Den hemliga trädgården 4 by Maria Bergstrand

Den hemliga trädgården • 4

A F R I K A

Sven Hallonsten

•

Britt Isaksson

“All that is needed for evil to triumph is for good people to do nothing.” (St. Jerome, citerad på Jay Heales www.bookchat.co.za)

© Artikelförfattarna, Sven Hallonsten, Britt Isaksson och Världsbiblioteket, Stockholm 2010 Den Hemliga Trädgården /afrika redaktör: Sven Hallonsten medredaktör: Britt Isaksson grafisk form, originalarbete: Atti Brinkmann översättningar originaltexter: Britt Isaksson, Birgitta Alm originalomslagsbilder: Piet Grobler, Sydafrika vinjetter: Piet Grobler typsnitt: Sabon och Gill Sans papper: Art Silk, 130 g inlaga, 250 g omslag tryck: Trydells tryckeri, Laholm, augusti 2010 upplaga: 7 000 ex isbn 978-91-633-7265-0

Den hemliga trädgården • 4

Av Sven Hallonsten & Britt Isaksson

”Jag föredrar att inte ansluta mig till idén om Afrika som en unik, speciell och homogen plats. Det finns lika många Afrika som det finns författare och alla är de i färd med att återskapa de kontinenter som finns inom dem själva.”

(Författaren Mia Couto, Moçambique i sitt inledningstal vid WALTIC, författarkongressen i Stockholm 2008)

Nätverket Den hemliga trädgården IBBY Sverige



Internationella biblioteket



Svensk biblioteksförening



Världsbiblioteket (utgivare)

Innehåll Förord av Sven Hallonsten

6–7

Skuggornas innergård

8–17

Berättelse av Mia Couto, Moçambique med bilder av Malangatana, Moçambique. Översatt från portugisiskan av Birgitta Alm. Essä av Jay Heale, Sydafrika. Illustrationer Piet Grobler, Sydafrika.

18–25

Talking Drums

26–27

Collage med texter och bilder av Meshack Asare, Ghana, Fatou Ndiaye Sow, Sénegal, Gcina Mhlophe, Sydafrika, Tobias Krejtschi, Tyskland, Bera Giphain, Rwanda och Dominique Mwankumi, Kongo. Berättelseland/ Land of Story

28–30

Text av Jay Heale om den muntliga traditionen i Afrika. Originalillustration av Niki Daly, Sydafrika. Översättning av Britt Isaksson. Porträtt av 12 afrikanska barnboksförfattare 31

skrivna av Britt Isaksson (BI), Birgitta Fransson (BF) och Sven Hallonsten (SH) Meshack Asare, Ghana.

innehåll

35–38

Ousmane Diarra, Mali.

39–40

Nana och larven (SH)

Where are the books of Africa?

Bronsgubbens hemlighet (BI)

Lesley Beake, Sydafrika. Luktar det regn. Song of Be (BI)

41–43

Christian Epanya, Kamerun.

44–46

Livet i en knallröd taxi (SH) Piet Grobler, Sydafrika. Today is my day/Pippi på fåglar (BI)

47–50

Fatou Keïta, Elfensbenskusten.

51–53

Ett träd för Lollie/ Skrattjuven (SH) John Kilaka, Tanzania.

54–56

Förtrollad frukt (SH) Sindiwe Magona, Sydafrika.

57–58

Mödrar emellan (BI) Dominique Mwankumi, Kongo.

59–60

Fisken i grytan (SH) Patricia Schonstein Pinnock, Sydafrika.

61–62

Skyline (BI) 32–34

Unity Dow, Botswana. Saturday is for funerals (BF)

Véronique Tadjo, Elfenbenskusten.

Mamy Wata och monstret (SH)

63–65

KWESUKESUKELA – Det var en gång

66–75

Bilden av Afrika 1. Artikel om bilderböckerna av Britt Isaksson. Illustrationer av Niki Daly, Nicolaas Maritz, Jude Daly, Sydafrika, Véronique Tadjo, Elfenbenskusten och Meshack Asare, Ghana. Cross-over

76–81

Bilden av Afrika 2. Artikel om gränslandet mellan ungdoms- och vuxenböcker/crossover av Birgitta Fransson. Illustrationer av Piet Grobler och bokomslag. Den afrikanska serierutan

82–88

Bilden av Afrika 3. Artikel om serier och satirer av Mats Kempe. Illustrationer av Pat Masioni, Kongo, Faustin Titi, Elfenbenskusten, Pahé, Gabon och Cisse Samba Ndar, Senegal.

Med språket i centrum

89–92

Om Internationella Bibliotekets afrikanska barnboksvecka av Anna Gustafsson Chen. Illustrationer Véronique Tadjo. Om läsfrämjande i Afrika. Artikel av Britt Isaksson. Illustrationer av Véronique Tadjo och Piet Grobler. Varför ska man läsa böcker?

Läsfrämjande projekt i Afrika

93–96

97–100

Lista sammanställd av Britt Isaksson. Bild Véronique Tadjo. Kamratposten modell Västafrika

101–104

Om tidningsprojektet Planète Jeunes och Planète Enfants. Artikel av Britt Isaksson. Personregister

105–106

Litteraturförteckning

107–110

Den Hemliga Trädgården

111

Förord vilken färg har afrika? Svart eller vitt eller kanske rött,

orange, gult, grönt eller blått med inslag av lila, beige, rosa och en aning brunt. I den hemliga trädgårdens afrikanska avdelning, som här öppnar grindarna för att sätta strålkastarljuset på barnböcker från olika delar av Afrika, finns alla dessa färger och en hel del till. Och så finns där alla berättelserna; glada, sorgliga, spännande, ljudliga, hoppfulla, gamla, nya, lärorika, underhållande, färgstarka, svartvita, fabler, sagor, myter, fåglar, elefanter, kåkstäder, aids och ett myller av barn och andra människor. Nu när vuvuzuelorna tystnat och Sydafrika med den äran genomfört VM i fotboll, är det dags att sätta fokus på en annan del av den afrikanska kulturen; litteraturen. Den muntliga berättelsen men framförallt den som finns i böckernas värld.

afrika är temat för årets bokmässa i Göteborg 2010. Inom

nätverket Den hemliga trädgården har vi därför antagit utmaningen att ge de afrikanska barnoch ungdomsböckerna en synlig plats på den stora bokmässescenen. Med stöd av Statens Kulturråd har vi bjudit in ett 20-tal författare, illustratörer, läsfrämjare, serieskapare och experter från Angola, Botswana, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Ghana, Kamerun, Kongo, Mali, Nigeria, Somalia, Sydafrika och Tanzania. De kommer att framträda på en mängd olika scener under bokmässans fyra dagar. För att stödja denna satsning och ge alla barnboksintresserade en möjlighet att fördjupa sig före och framförallt efter mässan, bestämde vi oss för att ge ut en fjärde del i vår skriftserie, nu med titeln Den hemliga trädgården/Afrika.

förord

Trogna traditionen från tidigare skrifter har vi blandat längre artiklar, essäer och översikter med korta porträtt, skönlitterära texter och citat och massor av bilder från afrikanska barnböcker. Vi bad årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler, den ”blygsamme världskonstnären” från Sydafrika att göra omslaget och vi fick fantasieggande originalbilder för både fram- och baksida och dessutom flera bonusbilder. Vi fick tillstånd av författaren Mia Couto och konstnären Malangatana från Moçambique att använda deras berättelse Skuggornas innergård, som är gjord enbart för skolbruk i landet, och som Maria Bergstrand på Världsbiblioteket av en händelse hittade på nätet. Nu får denna suggestiva historia inleda och ange tonen. Ni hittar tolv korta porträtt av välkända barnboksförfattare av vilka endast hälften är översatta till svenska. En del av dessa porträtt fanns redan i boken Världens barnboksförfattare (2008) och har här bearbetats och kompletterats.

