Page 1

Susanna Lundqvist Acéphale Rebecca Eskilsson Sophie Mörner Tereza Zelenkova Ragnar Persson Jonas Liveröd Gertrud Sandqvist Andreas Kittel Nadine Byrne Lina Hagelbäck Leonora Carrington Astrid Kruse Jensen


Susanna Lundqvist

Drömmen om en annan plats som blev startpunkten för denna antologi. Historien börjar i Berlin, eller, som alla historier börjar den egentligen mycket tidigare. Långt innan min egen medverkan, med en pjäs som skrevs och glömdes bort flera decennier innan jag själv ens var född, med barndomens låtsasvärldar och i de kollektiva drömmar som människors medvetanden spinner genom världsrymden. Men den kom till mig just där, i Berlin, och den började med ett möte. DET VAR EN RESA

Jag försöker att inte ta reda på för mycket om personerna innan vi ses, men denna gång är det mer mystiskt än vanligt. Acéphale har ett mycket specifikt önskemål om var vi ska ses. Jag går längst med vattnet mot skogen som balanserar på gränsen mellan det gamla öst och väst. Att hålla sig till den stora, upplysta vägen som går rakt igenom skogen är enkelt. Men snart ska jag vika av, gå rakt in bland träden och fortsätta tills det gamla tivolit uppenbarar sig. I denna övergivna rest av en annan tid ska vi mötas. Acéphale

sällskapet fick mig att för första gången se in i den värld som öppnades upp för mig, en uppenbarelse som kom att omforma mina innersta drömmar. Sedan den kvällen har det blivit uppenbart att jag dagligen för ett krig mot vardagens tristess och livets dystra realiteter. Om man betraktar eskapismen som en begärets medbrottsling, som en tjuv som om natten stjäl all vår längtan, och som sedan fäster den vid olika föremål, platser och personer, via en osynlig tråd

SEDAN DEN KVÄLLEN HAR DET BLIVIT UPPENBART FÖR MIG ATT JAG DAGLIGEN FÖR ETT KRIG MOT VARDAGENS TRISTESS OCH LIVETS DYSTRA REALITETER.

Det är höst och jag går de mörka gatorna upp och ner varje dag, med det främmande språket ringande i öronen. Projektet jag arbetar med handlar om att intervjua människor om resande, drömmar och förväntningar. Jag samlar in berättelser om platser de har besökt i dagdrömmar eller nattliga drömmar, idyller eller mardrömmar. Genom dessa främmande människors skildringar, som stannat kvar i minnet av en eller annan anledning, närmar jag mig något förmodat allmänmänskligt, vår eviga längtan bort. Det finns något brännande, rastlöst inuti människan, och när de berättar lyser detta i deras ögon. Jag håller ut mina händer och samlar upp, låter berättelserna rinna mellan fingrarna och ner i blocket. Just den dagen är jag påväg för att träffa min tionde intervjuperson. Eller personer, jag vet inte riktigt.

väntar i huset där järnvägsrälsen tar slut, bakom de rostiga radiobilarna och de välta tågvagnarna. Tiden har sprungit förbi den här platsen, lämnat den bakom sig att sakta sjunka genom jorden och försvinna. Jag är beredd med frågorna, bandspelaren, de tysta uppmuntrande nickningarna, det som hör intervjun till. Berättelserna om platserna fick liv. Om det var en dagdröm eller ett stycke ur mitt undermedvetna, något som skedde där på det gamla nöjesfältet, eller någon helt annanstans, det vet jag inte. Acéphale tog mig med på en färd genom tid och rum. Till världar där vi sprang som om jag var en av dem, andra där jag var helt ensam. Det är något magiskt i att resa på det här sättet, att i fantasin förflytta sig mellan olika platser. Att en efter en låta dem flytta in i medvetandet. Plötsligt var det som att färden i kombination med

— INLEDNING —

som löper tillbaka till oss igen, då är jag beredd att följa mitt begär i sökandet efter en fantasins himmel. Var finns alla dessa platser? De gömmer sig oftast för oss, bakom vardagen, i konsten, vänskapen eller någonstans i den mörka natten. Men det går att hitta dit, det är inte ens långt, en promenad bland träden som ter sig mer främmande än någonsin. Den här resan började för mig i Berlin, men den har inget slut. Allt som finns är fantasin, och den sträcker sig bortom sig själv. Rummen som finns i och utanför människorna är oändliga, och varenda ett av dem är en ny plats, en ny känsla, ett nytt sammanhang. Den här antologin är en början, en utgångspunkt, några av dessa rum samlade. Det är minnen, visioner, en karta att orientera sig efter. Välkommen in i andra världar.


Acéphale

Leonora Carrington och konstens imaginära rum VI SER PÅ LEONORA CARRINGTONS BILDER länge, varsamt, hittar en nyckel och stiger in. Vi försvinner bland symboler, magi och möten med främmande gestalter. Två mångrå vinthundar vilar mot det bäcksvarta golvet. Ovan har en molnig natthimmel letat sig in i rummet. En ljus skepnad, som av vita, skira tyger, sitter vid ett bord. Bredvid sitter Minotauros, en varelse till hälften tjur, till hälften människa, hämtad ur den grekiska mytologin. Vi är de svartklädda barnen, som förundrade tittar på kloten som ligger på bordet och väntar, försvinner ut i rummet, svävar. (And Then We Saw The Daughter of the Minotaur, 1953).

Du befinner dig i ett hus. Du vet inte hur det går till, men på något sätt kan du se husets fem olika rum samtidigt. Stegar och trappor leder dig mellan de olika rummen, där kvinnliga gestalter är upptagna med olika aktiviteter. Du sneglar på ditt armbandsur. Det har fått fem visare som rör sig framåt och bakåt med olika hastighet. I ett av rummen ligger en flicka och sover i mörkret, endast månskenet lyser in genom fönstret. En smal stege leder dig in i ett annat rum, där en vit dimma omsluter dig. Du sitter på golvet, omgärdad av en skog, eller kanske en vildvuxen trädgård. Tartar, gunghästen och Lucretias vän, vaggar fram och tillbaka. I rummet bredvid står två kvinnor, den ena med en blå klänning och den andra iklädd en fiskformad hatt. Den blå kvinnan håller i en lång, vit gren, och en fläckig katt stryker sig ömt mot den. En tredje gestalt flyger ut ur rummet och in i nästa. En kvinna sitter och äter vid ett bord, medan hennes skugga visar en hästs majestätiska huvud. Du krockar nästan med en flicka som springandes bär på en blå fågel. (The House Opposite, 1945). Samma år skrev Carrington pjäsen Une Chemise de Nuit de Flanelle. Fem scener utspelar sig parallellt i fem olika rum i ett stort hus. Karaktärerna, bland andra en ensam resenär, en död pojke, en harlekin och en svart svan, är alla på väg från en värld till en annan. Leonora Carrington (1917-2011) var konstnär och författare. Hon växte upp i Lancashire i norra England, ett område som på 1600-talet sägs ha varit ett centrum för häxor och svartkonster. 1920-tal på Crookhey Hall, Carringtons barndomshem. Lätta barnsben springer genom stora salar med tunga, mörka möbler, labyrinter av korridorer och ett orangeri med slingrande växter. Mormodern Moorhead berättar historier om att de härstammar från Sidhe, ett folk ur den irländska mytologin som besatt magiska krafter, en överjordisk

