FUF-korrespondenterna No 18 2015
FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Unga är viktiga aktörer i försoningsprocessen i Kambodja.
Foto: ND Strupler, Flickr
Unga för försoning JOHANNA LARSSON - KAMBODJA
Det har gått 36 år sedan folkmordet i Kambodja. Medan många äldre vill glömma och unga saknar kunskap, finns det de som anser att medvetenhet om historien är vägen till försoning. – Försoning handlar om tonåringarna, menar Seanghai. Jag hade turen att få jobba med Chenda och Seanghai under min fältstudieresa i Kambodja i somras, då de turades om att översätta mina många intervjuer. De är båda i 20-årsåldern och jobbar på Dokumentationscentret i Kambodja i Phnom Penh, som är en av de ledande institutionerna för försoningsprocesser i landet. Deras arbete handlar främst om att uppmärksamma Kambodjas historia, både lokalt och nationellt. I de lokala processerna skapas utrymme för kunskapsutbyte i byarna på landsbygden, medan den nationella processen styrs av den internationella domstolen Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia (ECCC). Där ställs några av de kvarlevande ledarna från Röda Khmererna inför rätta och Dokumentationscentret hjälper till att rekrytera vittnen till förhören.
Under vår tid ute i fält lyssnade vi många gånger till människors önskan om ett större engagemang för den pågående försoningsprocessen från den yngre generationen. Ett mer eller mindre vedertaget påstående i Kambodja idag är att många unga inte har något intresse för sin egen historia. Chenda erinrar sig hur hans kompis frågat: – Varför ska vi minnas vår hemska historia? En fråga som många unga ställer sig enligt dem båda. Men varken Chenda och Seanghai försöker glömma. De anser sig ha ett ansvar och vill skapa förståelse hos sin generation för vad som hände för 36 år sedan. Seanghai menar att den unga generationen har energin att förmedla den information som sakta men säkert kommer fram, till skillnad från många av de överlevande som idag är gamla. När jag frågar dem om den alarmerande fakta att många yngre inte tror på vad som hände mellan 1975-1979 nickar de. De var båda i åt-
FAKTARUTA:
Seanghai och Chenda är unga som engagerar sig i försoningsprocessen.
Röda Khmererna, som leddes av Pol Pot, ville införa kommunism i Kambodja. 1975 tågade de in i huvudstaden Phnom Penh och fördrev befolkningen ut på landsbygden, där de tvingades arbeta i arbetsläger. Många intellektuella avrättades eftersom de inte ansågs ha någon plats i idealstaten. Omkring 1,7 miljoner människor mördades eller svalt ihjäl mellan 1975-1979.
Foto: Johanna Larsson
taårsåldern första gången de hörde talas om Röda Khmererna, men historierna behövde upprepas många gånger innan de kunde tro att det var sant. Chenda poängterar dock: – En del föräldrar vill inte berätta för sina barn om vad som hände och det bidrar såklart till ett minskat intresse. De håller båda med om att utbildning är vägen mot ökad kunskap kring Kambodjas historia. De tror starkt på att sprida historierna från överlevare och förre detta soldater i skolor: – Historierna blir mer övertygande när det finns levande bevis på vad som hände, säger Seanghai. Försoningsprocesser har många olika aspekter och det är inte alltid lätt att avgöra vad som behöver göras först, men för Seanghai och Chenda är det självklart. Seanghai förklarar hur försoning representerar bindemedlet i samhället:
– Vi behöver samla ihop bitarna som finns kvar tillsammans för att kunna förenas igen. Allt handlar om förståelse och solidaritet. Chenda menar att folket behöver tid för att försonas: – Vi måste uppmärksamma vår historia så att vårt förflutna kan hjälpa oss att rädda vår framtid.
Mellan 1975-1979 dog en femtedel av Kambodjas befolkning som ett resultat av Röda Khmerernas styre.
