slutet av oktober ger sig bandet in i studion för att spela in dessa. Ny trummis i norska Thunderbolt är Ole Kristian Løvberg. Needleye (med Adrian Erlandsson - Cradle Of Filth) planerar att släppa albumet “Ode To None” i slutet av året. Thy Majestie arbetar just nu med nytt material till sitt nästa album, vilket de hoppas på att spela in i början av 2007.


EVANESCENCE/WOLFMOTHER

EVANESCENCE

Efter den enormt stora succén med förra albumet “Fallen” är nu Evanescence TEXT ROGER UDDIN tillbaka med nya skivan “The Open Door” Ert debutalbum ”Fallen” har sålt närmare 14 miljoner exemplar. Kände ni någon press på er inför arbetet med den nya plattan? (Amy) – Jag tror faktiskt inte det. Eftersom att ”Fallen” gick bättre än vad vi någonsin kunnat hoppas på. Så har det gett oss en chans att ta mer tid på oss med arbetet till detta album. Så det är inget ”flås i nacken” från folk i er omgivning om att ni måste skörda ännu större framgångar? (Amy)– Ärligt talat så tror jag inte att framgång enbart beror på hur många skivor man lyckats sälja. Det är nog svårt att skriva bra låtar bara för att de ska sälja, det måste finnas en känsla för låtarna man skriver. Man måste engagera sig och verkligen skriva saker som man känner sig komfortabel med. Under förra hösten råkade Terry Balsamo (gitarr) ut får en stroke, hur påverkade det låtskrivandet? (Amy) – Just själva låtskrivandet påverkades ingenting, eftersom att vi redan hade skrivit klart allt. Terry drabbades utav stroken två dagar efter att han spelat in sin gitarr så på sätt kunde vi spela in albumet. Annars vet jag inte vad vi skulle ha gjort… Vad har olyckan medfört? (Amy) - Först och främst så sade läkaren att han aldrig skulle kunna spela gitarr igen. Läkaren trodde inte ens att han skulle klara sig. Så för hans del så har det handlat om att lära sig saker och ting på nytt. Och eftersom att han är så envis! (skratt) Så lyckades han återhämta sig såpass bra att han till och med kan spela igen. På sikt så har hela den här incidenten medfört en enorm inspiration och sammansvetsat oss ännu mer.

Moget sound Hur skiljer sig ”The Open Door” från ert debutalbum? (John) – På ”Fallen” finner man sårbarhet och en slags naiv känsla. ”The Open Door” har ett mer moget, självsäkert och intressant sound. Samt att den består utav mer attityd och ett speciellt groove. Hade ni något speciellt mål med albumet? (Amy) - Inte direkt… Det enda skulle kunna vara att jag som sångerska ville slippa känna mig tvungen att låta ledsen, plågad och vemodiga bara för sakens skull. Jag ville ha en friare roll och vara lite mer frigjord som sångerska.

Bring Me To Life Precis när ni slog igenom, fanns det inte en risk att folk missuppfattade ert sound. Jag tänker på det faktum att Paul McCoy (12 Stones) gästade på “Bring Me To Life”? (Amy) – Ibland kan jag se tillbaka på det hela och önska att vi aldrig hade gjort det. För vi hade verkligen tur att vi fick bra respons på följande singlar. Det kunde ha dragit iväg i motsatt riktning, eftersom att den låten inte är direkt representativ för bandet. Så rent soundmässigt kanske det inte var det bästa att göra men karriärmässigt desto bättre. Jag är ändå oerhört tacksam för framgången som följde med ”Bring Me To Life”. (John) – Just ”Bring Me To Life” blev lite utav resultatet från personer som ansåg sig ha en bra idé för vad som skulle få oss att sälja. Visst, de hade ju rätt! Men i långa loppet kunde det ju gå riktigt snett. Det kanske fanns personer, vilket

det säkert gjorde till en början, så kom till våra spelningar och väntade sig ödesmättad Linkin Park-rap med kvinnlig sång. Men så är inte fallet, det är inte så Evanescence låter. Amy du var tillfrågad att skriva musik till filmen ”Narnia – Häxan och Lejonet”. Vad hände med det projektet? (Amy) - Det funkade inte riktigt. Jag ville göra musik som var något mörkare än vad producenterna var ute efter. Jag ville jättegärna göra det, för jag gillar verkligen historien. När jag såg filmen så förstod jag mer hur de hade tänkt. Men jag skulle fortfarande vilja veta hur resultatet hade blivit om jag hade fått gjort den lite mörkare.

Bakåt i tiden Om vi beger oss bakåt i tiden. Hur ligger det till med historien då du och Ben Moody (ex-gitarrist) bildade bandet efter att han hört dig spela Meat Loafs ”I Would Do Anything For Love” på piano? (Amy) – Saken är den, Ben har en viss förmåga att föreviga diverse små och ointressanta historier. Jag spelade olika stycken av bl.a. Mozart och Beethoven, sedan spelade jag några få takter från ”I Would Do Anything For Love” och det var väl det enda som Ben kände igen… Det verkar som om du vill sätta punkt för den här historien, en gång för alla… (Amy) – Ja, det stämmer! Fast egentligen säger väl historien mer om Ben än om mig! (skratt) Men det hindrade inte er att bilda Evanescence. Vad betyder namnet egentligen? (Amy) – Det är vackert och ovanligt ord som i grova drag betyder försvinna eller upplösas och det är nog därför vi valde det. När vi startade bandet så var vårt sound ovanligt och dels så speglar bandnamnet vårt sound som är, likt en spökgestalt en aning skimrande och mystiskt.

Framgången Anser ni att er framgång har banat vägen för band som t ex Nightwish, Within Temptation och Lacuna Coil? (Amy) – Nej, det tror jag inte. De har nog alltid haft sin skara av trogna fans. Sedan kan det mycket väl vara så att vår kommersiella framgång bidragit till att genren har fått mer exponering. (John) – Jag håller med. En del av dem har säkert spelat tillsammans längre än vad vi har. I början råkade vi ut för en del tråkigheter, då folk anklagade oss för att låta precis som Lacuna Coil. Och det finns säkert vissa likheter men vad är det som gör att likheterna i vår genre ska betraktas som plagiat? Tänk bara på alla andra musikstilar, där tycks det inte vara lika farligt om man har ett sound som påminner om någon annans. Tidigare i år lämnade William Boyd (bas) bandet, varför? (John) – Han ville helt enkelt spendera mer tid med sin familj. Att åka ut på långa turnéer blev alltför påfrestade för hans del, han saknade familjen. Det var helt och hållet hans val och vi respekterar det och vi är fortfarande goda vänner. När får man se Evanescence på scen i Sverige? (Amy) – Den närmsta tiden kommer vi att göra en del promotion, sedan blir det några gig i USA och efter det ska vi till Europa igen. Så någon gång i november lär vi vara tillbaka i Sverige.

WOLFMOTHER

I en förort till Sydney handlade musik mest om att med kreativiteten som ledstjärna tillåta sig fly undan verkligheten för ett par timmar i replokalen. När trion Andrew Stockdale (sång, gitarr), Chris Ross (bas, keyboards) och Myles Heskett (trummor) sedan bestämde sig för att strukturerar allt jammande och bilda ett regelrätt band för två och ett halvt år sedan skulle saker och ting TEXT ROGER UDDIN förändras väldigt fort för australiensarna. Hur kommer det sig att Wolfmother skördat så stora framgångar på så kort tid? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det så att musiken känns retro för av en viss person. För någon annan känns det retro i modern tappning och utav en tredje person är musiken något helt nytt. Så framgången skulle kunna bero på att det är många olika typer av människor som kan ta till sig musiken, fast på olika sätt. Börjar du tröttna på att ni beskrivs som en mix av Led Zeppelin, Black Sabbath och The White Stripes? Vad ska jag säga, det handlar ju om ett par riktigt grymma band och att ens nämnas i samma andetag som Zeppelin och Sabbath är hedrande. Tycker du att folk hakar upp sig på den jämförelsen? Det är ju alltid lättare att beskriva ett band genom att dra paralleller till andra band, jag gör det själv. Man behöver inte alltid bryta ner allt i beståndsdelar och analysera det sönder och samman. Men vi är lika influerade utav Sonic Youth och Pavement, fast det kanske inte återspeglas lika tydligt i vår musik. Sedan handlar det inte bara om själva soundet utan även om uttryck och energi. När det gäller energi så har vi blivit mycket influerade av James Brown.

The Godfather Of Soul Det är ju inte bara James Browns musik som är känd för sin energi utan även hans scenframträdande. Hur kan du mäta dig med honom på den punkten? Mäta mig med ”The Godfather Of Soul”?! Det kan jag överhuvudtaget inte göra! Inte? Du som spelar både bas och keyboard i en trio. Det krävs väl mycket energi för att klara av ett gig? (Skratt) Jo, det är ju sant. På så sätt krävs det en del energi. Trots min inövade koreografi så försöker jag att ge järnet! Och med koreografi menar jag inte dans… Utan det handlar om, hur jag ska spela bas med de rätta pedalerna, för att samtidigt ordna inställningarna och rätt ljud till keyboarden. För det säger nästan sig självt, det gäller att hålla koll på saker och ting, för det ska ju låta bra också. Finns det några funderingar på att plocka in en fjärde person i bandet, just för att kunna underlätta för dig på scen?

Tanken har slagit mig. Men i så fall skulle jag bara få ångest för vilket instrument jag skulle lira. Jag vill spela både bas och keyboard och jag har hittat en teknik som gör det möjligt att kombinera det, så länge det funkar så kommer vi fortsätta som en trio.

Favoritlåtar Ert självbetitlade debutalbum består av 13 stycken låtar, vilka tillhör dina favoriter? Det är som att välja en favorit bland sina egna barn! (skratt) Det beror på vilken sinnestämning man är i. Om det ska vara en låt med groove så får det bli ”Dimension”, ”Love Train” och ”Witchcraft”. När det gäller låtar med tyngd så är ”Clossal” och ”Joker and the Thief” givna. På tal om Joker and the Thief, hur kommer det sig att ni spelade in videon tillsammans med medlemmar från Jackass? De undrade om vi ville medverka i deras kommande film, det slutade med att ”Joker and the Thief” valdes som ledmotiv till filmen och då passade vi på att göra en video tillsammans med dem. Är Wolfmother lika vilda och galna som Jackass? Vid ett tillfälle hade vi en efterfest i världens minsta rum. Tänk dig runt 30-40 personer som trängs bland gitarrer, trumset och bas. Alla spelar, den ene avlöser den andre, här snackar vi riktig jamsession. De som inte kunde spela något instrument ägnade sig åt crowdsurfing och stagediving. Golvet hade ändrat färg på grund av all utspilld öl, man fick ducka för flaskorna som kastades i väggarna. Då kändes det som om vi befann oss på en förfest med killarna i Jackass! (skratt) Vad händer resten av året och i början av 2007? Det är promotion som gäller med spelningar i Europa och USA. Med tiden kommer vi säkert att skriva nytt material. Vi brukar alltid ha små jamsessions på våra spelningar och vem vet, kanske jammar vi fram något bra låtmaterial den vägen.

“ AZE PROMOTION

...att ens nämnas i samma andetag som Zeppelin och Sabbath är hedrande.

M.A.N - “Obey, Consume, Reject” Ute i butik! “En perfekt mix av aggressivitet och mjuka melodier. För alla som gillar Static-X, Mudvayne and Soulfly.” www.manmusic.tk Agonyzone - at your service since 1996 | 05


UFO/LOSTPROPHETS

UFO

För att få redan på lite saker om det brittiskt hårdrocksband UFOs (som bildades redan 1969) nya skiva ”The Monkey Puzzle” så ringde jag upp bandets basist Pete Way i hans bostad i Birmingham. Och med en vänlig och lite förvirrad röst ber han mig vänta lite för han skall bara stänga dörren. Hör att han går mot dörren och pratar lite för sig själv, och man undrar allt om han hör några röster där TEXT CHRISTER ROOS borta. Väl tillbaka vid telefonen så inleder jag med att fråga.

UFO är ju ett välkänt band, men det har nu vuxit upp en ny generation hårdrockare, kan du förklara för dem vilka ni är? - Jag säger som Rolling Stones säger, musiken får tala för oss. Vi är ett gäng som gör så bra rocklåtar vi kan. Låten ”Heavenly Body” från ert nya album låter lite annorlunda från de andra låtarna på skivan, hur kommer detta sig? - Jo det stämmer ju, den är mer modern om man kan säga så. Vi vill hela tiden göra nåt som skiljer sig från allt det andra. Och just den låten har mer metallkänsla i sig än de andra som har lite mer blues i sig.

“Ursäkta mig kan du vänta lite igen, säger han och man hör att han återigen går bort till dörren. Hör även att han snackar med någon. Väl tillbaka säger han, du förstår att min fru står och lagar mat i köket, samtidigt som hon sjunger för fulla muggar, och det är allt lite irriterande så jag var tvungen att gå och säga till henne (skratt). Okej, det förklarar ju hans lite märkliga beteende i början av intervjun.” Skivan är inspelad i Tyskland tillsammans med Tommy Newton, hur gick den arbetsprocess? - Det tog längre tid än väntat, men det gick också bättre än vanligt. Vi blev faktiskt mer som ett

LOSTPROPHETS plockar det bästa från två världar! (skratt) Hur var det att arbeta med producenten Bob Rock? – Han lärde oss jättemycket om just låtskrivande, hur man nyttjar melodier på bästa sätt. Hur man rannsakar en låt, för det är ju inte alltid nödvändigt att slänga in ett riff bara för att man ska. Han öppnade definitivt upp ögonen för låtstruktur. Tidigare har vi gjort låtar som vid första bekantskapen kanske känns väldigt strukturerade, men det var aldrig något vi tänkte på, utan det föll sig bara naturligt. Men med Bobs hjälp så har vi som sagt fått en större inblick i den biten. Och att sedan få jobba med en sådan kompetent producent, var kanon.

TEXT ROGER UDDIN

Agonyzone tog sig en pratstund med Lostprophets gitarrist Mike Lewis. Rent musikaliskt, vilka influenser har ni? – Alla i bandet har lite olika inriktningar men överlag så kan man säga att det är allt från heavy metal till pop. Band som har inspirerat oss på ett eller annat sätt är Metallica, Megadeth, Faith No More, The Police, The Clash och Duran Duran. Hur skiljer sig ert senaste alster jämfört med tidigare releaser? – ”Thefakesoundofprogress” som var vår första, var en lekfull platta där vi experimenterade en hel del med bl.a. hip-hop som krydda. Albumet ”Start Something” bestod mer av renodlad rock, det var också ett album där vi försökte höja oss ett snäpp som låtskrivare. Vår senaste platta är enligt mig vår bästa. Framförallt för att den består utav bättre skrivna låtar, jag tycker verkligen att vi lyckats ta ett ännu större steg uppför låtskrivarstegen. Albumet utgörs av starka låtar som bidrar till att plattan känns mer enhetlig. Så då är det inte helt fel att säga att detta är en något ”poppigare” platta? – Nej, på sätt och vis kan man väl säga det. Jag menar, vi har aldrig stuckit under stol med att vi gillar pop. Men det är ju inte en pop platta, utan en skön mix av rock/pop med betoning på rock. Vi

06 | Agonyzone - at your service since 1996

- Jag vet nog vad du är ute efter! Varför lämnade trummisen Mike Chiplin bandet och hur påverkade det er andra? – Man märkte att han var lite frånvarande ibland och han var inte helt nöjd med tillvaron. Han trivdes helt enkelt inte med turnéerna, vilket i sin tur innebar att han tvingades spendera mycket tid ifrån sin familj. Så det var därför bestämde han sig för att hoppa av. Vi hade redan börjat skriva en del material med Mike och efter hans avhopp så förde det samman oss andra. Men vi hade lite problem att skriva nytt material utan trummis, men efter 4-5 månader så hade tillräckligt med material till albumet. Hur kommer det sig att Josh Freese gjorde ett tillfälligt inhopp i bandet under inspelningsprocessen? – Mycket tack vare Bob Rock som har jobbat med honom sedan tidigare. Hade Bob inte producerat plattan så tror jag nog inte att Josh hade lagt trummorna. Personligen så gillar jag Josh’s förflutna i The Vandals och A Perfect Circle, så att få lira tillsammans med honom och ha honom spela låtar som jag varit med och skrivit var en häftig upplevelse. Men er sångare Ian, han var trummis en gång i tiden. Kunde inte han ha offrat sig? – Jo, det är sant! Fasen, vi tänkte aldrig så långt!

band och känslan av att det var första gången vi gjorde detta fanns där. Var det svårt att bli nöjda med låtarna denna gången? - På repningarna så gick det mycket bra, men sen har vi ju dagens teknik där allt skall finslipas. Inte alls som förr då man bara körde på och var nöjd ganska så snabbt (skratt). Hur går det till när ni skriver era låtar i dagsläget då? - Alla kommer med idéer, sen repar vi in dem lite och så kommer Phil upp med sina sångmelodier. Även där fungerar vi mer som ett band i dagsläget.

(skratt) Fast å andra sidan så spelar Ian nästa aldrig trummor nuförtiden, så han hade nog varit alltför ringrostig. Vilket hade förlängt inspelningsperioden avsevärt mycket mer. (skratt) Hur blir ni behandlade utav media i Storbritannien? – Brittisk press har en förmåga att lyfta en till skyarna för att sedan stampa ner en i marken. Tidigare har de alltid blickat över till USA och jämfört med band därifrån och i princip blundat för band på uppgång här i Storbritannien. Med det här albumet så har det gått bättre än väntat, vi har fått bättre respons än någonsin. Så det har ändrats till det bättre, det är väl så att tiderna håller på att förändras. När man ser videon till ”A Town Called Hypocrisy” så tänker jag direkt på barnprogram från 70-talet… – Tidigare har vi gjort seriösa livevideos och nu ville vi göra en video som var annorlunda än vad vi gjort förut. Det skulle vara en cynisk och udda video, så i samspråk med regissören hämtade vi inspiration från barnprogram som vi växte upp med t.ex. Play School och slutresultatet blev video som var riktigt kul att spela in. Hur gick tankarna kring valet av albumtitel? – ”Liberation Transmission” har inget politiskt motiv som vissa tycks tro. Utan det handlar om att hitta inspiration till det man vill göra. Det handlar om att man ska gå sin väg, följa drömmarna, sin inre röst och stå upp för sig själv. Och hur ligger det till med bandnamnet? – Det är ju alltid svårt att välja ett bra namn till sitt band, så efter många om och men så var det en kompis till oss så bara nämnde Lostprophets. Att vi senare fick reda på att det fanns en livebootleg med Duran Duran som heter Lost Prophets gjorde att det passade oss ännu bättre eftersom att vi gillar Duran Duran. Har er framgång medfört att ni är hemstadens största kändisar? – Jag vet nog var du är ute efter! (skratt) Om man som vi, kommer från staden Pontypridd i Wales så kommer det alltid att finnas en person som är och förblir ”Number One” och det är ingen mindre än Tom Jones. Ha, ha! Var det så uppenbart? – Låt oss säga att jag har övernaturliga krafter, som gör det möjligt för mig att genomskåda sådana frågor… (skratt) När kommer ni till Sverige nästa gång? – Vi drar igång en Europaturné i oktober-november. Men tyvärr så har vi inget gig inplanerat i Sverige. Det är synd, jag tycker att våra spelningar i Sverige har varit riktigt roliga. Men efter nyår så lär vi stanna till i Sverige.

Har klurat lite på vad som ligger bakom albumets titel ”The Monkey Puzzle” men inte kommit fram till något, kan du förklara den för mig? - (skratt), jag gillar den frågan, den har jag fått från alla. Det var såhär, Phil sa att skivan kunde heta just så, sen snackade vi inte mer om det utan funderade vidare i en vecka. Då så han igen, låt oss kalla skivan för ”The Monkey Puzzle”, då frågade vi vad är ”The Monkey Puzzle” för något. Då skrattade han och så, det är ju just det som är grejen vad är ”The Monkey Puzzle”. Och efter det så tyckte vi att det var en bra titel. Vinnie Moore som ersatte Michael Schenker för ett par år sen är e mycket duktig gitarrist, men var ni inte rädda att han skulle ändra ert sound? - Vinnie är en sådan allround gitarrist så han passade in perfekt, visst han har sin egen stil men grejen var den att han inte ville komma in som Vinnie Moore utan ville bli bandets gitarrist. Er gamla trummis Andy Parker är tillbaka i bandet, hur känns det och vad betyder det för bandet? - Vi förstod inte hur mycket vi hade saknat honom förrän han var tillbaka, som trummis men mest som person. Dagens line-up känns med andra ord stark, tror du att den kommer att hålla till den dagen ni slutar? - Jag hoppas verkligen det, men vi snackar om UFO så man vet ju aldrig. Umgås ni även på fritiden? - Inte så ofta, vilket inte beror på att vi inte vill, men Vinnie bor i USA, så det blir lite svårt att ses spontant. Så när får vi se er i Sverige då? - Fråga mig inte, jag har ingen koll på det där än. Men jag hoppas att vi får tillfälle att komma och spela på lite olika klubbar runt om i Sverige. Jag gillar ert land och för den delen hela Skandinavien , jag har själv bott ett tag i Köpenhamn. Så vad vill du säga till era fans här över? - Ser framemot att få komma till er och spela. Tyvärr vet jag inte när det blir än. Jag kollar upp det hela på Internet sen. - Ja gör det, och jag får själv kolla med min manager (skratt). Tack för en trevlig intervju och kom gärna fram och heja nästa gång vi är och spelar i Sverige.

HÄNDELSER

Aktuella notiser från rockvärlden

Den 14 november släpper Iron Maiden den andra singeln “Different World” från nya albumet “A Matter Of Life And Death”. Alex Svenningson (ex-Mindfall) är ny trummis i Nightrage. Korn har nu börjat att arbeta med uppföljaren till förra albumet “See You On The Other Side”.

Amen från Kalifornien kommer att ge sig ut på en Europaturné i början av januari 2007. Borknagar släpper sitt nya album “Origin” den 30 oktober genom Century Media. Den 17 oktober släpper Cradle Of Filth albumet “Thornography”. Rush har tillsammans med Nick Raskulinecz påbörjat förarbete med sitt nya album, och planerar att gå in i studion i november. Converge släpper den 24 oktober albumet “No Heroes”. Den 6 november släpper Tim Armstrong albumet “A Poet’s Life”.