skönhet och intelligens. De bodde djupt ned under de gräsbeklädda kullarna, ett parallellt universum där tiden och sinnesintrycken nådde långt bortom människans föreställningsvärld. Många år senare skulle Leonora Carrington själv bjuda in folket till sina målningar. Det övernaturliga blev till det naturliga, det overkliga till det verkliga, drömmen till det vakna. Carrington hade under hela sitt liv ett stort intresse för mysticism, alkemi, magi och det ockulta. Hon hämtade influenser från vitt skilda tidsepoker, platser och kulturer. Liminalitet, ett antropologiskt begrepp som beskriver ett tillstånd bortom tidens och rummets linjära begränsningar, är essentiellt då vi talar om Carringtons konstnärskap. År 1943 flyttar Leonora Carrington till Mexiko. Vid det här laget har hon hunnit studera vid Ozenfant Academy i London, fått en självklar roll i surrealistgruppen i Paris och gått igenom en tid av tärande sjukdom. Hon startar om i ett nytt land, med nya vänner. I Mexiko har ett kluster av emigrerade konstnärer kommit till. Trots de hårda levnadsvillkoren roar de sig med maskerader, högläsningar och låter glömskans slöja omsluta det som varit. Mötet med konstnären Remedios Varo blir livsomvälvande för dem båda. En magisk vänskap tar form, de träffas dagligen, delar sina drömmar och mardrömmar, läser om häxkonst, alkemi och esoterik. I 40-talets Mexiko är magi en del av det dagliga livet. Försäljare sitter i gatuhörnen och säljer fröer, insekter, ljus och små paket med mystiska innehåll. Allt används för trolldom av curanderas, brujas och espiritualistas, magiska helare, häxor och spiritister. Carrington och Varo sveps med i, och influeras av sin omgivning. I Varos hem, som är till bredden fyllt av katter och talismaner av stenar, snäckor och kristaller, fängslas Carrington av den trolska stämningen. Tillsammans färdas de i fantasin som de inte kunnat göra med någon annan människa. Sammansvurna utforskar de andra världar, där skapandets ursprung skymtas och sipprar in i måleriet. Det blir ett sätt att dokumentera de fysiska, metafysiska, symboliska och inre resorna. Karaktärerna som befolkar bilderna är alkemister, svartkonstnärer, sibyllor och uråldriga prästinnor. De reser genom skogar och över molnen, med stjärnstoft och solljus som bränsle. Hemliga världar öppnas upp och ett nytt bildspråk tar form. Konsten är ett fönster in i andra världar. Med fantasi som nyckel, går det att bryta sig genom glaset, och snudda vid det liminala. Där väntar svindlande upplevelser.

Bild: Leonora Carrington - And Then We Saw The Daughter Of The Minotaur, 1953 Referenser: Chadwick, Whitney (1985) Women artists and the Surrealist Movement [London]: Thames and Hudson Aberth, Susan L. (2010[2004]) Leonora Carrington: surrealism, alchemy and art Farnham: Ashgate/Lund Humphries Raaij, Stefan van., Moorhead, Joanna. & Arcq, Teresa. (2010) Surreal friends: Leonora Carrington, Remedios Varo and Kati Horna: Lund Humphries Carrington, Leonora (2006) Den ovala damen och andra noveller Lund: Ellerström

— LEONORA CARRINGTON —


Black sun

Cadaver

Tereza Zelenkova


Ephemerality

Past and possible future

Tereza Zelenkova


Night is also a sun (I, II & II)

Tereza Zelenkova


Sophie Mรถrner

I want to be a unicorn


Sophie Mรถrner

Pile of Hounds


Sophie Mรถrner

We Are the Forest Pirates River, Drink Us We are Guests

Known World


Ragnar Persson

Tassemarkerna/utkanten i livet del 1


Ragnar Persson

Tassemarkerna/utkanten i livet del 2


Ragnar Persson

The valley Utan titel


Astrid Kruse Jensen

Disappearing into the Past


Astrid Kruse Jensen

Disappearing into the Past


Astrid Kruse Jensen

Disappearing into the Past


Nadine Byrne

Book of Dream Family 3


Nadine Byrne

Book of Dream Family 3


Nadine Byrne

Book of Dream Family 3


Jonas Liverรถd

Lost in Ornaments


Jonas Liveröd

Att dansa till arkitektur: När flykten tar form Någon sa att prata om konst är som att dansa till arkitektur, med en distinkt ton av att det inte bara är felaktigt utan också dumt. Men den här texten är ett försök att göra just det, att dansa till arkitektur. Man kan (om än med viss svårighet) leva ett helt liv utan att påverkas av konst eller litteratur men ingen av oss kan undvika arkitekturens emotionella komplexitet. Förtryck, trygghet, lycka, vrede, desperation, tillförsikt, melankoli, högmod och banalitet - allt ryms i konstruktionen av väggarna, fasaderna och mellanrummen. Vad händer när våra inre liv manifesteras i tegel, trä och murbruk? I följande historier möter vi två parallella öden i det tidiga nittonhundratalets esoteriska Amerika, och hur dessa individers verklighetsflykt formulerar sig i fysisk form.

— ATT DANSA TILL ARKITEKTUR: NÄR FLYKTEN TAR FORM —


Jonas Liveröd

The Winchester Mystery House När Sarah Winchesters hjärta stannade den femte september 1922, upphörde också en fyrtio år lång metafysisk flykt i arkitektur.

Som någonting ur Amerikansk goth-lore står The Winchester mystery house som en fysisk manifestation av gevärsänkan Sarah Winchesters sorg och paranoia. Den mörka berättelsen om Winchester börjar under senare hälften av artonhundratalet i hjärtat av de Amerikanska pionjärmarkerna. William Wirt Winchester utvecklar då geväret som kom att revolutionera den laglösa västern. Geväret som fick Winchesters namn är välbekant, det bars av alla från Sitting Bull till Buffalo Bill och den beryktade Calamity Jane ryktas ha använt det såväl för att undanröja motståndare och som ett verktyg för sin sexuella tillfredställelse.

satte omedelbart igång projektet på mediumets inrådan. Hon köpte ett stort stycke mark i San José, Kalifornien, anställde hundratals byggarbetare och påbörjade det bygge som inte skulle avslutas förrän dagen hon själv tog slut.