2
Foto: Azhar Elmiza, Lili Rahmati, Rusty Stewart, Flickr
GABRIELLA IRSTEN - USA
FN - en herrklubb
Samtliga av FN:s åtta generalsekreterare har hittills varit män. I slutet av nästa år ska en ny generalsekreterare väljas. Många menar att det är dags för en kvinna att leda FN.
När jag för första gången läste FN-stadgan reagerade jag på följande: “The Secretary-General shall be appointed by the General Assembly upon the recommendation of the Security Council. HE shall be the chief administrative officer of the Organization.” Då tänkte jag att man inte ska läsa in för mycket i det, eftersom FN-stadgan skrevs för cirka 70 år sedan. Men när jag väl började jobba med FN insåg jag snabbt att denna textrad är väldigt representativ. Det finns inga övergripande genusanalyser. Istället är de flesta FN-strategier som berör genus endast fokuserade på kvinnor och hanteras av särskilda avdelningar som är avskilda från organisationens vardagliga arbete. Endast en fjärdedel av de ambassadörer som representerar sina länder är kvinnor, och det finns bara ett fåtal kvinnliga fredsbevarare och fredsmäklare. Organisationen har heller aldrig haft en kvinnlig generalsekreterare. Min avdelning hanterar nedrustningsfrågor, och här är ungefär 80 procent av de anställda män. Just nedrustningsoch säkerhetsforumet inom FN är extra konservativt och många anser att genusfrågor är irrelevanta inom nedrustningsområdet. Min första egna erfarenhet av detta var när jag 2012 lobbade för att inkludera ett genuskriterium i vapenhandelsavtalet för att sätta stopp för den globala epidemin av könsbaserat väpnat våld. En ambassadör (som representerade ett land som vanligtvis är genusförespråkare) ville då utnyttja genuskriteriet som ett förhandlingsverktyg till förmån för andra ämnen som han ansåg skulle vara högre prioriterade i förhandlingarna.
Foto: United Nations Photo, Flickr
som lanserades förra hösten. Kampanjen uppmanade män att inte delta i seminarier bestående av enbart män och att arbeta för könsbalans inom nedrustningsområdet. Detta initiativ var en reaktion på ett expertmöte om autonoma vapen som FN höll i Genève där ingen av de 18 experter som medverkade var kvinnor. Ordföranden påstod att de inte kunde hitta några lämpliga kvinnliga experter. Detta är förstås ett extremt löjligt påstående, speciellt eftersom det längst bak i rummet (dit civila samhället alltid blir förpassade) fanns en massa kvalificerade och erfarna kvinnor. De första veckorna av kampanjen hörde många manliga nedrustningskollegor (de flesta från civila samhället) av sig och ville vara en del av kampanjen. Men lika snabbt som de uttryckte sitt stöd för kampanjen var det många som blev “ertappade” i manspaneler och ursäkterna började välla in. Dessa två exempel visar hur kampen för kvinnlig representation funkar. På papperet är alla med på noterna men när männen väl måste ge upp sitt eget privilegium låter det många gånger tyvärr annorlunda.
Krönikör Gabriella Irsten arbetar för FN.
Ett annat exempel är kampanjen “No more #ManPanels”
3
LISA OLOFSSON - MAROCKO
Casablanca – en stad i förändring I Casablanca, Marockos största stad, pågår stadsutvecklingen för fullt. Här byggs det nya Casablanca: spårvagnsnätet byggs ut, ett nytt internationellt finanscentrum skapas och nya bostadsområden vöxer fram. Hoppet om en bättre framtid märks bland många av invånarna, även om andra tvivlar på att de ambitiösa planerna kommer att lyckas. Det är en solig eftermiddag i augusti månad i Casablanca. Det är varmt och avgaserna från stadens bilar når min näsa. Tack och lov för att Atlantens friska vindar drar in över staden. Någonstans hörs ett buller från ett bygge. Det märks att staden är i utveckling.
