Inblick 2019

Page 1

Å R S M A G A S I N

S T I F T E L S E N

2 0 1 9

F Ö R

Å B O

A K A D E M I

Framtidsvision: en självläkande kropp Cecilia Sahlgren leder spetsenheten CellMech som forskar i cellsignalering



I N B L I C K

2 0 1 9

Ledaren

Intresset för testamentsdonationer ökar et är intressanta tider vid Åbo Akademi – förutom rektorsbytet och flera andra nya personer i ledande ställningar håller akademin på att uppdatera sin framtida strategi. Stiftelsens för Åbo Akademi huvudsakliga uppgift är att stöda Åbo Akademi, och såtillvida följer vi förstås med intresse utvecklingen vid akademin. Vi har även själva jobbat med att uppdatera stiftelsens långsiktiga målsättningar och hur vi bäst förverkligar vårt syfte i nära samarbete med universitetet. Även hos oss i stiftelsen har det skett en generationsväxling i och med att vi har en ny styrelse- och delegationsordförande sedan början av år 2019. Nya människor i nyckelpositioner ger möjligheter att reflektera över saker från nya infallsvinklar. Det skapar möjligheter att omvärdera och styra upp verksamheten med nya insikter och ledarskapsperspektiv. Man hör ofta sägas ”ingen är perfekt men ett team kan vara det”, och det beskriver väl vad det är frågan om. Hur få fram den positiva energin som finns såväl i stora organisationer som i ett universitet

eller i ett expertteam såsom stiftelsens styrelse?

testamente där förmånstagaren är en allmännyttig organisation.

Stiftelsen och akademin lever nära varandra men samtidigt är det viktigt att vi har en tydlig rollfördelning. Stiftelsen har under åren fått flera hundra donationer, både stora och små, som har skapat grunden till vad Stiftelsen för Åbo Akademi är i dag. Vi är måna om att förvalta arvet väl, vare sig det handlar om att fullfölja donatorernas vilja så att pengarna används till rätt ändamål, eller om god och effektiv förvaltning samt samhällsansvar inom våra olika verksamhetsområden. Allmänhetens förtroende för verksamheten är en grundförutsättning för en framgångsrik stiftelse i dag.

Testamentsdonationer är mycket vanliga i många länder. Intresset för att donera via testamenten har vuxit även i Finland. En vanlig motivering är att kunna donera till ändamål som är viktiga för en själv.

Den 13.9 firades den internationella testamentdonationens dag (Legacy Giving Day). Med hjälp av dagen vill man påminna om att man med testamente kan rikta sitt arv till välgörenhet. Enligt en färsk undersökning utförd av IRO Research i september 2019, har över hälften av finländarna gjort ett testamente eller tänkt på att göra det. Av dem vill 9 procent främja verksamhet som är i linje med de egna värderingarna genom att göra ett

Stiftelsens för Åbo Akademi styrelse besökte Uppsala universitet i slutet av augusti. Ett universitet och en universitetsstiftelse med anor från 1600-talet och som jobbar aktivt med nya donationer. Jag lärde mig ett nytt begrepp gällande donationer: ”en varm hand”. Att förverkliga sin tilltänkta donation under sina aktiva år och vara med och bereda användningen av donationen och även medverka i universitetets evenemang ger innehåll och mening åt både donatorn och bidragsmottagaren. Mera information om testamentsdonationer finns att läsa på adressen hyvatestamentti.fi. Lasse Svens Skattmästare

3


I det här numret 18 24

Un-break my heart

6

Inget att dölja

8

Nygammal åbobo lotsar Åbo Akademi

Spetsenheten CellMech forskar i cellsignalering. Mål: att få det mänskliga hjärtat att reparera sig självt.

"En modern stiftelse agerar transparent och sköts proffsigt, på alla plan", säger styrelseordförande Gisela Knuts.

Rektor Moira von Wright återvände till sina barndomsknutar.

18

Är väljarna dumma? Nej, men de har begränsad tillgång till information. Kimmo Grönlund har tankar om hur demokratin kan demokratiseras.

Kimmo Grönlund

Redaktion: Stiftelsen för Åbo Akademi / Lasse Svens, Ulrika Grägg och Å Communications / Sanna-Maria Sarelius, Sam Sihvonen Skribenter: Jeanette Björkqvist, Sanna-Maria Sarelius, Emma Vironmäki Ansvarig utgivare: Lasse Svens Stiftelsen för Åbo Akademi sr Observatoriet, Vårdberget, 20100 Åbo

Grafisk form: Å Communications / Sam Sihvonen Tryck: Paino-Kaarina Oy

PÅ PÄ R M EN: Professor Cecilia Sahlgren Foto: SimeliusSimelius / AD: Sam Sihvonen / Hår och smink: Iina Laine


I N B L I C K

2 0 1 9

48 30

Sibbe tar sikte på 2020

48

En donation till forskningen

Finlands mångsidigaste musikmuseum finns på Biskopsgatan 17.

Tapio Salmi har gjort karriär vid Åbo Akademi. Nu vill han stöda kommande generationer av forskare via sin donation.

38 Tapio Salmi

Ett hem under renovering År 2019 renoverades museet Ett hem. Att flytta ett museum kräver grundlig planering och många slags specialkunnande.

38

Anni Mannevaara


I N B L I C K

2 0 1 9

Modern stiftelse agerar transparent Det fanns en tid när samhälleligt viktiga frågor avgjordes i slutna kabinett och inom små kretsar. Men de tiderna är till stora delar förbi. Den som vill klara sig i dag måste inse att den enda vägen framåt går via transparens, öppenhet och professionalitet. Det säger styrelseordförande Gisela Knuts, som vill lotsa Stiftelsen för Åbo Akademi mot en hållbar framtid. rvet från de stängda kabinettens tid har bidragit till att det fortfarande svävar en aura av mystik kring hela stiftelsevärlden. – Stiftelser skyndar ofta långsamt och har ett evighetsperspektiv. Det är bra, eftersom verksamheten inte svänger med kvartalsekonomin. Nackdelen är att uppmärksamheten på makrotrender, såsom efterfrågan på transparens, ofta är lägre än inom affärsföretag där du måste anpassa dig till samhällsklimatet på ett annat sätt. För i dag, säger Gisela Knuts, går det inte längre att driva en trovärdig stiftelseverksamhet ifall du inte är öppen och transparent med vad du gör. Ingen vill donera pengar till en sluten organisation, där verksamheten framstår som

luddig och donatorn inte kan vara säker på att de donerade medlen används i enlighet med hens vilja. Lyckligtvis, säger hon, har just den här stiftelsen satsat på de här frågorna. – Stiftelsen för Åbo Akademi jobbar målmedvetet med öppenhet och transparens, och särskilt med att informera om vår verksamhet och om de resultat som uppnås med hjälp av vår medelutdelning. Inom styrelsen har vi dragit vårt strå till stacken genom att professionalisera styrelsearbetet. Eftersom en av styrelsens huvudsakliga uppgifter är att agera bollplank åt den operativa ledningen, så måste styrelsemedlemmarna ha många olika kompetenser som är väl förankrade i samhället. En bred styrelse är central för att säkerställa att stiftelsen är trovärdig, relevant och kapabel

att arbeta så att vi finns kvar ännu om 100, 200 år. Ett sätt att garantera att stiftelsen inte blir för navelskådande är att man sedan länge har en övre åldersgräns för medlemmarna i stiftelsens delegation och styrelse. Stiftelsen har även begränsat mandatperioderna för styrelsemedlemmarna till tre perioder för att på det sättet försäkra sig om att det regelbundet kommer in nya människor, med nya idéer. Gisela Knuts valdes till ordförande i vintras och betecknar tiden hittills som en intressant resa, där hon följt med samhällsdebatten från paradplats. – Under den förra regeringsperioden försämrades det politiska klimatet på ett sätt som vi i Finland kanske inte


”Universitetsvärlden är inte företagsvärlden, men för att bibehålla trovärdigheten måste vi vara professionella, på alla plan.” trodde var möjligt. Utbildningen har alltid stått högt i kurs i vårt land, men under den förra regeringsperioden kom en hel del bakslag bland annat då det gällde finansieringen av universitetsutbildningen. Ur universitetens synvinkel är det givetvis ohållbart om finansieringsmodellen kan ändras vart fjärde år, beroende på vem som sitter vid makten. Hon betecknar Åbo Akademi som särskilt utsatt. För att en så liten enhet ska klara sig krävs det en politisk vilja att bibehålla ett högklassigt universitet på svenska. Minoritetsuniversitet har inte samma underlag som större enheter, men försöker ändå upprätthålla en stor bredd i utbildning och forskning. Och den kan inte vara beroende av stiftelsefinansiering. – Basfinansieringen måste komma från staten. Avkastningen av de medel som stiftelsen förvaltar kan därefter skjutas till för att finansiera till exempel spetsforskningsenheter, vilket vi nu gör. Samtidigt vill vi sätta ribban högt när det gäller hur våra medel används. Det betyder att vi i högre grad än tidigare mäter genomslagskraften på de medel vi delar ut. Universitetsvärlden är inte företagsvärlden, men för att bibehålla trovärdigheten måste vi vara professionella, på alla plan.