24 timmar om dygnet, 365 dagar om året pågick arbetet i ett rasande tempo. Änkan Winchester var mycket hemlighetsfull vad det gällde sina planer, ingen arkitekt anställdes, inga ritningar fanns och hon tog alla beslut själv. De olika bygglagen hölls också ovetandes om varandras direktiv i arbetet på Den blev en enorm huset, inte ovanligt försäljningssuccé och att man fick mura en William Wirt och hans vägg bakom en dörr unga fru Sarah blev som ett annat arbetslag mångmiljonärer mer precis installerat. Huset eller mindre över en fylldes av lönngångar, natt. Västern var vild återvändsgränder och och lagens långa arm trappor som slutade i nådde inte ut till alla taket eller - som någon hörn av det nya landet, slags Escherteckning så oräkneliga var de tillbaks i sin egen början. som föll för gevärets Allt detta var del av Sarah effektiva kulor. Vad som Winchesters strategi för Ghost in the machine: från början verkade vara att hålla ilskna andar Winchester Mystery House kodas av författarens skrivare. en klassisk amerikansk och annat på armlängds framgångshistoria förvandlades snabbt till en mardröm. avstånd. Sarah själv flyttade konstant runt huset, hon Paret Winchesters dotter dog redan ett år efter sov högst en natt per rum innan hon flyttade vidare till introduktionen av geväret på marknaden och inom nästa. Det fanns endast ett rum hon använde dagligen, ytterligare två år så var även Willliam Wirt också död. här hade hon sina egna privata seanser. Detta rum var strängt förbjudet att vistas i för någon annan än henne Den unga änkan kastades in i ett förvirrat tillstånd av själv och rummet har blott en ingång men tre utgångar. sorg och mörker och kontaktade ett spiritistiskt medium Två av dessa är återvändsgränder men den sista byggd, för att få svar på vad hon skulle göra av sin sönderslagna i sann Narnia-anda, leder till baksidan av ett skåp i en tillvaro. Lika populärt som Winchestergevär var annan del av huset. Under 38 år pågick arbetet på The andeseanser vid den här tiden så det var ingenting Winchester House, ingen vet helt säkert hur många rum märkligt i sak att ta råd av de döda. Mediumet som funnits då det aldrig funnits ritningar eller annan förmedlade William Wirts ande som meddelade för information. Siffror som cirkulerar talar om 147 öppna Sarah att anledningen till deras olycka var hämndgiriga spisar och 10 000 fönster. Byggnaden skakades av den spöken efter de olycksaliga som fallit offer för familjens stora Kaliforniska jordbävningen 1906 och delar av det populära gevär. rasade. Sarah bekymrade sig inte särskilt över detta, hon fortsatte bara hålla konstruktionen igång. Williams ande fortsatte sina instruktioner genom att förmedla den enda möjligheten att undkomma var att När hennes hjärta gav upp den där tisdagen i september ge sig av mot västkusten och påbörja konstruktionen 1922 så sattes också samtliga hammare och cementhinkar av ett hus som aldrig fick avslutas. Detta skulle då till vila och huset övergavs. Nuförtiden flockas turister förvirra de osaliga andarna så att de inte skulle kunna till Winchester House och som i en sorts mörk version av nå henne. Sarah som vid den här tiden tjänade tusen Disneyland vandrar de runt i denna ensamma kvinnas dollar om dagen – en astronomisk summa år 1885 – arkitektoniskt manifesterade sorg, förvirring och flykt.

— ATT DANSA TILL ARKITEKTUR: NÄR FLYKTEN TAR FORM —


Jonas Liveröd

Bröderna Collyers hemlighetsfulla skrotpalats Bröderna Homer och Langley Collyer föddes med några års mellanrum i det sena artonhundratalets snabbt expanderande New York.

De växer upp i en överklassmiljö och som söner till en respekterad gynekolog och en före detta operasångerska visade de unga pojkarna inga tecken på det märkliga öde som skulle få framtida mammor i staden att varna barn som inte städar sina rum att de kunde bli som Collyerbröderna. Man skulle kunna beskriva dem som hoardingens förfäder, men det Langley Collyer konstruerade var mer än så, ett andra hus gömdes som en rysk docka inuti det yttre. 1906 flyttar familjen Collyer in i ett såkallat Brownstonehus i Harlem, en stadsdel som höll på att utvecklas till ett spirande borgerligt område. Det följande decenniet går livet sin gilla gång för familjen i Harlem. Men 1919 lämnar oväntat fadern Herman Collyer huset och återvänder till Manhattan, där han dör några år senare. Moderns öde är oklart, om hon blev kvar eller gav sig av med maken - endast ett dödsattest från 1929 antyder hennes existens under decenniet som följde. Men nu är det fortfarande tjugotalets början och bröderna stannade kvar i huset när föräldrarna försvann. Då fadern dog ärvde de såväl huset som hans förmögenhet och ägodelar från Manhattan och flyttade alltsamman till huset i Harlem. Harlems karaktär förändrades med nya människor och sammanhang och bröderna drog sig undan, isolerade sig bakom husets trygga väggar. Kvarterets innevånare uppfattade bröderna som en märklig kuriositet men ingen kunde ana att de två aldrig mer skulle lämna huset de flyttat in i. De satte för och spikade igen såväl samtliga fönster som ytterdörren. Langley som hade uppfinnarambitioner konstruerade sinnrika system av fällor runt hela huset för att hålla oönskade besök ute. När broderns hälsa försämrades gav sig Langley endast ut nattetid för att skaffa vatten från en brandpost i Mount morris park och för att samla mat ur soptunnor. Han släpade också regelbundet hem saker han fann intressanta under sina nattliga utflykter. Sakta men säkert så börjar Langley förvandla deras hem till en mänsklig version av en myrstack. Rykten började florera där de beskrevs bo i ett värld av mystisk orientalisk prakt och inbrottstjuvar misslyckades upprepade gånger att ta sig in i det hemlighetsfulla huset och dess påstådda skatter. Bröderna, som vägrade ha kontakt med omvärlden fick till slut el, telefon och vatten avstängt efter att ha struntat i räkningarna i åratal. Langley försökte utan framgång bygga en generator för att alstra elektricitet från en bilmotor. När Homer blev helt blind så beslutade Langley om en medicinsk diet bestående av ett hundra apelsiner i