“De rika blir rikare och de fattiga fattigare, samtidigt som en medelklass växer fram.” Ines, boende i Casablanca
– Inshallah, om gud vill, kommer allt bara bli bättre i Casablanca, säger Laila som är född och uppvuxen i staden. – Staden har redan förändrats mycket de senaste 15 åren och nu är planerna för framtiden ännu mer ambitiösa än förut. Tyvärr finns det fortfarande kåkstäder och stora sociala klyftor i Casablanca. – Det är synd att det är bostadsområden eller industriområden som byggs istället för parker, menar Fakhreddine en ung man som bor i stan, när jag frågar honom om
Med utvecklingsplanen för Casablanca vill man skapa en stadsmodell i världsklass.
4
utvecklingen i Casablanca. – Det finns parkliknande områden, som den privata golfbanan i kvarteret Anfa, men den är inte öppen för allmänheten. Casablanca kan beskrivas som kontrasternas stad. Moderna byggnader står sida vid sida med kåkstäder; dyra lyxbilar syns köra bredvid gamla och skrotfärdiga fordon; sopor ligger slängda bredvid sopcontainrar; och brödförsäljare och fruktförsäljare är grannar med moderna köpcentrum. Staden kan upplevas som ett slags organiserat kaos. – Det sker utveckling, berättar Ines som är född och uppvuxen i Casablanca och som efter universitetsstudier i Frankrike har återvänt till sitt hemland. – Stora bostad- och transportprojekt är på gång, men samtidigt blir staden svårare och svårare att leva i. Kriminaliteten har ökat på grund av de sociala klyftorna som nu är mer synliga än förr. Det verkar som att de rika blir rikare och de fattiga fattigare, samtidigt som en medelklass växer fram. Kung Mohamed VI har varit kritisk Utvecklingen av staden verkar väcka blandade känslor hos invånarna. Även om Casablanca är Marockos viktigaste industristad och företagscentrum betraktas staden generellt inte som landets stolthet. I ett uppmärksammat tal från augusti 2013, som var startpunkten för utvecklingsplanen som senare togs fram, framgår det att kung Mohamed VI anser att det är bristen på styrning som är grunden till problemet i Casablanca. Han riktar kritik mot lokalpolitikerna: – Varför har inte denna stad, som är Marockos rikaste,
Foto: Vladimir Tkalčić, Flickr
uppnått den utveckling och tillväxt som stadens invånare strävar efter? Casablanca är staden med de mest uppenbara sociala klyftorna där rika och fattiga möts. Det är staden som är ett internationellt centrum för ekonomi och näringsliv, men också för fattigdom, arbetslöshet och annat elände, för att inte tala om hushållsavfall och skräp som ligger på gatorna och fördärvar staden.
Särskilt spårvagnen utgör själva symbolen för utvecklingen av Casablanca, menar Zakaria: – Spårvagnen, vars andra linje nu byggs, uppfyller förväntningarna för en stor del av Casablancas invånare gällande kommunal kollektivtraffik. Fortsatt korruption - men ökad insyn Det som sker i Casablanca representerar också utvecklingen i hela Marocko sedan 2000. Landet har genomgått en ekonomisk och politisk liberalisering efter maktskiftet när kung Hassan II dog och ersattes av sin son, kung Mohamed VI. Men korruptionen är fortfarande ett stort problem i landet vilket hindrar utvecklingen, berättar Zakaria. – Casablanca lider dessutom av svag politisk styrning, tillägger han.
“Det är staden som är ett internationellt centrum för ekonomi och näringsliv, men också för fattigdom, arbetslöshet och annat elände.” Kung Mohammed VI Nybyggda Anfa Place är ett utav projekten som ingår i utvecklingsplanen för Casablanca.