AXEL RUDI PELL

AXEL RUDI PELL - Aktuell med nya plattan “Mystica” Samtidigt som Sverige skulle möta Tyskland i en fotbollslandskamp ringde den tyske gitarristen Axel Rudi Pell upp mig och inleder direkt samtalet med... TEXT CHRISTER ROOS

- Kollar du inte på fotbollen? Inte än, men vi får göra en snabbintervju så att vi sedan kan sätta oss och kolla. - Hehe, det är ingen fara, men det blir säkert en bra match så lite vill man ju allt kolla på den. Jo, det är sant, så jag kör på direkt här.

- Heart and soul! Du har ju skrivit en hel del låtar genom åren, hur gör du för att utveckla ditt skrivande? - Det kommer helt naturligt. Det viktigaste för mig är i alla fall att jag inte upprepar mig i mitt skrivande. Hur mycket tid har du lagt ner på låtarna till den nya skivan? Jeff Scott Soto Genom åren har du bytt ett antal medlemmar, - Längre än förra, det tog lite extra lång tid denna gången. Man kan säga att jag har lagt hela 2005 främst då sångare, hur kommer detta sig? - I senaste fallet så var det ju Jeff Scott Soto, på dem, för vi gjorde lite uppehåll i somras och han kunde inte vara med och turnera. Vilket inte körde lite festivaler och så. gjorde det hela hållbart i långa loppet, så tyvärr Några låtar som inte kom med på plattan? fick vi gå skilda vägar. Synd för jag gillar verkligen - Nä, inte direkt. Jag hade ungefär 300 olika idéer, som jag sedan satte ihop tills att jag var honom som person och hans röst. nöjd med det hela. För mig så skall en platta från Håller ni fortfarande kontakten? - Jo det försöker vi göra. Senast i förra veckan så oss ligga på runt 50-60 minuter. fick jag ett mail ifrån honom. Han är ju ute på Inget du vill ändra såhär i efterhand? turné tillsammans med Journey, där han har hop- - Nej, jag är nöjd, men det kanske kommer senare. Just nu känner jag i alla fall att det är en stark pat in som sångare. Line-upen som är på senaste albumet, kommer platta där jag är nöjd med slutresultatet. En av mina favoritlåtar är “Losing The Game”, även den att ge sig ut på turné ihop? vad kan du berätta om den? - Ja, absolut! Det är denna - Det är en ganska så typiskt låt sättningen som gäller för för hur Axel Rudi Pell låter. Den oss nu. Hur ser det ut på turnéfront- ... jag sätter stor vikt vid en är “straight forward” och det är en i vinter? melodi till att börja med... en låt som även jag gillar, men jag gillar ju alla så det är svårt - Vi kommer att köra för mig att säga så mycket mer andra delen av vår nya om den just nu. turné i januari och februari som det ser ut nu. Nya plattan är i mitt tycke mycket kraftfull och Mer känsla Berätta något om skivan som lyssnare skall lägga kompakt, var i den tycker du själv att styrkan extra vikt vid att lyssna till? ligger? - Det är låtarna i sig, jag sätter stor vikt vid en - Att jag har lagt in mer känsla i mitt gitarrspel. melodi till att börja med, sen bygger jag runt den. Och vad vill du säga som avslutning? - Lycka till i matchen! Sen vill jag även tacka alla våra svenska fans, ser framemot att få spela för Låtskrivandet Vad vill du som låtskrivare kunna uttrycka genom er igen. *Fotnot: Tyskland-Sverige 3-0 dina låtar?

Album ute nu Ninth Gate

records

www.ninthgaterecords.se, info@ninthgaterecords.se, www.fearthefuture.se

Agonyzone - at your service since 1996 | 07


BLIND GUARDIAN/MASTERLAST

BLIND GUARDIAN Intervjuer kan äga rum under det mest konstiga omständigheter. Denna dag var lite fullbokad för mig så jag fick stanna till vid en rastplats denna soliga sommardag, för att invänta att Blind Guardians gitarrist Marcus Siepen skulle ringa upp mig. Till min fasa märker jag att mobilens batteri står på sista pinnen... TEXT CHRISTER ROOS Om samtalet bryts mitt i intervjun så beror det inte på att jag inte gillar dig, utan att det har ringt folk till mig hela dagen och nu sjunger mitt batteri på sista refrängen. – (skratt), det var bra att du sa det annars hade jag säkert undrat. I normala fall så lyssnar jag inte på den formen av musik som ni spelar, men jag gillar faktiskt ert nya album. Hur känns det att er musik även kan nå ut till folk som inte lyssnar på er annars? – Kanon! Det är ju den bästa responsen man kan få. Vårt mål är att hela tiden nå ut till folk som inte lyssnar på oss. Om ni enbart kunde ge ut en skiva till, skulle detta vara den? – Bra fråga. Nu funderar vi ju inte på att sluta men jag tror faktiskt att den skulle kunna sammanfatta oss rätt så bra. Hur länge kan ni fortsätta innan spänningen försvinner runt er? – (skratt) Det var en bra fråga det med. Just nu ser jag ingen anledning till att sluta, tycker fortfarande att vi utvecklas som band och så länge vi gör det och tycker att det hela är kul så kommer vi att fortsätta. Som du säger så utvecklas ni ju, men skulle ni våga ändra er musikstil helt och hållet i framtiden? – Nä, vår musik är ju vårt varumärke och jag är inte säkert på att folk hade gillat oss om vi hade börjat att spela black eller nu-metal.

svåra att skapa? – Inte direkt, vi har lekt runt mycket. Skapat riff, sen lekt runt med dem, hittat detaljer i dem och sen lekt vidare runt dem. Tror du att det är era melodier som gör det unika i er musik? – Ja till stor del, det är dom som är typiska för oss tillsammans med sången. Skivans låtar har en stor bredd över sig, är detta något som ville åstadkomma redan i början när ni satte igång att skriva för det nya albumet? – Både och, vi ville ha en större bredd på låtarna samtidigt som folk skulle känna igen sig. Plus att vi ville göra det p.g.a. att det skulle vara intressant för oss själva med. Hur lång tid har det sammanlagt tagit för att sammanställa ert nya album ” A Twist In The Myth”? – Själva skrivandet tog oss cirka ett år, sen tog inspelningen ungefär ett halvår, och mixningen en månad. Som du hör så har vi tagit rätt så lång tid på oss för att skapa detta album. Men vi kände ingen press på att det skulle komma ut någon speciell tid så vi tog den tid som vi behövde.

“A Twist In The Myth”

Melodier Nya skivan innehåller en hel del melodier, var de

Vision Om du jämför bandets vision nu med när ni bildades, skiljer den sig? – I grund och botten är vår vision den samma. Göra så gott vi kan, hitta på nya saker för bandet och skapa något som för oss är unikt. Vad skulle du önska för bandet om du kunde önska vad du ville? – Det är faktiskt att vi skall få fortsätta i samma

anda som innan, köra vår stil helt enkelt. Hur mycket är ni själva inblandade i er hemsida? – Den är mycket viktig för oss, det är där vi kan nå ut och även möta folk. Vi brukar sätta upp olika tider där vi i bandet chattar med våra fans. I dagsläget tror jag inte att så mycket skulle

MASTERLAST I slutet av september släppte intressanta New York-bandet Masterlast albumet “Mastery Of Self” i Sverige och övriga Europa. Vi passade på att ställa lite frågor till gitarristen Val Glauser kring vad bandet har för förväntningar och hur närmsta framtiden ser ut. i trans. Magiskt, jag lovar..!

– Det är på scenen vi är som bäst, med två energiska tjejer som frontar. Vi snackar just nu med vårt bolag om turné och Europa kommer bli huvudmål, och speciellt Sverige eftersom vårt bolag Escapi Music är svenskt. Inte för att det har något med metal att göra men personligen är jag ett stort ABBA-fan så Sverige är en stor dröm för mig. Masterlast har över 3000 vänner på myspace. com, är ni i bandet personligen engagerade i den biten med nätverkande, chattande etc? – Vi försöker svara fansen personligen, det tar mycket tid förstås med det är suveränt att ha direktkontakt med fans från alla världens länder som älskar vår musik. Det är definitivt ett stort previlegium.

“..något lite mystiskt som är svårt att beskriva.” Val om bandets musik.

Inspiration

Om bandet och aktuella albumet Masterlast är ett ganska nytt band, hur har albumet blivit mottaget? – Skivan är faktiskt inte släppt ännu så vi får faktiskt vänta ett litet tag innan vi vet hur mottagandet blir. Men de nya låtar som vi lagt upp på myspace har genererat idel lovord bland fansen. De verkar ivriga att få höra hela albumet. För de som inte känner till Masterlast, kan du beskriva er musik? – Tänk er ABBA, Alice in Chains, Pantera och Nine Inch Nails i ett och samma band! Mer exakt, föreställ er ett metalband fast på en öde ö efter att deras plan kraschat, jammande med en trummande cannibal-stam och därtill aliens från rymden spelandes konstiga rymdinstrument. Där finns också en känsla av häxkraft, något lite mystiskt som är svårt att beskriva men som sätter lyssnaren

08 | Agonyzone - at your service since 1996

Var hittar Ni inspiration till ert låtskapande? – Lizza och jag har stark tro till livet och vanliga andliga ideal så vi skriver om hur vi lever våra liv ur de perspektiven. Men vi skriver också låtar om mer vanliga saker som starka känslomässiga upplevelser. Jag såg nyligen videon till “I ache” som jag gillade mycket, kan du berätta om inspelningen av den? – Vi spelade in den i Los Angeles under samma period som vi spelade in albumet, så vi var verkligen uppe i musiken och känslan på plattan. Vi tog ledigt en dag för videoinspelningen och klarade faktiskt av den på bara en heldag i inspeningsstudion. Det var bra timing på för vi var alla på bra humör och släppte loss fullständigt just den dagen, det var en riktigt kul inspelning. Fight-scenerna var oerhört starka! Er musik är väldigt kraftfull och energisk, när får vi nöjet att se er live i Sverige?

Planer för närmsta framtiden Vad händer närmsta tiden för Masterlast? – Skivan släpps i Europa den 29:e september och i februari i staterna, så det är mycket promotion här närmsta tiden framöver. Men att turnera känns förstås högprioriterat också. Slutligen, är det något du vill säga till Agonyzone Magazines läsare? – Vill bara säga att jag hoppas att denna intervju gör läsarna intresserade av att kolla in Masterlast. Aktuell info om oss finns alltid på www.masterlast.net eller på www.myspace. com/masterlast. Spread the word! TEXT MAGNUS EK

fungera för band utan internet. Några sista ord? – Jag vill tacka alla er som stödjer oss, och att jag hoppas att ni gillar vårt nya album. Och så ville jag säga att det var ju kul att batteriet höll hela intervjun (skratt).


MONSTERS OF TRIBUTE

MONSTERS OF TRIBUTE Att under en och samma kväll få njuta av livemusik från akter såsom Ozzy, Rainbow, Queen, Led Zeppelin, Kiss och AC/DC känns nästintill overkligt. Men det gavs faktiskt tillfälle för en TEXT ROGER UDDIN sådan chans för ett tag sedan. En kö på ca 200 meter slingrar från ingången till Globens Annex i Stockholm denna septemberkväll, det ryktas att biljetterna (3000 stycken) till kvällens spektakel är slut. Och det är väl inte konstigt med tanke på den helkväll som utlovas i bästa klassiska 70 & 80-tals anda, rena drömmen för en passionerad hårdrockare. Okej, tänker du. Att alla dessa artister skulle uppträda i Sverige, utan din vetskap är knappast troligt. Svaret är att det handlar om Sveriges främsta tributeband som samlats under gemensam flagg för att hylla några av hårdrockens främsta akter. I publiken ryms allt från barnfamiljer, uppspelta ungdomar, hängivna hårdrockare kring 30-strecket samt en och annan förfriskad 50plussare.

band” så tycks publiken bli fullkomligt galna, det är fullt ös från början till slut. Sångaren som inte bara låter väldigt likt Ozzy, har lyckats att kopiera ”The prince of darkness” rörelseschema och mellansnack ruggigt bra! Inget har lämnats åt slumpen, sångaren gör entré i den något bekanta fransbesmyckade vita sparkdräkten. Gitarristen ser ut som Zakk Wylde, sångaren genomgår klädbyten för att på så sätt skildra de olika tidsepokerna i Ozzys karriär och så har bandet givetvis försett scenen med ett par hinkar fulla med vatten som emellanåt används för att svalka publiken, allt i bästa Ozzyanda.

Kyss

Inledande bandet Brainbow spelar (inte helt långsökt) låtar med Rainbow. Med de slänger även in en och annan stänkare som Ritchie Blackmore komponerat tillsammans med Deep Purple.

Med många år tillsammans har Kyss skapat sig ett stort namn och kanske är de Sveriges största Kiss-tribute band. Med smink, pyro och en nästan identiskt Kissmundering skapar bandet en fantastisk show! Bra scennärvaro och guldkorn från bandets skapelser bidrar till fullt röj på parketten. I låten ”I Love It Loud” ser basisten till att likt Gene Simmons spruta eld och i början av ”God of Thunder” dregla blod.

AB/CD

”Queer”

Andra band att kliva upp på scen är AB/CD som spottar ur sig explosiva versioner av AC/ DC’s klassiska backkatalog. På sång hittar du en sångare vars sångkapacitet knappast behöver ifrågasättas - Mats Levén (Therion, Krux, Yngwie Malmsteen m.m.).

Att ge sig på tolkningar på Queen kan tyckas som en omöjlig uppgift men gänget i ”Queer” lyckas. Med bra fart på scen sprakar det kring låtarna. Därför är det extra synd att bevittna att publikskaran krympt.

Brainbow

Led Zeppelin På trumpallen i nästa band som hyllar Led Zeppelin hittar man Ian Haugland (Europe) som vid ett tillfälle bl.a. bjuder på trumsolo både med och utan stockar. Bandet frontas utav mångsysslaren Jack Mittleman, du kanske minns honom från TV4’s ”God natt Sverige”. Där han spelade Led Zeppelin baklänges för ingen mindre än Robert Plant. Levén gästsjunger på ett par låtar och under ”Rock N Roll” dyker även gitarristen Brian Robertson (Thin Lizzy) upp på scen, som tycks har problem med balansen när han i slutet av låten sätter sig på trumpodiet och ramlar. Missödet bemötes med ett skratt från Brian när han väl lyckats ta sig upp på fötterna igen.

Stämningen denna afton var genomgående uppsluppen och på topp. Stundtals kändes det nästan som om publiken befann sig på en konsert med de ”riktiga” banden! Och publikens favoriter, utav att döma från jublet var ”Ozzy The Coverband” tätt följda av ”Kyss”.

Hårdrockens tecken Hela kvällen var ett lyckat arrangemang, det enda negativa var att publiken mot slutet avtog en del, vilket kanske kunde ha undvikts med ett tidigare startskott. Men överlag var det ett utomordentligt tillfälle att vattna hårdrockslökarna och perfekt tillfälle för en grymt trevlig kväll i hårdrockens tecken. Och med rätt uppbackning så tycker jag att hela ”Monsters of Tribute” skulle kunna bli en turnerande cirkus, land och rike runt. Vi får väl se vad som händer…

”Ozzy The Coverband” När det sedan är dags för ”Ozzy The Cover-

Keep On Rockin’! STENHÅRD AGGRESSIV THRASH FRÅN UPPSALA. AKTUELLA MED DEBUTALBUMET

BLOODSHRED WWW.SEARINGI.COM

Norrländsk metal när den är som bäst

NYTT ALBUM UTE NU!

RISING UP www.destynation.com

Check Us Out At: www.myspace.com/innocentrosie Contact Us: innocent-rosie@hotmail.com

Vill ditt band synas här? Boka bandspot till nästa nummer på sales@agonyzone.com

Agonyzone - at your service since 1996 | 09


MAYHEM

Då sitter man på bussen påväg till Oslo för att intervjua och festa med Atilla, Hellhammer och Necrobutcher i Mayhem! Givetvis var jag ju tvungen att ta släpa mig upp 06,00 (jag fattar inte varför jag alltid måste upp så jäkla tidigt på morgonen när jag jobbar med musik, det spelar ingen roll om jag är på turné med Shining, Firewind, eller är scenchef på Sweden Rock Festival eller på uppdrag för Agonyzone Magazine). Halvvägs till Oslo får jag ett bekymrande samtal om att Necrobutcher och Atilla fått förhinder och att kanske Hellhammer också får problem, har jag nu åkt till Oslo i onödan så ska jag minsann visa det norska folket att man inte behöver vara satanist för att elda upp byggnader… Efter mycket ringande fram och tillbaka bestäms det nu en tid med Hellhammer på ett ställe som heter Rock In! Väl på plats ser jag två killar som sitter vid ett bord, jag slår mig ner och börjar prata bred halländska med dem (skratt!). Det visar sig att det är Maniac (gamla sångaren i Mayhem) och Gaahl från Gorgoroth jag tar en bira med, tyvärr vill dom varken bli fotograferade eller intervjuade! Två timmar efter utsatt tid kommer Hellhammer insläntrandes på krogen men vill inte att intervjun ska börja direkt för han ska minsann visa mig att norrmän kan supa mycket bättre än vi svenskar och det kan man ju inte gå med på så det vara bara att dricka det som bjuds på! När klockan började närma sig 04,00 var Hellhammer redo för intervjun och jag får säga att jag är glad över att intervjun utfördes med bandspelare istället för att ha skrivit ner den. Håll till godo!

MAYHEM

Har ni efter eran spelning på Gates Of Metal märkt av en större efterfrågan på Mayhem? - Nej, inte alls! Efter festivalen sa vi nej till mer eööer mindre alla intervjuförfrågningar förutom till dig då (läs Agonyzone). Vi behövde ju inte ens göra några intervjuer efter festivalen, med tanke på att Aftonbladet satte oss på löpsedlarna plus att andra tidningar också skrev ganska mycket om det (skratt!). Så vi har inte direkt märkt av någon större efterfrågan av bandet, dock har vi ju fått en hel del uppmärksamhet i media. Har er skivförsäljning påverkats nåt iochmed all uppståndelese ni fick i media? - Nej, det tror jag inte, det är omöjligt att svara på, så…öhh…nä, jag tror inte det! Dem som var och såg showen har nog redan våra skivor eller i alla fall några av dem!

Nya skivan

Foto: www.thetruemayhem.com

10 | Agonyzone - at your service since 1996

Ni jobbar ju med ett nytt album “Ordo Ab Chao”, när kommer det att släppas? - Först ska jag in i studio med Dimmu Borguir i oktober, i Sverige faktiskt. Vi skall in i Studio Fredman från den 10 oktober och en vecka framåt. Efter det så ska jag ta tag i Mayhems platta så jag tror nog att båda skivorna kommer att vara ute ungefär samtidigt, såsom i mars-april - förhoppningsvis! Attila tillbaka på sång, innebär det att vi kan förvänta oss att ni återgå till soundet runt “De Mysteriis”? - Nej! Det blir aldrig samma, inte sound, inte spelstil, inte någonting, det är alltid något nytt. Man måste hela tiden... vad ska jag säga - gå vidare! Så det blir något helt nytt och Atilla är som en ny motor i det hela. Albumet är ju en milstolpe inom black metalvärlden och stilen har blivit en stor inspirationskälla för andra band. Hur påverkar detta era ambitioner? - Inte alls faktiskt för det vi gjorde i fjol det påverkar oss inte alls längre, eller det har faktiskt aldrig gjort det! Alltså det vi gjorde då, det var då det. Vi säger nya saker hela tiden och vill inte hängas in i gamla spår.

...har alltid varit kontroversiella och kommer alltid TEXT CONNY JARLESTÅL FOTO CHRISTER ROOS att vara det! Rykten om bandet Gamla tiders Mayhem var ju förknippat med en mängd kontroversiella rykten. Märker ni av rykten om er idag? - Ja, för att Mayhem har alltid varit kontroversiella och kommer alltid att vara det! Nu kommer vi in på dom lite mer kontroversiella frågorna här : Rykten om att det skall finnas halsband gjorda av skallbenet från före detta sångaren Dead som tog livet av sig i eran replokal, är detta sant och var finns dom idag isåfall? - Ja... jo det är sant. Jag tappade mitt när jag var på ett jävla fylleparty med Darkthrone, den andra biten finns hos en av medlemmarna i Marduk. Jag har även hört ryktas om att det kom in en kille i eran butik Helvetet med två kassar som var fyllda med likdelar, har du några kommentarer om det? - Det stämmer men jag har inget att säga om det eftersom att polisen redan ställt en jävla massa frågor om händelsen och svaren på dom vet bara vi och polisen! Jag har hört rykten om att du och Euronymous i princip skrämde folk som ansågs det vara ”fel” för att spela black metal, ligger det någon sanning i det? - Nja… nää… alltså, dem kom till vår butik HELVETET och du vet - gillade vi inte dem så slängde vi ut dem. Och kanske inte alltid så varsamt, det var ju som det var på den tiden (skratt).

Svarta Cirkeln I vilken utsträckning finns svarta cirkeln kvar idag, och har Mayhem någon roll där fortfarande? - Alltså, det var ju Mayhems ”thing”, utan Mayhem skulle aldrig den svarta cirkeln funnits. Hur är sammanhållningen mellan norska black metal band idag? - Den tycker jag är jävligt bra, men alltså jag känner ingen konkurrens eller att vi skulle ha någon monopol eller så, sammanhållningen kanske är lite knepig för dem utanför men jag får säga att den är väldigt bra! Hur är det med era fans, är det mest gamla trogna eller märker ni att ni får många nya med? - Det vi märker av mest är dem gamla trogna fansen… som har vänt oss ryggen (skratt).

De vill att vi ska spela in en ny platta med ”De Mysteriis” sound och musik, men va fan är det, vi måste ju också gå framåt. Men jag tror att de verkliga fansen fortfarande är kvar. Jag har fått ett citat från Kvarforth (sångaren i Shining) där han säger att Hellhammer är för snygg för Black Metal, vad säger du själv om det? - (skratt) Men Kvarforth är en så jävla rolig busgrabb, ungefär som Emil i Lönneberga (skratt).

Mezzerschmit Berätta om bandet Mezzerschmit. Är det ett plojprojekt för dig och Blasphemer, eller vad handlar det om? - (skratt) Det är ett projekt för oss och vi vill gärna irritera dom jävla vänster radikala skitungarna (skratt) som inte gillar oss eller som rättare sagt aldrig har gillat oss! Detta var den sista frågan och jag tackar dig för en trevlig pratstund och ser nu fram emot resten av denna natt fylld med fest och Black Metall med dig! - Tack själv… hade jag varit du skulle jag vara rädd för resten av denna natt (skratt). Hur den slutade är en annan historia, men det blev i alla fall en väldigt trevlig partynatt/morgon med Hellhammer från Mayhem!

n , uta n ” g n i de s ”th aldrig m e yh . lle - Ma em sku funnits h n May a cirkel t svar

- ...ha de skulle jag varit d u j resten ag vara räd d av nat ten.