veckan, svart bröd och jordnötssmör, ett läkarbesök var inte aktuellt. De fick ovälkommen uppmärksamhet från media då de vägrade betala lånen på huset och då polisen försökte ta sig in i huset istället möttes av en kompakt vägg av allsköns bråte. Utan ett ord hissade Langley ut en check på motsvarande 88 000 dollar och betalade därmed av huset i ett slag. En reporter från tidningen The Herald Tribune intervjuade Langley genom ett litet hål i ett fönster och skymtade i mörkret det berg av tidningar Langley befann sig i. På fråga om detta svarade han att han sparade dem för brodern Homer att läsa då han återfick synen. Det skulle senare visa sig att vad Langley satt i verket var att bygga ett nytt hus inuti byggnaden med små hålrum och tunnlar. Huset på 2078 Fifth Avenue började alltmer likna ett labyrintiskt kaninhål. I mars 1947 fick Harlempolisen ett anonymt samtal som påstod att stanken från en död kropp noterats från Collyers hus. När polisen försökte ta sig in möttes de av en ogenomtränglig skräparkitektur. Så tätt packat var denna massa av skrot att det tog polis åtskilliga dagar av utgrävning innan de kunde nå in i huset. Bland de ovanligare fynden fanns mänskliga organ i formalin, chassit till en T-Ford, delar av ett hästskelett, en tidig röntgenmaskin, åtta levande katter, fjorton pianon (såväl flyglar som vanliga), hundratals meter oanvänt silke, den övre delen av en droska, tretton spiselkransur och mer än 25 000 böcker (varav 2500 om lag och rätt). En konstapel lyckades till slut ta sig in genom ett fönster och efter en två timmar lång krypning genom tunnlar nådde han fram till Homer Collyers kropp. Homer satt i en grotta som var något större än han själv, med huvudet vilandes på sina knän. En läkare som undersökte kroppen kom fram till att Homer inte kunde ha varit död längre än tio timmar, liklukten kunde därför inte ha kommit från honom så jakten på brodern Langley fortsatte. Rykten florerade om att Langley setts på bussen till Atlantic City, i en eka på Hudson river och liknande, jakten gick till slut genom nio stater. Efter närmare två veckor fann man till slut Langley Collyers förruttnande kropp endast tre meter från Homer. Det föreföll som att Langley krupit genom en tunnel gjord av tidningar för att ge mat åt sin bror och krossats av en av de fällor han själv byggt för att hålla folk borta från deras skrotpalats. Langley hade faktiskt dött först och den blinde och delvis lame Homer hade dött av uttorkning och svält, oförmögen att nå sin döde bror. Dekonstruktionen av det Collyerska skräppalatset tog flera veckor och när man var klara hade runt 140 ton skrot avlägsnats från byggnaden. På sopbilarnas flak fraktades brödernas arkitektoniska livsverk bort, kvar i Harlem fanns endast en urholkad huskropp.

— ATT DANSA TILL ARKITEKTUR: NÄR FLYKTEN TAR FORM —


Gertrud Sandqvist

Fuga Jag lyssnar till Bachs Die Kunst der Fuga. En enkel melodi som följs, och förföljs i snart vanvettigt komplicerade turer. Ordet Fuga betyder flykt och innebär polyfon, mångstämmig, musik. Som en hare över ett fält löper den lilla melodin, dyker ner i ett hål, tvärvänder, skakar av sig de förföljande stämmorna ett ögonblick, för att igen bli infångad och samtidigt frisläppt.

Fugue är också namnet på en psykisk sjukdom, myntad runt 1875 och framförallt tillämpad av psykiatrikern Philippe Tissié från Bordeaux vid förra sekelskiftet. Diagnosen gäller en patient, gasverksarbetaren Albert Dadas. Dadas flyr verkligen, eller verkligheten, springer som en hare kors och tvärs över den europeiska kontinenten, med ytterpunkterna Konstantinopel och Moskva. Här ser vi honom: Han har just blivit tagen av den ryska polisen, med

undvikas - och då blir det tomt, blankt. Minnet är borta. Flyktingarna är alla unga män, på rymmen undan leda och trista hem. De kallades “alienerade resenärer” eller ”migranter”. Dadas attacker brukade börja med oro, rastlöshet, djup nedstämdhet och huvudvärk. Så drack han mängder med vatten, ordnade med kläder och pengar - och stack iväg, långt bort, till Paris eller Wien eller Nice eller Berlin,

sina pickelhuvor till hjälmar, misstänkt för att vara nihilist, terrorist. Han vet inte om han skall bli avrättad eller sänd till Sibirien. Men lyckligt nog förs han i fångtransport till gränsen till Turkiet, där han släpps. Och det var ju bra, eftersom han ändå hade sådan lust att se Konstantinopel. Han hankar sig fram på olika småjobb, och luffar runt i det osmanska riket. Så småningom övergår äventyret i elände. Nerlusad och utan pengar ger han sig iväg till franska konsulatet, som hjälper honom att ta sig till en god vän i Wien, herr M.D: I Wien jobbar han ett slag i gasverket där, tills han råkar träffa en förrymd fransk soldat, som berättar om hur vackra de schweiziska alperna är. Så Dadas sticker dit. Han jobbar sig fram, ser Interlaken, Geneve, kantonen Vaux, Schaffhausen och Basel. Där tröttnar han och tar sig hem till Frankrike igen. Varför inte? Han är bara 22 år. Konstnären Johan Furåker är en av dem som följer Dadas i en komplicerad fuga. Han gjorde det i fyra år, allt sedan han läste en artikel om Dadas. Furåkers första verk om Dadas värld var en i princip oändligt lång, fint strukturerad teckning av de schweiziska alper som Dadas kunde ha sett.1 Stora partier är vita, som terra incognita i gamla kartor. Furåker vill rekonstruera Dadas minne. För Dadas minns ingenting av eskapaden i Ryssland och resan till Schweiz, utom genom hypnos, utförd av läkaren Tissié, den förste efterföljaren i Dadas fuga. När idéhistorikern Karin Johannisson beskriver Fugue i sin bok om melankoliska rum,2 kallar hon den en särskild sorts flykt, som utspelas inom jaget - jaget jagar sig självt tills dess minnet möter den smärtpunkt som måste

eller andra intressanta platser. Hans självbiografiska minne försvann, men det han mindes under hypnos från resorna var - turistvyer! Han mindes ryttarstatyer och vackra landskap, imposanta byggnader. Furåker förföljer honom i spåren, och målar de vyer han såg med en noggrann, finpenslad teknik, som om Dadas bildminne ska rekonstrueras, visas och förbli bestående. Idéhistorikern Ian Hacking beskriver Dadas öde i sin bok Mad Travellers. Där diskuterar han i Michel Foucaults anda diagnostiseringen av olika sinnessjukdomar som ett fenomen som speglar tiden och samhällets olikartade behov att skilja ut vad som är accepterat som normalt och vad som samhället uppfattar som skadligt. För Foucault innebar sinnessjukdomen en slags teater, ett symptom, ett annat sätt att kommunicera. Det är i grunden samma synsätt som Sigmund Freuds, som med sin berömda “talkur” visade att de hysteriska symptomen är ett meddelande som måste tas emot och förstås av en annan människa för att försvinna. Så vad är Fugue för meddelande? Vad säger diagnosen om sin samtid, årtiondena före första världskrigets utbrott, den tid som Walter Benjamin kallar vår tids kulturella omedvetna? Skulle den också ha kunnat ställas på Flanören, den figur som upptäcks av Edgar Allan Poe och Baudelaire, och som Benjamin menar är möjlig endast i den parisiska moderna storstaden, där de övertäckta affärsarkaderna, passagerna, tillåter unga dandies att låta sina sköldpaddor bestämma takt och väg, lättjefullt och irrande, genom Paris.