Foto: Lisa Olofsson
Kungen är viktig i Marocko och innehar politisk makt. Ungefär ett år efter hans numera omdiskuterande tal presenterades en utvecklingsplan för Casablanca 2015-2020. Planen är ambitiös och har som syfte att göra Casablanca till en stadsmodell i världsklass. Målen med planen är många, men sammanfattningsvis siktar man på att göra Casablanca till ett internationellt finanscentrum, förbättra levnadsvillkoren för den fattiga delen av befolkningen, förbättra livsmiljön och kollektivtrafiken, samt sätta individen i centrum genom att satsa på kulturell och social utveckling. Det sistnämnda ska man göra genom bland annat vård av kustområdet och byggandet av en teater. Det har startats en hemsida (www.auc.ma) där man kan läsa om stadens utveckling och om alla projekt som har lanserats.
Å andra sidan finns det initiativ för att minska korruptionen och öka transparensen. Ett exempel på detta är frivilligorganisation Casadialna (vårat Casablanca). Casadialna, som drivs av privatpersoner, har som syfte att sätta individen i centrum och påverka politikerna i deras arbete med utvecklingen av Casablanca. På organisationens hemsida kan vem som helst svara på enkäter, läsa om olika projekt, ge klagomål eller komma med idéer på vad som behövs för att skapa bättre livskvalité i staden. Casablancas invånare hoppas på utveckling, men hur de olika projekten i själva verket kommer förbättra levnadsvillkoren för stadens invånare återstår att se de närmsta fem åren.
Den nyligen öppnade attraktionsparken Sindibad är ett utav projekten som har genomförts. Dock är parken avgiftsbelagd, vilket skapar klyftor mellan de familjer som har råd och dem som inte har, menar Zakaria, politiskt aktiv i demokratiorganisationen Tizi (Tariq Ibnou Ziyad Initiative): – För den fattiga delen av befolkningen är entrébiljetten helt klart för dyr. Men samtidigt motsvarar biljetten kostnaderna för parken. En ambitiös men genomförbar plan Enligt Zakaria är utvecklingsplanen för Casablanca ambitiös, men ändå genomförbar. – Utvecklingsprojekten är efterlängtade av befolkningen.
Casablancas spårvagn går igenom hela staden, vilket gör den användbar för flertalet av stadens invånare.
Foto: Artevia, Flickr
5
JOHANNA ÅHS - LESOTHO
Utbildning ska minska digitala klyftor Lehlohonolo Mohasis vision är att minska den digitala klyftan inom utbildningssystemet i Lesotho. Hon menar att detta är viktigt för att de utmaningar landet står inför ska kunna hanteras. Lesotho kallas The Mountain Kingdom och efter att ha rest runt i landet förstår jag varför. Överallt syns höga berg och djupa dalar och vyerna är några av de vackraste jag har sett. Här bor Lehlohonolo Mohasi som tog sin doktorsexamen som elektronikingenjör vid Stellenbosch Universitet i Sydafrika. Nu är hon professor på National University of Lesotho. Mohasi är alltid glad och positiv och hon berättar med ett stort leende att hon undervisar i hur lärare kan använda teknik för att underlätta undervisningen på universitetet.
Lehlohonolo Mohasi tog sin examen i Sydafrika, men sen gjorde hon tvärtemot många andra - återvände till Lesotho.
Foto: Privat
Många unga från Lesotho studerar i Sydafrika, men istället för att återvända till Lesotho efter studierna och bidra till utveckling av landet stannar majoriteten kvar i grannlandet. Mohasi valde däremot att åka tillbaka till sitt hemland och har som målsättning att utveckla informationsteknik för att lärare och studenter skall vara kunniga inom området. Mohasi berättar att Lesotho står inför utmaningar då det saknas resurser för teknik inom utbildningsväsendet. Hon menar att detta är ett problem eftersom vi lever i en digital och global tidsålder. Lärare och instruktörer behöver kontinuerligt bli utbildade:
FAKTARUTA: Lesotho är ett litet land, omgivet av Sydafrika, med knappt 2 miljoner invånare. Det är ett av världens fattigaste länder och dess ekonomi är beroende av Sydafrika där många lesothier arbetar. En tredjedel av landets bruttonationalprodukt (BNP) kommer från gästarbetare utomlands.
till utbildning, till exempel personer med funktionsnedsättningar. Detta vill hon uppnå genom att använda båda språken som talas i Lesotho, sesotho och engelska. Mohasi menar att alla människor måste ha tillgång till digitala verktyg för att utveckling inom alla sektorer i landet ska kunna möjliggöras. – Med utbildningens hjälp kommer Lesotho att kunna bekämpa fattigdom och andra utmaningar landet står inför, avslutar hon.