Foto: Patrik Lindström 7



I N B L I C K

2 0 1 9

En rektor som vill se människan En lång rad herrar blickar ner från konsistoriesalens väggar i Åbo Akademis huvudbyggnad. Porträttens kompositioner är traditionella, minerna allvarliga, stämningen dämpad. Om några år kommer porträttraden att kompletteras med bilden av den första kvinnan på rektorsposten. Hur Moira von Wrights porträtt kommer att se ut vet ingen ännu. Men en sak är lätt att förutspå: den som får i uppdrag att föreviga von Wright kommer att bli utmanad att tänka bortom enkla etiketter som kvinna – man, humanist – naturvetare, ny – gammal. >>>

29


I N B L I C K

2 0 1 9

Text: Sanna-Maria Sarelius Foto: Juha-Pekka Palmulaakso • Jaska Poikonen

oira von Wright tar emot i rektorsrummet i Åbo Akademis huvudbyggnad, även kallad FÄ-huset (kort för Förvaltningsämbetshuset). Ett imponerande och vackert rum som dock småningom ska ersättas av en miljö närmare campus kärna när rektorskansliet flyttar till Humanisticum. – Vem är du, inleder hon med.

Miljöer där nytt skapas

Frågan är beskrivande. Moira von Wright är intresserad av människan, men ingen större anhängare av det sedvanliga sättet att presentera sig själv via sina prestationer; utbildning, position, familjeförhållanden. Hon utmanar benägenheten att dela in människor i fack enligt förutfattade uppfattningar.

”För den akademiska kunskapsutvecklingen är seminariekulturen ytterst viktig.”

Intresset för frågeställningen om vad eller vem går tillbaka till von Wrights forskning. Att å ena sidan som växande människa bli en del av ett system genom att lära sig traditioner, språk och kultur, och å andra sidan som ny människa i världen få komma med något eget, hitta på något nytt. Resonemanget hänger ihop, förklarar hon: – Hur vi tänker kring människor påverkar de möjligheter vi ger dem att skapa något nytt. Von Wright ger ett intryck av att vara samtidigt kvick i repliken och begrundande, öppen för nytänk men mån om att bevara traditioner. Sig själv beskriver hon som en hårt arbetande person som har det akademiska som yrke och fritidsintresse.

Tanken går vidare till en diskussion om att skapa akademiska miljöer där nytt kan skapas, i tillägg till att föra traditionerna vidare. – Det är en av de viktigaste uppgifterna för mig som rektor: att hantera rummet så att det blir bra. Jag har främst forskat i lärarens roll, men som chef och ledare måste man också ha det i åtanke.

Man kan inte bara komma och in och knäppa med fingrarna, utan man ska ha beredskap för något nytt att hända, säger hon. ”Vem en annan människa är, det visar hon i tal och handling.” Orden är filosofen Hannah Arendts och Moira von Wright undertecknar påståendet. – Ser jag en annan som ett vad, som ska uppfylla mina förväntningar, eller ser jag personen som en någon? Vi visar vem vi är i våra möten med andra. I vissa situationer kan du träda fram, andra tillåter det inte.

På samma sätt bidrar situationen till människans möjlighet att delta och växa, påpekar von Wright. – Därför är det viktigt att vi som universitet blir bättre på att skapa tillåtande miljöer.

Möten och människor Valet av Åbo Akademis rektor är en stor händelse i Svenskfinland och en fråga som intresserar också utanför de akademiska kretsarna. För många var Moira von Wright, som varit yrkesverksam i Sverige, Norge och England de senaste tjugosex åren, ett oväntat val. Hon föddes i Helsingfors men gick i skola i Åbo och bodde då ett stenkast från sitt nuvarande arbetsrum. Frågan om hon känner sig som en outsider eller insider på akademin berör henne inte. – Jag tänker inte så om mig själv. Jag tänker på mig själv som en som är på väg. Men det jag kan säga är att jag har blivit välkomnad. Det som förvånar mig är att trots att jag aldrig har studerat eller arbetat vid Åbo Akademi, känns allt så oerhört bekant för mig. Någonting får mig att känna mig hemma här. Miljöer, människor, möten - det har alltid varit viktigt för von Wright. Skvaller om vem som är släkt med vem och vem man har varit gift med intresserar inte, över huvud taget. Oslo, Cambridge, Stockholm, nämner hon som definierande akademiska livsskeden. – Egentligen är det ju de människor jag har känt där och de möten jag har haft på de platserna som varit viktiga, konstaterar hon.

>>>


”Det är dags att formulera en ny berättelse om det svenska i Finland”

11


I N B L I C K

2 0 1 9

>>> Von Wright har före Åbo Akademi bland annat varit professor och prorektor vid Örebro universitet, biträdande professor i pedagogik vid Oslo universitet, forskare vid Cambridge och rektor för Södertörns högskola. De senaste åren har hon varit professor inom området Människan i välfärdssamhället vid Ersta Sköndal Bräcke högskola. Sin forskning beskriver hon som socialfilosofi snarare än pedagogik. Att det ursprungligen blev studier i pedagogik handlade mest om en slump. Hon sökte in till den finska lärarutbildningen vid Helsingfors universitet – och antogs, till sin stora förvåning. – Det var som att komma till en ny planet, ett nytt land. Jag fick jobba hårt för att lära mig den finska kulturen, med allt från barnsånger och litteratur. Efter tolv år som grundskolelärare ville jag gå vidare, trots att jag älskade mina elever. Så jag blev forskare och ledare i stället, konstaterar hon. Universitetet är i von Wrights tankevärld platsen som möjliggör både utbildning och bildning, tack vare den nära kopplingen mellan högre utbildning och forskning. Utbildningen är byggd på vetenskaplig grund, samtidigt som forskningen är nära knuten till samhället och låter sig inspireras av det. – Jag ser på universitetet som ett laboratorium där man plockar in världen, eller delar av den, och studerar den. Det vi håller på med här är inte den riktiga världen, utan snarare ett gemensamt utforskande av världen.

Lärandets verktyg ändras, processen är den samma Idag diskuteras frågor om undervisning och lärande flitigt. Teknologin har

möjliggjort nya sätt att kommunicera, anammandet av verktygen har skett snabbt och nya vetenskapliga rön om hur vi bäst lär oss duggar tätt. Moira von Wright har noterat att det digitala betonas i dag, trots att de grundläggande lärprocesserna är tämligen lika över tid. I alla tider har människan anammat nya verktyg och andra har fallit i glömska, påminner hon, och nämner övergången från räknesticka till kalkylator som exempel. Distansstudierna har ökat. För den akademiska kunskapsutvecklingen är seminariekulturen dock ytterst viktig, anser von Wright. Att tillsammans samlas kring en fråga, studera den, dissekera den och diskutera den är en grundläggande del av bildningstraditionen i universiteten. – Vi ska ha ett fungerande och tidsenligt campus med bra biblioteksservice och digitala lärmiljöer men vi tror också att den mellanmänskliga kommunikationen är väsentlig för bildningen. De studerande ska ha tillgång till sina lärare och det korta avståndet mellan studerande och personal är en av Åbo Akademis absoluta styrkor.

Utan svenskan inget Åbo Akademi För tillfället arbetar Åbo Akademi på sin strategi för de kommande fem åren. Hela organisationen har varit delaktig processen, som är på slutrakan. För von Wright är diskussionen viktigare än slutresultatet. En viktig aspekt i strategin är språkets roll i framtiden. Hur försvarar man svenskan i en internationell akademisk värld? – Svenskan har en central roll, särskilt då man beaktar Åbo Akademis kulturbärande funktion. Ämnen såsom folkloristik, religion och historia är

väldigt viktiga för att de återskapar vår berättelse hela tiden. Inom lärarutbildningen är den helt väsentlig, för att vara en bra lärare måste man behärska det egna språket. Och det gäller även andra professioner, såsom inom vården. Man ska kunna leva och dö på svenska i Finland. Den dag vi inte har svenskan, finns Åbo Akademi inte, säger hon. – Jag tänker mig Åbo Akademi som en riktning, som något som visserligen bygger på historien, men som ska vara med och bidra till både nuet och framtiden. Moira von Wright har funderat på svenskans roll överlag i Finland och där anser hon att den bevarande rollen i samhället inte enbart kan överlåtas till universitetet. – Vi behöver använda vår fantasi och formulera en ny berättelse om oss själva och om det svenska i Finland, och därmed kanske ett nytt narrativ även för Åbo Akademi. I den rymliga rektorsväskan i mörkbrunt läder finns alltid en vit scarf i en liten påse. Den fick hon av Dalai lama då han besökte Södertörns högskola. Som en påminnelse om något större, kanske. Eller som ett lyckobringande föremål som man kan känna på, skulle man behöva lite extra mod. Ändorna har nötts ut till ett myller av vita lockar, ”som jultomtens skägg”, säger hon och virar fransarna runt ansiktet med ett skratt. – Borde jag klippa av dem? Men sedan åker scarfen resolut tillbaka in i påsen och in i rektorsväskan tillsammans med en tjock hög med papper. Tal ska förberedas, böcker ska refereras, rapporter studeras.


The one and only.