ANGEL BLAKE/THE QUILL

THE QUILL Let There Be Rock

TEXT THOMAS OLSSON FOTO SARA BULL

Mönsterås stoltheter The Quill fortsätter att fascinera. Med drygt 10 år i branschen och sex plattor i bagaget är bandet återigen i skrivartagen.

ANGEL BLAKE Angel Blake består numera utav medlemmarna Tony Jelencovich - Janne Saarenpää - Marko Tervonen - Örjan Wressel - Anders Edlund, men är egentligen ett soloprojekt från gamle The Crown TEXT CHRISTER ROOS gitarristen Marko. Har det nu med tiden blivit så att ni har blivit mer ett band eller är det fortfarande ditt projekt med inhyrda livemusiker? - Man kan väl säga att just nu är det fortfarande lite så som Pain kör. Att det finns ett stabilt gäng som levererar det hela live, på video och så. Men Angel Blake är min egotripp på så sätt att jag gör all musik och text själv. Och på debuten spelade jag även in alla instrumenten själv. Hur det kommer att bli i framtiden kan jag inte säga just nu, för det fanns både för och nackdelar att ta hand om rubbet själv. Största fördelen var väl att det var faktiskt skitkul att spela t ex trummor igen. Förr brukade jag trumma dagligen, men för några år sen sålde jag mina trummor och koncentrerade mig på att spela gura, i och med om att det var min roll i The Crown. Men den som lever får se… Vad fick dig att välja de musiker som du har valt? - Det låg väl i att hitta den magiska kombinationen av grymma musiker och schyssta människor. Christian Älvestam var ju tyvärr tvungen att lämna skeppet precis inför Summer Breeze debut gigget. Han har så fullt upp med Scar Symmetry plus hundra andra projekt. Stackarn hade inte ens en lucka att repa. Så vi snackade lite och bestämde att det är bäst att han skär ner lite på projekten så att han hinner andas lite då och då också. Så Anders Edlund hoppade in och han är klockren. Så vi kör på med den här line-upen så länge det går helt enkelt.

Debuten Debutskivan “Angel Blake” har ju en stor bredd på låtmaterialet, beror det på att det är skrivit under en längre tid eller på att du hade en massa idéer som du ville få ur dig? - Det finns ett par låtar som faktiskt skrev åt Crown. Självklart blev dom annorlunda i slutändan när jag skrev sångmelodier istället för döds sång på dom. Men jag antar att viss stil av mig finns alltid i låtarna om jag så skulle ge mig på reggae. Dom flesta låtarna skrev jag utan att ha en ”plan” sas. Och mot slutet valde jag en bunt starka låtar som kunde visa vad Angel Blake handlar om. Iom att det är ganska brett resultat, så ger det mig större frihet att skriva nya låtar. Jag försöker undvika att analysera när jag skriver musik, jag har upptäckt att jag skriver dom bästa låtarna när jag bara plockar upp gitarren och ”låter det hända”. Ni har gjort en video till låten “The Forsaken”, vem ligger bakom denna skapelse och varför valde ni att göra en video till denna låten? - Jag tycker att låten är en av dom proffsigare på skivan. Snyggt

var g a j d te va sjukt. e v l - He s, helt ö nerv

arr och flow i låten, plus att den har en stark refräng. Tony briljerar helt klart. Den har både melodiska och tunga partier, alltså en låt som representerar skivan ganska bra. Videon blev ok, varken bättre eller sämre. Produktionsbolaget var inte mitt första val, utan det blev så som det blev pga. budget, deadline osv. Men som sagt, den funkar. Bandet gjorde sin debutspelning på Summer Breeze festival i somras, hur var detta? - Helvete vad jag var nervös, helt sjukt. Mådde fan illa timmarna innan. Vi hade ganska mycket tekniska problem, men i det stora hela gick det bra. Gigget blev pro filmat, så kanske ett par låtar dyker upp som en bonus grej på nästa platta. Men som sagt vi hade tekniska problem. Örjans kontra havererade efter 10 sekunder och han kom tillbaks på scen under låt nummer tre. Och min trådlösa ”dippade” som fan och ställde till med strul, givetvis på ”känsliga ren gitarr” partier (rys/ångest). Men visst fan är det sjukt att man gör debut gigget på en tysk festival istället för på hemmaplan med lite kontroll över läget.

Låtarna Kändes det som att låtarna var skapade för att framföras live? - När vi började repa, så märkte man ganska snabbt vilka låtar som gjorde sig bäst live. En låt som ”---´til the end” kommer nog aldrig att spelas live. Men dom flesta gör sig skitbra live. Dom låter snäppet styggare. Och sen lirar man dom lite snabbare också, plus att Janne har lagt in extra dubbelkagge partier och annat kul. Det finns ju redan en massa nya idéer till låtar, när kan vi förväntas oss att det kommer ett nytt album? - Idéerna haglar, inget snack om det. I och med att jag även kommer att spela in nästa skiva i min egna studio, så kan jag tänka mig att runt när snön börjar pyra ner, så sitter nog jag i studion och levererar. Jag har ganska många inspelningar inbokade under hösten/vintern, men allt funkar med lite planering och våld. Kommer det att gå i samma anda som debuten? - Det beror väl på vilken klump av låtarna som kommer att bli nästa skiva. Ibland känns det som att ”nu jävlar ska det bli en tung jävla skiva”, och nästa vecka känner man att ”det här blir nog fan mörkt o dystert som natten”. Men jag skulle väl gissa på att det hamnar i slutändan någonstans mittemellan. Det kommer inte att landa ljusår ifrån debutskivan i alla fall, jag är skit nöjd med mixen av tyngd, melankoli och gung. Här får du en sista chans att följa upp med vad folk bör veta om Angel Blake? - Att den 28 oktober debuterar vi på svensk mark, nämligen i Trollhättan på klubben Sand. Det ska bli skitkul. Sen tycker jag definitivt att folk ska spana in skivan. Jag tycker att Angel Blake erbjuder någonting fräscht till dagens metalscen. Det här är musik som är väldigt ärligt och äkta.

www.agonyzone.com

Repa. Fixa egna spelningar i Sverige - deras agent tar hand om utlandet. Packa - Åka dit - Soundchecka - Spela - Packa ihop och resa hem. Visst låter det glamoröst. Så har det musikaliska livet varit för The Quill i många, många år. Alla fyra i bandet jobbar på dagarna, är familjefäder och har bara tid att spela på fritiden. Bandets gitarrist Christian Carlsson, ganska nybliven trebarnsfar, berättar vad som driver bandet att fortsätta. - Först och främst är det låtskrivandet och att stå på scenen. Eftersom både sångaren Magnus Ekwall, trummisen Jolle Atlagic och jag själv skriver låtarna har vi jobbat fram ett bra teamwork. Det är fortfarande en grym känsla att utifrån en enkel riffidé eller sångmelodi bygga upp en hel låt, få den att funka i lokalen och sen köra den live. Denna känsla speglar sig även i bandets musik eller vad sägs om titeln till deras senaste platta ”In Triumph”. - För oss känns varje platta som vi ger ut som en triumf. Du vet, skriva nya låtar. Repa in dom. Göra en demo. Övertyga skivbolaget. Gå in i studio. Spela in och slutligen ge ut den. Det är en lång och smärtsam process som kräver mycket uppoffringar. När allt är klart och den finns ute känner man att det var värt allt besvär. Hur kunde ni som hyllar 70tals rocken välja en producent som Tommy Newton (Helloween – ”Keeper Of The Seven Keys I,II”) till er senaste platta ”In Triumph”? - Det var knappast vårt förslag utan skivbolaget. Gissa om vi var skeptiska i början… Men och andra sidan visste vi att han hade jobbat med UFO: s två senaste plattor och dom gillade vi. Okej, vi ger killen en chans, var vår första tanke. Och det ångrar vi verkligen inte. Han ändrade. Kom med nya förslag. Med andra ord han tog för sig rejält. Något vi aldrig har varit med om förut, i alla fall inte på det sättet. Han läste till och med böcker om hur vi skulle göra för att få ut det mesta och bästa ljudet ur en enda gitarr. Vad hände egentligen efter er succéartade Europaturné med Monster Magnet och Gluecifer 2004? - För det första var vårt

dåvarande skivbolag SPV skeptiska till hela turnén redan från början på grund av ekonomin. Tyvärr visade det sig att de hade rätt. När turnén var avslutad hade skivbolaget bokat upp sommarturnéer för både Monster Magnet och Gluecifer, vi fick stanna hemma. På tal om Monster Magnet, hur reagerade du när nyheten om att hjärnan bakom hela bandet, Dave Wyndorf, tagit en överdos? - Ärligt sagt blev jag väldigt paff. Vi gjorde väl drygt 40 spelningar tillsammans och Dave verkade så fokuserad och målmedveten. Han och gitarristen Phil Caivano drack inget annat än mineralvatten eller sportdryck under hela turnén. Om Dave tog något annat vet jag inte, men jag tror inte det. Jag såg flera gånger hur han innan det var dags poserade framför spegeln, inte fylle eller drogposerade, utan verkligen fokuserade sig och var alltid beredd att ge allt. Vad gör The Quill just nu? - Vi har just börjat skriva låtar till nästa platta. Repande med vår nya basist Robert Triches (Deathtrip) har just kommit igång och det känns otroligt bra. Han har verkligen gett oss en extra energikick. Dessutom har vi nytt skivbolag sedan kontraktet med SPV gått ut. I dagarna blev det även klart att vi kommer bli sponsrade. Vilket innebär att spelar vi någonstans där vår agent (Svensk Musik) finns så slipper vi släpa med våra egna musikprylar. Förresten, första gången jag intervjuade er var i de Värmländska skogarna på Distfestivalen 1999, då satt vi och snackade i en grymt flummig turnébuss, finns den kvar? - Det tror jag den gör men jag vet inte var den är. Vi har lite känningar i racingbranschen så vi har alltid lånat en racingbuss när vi turnerat. Antingen en stor Scania eller Volvo med gott om plats för både sängar, en matplats och ett stort, stort lastutrymme. Perfekt för våra musikgrejer, du vet en racingbil skall ju få plats där så det är väldigt gott om utrymme. Vilka plattor brukar alltid snurra i turnébussen? Alla i bandet gillar AC/DC så någon platta med dom får alltid följa med. Även Thin Lizzy och DIO:s Sabbathperiod ”Mob Rules” eller ”Heaven & Hell” är det svårt att klara sig utan. Tidiga Sabbath med Ozzy lyssnade vi sönder när vi började turnéra. För egen del fungerar alltid en platta med blueskungen Muddy Waters eller tidiga Pink Floyd.

Agonyzone - at your service since 1996 | 11


IRON MAIDEN

Hur håller järnjungfrun?

Iron Maiden (1980)

6

Killers (1981)

Omdöme: Med en fartfylld debut och en rå punkig attityd lyckas de skapa många blivande konsertklassiker för framtiden. Här återfinns titellåten “Iron Maiden” som är bandets givna setcloser. Tyvärr så kommer inte låtarna helt till sin rätt med den usla produktionen som också drar ner helheten. Omslag: Världen fick bekanta sig med en ganska ung skräckinjagande Eddie i en mörk gränd. Eddie som för övrigt är bandets maskot och skyddsling, kommer att illustrera deras omslag framöver. Betydelse för Iron Maiden: En debut som låg helt rätt i tiden efter punkens fall. Både albumet och Europaturnén som förband åt KISS gjorde att på nästkommande album kunde de själva spela headline i Europa.

9

Omdöme: Med den legendariske producenten Martin Birch bakom spakarna bäddas de starka och råa låtarna in i en snygg dåtida produktion. Killers tillhör mina favoritalbum med bandet och jag hoppas att de i framtiden bjuder på fler alster live från denna platta. Omslag: Ett ganska stilrent omslag med mördar Eddie i en dimmig gränd, troligtvis i utkanten av East End. Betydelse för Iron Maiden: Den nya gitarristen Adrian Smith som ersätter Dennis Stratton, blir en viktig kugge av bandets kommande musik och låtskrivande. Killers vidtog debutens positiva respons och tog bandet till högre nivåer. Efter en 7 månaders lång världsturne lämnade sångaren Paul Di’Anno bandet eller rättare sagt sparkades.

Som Iron Maiden-fan sedan tidigt 80-tal har vår skribent Göran Ivkovic inte bara 30+ spelningar med bandet på sitt samvete utan också förstås en gedigen Maiden-skivsamling. Vi gav Göran i uppgift att syna bandets studioalbum i sömmarna. Up the irons! TEXT GÖRAN IVKOVIC

The Number Of The Beast (1982)

9

Omdöme: Med nya sångaren och frontmannen Bruce Dickinson får hårdrocken en milstolpe med 666 The Number Of The Beast. Bruce sångregister ger nu låtarna en större bredd och melodierna blir starkare än innan. Tyvärr så lyckas inte produktionen bli lika rå som på Killers. Ett måste i varje hårdrockssamling. Omslag: Förmodligen deras mest bannlysta omslag, där vi ser en ondskefull Eddie utmana djävulen. Betydelse för Iron Maiden: Albumet hamnar på första plats i England, Religiösa samfund i USA kallar albumet för djävulens verk och det bränns inför tv-kameror. Radiostationer bannlyser bandet och vägrar spela deras musik. Det stoppar inte bandet från att slutföra en succéartad världsturné. Efter turnén lämnar trummisen Clive Burr bandet.

Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Piece Of Mind (1983)

10

Powerslave (1984)

Omdöme: Nye trummisen Nicko Mcbrain får direkt bekänna färg i öppningslåten ”Where Eagles Dare” som öppnar upp plattan med dunder och brak. Här återfinns även många live klassiker som ”The Trooper”, ”Revelations” och ”Die With You Boots On”. Materialet får den råa och ärliga mixen som förra plattan saknade. Piece Of Mind är deras bästa verk enligt mitt tycke. En glömd juvel dock är låten ”Still Life”, där även titeln nämns. Omslag: Historien är egentligen att Eddie skulle dödas på något sätt. Istället sattes han i en cell med tvångströja och fastkedjades. På omslagets baksida kan man se att cellen är tom och att dörren är öppen. Betydelse för Iron Maiden: De spelar nu headline i alla länder de besöker. Man säljer ut Madison Square Garden i New York. De kliver nu in i sin guldera med den klassiska sättningen.

9

Omdöme: I motsats till Piece Of Mind levererar Powerslave mer mystik med genomgripande egyptiskt tema. Bland stänkare finns låtarna ”Aces High” och det enorma eposet ”Rime Of The Ancient Mariner”. Någon enstaka låt drar ner betyget, men som helhet är Powerslave en klockren Maiden platta. Omslag: Snyggt och detaljrikt. Eddie verkar passa i alla skepnader, även som en mäktig farao. Betydelse för Iron Maiden: World Slavery Tour blir bandets längsta turné, med start i Östeuropa och stopp i länder som de ej har spelat i tidigare. Spelar som headline på Rock in Rio festivalen i Brasillien. De 4 utsålda kvällarna från Long Beach Arena, Kalifornien blir grunden till Live plattan ”Life After Death” 1985.

10

Somwhere In Time (1986)

8

Omdöme: Somewhere In Time representerar bandets början till ett steg i en ny riktning. Syntgitarrerna används flitigt och soundet blir en aning för välpolerat då de framhävs för mycket. Finns en del klockrena låtar och framför allt lite mer experimenterade utsvävningar än innan. Har själv ställt mig frågan, hur skulle det låta om allt var som innan? Så med facit i handen så låg både plattan och soundet rätt i tiden. Omslag: Förmodligen världens mest detaljerade omslag, med de flesta låt titlarna illustrerade i bakgrunden. Betydelse för Iron Maiden: Maiden fick fansen på sin sida trots delade meningar om soundet. Framför allt fick de bekräftat att de ibland inte behövde stanna inom ramarna, utan gärna fortsätta sin envisa musikaliska väg.

A matter of life and Death (2006) Omdöme: Mäktigt är bara förnamnet på Dance of Deaths efterträdare. Gitarrerna har blivit aningen tyngre och låtarna snäppet längre som inte alls är till någon nackdel. Skillnaden är att de nya låtarna marscherar stadigt tungt fram istället för snabba galopperingar som kännetecknat Maidens musik genom tiderna. Livsfarligt bra platta med många komplexa stycken som påminner om soundet från Seventh Son och The X Factor.

Omdöme: Alla band har förmodligen sin “The Wall” och jag skulle nog vilja påstå det att Seventh Son Of A Seventh Son är Maidens. En konceptplatta med en mysig ockult story i magins tecken, fördelad på 8 välkomponerade och genomtänkta låtar. Syntgitarrerna används även här men mer som utfyllnad till skillnad mot Somewhere In Time där de utgjorde en ledande roll. Musiken är råare, pampigare och framför allt mer komplex. Vissa tongångar i låtarna för musiken direkt ner i 70–talets dunkla symfoniska proggmusik, men ändå är det Maiden som ramar in allt så snyggt och mäktigt.

Omslag: Tycker det kommer till sin rätt med Eddie som den befälhavare han är.

10

Omslag: Gillar skarpt omslaget i dessa kalla färger och de frusna Eddierelikerna i bakgrunden. Betydelse för Iron Maiden: Maiden spelar headline och slår publikrekordet på klassiska Monsters Of Rock Festivalen i England. 107 000 i publiken. KISS får spela förband åt Iron Maiden på Monsters Of Rock turnén i Europa, för 8 år sedan var det ombytta roller. Plattan går hem både hos fansen och hos de flesta recensenterna. Iron Maiden når toppen av sin karriär hittills. Efter turnéns slut lämnar gitarristen och låtskrivaren Adrian Smith bandet. Bandets guld-era är slut.

Betydelse för Iron Maiden: Än en gång gör de sin grej med att återspegla sina Influenser som format dom. “A Matter Of Life And Death” har i skrivande stund redan sålt guld i flera länder, innan den utsålda turnén ens börjat..

6 6

No Prayer For The Dying (1990)

Fear Of The Dark (1992)

Omdöme: I motsats till föregående platta är No Prayer For The Dying avskalad och enklare. Maiden ville gå tillbaka till rötterna och spelade in den live i studion med den nya gitarristen Janick Gers. Låtarna är kortare och enklare samt att Bruce Dickinson försöker låta lite hesare och råare än innan. Hälften av låtarna är i sann anda, medan den andra låter mindre genomtänkta och kreativa.

Omdöme: Fear Of The Dark är aningen bättre balanserad än föregångaren. Känns stundtals lite mer experimentell och inte så rak och enkel. Några bottennapp finns det dock som istället hade passat Bruces soloalster bättre än Iron Maiden. Titellåten är dock en given konsertrysare.

Omslag: Även tecknaren Derek Riggs verkar ha gått tillbaka till rötterna med sin Eddie Illustration, gillar skarpt de röda ögonen. Betydelse för Iron Maiden: Även scenshowen blir avskalad från utsmyckningar och det pyrotekniska. Endast backdrop används, precis som förr i tiden. Singeln Bring Your Daughter… blir deras första singeletta i England. Turnén ”No Prayer On The Road” blir ett 7 månaders segertåg.

Omslag: Istället för Derek Riggs är det Melvyn Grant som målar omslaget och Eddie. Helt enkelt för att Maiden gillade Melvyns förslag bättre. Betydelse för Iron Maiden: Plattan får kritikerna på sin sida. Spelar för första gången på Island. Headline för andra gången på Monsters Of Rock. Bruce sista studioalbum innan avhoppet 1993.

12 | Agonyzone - at your service since 1996

The X Factor (1995)

7

Omdöme: Med Blaze Bayley som sångare och flaggbärare inleds en ny fas i bandets karriär. ”The X factor” är en härlig resa in i det tunga, melankoliska och progressiva Maiden. Trots förlusten av Bruce, så skapas här många grymma låtar som blir givna klassiker som ”Man On The Edge” och ”Lord Of The Flies”. Det enda som ibland kan tänkas sakna är ibland de glada och upplyftande melodislingorna från förr.. Omslag: En animerad Eddie som påminner om Frankensteins monster i väntan på den okända faktorn… Betydelse för Iron Maiden: Väldigt viktig platta, som följdes upp av 8 månaders intensiv turné, ”The X Factour” som gick av stapeln i Jerusalem. Arenaspelningar varvades med klubbspelningar för att åter igen övertyga fansen att Maiden var att räkna med.

Virtual XI (1998)

6

Omdöme: Här är det mer melodiskt och ljusare än hos föregångaren ”The X Factor”, den kan bitvis jämföras med ”Somewhere In Time” som också bygger på temat kring mystik och framtid. Dock så tycker jag att Blaze röst passade bättre till det mörkare soundet än Virtual Elevens ljusa. Finns en del klara stänkare som ”Futureal” och ”The Clansman”. Omslag: Påminner lite som ett serieomslag med en Nosferatu liknande Eddie mellan den gränslösa virtuella och nuvarande världen. Betydelse för Iron Maiden: Återigen tillbaka på arenorna och de lyckas sälja ut Hovet i Stockholm. Turnén var lyckad, men enligt statistiken är det den sämst sålda studioplattan. Efter turnén bestämmer de sig att ta tillbaka Bruce & Adrian. Blaze lämnar bandet.

Brave New World (2000)

8

Dance Of Death (2003)

9

Omdöme: Jag vill påstå att den efterlängtade återföreningsplattan lever upp till fansens högt ställda krav. Soundet på Brave New World präglas från guld-eran med mix av bandets klassiska element och och en del stänk från de sista Bruceplattorna med Maiden. Nära en fullträff om det inte varit för någon enstaka “utfyllnadslåt” som det ibland kan kallas. Ny producent är Kevin Shirley som trycker på de rätta knapparna.

Omdöme: Dance Of Death är ingen konceptplatta, men enligt många verkar den uppfattas så. Det genomgripande temat är döden som speglas på ett eller annat vis genom låtarna. På Dance Of Death följer Maiden sitt hjärta och utvecklar även de dramatiska bitarna i de längre låtarna. Detta förstärks också vid konserterna då Bruce bjuder på teater. Liknelser som för mina tankar direkt till 70–talets Genesis med Peter Gabriel i spetsen.

Omslag: Ett omslag som togs fram i sista minut då plattan egentligen gick under namnet ”The Wickerman”. Titeln byttes och endast Eddie skildrad i molnen är från originalmålningen.

Omslag: En animation skapad av en okänd konstnär. Tyvärr så ser Eddie alldeles för tunn ut för att ha en ledande roll i bandets image.

Betydelse för Iron Maiden: Med Bruce och Adrian tillbaka, blir bandet en sextett med 3 gitarrister. Spelar headline för andra gången på Rock In Rio festivalen. Efter en näst intill slutsåld turné når de sin topp igen.