– Förändring måste tas emot och inte motarbetas. Ny teknik måste användas och utforskas för att sedan spridas vidare till de studerande. Det är det enda sättet som vårt utbildningssystem kan förbättras på. Till exempel har Mohasi undervisat studenter i grundläggande datakunskaper, med fokus på att använda datorprogram såsom Word, Excel och PowerPoint. Hon har även undervisat lärare på universitetet i hur man spelar in korta filmer för att använda i utbildningen. Mohasis framtidsvision är att utbilda sina landsmän om möjligheterna med teknologin. Hennes mål är att nå ut till alla människor, även grupper som vanligen inte får tillgång
6
Genom att minska den digitala klyftan inom utbildnings- sytemet ska Lesotho klara de utmaningar landet står inför.
Foto: Johanna Åhs
FRIDA LIND - TANZANIA
Självhjälp – ett fungerande bistånd? Att finna en modell för bistånd som bidrar till verklig utveckling och gör skillnad är svårt. Efter flera decennier av (stundtals ganska misslyckade) försök, landar vi kanske i en ny-gammal lösning: självhjälp.
och hämmar länders utveckling. Fokus för både biståndsoch utvecklingsfrågor har ofta varit på ekonomisk tillväxt, och sällan på biståndsmottagarens syn på deras ”verkliga behov”.
Den globala biståndsdebatten har gått från att fokusera på nationalisering och socialistiska idéer efter andra världskriget, till 80-talets neoliberala idéer om privatisering och strukturanpassningsprogram där stater skulle spela en så liten roll som möjligt. Detta följdes av 90-talets diskussioner om att biståndet snarare leder till biståndsberoende
Lokala och globala aktörers mångåriga utvecklingsarbete har bidragit till en förståelse för att det är människorna, och deras personliga utveckling, som måste vara grunden för biståndsmålen och måttet för framgång.
Biståndet måste vara lyhört för mottagarnas röster, bevara dessa, och ge människor verktygen att klara sig på egen hand. Entreprenörkurser ger kvinnorna redskap att försörja sig.
Foto: Frida Lind
Under en tre månader lång fältstudie i Tanzania undersökte jag två biståndsprogram med svensk-tanzanisk förankring. Jag kom fram till att utbildning är ett steg till självhjälp. Tillgång till nätverk av personer i samma situation, entreprenörsskapskurser, seminarier och workshops är exempel på andra. Det kan leda till ökat självförtroende och förbättrad social och ekonomisk ställning. Biståndsmottagarna får verktygen att själva förbättra sin situation och utvecklas till självständiga aktörer. Det bidrar till en ljusare framtid framförallt för kvinnorna: en framtid där de kan styra sina liv mer än tidigare. Jag hoppas innerligt att fler bistånd- och utvecklingsprojekt kommer att använda sig av självhjälp med både individen och gruppen i fokus. Som biståndgivare ska man vara medveten om sin roll. Man ska fungera som en hjälpande hand istället för att påtvinga orimliga koncept från länder långt borta. Biståndet måste vara lyhört för mottagarnas röster, besvara dessa, och ge människor verktygen att klara sig på egen hand. Hur detta ska implementeras måste bestämmas av kontexten, och inkludera lokala aktörer. Mer som en hjälp till självhjälp. Krönikör Frida Lind Foto: Privat
REDIGERING OCH LAYOUT Isabella Axelsson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.
7
8