AFRICAN DRUM Trummans betydelse i den afrikanska kulturen uppmärksammas i ett collage på sidorna 26–27. Följande bakgrundstext fick inte plats, men är viktig för att se hela bilden: DRUM, Sydafrikas legendariska

tidskrift från 1950-talet skapades av och för ung, svart storstad mitt under brinnande apartheid. DRUM dokumenterade ungdomlig optimism, frustration, utmaningar, sex, mod, dans, jazz, gangsters, exil och död i reportage, litterära texter och avancerat bildmaterial. Allt skrivet på en fräck blandning av engelska och tsotsitaal.

(En av DRUMs första redaktörer var Anthony Sampson, vars bok Trumman kom på svenska 1961 på Tidens förlag.)

stort tack till Jay Heale från Sydafrika som med sin

sakkunskap i två essäer vidgat våra perspektiv på afrikansk barnlitteraturs bakgrund, nuläge och framtid. Och ett lika stort tack till alla barnbokskonstnärer som välvilligt låtit oss använda deras bilder och texter. Som de obotliga optimister vi är hoppas vi nu att denna massiva lansering av afrikanska barnboksförfattare ska ge resultat i form av större efterfrågan och fler översättningar. Så lärare, skol- och barnbibliotekarier och alla andra intresserade; Kom loss, ställ krav, berätta Afrikas och världens historier!

Bild Piet Grobler

Stockholm i augusti 2010 Sven Hallonsten, redaktör hallonsven@gmail.com

Kapitelrubrik

Skuggornas innergård O Pátio das Sombras

MIA COUTO MALANGATANA (bilder)

En suggestiv berättelse från Maconde i Moçambique, omarbetad av författaren Mia Couto och med illustrationer av välkände konstnären Malangatana, också från Moçambique. Tillsammans med den ursprungliga berättelsen och med efterord av Mia Couto har historien publicerats i en liten skrift för skolbruk i Moçambique. Utgivare är Escola Portuguesa de Moçambique – Centro de Ensino e Lingua Portuguesa. Med tillstånd av förlaget och upphovsmännen återger vi här hela texten och en del av bilderna.

Översättning till svenska av Birgitta Alm

– kom farmor , kom och hjälp oss på åkern!

– Jag kan inte, mina barn, jag känner av mitt huvud så mycket i dag. – Håll till i skuggan, sitt och vila. – Nej, jag blir kvar här. Gå ni.

Och hela byn gav sig iväg för att arbeta med skörden. Det var nödvändigt att ta hand om hela skörden för att hindra aporna och vildsvinen att ge sig på åkern. Ett av barnbarnen erbjöd sig att stanna kvar för att hålla farmodern sällskap. – Jag stannar hos dig, farmor. – Nej, gör inte det. Gå och arbeta med jorden. Pojken lydde, men när han hunnit en bit på väg, kallade farmodern honom tillbaka. – Mitt barnbarn, kom hit. Vad är det du har på armen? – Det är ett armband, farmor. Jag plockade upp det här, nära eldstaden. – Ge det till mig. – Varför farmor? Det var jag som fann det … – Det här armbandet tillhörde din far. En ilning genomfor pojken. Fadern hade dött för länge sedan. Rysningen fick honom att på nytt fundera över det. Och han sträckte fram handen så att farmodern kunde ta av honom prydnaden. pojken gick därefter till åkern, förbryllad över hur

armbandet kunde ha hamnat där. Vid åkern uppmanade de honom att samla vetekorn i en säck. Plötsligt upphörde alla byborna att arbeta: egendomliga ljud, som från en fest, hördes från byn. De häpnade: hade de fått besök? Och de skickade pojken att se efter vad som hänt. Alldeles nära hemmet såg ynglingen rörelser, han förnam skuggor, buller, skratt, flyktiga väsen, som flydde undan bland träden. Han träffade på farmodern nära brunnen, där hon stod vid den upphöjda kanten, som skyddade ingången till utgrävningen varifrån de hämtade vatten. Den gamla stod framåtlutad och en lätt oro for igenom pojkens kropp. – Står farmor och gråter?

skuggornas innergård

– Jag? Nej, absolut inte, jag står bara här och drömmer … – De skickade hit mig för att ta reda på vad som händer. De hörde röster och skratt, som verkade komma härifrån. – Nej, här har inte märkts något sådant, svarade farmodern, lite irriterat. Såg du något, mitt barn? – Jag såg skuggor, farmor, uppfattade oväsen, hörde trummor … – Du varken såg eller hörde någonting. Jag var här ensam, som vanligt. Hon tittade honom stint i ögonen, sökte ett instämmande. Sen bad hon ynglingen om en liten sten för att kasta i brunnen. – Är det för att se om där fortfarande finns vatten? Hon svarade inte. Hon tog stenen och slängde den i brunnens mörka hål. Från det fuktiga djupet ljöd en klagan. Och sen, som ett fjärran eko, steg det upp en sorgsen sång. – Hör du? – Vad är detta? frågade ynglingen förskräckt. – Det är vattnet, som gråter. följande dag hände samma sak: arbetet på åkern avbröts av ljud, som verkade komma från byn. Och ännu en gång gav sig ynglingen iväg för att ta reda på vad som hänt. Fast den här gången tog han en genväg och stötte då ihop med en man, som kom springande i motsatt riktning. Kollisionen fick honom att ramla omkull och för ett ögonblick förlorade han nästan medvetandet. Vid krocken föll något till marken och landade nära pojkens ansikte. Då han öppnade ögonen, såg han att det var ett armband. Uppjagad av sin rädsla gömde pojken brådstörtat armbandet i fickan. När han försökte resa sig, blev han återigen alldeles yr.