Den nya Sibelius-utställningen om tonsättarens liv och musik. Öppen från 22.1.2020



I N B L I C K

2 0 1 9

Också ett anrikt arv är betjänt av nya vindar Kärnuppdraget är klart: Att förvalta ett hundraårigt arv och att garantera att allt detta finns kvar i minst hundra år till. Men studentkårens vd Susanna Häyry vill vara en modern ledare, som kavlar upp ärmarna också i andra sammanhang. >>>

15


I N B L I C K

2 0 1 9

on är ekonomie magistern som hann vara borta från Åbo Akademis studiekretsar i åtta år innan det var dags att återvända till det bekanta campuset. Sedan i våras är positionen ändå en annan än då hon senast syntes till. Nu är Susanna Häyry nämligen vd för sin gamla studentkår och i den rollen vill hon gärna vara en ledare av den moderna sorten. – Mitt ansvar är förstås att förverkliga strategier och ansvara för ekonomin, men samtidigt är jag noga med att hela tiden ha en god dialog med studerandena. Jag vill finnas nära till hands för dem och göra allt jag kan för att se till att deras vardag fungerar. Mest påtagligt syns det kanske i ansvaret som hon har för restaurangverksamheten. Det, säger hon, handlar inte bara om att maten som serveras håller hög standard och uppfyller medvetna studerandes etiska krav utan också om att överväga verksamhet och investeringar, som bär sig framåt. – Studentkåren har ett hundraårigt arv och min uppgift är att se till att det bär sig långt in i framtiden. Det är ett hedersuppdrag att förvalta den här verksamheten. Allt det här gör hon i samarbete med andra avlönade kolleger, men den här vd:n vill inte glömma bort de ungefär 5000 unga, som omfattas av alla beslut. – Det är meningsfullt att få vara med om att göra studentkåren och vår service relevant för dem. Den här arbetsgemenskapen är dynamisk och verksamheten viktig för alla de unga, som kommer att forma Finlands framtid. Hon är inte heller en vd som räds för att blåsa in lite nytänk i det gamla, eller att damma av det som kanske känns förlegat. – Det finns anrika traditioner som utgör grunden för akademins gemenskap. De är väldigt värdefulla, men vi måste också kunna titta framåt och anpassa oss till en förändrad värld, som ställer nya krav på verksamheten. Studentkåren kommer exempelvis att öppna en

lunchrestaurang i Aurum, byggnaden som är gemensam för Åbo Akademi och Åbo universitet. Det är en bra möjlighet för Studentkåren att främja samarbete.

Text: Jeanette Björkqvist Foto: Jaska Poikonen

Varför är det så bra? Därför, säger Susanna Häyry, att studietiden inte bara ska handla om prestationer och konkret service. Det är under den här etappen som centrala sociala framtidskapital byggs upp. Allt som studentkåren kan göra för att främja möten över studieeller språkgränser – det ska man göra. Det tvärvetenskapliga vid Åbo Akademi blir konkret över ett lunchbord där man möts. Samtidigt är hon medveten om att fler än förr ifrågasätter nyttan eller idén med ett kårmedlemskap.

”Studentkåren har ett hundraårigt arv och min uppgift är att se till att det bär sig långt in i framtiden. Det är ett hedersuppdrag att förvalta den här verksamheten.” – Därför måste vi vara relevanta. Ja, mitt jobb är att förvalta, men det bästa sättet att förvalta är att utveckla. Studentkåren är inget krisbolag, men det betyder inte att vi kan vila på lagrarna utan vi behöver hela tiden blicka framåt. I hennes uppdrag ingår inte sådant som välmående eller studerandenas framtidsutsikter. Det är bara det att Susanna Häyry är intresserad också av de frågorna. Genom sin närvaro och genom att hålla låg tröskel hoppas hon därför på att också kunna inspirera och stödja de unga, som kanske behöver henne. – Framtidens arbetsliv finns här, i dagens studerande. Vår uppgift är att hjälpa dem att behålla den framåtblickande iver och det engagemang, som de har.


I N B L I C K

2 0 1 8

17



I N B L I C K

2 0 1 9

MÅL: DEMOKRATISERA FRAMTIDENS DEMOKRATI Under de drygt hundra år som gått sedan den allmänna rösträtten infördes har det demokratiska systemet knappt förnyats. Det vill professor Kimmo Grönlund och hans spetsforskningsteam vid Åbo Akademi nu ändra på. >>>

19


I N B L I C K

2 0 1 8

”Vi behöver göra vanligt folk direkt delaktiga i det politiska beslutsfattandet, eftersom samhället har förändrats sedan den allmänna rösträtten infördes för över hundra år sedan.”


Text: Jeanette Björkqvist Illustrationer: Johanna Bruun Foto: Jaska Poikonen

ur mår demokratin? Vilken roll har de sociala medierna i populismens tillväxt? Vad vet finländare om politik? Och hur ska man i framtiden garantera att en bredare folkopinion hörs i beslutsfattandet med tanke på att valdeltagandet i Finland ligger under de nordiska ländernas genomsnitt? Det är några av de frågor, som söker sina svar i den spetsforskningsenhet som under professor Kimmo Grönlunds ledning i fyra år framåt ska grubbla över demokratins framtid. Han ser med tillförsikt fram emot forskningsperioden, där flera stora frågeställningar kring demokratins läge, både i dag och i framtiden, ska finna svar. Bland de mera banbrytande tankarna finns forskarnas plan att bygga upp och testa en så kallad demokratisk infrastruktur där den ”genomtänkta

folkopinionen” är representerad. Den skulle i olika former kunna användas inom beslutsfattande och som opinionsmätare. Inspiration och kunskap hämtar teamet via tätt samarbete med Stanford University, där professor James S. Fishkin utvecklat metoden Deliberative Polling. Förenklat handlar det om att bygga upp statistiskt representativa och slumpmässigt valda nätbaserade medborgarpaneler, där folk får ta ställning till olika frågor med betydligt mer bakgrundskunskaper än de har i traditionella opinionsundersökningar. – Hos politiker finns ofta en uppfattning om att vanligt folk är dumma. Det är de inte, men för att kunna bilda en åsikt borde folket ha tillgång till samma information som politiker har. Idén med medborgarpanelerna skulle vara att de faktiskt förses med mångsidig information innan de via diskussioner bildar sin åsikt. Föropinionsmätningar och folkomröstningar i all ära, men de kan ge felaktiga resultat beroende på hur frågeställningen görs och hur komplicerat temat är, menar Kimmo Grönlund. Som ett exempel nämner han den opinionsmätning som gjordes för några år sedan, då Reservistförbundet bad finländarna ta ställning till vilken jaktplansmodell Finland borde välja. Det kan finländarna säkert ha en åsikt om, men gemene man eller kvinna kan knappast anses vara så insatt i militärteknik att åsikten bygger på en verklig kunskap.

haft en annan utgång ifall britterna verkligen hade vetat vad de tar ställning till. De finländska forskarna vill också testa medborgarpanelen som en del av det politiska beslutsfattandet, exempelvis i samband med medborgarinitiativ som avancerar till riksdagsbehandling. I de diskussioner Grönlund fört med politiker verkar idén få stöd. Enligt honom kan de folkvalda många gånger vara osäkra på vad ett medborgarinitiativ egentligen representerar. Då kunde de rådfråga en medborgarpanel. Allting skulle också handla om öppenhet: Medborgarpanelerna skulle vara tillgängliga för hela forskningsgemenskapen, och i förlängningen kunde man också samarbeta med medierna. – Skillnaden mellan vår metod och kommersiella opinionsföretag skulle vara att vi inte är ute efter att göra vinst, utan endast täcka våra kostnader. Trots att just Åbo Akademi i mindre skala testat motsvarande upplägg, bland annat då man undersökte folkets inställning till det svenska språket för några år sedan, så är man nu ute efter den stora, nationella scenen.

>>>

Som ett annat exempel nämner han Brexit-omröstningen, som kanske hade

21


”Hos politiker finns ofta en uppfattning om att vanligt folk är dumma. Det är de inte, men för att kunna bilda en åsikt borde folket ha tillgång till samma information som politiker har.” – Om vi betänker demokratins framtid så behöver vi nya innovationer. Vi behöver göra vanligt folk direkt delaktiga i det politiska beslutsfattandet, eftersom samhället har förändrats sedan den allmänna rösträtten infördes för över hundra år sedan. Inte så att Grönlund är djupt oroad över demokratins läge i Finland, eller Norden. Men han är oroad över att valdeltagandet i Finland är lägre än i de övriga nordiska länderna och att populistströmmarna frodas också hos oss. Någonstans, säger han, har det uppstått ett glapp, där växande skaror väljer att

inte göra sig hörda i politiska val. Här kan populister också hitta anhängare med sina väldigt förenklade budskap. – Det finns mycket i den finländska politiska kulturen som gör att folk inte deltar, bland annat för att det är så oklart hur ens röst påverkar regeringsmakten. Se bara på Centern, som var valets stora förlorare och nu sitter i regeringen. Allmän och lika rösträtt var en bra innovation, men nu måste vi försöka hitta ett sätt som gör att dagens människor känner sig mer delaktiga i det demokratiska systemet.