— FUGA —


Romanförfattaren Hermann Broch kallade sin trilogi om värdenas förfall i det borgerliga samhället, tre essayromaner som täcker åren 1888-1918, Sömngångare. Det är sömngångare Dadas och hans kollegor är, somnambulister som termen lyder. Vad är det för värden som undermineras av Dadas? Vad är det som får samhället att diagnostisera honom som sjuk eftersom han gillar att luffa runt? Att resa runt lite planlöst som ung låter ju mycket litet omstörtande idag, när bortåt ett års eskapism i form av mer eller mindre äventyrliga resor runt om i världen tillhör en av formuleringarna som definierar ungdom. Eller vad är det för skillnad mellan Dadas resande och den Grand Tour, som rekommenderades för välbeställda unga män från 1700-talet och framåt, bland annat som bot mot melankoli? Den stora skillnaden är nog att såväl tågluffning som storstilade bildningsresor långt ifrån att underminera ett fast samhällssystem faktiskt bekräftar det och utgör dess förutsättning. Lite eskapism när man är ung hör till. Desto fastare och mera mogen att göra karriär och bilda familj blir man därefter. Och det är ju alltid underhållande i sällskapslivet med en rad spännande och roliga historier! Det är ju också så både vår tids massturism och 1800-talets borgerliga resande fungerar: med en pålitlig guide, en Baedecker, har man koll på läget överallt. I en all-inclusive resa idag till något exotiskt resmål behöver man bara lämna sitt hotell på förprogrammerade utflykter med guide, som möjligen kan vara lokal. Det var också så de brittiska turisterna reste, med hjälp av Cooks resebyrå. För att ännu mer minimera risken för att utsättas för något främmande och eventuellt obehagligt föredrog de att resa i engelskspråkiga länder, dvs de nya kolonierna. På så sätt kunde man fortsätta att tillhöra imperiet. Turism underminerar ingenting. Om det är en slags flykt, så påträffas rymlingen genast. Det egendomliga med Dadas är att han, under hypnos, berättar om alla sina långa resor just till den tidens turistmål! Han “gör” sitt Schweiz , som romantikerna gjorde till ett “måste”. Han reser till Algeriet, det exotiska resmålet framför andra för den tidens fransmän. Han är i Konstantinopel, Wien, Berlin, Paris och Moskva, tidens metropoler. Han har ett utmärkt sinne för detaljer och kan redogöra för vackra landskap och intressanta offentliga monument. Han förfasar sig över fattigdomen i vissa delar av nuvarande Polen med kommentarer om hur smutsiga och illa klädda invånarna var. Han beter sig alltså mer eller mindre som vilken borgerlig turist som helst. Det är också som sådan Furåker avbildar honom, med halmhatt och käpp, ensam på en slingrande bergsväg, framför en svart tunnel.3 Han ser ut som Marcel Proust, vars upptäckt av det ofrivilliga minnet har en del

gemensamt med Dadas hypnotiserade minne. Och då är vi tillbaka i Paris, flanörernas och Prousts stad, men där Proust låter sitt storverk bli en övning i minneskonst och en hyllning till den flydda tiden. Dadas är inte högborgerlig som Proust, inte flanör eller bohem som Baudelaire, utan tillhörde en lägre tjänstemanna/hantverkargrupp. Nästan alla rapporterade fuguefall tillhörde samma samhällsklass. Det var den stora grupp i 1800-talets samhälle som skulle hålla sig på plats, och veta sin plats. Blott det faktum att Dadas drev omkring i Moskva var nog för att polisen skulle misstänka att han var nihilist, terrorist. Faktum var att medan borgerskapet kunde resa runt i hela Europa utan pass, var de lägre samhällsklasserna förbjudna att ens lämna sin hemstad utan tillstånd och kunde när som helst arresteras om identifikationspappren saknades. Detta gällde givetvis män. Om inte kvinnor tillhörde överklassen, eller det försvinnande lilla fåtal yrkesverksamma, kunde de inte resa på egen hand alls. Det finns några fotografier av Dadas, i vanligt medvetandetillstånd, och som sömngångare, uppenbarligen tagna vid samma tillfälle. Dadas är klädd som en proper hantverkare, i rock och med löst knuten halsduk. I ett annat par fotografier, som visar honom vaken respektive under hypnos är han elegantare klädd. Furåker har använt hypnosfotografiet för att göra två porträtt av honom, (2008,2009). De finstämda valörmålningarna visar honom uppklädd, mer typiskt borgerlig. På så sätt blir kontrasten mellan det sovande, försjunkna, samtidigt slappa och njutningsfyllda uttrycket i ansiktet än större. Dadas tillhörde småfolket som ingalunda skulle ut och turista. Han var på rymmen inte bara från sitt inrangerade liv, utan också från militären - givetvis deserterade han. Han skulle bestraffas. Egendomligt nog hände inte detta, utan han blev noggrant undersökt, en ny diagnos infördes för hans skull, han hade välgörare, blev med tiden välkänd på ambassaderna, och kunde alltså fortsätta sina sömngångarresor - varför? Läser man Dadas egen berättelse, avgiven under hypnos för hans läkare och upptäckare Tissié, finns där en egendomligt lätt ton: “I was calm for a long time when one fine day I awoke on the train. I was at Puyoo. ‘Well’, I said to myself, ‘Yet another escapade. What a calamity!’”.”Then I come to Kassel, where I was sick for two months- Kassel, where the magnificently sculpted town hall resembles a church, and where there is the castle in which Napoleon III was held prisoner. I was admiring the statue of Peter the Great in the middle of a large square, when some police officers with pointed helmets felt the need to enter into conversation with me.” (citerat ur Dadas berättelse 1872-maj 1886, återgiven i Hackings bok).

— FUGA —


Sådär talar karaktärerna i Brochs Sömngångare också - den romantiske löjtnant von Pasenow, den förvirrade anarkisten Esch, svindlaren Huguenau: lättsamma, fast beslutna att aldrig någonsin vakna upp - om första världskriget förändrar någonting i Brochs romanbygge, så driver det karaktärerna ännu djupare in i sömnen, intill att en av dem, övertygad om att han är död, försöker klättra ner i en nyss öppnad grav. Dr Tissié är ingen sömngångare. Tvärtom. Han är den nya tidens man och ordförande i Bordeaux cyklistförening. När han får höra talas om Dadas och hans resor blir han oerhört intresserad, inte bara av professionell medmänsklighet, men än mer ser han en möjlighet att hävda Bordeaux’ medicinska rykte i relation till den berömde Dr Charcot på La Salpetière i Paris. Charcot undersöker hysteri - Tissié anar ett samband mellan Dadas somnambuliska tillstånd och hysteri. Tissié är särskilt intresserad av om Dadas verkligen inte minns någonting, och börjar hypnotisera honom. Och då kommer dessa fantastiska historier fram. Dadas hela personlighet förändras - han är som i trance när vandringslusten kommer över honom. Och han går verkligen snabbt - över 70 km om dagen. Drömmer han eller handlar det om ett ändrat personlighetstillstånd? Tissié gör experiment med Dadas för att undersöka, och rapporterar om ett fall, där han kunde studera vandringsfasen på plats: Dadas är intagen på sjukhus då anfallet kommer över honom, han ligger i sängen och går i luften. Han ropar glatt “Ah, det är verkligen varmt på vägen. Känner ni inte hettan?”