Betydelse för Iron Maiden: Går in på plats nummer 1 i Sverige. Efter framgångarna med Brave New World, bibehåller de ett stadigt grepp om fansen som verkar gilla Dance Of Death mer. Turnén är slutsåld innan den ens påbörjats.


KLASSISKA Ă…TERBLICKAR

Klassiska üterblickar Kommer du ihüg vad du gjorde fÜr 20 ür sedan? Eller var det mÜjligtvis sü att du inte ens var fÜdd eller fÜr den delen kanske inte ens pütänkt? Hur som helst, üren gür ibland fort. Vissa händelser fÜrfaller i glÜmska, andra inte. Nügra Ügonblick är magiska och blir fÜrevigade. Det kan vara vändpunkter som ändrade en hel generation eller en specifik händelse som fÜrknippas med starten pü en ny era. Åsikterna och minnena är lüngt ifrün samma och kan skifta oerhÜrt beroende pü var man var eller pü vad man gjorde. Oavsett vilket sü har historien varit och hur vi väljer att komma ihüg den skiljer sig frün person till person. Detta är i alla fall ett fenomen som fascinerat oss pü Agonyzone. Frün och med detta numret sü startar vi en üterkommande serie med klassiska üterblickar pü konserter som varit pü svensk mark. FÜrst ut i serien är Iron Maiden och W.A.S.P. pü Scandinavium i GÜteborg lÜrdagen den 15 november 1986. TEXT MAGNUS EK

Klassiker En kall kväll i november bar det av till storstaden pü västkusten – GÜteborg. 16 ür gammal bÜrjade jag ändü fü lite rutin pü det här med konserter. Jag hade sett storheter som Kiss, Dio och Judas Priest. Det ville inte säga lite, Maidens �World Slavery Tour� är till dags dato en klassiker men även MÜtley Crues �Theater Of Pain Tour� rankas även den hyfsat hÜgt i jämfÜrelse.

“Somewhere On Tourâ€? Nu var det dags fĂśr Iron Maidens â€?Somewhere On Tourâ€? och denna gĂĽngen var det W.A.S.P.s tur att Ăśppna fĂśr hĂĽrdrocksgiganterna. Det var W.A.S.P.s tredje platta, â€?Inside The Electric Circusâ€?, som stod fĂśr det cirkustema som klassificerade scenshowen. Det var ett taggat, energiskt och proffsigt W.A.S.P. som stod pĂĽ scen med Blackie Lawless pĂĽ gitarr och nye medlemmen Johnny Rod pĂĽ bas. Dom spelade klassiska lĂĽtar som â€?Wild Childâ€?, â€?I don’t Need No Doctorâ€? och â€?I Wanna Be Somebodyâ€?.

Extas Publiken var i extas och när Iron Maidens intro startade var euforin total. Scenshowen skulle visa sig vara näst intill fulländad. Tillsammans med den mäktiga backdrop som visade omslaget till �Somewhere In Time� albumet var inramningen perfekt. Det var neonlampor/skyltar som fÜrstärkte bilden och djupet av omslaget, mäktigt!

Güshud Inledande �Caught Somewhere In Time� sitter som en smäck i pannan en varm sommardag. Bruce Dickinson och grabbarna river av nügra lütar fÜr att sedan kÜra igüng en av mina absoluta favoriter med Maiden; �Children Of The Damned�. Jag für än i dag güshud när jag tänker pü den där kvällen fÜr

20 ür sen. Det är magiskt och kommer att fÜlja med mig resten av mitt liv. När dom nügot senare drar igüng den drygt 13 minuter lünga �Rime Of The Ancient Mariner� är lyckan total. Givetvis är allsüngen i �Heaven Can Wait� ocksü en självklar mittpunkt fÜr publikfrieri, även om lüten aldrig har tillhÜrt nügon av mina favoriter. Nügot Üverraskande spelar dom �Phantom Of The Opera�, men det är en efterlängtad klassiker som verkligen für igüng den lättflÜrtade publiken.

Setlistor W.A.S.P. Intro “The Big Welcome� Inside The Electric Circus I Don’t Need No Doctor 9.5. - N.A.S.T.Y. Widowmaker Wild Child Animal (Fuck Like A Beast) I Wanna Be Somebody Blind In Texas

IRON MAIDEN Intro – Bladerunner Caught Somewhere In Time 2 Minutes To Midnight Sea Of Madness Children Of The Damned Stranger In A Strange Land Wasted Years Rime Of The Ancient Mariner Walking In The Air – solostycke Adrian & Dave Heaven Can Wait Phantom Of The Opera Hallowed Be Thy Name Iron Maiden The Number Of The Beast Run To The Hills Running Free Sanctuary

4U¤SSF¾O (JO[B 4OBCCBSF¾O $%0/ #BSB )´SESPDL SwedenRockShop.com DE t EWE t WJOZM t C¤DLFS t UTIJSUTPDIBOOBONFSDIBOEJTF

out now

Pre-listening & competition:

http://www.metalblade.de/aa_player/ On Tour Limited first edition in 30.11. GĂśteborg (S) Sticky Fingers 01.12. Oslo (N) - Garage 02.12. Stockholm (S) Klubben

a deluxe digipack incl. bonus “live and rareâ€? CD! Ltd. ed. 2-CD 3984-14584-0 ¡ CD 3984-14584-2 LP 3984-14584-1 ¡ www.amonamarth.com

Tore Lund recenserade denna konserten dagen efter i GT. â€œâ€Ś Rotar jag i minnet kan jag komma pĂĽ ett par hĂĽrdrockskonserter i GĂśteborg som kan mäta sig med gĂĽrdagens totalupplevelse, inte fler‌ Drygt 7000 gelikar kommer att fĂśrstĂĽ och hĂĽlla med mig när jag om tio ĂĽr, med stolt och nostalgiskt mässande stämma, pratar om den 15 november 1986 pĂĽ Scandinavium. Kvällen dĂĽ Iron Maiden var i stanâ€?. Ja, det är tydligen mer än jag som tycker att detta var och är en konsert som kommer att finnas i folks medvetande mycket länge. Jag har älskat Maiden sedan 1982 och â€?The Number Of The Beastâ€?, men denna konserten har under alla ĂĽr stuckit ut och satt sina spĂĽr i min hĂĽrt rockande själ. Givetvis har även W.A.S.P. en bidragande faktor till att jag tycker det var sĂĽ bra, men Maiden var bara hur mäktigt som helst. Ă„r ni intresserade av att läsa mer om Iron Maidens besĂśk i Sverige. DĂĽ kan jag tipsa er om boken â€?Scream for me Sweden!â€? av Henrik Nyquist. Där finns mycket kul och intressanta anekdoter om Maidens alla SverigebesĂśk.

Produced by Jens Bogren for Northern Music Co

AMON AMARTH deliver their heaviest and most varied album to date! Every single track is a true anthem that will have fans old and new raise their horns to the sky in awe! If you don’t like AMON AMARTH, you’re not into metal!

Agonyzone - at your service since 1996 | 13


AUDIOSLAVE

AUDIOSLAVE

”Vad som händer får framtiden utvisa” Chris Cornell

Sångaren från avsomnade Soundgarden berättar om tankarna kring ett återförenade med grungebandet, James Bond, den kommande soloplattan och givetvis om prioriterade Audioslave och deras tredje album ”Revelations”. Hur viktig är den här plattan för dig? – Den är en triumf, inte bara musikaliskt utan även personligt. Med det här albumet har vi lyckats ta oss till den plats som jag alltid velat befinna mig i, en plats som tillåter oss att göra plattor i vår egen takt. Om man jämför med Soundgarden där vi ville spela in fler plattor men p g a. flitigt turnerande så hann vi liksom aldrig spela in så mycket material som vi egentligen ville. Det är därför Soundgardens sista album var så långt och hade så många låtar. När man väl hade börjat skriva så ville man inte sluta. Och som sagt med Audioslave tycker jag att vi har hittat till den plats där man har lättare att skriva låtmaterial när man känner för och spela in nya plattor när man känner för det. Det är en bättre balansgång nu och det känns inte lika stressande att man måste hinna med turné och spela in plattor, allt på samma gång, så att säga. På vilket sätt har du utvecklats i och med den här plattan? – När jag var aktiv i Soundgarden så gällde det att ha koll på gitarren, så något som jag tyckte om redan från första albumet med Audioslave var att jag kunde fokusera enbart på sången. Rent sångmässigt så tycker jag personligen att jag sjunger bättre nu än för 10-15 år sedan och att jag som 42-åring fortfarande kan utvecklas och utforska nya saker, gör mig väldigt glad. Hur skulle du beskriva plattan på bästa sätt? – Den är energisk och det finns en funkig nerv som leder genom hela plattan och så är den en aning rakare.

Hur som helst, när Rage senare stod utan sångare och inte riktigt visste vad de ville göra. Så hade Rick Rubin och Tom Morello en dag lämnat meddelande på min telefonsvarare om ett eventuellt samarbete. När jag lyssnade på deras meddelanden så mindes jag den gången då jag såg Rage live på festivalen Lollapalooza (1996) och tänkte för mig själv: ”Jag undrar hur det skulle låta med min sång över deras musik?” Sedan var Rage ett sådant annorlunda rockband jämfört med Soundgarden. Så jag tyckte det lät spännande att hitta på något tillsammans. Ni ”klickade” ganska snabbt, inte sant? – Vi lyckades sätta ihop ett gäng låtar ganska snabbt. Bara på några dagar så hade vi skrivit sju stycken låtar. Så rent tekniskt var vi ett band innan vi ens hade bestämt oss för att bilda ett band!(skratt) Genom åren har jag skrivit låtar med personer som skriver för att det är skoj. Jag har även arbetat med personer som är grymma musiker men som inte lyckas få till det med känsla. De tänker alltför mycket på låtstruktur och tar lång tid på sig att klura ut hur de ska göra för att få det att låta på bästa möjliga tänkbara sätt. Det är helt enkelt inte mitt sätt att arbeta och skriva låtar på, det ska vara skoj och komma naturligt då känns det mer organiskt. Som tur är så visade det sig att vi i Audioslave hade samma tankegångar kring just detta ämne. Det gick rykten om att ni hade splittrats innan ni ens hade släppt ert första album, vad handlade allt det där om? – Det var helt affärsmässigt. Vi skrev plattan ganska fort men sedan började det krångla med management. Jag gillar inte när proportionerna växer och jag gillar framförallt inte när det strular. Det ska vara enkelt och okomplicerat, det var de villkoren som jag ville ställa upp på. Jag brinner för att göra musik, inte för att sköta business. Och det gick till den gränsen att de ansåg att vi i bandet skulle fördela pengarna till de olika personerna inom management. Det är inte därför jag är här! Det är inte mitt eller de andra i bandets jobb. Det är ju

“.. det ska vara skoj och komma naturligt då känns det mer organiskt.”

Bildades av en slump Hur kommer det sig att ni bildade Audioslave? – Egentligen så föll det som en slump... Innan Rage Against The Machine hade splittrats så hade Tom Morello frågat mig om jag ville sjunga på de låtar som han jobbade med till sitt eventuella soloalbum. Men det hände aldrig, jag kände mig inte riktigt sugen på det. Jag ville inte sjunga på någon annans soloplatta, då kunde man hellre släppa det som ett band.

14 | Agonyzone - at your service since 1996

därför man ska använda sig utav management. Så allting hade blivit så oerhört stort och det var inte så jag ville ha det. Så jag sade till dem att om det är så här det ska vara så struntar jag i det. Långt om länge kom vi fram till en lösning och vi kunde fokusera på att vara ett band och slippa göra andras jobb. Det var en frustrerande period med tanke på att de som då var involverade inom management ansågs vara riktigt duktiga på sitt jobb, de tillhörde enligt många till och med bland de allra bästa. Något som för oss var väldigt svårt att tro…

Kommande soloalbum Vad kan du berätta om din kommande soloplatta? – Det är ett album som blir lättillgängligare än min solodebut ”Euphoria Morning” och som kommer att vara mer melodibaserad jämfört med Audioslave. Den kan beskrivas som en mix mellan ”Down on the Upside” och ”Revelations” fast ändå annorlunda på något sätt. Hur kommer det sig att du gjorde ledmotivet till den kommande Bondfilmen? – Jag gillar filmerna och blev tillfrågad så då

“För tillfället så är det Audioslave som gäller och det är där mitt fokus ligger.”


Foto Amy Lagerman

AUDIOSLAVE

CHRIS CORNELL O-Baren, Stockholm 2006.09.07 Publik: ca 80-100

Tänk dig ett ställe som för dagen rymmer ca 80-100 personer, skuggorna från de levande ljusen på scenen slår som svepande vågor. På scenen står en pall och på golvet ligger en gitarr ovan på sin case och väntar på mannen med rösten – Chris Cornell. Senaste gången Chris Cornell gjorde ett litet och intimt akustiskt uppträde likt detta, ägde rum 1997 i Seattle tillsammans med bl.a. forne bandpolaren Matt Cameron. Den spelningen var säkert en upplevelse utöver det vanliga och ikväll märks att det är något alldeles speciellt på gång. Sällan eller snarare sagt aldrig, har jag stått med konstant gåshud i 50 minuter! Med fingertoppskänsla varvar Cornell låtar från Audioslave’s, Soundgarden’s och Temple of the Dog’s backkatalog. Det är praktfullt, magiskt, magnifikt - kort och gott så är det helt fantastiskt! Och det råder ingen tvekan om att detta är en av mina allra bästa konsertupplevelser någonsin!

tog jag mig an uppgiften. Det är ingen traditionell Bondlåt, trots att den innehåller de klassiska Bondstråkarna. Men det finns en speciell Bondkänsla i den och det är helt klart en av de mest ovanliga låtarna som jag har gjort. Vem i Soundgarden har du mest kontakt med nu för tiden? – Alla skiljdes åt som goda vänner och eftersom att jag bor i Paris så är det inte speciellt ofta som jag träffar någon från Soundgarden. När Pearl Jam är ute på turné så brukar jag träffa trummisen Matt Cameron.

Kommer Soundgarden någonsin att återförenas? – Jag tror inte det. Inte för att jag har låst dörren, slängt iväg nyckeln och barrikaderat dörren gällande Soundgarden. För tillfället så är det Audioslave som gäller och det är där mitt fokus ligger. Jag är en människa som lever i nuet, jag funderar inte så mycket över vad som komma skall. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden… Text Roger Uddin

WINNERS CORNER

Tanken var tydligen att Chris enbart skulle spela ca 5-6 låtar, men istället blev det dubbelt så många! Ett klart och tydligt

tecken på att även han stormtrivdes. Och vem gör inte det, när hela O-Baren håller på att krackelera som följd utav publikens uppskattningar i glädjevrål och applådväg. Kvällens överraskning var den sanslöst coola tolkningen av Michael Jacksons ”Billie Jean”! Chris har en säregen och karismatisk röst, som i vissa fall delar folk i olika läger. Och jag tror att majoriteten av oss inne på OBaren förtrollades utav Cornells underbara akustiska versioner. Så denna afton lär man inte behöva oroa sig för att vara ensam om att älska Chris Cornells enorma kapacitet!

Setlist: Doesn’t Remind Me (Audioslave) Like A Stone (Audioslave) Wide Awake (Audioslave) Fell On Black Days (Soundgarden) Be Yourself (Audioslave) Billie Jean (Michael Jackson) Original Fire (Audioslave) Redemption Song (Bob Marley) (What’s So Funny ‘Bout) Peace, Love and Understanding (Nick Lowe) All Night Thing (Temple of the Dog) Black Hole Sun (Soundgarden) -------------------------------------------------------Call Me A Dog (Temple of the Dog) Thank You (Led Zeppelin)

Roger Uddin

Nöjda vinnare! Vi på Agonyzone fick chansen att bjuda med fyra personer på Chris Cornells exklusiva spelning på Obaren. Nedan våra minst sagt nöjda tävlingsvinnare. Ja just det... det lönar sig att tävla på www.agonyzone.com!

Nöjda vinnare 1: Therese Arbinge t h tillsammans med väninna.

Nöjda vinnare 2: Fredrik Karlsson t v med sällskap.

Agonyzone - at your service since 1996 | 15


ÅTERBLICK SOMMAR 06

ÅTERBLICK SOMMAR 06 ÅTERBLICK Då Agonyzone Magazine nummer 1 kom ut i mitten av sommaren så missade vi att täcka en del av dess evenemang, därför har vi här valt att göra en liten återblick på en del av dem.

Gates Of Metal 4-5 augusti Den lilla festivalen med de stora banden

För fjärde gången i rad anordnades Gates of Metal i Hultsfreds folkets park. Och med tanke på festivalens storlek var startfältet starkt med större band som Helloween, Hammerfall, Ministry, Mayhem, Destruction och Dismember. Text & Foto Christer Roos

SABATON

DISMEMBER

MAYHEM

Är själv alldeles för dåligt insatt i bandet Sabaton, men av publiken att döma är deras power metal helt klart uppskattad. Både bandets image och låtarna går i krigstema, trots detta ser bandet övertjust glada ut. Sabatons spelning på Gates Of Metal är helt klart godkänd, och deras fans tror jag jublar lite högre än så. Det enda jag inte riktigt är med på är att bandet kör en cover av Svenne Rubins “Långa Bollar På Bengt”.

Tvekar lite om jag skall sätta en tvåa eller trea i betyg för Dismembers spelning på Gates Of Metal. Dessa funderingar beror mest på att ljudbilden i teaterladan är bedrövlig och det är just detta som gör att jag väljer att ge dem en tvåa. Med ett bättre ljud och lite mer rörelse på bandet hade trean lätt varit i hamn, för låtmässigt är det inte alls dåligt då man bjuds på en blandning mellan gammalt och nytt med allt från “Autopsy” till “Reborn In Blasphemy”.

Att norska Mayhem är populära märker man när man kommer till den fullsätta teaterladan. Även om jag inte är ett större fan av dem så måste jag erkänna att de låter tight och bra, sen får man ju tycka vad man vill om bandets image, som denna afton består utan en massa delar från grisar. Bland annat så har sångaren Atila ett grishuvud fastsatt upp på sin skalle. Men Mayhem har ju alltid varit ett band som varit kända för att vara motbjudande så jag tror inte att så många av bandets fans lägger någon större vikt vid detta, utan njuter mest av bandets musik som även den verkar att gå hem. *Fotnot: Som ni säkert har läst i dagspressen under sommaren så blev det ju en hel del uppståndelse om bandets spelning på Gates Of Metal. På sidan 10 kan du läsa en intervju med bandet...

HAMMERFALL

METALTOWN

I vanlig ordning bjuder bandet på en stor show och alla poser som man kan tänka sig inom hårdrocken. Detta är bandets enda spelning i Sverige detta året och man känner att de ibland saknar lite av tightheten, men bandet bjuder på sig i vanlig ordning och det bjuds upp till allsång i var och varannan av bandets refränger. Kvällens spelning går mycket på rutin och den stora överraskningen denna afton är att det svenska damcurlinglandslaget dyker upp som körsångerskor under låten “Hearts Of Fire”.

Metaltown - 7 juli Fredagen den 7 juli var det dags för tredje upplagan av Metaltown, de två tidigare kan man sammanfatta med regn, regn, regn. Så den stora frågan inför detta året var inte själva festivalens line-up, utan om det skulle regna eller ej!? Detta året hade dock arrangörerna PK Musik & Kulturbolaget vädergudarna på sin sida, värmen blev nästan för bra så man hörde på sina håll folk som efterfrågade att regnet skulle komma. Det fina vädret resulterade i att publiktillströmningen ökade markant från de tidigare åren. Vilket tyvärr resulterade i att köerna in på ölområdet blev lite väl långa. Så till nästa års festival efterlyses lite fler ingångar, plus även lite fler läsk/vattenstånd runt om på själva området. Om man bortser från detta så tror jag att de 10.000 besökande hade en mycket trevlig dag i hårdrockens tecken, med en bredd från rockigare Danko Jones till det mörkare Satyricon.

16 | Agonyzone - at your service since 1996

Denna endagsfestival äger rum på Frihamnen som är en pir mitt i Göteborg, och på området finner man de tre scenerna: Metallscenen, Rockscenen och Kajskjul 103. På en festival hinner man ju aldrig att täcka upp alla band som spelar, så att vissa band inte får en recension beror inte på att de gjort dåligt ifrån sig utan p.g.a. tidsbrist.

lite mer engagemang från bandets medlemmar. Men som sagt detta kan ha varit en reaktion av att det fortfarande var ljust ute.

Evergrey

Först nu får jag den riktiga festivalkänslan i mig. Från första stund Danko Jones från Kanada intar scenen så utstrålar de en intensitet som direkt smittar av sig. Något som också smittar av sig är bandets sångare herr Danko himself (egentligen Ritshi Ganjoo men kallas för Danko Jones eller “The Mango Kid”) mellansnack. Det har en hel del sarkasm i sig då han driver med allt och inget. Innan själva festivalen trodde jag att de skulle få det lite svårt bland alla metalband, men där hade jag fel... Fel, fel, fel som Brasse hade sagt. Danko Jones enkla rock får även den mest kräsne hårdrockaren att digga till dess rytm.

Jag är väl inte Evergreys största fan, men gillar en del som det har gjort på platta, speciellt bandets senaste album “Monday Morning Apocalypse”. Men det är framförallt live som bandet bör ses, fast jag får säga att jag föredrar att se dem på en klubb istället på en stor scen när solen står mitt på himlen. De bjuder i alla fall på en bra mix av nya och gamla låtar där de alla låter bra, vad jag saknar är dock

Danko Jones

Engel På kort tid har detta band från Göteborg gjort sig ett namn runt om, så man är allt lite intresserad att få reda på varför. Tyvärr så drar ljudbilden ner lite på själva upplevelsekänslan. Men bandet och dess sångare Magnus lyser av självförtroende vilket väger upp det hela. Engels form av modern metal fungerar ypperligt live, och jag ser framemot att få se dem med mer power i ljudanläggningen, för det var bara där den saknades denna dag.