Spetsforskningssatsning 2019-2023 Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut utsåg i januari 2019 fyra nya spetsenheter vid Åbo Akademi. Forskningsenheterna får ett årligt anslag på 250 000 euro per enhet och dessutom riktas 250 000 euro årligen till att stödja annan spetsforskning enligt aktuella behov. De fyra forskningsgrupperna som har spetsenhetsstatus under perioden 1.3.2019-28.2.2023 är: • Professor Kimmo Grönlund: The Future of Democracy – Center of Excellence in Public Opinion Research (FutuDem). Under fyra år kartlägger forskarna demokratins tillstånd i världen och testar hur deltagardemokratiska modeller, särskilt samtalsdemokrati, fungerar i praktiken. • Professor Cecilia Sahlgren: Center of Excellence in Cellular Mechanostasis (CellMech) • Professor Ronald Österbacka: Center of Excellence in Bioelectronic Activation of Cell Functions (BACE) • Professor Jan Saarela: Demographic change and ethnolinguistic identity in an intergenerational perspective: The Swedish‐speaking population in Finland (DemSwed)


I N B L I C K

2 0 1 9

23


>>>


I N B L I C K

2 0 1 9

KAN ETT HJÄRTA LÄKA SIG SJÄLVT? Alla levande organismer har en förmåga att reparera sin egen vävnad. En ödla som tappat sin svans kan skapa en ny, men hos människan är förmågan att återskapa sig själv inte lika utvecklad. För professorn i cellbiologi Cecilia Sahlgren är ett hjärta som läker sig självt inte en utopi, utan en av många möjliga framtida tillämpningar av forskningen som bedrivs inom projektet CellMech.

25


I N B L I C K

2 0 1 9

Text: Sanna-Maria Sarelius Foto: SimeliusSimelius • Heikki Räisänen

ellMech är en av fyra interna spetsenheter inom Åbo Akademi. Projektet leds av professorn i cellbiologi, Cecilia Sahlgren. De omkring femtio forskarna i CellMech studerar hur celler reagerar på mekanisk belastning och hur man kan styra signaleringen mellan cellerna och cellernas funktioner. Kan man genom att styra signalerna mellan cellerna hämma cancercellers tillväxt? Kan vi i framtiden styra tillväxten av blodkärl och vävnader så att det bildas nya, friska vävnader i stället för skadade? Sahlgrens egna forskning fokuserar på förändringar i blodkärl. – Vi vet att många av våra blodkärlssjukdomar beror på förändringar i blodtrycket. Cellerna svarar på den mekaniska påfrestningen med genetiska förändringar och proteinförändringar. Ifall svaret inte leder till förbättring, så uppstår strukturella missbildningar och i längden håller vävnaden inte, förklarar hon. Trots att Sahlgren är noga med att påpeka att hennes forskningsteam ägnar sig åt grundforskning, får hon ofta svara på frågor om den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten. Ett stort potentiellt tillämpningsområde är hjärt- och blodkärlssjukdomar, som ligger bakom en tredjedel av alla dödsfall i världen. En bypass-operation går ut på att man tar ett blodkärl från ett annat ställe på kroppen, syr fast det i hjärtats blodomlopp och styr blodflödet förbi de förträngda partierna i hjärtat. – Tänk om man i stället kunde få kroppen att ersätta den förstörda vävnaden med ny, frisk vävnad som den själv producerat? Tillsammans med samarbetspartners siktar hennes team också på att kunna skapa ett biodegraderbart och biokom-

patibelt material som kunde sättas in i den skadade vävnaden och som skulle instruera kroppen att skapa ny vävnad. Materialet finns redan, men att få det att dirigera kroppen att skapa ny vävnad är utmanande. Sahlgren jämför det med att tejpa fast två trädgårdsslangar. – Du får en tub, men ökar du på trycket så håller tuben inte. Det beror på att instruktionerna man gett till vävnaden inte är de rätta och den vävnad som bildas är försvagad. Alla levande organismer har en förmåga att regenerera eller återskapa sin egen vävnad. En salamander kan återskapa en ny ögonlins och kapar man av foten

”Tänk om man i stället kunde få kroppen att ersätta den förstörda vävnaden med ny, frisk vävnad som den själv producerat?” på ödlan så växer det fram en ny. Hos människan är förmågan att återskapa sig själv inte lika utvecklad, men då ett sår läker normalt handlar det om samma sak - att skapa ny vävnad. Att utveckla ett nytt organ är inte så långsökt som det låter, påpekar Sahlgren. Kroppen har trots allt redan en gång gjort det, i fosterstadiet. – För oss handlar det om att hitta de rätta byggklossarna och de molekylära instruktionerna för att kroppen ska

kunna bygga ny vävnad och i förlängningen hela organ. Sahlgrens forskningsgrupp har ett tätt samarbete med en annan intern spetsenhet, BACE, ledd av professor Ronald Österbacka. BACE utvecklar en bioelektronisk plattform för att aktivera cellsignalering enligt önskan och därmed styra cellernas funktion. – Tillämpningen är att stimulera cellerna att reparera hjärtat och skadade blodkärl. Samarbetet med mig krävs för att de skall förstå vilka signaler de skall aktivera och när, grundläggande kunskaper inom cellbiologi, förklarar Sahlgren.

Att tyda ritningarna Hon talar om att tyda ritningarna för kroppen. Ritningarna är vårt DNA. DNA är vårt genetiska material och kodar för de proteiner, de aktörer som behövs för regenerationsprocessen. Utmaningen gillar i att koda dessa ritningar. En gen av DNA avkodas och bygger ett eller flera proteiner. Men vad är det som avgör när och hur avkodningsprocessen inleds? Vilka är de signaler som styr processen? Interaktionen mellan celler spelar en avgörande roll. Det är denna cellulära kommunikation som instruerar kroppen att bygga ny vävnad och till och med nya organ. Utmaningen är att det finns enorma mängder olika signalsubstanser och varje substans framkallar olika reaktioner i olika celler, beroende bland annat på var i kroppen substansen finns och hur den förmedlas. – Ingenting är statiskt och inget fungerar i isolation, utan allt hänger ihop. Det är som ett enormt bygge med många olika projekt som pågår samtidigt och beroende av varandra, säger Sahlgren. Här kommer vi in på modifieringen av DNA. Eftersom man identifierat många ärftliga sjukdomars ”plats” i

>>>


27


”Frågan är inte om genetisk modifiering kommer att vara ett sätt att bekämpa sjukdomar i framtiden, utan när.”


>>> DNA, är frestelsen stor att helt enkelt avlägsna den delen av DNA. Att påverka DNA är lätt med en teknologi som kallas CRISPR*. De kinesiska tvillingarna Lulu och Nana är ett omtalat exempel på detta, berättar Sahlgren. – Båda föräldrarna hade hiv. Man tog moderns äggceller och avlägsnade genetiskt en receptor som möjliggör att hiv sprids och babyna föddes friska. Ett olagligt och etiskt förkastligt experiment, konstaterar hon. Men faktum kvarstår: teknologin finns och den är tillgänglig. Med hjälp av CRISPR kan vem som helst idag saxa i sitt DNA. CRISPR-paket kan beställas hem och instruktionerna hittas på Youtube. Riskerna är uppenbara – vad händer i systemet när man avlägsnar en bit av den? – Om vi känner till människans genom till 100 procent så ligger kunskapen om hur generna styrs på under 1 procent. I Sahlgrens labb används CRISPR hela tiden som ett verktyg. Frågan är inte om genetisk modifiering kommer att vara ett sätt att bekämpa sjukdomar i framtiden, utan när. Mer information behövs om hur generna påverkar varandra och vad som händer om man tar bort en del av DNA-koden. – Det är inte svårt att saxa men det kräver att du vet exakt vad som ska tas bort och vad som ska läggas till. En gen har inte bara en funktion, utan tusen och en uppgifter. Enligt Sahlgren spelar hon och hennes forskare upp evolutionens band baklänges för att få svar på frågan om hur kroppen, och allt liv, har utvecklats. Medicinen har fokuserat på att ta itu med symptomen men det finns en mo-

I N B L I C K

lekylär orsak till att sjukdomen uppstår, och till att kroppen läker eller inte gör det. Cellens funktion avgör vävnadens funktion och organets funktion, förklarar Sahlgren med en samhällsvetenskaplig metafor: – Vävnaden är som ett samhälle och cellerna är som människorna. Kommunikationen avgör hur människorna bygger ett samhälle och på samma sätt avgör cellkommunikationen hur vävnaden konstrueras.

Drottningen av extern finansiering ”Sahlgren” står det på pipetterna i laboratoriet, men namnet syftar inte på forskaren utan på hennes labb. Sahlgren har ett forskningsteam på 22 personer men för forskningsledaren går majoriteten av arbetstiden till att garantera verksamheten och ansöka om fortsatt finansiering. – Ensam kommer man ingen vart, det krävs många människor för att bedriva den här typens grundforskning. Det är därför biovetenskaper är så dyra. Ska man dessutom ha djurförsök så är det som att ha folk på hotell, det kostar femtio euro per dag per djur och ofta tar ett försök 2-3 månader, konstaterar hon. Under de senaste åren har Sahlgrens namn figurerat ofta i sammanhang då stora vetenskapsbidrag har delats ut. Sedan hon återvände till Åbo Akademi år 2016 har hennes projekt beviljats närmare 4 miljoner euro i extern finansiering från Finlands Akademi, EU:s vetenskapsfond ERC, Jane och Aatos Erkkos stiftelse. Mindre finansiering

CellMech Åbo Akademis spetsforskning inom projektet CellMech undersöker hur mekanisk belastning påverkar cellers och vävnaders funktioner. Spetsenhetens direktör är Cecilia Sahlgren och de övriga forskningsledarna är Lea Sistonen, John Eriksson, Diana Toivola, Annika Meinander och Guillaume Jacquemet. Omkring 50 forskare jobbar inom centret. Stiftelsen för Åbo Akademi har beviljat centret fyraårig finansiering 2019-2023 för sammanlagt 1 miljon euro.