Kapitelrubrik

– Min sonson? Framför honom stod farmodern med utsträckta armar för att hjälpa honom att resa sig. – Föll du, min gosse? – Jag krockade med en man, som kom springande den här vägen. – Det är inte möjligt, min gosse. Här har ingen passerat. – Men, farmor, säg vad är då detta? frågade pojken och tog fram armbandet ur fickan. – Var har du tagit detta? – Jag har inte tagit det, farmor. Den där mannen tappade det … – Du ska inte hitta på historier för mig, Jag vill inte att du ska komma med lögner. – Jag ljuger inte, farmor ... – Du har tagit det här armbandet bland mina saker. När vi kommer tillbaka till familjen, kommer jag att beklaga mig över hur du beter dig. Sårad och ur stånd att protestera, gav pojken sig iväg mot brunnen. Hans farmor hade alltid sagt att, där, nära vattnet, är det bra att vara när man vill gråta. Och här grät han över gamla sorger, sorger, som han inte ens visst levde inom honom. Några stora tårar föll ned i brunnen och en ljuv klagan hördes från djupet. En djup stämma tycktes säga: – Gråt inte, min son! Ett ljud från bushen återförde honom till verkligheten. Det var farmodern, som dök fram ur snåren och satte sig vid hans sida. Den gamla satte sig på brunnens kant och sa att hon skulle berätta en hemlighet för honom. Och så berättade hon att alla döda barn levde inne i hennes huvud. Allteftersom barnen dog hade hennes huvud blivit allt större.

Och det hade kommit att bli allt tyngre för henne. Det var från denna stund som hon inte orkade lämna hemmet. När hon var ensam bröt sig invånarna i hennes huvud ut: flickor, kvinnor med barn, män, pojkar. Och de levde livet på husets innergård. Kort sagt alla levde om på den öppna platsen framför hennes hus. – Var det dom som ställde till oväsen? – Det var inget oväsen. Det var glädje. – Var min far också där? – Han var där i allra högsta grad. Den gamla kvinnan bad pojken bevara hemligheten. Om någon upptäckte detta mysterium, skulle hon kanske bli betraktad som häxa och det kunde till och med kosta henne livet. De döda skulle bli kvar, de skulle inte ha någon väg att vända tillbaka på. – Om jag inte säger något, kan farmor då lova mig att jag ska få se min far än en gång. – Det lovar jag, sa farmodern. följande dag , när pojken höll på att göra sig i ordning för att ge sig ut till arbetet på åkern, kallade den gamla på honom och bad att han skulle stanna hos henne. De övriga accepterade detta och gav sig av utan pojken. Den gamla bad pojken sätta sig vid hennes sida, Hon tog hans hand och sjöng en vaggsång. Och pojken somnade och började drömma. Drömmen som tog gestalt inom honom handlade om en väldig trädgård, dit avlidna släktingar begett sig. De sjöng och dansade och festade som om de vore berusade. De liknade faktiskt druckna när deras glädje helt plötsligt övergick i bedrövelse och de brast ut i en gemensam klagan. En av dem närmade sig pojken och sa: – Lämna tillbaka mitt armband.

skuggornas innergård

– Far? Pojken darrade och väntade med att svara. Det dröjde innan han kunde förmå sig att svara. Då mumlade han: – Jag kan inte lämna tillbaka det. – Och varför inte? Armbandet är mitt. – Om jag ger er armbandet, far, kommer ni aldrig mer tillbaka. Fadern log, kanske rörd av sonens känslor. Hans hand rörde lätt vid pojkens huvud när han sa: – Det som jag gör nu handlar inte om att komma tillbaka. Varken jag eller någon annan av dem som dött återvänder. Vi återvänder inte och vet du varför? – Nej, varför inte, far? – Därför att vi aldrig har gett oss av härifrån. Vi lever här med er. – Men varför gråter i så fall de andra? – Därför att de är rädda att inte bli ihågkomna av de levande. De döda dör inte när de lämnar Livet. De dör när de blir bortglömda. – Jag glömde aldrig dig. – Jag vet det. Och för att du skulle komma ihåg mig ännu mer, gav jag dig armbandet. Nu är det tid för mig att återvända. – Och vad ska jag säga till de andra? – Säg åt dem att de ska fortsätta att drömma. Pojken förstod då; drömmen är det sätt på vilket de avlidna besöker de levande och firar Livet. Och från och med denna dag, närhelst han ville, dansade och sjöng han med sin pappa på denna oändliga innergård vars namn är ”drömmen”. 

Berättelsen i sin ursprungliga form

I en liten by, fanns en kvinna, som dolde barnen inuti sitt huvud allteftersom de dog. När de trädde in i hennes huvud blev de levande. Hennes huvud började anta en enorm form. Och det började tynga henne alltmer. Hon orkade inte lämna hemmet. En dag, när alla invånarna, hade gått för att arbeta på åkern, började kvinnans huvud rämna. Puóóóó! Huvudet sprack och ut ur det vällde de som befunnit sig i hennes huvud: flickor, kvinnor med barn, män, pojkar. Då återfödda döda började söka efter saker i husen. De sökte efter mjöl och säd. De sökte efter hönor, som de dödade. De som var kvar vid åkern frågade sig; vad är det för buller som kommer från byn? De nyfödda döda började festa. De sjöng, de dansade. De som var vid åkern kom springande för att överrumpla de som deltog i den bisarra festen. När de döda kände att byborna närmade sig, återvände de till kvinnans huvud. Kvinnan kunde inte röra sig och hon började klaga över smärtor. Och det blev skymning. Nästa dag återvände byns alla invånare till åkern. Fast dessförinnan gjorde de upp en plan: – En av oss stannar kvar och håller sig gömd. Och så blev det. En höll sig kvar, dold. Och denne såg då hur den gamlas huvud rämnade och den gamla föreföll död, hon andades inte. Och ut ur huvudet myllrade en mängd barn och barnbarn De ockuperade huset, de brast ut i våldsamma glädjeyttringar, de lagade mat och fyllde en skål bredvid kvinnan så hon kunde äta när hon steg upp. Ljud från dansande och från pukor hördes. De som var kvar på landet kom springande. Men när de närmade sig, återvände de dansande in i den gamla kvinnan. Den som iakttagit det hela berättade allt som hänt. Byborna beslöt att göra slag i saken nästa dag. Och tidigt på 16

skuggornas innergård

morgonen, när de andra gick till åkern, stannade några män kvar för att hålla vakt. Huvudet rämnade, mängden vällde ut. Då satte de den gamla i en bur och dödade henne. När de överrumplade andarna började dessa springa, men de fann ingen möjlighet att ta sig in i den gamla. De grät: – Vi är förlorade! – Nej, nej, det är ni inte – svarade de andra – Ni kan nu stanna hos oss, vara likadana som levande. Och byarna fylldes av folk, uppfyllda av glädje. Efterord av Mia Couto

Jag valde denna berättelse från Maconde som utgångspunkt för den historia jag gett namnet Skuggornas innergård eftersom det är en mycket suggestiv berättelse. Genom denna kan vi se att de avlidna, när de är ihågkomna, aldrig dör. Dock förefaller det mig som om denna historia hör hemma i en gängse föreställning i samhällen på landet att änkor och gamla kvinnor omvandlas till häxor. Detta leder till att historien slutar med att den gamla kvinnan dödas. Dessa värderingar bör ifrågasättas i dag och det är nödvändigt att vid återberättandet av historien ändra dess slut. Utan att ge avkall på det etiska grundsyn, som präglar berättelsen. För formens skull ansåg jag att det vore bra att skapa en gåtfull stämning och introducera en kärnkonflikt, som efterhand förtätas alltmer för att, till slut upplösas på ett positivt sätt. 

where are the books of afric a?

Where are the books of Africa?