Tissié ser till att Dadas får papper som deklarerar att han lider av fugue, och att han skall bli omhändertagen och tillbakaskickad till Bordeaux om han påträffas. Det sena 1800-talet är det omedvetnas och spiritismens tidsålder. Förutom Fugue och uppdateringen av hysteri finns där också ett intresse för s.k. multiple personalities, som särskilt drabbade kvinnor. Rapporterade fall talar om kvinnor som kan ha upp till tio olika personligheter, alla med olika röst och olika erfarenheter. Tala om fuga! Kanske också Friedrich Nietzsche var på flykt undan sitt liv? Så här skriver han i en hyllning till Epikuros i Den Glada Vetenskapen: ”... jag ser hans öga blicka ut över ett vidsträckt vittskimrande hav, över strandklippor höljda i sol och över stora och små djur som leker i solen med samma säkerhet och lugn som detta ljus och detta öga utstrålar. En sådan lycka har bara kunnat uppfinnas av en ständigt lidande människa, det är lyckan i ett öga inför vars blickar tillvarons hav har lagt sig och som sedan inte kan se sig mätt på denna havsyta, denna färgskiftande , mjuka, darrande havshud: aldrig tidigare hade någon varit så anspråkslös i sin vällust”. Kanske de möttes, Dadas och Nietzsche, bägge på vandring, i de schweiziska bergsmassiven runt Basel, på flykt med det egna jaget som förföljare.

Noter 1 Johan Furåker: Pathological Tourism, 2007 2 Karin Johannisson: Melankoliska Rum, 2009 3 Johan Furåker: Wandertrieb, 2008

— FUGA —


Lina Hagelbäck

Till dig om dig 1

Ät mörka moln. De finns i fyra smaker: åska, sorg, tabasco och smaragdsocker. Snart kommer det tigrerade regnet. Dropparna är varma och ger dig (beroende på vilken smak du valt) en tam blixt, en fjärilsny syn på sorg, en hettande rygg eller en förädlad marängkaka.

2

Akta dig för havsgrannen. Han är en oäkta manet. Han skulle bulta sig in i dig med tygelpressen. Ni skulle hamna på det vattensjuka, ockulta sammetsgolvet. Väggarna skulle sluta sig kring er, mardrömmar rasa från halvtaket, gummitorskarna i akvariet skulle falna.

3

Sätt på dig mandelspritkostymen. Närma dig rymdspegeln. Du växer, ser solrosfält i bakgrunden, anemonvråkar i koncentrerad flock, mytiska (vita) igelkottar. Du får nu bländande inträdesbiljetter till ditt innersta. Det gör ont. Gör bilden varaktig, stå ut.

4

Din skuldtyngda mottaglighet för skuggor. Ditt koppel av slaka flugor. Din tatuering: svanglitterdocenter. Vill du bestå av silvertejp, askkoppar och en enda versal? Har du tänkt på att laga den söndersmekta kulissen? Finns det ett dåligtsamveteklister? Rafsa åt dig kunskap om cirkusbad och läs José Lezama Lima: ”Endast det svåraste stimulerar.”

5

När du vaknar vet du att drömlabyrinten av sagovåld är det enda du kan lita på: avgränsade utrymmen täckta med svartpeppar (av ett bra märke) som är upplysta av skrämmande, personliga erfarenheter. Att i drömmen hitta just den fruktansvärda saga som handlar om dig är en triumf.

6

Res till den mousserande grammatikinlindade småfågelsjön. Mineralviggen är nu utbytt mot den japanska Sinodoppingen. Ackusativsparven har väntat på dig. Syntaxkornigheten är jaktgul. Du behöver inte vara annat än chifferblank och älskvärt ofärdig.

7

Du är vidöppen, svävande slaktmogen, inom griphåll för de som vill sprätta upp dig. Använd dig av diamanteffekten, dieselkraften och vulkankunskapen. Ett opålitligt skum stegrar sig i din närhet, koncentrera dig på sprickbildningarna i det som löddrar, men var inte en tvålmaskinist. Dina fiender är schackpoetiska, grillstarka. Stäng om dig.


Leonora Carrington

Den ovala damen och smal dam stod i sitt fönster. Fönstret var också högt och smalt. Damens ansikte var blekt och sorgset. Hon rörde sig inte ur fläcken och ingenting i fönstret rörde sig utom en fasanfjäder som hon hade fäst i håret. Denna darrande fjäder drog min blick till sig, den var ett oroligt inslag i detta fönster där ingenting rörde sig. Det var sjunde gången jag gick förbi fönstret ifråga. Den sorgsna damen hade inte rört sig och trots kylan den kvällen hejdade jag mig. Kanske även möblerna var långa och smala som hon själv och hennes fönster. Kanske katten (om det fanns en katt) anpassade sig till samma eleganta proportioner. Jag ville veta, jag förtärdes av nyfikenhet. Jag greps av en oemotståndlig lust att gå in i huset enbart för att få veta hur det låg till. Innan jag visste ordet av befann jag mig i portgången. Dörren gled ljudlöst igen bakom mig och för första gången i mitt liv befann jag mig i ett herrskapshem. Det var omtumlande. Först rådde en så förnäm tystnad att jag knappt vågade andas. Därefter möblernas och prydnadssakernas otroliga elegans. Alla stolar var minst dubbelt så stora som vanliga stolar och mycket smalare. För dessa adelsmän var till och med tallrikar ovala i stället för runda som de är för vanliga människor. I salongen där den Sorgsna Damen befann sig brann en brasa i den öppna spisen och ett bord stod dukat med koppar och kakfat. Bredvid brasan väntade en tekanna lugnt på att bli urdrucken. När man såg Damen bakifrån verkade hon ännu längre. Hon var minst tre meter lång. Problemet var: hur tilltalar man henne? Pratar man om det dåliga vädret? Det vore alldeles för banalt. Pratar man om poesi? Vilken poesi då?  Madame, tycker ni om poesi?  Nej, jag avskyr poesi, svarade hon med rösten kvävd av motvilja och vände sig om.  Drick en kopp te så känner ni er bättre.  Jag dricker inte, jag äter inte. Det är för att protestera mot min far, den skitstöveln. Hon teg i en kvart, sedan vände hon sig om och jag blev förvånad över att se hur ung hon var. Hon var kanske inte mer än sexton.  Ni är stor för er ålder, mademoiselle. När jag var sexton var jag inte mer än hälften så lång.  Det gör mig detsamma. Ge mig litet te i alla fall, men säg det inte till någon. Kanske tar jag en av de där kakorna, men kom framförallt ihåg att inte säga något. Hon åt med en alldeles otroligt god aptit. När hon hade kommit till den tjugonde kakan sa hon:  Även om jag svälter ihjäl kommer han aldrig att vinna. Härifrån kan jag se begravningståget med fyra stora svarta glänsande hästar... de går långsamt, min lilla vita likkista under ett täcke av röda rosor. Folk gråter, gråter... Hon började själv gråta.  Se här den vackra lilla Lucrezias kropp! Och ni vet, när man väl är död är det inte mycket att göra åt saken. Jag har lust att svälta ihjäl bara för att reta honom. Vilket svin! Med de orden lämnade hon långsamt rummet. Jag följde efter.