2 0 1 9

från olika stiftelser utgör även en viktig del av finansieringen. Ett 2 miljoner euros stöd från EU:s vetenskapsfond ERC är det största stödet som någonsin beviljats en enskild forskare vid Åbo Akademi. Det ERC-finansierade projektet lade grunden till spetsenheten CellMech. Man kunde lätt tro att Sahlgren gått från klarhet till klarhet på sin forskarbana, men hon har även upplevt frustration över bristande finansiering och avsaknaden av karriärmöjligheter. Efter sin doktorsavhandling fick Sahlgren avslag av Finlands Akademi och flyttade till Karolinska Institutet i Sverige för att forska. Efter en treårig post doc-anställning vid Karolinska institutet återvände hon till Åbo Akademi och Turku Bioscience för att forska i cellsignalering inom cancer. Efter fyra år i Åbo sökte hon år 2013 en tenure track-professur vid det tekniska universitetet i Eindhoven och flyttade till Holland. När John Erikssons professur i cellbiologi vid Åbo Akademi lediganslogs år 2016 sökte hon jobbet, och fick det. –Jag fick också behålla min professur i Eindhoven och är nu deltidsanställd som professor i Eindhoven, vilket är viktigt för mig professionellt men ur tidshanteringssynvinkel kanske inte helt klokt, skrattar hon. Kvar i Eindhoven finns en liten grupp doktorander och viktiga nätverk. – Jag har alltid älskat forskning, lekandet i det. Om det inte är roligt så är jobbet så oerhört tungt. Jag är ingen karriärraket och kan inte driva mig själv genom att klättra på karriärstegen. Frågorna driver mig - att jag får ställa frågor om livets mysterium och kanske förstå någon liten bit. *CRISPR är en förkortning av det engelska namnet Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats som betyder ungefär grupperade och jämnt utspridda korta palindromiska repeterade sekvenser. Tekniken kan användas för att byta ut enstaka baspar i arvsmassan för att till exempel korrigera en sjukdomsgen. Den kan också användas för att skapa en mutation på en förutbestämd plats i arvsmassan så att proteinproduktionen från en viss gen stängs av eller föra in en gen på en bestämd plats i arvsmassan.

29


I N B L I C K

2 0 1 9

Unna Toropainen och Ulrika Grägg.


ETT HUS FULLT AV MUSIK Sibeliusmuseum smider planer för framtiden

Under det gångna året har Sibeliusmuseum utarbetat en ny strategi, fått en ny visuell identitet och breddat verksamheten. Utvecklandet av Finlands mångsidigaste musikmuseum slutar inte där. För Stiftelsen för Åbo Akademi är Sibeliusmuseum en unik möjlighet. Museichef Ulrika Grägg berättar varför. >>> 31


Text: Sanna-Maria Sarelius Foto: Heikki Räisänen

januari 2019 överlät Åbo Akademi Sibeliusmuseum till Stiftelsen för Åbo Akademi. Från att ha administrativt hört till Åbo Akademi är museet nu en del av stiftelsens museala helhet, där de övriga delarna är konstnärshemmet Casa Haartman och hemmuseet Ett hem. En gemensam strategiprocess genomfördes för museerna och den museala helheten döptes till 3 museer. Tanken är att museerna i fortsättningen drar nytta av gemensam marknadsföring och försäljning. För grupper kan ett besök på museerna paketeras till intressanta helheter, kombinerat med lunch eller kaffe på någon av de tjusiga restaurangerna längs Biskopsgatan. Att betrakta 3 museers personal som en helhet skapar synergi och ger nya samarbetsmöjligheter museerna emellan. – Det har varit ett annorlunda och händelserikt år, säger Ulrika Grägg som är museichef för de tre museerna. Ett hem, beläget på Biskopsgatan liksom Sibeliusmuseum, stängde i början av året för en omfattande renovering (läs mer på sidan 38). I november var det Casa Haartmans tur. Grunden i Axel och Hedvig Haartmans hem, uppfört år 1925 i Nådendals centrum, ska förstärkas. På våren inleddes dessutom upprustandet av den haartmanska trädgården med trädfällning och

nyplantering av träd och en samling av historiska lökväxter i samarbete med naturresurscentret LUKE. I Sibeliusmuseum har man hela året jobbat med att sänka tröskeln och hitta ny publik, bland annat genom att öppna upp innergården för allmänheten och genom en ny konsertserie för elektronisk musik. Man har också funderat på profileringen av museet – för vem finns museet till och vad vill man bli i framtiden?

Museum, konsertsal, musikhus? Ett museum med konsertverksamhet. En konsertsal med utställningar. En trist betongbunker. En arkitektonisk pärla. En doldis på museifältet. Det finns många åsikter om Sibeliusmuseum, och det är inte nödvändigtvis en negativ sak, tycker Ulrika Grägg. Mera oroväckande är att många åbobor inte alls tycks känna till museet, trots det centrala läget och en historia på över femtio år. Det vill man nu ändra på. – För mig är Sibeliusmuseum en av Åbos finaste arkitektoniska verk och helt unikt, säger arkitekt Pia Sabelström. Hon planerade inredningen till museets innergård, som länge stått outnyttjad och som sommaren 2019 öppnades för allmänheten. Man rustade upp den karga gården, byggde en bryggliknande träkonstruktion över stenpartierna och försåg bryggan med sköna sittpuffar, grönväxter och parasoll. Under sommarmånaderna ordnades kvälls-

konserter med elektronisk musik i den lilla stadsoasen som döptes till Sibbe Atrium. – Vi kommer att fortsätta utveckla konceptet och det ska också bli möjligt att hyra innergården. Det breddar publikens användningsmöjligheter av museet, säger Ulrika Grägg som ser Sibeliusmuseum som mycket mer än ett konsert- och utställningsutrymme. Ett annat exempel på nytänk inom verksamheten är museiambassadörsprogrammet, som förvisso är gemensamt för de tre museerna men som av naturliga skäl koncentrerats till Sibeliusmuseum. Till hösten, då den traditionella onsdagskonsertserien startade, förnyade man såväl museets logo, webbplats som namnet på konsertserien. Sibbe Live! är det nya namnet på konsertserien som bjudit på överraskande musikmöten ända sedan museet öppnade i den nuvarande byggnaden år 1968. Numera finns konsertbiljetterna att köpa även på webben, vilket underlättar förhandsmarknadsföringen av konserterna. – Konsertverksamheten har sedan länge varit en synlig och central del av Sibeliusmuseums verksamhet. Vi vill erbjuda genreöverskridande musikupplevelser åt publiken, men med en låg tröskel: de cirka en timme långa konserterna är lämpliga för alla musikvänner. Att ha biljetterna till salu på nätet är någonting som länge önskats av våra kunder och vi är väldigt glada över att chansen nu finns, säger museipedagog Unna Toropainen som ansvarar för konsertserien.


I N B L I C K

Fokus på framtiden Museichef Ulrika Grägg ser en stor potential i Sibeliusmuseum. I hennes vision är Sibeliusmuseum ett besöksmål som lockar besökare från när och fjärran. – Vi finns på den vackraste gatan i Åbo och vi har evenemang för både barn och vuxna. Biskopsgatan stänger klockan 17 men personligen skulle jag gärna se att Sibeliusmuseum blir stället man går till på kvällen och att vi bidrar till att skapa liv i området kring campus. I planerna finns att förbättra museets synlighet utåt samt renovera entrén. I januari 2020 öppnar den nya utställ-

ningen Sibelius – The one and only, som berättar om tonsättarens liv och musik. – Sibelius kommer alltid att ha sin plats på museet, men kanske inte alltid den mest framträdande för vi har så mycket annat musikrelaterat material och andra namn som vi gärna visar upp, konstaterar Ulrika Grägg. Att göra Sibeliusmuseum mer tillgängligt på alla plan är viktigt också med tanke på Stiftelsens för Åbo Akademi målsättningar. Stiftelsen har i flera år arbetat med att öka transparensen i sin verksamhet, till exempel via aktiv kommunikation och genom att ordna öppet hus i sina fastigheter med jämna mellanrum. Trots att största delen av

2 0 1 9

stiftelsens verksamhet går ut på att stöda forskning och utbildning vid Åbo Akademi, är museerna de platser där den stora allmänheten har möjlighet att komma i kontakt med stiftelsen. – Eftersom både Ett hem och Casa Haartman är extremt sköra miljöer med begränsad kapacitet att ta emot besökare, är Sibeliusmuseum en unik chans för oss att knyta nya kontakter på ett bredare plan. Om året 2019 var förnyelsernas år på Sibeliusmuseum, kommer man under året 2020 att fokusera särskilt på barn och unga – framtidens museibesökare.