JAY HEALE Piet Grobler (bilder)

The key problem for the children´s literature in Africa is the pervasive, destructive notion that books bring information. The ability to read and absorb factual knowledge is education, we are told. The love of books and the power of imagination cannot be marked in schools and is therefore, at the moment, seen as less significant in Africa.

frica – birthplace of art and music, deep healing and wise thought – has never been a continent whose culture was written in books. Yet the book has come to Africa, mostly in the hand of missionaries. Today there is official recognition that literacy comes with books, and therefore schools must have books. So they are printed but not often published in the sense of putting them on sale to the public. Ordinary people in Africa seldom buy books. And certainly not for children when bread costs so much.

The question of languages

Then there is the question of languages. History will tell you how Africa was carved up among the European powers, meaning colonized by Great Britain, Germany, France, Portugal, Belgium and anyone else able to wriggle on to the map. As

(Bild av Piet Grobler ur boken Colors! Colores! med text av Jorge Luján)

where are the books of afric a?

recently as 1984 (during the 19th IBBY Congress) there was, reportedly, ´continuous debate as to whether they should write in English, French or Portuguese or in one of the local languages´. Stories were told from such countries as Sierra Leone of generously donated printed machinery accompanied by a chronic shortage of printing inks, glue, paper, spare parts, etc. Official government publications had priority on the limited printing resources. The computer and the internet have established English as the prime universal language of communication, though French has sturdily maintained and encouraged the publication of books in the Francophone countries of Africa. The colonial period resulted in African schools being stocked largely with books produced by such firms as Oxford University Press, Heinemann Educational Books, Longman International. Most children only had access to books when they were at school, and even then only to school books which they had to share with others. A few development efforts have tried to set up public libraries, but with the sheer size of Africa and its widespread population, those are woefully few. Bookshops are close to non-existent outside the major cities and purchasing power is small. For many years in South Africa both white and black children have been saying, ”When I leave school I shan´t have to read any more books.” Books and school are synonymous. Moreover, the idea that books should be created for such a reprehensible reason as enjoyment or entertainment was disgraceful. If a book was enjoyable then it clearly was not educational. School principals were shattered with the suggestion that their pupils should be allowed to read during school time. Even today, books categorized as ´supplementary readers´ are regarded by many as frivolous.

Childhood and Children´s Books

In broad impressionistic terms it may be said: the nineteenth century invented childhood, the twentieth century invented international children´s literature and the twentyfirst is beginning to introduce both ideas or ideals to Africa. This is a treacherously dangerous ground, for nowhere in the world are children so beloved and protected and pampered as in Africa. But the combination of children and books created specially for them – other than the purpose of literacy – is only emerging slowly in this great continent. Africa is a mesmerizing blend of First and Third World societies. Millions of children have never held a new children´s book in their hands. Lesser millions sit in front of computer games and wonder why their parents keep talking about books. You can never generalise. Literacy is forcing itself into Africa. Literature is following, silently, slowly, impressively. The book is still enormously powerful. It needs no machinery or electricity. In the same way that radio is still more potent in much of the continent than television, so books hold their own against computers. Peace, economy, education

All Africa is different – and the story of books is different where ever you go. Geographically, Africa ranges from eroding desert to tropical jungle to torn-bush veld to snow-capped mountains. Historically, the continent includes pharaohs and pyramids in the Nile valley, intellectual centres in the old West African kingdoms, civilisations of gold and stone around Zimbabwe, and the oldest people of all, the San/ Bushmen of the Kalahari.

”

Burning spark lands on the elm. Who is singing? Red.

The existence of a children´s literature depends on three main factors: peace, economic stability and educational facilities. The major publishing countries are Egypt and South Africa (though Egypt may well consider itself more part of the Arabic than of Africa). Along the Mediterranean coast children´s reading has been strongly influenced by Islam. The ability to read is considered essential, and the written and printed language, for most, is Arabic. What hope is there for children´s literature in such places as Darfur, Somalia or the Democratic Republic of Congo? In such places, pupils may sit on a bare earthen floor in a roofed shelter without windows. They are taught orally, for there are no books, from a blackboard that has to be taken down each afternoon to prevent it from being stolen. African optimism

Bilder från Piet Groblers Little Bird´s ABC.

where are the books of afric a?

During the 29th IBBY Congress in Cape Town 2004, there were presentations from people working in the African book scenes of Nigeria, Rwanda, Uganda, Côte d´Ivoire, Kenya, Botswana, Namibia, Zimbabwe, Ethiopia, Sénégal and South Africa. There were enthusiastic awareness of such a concept as Children´s Literature – and calls from all over Africa to support mother tongue publishing especially for the youngest children of all. Why should literacy be first encountered in a second or even third language? Away with the Afro-pessimism which tempts to draw us into a chorus of hopelessness and negativity. Let us join with Michael Ambatchew, for example, and rejoice that ´despite the challenges common all over the continent, the Ethiopian human resource pool of authors, illustrators and designers has been increasing steadily not only in numbers, but also in professionalism and expertise´.

The children were always there and the stories were there with them, but they were part of oral tradition and a specialized vigorous sharing of story and its import and impact. Storytelling included the telling but it could also include gesture, acting, dance, song and physical involvement. Young listeners were only a part of the audience. The freezing of such works into cold print was one of the more questionable gifts of well-meaning missionaries. Stories in Africa are alive. They grow and change. They do not like to be confined within the pages of books.

â&#x20AC;?

Stories in Africa are alive. They grow and change. They do not like to be confined within the pages of books.

Style and tradition

South Africa remains the most prolific publishing country in the continent, though its publishing style is more linked to Europe and the United States. Such illustrators as Niki and Jude Daly, Piet Grobler and Joan Rankin have been exhibited worldwide, and their books are co-published elsewhere. The same has happened for authors such as Lesley Beake, Dianne Hofmeyr and Gcina Mhlophe whose stories have been translated into many languages. Stories more closely related to modern lifestyle or traditional folklore are more often found in West and East Africa. The foremost book fair in Africa used to be held in Ife, Nigeria. Famous West African writers include Chinua Achebe, Cyprian Ekwensi and Meshack Asare whose book The BrassmanÂ´s Secret won the 1982 Noma Award for Publishing in Africa. The concept of Africa

Children living in America, Europe or Asia tend to think of Africa as one place. They do not grasp that it is a very big place and different all over. It has plenty of rich people as

”

Literacy is forcing itself into Africa. Literature is following, silently, slowly, impressively. The book is still enormously powerful. It needs no machinery or electricity. In the same way that radio is still more potent in much of the continent than television, so books hold their own against computers.

where are the books of afric a?

well as millions of predominantly poor. Africa has skyscrapers and shopping malls as well as jungles and deserts. So its books and reading habits are varied as well. Compare that to a friend in Ethiopia who writes: Álmost all stories for children are preachy and moralistic. Adventure, fantasy and science fiction are only read and enjoyed in a handful of private schools where the elite send their children.´ Or the professor from Ibadan, Nigeria, positive that Ánthologies of folk stories form the bulk of the creative writings published for African children, about 32% of the total output.´ Cute stories are still being published of charming African children living ín the bush´ with talking lions and monkeys. But the majority of African children today live in tin huts on the fringes of big cities, like the central character in Lesley Beake´s picture book Home Now which is about a girl, orphaned by AIDS who lives in a township or Niki Daly´s Kwela Jamela who lives in a multicultural suburb of Cape Town. To love books and reading