The Haunted Skall direkt säga att jag gillar The Haunted, men denna dag imponerar de inte på mig. Tycker att


ÅTERBLICK SOMMAR 06

SOMMAR 06 ÅTERBLICK SOMMAR 06 Where The Action Is

Text Ted Bengtsson Foto Amy Lagerman

Final Skansen 9 augusti

MINISTRY Med en taggad Al Jourgensen i fronten blir man inte besviken, och kul är det även att Tommy Viktor (Prong) och Joey Jordison (Slipknot) ingår i bandets stall. Med en massiv ljudbild kör de på med sin monotona industrimetal och det känns som att man blir överkörd av en stridsvagn, vilket för tillfället känns mycket härligt. Emellanåt blir bandets upproriska beteende nästan otäckt och det känns nästan som att man befinner sig mitt i en mardröm. Och inte blir det bättre av bandets scenshow som bl.a. består av en

bildskärm som visar saker som speglar det amerikanska samhället, där Al inte är sen att visa att han inte gillar Bush. Låtlistan är blandad och man får höra relativt mycket material från bandets senaste skiva “Rio Grande Blood” vilket inte är någon nackdel för det materialet fungerar mycket bra. Av bandets äldre material är ju ”Just One Fix” alltid en vinnare, dock får vi inte höra ”Jesus Built My Hotrod”, villket kan bero på att publiken var helt lamslagen och bara stod och tittade. Det var så illa att bandets basist Paul Raven (Killing Jokes) blir arg och slår ner ett mickstativ med sin bas. Tyvärr så avslutas detta enorma framträdande med en skum känsla, dock kommer jag att minnas den med ett leende på läpparna för detta var kusligt bra.

ASTA KASK

MILLENCOLIN

15.00 När Asta Kask, som första band ut på avslutningsdagen på turnépaketet Where The Action Is drar igång står fortfarande många i kö. Den är minst 200 meter när jag själv äntrar Skansens entré. Stämningen är hög i den stekande solen och trallpunkarna Asta Kask är en passande öppningsakt. Det känns dock lite småkonstigt att se bandet mitt på ljusan dag.

16.00 Millencolin är allra mest uppskattade hos den unga publiken. Den är för dagen manstark. Bandet gör en stabil insats utan att imponera speciellt på undertecknad. Upplever idag deras låtmaterial (som jag egentligen gillar) som lite enahanda. Bra, men det händer liksom inte så mycket.

BACKYARD BABIES 17.30 Energiverket Backyard Babies är nästa band upp och i vanlig ordning serveras allt man kan önska sig visuellt under en rock’n rollshow. Röj, attiyd, poser, ja hela paketet. Publiken går givetvis igång på låtar som Makin’ Enemies Is Good och People Like People Like People Like Us men personligen har jag sett Backyard Babies i mer passande miljö göra mycket starkare avtryck.

HELLOWEEN Sedan en jag själv lyssnade på Helloween fanatiskt så har bandets line-up ändrat sig en hel del och jag har inte tyckt att bandets sångare Andi Deris har hållt måttet fullt ut. Men efter dagens spelning har jag helt

THE HELLACOPTERS

klart ändrat uppfattning, från att ha varit en medelmåttig ersättare har han nu tagit steget fram och blivit bandets ledare både scen- och sångmässigt. Mr Deris framför låtar som ”I want Out”, “Future World”, ”Dr. Stein”, ”Eagle Fly Free” , ”If I Could Fly” och överraskande “Halloween” i sin helhet med bravur. Tyska Helloween är återigen kungarna inom power metal!

19.00 Jag har i skrivande stund sett bandet fler gånger än jag har fingrar. Är det månne för att det är hemmaplan som Nicke Andersson & Co höjer sig som de gör? Jävlar, det här var rikigt svettigt bra.. bandet kör i 190 hela vägen och när sista riffet är avverkat och Robban smackat ner hela trumsetet från podiet finns bara den stora tomheten kvar...

*2007 års upplaga av Gates of Metal kommer att äga rum 3-4 augusti.

Motörhead Motörhead är ett band som man kan recensera innan men sett dem, och utgången blir nästan alltid rätt. Några av självklarheterna i en spelning med bandet är att Lemmy sjunger med sin raspiga whiskeyröst – Mikkey Dee slår på trummorna som om det vore det sista han skulle göra. En annan sak är att man får höra ”Aces Of Spades”. I vanlig ordning så stämmer det, vilket inte skall ses som något negativt utan all heder åt bandet som fortfarande efter alla dessa år kan hålla en jämn och stenhård klass.

Tool

THE HIVES

Måste direkt säga att detta är proffs! Tool är bandet som t.o.m. kan få oväsen att låta bra. Att låta Tool avsluta årets upplaga av Metaltown, visar sig vara ett lyckat drag. Bandets öronbedövande musik lockar till sig en storpublik och deras fantasifulla ljusshow ramar in skymningen över piren perfekt.

Text & Foto Christer Roos

bandet saknar gnistan. Kan bero på värmen, kan bero på dagsljuset eller på den slöa publiken. I låten ”All Against All” tänder det i alla fall till och bandet visar var skåpet skall stå. Dock räcker det inte för att få ett högre betyg, men jag känner mig rätt så nöjd ändå.

20.30 Fagerstas stoltheter och megastjärnorna i The Hives är på sitt bästa humör idag och det har faktiskt hunnit bli kväll när bandet går på(!). Kaxigt osvenskt matar Pelle på med mellansnack i sedvanlig stil. Nya låten Hey Little World drar ner jubel men mest röj under spelningen är det ändå under Walk Idiot Walk. Baserat på publikresponsen är det nog The Hives avslutning som de flesta kommer se som den mest minnesvärda akten, men även de som inte tyckte så kan nog konstatera att det var en värdig avslutning.

Agonyzone - at your service since 1996 | 17


AGONYCHECK

SNITT BETYG

AGONYCHECK VI SYNAR OCH BETYGSÄTTER AKTUELLA ALBUM FRÅN 1 till 10 Iron Maiden “A Matter Of Life And Death” Emi

By Night “A New Shape Of Desperation” Lifeforce (Sound Pollution)

Unleashed “Midvinterblot” SPV (Playground)

Amon Amarth “With Oden On Our Side” Metalblade (Border)

Escape The Fate “Dying Is Your Latest Fashion” Epitaph (Skiva)

UFO “The Monkey Puzzle” SPV (Playground)

Mushroomhead “Savior Sorrow” Megaforce (Playground)

Mob Rules “Ethnolution AD” SPV (Playground)

Rhapsody Of Fire “Triumph Of Agony” SPV (Playground)

Texas Terri And The Stiff Ones “Eat Shit plus 4” People Like You Record (Sound Pollution)

Christer Roos Metal

Roger Uddin Modern metal

Matts Halmerius Death/thrash

Mattias Högberg Metal/progressiv

Magnus Ek Hårdrock

Efter en liten längre svacka är Iron Maiden påväg tillbaka till sitt rätta jag. Bra, ibland mycket bra, men jag vet att bandet kan ännu bättre. (7)

Det låter Iron Maiden – övriga kommentarer överflödiga. Stundtals rakare låtar och ett skimmer av en ny nyans. Värt en lyssning för dig brukar undvika Maiden. (7)

Nya Maidenplattan har höjts till skyarna av snart sagt var och varannan recensent i landet. Visst är det ett bra album – men är det bara jag som tycker att det är lite överskattat? (7)

Äntligen är järnjungfrun tillbaka! Denna gång det bästa de har gjort sedan Seventh Son Of A Seventh Son. Med den här plattan får du det mesta av det bästa. (10)

Maiden har levererat en platta som visar varför det mesta i branschen bleknar i jämförelse. Förmodligen deras bästa alster sedan ”Seventh son of a seventh son”. (10)

Trots mycket invecklade riff och takter, försvinner inte kraften. Redan i inledningsspåret krossar de! (8)

Halländsk metal/hardcore/ death som på allvar börjar knappa in på den svenska eliten! Given platta i samlingen för dig som diggar Meshuggah och Hatebreed. (8)

Detta unga falkenbergsband blir bara bättre och bättre. Jag har sagt det förr och säger det igen: ett klart framtidshopp inom svensk tung metal. (8)

Bandet är lika stenhårda som på debuten men tar ut svängarna en aning med mer melodier. Blytung produkt signerad Studio Mega. (8)

Välkommen in i By Nights brutala, kraftfulla, dynamiska och välspelade värld. ”A New Shape Of Desperation” lär väcka vem som helst till liv en bakfull söndagsmorgon. (8)

Unleashed tillhör de klassiska banden på den svenska dödsmetallhimlen. Med nya skivan förstärker de bara sin position. Old school dödsmetall som har ett stort thrash-hjärta i sig. (7)

Svensk blästrande death metal med skarpa riff, en platta som är lika bekväm som ett rivjärn i ansiktet. (5)

Här är jag väldigt partisk – Unleashed är en husgud. Ljuvlig old school från huvudstaden, som låter som det gjort i snart tjugo år nu. Våga vägra utveckling – Death Metal Victory! (8)

Svensk klassisk death metal. Plattan låter som en ångvält som inte går att stoppa. Stenhårt och obarmhärtigt är receptet och det lyckas de bra med. (6)

Mörkt, svart och brutalt. Slutet är nära… (4)

Med bestämda och taktfasta riff framför bandet sin dödsmetall. Trots melodiös underton i låtarna lyckas de hålla sig ifrån att låta som många av dagens band. (6)

Death metal från Tumba som trots ett massivt sound stundtals bjuder på variation, jag är positivt överraskad. (6)

I en ganska vildvuxen flora av band med ambitionen att göra varianter av “viking metal” är Amon Amarth ett av de bättre. Bitvis är det faktiskt ganska trevlig melodisk dödsmetall. (6)

Svenskarna som bara blir större och större efter varje platta levererar brutal death/black metal med thrashiga influenser. Medryckande låtar som växer efter några lyssningar. (5)

Stundtals är det musikaliskt grymt bra. Den melodiska musiken bryter kanske inte ny mark men sången rullar brutalt runt i magtrakten och stör mullrande helhetsbilden. (6)

En blandning mellan emo och punk, som blir lite tröttsam I längden trots att de emellanåt blandar in lite metal i det hela. Dock finner man höjdpunkter här och där. (6)

Emo punk/rock/metal som låter som en mix utav Papa Roach och My Chemical Romance toppat med en lätt krydda av Blindside. Radiovänligt och intressant för stunden. (6)

Ett band som inte lyckats bestämma musikalisk riktning. Här blandas hejvilt mellan punk, metalcore och t.o.m. lite gore – ingen av dessa genrer behärskas till fullo. (3)

Ett band med modernt sound a´la emo/alternativ rock. Låter inte helt olikt svenska Blindside. Känns en aning splittrat ibland men är bitvis lysande. (5)

Papa Roach stuk som glatt flörtar med skatepunkens hårdare regioner och doftar melodiskt välspelad mainstream metal med brutal gurgelsång i ytterkanterna. (8)

Klassiska UFO är tillbaka med ett nytt album som går åt det bluesigare hållet. Svänger emellanåt riktigt bra och skulle passa perfekt på en rökig liten rockklubb. (6)

Sydstatsdoftande klassisk 70-tals rock/hårdrock, lagom vuxet och bra i lagom doser. (2)

Ujujuj, gubbrocken tar sig till nya nivåer med nya Ufo-plattan. Det här är riktig åka-bil-musik, en hyfsat go mix mellan Springsteen och Deep Purple. (6)

Detta klassiska band visar att de fortfarande har mycket att ge och levererar tungt svängande hårdrock. Ett stort plus är att de numera har med Vinne Moore. (6)

Bluesrockbaserad platta som överraskar positivt men tyvärr fattas det några pusselbitar för att det här ska bli riktigt bra. (6)

Bandets experimentella sida gör att låtarna inte finner någon helhet. Bitvis faller dock bitarna på plats för deras moderna amerikanska metal. (5)

Har trots att de bildades tidigare än Slipknot ansetts som utspökade kopior. Tilltalar dig som gillar Mudvayne, Nothingface och Korn. (5)

Amerikanska ”elaka clownenband” tröttnar jag lätt på. Mushroomhead sticker dock ut med sin psykedeliska tolkning av Nu Metalgenren. (5)

Slipknot-klonerna matar på med svängig och tung metal. Sextetten låter precis som många andra amerikanska metal band gör idag. Ojämn platta som stundtals är sövande. (4)

Det är varierat och skiftar friskt i stilarna men hur jag än letar hittar jag inte någon röd tråd som får mig att lyfta på ögonbrynen. (4)

Tysk melodisk heavy/power metal som inte lyfter, på grund av att sångaren har alldeles för klen röst. Sen skulle jag inte heller vilja påstå att musiken har något större tryck i sig. (4)

Melodisk metal med progressiva influenser, alltför tamt och det känns som om något saknas. Det här lämnar mig helt oberörd. (3)

Fantasilös och tröttsam prog metal, inte helt olikt exempelvis svenska Tad Morose. Gitarronani och synthexcesser. Saknar lust och energi, saknar allt vi är förtjusta i! (4)

Skön klassisk heavy metal med starka refränger. Innehåller vassa gitarrer, bombastiska trummor, pumpande bas och kraftfull sång. Dessvärre lite förutsägbar. (5)

Melodisk, episk, pompös keyboardbaserad hårdrock som likaväl kunde ha varit en platta jag hittat i garderoben efter 15 år. Välspelat, men inget nytt. Ett album som aldrig lyfter. (6)

Perfekt som soundtrack till en dramatisk medeltidsfilm, dock lite för pampiga arrangemang för att jag skall gilla denna form av power hårdrock. (5)

Italienska Rhapsody tvingades till ett namnbyte, men deras pompösa och melodiösa metal med progressiva inslag består. På gränsen till outhärdligt. (2)

När det kommer till bombastisk, operainspirerad musik föredrar jag det lite tyngre svenska Therion. Men italienarnas power metalalternativ är faktiskt inte helt nerpissat. (6)

Nytt namn men tyvärr inte ett nytt sound. När man lyssnar på “Triumph And Agony” känns det som att tiden har stått still sedan bandet släppte sin första platta. (4)

Triumfen uteblir trots att det är stämningsfullt, dynamiskt och melodiöst. Det behövs betydligt mer för att det ska hålla hela vägen ut ur medelmåttans land. (5)

Punkig rock som låter som ett fritidsgårdsband som spelar hellre än bra. Alltså inte så mycket att hänga i granen här. (3)

Skitig punkrock med kvinnlig frontfigur och en attityd som säkert kommer mer till sin rätt live. Världen rasar inte samman om du missar detta alster. (2)

Här var det både stökigt och uppkäftigt så det förslår. Personligen har jag dock lite svårt för den här typen av ”kaxig” amerikansk punk, tycker det blir lite catfight över alltihop. (4)

Skitig rock n’ roll med vokalissa i spetsen som skriker attityd. Låter stundtals som en mix av Iggy Pop och Black Flag. Säkert bättre live än på platta. (3)

Jag vet inte om jag skratta eller gråta när hör Texas Terri o co. kan bara inte ta det seriöst.. (2)

Senaste nyheterna inom allt från klassisk punk till dagens tunga metal!

Dagliga uppdateringar, community, recensioner, turneguide, tävlingar och mycket mer.

www.agonyzone.com 18 | Agonyzone - at your service since 1996

ska jag Jag här

8,2 8,0 6,0 5,8 5,6 5,2 4,6 4,4 4,4 2,8


RECENSIONER

The Aggrolites

Asteroid/Blowback

Audioslave

Blind Guardian

Burnings Skies

By Night

“The Aggrolites” Hellcat Records, Epitaph (Skiva)

“s/t” Fuzzorama Records (Sound Pollution)

“Revelations” Interscope (Sony/BMG)

“A Twist In the Myth” Nuclear Blast (Sound Pollution)

“Desolation” Lifeforce

“A New Shape Of Desperation” Lifeforce Records

Om du inte gillar Reggae och Ska kan du sluta läsa här… Dessa kaliforniska grabbar förser dig nämligen med en sval och skön sommarbris av just Reggae och Ska. De har även plockat upp beståndsdelar från James Brown, The Clash och Tower of Power. En mer passande platta att spela när du sitter på verandan och slappar i din hammock får du leta efter! Det enda som är anmärkningsvärt är att det är förvånansvärt lite rock på plattan. Det rullar på med ett relativt skönt gung. Men jag tänka mig att när bandet står på scen så blir det betydligt mer rockkänsla och rockattityd – för det hörs att sångaren sitter inne på kapaciteten. The Aggrolites är något för dig som vill drömma dig bort till de karibiska öarna.

Jag har alltid gillat små oberoende skivbolag som går sin egen väg. Örebrobaserade Fuzzorama Records är ett bra exempel på just det. Efter bolagets excellenta stonersamling ”The Ultimate Fuzzcollection” och Truckfighters debut, är det dags för en splitplatta. På ena sidan stoner psykedeliska Asteriod. På den andra 70-tals gungande Blowback. Svenska Asteriod står stadigt på sin solida stonergrund men är samtidigt mycket öppna för nya alternativ. Låten ”Anagram” är till exempel en avigt skön QOTSA och WE- inspirerad pärla med ryckigt tempo. Eller ”The Big Trip Beyond” som börjar som en typisk stonerdänga, för att i nästa sekund förvandlas till en smältdeg av både stoner, 60-tals psykedelia och svensk progg. Fuzzigt. Flummigt och psykigt på en och samma gång. Hos Blowback däremot är riffen hårdare och soundet rakare. Stompet tuffare och 70-talet än mer påtagligt. Härligt genuin gammaldags bluesrock kraftigt inspirerad av ledstjärnor som Led Zeppelin, Black Sabbath, Cream och Pentagram, samtidigt som Blowback kämpar för att finna något eget. Sångaren Steffes röst passar utmärkt i dunkla lokaler. Och. Handen på hjärtat… vem skulle inte vilja glida in på en sådant ställe... detta lovande band. Thomas Olsson

Bandets oundvikliga sound, crossovern Soundgarden / Rage Against The Machine finns kvar, även om bandets tredje album tenderar att vara utav en något softare och funkigare karaktär jämfört med tidigare alstren. Så om man har svårt för dessa ingredienser så kan man nog vid första lyssningen bli lite besviken. Brendan O´Brien som mixade plattan ”Be Yourself” har under denna resa befunnit sig i producentstolen. Ljudbilden är oklanderlig, den är så där glimrande och utmärkt slipad som behövs för att det ska låta Audioslave. Släpiga ”Shape of Things To Come” och den något vemodiga ”Wide Awake” tillhör favoriterna på plattan tillsammans med den lättillgängliga ”Revelations”. Det är alltid en fröjd att få höra Tom Morellos gjutna gitarriff på en bädd av högklassig rytmsektion, allt toppat av Chris Cornells blottade och unika röst. Bara att kunna få uppleva det - är en uppenbarelse.

Jag antar att Blind Guardian inte behöver någon längre presentation. Dom har gjort åtskilliga plattor och turnéer sedan starten 1984 och skaran av fans har konstant ökat hela tiden. Första plattan, ”Battalions Of Fear” kom 1988 och sen har det bara rullat på. 2003 skrevs musikhistoria med ”Blind Guardian Open Air Festival” inför 6000 entusiastiska fans. Jag måste erkänna att första gången jag lyssnade igenom ”A Twist In The Myth” blev jag klart besviken, nej - ännu en platta i mängden. Men som objektiv lyssnare tänkte jag att jag måste ge den en chans till. Och tur var väl det. Vid tredje/fjärde inlyssningen började det verkligen hända saker. Det smög in sig lite favoriter här och där faktiskt, en melodi och ett riff och så småningom hela låtar. När jag nu är inne på, jag tror faktiskt det är tionde lyssningen och plattan har växt otroligt mycket. ”A Twist In The Myth” är klassiskt bra, inget nytänk kanske och ljudbilden kunde ha varit något djupare, men albumet sätter sig och melodierna finns där, det räcker gott för mig. Det finns tydliga spår av medeltidsmelodier som inspirerar till att jag drömmer mig bort in i myternas värld.

”Tyngst i Bristol” kallar det sig, det engelska bandet som har bestämt sig för att rengöra såväl dammiga högtalare som igenvaxade recensentöron. Musiken, som hämtar inspiration från amerikansk death metal och hardcore, är tung och ösig så det förslår. En lektion i hur man bäst misshandlar sina instrument. Tempot på denna tredje platta från bandet håller autobahnfart från början till slut. Några större finurligheter innehåller ”Desolation” inte, det är renodlat mangel från början till slut. Produktionen är väl ungefär så bra som den kan bli när alla distnålar hoppar på rött. Låtmaterialet får anses hålla en rät linje hela albumet igenom. Det är dock inte världens mest originella och nyskapande band vi har att göra med. En betydande del av riffen känns väldigt bekanta. Har du en diger samling med band som Morbid Angel, Cannibal Corpse, Deicide eller de andra större amerikanska namnen hemma så finns det en viss risk att ”Desolation” känns aningen förutsägbar.

By Night har kommit att bli en återkommande bekantskap på detta forum. Senast var för ett år sen, då fullängdsdebuten ”Burn The Flags” (2005) avhandlades. Summa summarum den gången var att bandet visserligen presterade en skön hardcoreinspirerad variant av thrash/death, men behövde jobba lite mer med låtsnickrandet. Drygt ett år senare dimper uppföljaren ”A New Shape Of Desperation” ner. Bandet har hunnit samla sig efter debuten och ta tag i nytt material. Och gjort en bra upphämtning, det ska villigt erkännas. Låtmaterialet känns mer genomarbetat och fylligt, med en bättre mognad än sist. Kollektivet är i vanlig ordning tight och samspelat och Westins röst går fanimej inte av för hackor! Att falkenbergarna har framtiden för sig bevisades redan för ett år sedan. Med ”A New Shape Of Desperation” stärker bandet sin position som ett svenskt framtidshopp inom tyngre metal.

Carnal Grief

Crematory

Death Breath

Deicide

Diamond Dogs

The Draft

“Nine Shades Of Pain” GMR Music (Border)

“Klagebilder” Massacre (Sound Pollution)

“Stinking Up The Night” Black Lodge (Sound Pollution)

“The Stench Of Redemption” Earache (Sound Pollution)

“Up The Rock” Smilodon (Warner)

“In A Million Pieces” Epitaph (Skiva)

Gitarronani har aldrig riktigt imponerat på undertecknad – men den här gången är det faktiskt solona och melodierna som räddar plattan! Melodisk death metal är ett mycket svårt kapitel och det är väldigt få band som lyckas att stå ut från mängden. Carnal Grief adderar sin egen dimension till stilen genom gitarrkonster. I övrigt låter ”Nine Shades Of Pain” som sjuttifjorton andra melodisk deathalster. Det är samma gamla vanliga torra produktion, samma hesröstade sångare och samma trumrytmer som vi är vana vid och har hört förr. Både i bättre och sämre versioner. Men Carnal Grief har som sagt något extra. Bandets gitarrister, Johan Lindgren och nytillträdde André Alvinzi, leker lite mer än många av sina kollegor med intron, solon och slingor. På så sätt en positiv överraskning. I längden räcker det dock inte riktigt hela vägen. Bandet har en del kvar att utveckla. Låtmaterialet behöver lite fler influenser från andra håll, trumtakterna måste varieras mer och sången måste framförallt förbättras. Jonas Carlsson ger ett ganska blekt intryck bakom mikrofonen. Betyget blir en svag trea, det krävs lite mer än två duktiga gitarrister för att stå ut från mängden.