Museiambassadörerna är med och utvecklar verksamheten Våren 2019 gjorde Stiftelsen för Åbo Akademi ett upprop. Konst-, musik- och arkitekturintresserade frivilliga i alla åldrar fick anmäla sitt intresse till att bli museiambassadörer för stiftelsens museer. Man fick in 128 anmälningar. Aatu Pyy är museiassistent vid Sibeliusmuseum och koordinerar ambassadörsprogrammet. För museet, och för Stiftelsen för Åbo Akademi, är nätverket en viktig kontaktyta och en kanal för direkt respons. Idag ställs allt mer krav på museer och ambassadörsprogrammet är ett sätt att ta pulsen på museibesökarna. – Vi vill utveckla verksamheten så att den svarar på de förväntningar människor har på museer idag, säger Pyy.

Aatu Pyy

Ambassadörerna har fått ta del av testguidningar, workshops, infomöten, föreläsningar, en kulturpicknick och en utflykt till Casa Haartman. I gengäld har stiftelsen fått värdefull feedback på sina museala tjänster. – Det är bra att vi får direkt respons från dem som har ett genuint intresse för museer, konstaterar Pyy.

33


UTAN HISTORIA INGEN FRAMTID >>>


I N B L I C K

2 0 1 9

Anna Pulkkis

35


Text: Jeanette Björkqvist • Foto: Jaska Poikonen, Heikki Räisänen

ibeliusmuseums arkiv inrymmer över 1 500 hyllmeter musikhistoria. Men namnet till trots handlar varken arkivet eller museet endast om Jean Sibelius. Snarare faktiskt tvärtom. Visst är de delar av både museiverksamheten och arkivmaterialet som omfattar Jean Sibelius produktion betydande, men i den modernistiska 60-talsbyggnaden på Biskopsgatan 17 finns också Finlands mångsidigaste musikmuseum. Och vår musikhistoria handlar om väldigt mycket mer än Jean Sibelius. Namnet på platsen kan vara vilseledande för den som inte är insatt, säger arkivets amanuens Sanna Linjama-Mannermaa. – Här i våra utrymmen finns ett av de största musikarkiven i landet. Sammanlagt har vi 1 500 hyllmeter arkivmaterial och det är faktiskt bara en bråkdel som handlar om Jean Sibelius.

Just nu forskas det exempelvis i landets kvinnliga kompositörer och andra musikhistoriskt betydande personer, som har sina egna utrymmen i arkivet. För här finns allehanda historiskt textoch bildmaterial om allting från olika musikstilar och musikföreningar till dokumentation om enskilda musiker. Och ja, det kan fortfarande finnas oupptäckta skatter i de samlingar, som Sanna Linjama-Mannermaa påpekar att utgör en viktig del av den grund Finlands musikliv står på. Arkivet är en skattkammare för musikhistoriker men är öppet för vem som helst och används flitigt av bland annat musiker, skivbolag och musikfestspel. Att digitalisera materialet är ett led i arbetet att öka tillgängligheten. – Allt som digitaliseras nu kommer att läggas ut på nätet, och redan nu kan man via sökportalen Finna ta del av materialet. Hela arkivet kommer troligtvis aldrig att kunna digitaliseras i sin helhet men vi siktar på att det mest efterfrågade materialet kommer att vara tillgängligt via nätet, säger Sanna Linjama-Mannermaa.

Sibelius ger namn åt samlingarna Grunden för de här musikhistoriska samlingarna lades år 1926 då Otto Andersson blev den första professorn i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi. I anslutning till seminariebiblioteket började han på eget initiativ samla musikvetenskapligt och -historiskt material bestående av bland annat noter, instrument, brev och bilder. Småningom namngavs materialet till ”de musikhistoriska samlingarna vid Åbo Akademi” och som sådana var de kända ända fram till 1949, då namnet med Jean Sibelius samtycke ändrades till Sibeliusmuseum. Att det blev så har säkert en förklaring i att Andersson och Sibelius hade en god kontakt med varandra. Det var också en orsak till att alldeles unikt material om och av Jean Sibelius hamnade i Åboarkivet. Annat har kommit andra vägar.

Sanna Linjama-Mannermaa


I N B L I C K

2 0 1 9

”Bland pärlorna finns också Otto Anderssons något kaotiska anteckningar kring ett manuskript, som var tänkt att bli en biografi om Sibelius.” På 1930-talet sålde exempelvis Adolf Paul ett manuskript till arkivet. Det visade sig vara ett i stort sett bortglömt verk – ”Lovisatrion” – som Sibelius skrivit då han bara var drygt tjugo år gammal. Då Åbo hösten 1950 skulle fira hans 85-årsdag var tanken att uppföra verket i samband med festligheterna, som var tänkta att sändas på radio. Det gick Sibelius inte med på, berättar forskaren Anna Pulkkis, en av dem som arbetar med det också i internationella mått mätt unika projektet Jean Sibelius Works (JSW). – Då han slutligen fått se manuskriptet gick han med på att verket fick uppföras på en konsert, men inte i radion. Det här beslutet föregicks av

en intensiv brevväxling mellan honom och den tillförordnade amanuensen Alfhild Forslin. Sibelius brev till Forslin är en del av det material, som finns bevarat i Sibeliusmuseums arkiv. Anna Pulkkis är välbekant med både breven och andra dokument, som handlar om nationalkompositören. Bland pärlorna som hittas i källaren på Biskopsgatan 17 finns också Otto Anderssons något kaotiska anteckningar kring ett manuskript, som var tänkt att bli en biografi om Sibelius. – Han intervjuade Sibelius mellan åren 1939 och 1955 och fick också åtminstone manuskriptet till den sjätte symfo-

nin. Biografin blev aldrig klar, men allt material finns bevarat. Däremot är projektet JSW ännu på hälft. Forskarna har sedan 1996 arbetat med att sammanställa en komplett kritisk utgåva av Jean Sibelius verk. Nu är man uppe i del 31 av de planerade 60 volymerna, som småningom ska färdigställas. – Forskningen vi gör är väldigt grundlig. Vi går till ursprungskällorna och förlitar oss inte på biografier eller andra tolkningar. I det här arbetet har Sibeliusmuseums alldeles unika samlingar en central roll.

• Sibeliusmuseum är Finlands mångsidigaste musikmuseum. Woldemar Baeckmans museibyggnad är en av de mer originella skapelserna i 1960-talets modernism. • Av museets cirka 2000 instrument är ett urval traditionella instrument och konstmusikinstrument från olika håll i världen utställda. Sibelius livsverk har ett eget utrymme. • I museets arkiv finns förutom Jean Sibelius-samlingen en omfattande samling av annat musikrelaterat material, bl.a. noter, fotografier och inspelningar. 37


NÄR ETT HEM RENOVERAS Alla som varit med om en renovering hemma vet att det är omständligt, besvärligt, smutsigt och svårt att förutse. När museet Ett hem skulle renoveras var man medveten om att utmaningarna var många. Bara att packa in och flytta hundratals museiföremål och konstverk krävde många slags specialkunnande. Ett år efter att man inledde processen står museet snart redo att ta emot gäster.


I N B L I C K

2 0 1 9

Text: Sanna-Maria Sarelius Foto: Jaska Poikonen

lfred och Hélène Jacobssons hem har fungerat som museum sedan 1965 i den nuvarande byggnaden på Biskopsgatan 14. Huset är byggt på 1800-talet, men paret Jacobssons egentliga hem fanns i ett stenpalats med 22 rum på Tavastgatan 30. Den byggnaden revs på 50-talet, efter att ha fungerat som ett hemmuseum i omkring tjugo år.

ursprungliga hemmet och konstaterat att de finaste rummen i paret Jacobssons hem hade parkett, berättar museiamanuens Anni Mannevaara.

Fyrahundra lådor med små föremål Innan man kom så långt att man kunde börja byta ut golvet måste dock hela museet tömmas och allt lösöre skyddas, packas in och flyttas till ett lager. Siff-

Våren 2018 insåg man att huset på Biskopsgatan står inför en stor renovering. De bärande stockarna Anni Mannevaara som huset står på hade murknat och golvet måste göras om, helt och hållet. När man renoverar en museal fastighet finns det många saker att beakta. – Utgångspunkten är att man gör så få ingrepp som möjligt, men ändå är det alltid en kompromiss, konstaterar museichef Ulrika Grägg vid Stiftelsen för Åbo Akademi, som driver museet. – Vi har till exempel inte försökt återskapa de gamla golven med gammalt virke utan lagt in nya trägolv. Samtidigt måste man rorna är svindlande – i huset finns till tänka på att museet är en arbetsplats. exempel över 100 stolar och lika många Det måste finnas ändamålsenliga rum oljemålningar. Hundra lastpallar med för personalen att vistas i, därför har vi stora föremål bars ut ur museet och installerat ett modernt kök i pausrumnär man hade packat in alla mindre met. föremål landade man på just under 400 lådor. Att flytta ett museum kräver Konsulns rum, matsalen och salongen många slags specialkunnande, förklarar har nu parkettgolv, medan de övriga Anni Mannevaara och räknar upp alla rummen har målade brädgolv. Det är som varit med i processen: en lösning som återspeglar epokens – Föremålskonservator Tarja Viitala materialval. planerade flytten. Konstkonservatorer – Vi har tittat på fotografier från det

packade in konsten. Byggnadsrestaurerare från företaget Arvonkorjaajat packade in möblerna, medan företaget Konservointipalvelu Löytö tog hand om speglar och andra krävande föremål, till exempel stora glaskupor och en klocka av Meissen-porslin. För att flytta museiföremål måste man ha expertis bland annat i hur gamla möbler sitter ihop, förklarar hon. Textilkonservatorer från företaget Tupulatäkki packade in textilierna och

gjorde bedömningar om textiliernas skick. Anni Mannevaara och museiamanuens Maria Jansén packade in de mindre föremålen. Alla föremålens dåvarande skick dokumenterades. Efter månader i förvaring måste föremålen putsas noggrant innan de kunde läggas tillbaka på sina gamla platser. Man ville också se till att inga skadliga partiklar som funnits i golvet som var angripet av röta skulle komma tillbaks till det renoverade museet. I samband