Africa is still a continent scarred by war. The IBBY Congress in Cape Town produced reports on the power of storytelling and reading in providing forms of healing for children traumatized by war in northern Uganda, as well as the new birth of children´s publishing in Rwanda where Agnes Gyr-Akunda pointed out: ”It is not enough to produce books; it is also necessary to help children find access to them and so enable them to read”. Let´s round off with a statement from Lerato Trok, when accepting the IBBY-Asahi Reading Promotion Award in Cape Town 2004 on behalf of the First Words in Print Project:

”There is a perception that African people have a culture of non-reading. I dispute that. I grew up in poverty and neither my mother nor my father were readers. What I know is I have always loved books and reading. I would pick up anything with words on it to read. There weren´t any books in my native Setswana language that I could read, except text books. The only thing that kept me from owning books was because my parents couldn´t afford to buy us books, and there was no library in our area or in any of the schools I attended. What we rather say is that African people love books and reading just as much as anyone, but because the majority of them are poor, buying books is not a priority in terms of needs.” 

Jay Heales Top Ten Writers & Illustrators from Africa (in alphabetic order)

Chinua Achebe, Nigeria Meshack Asare, Ghana Lesley Beake, South Africa Paddy Bouma, South Africa Niki Daly, South Africa Piet Grobler, South Africa Dianne Hofmeyr, South Africa Gcina Mhlophe, South Africa Jenny Robson, Botswana Peter Slingsby, South Africa (Essän tidigare publicerad i boken Världens barnboksförfattare, 2008, översatt till svenska av Britt Isaksson)

The Drum Do you know the language of the drum? The drum of celebrations. The drum with summons spirits. The drum of the wrestler dripping with sweat. The drum of death. Do you know the language of the drum? It is the secret of the forest. (Dikt av Fatou Ndiaye Sow, Senegal i diktantologin Talking Drums. Redigerad och illustrerad av Véronique Tadjo, 2000)

Talking Drums Bom, bom-bom, belem, belem-bebem, belem-bem, boum, boum

rumslag ser så här olika ut i skrift. Men de låter ganska lika för ett otränat öra, fast det gäller inte i Afrikas olika länder. Där har de också ett starkt symbolvärde, antingen de är krigstrummor, som i Meschak Asares senaste berättelse, The Cross Drums, fredstrummor som i Editions Bakame´s Tambour pour la paix (häfte med dikter av barn) eller Gcina Mhlophes berättelsesamling Love Child. Talande trummor som i Véronique Tadjos diktantologi för unga Talking Drums eller stora kungatrummor som kallar till fest i bilderboken Finurliga Mama Sambona.

”While Mthunzi was looking around to see where he was, he suddenly heard the sound of a drum. He looked to see where the sound was coming from. There were five old women playing a big round drum, with a rhythm and melody he had never heard before. He was enchanted by their skilled hands and the whole atmosphere in that cave. He wished so much to play too, and he wondered if they would let him.” (Ett avsnitt ur Gcina Mhlophes Love Child, 2002) Bild ur Den finurliga Mama Sambona av Tobias Krejtschi.

talking drums

Boum, boumBoum, Boum C´est le tambour de la paix Et non celui de la guerre Boum, boum Guerriers, lâchez vos armes Arrêtez de vous battre Ecoutez les tambours de la paix Boum, boum Laissons les tambours de la paix Emplir nos cœurs Boum, boum Vivons ensemble Dans un monde sans violence Dans un monde de paix. Bild Meshack Asare.

THE CROSS DRUMS

“When they met in the middle, they stopped and stood face to face and played to each other. And all of the children danced. They held hands and skipped and swayed and hopped and bumped and laughed together, as all children do when they are happy.”

(Inledningsdikten i Tambours pour la paix, 2003, skriven av Bera Giphain, 10 år.)

Bild Dominique Mwankumi ur Tambours pour la paix.

(Ur Meshack Asares The Cross Drums, en berättelse om fred och tolerans, 2008)

JAY HEALE niki daly (bild)

Originalbild av Niki Daly till Regndansen, 1966.

berättelseland

Berättelseland /Land of Story

vå ögonblick i tiden. Det första 2009. Jag sitter på en sluttning i Afrika under en spektakulär solnedgång intill en lägereld. Rök ringlar, kol glöder, och här hörs en sagoberättares röst. Hon berättar en historia på en av San/Bushmännens dialekter, en berättelse hon har lärt av sagoberättare före henne. Jag sluter ögonen och lyssnar. När jag öppnar dem igen kan jag lika gärna vara vid en lägereld för tusen år sedan, lyssna på samma berättelse. Den är en del av Afrikas muntliga arv. det andra mot slutet av 2009. Jag sitter vid min dator i Kapstaden när det kommer ett e-mail. Det är på engelska, skickat av en ung San-kvinna i !Khwa_ttu, platsen med lägerelden och berättarrösten.

Hon går på en datakurs och jag är den första person hon någonsin sänt ett e-mail till. Jag skyndar mig att svara. Två personer med samma kulturella ursprung i Afrika. En berättar en historia, den andra använder en dator. Däremellan ligger hela Afrikas berättarvärld och bokens historia. Arkeologer och DNA-specialister säger oss att vårt mänskliga ursprung troligen ligger i Afrika. Om det är så föddes språket här, så väl som berättelsen. Därmed var berättarna våra första författare och klippmålningarnas och de egyptiska gravarnas konstnärer våra första illustratörer. För många afrikaner har den muntliga traditionen, berättad av en respekterad äldre, en klang av auktoritet, som det tryckta ordet ännu aldrig har uppnått. När det gäller själva berättande, lever berättelsen i munnen på en levande person. På papperet är den ”fryst” och kan inte utvecklas vidare. Men Afrikas gamla visdom har förtvinat. Över hela kontinenten har urbaniseringen förstört storfamiljen och platsen för berättandet vid lägerelden. Engelskan ersätter snabbt de afrikanska språken. Teknologin har i ökande grad invaderat utbildningen. Jakten på information hotar världens djupare kunskaper.

”

Oavsiktligt hade Afrikas barnlitteratur fått sin början.

en första påverkan på afrikansk litteratur kom med

den välmenande europeiska missionären. Fastän han förde med sig en ingång i böckernas värld – eller snarare Bokens – opponerade han sig ofta mot den moraliska smaken i de folksagor han mötte. I Afrika är hjälten den trixiga haren, som överglänser andra trögtänkta, ärliga djur. Odjur, kannibalism och grymhet mot fiender var andra oönskade tema. Trots att missionens mål var att uppteckna och bevara många afrikanska folksagor, så sanerades de ofta eller skrevs om av moraliska skäl.