Efter plattan “Remind” (2001) var det egentligen meningen att sätta punkt för kapitlet Crematory. Bandet gjorde dock en helomvändning för två år sedan och comebacken med plattan ”Revolution” och den efterföljande ”Liverevolution” togs emot väl av bandets fans. Nåväl, de tyska självutnämnda ”genrepionjärerna” är naturligtvis inte dummare än att de fortsätter att rida på en framgångsvåg. Crematory satsar därmed för fullt igen och är tillbaka med ett nytt album, lagom till bandets femtonårsjubileum. Det nya alstret är liksom ”Revolution” snäppet tyngre än vad bandet presterat tidigare och soundet börjar steg för steg närma sig landsbröderna i band som Rammstein och Oomph. ”Klagebilder” är en för sin genre väl genomförd produktion, men det ska villigt erkännas att för min del föredrar jag de tunga partierna. De gotiska inslagen, med lite ”finstämda” körer och piano och skit har jag aldrig varit överförtjust i – men är det gothrock så är det…

Herrejistanes vilken tidsresa Nicke Andersson, Robert Pehrsson och Magnus Hedquist tar oss med på! Plötsligt befinner vi oss minst femton år tillbaka i tiden, i sunkiga replokaler som luktar folköl, snus och svett eller undergroundspelningar med burkigt ljud och galna metalheads som druckit sig fulla på mäsk. Här har faktorer som produktion, tight samspel eller påkostade konvolut mycket underordnad betydelse. Fokus på Death Breaths debutalbum ”Stinking Up The Night” ligger på något som stavas A-T-T-I-T-Y-D! Soundmässigt befinner vi oss alltså på gamla bakgårdar, med kopplingar till band som Bathory, Repulsive, Autopsy eller varför inte tidiga Entombed och Unleashed. Varken bandmedlemmarna eller bandets gäster Jörgen Sandström, Scott Carlsson och Fred Estby behöver presenteras ytterligare. Hur mycket allvar som ligger bakom projektet Death Breath är kanske lite tidigt att säga, men låttitlar som ”Chopping Spree”, ”Flabby Little Things From Beyond” eller avslutande ”Cthulhu Fhtagn!” vittnar om en viss självironi. Death Breath gör för dödsmetallen vad Nifelheim gjorde för black metallen med sin självbetitlade debut för dryga tio år sen: de vrider klockan x antal år tillbaka – och fy fan vad bra det blir! Matts Halmerius

Glen Benton har gjort sitt bästa för att skrämma skiten ur omvärlden i snart tjugo år. I stora stycken har han också lyckats, mycket tack vare sin kontroversiella image. Ett uppochnervänt kors inbränt i pannan, konsertaffischer och omslag med nidbilder gentemot kristna symboler och andra hyss har onekligen bidragit mystik kring Floridabandet. Folk är dock inte lika lättskrämda nuförtiden. Då gäller det istället att ha något att komma med i form av musikalitet. Frågan är därmed; klarar Deicide att imponera på det området? Tja, de får godkänt. Med Jack Owen och Ralph Santolla på gitarr så finns det absolut kompetens i bandet. Och ”The Stench Of Redemption” håller onekligen rakt igenom en hög lägstanivå. Men topparna är lite sällsynta och soundet känns faktiskt lite urvattnat. Bandet har absolut inte lugnat ner sig, men bortsett en rejäl hög mangel och lite gitarrprylar här och där är det mest Bentons ganska entoniga gormande som dominerar. När plattorna ”Once Upon A Cross” och ”Serpents Of The Light” kom var det kul att höra Deicide. Det var plattor som vann mycket på charm (även om man fick ta deras image med en nypa salt…). Deicide anno 2006 är inte riktigt lika roliga längre. Matts Halmerius

Plattorna ”To Much is Always Better” och Diamond Dogs mästerverk ”Black River Road” är två sköna klassiker som fortfarande står sig. Just kombinationen vit soul, Faces, 70-tals Stones, lättsamma och lekfulla melodier samt bra dynamisk pubrock tilltalar mig ibland enormt mycket. Om föregångaren låg ganska nära 70-tals Stones märks det att ”Up The Rock” är bredare. Arrangemangen mer vågade, med blandad framgång, och musiken inte lika direkt. Det är fortfarande bra. Stundtals strålande, ta bara inledande ”Generation Upstart” eller suveräna ”You Got Nothing On Me” – kunde den ha varit med på The Solutions debutplatta eller… Och andra sidan är det inte lika kul när saxofonisten Magic drabbas av Clarence Clemons-komplex (E Street Band) i ”Down In The Alley” eller oförklarlig kvinnlig ”dirty talking” i samma låt. Men egentligen är det nog inte i låtarna problemet ligger utan snarare i arrangemangen. Det som förr kändes spontant och fantasieggande har nu förvandlats till superproffesionellt och överarbetat.

Förra året splittrades det bejublade hardcore/punkbandet Hot Water Music, ett band som sedan de startade i Florida 1993 gjort sig ett stort namn på både de amerikanska och europeiska scenerna. Ur resterna av HWM reser sig idag The Draft, som på sin debutskiva “In a million pieces” försöker bevisa att man inte behöver vila på gamla lagrar för att vara het. Ett band som bildats ur ett annat skall aldrig bedömas efter hur dess föregångare har låtit. Ett nytt band är ett nytt band, och dess material bör lyssnas på med så nya öron som det överhuvudtaget är möjligt. I The Drafts fall är detta dock väldigt svårt. Det mesta är sig likt - låtbyggnad, stämning och produktion, men med den skillnaden att det har blivit mer tillrättalagt och mer “moget”. Somliga kanske välkomnar en sådan utveckling. Personligen tycker jag att det är rejält dystert, eftersom bandet nu skvalpar runt i en ljummen pool i sällskap av sådär en miljon band med liknande sound. Är man en inbiten beundrare av HWM bör man så klart kolla upp “In A Million Pieces”, om inte annat så i rent studiesyfte. Annars skulle jag lägga kulorna på något med lite mera bett i. Björn Karlsson

Roger Uddin

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Roger Uddin

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Magnus Ek

Thomas Olsson

Agonyzone - at your service since 1996 | 19


RECENSIONER

Enter The Hunt

Falconer

Frontside

Frost

Fuck The Facts

Goatwhore

“For Life Til Death To Hell With Lov” Epic, Sony BMG

“Northwind” Metal Blade (Border)

“Twilight Of The Gods” Dockyard 1

“Milliontown” Inside Out (Border)

“Stigmata High-Five” Relapse (Border)

“A Haunting Curse” Metal Blade (Playground)

Denna platta har snurrat dagligen den senaste tiden och är redan klar för årets topplista. Tänk stämningen från 80-talets tidiga Killing Joke-plattor med en maniskt ansiktsmåladJaz Coleman i spetsen. Ha även namn som Katatonia, introverta Tool och Khoma i bakhuvudet. Döp om frontman till Krister Linder (Grace, Dive och landsplågan ”Ingen Kan Älska Som Vi”) och fånga upp samma nerv, atmosfär och desperation. Det är sällan det dyker upp sångare som Krister, vilken urkraft. Varje ord. Varje textrad känns på allvar. Som om inte detta var nog pumpar sig bandets progressiva alternativmetal in i lyssnarens hjärna med hjälp av erfarna killar från Krixhjälters, Candlemass och Omnitron. Bara trumpiskaren Stefan Kälfors egensinniga trumspel leder nästan till nirvana i sig. Det här är musik som vänder och vrider på sig i det oändliga men blir ändå aldrig riktigt utforskad. Min enda kritik är bristen på variation i ljudbilden som nu är på gränsen till ogenomträngbar, signerad Jacob Hellner (Rammstein). Efter drygt 40 minuter i Enter The Hunts våld av ren och skär ångest är jag totalt slut. Trots det rör sig mina fingrar återigen till play… om och om igen.

Falconer`s femte album ”Northwind” hade nog bland många andra grupper tett sig både patetisk och samtidigt väldigt komisk men genast vid första ton så får man uppfattningen om att bandet faktiskt kan göra detta både snyggt, proffsigt och faktiskt ganska så intressant. Bandets medeltidsinspirerade power metal känns både ärlig och fräsch, något som ingen kan påstå att världen bortskämts med tidigare inom nämnda genre. Kristoffer Göbels har abdikerat och forne sångaren Mathias Blad är tillbaka bakom mikrofonen igen och han gör en helt klart godkänd insats även om sångmelodierna på flertalet ställen är lite väl käcka och kanske ibland även lite alltför uppenbara. I Los Angered Recording och med producent Andy LaRoque (Evergrey, Lord Belial m.fl.) har man hittat ett klockrent ljud och samtidigt ordnat till en produktion perfekt för sammanhanget. Tyvärr så räcker varken produktionen eller ljudet hela vägen fram. Efter det att ungefär halva skivan fortlöpt så börjar man undra om det inte skall ta slut snart. Framförandet är felfritt, produktionen likaså men låtmässigt sett så håller det dessvärre inte hela vägen ut vilket är synd för bandet har mer att ge än så här. Kristian Forsell

Efter det nu två år gamla albumet “Forgive Us Our Sins” var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda på det polska death metal/hardcorebandet Frontside. Då imponerade bandet med ett stycke gediget hårdsmält polsk metal. Dessutom var det ett jävligt charmigt album. Två år senare måste jag säga att bandet har förlorat nästan all den charm som det hade att komma med sist gång vi hörde dem. ”Twilight Of The Gods” har inte alls samma ös. Dismembertendenserna är nästan helt borttvättade och ersatta med tramsiga neometalinslag som det redan fanns för många av i skivdiskarna. Visst manglas det bitvis rätt friskt fortfarande, men det känns inte hälften så svängigt längre. Frontside år 2004 var ett uppkäftigt och kul band att lyssna på. Frontside år 2006 är ett band som gått igenom ett par medlemsbyten och till det sämre verkar det som. Jag kan räkna minst 1763 band som låter likadant eller bättre. Dessutom tycker jag att albumtiteln låter väldigt bekant…

Enligt många är de engelska sjuttiotalsbanden Genesis, Yes och King Crimson kungar inom den progressiva genren. Nu trettio år senare har arvtagarna till dessa giganter dykt upp och dom heter Frost*. Det är svårt att beskriva hur Frost* låter. Enlig mig är det en mix av det bästa från Genesis, King Crimson, Dream Theater och Spock’s Beard utan att överdriva. Debuten öppnas med instrumentala ”Hyperventilate” som sätter ribban för plattan. ”No Me No You” är en ösig låt med en suverän refräng. Låten ”Snowman” är en lugn och vacker historia som berör mig. I kontrast till den låten är ”The Other Me” tung och mer industriell. Komplexa ”Black Light Machine” är en flört med Steve Vai och The Edge (U2). Sist men inte minst är suggestiva titelspåret ”Milliontown” som klockar in på tjugosex och en halv minut. Milliontown är som en Picassotavla, antingen så älskar man den eller så hatar man den. Frost är en frisk fläkt inom progressiv rock/hård-rock och med detta mästerverk visar dom att de är ett band att räkna med i framtiden. Ett måste för alla proggälskare!

Kanadensiska Fuck The Facts har också nappat på det idag högaktuella faktum att en kvinnlig vokalist minsann är det som skall tillämpas om man skall komma någonstans och kanske inte riktigt har den kvalitativa förmåga som besitts av sina övriga kollegor i branschen (Arch Enemy är även dem ett lysande exempel på detta). Bandet som fullängdsdebuterade år 2000 visar på ”Stigmata High-Five” upp en något schizofren sida med inslag av både metal, grindcore och hardcore. Inledande ”La Derniere Image” är en hela sju minuters lång historia som tenderar att nästan aldrig ta slut. Bäst blir det när man kommer till de lugna små Tool-liknande inslagen med sköna basgångar och en skum landning i en dyster harmonisk moll. Dessa små sköna instickare till trots så är det på det stora taget en ganska så osammanhängande och tråkig historia som saknar fokus. ”Stigmata High-Five” kommer verkligen inte att bli höstens kioskvältare men om bandet till nästa gång funderar på vad det verkligen är man vill göra och satsar på att nå dit så kan det mycket väl bli något intressant av det.

Mattias Högberg

Kristian Forsell

New Orleansbaserade Goatwhore har bokstavligen kämpat sig igenom både olyckor och orkaner för att kunna spela in sitt tredje studioalbum! Skivtiteln har med andra en verklighetsanknytning – bandet har varit minst sagt otursförföljt de senaste åren. Nog om det, nu ska vi istället stanna upp en stund över den Erik Rutansignerade produktion som alltså fått namnet ”A Haunting Curse”. Stilen är i vanlig ordning thrashigt ösig och riffbaserad black metal, i gränslandet mot dödsmetall. Låtmaterialet pendlar mellan old schoolinfluerat material som i ”Bloodletting Upon The Cloven Hoof” och tyngre, mer moderna tongångar som i ”Silence Marked By The Breaking Of Bone”. Produktionsmässigt har fokus hamnat mycket på tyngd, vilket dessvärre får till följd att trummorna nästan tar över helt. Första intrycken av ”A Haunting Curse” var tämligen bleka, det tar några genomlyssningar innan skivans kvaliteter riktigt uppenbarar sig. Goatwhore är nämligen inte överdrivet nyskapande i sin stil och bitvis kan soundet kännas lite tjatigt. Albumet får ändå anses utgöra ett hyfsat genomfört dagsverke – fast inte mycket mer.

Greg Graffin

Hellsongs

Her Whisper

Iron Maiden

Killing Machine

Kottak

“Cold As The Clay” Epitaph (Bonnier Amigo)

“Lounge” Lovely Records (Sound Pollution)

“Children Of The Black Soil” STF Records

“A Matter Of Life And Death” Emi

“Metal Morphosis” Mausoleum (Border)

“Therupy” Escapi Music

Som sångare i det klassiska skatepunkbandet Bad Religion behöver inte Greg Graffin någon närmre presentation, däremot kan hans soloalbum kräva att man tar sig en lite noggrannare inblick i. “Cold As The Clay” är långtifrån vad Greg sysslar med till vardags, det enda man egentligen känner igen är hans säregna röst. Det är även hans stämma som är både svag- och starkheten på detta album som befinner sig i folkmusikens land. I vissa stunder sätter hans tonläge en begränsning, men till stor del sätter hans röst en härlig prägling på låtarna, och som tack vare den även får en skön harmoni i sig. I de flesta låtarna är stommen gitarr och banjo vilket får det hela att ligga på en stillfull nivå. En mycket annorlunda platta som bitvis är medryckande, proper och behaglig.

Hellsongs från Göteborg tolkar på denna EP sex kända hårdrockslåtar. Och jag får säga att vid en snabblyssning hade jag nog inte kunnat sätta alla låttitlar innan jag fått höra refrängen. Vilket inte beror på att det framför dem illa, utan anledningen är att bandets arrangemang av låtarna är så annorlunda. Grunden för dem är gitarr, stråkinstrument och keyboard, istället för gitarr, trummor och bas. De musikaliska bearbetningen är till stor del lågmäld, men med en skön stämning i sig. En klart kul idé och framförallt ett mycket bra framförande av låtarna. Och de som tolkas är “Seek And Destroy” (Metallica), “Paranoid” (Black Sabbath), “Breaking The Law” (Judas Priest), “Run To The Hills” (Iron Maiden), “Jump” (Van Halen) och Motörheads “Orgasmatron”. Perfekt när du behöver vila öronen lite.

“Children Of The Black Soil” är tung, mörk, kraftfull och välspelad. Magnus af Nestergaard har en mäktig, djup röst som ibland känns som om den kommer från den mörkaste avgrund a la Messiah i Candlemass. Dynamiken mellan dom feta gitarr riffen och keyboarden är stundtals helt suverän. Jag tycker att man kan hitta influenser från både åttiotalshårdrocken och även nyare tongångar från 2000-talet. Men tyvärr känns det som om ”Her Whisper” bara är ett band i mängden och lär inte få något större gehör i en redan fullspäckad genre. Mina personliga favoriter på albumet är “All That Remains”, ”War Within” och ”One Last Caress”.

Christer Roos

Christer Roos

Vågar man säga att man inte längre gillar Iron Maiden!? Det bandet har gjort de senaste 20 år faller inte direkt mig i smaken. Allra minst deras senaste skivor som har fått en mer och mer dramatisk uppbyggnad i sig. Har länge efterlyst att bandet skulle gå lite mer i riktning åt Bruce Dickinsons soloalbum “The Chemical Wedding” (1998 ) som har lite rakare arrangemang. Vilket jag får säga att det har gjort på nya plattan. Visst har de nya låtarna fortfarande kvar en del av uppbyggnadsstrukturen, men med en lite vassare “edge” i sig. Ibland kan dock vissa partier kännas lite omotiverade och kunde ha tagits bort för att få kompaktare låtar. Bandet känns i alla fall mer spelinspirerat än på länge och ett extra plus skall de ha för att de har arbetat lite mer med stämsången på vissa refränger. Jag tror att albumet kommer att tilltala bandets fans på lite olika sätt, beroende på under vilken tidsepok man upptäckte dem. De som tillhör dem som gjorde det i början av nittiotalet kommer säkert att tycka att skivan är fantastisk. Vi som gjorde det tidigare kommer nog att tycka att bandet kan bättre. Tror dock att alla kan enas om att bandet har gjort en bra skiva.

Helt omedvetet så skrev gitarristen Peter Scheithauer ett låtmaterial som skulle passa in på sitt gamla band Killing Machine - ett band som han givit upp hoppet för redan efter dess debutalbumet. Första tanken var att återbilda bandet, men efter en extra tanke valde han att ringa upp sina favoriter musiker - James Rivera på sång, Dave Ellefson - bas, Jimmy DeGrasso - trummor och som andra gitarrist Juan Garcia. Att dessa killar är proffs på sina instrument är det ju inget snack om, och när sen låtmaterialet håller en hög klass så kan det ju inte annat än resultera i en klassisk heavy metal-platta. Ett album som jag skulle vilja säga vore perfekt för Judas Priest då de återförenades med Rob Halford. Öppningslåten “Killing Machine” är en naturlig uppföljare på “Painkiller” med vassa gitarrer, dubbeltramp och en falsettröst i bästa Halford-stil. Låtarna följer sen i samma anda men de smyger även in sig en touch av tidiga Queensrÿche i det hela. Ett måste för dig som gillar rak och enkel heavy metal som även innehåller subtilitet och musikaliskt kunnande.

Kottak med Scorpions trummis James Kottak bakom micken och Tommy Lees syster Athena bakom trummorna hette innan Krunk, vilket säkert säger er lika lite som dess musik gör mig. Riktigt så illa kanske det inte är men med dessa namn i bandet hade man ju trots allt hyfsade förväntningar på dem. Men deras form av punkiga rock’n’roll är knappt medelmåttig, bitvis finns melodierna i låtarna men det är James sång som inte lyckats att lyfta fram dem. Nä helt ärligt så borde de repa lite mer, och då inte just för att de inte hanterar sina instrument utan anledningen är den att skivans material känns splittrat. Ibland vill de låta punk och i bland vill de ha fram ett lite mer modernare sound, och mellan detta får man ta del utav någon form av ballader. Vågar jag nämna att det gör en cover på Scorpions “Holiday”, som först börjar lugnt för att övergå i ett punkigare tempo. Låter inget vidare va!? Och det är ändå denna låt som är av de bättre. Det här känns mest som en rolig grej för dem själva och möjligtvis fungerar deras medlemmar som dragplåster för en spelning på en liten okänd klubb i Hollywood.

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Thomas Olsson

Magnus Ek

Christer Roos

20 | Agonyzone - at your service since 1996

Christer Roos Christer Roos


RECENSIONER

Krokus

Left Alone

Lostprophets

“Hellraiser” AFM Records

“Dead American Radio” Hellcat Records

“Liberation Transmission” Columbia, Sony/BMG

Jag kan väl, utan att vara helt fel ute, påstå att Schweiz inte är vida känt för att ha några större internationellt kända artister. Men Krokus har hållit på sedan tidigt sjuttiotal med sin hårt baserade rock. Och bara det är ju respektingivande tycker jag. Men faktum är att Krokus är faktiskt det mest framgångsrika bandet från Schweiz genom tiderna.

Med 10 år på nacken borde detta Kalifornienband ha en hel del rutin, trots det så känns de mest som en blek kopia på en mix av Rancid och Green Day. Kapaciteten finns emellanåt i låtarna men det är till stor del sångaren Elvis Cortez som saknar pondus för att det skall bli riktig krut i det hela. Ju mer jag hör denna skiva, ju mer försvinner det som från början kändes som att det kunde vara nåt. Det hela känns bara som att bandet vill vara så “punk”, men nånstans på vägen finns inte den ärliga energin och attityden som behövs för att ett sådan här band skall kännas äkta. Inte ens låten “City To City” där Tim Armstrong (Rancid) medverkar kan höja det hela och samarbetet med Patricia Day från Horrorpops i låten “La Pregunta” är rent av bedrövligt. Och när de senare sjunger “No One Like Us, We Don’t Care” så känns det hela bara för patetiskt och bandet har där satt ett statment som jag tror att de kommer att få leva med.

Bandets tredje album är fyllt med medryckande riff och catchiga refränger. Bandet har återigen hittat en tjusig balansgång mellan emometal, rock och pop. Tillsammans med producenten Bob Rock har bandet styrt upp en fyllig ljudbild som passar bandet ypperligt, den är skitig men ändå detaljerad och samtidigt lagom ruffig. Personligen saknar jag attityden som gömde sig på bandets debut ”The Fake Sound Of Progress”. Nu känns bandet mer tillrättalagt, mer radiovänligt och alltför poppigt. Det som jag saknar är bandets jävlaranamma, som tycks ha runnit dem mellan fingrarna. ”Everyday Combat” som alstrar mest energi på plattan, ”Rooftops” som är gjuten för radio och Mike Patton flörtande ”Heaven For The Weather, Hell For The Company” tillhör albumets höjdpunkter. Det lär inte råda någon tvekan om vilken stjärna som lyser starkast på rockhimlen över Wales, min lott faller på Lostprophets. Vad tror du?

Nya albumet ”Hellraiser” är vad jag skulle vilja kalla en typisk klassisk rockplatta med allt vad det innefattar. Och då menar jag inte i negativ bemärkelse utan i de mest positiva ordalag. Melodierna, gitarriffen finns där och sätter sin prägel som nästan bara Krokus kan. Det är ett gött tillbakalutat groove, med pumpande bas och rak rock när den är som bäst. Ibland stänker det till i snabba ”Spirit Of The Night” och det doftar även lite Ac/Dc här och där. Det är en så gott som helgjuten platta som bara växer ju mer jag lyssnar. Min personliga favorit är ”So Long” som slår an en känslomässig sträng i mitt hjärta.