>>> 39


I N B L I C K

2 0 1 9

>>> med inflyttningen anlitade man igen sakkunniga: konservator Heidi Wirilander putsade möblerna och Tupulatäkki textilierna. Alla konstverk rengjordes av Konservointi Helle och en del konserveringsåtgärder gjordes. Anni Mannevaara har själv packat upp en stor del av föremålen, men betonar att flytten och renoveringen inte hade varit möjliga att genomföra i den givna tidtabellen utan allas insats. Hon vill ge en särskild eloge till Petri Metsola och Tuomas Salmela, allt-i-allon som gjort en stor del av det praktiska arbetet; byggt konstlådor, burit tunga marmorpelare och hängt upp gardinstänger. Elektrikern Lasse Laaksonen har hjälpt med nedtagning och upp-

hängning av takkronor, restaurering av vägglampetter m.m. – Trots att renoveringen kommer att ta åtminstone ett år har tidtabellen egentligen varit snäv med tanke på arbetsmängden, konstaterar hon.

Solljuset är värst Att driva museal verksamhet i gatunivå på en rätt livligt trafikerad gata är en utmaning för föremålen i museet. Avgaser och vibrationer från trafiken samt solljuset tär på museiföremålen och konstverken. Solljuset är värst, och därför har museets fönster nu försetts med nya uv-filter. Ett uppgraderat bevakningssystem är en annan förbätt-

ring som besökaren knappast lägger märke till. Samtidigt som man lade in nya golv förnyades värmerören, som tidigare fanns under golven. Nu går rören på ytan, så att ett eventuellt läckage kan åtgärdas snabbt och på sätt minimera skadorna. För den som är orolig över att renoveringen ändrat på museets karaktär kommer Ulrika Grägg med ett lugnande budskap. Renoveringen kan rentav gå obemärkt förbi för den oinsatte. – Vi har inte ändrat på något i onödan. Den här renoveringen var oundviklig, men stämningen i museet finns kvar.


I N B L I C K

2 0 1 9

Anna-Maija Aarras: Aubergines (till vänster) och Varsi.

Anna-Maija Aarras mottog första Dahlström Eminentia-priset Ett nytt konstpris, Dahlström Eminentia, delades ut för första gången i november 2019. Priset på 15 000 euro delas i fortsättningen ut var tredje år till en framstående konstnär bosatt i Åbo. Det är Konstföreningen i Åbo som tog initiativ till instiftandet av priset, som delas ut från Magnus och Ellen Dahlströms fond. Fonden förvaltas av Stiftelsen för Åbo Akademi. Konstmuseet drivs av Konstföreningen i Åbo. Priset belönar ett livsverk och den första prismottagaren är textilkonstnären Anna-Maija Aarras (f.1948). Hon är känd som en gränsöverskridande konstnär som inspirerats av olika kulturer. I hennes konst kombineras känslan

för skönhet med materialkännedom och respekt för hantverket. Hon är aktuell inom samtidskonsten både vad gäller sättet att jobba och sättet att tänka, konstateras det i valkriterierna. Hon arbetar instinktivt med textil och hennes konst lyfter med vördnad fram kvinnors arbete.

Magnus Dahlström, som tillsammans med sin bror Ernst möjliggjorde byggandet av Åbo konstmuseum. Bröderna Dahlström med sina makar donerade stora delar av sin egendom till Stiftelsen för Åbo Akademi, bland annat sina privata hem som fortfarande är i Åbo Akademis användning.

Anna-Maija Aarras har även haft stor betydelse för konstlivet i Åbo. Hon var en av drivkrafterna när konstgalleriet Titanik grundades och bidrog starkt till galleriets profilering som en nationellt viktig utställningslokal. Dahlström Eminentia för vidare arvet av affärsmannen och konstmecenaten

41



I N B L I C K

2 0 1 9

ANSVARSFULLT ÄR LÖNSAMT >>>

43



I N B L I C K

2 0 1 9

Text: Emma Vironmäki Foto: Jaska Poikonen

Investeringar som klassas hållbara ger även bra avkastning. Det är ekonomiskt lönsamt att ta hänsyn till miljö, social hållbarhet och god förvaltning. Dessa tre formar kriterier enligt vilka företag skall fungera för att klassas som hållbara placeringsobjekt. Klassificeringen förkortas ESG, som står för Environment, Social och Governance. älften av Stiftelsens för Åbo Akademi placeringsportfölj består av fastigheter och andra hälften av aktieplaceringar och räntebärande instrument. På fastighetssidan väljer man grön el, satsar på energisnåla lösningar som bergvärme samt förbättrar fastigheternas energieffektivitet. Men enligt vilka principer fungerar placeringsverksamheten i övrigt när det gäller hållbarhet?

– Hållbarhetsfrågor väger allt tyngre och de nordiska företagens kunnande inom ESG kommer att gynna dem ännu mera i framtiden, säger Backholm. – Det är faktiskt en megatrend.

Vi låter placeringsdirektör Christian Backholm berätta:

Stiftelsens egendom förvaltas till blivande generationer och ska finnas här hundratals år till. Stiftelsen placerar alltså långsiktigt och ansvarsfullt, spekulerar inte, och söker inte heller snabba vinster. Då är det bra att hållbara placeringar även är lönsamma. Nordeas analys från åren 2012–2015 visar att skillnaden i avkastning mellan de högsta och lägsta företagen i hållbarhetsskalan var 40 %. Alltså de företag som klarade sig bäst enligt hållbarhetskriterierna gav 40 % bättre avkastning än de som klarade sig sämst.

– Vid varje placeringsbeslut beaktas förutom finansiella faktorer även faktorer såsom miljö, socialt ansvar och bolagsstyrning. I praktiken betyder det att ESG-frågor är en integrerad del av vår placeringsprocess. Vi vill vara ägare i bolag som eftersträvar en hållbar lönsam tillväxt. Av stiftelsens aktieplaceringar har 70 % en officiell ESG-klassificering eller rating. Av dessa har så gott som alla klassats högst upp på skalan vilket gör dessa bolag till marknadsledare i hållbar affärsverksamhet.

Nordiska företag är föregångare inom ESG, och Stiftelsen för Åbo Akademi har bara finska och svenska företag i aktieportföljen. Bland de största märks UPM, som i år har klassats som världens 23:e hållbaraste företag i en analys som innefattade 7500 storföretag.

Stiftelsen är dessutom en betydande ägare i de flesta av sina portföljbolag och kan påverka via ägarstyrning. – Vi vet vad vi äger och kan verkligen påverka, i första hand genom att träffa bolagsledningen och behandla hållbarhetsfrågor vid sidan om finansiella frågor. Om det dyker upp ESG-relaterade problem reagerar vi snabbt vid behov, säger Backholm.

Det enda som Backholm önskar sig av finländska företag är bättre kommunikation. Bolaget kan gå hur bra som helst och ledningen vara skicklig men de kan inte nödvändigtvis kommunicera utåt. Det betyder mycket speciellt för utländska placerare, och det är ju de som rätt långt påverkar hur kurserna går. – Svenskarna är mycket bättre på det här, konstaterar han. Med 23 års erfarenhet vet Backholm hur man utvärderar ett företag som investering. Han ser på fakta som företagets historia. Han läser analyser, träffar ledningen, sparrar med analytiker och följer med i ekonomiska nyheter. Han utvärderar hur företaget sköter sig operativt, hur transparent det är samt om det som sägs även syns i handling. Backholm använder mycket tid åt att bearbeta information, att tänka. Han säger sig vara kritisk till allt – på gränsen till cynisk. Han är inte heller återhållsam när det gäller att få portföljbolag att förbättra sig i dessa frågor. Här är framtiden i gott förvar.