”

Varför känner jag en sådan djup glädje här och nu? Kalahariöknen är en del av svaret. Men livsberusningen kommer sig också av sällskapet. Jag mår bra av att vara med människor som ständigt har det där befriande skrattet i beredskap, som trivs med varandra och generöst innesluter mig i sin gemenskap. Mitt välbefinnande är därmed mänskligt. Vi vandrar stilla vidare mot horisonten med alla sinnen på helspänn. Det är en märkvärdig blandning av total avslappning och intensiv närvaro. Som den vakande sånghöken högst däruppe i akacian. Människans ursprungliga sinnesstämning, numera bortglömd. De grumliga hinnorna mellan mig och världen är borta.

Originalberättelserna var avsedda för lyssnare i alla åldrar. I öronen på en europé under 1600-talet lät berättelser om talande djur naiva. Därför ansågs de som läsning för barn. Oavsiktligt hade Afrikas barnlitteratur fått sin början. Ärkebiskop Desmond Tutu har skrivit om dessa tidiga missionärer: ” De ansåg att vara europé var synonymt med att vara kristen … de fick ofta vårt folk att skämmas över att vara afrikaner … de förstörde ofta våra rika kulturella traditioner.”

idag har seriös forskning ägnats både åt våra afrikanska förfäders grottkonst och bevarandet av spillror av den gamla muntliga traditionen. Grupper av berättare från San-folket har engagerats att banda sina berättelser, poesi och visdomsord. Dessa inspelningar har sedan ”översatts” av engagerade (Ur Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari San-berättare, så att den ursprungliga ”rösten” har – hur människan blev människa, 2005) bevarats så noggrant som möjligt. Vi kan inte återuppväcka Afrikas förlorade folk, men vi kan göra vårt bästa för att bevara vad som finns kvar av den muntliga traditionen. Ett arv alltför värdefullt för att ignoreras. Originaltitel: Land of Story. Översättning Britt Isaksson.

berättelseland

Asare >> Tadjo

Meshack Asare

Christian Epanya

Lesley Beake

Ousmane Diarra

Unity Dow

Piet Grobler

Fatou Keïta

John Kilaka

Sindiwe Magona

Dominique Mwankumi

Patricia Schonstein Pinnock Véronique Tadjo

MESHACK ASARE Ghana

Bronsgubbens hemlighet Meshack Asare var inte okänd i Sverige när han nominerades till ALMA-priset av Ghana Library Board och Pan African Writers Association (PAWA). I handlingarna för nomineringen står det bl. a: – Barn förtjänar att få det bästa av vår fantasi och kreativitet eftersom vi skriver för att hjälpa dem att hitta sig själva. Anledningen till att Meshack Asare skriver sina berättelser är att stödja dessa tankar och försäkra sig om att i hans händer blir de vackra och trevliga att läsa.

eshack Asare (f 1945 i Ghana) var länge den ende kände afrikanska barnboksförfattaren och illu-stratören i Europa. Han har arbetat i Afrika och Europa främst som konstnär och författare. Men också med workshops i mellankulturell pedagogik. Som så många afrikanska konstnärer har han också bott och studerat i England och USA och bor för närvarande helst i Tyskland. Han debuterade redan på 1970-talet och hans bilderböcker har genom åren fångat upp berättelser från många länder söder om Sahara: Angola/Ghana (Bronsgubbens hemlighet), Ghana (Tawias kanot), Namibia (Trädets barn, i samband med Namibias självständighetsdag, 1990), Zimbabwe (Chipo

meshack asare

och fågeln på berget). De flesta av hans bilderböcker finns översatta till svenska, liksom till danska, tyska, holländska. Sedan 80-talet är han välkänd i Sverige genom Carlsen/if förlag och översättningar av Monica Stein: Kanoten, Katten söker en vän, Bronsgubbens hemlighet och Tawias kanot.

Författaren/berättaren måste hjälpa barnet att ta sig in i världen. Det skrivna ordet måste inspirera barnet att utforska med sina sinnen och skapa med sina händer …

Mustiga träsnitt, kraftfull tusch och akvarell

(Meshack Asare i The African writer

in the childs world, 1983) Redan från början utvecklade Asare en speciell svärta i sina bilder, som ger ett mustigt, folkligt intryck. Han skapade urtypen för ”afrikanen” från det ståtliga ashanti-folket, som var slavhandelns favoritobjekt och som skeppades till Västindien och Brasilien från Ghanas slavfort Cape Coast Castle. Hans berättelser är ganska enkla och förutsägbara, men bilderna ger dem liv och energi. Han arbetar gärna med träsnitt och/eller svart tusch på bruntonat papper i breda penseldrag och tar hjälp av fingrarna, vilket ger en primitiv effekt. Dessutom förenklade detta svartvita själva trycktekniken och gjorde bilderböckerna billigare På 1990-talet publicerades han av förlaget Sub-Saharan Publishers i Ghana igen efter många års uppehåll, nu i färg och med den tryckkvalitet som han alltid eftersträvat, och som bl.a. resulterade i nya publikframgångar och utmärkelser. Det är spännande att jämföra utgåvorna av min favoritberättelse om de små guldvikterna i form av bronsgubbar som blir levande i Kwajos fantasi: Bronsgubbens hemlighet är i svartvitt, medan Kwajo och bronsgubbens hemlighet kompletterats med flödande akvarell. Andra nyare bilderböcker i färg är t.ex. Trädets barn, Susu´s call, Noma´s Sand och Nana´s son. Men hans senaste bok The Cross Drums (2008) är åter

i svartvitt. Läckra tuschlaveringar illustrerar en gammal afrikansk legend/berättelse om två grannbyar som är i krig med varandra sedan urminnes tider. En hemlighetsfull eremit gör två trummor till två unga pojkar från varsin by och när trummorna talar tvärs över marker och fiendskap blir det fred. En tjockare bok, påkostad och tänkt för äldre barn – och vuxna. Den utsågs till en ”White Raven” av Internationale Jugendbibliothek i Munchen 2009. Bland Afrikas bästa

Meschack Asare har fått hedrande priser för nio av sina bilderböcker. Av dem flera internationella priser, som Unescos pris för Afrikas bästa barnbok med Tawias kanot, The Noma Award for Publishing in Africa 1982 för Bronsgubbens hemlighet. Och Harares bokmässa valde 2002 Susu´s call till en av Afrikas tre bästa barnböcker. Dessutom har Ghanas och Asares favoritfågel, som bl a spelar en viktig roll i Bronsgubbens hemlighet – Sankofan, fågeln som alltid vrider huvudet bakåt för att påminna om ashantis ordspråk ”Lär av det förflutna” – gett namn åt en årlig tidskrift om afrikansk barn-och ungdomslitteratur, utgiven i USA (Baltimore) sedan 2002.