1

EN MYCKET LÅNG

— DEN OVALA DAMEN —


2

När vi hade kommit till tredje våningen kom vi in i en väldig barnkammare där hundratals trasiga leksaker låg kringströdda. Lucrezia gick fram till en gunghäst som hade stelnat mitt i en galopprörelse trots sin höga ålder: den var säkert nära hundra år.  Tartar är min favorit! sade hon och smekte hästens mule. Han hatar min far. Tartar vaggade graciöst på sina medar och jag undrade hur han kunde röra sig av sig själv. Lucrezia betraktade honom fundersamt och knäppte händerna.  Han kommer att färdas långt på det här viset, sa hon. Och när han kommer tillbaka kan han berätta något intressant. När jag tittade ut såg jag att det snöade. Det var mycket kallt, men det märkte inte Lucrezia. Ett ljud från fönstret fångade hennes uppmärksamhet:  Det är Mathilde, sade hon. Jag borde föresten ha lämnat fönstret öppet, det är kvavt här. Sedan krossade hon fönsterrutorna och snön yrde in tillsammans med en skata som flög tre gånger runt rummet.  Mathilde pratar som vi: för tio år sedan klöv jag hennes tunga mitt itu. En så vacker varelse!  Vacker varelse! skrek Mathilde med röst som en häxa. Vaaackerrr vaaarrrelse! Hon satte sig på Tartars huvud medan denne tyst galopperade vidare: han var täckt av snö.  Har ni kommit för att leka med oss? frågade Lucrezia. Då blir jag glad för jag har väldigt tråkigt här. Kan vi inte leka att vi är hästar allihop? Jag kommer att förvandla mig till en häst med snö, det ser mera övertygande ut. Du, Mathilde, är också en häst.  Häst! Häst! Häst! skrek Mathilde. Hon dansade hysteriskt på Tartars huvud. Lucrezia kastade sig i snön som redan låg djup, rullade sig i den medan hon skrek: Vi är alla hästar! När hon reste sig var effekten enastående. Om jag inte hade vetat att det var Lucrezia kunde jag ha svurit på att det var en riktig häst. Hon var vacker, bländande vit, med fyra ben smala som nålar och manen föll likt vatten kring hennes smala ansikte. Hon skrattade av glädje och dansade som tokig i snön.  Galoppera! Galoppera, Tartar! Jag är ändå snabbare än du! Tartar ökade inte farten, men hans ögon gnistrade. Man såg bara ögonen eftersom han var täckt av snö. Mathilde skrek och for med huvudet före in i väggen. Jag för min del uppförde ett slags polka för att inte frysa ihjäl. Jag märkte plötsligt att dörren var öppen och att en gammal kvinna stod i öppningen. Kanske hade hon stått där hela tiden, utan att jag hade märkt det. Hon stirrade elakt på Lucrezia.  Sluta! skrek hon, darrande av ursinne. Vad är det fröknarna sysslar med, om jag får fråga. Lucrezia, hon vet väl att den här leken är strängt förbjuden av far hennes? Den löjliga leken! Hon är inget barn längre. Lucrezia dansade och hennes fyra ben kom farligt nära den gamla kvinnan. Hennes skratt var genomträngande.  Sluta, Lucrezia! Lucrezias röst blev allt gällare, hon vände och vred sig.  Nåväl, sade den gamla kvinnan, mademoiselle lyder mig alltså inte? Det kommer hon att få ångra. Jag skall följa med henne till far hennes. Hon höll ena handen gömd bakom ryggen och hoppade överraskande snabbt för en så gammal person upp på Lucrezias rygg och stoppade ett betsel i munnen på henne. Lucrezia tog ett språng upp i luften och gnäggade ursinnigt, men den gamla kvinnan höll sig kvar. Sedan grep hon tag i oss båda, mig i håret och Mathilde om nacken, och vi slungades alla fyra in i en ursinnig dans. I korridoren sparkade Lucrezia bakut och krossade tavlor, stolar och porslinskrukor. Den gamla kvinnan satt fastklistrad på hennes rygg som en mussla på en klippa. Jag var full av sår. Jag trodde att Mathilde var död, hon rörde sig på ett sorgligt vis i den gamla kvinnans hand, som en uttjänt trasa.

— DEN OVALA DAMEN —


Vi kom in i matsalen med ett orgiastiskt buller. En äldre herre, som liknade en geometrisk form mer än någonting annat, satt vid ena änden av ett långt bord och avslutade sin måltid. Plötsligt rådde total tystnad i rummet. Lucrezia betraktade sin far med uppspärrade ögon.  Så du har börjat med ditt oskick igen, sa han och knäckte en nöt. Mademoiselle de la Rochefroide gjorde rätt i att föra dig hit. Det är precis tre år och tre dagar sedan jag förbjöd dig att leka häst. Det är sjunde gången jag straffar dig och du vet säkert att sju är den sista siffran i vår familj. Jag är rädd, kära Lucrezia, att den här gången måste jag straffa dig så strängt som möjligt. Flickan, i form av en häst, rörde sig inte, men hennes näsborrar skälvde.  Det jag skall göra är enbart för ditt eget bästa, min flicka lilla... Hans röst var mycket mild. Du är för gammal för att leka med Tartar. Tartar är en barnleksak. Jag bränner alltså själv upp honom tills ingenting blir kvar. Lucrezia skrek högt och föll på knä.  Inte det, pappa! Inte det! Gubben log milt och knäckte ännu en nöt.

3



Det var sjunde gången, flicka lilla. Tårar rann ur Lucrezias stora hästögon och grävde två rännilar på henne snötäckta kinder. Hon blev så bländande vit att hon liknade ett ljussken.  Nåd, pappa, nåd! Bränn inte upp Tartar! Hennes tidigare så gälla röst blev allt svagare och snart låg hon på knä i en våt pöl. Jag var rädd att hon skulle smälta.  Mademoiselle de la Rochefroide, var snäll och hjälp mademoiselle Lucrezia ut, sade fadern och den gamla kvinnan förde ut det stackars kreaturet som hade blivit magert och darrade. Jag tror inte att han märkte min närvaro. Jag gömde mig bakom dörren och hörde den gamle mannen gå uppför trappan till barnkammaren. Litet senare höll jag för öronen med båda händerna, ty de förfärligaste gnäggningar hördes däruppifrån, som om ett djur led de hemskaste kval.

— DEN OVALA DAMEN —


Andreas Kittel

1:1000 I dagar stod jag vid bandsågen och fyllde stora hinkar med träbitarna. Fyrkanter, trekanter och några oregelbundna. Nattetid drömde jag om den rytande sågen och vaknade alltid just när klingan tog högerhandens fingrar. Bara efter noggrann kontrollräkning under täcket somnade jag om. Jag byggde en stad, men klossarna var för få och sågen oberäknelig. Med tusch i litervis tecknade jag istället åldriga gatunät och moderna pulsådror, förnäma boulevarder och dunkla prång, högresta kullar och branta trappor ner i underjorden; tre kvadratmeter karta över en namnlös plats fylld med små och stora skeenden. JAG SÅGADE KLOSSAR UR SPILLVIRKE.