Roger Uddin

Magnus Ek Christer Roos

Masterlast

Mastodon

Mokoma

“Mastery Of Self” Escapi Music

“Blood Mountain” Relapse/Warner Bros

“Kuoleman Laulukunnaat” Sakara (Playground)

Det här är min första kontakt med bandet Masterlast med vocalisten Lizza Hasan i spetsen. Bandet bildades under 2002 i New York av Lizza och gitarristen Val Glauser. Debuten från damerna kom i form av en EP 2004. Rötterna finns i industriell metal men med ett progressivt groove i botten. Lizza har blivit inspirerad av band som Morbid Angel och Alice In Chains. Val kommer från Schweiz och älskar Abba, Prince och Ac/Dc. Tjejerna har ihop med trummisen John Macaluso, basisten Will Valentine och programmeraren Cedric ”C-Drike” Aegerter fått ett kraftfullt massivt sound som slår sig fram som en slägga som bryter sten. Öppningslåten ”I Ache” är en bergsprängare med stor hitpotential. C-Drikes unika påverkan på soundet gör att hans personliga influenser från Sepulturas rötter och Nine Inch Nails ständigt vibrerar i ljudbilden. Det gör att det blir en saligt skön blandning av indie, tribal rytmer och varierad aggressiv sång. Att bandet frontas av två energiska och karismatiska kvinnor ger Masterlast den distinktion som skiljer dom från mängden. Mycket intressant!

Gränsen mellan dårskap och geni är som bekant ganska tunn. Vad det gäller Mastodons musik är det lätt att bli lite ambivalent. Bitvis känns bandets progressiva och psykedeliska crossover stoner/doom/ crust/thrash nyskapande fräsch och kreativ. I andra stunder är det lite svårt att förstå vad bandet vill åstadkomma. Vi kan börja med att konstatera följande: ”Blood Mountain” är en skiva som absolut inte gör sig i alla situationer. På gymmet funkar den exempelvis icke, det intygas av undertecknad. Blandningen mellan crust på ”The Wolf Is Loose”, den arga R2D2 på ”Bladecatcher”, Josh Hommes inhopp på Queens Of Stonage-doftande ”Colony Of Birchmen” och psykedeliska ”Pendulous Skin” blir tämligen obegriplig vid en ytlig inspektion. Precis som förra albumet ”Leviathan” (2004) är ”Blood Mountain” ett konceptalbum. Den här gången har bandet hittat på en egen historia – som involverar en kristallskalle, ett blodsberg och att bandet ska ta sig till nästa evolutionsnivå – ett äventyr som skulle platsat i vilket Southpark-avsnitt som helst. Gränsen mellan dårskap och geni, som sagt. Men i slutändan väger det faktiskt över till bandets fördel.

Det är inte alla band som kan ståta med ett eget skivbolag. För finska Mokomas del blev det dock en nödvändighet för ungefär fem år sedan, när bandet kickades ut från EMI efter två släppta plattor. Bandets stilbyte från metal till thrash föll inte de etablerade bolagen i smaken och Mokoma bestämde sig för att fortsätta på egen hand. Det skulle visa sig vara ett lyckat drag, åtminstone för bandets medverkan på den inhemska scenen. Mokoma har som thrashband hamnat på finska topplistor och blivit nominerade till den finska versionen av Grammy Awards. Bandet släpper nu sin femte platta, med en stil som inspireras av den skola som startades av bland andra svenska band som Haunted och Meshuggah. Till det lägger finnarna melodiska partier med melankolisk touch, som dessvärre inte lär göra någon glad – en temposänkning är allt man åstadkommer med det. ”Kuoleman Laulukunnaat” är en hyfsat genomförd produktion, men det är också ett album som inte lyckas höja sig riktigt över mängden. I min bok finns bara ett riktigt bra hårt finskt band och det är Impaled Nazarene. Så förblir det, tills någon bevisar motsatsen.

Magnus Ek

NYA KRITIKERROSADE ALBUMET RISE UTE NU! 15 november – Sticky Fingers, Göteborg 16 november – Debaser, Stockholm 19 november – KB, Malmö

Matts Halmerius Matts Halmerius

Agonyzone - at your service since 1996 | 21


RECENSIONER

Mon Roe

Motörhead

Napalm Death

Planet Alliance

Psych Onation

Ra’s Dawn

“Mon Roe” Roastinghouse Records (Playground)

“Kiss Of Death” SPV/Steamhammer (Playground)

“Smear Campaign” Century Media

“Planet Alliance” Metal Heaven

“Symphony Of Death” The Music Company

“Scales Of Judgement” Aor Heaven (Border)

När man lyssnar på denna svenska konstellation injiceras tillvaron med energi! Kvintetten har byggt låtar som lutar sig tillbaka på starka melodier med en välbalanserad variation. Med sitt rock/pop-sound påminner bandet om ett poppigare Captain Murphy. På plattans höjdpunkt ”Mexico” skulle Mon Roe kunna vara den förlängda armen mellan Placebo och The Killers. Låten ”Get Away” som sticker iväg med ett bra riv och bjuder in till allsång är också en höjdare. Tyvärr lutar plattan lite för mycket åt pop-hållet för min egen del. Albumet är bäst i sina rockigare stunder. Så hade bandet lutat sig åt andra hållet, och krämat på med mer ruffig rock så skulle detta kunna bli hur bra som helst!

Av de band som kan kallas ”åldermän” inom hårdrocksvärlden är det få som fortfarande är så produktiva som Motörhead (”Kiss of Death” är deras 23:e studioalbum!). Enligt diverse belackare inte så konstigt eftersom att ”de gör samma album om och om igen”. Nåja, det råder delade meningar om det. Men visst känner man igen soundet, det krävs inte många sekunder för att konstatera vilket band som spelas på stereon. Det som imponerar mest är att Lemmy trots sina dryga 60 år fortfarande lyckas behålla sin position som rockikon! Motörhead levererar fortfarande kompromisslöst ösig punkig rock’n’roll. Soundmässigt är ”Kiss Of Death” inte fullt så tung som det föregående albumet ”Inferno” – som bitvis nästan gick mot death’n’roll. Här finns istället mer av de rena rockelementen och heavy metalkryddningarna som fanns på ”Hammered” eller tidigare plattor som exempelvis ”March Or Die” eller ”Bastards”. Grundreceptet för Motörheads musik må vara välkänt vid det här laget, men med ”Kiss Of Death” visar de att fortfarande är kapabla att variera detta och leverera förstklassig hårdrock. Kanske inte årets mest nyskapande platta, men helt klart en av de bättre.

Det har gått nästan tjugo år sedan Napalm Deaths två banbrytande “Scum” och “From Enslavement To Obliteration” släpptes. Bandet fick med dessa plattor en pionjärposition inom grindcore som genre och har behållit sin status som ett av de tongivande banden sen dess. De första plattorna var fullkomligt vansinniga och urspårade, med trettiotalet låtar på lika många minuter total speltid! Med tiden blev dock soundet mer strukturerat. Bitvis (läs: mitten av nittiotalet) blev materialet så till den milda grad catchy att det nästan var rockigt. Numer är ordningen dock återställd och Napalm Death levererar återigen den brutala grindcore som varit bandets adelsmärke. Mark ”Barney” Greenway är arg som tusan i vanlig ordning. Textmaterialet hanterar politiska frågor med en frenesi som skulle få den gamle Churchill att sträcka på sig i stolthet. Kort sagt; Napalm Death visar att gammal är äldst.

Projektet Planet Alliance är en samling supermusiker hopsatt av producenten Anders ”Theo” Theander med Mike Andersson (Cloudscape) på sång i spetsen. För att nämna några finner vi både gamla och nya baslegender i form av Bob Daisley (Ozzy, G Moore) respektive Magnus Rosén från Hammerfall. Gitarrerna hanteras bland annat av hårdrocksgurun Janne Stark och gitarrgeniet Mattias ”IA” Eklundh på lead gitarr. Musikaliskt då? Det är otroligt välspelat och ja, det finns inte mycket att klaga över om jag ska vara ärlig. Det är som om man skulle ta det bästa från åttiotalet och fylla ut det i en uppdaterad 2000-tals kostym. Jag får erkänna att jag är en fånig överlevande nostalgiker som älskar åttiotalets melodier samtidigt som jag tycker mycket om tyngden och delar av det progressiva i dagens musik. Jag tycker mig finna stänk av t ex Evergrey i form av ”Where To Go” men även andra låtar doftar lite av Dream Theaters progressiva anda. Melodiösa ”Remember Me” sitter som en smäck medan ””The Quickening” är en klassisk powerballad som får mig att få gåshud över hela kroppen. Jag är helt klart såld, visst – det är väl kanske inte nytänkande, men vad gör det när det är så här bra? Magnus Ek

En slags blandning mellan Lambretta och Örebrobaserade User? Det är första tanken som sveper genom huvudet när jag hör Psych Onation. Och att det låter Lambretta är inte så konstigt, då två medlemmar (basisten och trummisen) från just Lambretta återfinns i Psych Onation. Med taktfasta riff och klistriga refränger slungar bandet ut sin moderna tunga rock. Sångerskan Vilaivon Hagman gör en stabil insats i och med hennes röst skapas det en intressant dynamik i bandets sound. Låten ”Rage/Hate” och den Marilyn Manson flörtande ”Livin’ Dead” tillhör den personliga favoriterna på plattan. Jag tror inte att Psych Onation kommer skörda lika stora kommersiella framgångar som Lambretta. Men vem vet, det skulle lika gärna kunna gå hela vägen.

Tyska Ra’s Dawn bildades 2001 och fick ett skivkontrakt efter andra demon. På debuten ”Scales Of Judgement ” har de använt sig av producenten Tommy Newton (Victory, Ark, Ufo, Helloween) och gästas dessutom av Tore Östby (Ark/Conception) på låten ”Anubis”. ”Scales Of Judgement” är mitt och många andra skivköpares första möte med bandet och jag kan lättast beskriva Ra’s Dawn som ett prog/metal band. Denna tyska sextett ger oss precis det man väntar sig av ett prog/metal band dvs. udda taktarter, soloutflykter, melodiösa refränger och sofistikerade texter. Dessvärre tycker jag att musiken låter som något jag har hört förut med band som t.ex. Fates Warning, Symphony X, Evergrey och Dream Theater. Dessa influenser kanske inte är fel att framhäva men ”det är bättre att odla sin egen mustasch” för att citera Mattias ”IA” Eklundh från Freak Kitchen. Detta innebär inte att skivan är dålig utan den är mer än ok som debutplatta. Ljudet är välproducerat och det märks att en duktig producent/mixare har haft ett finger med i spelet. Bandet är duktiga instrumentalister men sångaren känns en aning sämre och blir lätt entonig i sin sång vilket drar ner betyget en aning.

Roger Uddin

Matts Halmerius

Matts Halmerius

Roger Uddin

Mattias Högberg

Sabaton

Slayer

Slowmotion Apocalypse

Stone Sour

Supergroupies

Terrorizer

“Attero Diminatus” Black Lodge

“Christ Illusion” Warner Bros

“My Own Private Armageddon” Scarlet (SPV)

“Come What(ever) May” Roadrunner (Bonnier Amigo)

“s/t” Cargo Records (Border)

“Darker Days Ahead” Century Media

Svenska Sabaton släppte sitt första demoalster ”Fist For Fight” år 2000. Den begränsade upplagan på 600 exemplaren sålde snabbt slut och gav bandet mersmak. Dom fick kontakt med ett Italienskt skivbolag men samarbetet gick i stöpet och det hände egentligen inget förrän 2004. Då bestämde sig Sabaton att själva bekosta inspelningen och gjorde sitt debutalbum ”Primo Victoria” vilket släpptes på Black Lodge i mars 2005. Detta resulterade bland annat i spelningar på både Gates Of Metal och Sweden Rock Festival. ”Attero Dominatus” är en episk platta som är tänkt att avsluta det krigstema som första albumet kretsar kring. Inledande titelspåret är åt det episka hållet och lovar gott inför resten av albumet. Men det håller tyvärr inte hela vägen. Fortsättningsvis är det här absolut inte dåligt, missförstå mig inte, men jag saknar ett mer genomarbetat och djupare sound. Jag tycker att det kunde bli så mycket bättre än vad det är. Ambitionerna är högt ställda och det är definitivt inte fel, men det känns som om ”Attero Dominatus” trillar något på mållinjen. Men visst finns här guldkorn också, det är gott driv i ”Nuclear Attack” och avslutande ”Metal Crüe” är en riktigt bra stänkare.

Det är hårt, aggressivt och brutalt men framför allt svängigt, kanske en term som är konstig när det gäller Slayer men så är faktiskt fallet. Bandet har här hittat en perfekt dynamik för att få även de mesta hårda partierna att gunga. Plattan känns som en form av en “best-of” då man i låtarna får tydliga vibbar från bandets tidigare album men man finner även bandets mer modernare inslag i dem. I Slayers fall brukar men oftast veta vad man kan förvänta sig, vilket också till stor del stämmer in på bandets nya alster, men med en större variation än tidigare. Detta är Slayers första studioalbum på sex år och första plattan på länge där de fyra originalmedlemmarna jobbar tillsammans i studion. Om det är detta som har fått bandet till att vilja prestera sitt yttersta låter jag vara osagt, men helt klart känns bandet taggat att visa att det fortfarande är att räkna med. “Christ Illusion” är inte det bästa bandet har gjort men skivan håller hög kvalité rak igenom och kort sagt kan man säga att detta är ett Slayer album som är värt att äga.

Det hade varit rätt intressant att krita upp ett streck för varje gång det dimper ner en platta med ett hardcoreinspirerat thrash/deathband. En sådan uppteckning hade onekligen kunnat bli fullklottrad ganska snabbt. Italienska hardcoreinfluerade metalbandet Slowmotion Apocalypse startades av medlemmar från de båda insomnade banden To Die For och Slapsticks. Musiken kan beskrivas som en utveckling av det som de senare banden pysslade med. Det ska erkännas att Slowmotion Apocalypse egentligen inte alls är någon oäven historia. Bandet består av ett gäng kompetenta musiker, som både kan hantera sina instrument och skriva ihop hyfsade låtar. Dessvärre har det som bekant gått en ganska ordentlig inflation i band som spelar den här typen av musik. Vi har kommit fram till en punkt där det krävs något markant utöver det vanliga för att det ska bli intressant. ”My Own Private Armageddon” har inte detta något. Den försvinner i mängden av fullt godkända, för sin genre helt okej plattor. Matts Halmerius

Stone Sour gjorde sig ett riktigt stort namn då de gick in på USA-listans första plats med låten “Bother” från bandets debutalbum som kom år 2002. Att sen Slipknot-medlemmarna Corey Taylor (sång) och Jim Root (gitarr) ingår i bandet har väl inte gjort att det har skrivits mindre om bandet. De är nu aktuella med en uppföljare, vilken till stor del går i samma spår som debuten - en skiftning mellan hårt och lugnt i modern rocktappning. Du skall alltså inte förvänta dig något nytt Slipknot, om du skall dra någon likhet med detta band får du gå till deras lugnare stunder. Skivan är nyanserad och du finner nästan lika många ballader som tyngre låtar, allt från melodiös rock till alternativ metal. Vad jag själv fastnar mycket för är Coreys röst som här får mer utrymme än i Slipknot och jag får säga att han kan mer än att bara sätta aggressiviteten i centrum. Hans röst har ett stort omfång och den fungerar lika bra i alla lägen. I det närmsta kommer det att göras en storsatsning på bandet och jag antar att vi kommer att få höra en hel del om dem. Både i positiv och negativ bemärkelse, då skivans breda mix mellan rock och metal kommer att beröra på ett eller annat sätt. Christer Roos

Småcharmig glitterpop med putande läppar och fjäderboa. I Supergroupies bekymmerslösa värld går livet ut på att ha kul. Solen skiner och kärlek är spännande. Musikaliskt inspireras dessa göteborgare av 70-talet glamperiod med framförallt T.Rex och Sweet i spetsen. Tyvärr tycker jag nog inte att Supergroupies tuggummipop håller någon högre kvalité och nödrimmen skall vi bara inte tala om… Men ljusglimtar finns. Låten ”75” börjar med en mystisk uppåtgående lunka-på-vers, upptakten reser sig och ändra koncept, därefter slår popnerven ut i full blomning. Klistrande var ordet. Samma sak gäller singel och videosläppet ”Bouncin” som på refrängen låter sina Sweetinfluenser löpa fritt. Avslutande coverlåten ”Come On Come All” från 80-tals bandet Madam X tillför inget nytt men passar bra in i Supergroupies repertoar. Men plattans minst sagt naiva tonårstexterna och den lövtunna produktionen – signerad Kee Marcello (Easy Action, Europe) är svår att blunda för. Spiken i kistan är att bandets utpräglade popådra konkurrerar ut rock ‘n’ rollen, det är då åtminstone jag får nog.

För sjutton år sen kom en platta med namnet ”World Downfall”, som skulle bli till stor inspiration från många efterkommande grindcore-band. Bandet hette Terrorizer och hade celebriteter som Jesse Pintado (Napalm Death) och Pete Sandoval (Morbid Angel) i laguppställningen. Sen hände egentligen ingenting under drygt femton år, bortsett från att Morbid Angel brukat spela en del av låtarna från albumet live. Men nu har Terrorizer återsamlats, för att skapa en uppföljare till sin klassiker. Resultatet är en sammanhållen och brutal grindcoreplatta, utan tvekan. Frågan är bara hur stort intresse som kan finnas för ett album som ”Darker Days Ahead”. Bandet har, med tanke på sin långa inaktivitet, knappast någon större fansskara att stoltsera med. Nog för att debutalbumet säkerligen funkat som en inspirationskälla för många efterföljande band, men frågan är vem som inspireras av vem på detta nya album. Hur man än vrider och vänder på det känns det mest som ett lagom intressant sidoprojekt från herrarnas Pintado och Sandoval sida.

Thomas Olsson

Matts Halmerius

Magnus Ek

22 | Agonyzone - at your service since 1996

Christer Roos


RECENSIONER

Towers Of London

Vader

Vanity Dies Hard

Vanna

Violent Divine

Wolfmother

“Blood Sweat And Towers” TVT Records (Bonnier Amigo)

“Impressions In Blood” Regain (Triada)

“When Torching The Day” Rahw

“The Search Party Never Came” Epitaph (Skiva)

“s/t” Chavis Records

“Wolfmother” Interscope

Från den skitiga asfalten i englands huvudstad presenteras Towers of London - ett band bestående av fem läderklädda kids som efter två år, lika många singlar och något fler mer eller mindre skandalomsusande spelningar skapat sig ett rykte om att vara rockpunkens nya bad boys. Det är med ett flin på läpparna som jag, för en gångs skull, kan konstatera att ryktet faktiskt lever upp till verkligheten. Även om jag har problem med det till förbannelse slitna uttrycket “attityd” i musiksammanhang är det ändå väl befogat att använda i Towers of Londons fall. Inledningspåret “I’m A Rat” borde kunna få vilken fest som helst att accelerera från noll till tusen på tre sekunder, och i den akustiska versionen av “Fuck it up” får man ett uppfriskande bevis på bandets självironi och give-ashit-inställning. Det är just genom dessa sistnämnda (och idag tyvärr sällsynta) drag som Towers of London tar hem segerbucklan. Dock är ljudbilden här och där lite luddig, och albumet som helhet hade dragit fördel av att skippa två eller tre låtar. Obetydliga detaljer naturligtvis - “Blood Sweat And Towers” kommer definitivt att gå på högvarv i min stereo under hösten.

I år är det faktiskt dags för 20årsjubileum för denna polska dunderkvartett! Bandet var för övrigt det första östband som släppte en platta på andra sidan ”järnridån”, något som gett dem en alldeles speciell status. De har också av många kallats Polens svar på Morbid Angel. Det är med andra ord ingen dålig CV polackerna har att ståta med. Frågan är väl snarare om de fortfarande klarar av att leva upp till sin status. Oroa er inte, svaret på den frågan är ett tveklöst ja! Med åren har soundet uppdaterats och Vader låter definitivt som ett dödsmetallband på 2000-talet. Blytunga dödsriff och kompromisslöst mangel blandas upp med en del symfoniska partier, exempelvis i ”Helleluyah!!! (God Is Dead)” och ”Predator”, som faktiskt blir riktigt fräcka. Förra årets mini-CD, ”The Art Of War” hyllades av en samstämmig europeisk press. Hur gensvaret i världspressen på ”Impressions In Blood” blir återstår att se. Men här blir det en tveklös och synnerligen stark fyra!

Vanity Dies Hard kommer från Malmö och har släppt några framgångsrika demos sedan mitten på 90-talet. Bandet består av bröderna Christoffer och Robin Sjöstrand på gitarr respektive bas, Daniel Wikforss på trummor och Kalle Kronhamn på sång. Dom har en gedigen grundstomme som musikaliskt blir en blandning av Rush möter Entombed. Musiken skulle kunna beskrivas som opretentiös progressiv metal. ”When Torching The Day” är dynamiskt, stundtals brutal och melodiös med en ljudbild som sitter som en smäck mitt i ansiktet. Lyssnaren blir inbjuden till en nära och ärlig relation till Vanity Dies Hard.

I denna Bostonkvintett är ingredienserna, metalcore och emo-metal lika självklara som gurka i bostongurka. Lite här och där avlöses ”chugga-chugga” gitarrerna av melodislingor. Tyvärr ger bandets 6-spårs EP ett ganska klent första intryck, men efter några lyssningar så sätter sig låtarna mer och mer. ”A Dead Language For A Dying Lady” och ”The Search Party Never Came” är de som sticker ut mest, faktum är att bandet gör sig bäst i sina ”emo-stunder”. Ljudet på EP:n är för klent och det saknas tryck. Hade bandet fått till en bättre och mer detaljerad produktion så skulle det till och med finnas en chans att betyget skulle åka upp ett snäpp. Men än så länge är Vanna bara ett band i mängden, i en något urvattnad genre.