Bild ur Asares Kwajo och Bronsgubbens hemlighet, 2010

Luktar det regn (Song of Be)

LESLEY BEAKE Sydafrika

Jag sitter övergiven på en ö i ruiner efter brand och explosioner, bebodd av slappa Takkies. Året är 2250 och egentligen var ön ett berömt berg, Taffelberget i Kapstaden, före naturkatastrofer och översvämningar. Allt händer i Lesley Beakes nyaste ungdomsbok Remembering Green. Mina vänner Rain och Ghau har lyckats ta sig härifrån till fastlandet – över Drylands och Deadlands till Green. Men jag måste stanna här till fortsättningen kommer – Clockworks of Stars – i bästa fall våren 2011 och fortsättningen Whispering Rain (hösten 2011), om förlaget Frances Lincoln håller sin tidsplan. Lesley Beake har lovat att hon aldrig skall skriva fortsättningsserier, men har ändrat sig. Tur för mig!

esley Beake är en av Sydafrikas populärast barnoch ungdomsförfattare. Hon kom som sextonåring till Sydafrika från Skottland och är utbildad lärare på Rhodes University, men ville inte undervisa under apartheid i det segregerade sydafrikanska skolsystemet. Lesley brukar framför allt skriva om ett Sydafrika här och nu. Hon har publicerat spännande ungdomsböcker om gatubarn, t.ex. Strollers, om en dövstum pojke i A cageful

”

Home Now was a busy place. People were building new houses and new lives. Sieta watched them. Home Now was a friendly place. People smiled at Sieta. Sieta didn´t smile back. She just looked and looked at the pictures in her head.”

(Ur Lesley Beakes bilderbok om aids, Home Now, 2008)

Illustration av Karin Littlewood ur Home Now, 2008.

leasley beake

of butterflies, om Sydafrikas första demokratiska val som bakgrund till en bok om vänskapen mellan en svart och en vit pojke, Jakey. Science fiction och fantasy är ganska ovanliga genrer för barnoch ungdomsböcker i Afrika. Föregångaren är Jenny Robson i Botswana med The Denials of Kow-Ten med fortsättningen Savannah 2116 D. En av de nya, aktuella ämnena i afrikansk barnoch ungdomslitteratur, liksom i världen i övrigt är miljöförstöring/ hotet mot naturen. Det andra är Aids-problemet. Lesley Beake har skrivit en viktig bilderbok, Home Now, illustrerad av Karin Littlewood. Den har blivit mycket uppskattad i Sydafrika och även i Europa. Det är en varsam berättelse om vänskapen mellan Sieta, en föräldralös flicka, som tas omhand i den mycket speciella byn Home Now, uppbyggd av människor, hemlösa och utlämnade, sedan familj och släkt dött i aids, och en lika föräldralös elefantunge, Satara, som tas omhand av ett privat viltreservat intill. Lesley Beake är mycket intresserad av historia och Afrika som mänsklighetens vagga och har i många år följt arkeologiska utgrävningar och arbetat på en bok om upptäckten av de äldsta människorna. Vi stammar ju alla från Afrika. En av hennes bästa vänner är Lasse Berg (Gryning över Kalahari) och de har kärleken till San-folket gemensam. Hon är just klar med en spännande ungdomsbok om Lucy, dotter till en arkeolog och döpt efter det berömda skelettet av världens äldsta människa. Efter plågsamma upplevelser (våldtäkt) hos sin mamma i New York skickas Lucy till sin pappas långdragna utgrävningar i det regniga Eastern Cape, nära de magiska grottmålningarna i Cederberg. Där känner Lucy en läkande närhet till urfäderna, till San-folket och flickan/kvinna Hap, som gett titeln till boken.

I was born when the Earth was old. When I was born, there was a scent of rain on dust, the dust of Africa. And that is what my mother called me. Rain. Once – a hundred summers ago – this island was not separated from everywhere else. Once it was a mountain with a flat top, a mountain down at the tip of the continent of Africa, and the stone stod solid behind it for thousand day´s walk, all the way to a different sea on the other side. (Ur Lesley Beakes ungdomsbok Remembering Green, Frances Lincoln, 2009)

lesley beake

Minst 400 böcker

Lesley Beake har skrivit ett sextiotal ”egna” böcker för barn från 5 till 18 år, men har också medverkat i tillkomsten av oändligt många fler, minst 400 som redaktör, projektledare, författare. Dessutom har hon hållit i många stora läsprojekt. Läsprojekten är minst lika viktiga som hennes egna böcker, anser hon. Projektarbete ger inspiration till eget skrivande. T. ex. hos San-folket i Namibia, där hon tillsammans med lärarna arbetade flera vintrar i reservatet Nyae Nyae med att ta fram läseböcker och läroböcker för både barn och vuxna på deras hemspråk. San-folket är ivriga att lära sig läsa och skriva. De som kan detta, ”Paper People/Pappersfolket”, är viktiga. Lesley Beake hör definitivt till ”pappersfolket”, som underlättar livet för många, som inte har en egen röst nedtecknad på papper. I Nyae Nyae, Namibia skrev hon också två bilderböcker, Waiting for Rain och Bau and the Baobab och ungdomsboken Luktar det regn (Song of Be), den enda av hennes böcker som är översatt till svenska. Ett annat läsprojekt är ”Stars of Africa” där hon fungerade som redaktör för en serie på tydlig engelska, som innehåller böcker användbara för många andra länder i Afrika; Namibia, Botswana, Zimbabwe, Ghana. Flera av dem skrev hon själv. Lesley Beake hade också sin fasta hand med i Sydafrikas ”Read Little Library Project”, som fick Ibby-Asahipriset 1996. Nu är hon en av redaktörerna i Cambridge University Press/Sydafrikas nya stora läsprojekt ”Rainbow Readers”, som innehåller 10 boxar med 35 nya barnböcker i varje, för hela det sydafrikanska skolsystemet. Alla författare och illustratörer kommer från Sydafrika, de flesta är unga. Själv har Lesley Beake skrivit fjorton av böckerna och redigerat innehållet i tre av boxarna. 

Nana och larven (Néné et la chenille)

OUSMANE DIARRA Mali

I en intervju i nättidningen Journal du Mali säger Ousmane Diarra att det är som att stå ensam i ett hörn att vara författare i Mali. Det är svårt att få förståelse för att vara fri, att tänka, att leverera sanningar. Och ändå är det viktigast av allt att få barn och unga att läsa, att satsa på utbildning och forskning för att få en bättre kultur i vårt land.

edan som ung pojke på landsbygden i Mali upptäckte Ousmane Diarra böckernas värld. Han föddes 1960 i byn Bassala och han slukade allt i de boklådor som Röda Korset levererade. Senare blev han antagen till elitskolan École Normale Supérieure i huvudstaden Bamako och tog examen i modern litteratur. Han är numera anställd som bibliotekarie på Centre Culturel Francais i Bamako, och jobbar hårt på att göra biblioteket mer känt och mer använt. Vid sidan av bibliotekariejobbet är Diarra idag en alltmer etablerad författare i Mali. Han har gett ut två romaner, varav Vieux lézard från 2006 är den mest kända, flera novelloch poesisamlingar. Men han är framförallt barnboksförfattare och har sen debuten 1996 publicerat fem bilderböcker

Omslag till Nana på olika afrikanska språk.

varav Néné et la chenille (Nana och larven), 1999, blivit hans största succé och översatts till engelska och flera afrikanska språk (xhosa/ Unana nombungu, zulu/Unana neshongololo och swahili/Nana le seboko). Samtliga illustrerade av Virginie Desmoulins. Andra böcker är La princesse capricieuse (Den nyckfulla prinsessan) som gavs ut av Editions Balani´s 2006 komplett med ljudkassett och videoklipp och med stöd av EU och Kulturministeriet. Det är en klassisk saga om den vackra men opålitliga Nana och hennes friare, häftigt illustrerad av Massaré Tounkara. La longue marche des animaux assoiffés (De törstiga djurens långa marsch) kom 1999, Les jumeaux à la recherche de leur mère (Tvillingarna letar efter sin mamma) 2005 och slutligen Contes croisés från 2004 som är en samling berättelser för skolbruk. Ousmane Diarra är en välkänd och eftersökt storyteller. Han var i många år värd för ”Story Time” på CCF Bamako och deltar ofta i festivaler och andra evenemang i Mali och i Frankrike.