Men det började långt innan sågen och klossarna, när jag tvingades in i busksnåren av killarna med trimmade tvåtaktare. Där i det undanskymda fick de något mjukt i rösten. Instruktionerna var enkla. Jag fick lova att ändra på mig om jag ville fylla fjorton. Framför skolhuset var välviljan bortblåst. När andra såg på kunde inget blidka dem. Jag omvandlade den asfaltplätten till belägrad mark. Johnny och de andra var skoningslös milis och jag deras skrämda villebråd. Allt var brunt eller grått, som kriget i teve och historieböckerna. På smårutigt papper från mina räknehäften listade jag möjliga utvägar. Genom stridslinjen. Hem till kvällsmat och läxor. Efter befrielsen, en efterlängtad skolavslutning, blev jag kvar i min påhittade värld. Bortanför skolgården lät jag krigstillståndet bestå och skugga tillvarons ljusnande dager. Vägen till Konsum kantades av krypskyttar. Sju trappor utan hiss var vandringen mot frihet, och enrummaren med kokvrå en befästning (till på köpet med bostadsbidrag). I fantasin fick vardagen mörkna till. Min lek gjorde stort av smått. Alla traggliga sammanträden var hemliga krigsråd. Varje ostsmörgås kunde vara min sista och en envis snuva början till slutet.  Jag gestaltade nu det som hittills bara funnits i min föreställningsvärld. Först byggde jag. Sedan tecknade jag. Den plågade staden flöt ut över pappret kvarter för kvarter, från kant till kant. Där vandrade jag runt i min skapelse, tre kvadratmeter karta, med tuschsvarta fingertoppar.   Historien kryllar av godtyckliga geografer. Moraliska, religiösa och politiska motiv prövar kartritarens sanningskärlek. Flykten undan det prosaiska planterar rena påhitt mellan breddgraderna. Drömvärldar spirar i pannlober och hemtrevliga hobbyrum. Det joxas med meridianer och gradnät. Snickras på vägar, broar och byggnader. I min hemliga värld blev det futtiga mindre futtigt. Jag fabricerade aldrig guldglänsande platser på flykten undan grådasket, utan duttade över med mörkare nyanser. Som i busken, inför raden av fjuniga soldater: Måste ni döda mig, sade jag till Johnny, gör det då på ett sörjigt slagfält och inte i tulpanrabatten bakom den nyrenoverade gymnastiksalen.

Andreas Kittel är design director. Som masterprojekt i design materialiserade han en påhittad stad från sina tidiga tonår. Först med klossar. Sedan genom att teckna. Kartan finns kvar, och platsen är ännu tydlig för honom. Andreas Kittel är även frilansskribent för bl a Göteborgs-Posten, Paletten och Ord & Bild.


Rebecca Eskilsson

L'invitation au voyage


Medverkande Ragnar Persson är konstnär bosatt i Stockholm. Han

Astrid Kruse Jensen är konstnär från Köpenhamn.

tog sin magisterexamen i Fri Konst vid Konstfack 2007. Nyligen var Ragnar Persson aktuell med en soloutställning för Galleri Steinsland Berliner vid deras medverkan på konstmässan Market i Stockholm. Han har tidigare ställt ut på bl a Kulturhuset och Galleri Jonas Kleerup i Stockholm. www.ragnarpersson.com

Hon är utbildad vid The Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam och vid Glasgow School of Art. Under 2013 är hon bland annat aktuell med utställningar på Museet for Fotokunst i Odense, Danmark och på Aros Kunstmuseum i Århus, Danmark.

Gertrud Sandqvist är frilansskribent och professor i

konstens teori- och idéhistoria vid Malmö Konsthögskola.

Disappearing into the Past, #101, 2010-12, Archival pigment print, 120 x 123 cm., edition of 5, Courtesy Martin Asbæk Gallery, www.martinasbaek.com & www.astridkrusejensen.com

Lina Hagelbäck är författare från Stockholm.

Hon debuterade i år ut med den kritikerrosade prosalyriska berättelsen Violencia på Brombergs Bokförlag. Hon har en fil. kand. i spanska och litteraturvetenskap och är även verksam som frilansade litteraturkritiker, bland annat för tidskriften Karavan.

Jonas Liveröd är konstnär, curator och oregelbunden

skribent med en svaghet för den porösa gränsen mellan fakta och fiktion. Som en prolog till projektet Toteninsel Revisited genomför han tillsammans med konstnären Oskar Nilsson verket Sturm und Drang (isolated island) för Eskapism i Göteborg. www.jonasliverod.com

Andreas Kittel är frilansskribent och Design Director

på byrån Happy F&B, Göteborg. Han har en master i design från Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet. www.andreaskittel.org Tereza Zelenkova är fotokonstnär, ursprungligen från

Tjeckien men bosatt i London. Hon är utbildad vid Royal College of Art i London, och är 2013 aktuell med utställningen Exposed i Belfast, Irland. Hennes verk finns i samlingarna på Fotomuseum Winterhur i Tjeckien samt på Saatchi Gallery i London. www.terezazelenkova.com Sophie Mörner är konstnär och fotograf. Hon kommer

ursprungligen från Stockholm men är idag bosatt i New York. Sophie Mörner är utbildad vid New York University Tisch Scool of the arts, och har tidigare ställt ut på bl a Vacant Gallery i Tokyo, Japan och på Corridor Gallery i New York. Hon driver även Capricious Magazine, en internationell tidskrift för fotokonst som utkommer med två nummer per år. www.sophiemorner.com

Rebecca Eskilsson är konstnär bosatt i Göteborg, där

hon studerar vid Akademin Valand. Till Eskapism den 13 april har hon bland annat formgett kartan som publiken får använda för att navigera sig genom kvällens verk, L’invitation au voyage. Acéphale är nätter fyllda av samtidskonst, musik,

scenkonst, film, mode, dröm och verklighet. Den hemliga sammanslutningen personer bakom Acéphale har sin bas i Göteborg. Med utgångspunkt i det mystiska och ockulta utmanar vi föreställningen om vad en konstutställning, föreställning eller klubb kan vara. Leonora Carrington (1917-2011) var konstnär och

författare inom surrealismen. Hon föddes i England, studerade vid Ozenfant Academy i London och flyttade sedan till Paris för att bli en del av surrealistgruppen. Senare flyttade hon till Mexiko, där hon levde och verkade fram till sin död. Carrington hade under hela sitt liv ett stort intresse för mysticism, alkemi, magi och det ockulta.

Nadine Byrne är konstnär från Stockholm. Hon är

utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, samt har studerat västerländsk esoterik vid Stockholms Universitet. Tidigare har hon haft soloutställningar på bl a Galleri ORO i Göteborg och på Konstnärshuset i Stockholm. I år medverkar hon vid utställningar på Bomuldsfabriken Kunsthall i Norge, på Galleri Steinsland Berliner i Stockholm samt på Varbergs Konsthall.

Den ovala damen ur Den ovala damen, © Lasse Söderberg 2006 och Ellerströms förlag för den svenska utgåvan. Originalets titel La dame ovale (1938) Eskapism är producerad av Acéphale Ansvarig utgivare Susanna Lundqvist Grafisk form Erik Månsson

Utgiven genom Vision Forum

Eskapism