Page 35

F

yror och femmor från två skolor och en särskoleklass från högstadiet är dagens publik på Storsjöteatern. För många av eleverna är det första gången de får se en pjäs på den stora teatern på torget, mitt i stan. – Ofta kommer föreställningarna till skolan, vilket är bra i och för sig. Men här blir det ju en helt annan upplevelse, säger Lena Johansson som är lärare i femman. När dörrarna öppnas och barnen väller in blir de först lite besvikna över att de inte ska få sitta i de bekväma, röda fåtöljerna i salongen. Alla blir visade upp på scenen, till enkla hopfällbara bänkar i Riksteaterns medhavda ”black box” som är ny och som Skimrande vattnet är först att spelas i. ”Va, ska vi sitta på scenen? Varför då”, hörs några skeptiska killar fråga. EFTERÅT LÅTER DE betydligt mer positiva:

– Vad häftigt det var att sitta så nära. Det kändes som att vi var klassen som pjäsen handlade om. Skimrande vattnet spelas med ett drygt 40-tal föreställningar under hösten 2016. Den är en av tre skolpjäser som under

spelåret sätts upp av Riksteatern, som sedan länge prioriterar barn och unga. – Redan 1966 togs ett specifikt beslut om detta. Och det var nästan tio år innan Unga Klara startade och barnteater kom upp på agendan på riktigt i Sverige, säger Bengt Andersson som är konstnärlig ledare på Riksteaterns enhet Barn & Unga. Riksteatern spelar företrädesvis för skolbarn på skoltid och Bengt Andersson menar att det är viktigt för att nå alla barn, oberoende av geografi och socioekonomi. Han brinner för teater som spelas i ögonhöjd med barnen, som speglar deras egna liv här och nu. PÅ STORSJÖTEATERNS scen har eleverna

satt sig tillrätta inne i den svarta lådan. Föreställningen kan börja. Pjäsen utspelar sig i skolmiljö och huvudpersoner i dramat är Ally och Manisha, två som inte platsar i coola gänget, som inte har de senaste kläderna och inte så många vänner och följare på internet. När ljuset återvänder hittar de två ett dött marsvin som tillhör klassläraren Sigyn von Kaffeandedräkt. Ally och Manisha blir beskyllda för att ha orsakat marsvinets död och Sigyn von Kaffeandedräkt spyr ut sin ilska

över dem, marscherande över scenen i beige uniform och höga svarta stövlar. Men man behöver inte bli rädd för Sigyn, för man förstår ju att hon sörjer sitt marsvin väldigt mycket och att det är hennes sorg som blir till ilska, menar tioåringarna Irma Ek, Elis Ekman och Tilda Kvist, som vi träffar i foajén efter föreställningen. – Och jag tror att hon har varit med om annat innan också, som gör att hon inte mår så bra, säger Tilda. I klassen på Tavelbäcksskolan, där Irma, Elis och Tilda går, har de pratat lite om pjäsen i förväg, så de visste ungefär vad den skulle handla om: – Om att man ska få vara som man är. Om att bli anklagad för något man inte gjort. Och om hur det känns när ens förälder dör. Ja, både Ally och Manisha har nyligen mist sina pappor. Flickorna har mycket sorg att hantera, inte bara sin egen utan också andra familjemedlemmars. När allt tillsammans blir för mycket rymmer de till en fantasiskog och stannar till vid en blank vattenspegel – det skimrande vattnet. Här kommer det fram att båda papporna har drunknat.

ROBERT HENRIKSSON

Irma Ek, Elis Ekman och Tilda Kvist från Tavelbäcksskolan hade pratat om pjäsen i förväg i klassen.

SCENEN 1 2017



35

Scenen #1 2017  
Scenen #1 2017  

Bli medlem i en riksteaterförening så får du medlemstidningen Scenen. Det här är vårnumret 2017.