Norrköpingsbandet Violent Divine är aktuella med deras debut som spelades in i början av året. Skivan kickar igång med ”Let’s Go” som är en spark i skrevet. Gitarr-riffen dominerar och trumspelet får mig att tänka på Tommy Lee. Jag rycks med och kan inte slita mig från plattan förrän sista låten ”Down The Line” mynnat ut. Violent Divine känns helt rätt och levererar låtar med attityd och självsäkerhet. Soundet är en mix av Guns n’ Roses, Motörhead, Mental Hippe Blood och Mötley Crüe vilket gör att Violent Divine låter fräscht och intressant. Favoriter är ”Let’s Go”, ”Levitate”, ”Rush You” och ”Malfunction” som är helgjutna på förfesten. Det som drar ner betyget en aning är Marylin Manson-doftande ”Apocalypse” som inte hör hemma på plattan och att sången blir lite enformig efter några låtar. Med lite mer variation och dynamik skulle plattan ha fått full pott.

Med sin ärliga tunga rock rör sig trion på helig mark och plockar på allra bästa sätt ut det smarrigaste ur godispåsen hos band såsom Led Zeppelin och Black Sabbath. Wolfmother har verkligen skapat ett eget uttryck genom addera en krydda av The White Stripes för bandets 70tals rock/hårdrock/stoner sound funkar helt fantastiskt! Fläskiga riff, bombastiska trummor på en bädd av mullrande bas eller med psykedeliska slingor utkramad från en hammondorgel trollbinder dig från första sekund på plattan! Låtarna ”Woman”, ”Dimension”, ”White Unicorn” och ”Joker And The Thief” är bara några bland de givna favoriterna på albumet. Detta stämningsfyllda alster direktkvalificerar sig till första plats när det gäller ”årets bästa skivsläpp 2006”! Wolfmother är utan tvekan och utan konkurrens årets hetaste namn inom rocken och givetvis årets hype!

Magnus Ek

Roger Uddin

Roger Uddin Mattias Högberg

Matts Halmerius

Björn Karlsson

Vi ses på The Zone... www.agonyzone.com/thezone

Dagliga nyhetsuppdateringar | Community | Intervjuer | Tävlingar | Turnéguide | Recensioner | Livebilder

Agonyzone - at your service since 1996 | 23


GALLERI

FOTO MATTIAS HÖGBERG & MAGNUS EK

24 | Agonyzone - at your service since 1996


SAMLARE/NÖRD

EN SAMLARES BEKÄNNELSE Okej jag erkänner det, jag är en fanatisk samlare. Skivor. Kläder. Rockaffischer. Utklipp. Fanzine. Flyers. Kassettband. Badges. Rock t-shirts och så vidare och så vidare. Att slänga saker har aldrig varit min grej – något jag definitivt blivit påmind om den senaste tiden.

Rensa Solskenssommaren 2006 måste väl ändå gå till historien. De flesta har antingen åkt på semester, badat eller bara njutit av värmen. Ja sa de flesta, inte alla. Jag och min familj – sambo plus två småbarn – har i stort sett ägnat hela sommaren åt att flytta. När andra åkt på festivaler och festat har vi antingen packat, förberett en visning eller städat. Eftersom det nästan var 10 år sedan förra flytten var det mycket att göra. Bara grejen att bana sig en väg in i vindsförrådet och inse att drygt 80 procent av allting som fanns därinne var mitt kändes lite jobbigt. Otäcka tankar som att R E N S A, började cirkulera i min hjärna. Bara ordet fick mig att rysa… För att försvara mig brukar jag tänka såhär: 1971 gjorde Rod Stewart plattan ”Every Picture Tells A Story”. Läs titeln sakta en gång till och tänk på innebörden, gå därefter ett steg till – för mig har ALLA saker sin historia.

Skolåda Ta bara min gamla skolåda från 80-talet som exempel. Bikerboots. Knäppkängor (typiska under svartrockartiden) av olika slag och cowboyboots. Där ligger de nu. Huller om buller i en enda röra. Förr i tiden var de ståtliga. Nästan

majestätiska. Oftast korpsvarta. Läckra. Med antingen fladdermöss, dödskallar eller kors på spännena. Man kunde även hänga på ett par bootstraps (läderband med kedja man sätter på skorna) för att de skulle se ännu coolare ut… Men se på dom nu. Där ligger dom. Halvtrasiga, utnötta och fullkomligt livlösa. Bootstrapsen har för länge sedan haft sina glansdagar, fladdermössen har släppt från spännena, (”Release The Bats” – Birthday Party) och dödskallarna har tappat sina knotor. Tiden går, så är det ju bara. Ingen kan ändra på det, men minnena lever kvar. Och tänk bara vilka fantastiska historier dessa skor skulle kunna berätta… Bikerbootsen skulle garanterat kåsera om hur de blev nermjölade under en Fields Of The Nephilim konsert. För att uppnå den totala cowboylooken brukade bandet nämligen pudra sig med mjöl, vilket även publiken brukade få del av. Knäppkängorna hade sträckt på sig och med stolthet förmedlat om The Missions första spelning i Stockholm eller hur The Cult (”Nir-

vana”) året efter rockade loss i Roskilde. Därefter skulle troligtvis bootstrapsen ha kontrat med Guns ´N Roses eller KYUSSspelningarna i Stockholm under 90-talet.

När turen slutligen hade kommit till cowboybootsen hade de försökt bräcka allihop genom att prata om utstrålning Jeffrey Lee Pierce (R. I. P) och hans Gun Club hade live. Men det var då det. Nu står det 2006 i almanackan. Vad skall jag alla dessa skor till nu? De tar plats och min sambo gnäller. Varför räcker det inte med att ställa upp dem, ta ett kort och därefter slänga rubbet? Nej usch det var drastiskt. Och… andra sidan gäller väl egentligen samma sak med mina gamla rockaffischer.

Affischer Kommer jag någonsin att sätta upp en bild på tidiga Japan (”Gentlemen Take Polaroids”), The Orchids, Joy Division (”She´s Lost Control”) eller Paradise Lost ännu en gång? Tveksamt. Men att gå så långt som att… (”Gar-

KONSERTNÖRD - JAVISST!!! Att gå på en konsert är för de flesta en happening och tillför ett glatt avbrott i den annars så grå vardagen. Självklart är det olika för just dig och mig, vi är alla olika individer, men många med mig har i alla fall inställningen att det är något kul och intressant som förgyller tillvaron. Vad är det då som gör att det förgyller vardagen? Det kan vara favoritbandet som äntligen kommer till stan efter många års frånvaro. Det kan också vara det där bandet eller artisten som man alltid tyckt om men aldrig fått chansen att se. Ibland är det supergrupper som fyller stora arenor som t ex Ullevi och ibland blir spelningen på en intim klubb eller bar, allt efter popularitet och efterfrågan. Enligt mig har varje spelställe sin personliga charm och tjusning. Det kan vara hur mäktigt som helst när 55 000 tusen sjunger allsång till en favoritlåt samtidigt som det kan vara extatiskt värmande att känna energin, närheten och svetten från ett band som ger järnet på en liten intim klubbscen inför 100 personer.

Publiken Något annat som har sin tjusning är givetvis publiken. Ja, du vet – du, jag, kompisen, vi, - och alla dom andra. Det finns självklart en salig blandning av folk på en konsert. En bra och engagerad publik kan få den mest lågmälda artist/grupp att blomma ut i ett euforiskt samspel som exploderar likt ett nyårsfyrverkeri. Där finns ”die hard” fansen, som gör allt för att se eller för all del även försöka att träffa en artist. Och det finns dom som bara går dit för att det är ”hype” och inne just nu. Ytterligheter javisst, men beroende på var konserten är lokaliserad är fördelningen mellan ytterligheterna markant. Om du går på en liten klubb är det med största sannolikhet att du träffar på ”die hard” fansen, dom mest hängivna och dedikerade personerna. Det är likadant om du går på en stor arenakonsert, där är andelen innefolk betydligt större.

“die hard” För att försöka ge en någorlunda rättvis förklaring till vad en ”die hard” fan är; det är en person som först och främst har så gott som alla album och singlar med en specifik artist eller grupp. Dom kan efterlikna idolen med frisyr, kläder eller i form av den största hyllningen av alla; en intatuerad bild av idolen eller favoritskivomslaget! Själv har jag Kiss fyra ansikten tatuerade på min vänstra axel. Hemma hos ett sånt fan finns det oftast även affischer, tröjor och andra saker som eventuellt finns till försäljning. Större artister kan ha merchandise som t ex dockor, muggar, kläder, böcker, knappar (badges), halsdukar, armband och mynt. You name it, det finns en uppsjö av variationer och varor att köpa för det mest inbitna fansen. ”Die hard” fansen är oftast tidiga till konserten och kan stå och vänta på att komma in i konsertlokalen i timmar, ibland dagar innan insläppet. Anledningen är oftast att dom vill stå längst fram vid kravallstaketet. Allt för att få vara nära sin idol men att även få möjlighet att kunna få plektrum, handdukar eller något annat av sin idol som denne kan kasta ut under konserten.

Innefolket Från en ytterlighet till en annan, nämligen innefolket. Innefolket, det är dom som går på konsert för att det inne just nu, typ månadens smak. Dom bryr sig egentligen inte, ja möjligtvis om den senaste plattan, på sin höjd. Dom är där för sakens skulle, det är ju häftigt att se dom där som alla pratar om. Innefolket har egentligen inte koll på artistens albumkatalog utan har hört en och annan hit på radio eller på en fest med kompisgänget. Jag fäster ingen större notis på dessa människor i denna artikel, dom tillför enligt mig inte speciellt mycket intressant kuriosa kring fenomenet som sådant. Beroende på vad det är för grupp/artist och hur länge dom/han/hon har varit etablerad

TEXT & FOTO THOMAS OLSSON

bage Man” – The Cramps). Aldrig! Och handen på hjärtat, vem behöver ett antal fullsmockade pärmar med intervjuer, coola bilder, biografier och rockartiklar när allt man kan önska sig numera finns på nätet? Eller vad sägs om ett 60-tal t-shirts med mer eller mindre intressanta rockband. Flyers från konserter jag har sett (även de jag missat), festivalarmband, konsertbiljetter, demoplattor och så vidare. Efter drygt en månad i nya lägenheten har jag fortfarande cirka 20 bananlådor att gå igenom med diverse ”nödvändiga prylar”.

Musikrum Vad vill jag då säga med detta? Jo de flesta samlare behöver ett pojk eller flickrum (givetvis finns det även kvinnliga samlare). Tänk vad perfekt att ha ett litet ljudisolerat krypin där man kunde få vara i fred. Ingen som klagade på det knastriga ljudet av en sönderspelad vinylplatta. Ord som ”to much” fick inte existera. Kollage av gamla konsertbiljetter. Inramade Sabbath och Cultaffischer. Bildvinyler. Konsertsouvernier. Fräcka flyers och intressanta tidningutklipp skulle pryda väggarna. Samlare! Det är dags. Vi måste sträcka på våra krökta ryggar. Kampen för ett musikrum kan inte föras ensam vi måste förena oss. Tillsammans är vi starka!

”REVOLUTION. REVOLUTION. REVOLUTION, YEAH!”

TEXT MAGNUS EK

ser publiken givetvis olika ut. Om det är en artist som varit med i många år är chansen självklart större att det finns en hel del äldre i publiken. Det är också en mycket stor möjlighet att dessa är föräldrar och har med sig barn i skiftande åldrar. Men det kan även vara yngre personer som upptäckt en artist på senare tid. Dom är oftast ordentliga och sköter sig, men det finns givetvis andra som inte gör det.

Dofter Det finns även alltid en klick som har druckit alldeles för mycket. Dom stinker billig fylla och är allmänt störiga och har egentligen ingen koll över huvud taget. Större delen är harmlösa men tyvärr som alltid när det är alkohol med i bilden finns det dom som inte klarar av att sköta det på ett snyggt sätt. Inte att förglömma, jag måste ju bara nämna ”fisarna”. Detta släkte som förpestar för oss andra. Alltså, vad jag pratar om är personer som släpper sig till höger och vänster, det luktar gamla ägg eller någon sur gammal mögelost. På tal om dofter, jag hörde att när AC/DC var på Ullevi var det som en vägg av svettdoft slog emot dom när dom gick ut på scen. Trevligt minne för grabbarna i AC/DC från Göteborg; illaluktande svettiga svenskar…

”Knöarna” Beroende på var man sitter eller står på en konsert har det givetvis påverkar hur man personligen upplever bandet eller artisten. Sitter man på läktaren kan det ibland vara svårt att se ansiktsuttrycket eller gester från scen, men å andra sidan ser man hela scenshowen i sin helhet. Står man framför scen på parkettgolvet har man en närhet till bandet som inte finns möjlighet till på läktaren. Men står man på golvet kan man också råka ut för ”knöarna”. Det vill säga, en ”knöare” – en som bara ska fram till kravall-

staketet till vilket pris som helst. Oavsett om det står någon i vägen eller ej. Det har orsakat många och onödiga olyckor och andra skador som jag tycker att man inte ska få på en konsert. ”Knöarna” finns tyvärr alltid där och lär väl vara kvar så länge det finns konserter antar jag. Ja, det finns många olika typer av människor på konsert. Långa, korta, smala, tjocka. Men det är ingen skillnad mot samhället i övrigt. Oavsett vilken kategori du själv tillhör har du självklart rätt att gå på konsert och njuta på ditt eget lilla sätt. Med förutsättning att du inte skadar någon annan givetvis. För det är ju klart, att utan sin publik är den där världsartisten eller gruppen inte någonting. Vare sig dom är månadens smak eller om dom varit etablerade och har spelat i 40 år. En spelning kan gå på rutin eller sticka ut ur mängden genom att både publik och artist/grupp har det där speciella samspelet som gör att en kväll blir magisk. Det är inget som någon kan förutse eller förvänta sig i förhand, och det är det som gör varje konsert unik. Man vet aldrig vad som händer eller hur kvällen kommer att se ut.

Magi Skillnaden mellan magi och flopp kan vara hårfin. Vad som fungerar en kväll kan vara det som inte fungerar kvällen efter. Men en sak som är någorlunda säker, det blir alltid en konsert till som blir den där magiska kvällen som du har väntat på. Det är ju faktiskt upp till dig, du är en del av magin precis som artisten/gruppen som står på scen är. Det är väl som talesättet säger; ”den som väntar på något gott”… väntar alltid för länge – eller? Ut och fånga dagen, ladies and gentlemen, ta vara på det unika tillfället som bara ges ett fåtal gånger i livet, seså - carpe diem…

Agonyzone - at your service since 1996 | 25


GALLERI

Pennywise Malmรถfestivalen 25 augusti

Darkane Malmรถfestivalen 25 augusti

Cryptopsy Malmรถfestivalen 25 augusti

Body Count Debaser 10 augusti

FOTO TED BENGTSSON & CRISTER ROOS

26 | Agonyzone - at your service since 1996


AMON AMARTH

Amon Amarth startade 1992 och har gått från att vara ett okänt band från Tumba till ett välkänt band för dem som lyssnar på den lite hårdare typen av metal. Bandet är nu aktuella med sitt sjunde album ”With Oden On Our Side”, så vi tyckte att det var lämpligt att höra vad bandets gitarrist Olavi Mikkonen har för tankar runt det. TEXT CHRISTER ROOS

När ni började skriva för det nya albumet hade ni då ett klart mål för er hur ni ville att det skulle låta - Inte direkt, det har kommit efterhand. Ett mål var i alla fall att det skulle vara bättre än våra förra platta ”Fate Of Norns”.

AMON AMARTH Tycker du att ni har lyckats? - Oja, det tycker jag helt klart. Låtmässigt har vi ett par riktigt höga toppar, sen har även hela produktionen blivit bättre än väntat. Ser ni skivan som en utveckling av bandets sound, eller mer som en tillbakagång? - Inte riktigt vår grej att tänka på det, vi bara kör på. Tycker i alla fall att vi har utvecklat vår bredd på låtarna, nya skivan är mer varierad. Många band brukar vara trötta på sin nya skiva redan innan den har släppts, hur känner du? - Självklart har jag varit trött på den. Efter att har hört detaljer i sju veckor inne i studion så tröttnar man lätt. Men jag har fått distans till den nu, har inte lyssnat på den på fyra månader så nu

uppskattar jag den igen. I ert låtskrivande, hur mycket strävar ni efter att inte låta som något annat band? - Det är inget vi tänker på, utan det ligger mer i ens natur. Det är klart att man får influenser från allt annat man hör, men om det är något som vi tycker påminner om något annat så tar vi bort det. Vad har ni för förväntnigar med skivan? - De är faktiskt ganska så högt ställda, då vi både har lagt ner mycket jobb på den plus att det gick så bra för vårt förra album. Skivbolaget är i alla fall lyriska över skivan, och vi har redan fått en del erbjudande från USA. Hur påverkar turnélivet er?

- Det är ett ganska så enkelt liv, man behöver inte tänka så mycket. Dock är det viktigt att man stimuleras, och det gör man ju genom att spela live. Det ger ju en riktig kick! Och en sista hälsning till era fans? - Vi vill be om ursäkt för att vi har spelat så lite i Sverige, men det skall vi ta igen nu.

har jag - Självklart å den. varit trött p

Agonyzone - at your service since 1996 | 27


Nu också i

Klicka & beställ på jam.se!

Lindesberg

www.jam.se

WE BSHOP JJ LABS S

W

E

D

E

JJ LABS PopStop

N

S

Storebror till C010B. Bland alla billiga asien-tillverkade kondensatormikar utmärker sig BMC2 med en riktigt snygg, definierad diskant som passar mycket bra för studioinspelning, ett stort frekvensomfång och en låg prislapp. Den mest prisvärda stormembransmiken i vårt sortiment. Omkopplare -10dB & Bass Cut. 995:-

JJ LABS S

W

E

D

E

Ehrlund

N

Äntligen kan vi börja sälja mikrofonen som gjorde så stor succé på AES i Paris. En studio mikrofon för både sång och instrument. En rörmik med nya bättre egenskaper tack vare det revolutionerande triangulära membranet. 11.875:-

W

E

D

JJ LABS DrumClamps

JJ LABS Ribbon Äntligen bra bandmikrofoner till bra pris! Köp gärna på öppet köp och prova!

E

D

E

E

N

N

E

N

BMD950 II

Inga problem med rundgång! Dynamisk stormembransmikrofon!

Kraftiga modeller med gummidämpning som plockar bort mycket av stomljuden. 190:-/st

W

D

Har du problem med rundgång på scen och i replokalen? Sluta leta! JJlabs BMD950 II är lösningen, en dynamisk stormembransmikrofon! 995:-

Ehrlund Triangle Condenser Made in Sweden

S

E

JJ LABS ND6000 Mk II S

W

E

D

E

S

W

E

D

E

HÖRLURAR! För hemmastudion, studion & MP3-spelaren Hörlurarna köper du hos oss på JAM! På bilden är det Charlotte med ett par DJ-lurar som heter JJlabs DJ-H1 för 595:Vi har stort sortiment från Audio-Technica, AKG, Sennheiser, Ultrasone, Stanton osv. Titta in!

S

W

E

D

E

N

Rörmik med klass!

JJlabs HRM-7B är mer lättplacerad och allround. 1.395:Mikhållare, kabel samt vadderad väska ingår.

HRM-4 Ribbon

JJlabs HRM-4 Ribbon - stor tung modell som lämpar sig ypperligt till trummor. 1.795:-

S

Tycker du vintage ofta betyder muddigt och instängt? Då har vi något för dig - prova vår rörmik som känns tydlig och distinkt i diskanten, har en bra basåtergivning och fortfarande en lätt karaktär av rörvärme. Rundtagande-8:a-Kardioid. Fjädrande upphängning, kablar och väska ingår i priset som nu är sänkt till 2.895:- (3.995:-)

W

E

D

E

N

VOCAL 1

Vår mest sålda mik i uppdaterad version - nu ännu bättre. Vi tycker det är är den bästa sångmiken för pengarna. Köp gärna på öppet köp. 795:-/st 2-pack 995:-

JJ LABS EA009B

N

JJ LABS

N

Det bästa puffskyddet är av plåt och tål hårda törnar. Funkar mycket bättre än syrrans strumpbyxor på en galge. Ta med annonsen när du köper stormembransmikrofon på JAM så bjuder vi på ett PopStop ! Annars 295:-

JJ LABS S

W

Dynamisk mikrofon för vokalbruk till helrätt pris. Jämför gärna med SM-58 - den här är inte sämre. Mikhållare, mellangäng och konstläderbag ingår. 495:-/st 3-pack 995:-

JJ LABS S

W

E

D

E

N

OHX2

Paket med 2 st kondensatormikar för overhead, akustisk gitarr osv. Puffskydd & mikhållare ingår. Kräver 48V fantommatning. 2 st för 595:-

JJ LABS DBD1 S

W

E

D

E

N

Den bästa baskaggemiken för pengarna tycker vi. Backplans konstruktion gör att du slipper krana soundet med EQ. Jobba med avstånd och vinkel mot skinnet istället! 795:-

Digidesign ProTools JAM! Bundle

Ett komplett paket inklusive utbildning av Digidesigns personal!

JJlabs EU-4700 med 4 handmikar eller 4 headsets + bodypacks eller 2 + 2 kostar 3.995:-

JJlabs DK7S 7-mikars paket för trummor 1.395:JJlabs 1218 heter den största modellen i den nya aktiva PA-serien. 18" sub + 2 st satelliter med 12" + horn. 1200W RMS. 14.995:-. Så här ser subben ut från baksidan.

JJ LABS S

W

E

D

E

N

PEDAL TUNER Tung och trevlig stämapparat för elgitarr som ligger still på golvet och har starka LED:er. Klarar även nerstämt. 595:-

ALLT DET HÄR INGÅR:

JJ LABS S

W

E

D

E

Mbox 2 ljudkort för PC/MAC

N

ProTools LE programvara Över 50 plug-ins

JJ LABS S

W

E

D

E

N

Aktiva PA-system

JJlabs 0610Active

Det här är verkligen ett riktigt drömpaket tycker vi på JAM. Rek. pris är 7.500:- för prylarna som ingår - och så får du både professionell utbildning och kurslitteratur på engelska på köpet! PAKETPRIS 5.495:-

3 storlekar! 0610Active systemet är på 400W RMS och kostar bara 5.995:Det består av en aktiv sub med 3 inbyggda slutsteg, all elektronik samt 3 kanals mixer. Kolla mer på jam.se

JJ LABS S

W

E

D

E

N

Mellanmodellen heter JJlabs 0815Active, är på 600W RMS kostar bara 8.995:komplett med stativ!

JJlabs BMC2 stormembrans kondensatormik, XLR/XLR mikrofonkabel Pro Tools 101 Official Courseware (för att ta en Masters i ProTools) Original Mbox bärväska med plats för Mbox 2 & notebook dator ProTools kurs av personal från DigiDesign i någon av våra butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö. Med res. för ev. prisändringar och rutten korrekturläsning - priser från 25 sept. 2006

Agonyzone Magazine no 2  

Hard rock, metal, hardcore, punk, heavy metal

Advertisement