45


Observatoriet 200 år Första observatorn Henrik J. Wahlbeck (1793–1822)

Byggandet av observatoriet inleddes

Illustration: Johanna Bruun

Andra observatorn Friedrich W.A. Argelander (1799–1875)

Observatoriet togs i bruk

Navi

Åbo brand


I N B L I C K

Åbo igationsskola

2 0 1 9

Åbo konstmuseum

Stiftelsen för Åbo Akademi Åbo Sjöfartsmuseum med de astronomiska samlingarna

47



I N B L I C K

2 0 1 9

DONERADE FÖR FRAMTIDENS FORSKARE Akademiprofessor Tapio Salmi lovade vid sitt 60-årsjubileumsseminarium att göra en betydande donation för forskning i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. Löftet konkretiserades hösten 2019 då reglementet för fonden som bär Salmis namn fastställdes. Fondens startkapital är 50 000 euro. >>>

49


Text: Emma Vironmäki Foto: Jaska Poikonen

inlands Akademi har utnämnt Tapio Salmi till akademiprofessor två gånger. En akademiprofessur är den högsta möjliga forskningsbefattningen. De flesta forskare uppnår inte statusen ens en gång, för att inte tala om två gånger. Sin framgångsrika karriär har Salmi gjort inom kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. Alla framgångsrika professorer grundar ändå inte en forskningsfond i sitt ämne. Så varför gjorde Tapio Salmi det? Salmi hänvisar till John F. Kennedys berömda utmaning: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land. Samma tanke tillämpade han för sitt universitet. Han säger till och med att hans egen karriär kanske inte skulle ha blivit lika framgångsrik vid något annat universitet, trots att arbetserbjudanden har funnits. – Här råder en liberal stämning, jag har fått verkställa mina idéer och fått vara forskningsledig. Även administrationen är flexibel fast man ofta kritiserar den.

Forskning är Salmis passion, vilket syns i hans breda vetenskapliga produktion. Han är också bra på att popularisera vetenskap samt en underhållande och analytisk bloggare. Därför är understöd till just forskning nära Salmis hjärta. Dessutom finns i ämnet redan två fonder för grundexamensstuderande. Tapio Salmis fond beviljar finansiellt stöd för såväl doktorander som post doc-forskare oberoende ålder. Bidrag beviljas exempelvis för slutförandet av doktorsavhandling, konferensresor, kemikalier eller forskningsredskap. Den praktiska delen av ansökningsprocessen sköter Stiftelsen för Åbo Akademi och finansieringsbeslut fattas av professorn i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi. Ansökningstiden är en gång om året. Trots viljan att stöda forskning vid Åbo Akademi ville Salmi ändå inte donera pengarna direkt till Åbo Akademis medelinsamling. – Jag ville själv påverka hur pengarna används.

Via en av stiftelsen administrerad fond går stödet till just den forskning som han vill understöda. Och i varje fall kommer stödet forskning vid Åbo Akademi till nytta. Salmi säger rakt ut att Åbo Akademi inte skulle existera utan stiftelsen. Stiftelsen för Åbo Akademi understöder Åbo Akademi årligen med 15 miljoner euro. Det är inte helt enkelt att bilda en fond men Stiftelsen för Åbo Akademi har en väl fungerande process för ändamålet och allt blev klart inom några månader, säger Salmi. Hela processen inleddes i juni och reglementet godkändes i början av oktober. Tapio Salmis fond är inte den första i ämnet som bär professorns namn. Salmi själv säger att han bara följde tidigare professorers goda exempel. Två fonder som bär professorerna Walter Qvists och Leif Hummelstedts namn understöder grundexamensstuderandenas lärostig.


I N B L I C K

2 0 1 9

”Här råder en liberal stämning, jag har fått verkställa mina idéer och fått vara forskningsledig.”

51


Bredare axlar, större publik Text: Emma Vironmäki • Foto: Jaska Poikonen

Vad tänkte donatorn egentligen? Hur fungerar det i dagens värld? Vem kan förvalta egendomen så att det bäst gynnar blivande generationer? Sådana frågeställningar ledde till att föreningen Hedvigs Minne donerade sin egendom till Stiftelsen för Åbo Akademi. edvigs Minne rf förvaltade konstnär Axel Haartmans egendom och arv under 50 års tid. Förutom placeringsportfölj med bra avkastning bestod egendomen av konstnärshuset Casa Haartman i Nådendal samt en betydande konstsamling. Fastigheten hölls i skick, konstskatter i säkerhet och placeringar steg i värde. Ändå beslöt föreningen år 2017 att donera hela egendomen till Stiftelsen för Åbo Akademi. Varför donation och varför just Stiftelsen för Åbo Akademi? – Vi var en liten allmännyttig förening med föreningens lag och stadgar och det kändes ganska sårbart när förmögenheten hade vuxit så enormt. Vi började fundera på framtiden och hur den bäst kunde skötas och förvaltas i så trygga händer som möjligt, i enlighet med paret Haartmans önskemål, säger Christel von Frenckell-Ramberg som var föreningens skattmästare i flera årtionden, två år efter donationen. Förutom placeringar och huset som

är ritat av Erik Bryggman, bestod föreningens materiella egendom av husets hela inredning inklusive möbler som Haartman själv designat, samt en omfattande konstsamling av berömda konstnärer som Wäinö Aaltonen och Helene Schjerfbeck.

kräver den sortens kunnande som hon upplever att de inte hade i föreningen: att fatta beslut över vem och hurdant arbete föreningen skall stöda. Även i detta har Stiftelsen för Åbo Akademi mera kunnande än vi, säger hon nu.

– Vi hade ju inte heller möjlighet att ha öppet för allmänheten, minns von Frenckell-Ramberg. Ville någon se huset så var det en av oss styrelsemedlemmar som gick och öppnade!

Christel von Frenckell-Ramberg uppmanar andra föreningar i motsvarande situation att noga se över vad donatorn tänkt sig och hur man kan tillämpa det i dagens värld.

Föreningen sysselsatte på deltid en museiassistent, som nu har blivit heltidsanställd, och huset med dess konstskatter står nu regelbundet öppet för allmänheten.

– Haartman önskade att huset skulle förbli ett konstnärshus men inte går det att bo där, man kan inte ha en barnfamilj med två hundar dit, med dagens sätt att leva, säger hon. Men Stiftelsen för Åbo Akademi har möjlighet att upprätthålla den familjära känslan i huset samtidigt som man utvecklar verksamheten.

Donatorns vilja i dag Axel Haartman arbetade som intendent vid Åbo Konstmuseum men var också en skicklig konstnär. Hans arbeten, inklusive takmålningar och möbler, kan ses i Casa Haartman. Enligt Haartmans testamente var föreningens syfte att understöda skapande vetenskaplig forskning inom konstvetenskap. Von FrenckellRamberg konstaterar nu att det

Föreningen kan fortfarande hålla mindre tillställningar som hemmakonserter och musikaftnar i huset men annars har ansvaret flyttats över till bredare axlar. – Och jag behöver inte mera oroa mig om gatan utanför huset är skottad och sandad eller om tjuvlarmet fungerar, skrattar hon.


I N B L I C K

2 0 1 9

53


I N B L I C K

2 0 1 9

Att donera – hur gör man? Stiftelsen för Åbo Akademi äger och förvaltar drygt 400 fonder som tillkommit genom testamenten eller andra donationer under stiftelsens 102-åriga existens. Med kapitalets avkastning understöder stiftelsen Åbo Akademis verksamhet och främjar finlandssvenskt kulturarbete bl.a. genom att upprätthålla museerna Ett hem, Sibeliusmuseum och Casa Haartman.

En donation till Stiftelsen för Åbo Akademi är en långvarig satsning på framtiden, eftersom stiftelsen i regel inte delar ut av själva kapitalet utan dess avkastning. Stiftelsens ekonomidirektör Marian Westerlund svarar på några vanliga frågor om donationer.

Vem kan donera? Vi tar med tacksamhet emot donationer från privatpersoner, institutioner, organisationer och företag.

Vad kan man donera? Det vanligaste är att man donerar pengar. Om det är fråga om ett testamente där hela eller delar av egendomen testamenteras till oss kan det ingå pengar, värdepapper, fastigheter, konst och hemlösöre.

Hur ska man gå till väga om man vill donera till Stiftelsen för Åbo Akademi? Det första steget är att ta kontakt med mig. Vi diskuterar om vi kan ta emot donationen, eftersom vi endast får ta emot donationer som överensstämmer med stiftelsens stadgar. Därefter går vi igenom de praktiska frågorna. Vilka önskemål har donatorn om användningsändamålet, ska det bildas en fond i donatorns namn, när är en donation aktuell osv. Jag hjälper till med att skriva donationsbrevet.

Kan donatorn själv bestämma hur medlen används? Utan vidare. Donationerna används på det sätt som donationsbrevet eller testamentet stipulerar. Donationen kan

inbetalas som ett allmänt understöd, eller så kan man rikta sin donation till en specifik verksamhet. Av donationen kan också bildas en ny fond. Gemensamt för de tre donationsformerna är att donationens ändamål bör falla inom ramen för stiftelsens syfte såsom det beskrivs i våra stadgar.

Var finns information om Stiftelsens för Åbo Akademi medelanvändning? Transparens är viktigt för oss. Varje år publicerar vi en årsberättelse där vi berättar om vår medelanvändning, bland annat forskningsprojekt vi varit med och finansierat och den kulturbärande verksamhet vi driver och understöder. Årsberättelsen publiceras på webbplatsen årsberättelse.stiftelsenabo.fi samt som tryckt utgåva. Vår verksamhetsberättelse med det officiella bokslutet finns också på samma sajt.

Hur förvaltar Stiftelsen för Åbo Akademi sin förmögenhet, inklusive donerade medel? Läs intervjun med placeringsdirektör Christian Backholm på sidan 42.



Vill du veta mer om vad Stiftelsen för Åbo Akademi gör?

Följ oss på sociala medier:

Läs vår e-årsberättelse på årsberättelse.stiftelsenabo.fi

stiftelsenabo.fi