Apparemment, le métier de bibliothécaire n’est pas bien connu au Mali. On pense que nous nous contentons de ranger les livres dans les rayons. C’est plus compliqué que ça. Cette culture ne s’acquiert pas autrement que par la lecture. Autrement dit, tout bon bibliothécaire est d’abord un grand lecteur. Un grand amoureux du livre qui doit savoir faire passer sa passion aux autres”. (Ousmane Diarra i en intervju på www.maliweb.net)

Bild ur La princesse capricieuse av Ousmane Diarra med illustrationer av Massaré Tounkara, 2006.

ousmane diarra

Saturday is for funerals

UNITY DOW Botswana

I elva år var Unity Dow domare i högsta domstolen i sitt hemland Botswana – den första och enda kvinnliga domaren där. Det var en rätt ensam tillvaro bland idel manliga kolleger och även privat blev det ensamt, för som domare hade hon så mycket auktoritet i omgivningens ögon att vanligt vardagsprat blev svårt.

å hon började skriva om kvällarna som en väg ut ur ensamheten. Den första boken Far and Beyond (2000) var influerad av en kusins död i aids och handlade om hiv/aids och om mäns våld mot kvinnor. I nästa bok The Screaming of the Innocent berättar hon om ritualmord på unga flickor och utgår från en verklig händelse. Boken ger en skrämmande bild av rättsväsendet, manliga makthavare och kvinnors situation i Botswana och det är ämnen som hon ofta tar upp, både i sina böcker och i sitt arbete som jurist. Unity Dow är född 1959 i den lilla byn Mochudi och i Juggling Truths, som är en barndomsskildring men ingen självbiografi, använder hon många erfarenheter från sin egen uppväxt. Hon säger att det fanns så många motsägande sanningar och värderingar när hon växte upp, så det var svårt för barn att få något grepp om verkligheten.

Africa, why are you stoic, hugging your hurts to yourself? Are you afraid they will dislike you? Africa, why are you so secretive, burying your ills deep whithin yourself? Are you afraid they will judge you? Let them dislike you; Let them judge you; But Africa, do like yourself: and Above all, Africa do judge yourself. (Inledningsdikt i Unity Dows bok The Heavens May Fall, 2006)

unity dow

Det de lärde sig hemma stämde inte med vad de fick lära sig i skolan och de var övertygade om att det fanns särskilda engelska skol-sanningar och andra afrikanska hemma-sanningar. I Juggling Truth berättas detta ur huvudpersonen Moneis synvinkel. Som när flickorna i skolan fick undervisning om mens och tänkte att det kanske är något som engelska kvinnor har, men absolut inte kvinnorna i Botswana. Om alla kvinnor skulle blöda fem dagar i månaden skulle det vara blod överallt. Blod kan inte döljas. Det är lika dumt som att det står i böckerna att jorden är rund och att det finns fyra årstider. Det vet ju alla att det bara finns två: vinter och sommar. Juridik för kvinnor och barn, pappor och bushmän

Orden juridik och advokat fanns inte i Unity Dows föreställningsvärld när hon var barn. Hon hade ingen aning om att det fanns jurister. Tack vare en klok lärare kom hon ändå in på juristutbildning och studerade vid universitet i Botswana, Swaziland och Edinburgh innan hon var färdig och kom hem till sin lantliga by igen. Där blev hon överhopad med frågor och problem av byborna och bestämde sig för att öppna en egen advokatbyrå. Det blev mycket kvinnofrågor och frågor om barns rättigheter hon ägnade sig åt, och det gjorde hon även när hon blev utnämnd till domare i Högsta domstolen. Det är nämligen dit man måste vända sig i skilsmässoärenden. Skilsmässor är ingen enkel fråga i Botswana, de involverar hela släkter och är inte alls en fråga bara för två personer. Men hon var också en av tre domare som i december 2006 fattade beslut om bushmännens rätt att återvända till sina ursprungliga bosättningstrakter. Fast själv tycker hon att bland det bästa hon gjort är när hon fick igenom att barnens försörjning också är en fråga om pappornas ansvar. Det betydde

mycket för fattiga mödrar som dittills haft hela ansvaret för sina barn. I dag har Unity Dow en egen advokatbyrå i Botswana och är också medlem av den domstol i Kenya som ska utarbeta en ny konstitution för landet. Hon kämpar för kvinnors och barns rättigheter och talar mycket om konflikten mellan traditionella värderingar och traditioner i Botswana/Afrika och västerländska influenser. Hennes senaste bok heter Saturday is for Funerals och handlar om aids. Hon berättar om fall som inträffat i hennes närhet och läkaren Max Essex kommenterar dem ur medicinsk synpunkt. Det är hjärtskärande läsning, som samtidigt förklarar mycket om kultur och tänkesätt i Botswana. Inte minst om kvinnors och barns situation. 

Omslagsbild på boken Saturday is for funerals av Unity Dow och Max Essex, 2010.

CHRISTIAN EPANYA Kamerun

Livet i en knallröd taxi När det nystartade barnboksförlaget Trasten 2006 gav ut bilderboken Papa Diops Taxi av Christian Epanaya, hände något, som inte ofta inträffar när det gäller barnböcker från udda länder som Sénegal. Recensenterna bjöd över varandra i lovord över mustiga färger och enkla raka texter, nyheten spred sig, hela första upplagan sålde slut med en gång och Trasten hade fått sin bästsäljare.

apa Diops Taxi är en bok man blir glad av. I sprakande färger och korta livfulla texter presenteras en samling människor i staden Saint-Louis i Sénegal med den ständigt leende Papa Diop och hans brorson Séne, berättaren, i spetsen. Bilförsäljare, brottare, fina damer, brudpar, barnaföderskor och spåmän, alla myllrar de ut och in i den knallröda taxin. Det händer inte så mycket mer, men hela atmosfären andas trygghet och glädje över det enkla, vardagliga livet.

Varför är jag inte med på bilden

Christian Epanaya är född och uppvuxen i Kamerun, men han studerade framförallt i Frankrike och tog examen i biologi i Lyon, där han numera är bosatt. Först i 30-årsåldern fick han möjlighet att studera konst och utveckla sina tecknartalanger. Han debuterade i början av 90-talet och fick UNICEFs illustratörspris i Bologna 1993.

christian epanya

”En dag klev ett brottarlag på taxin. De hade just vunnit en viktig turnering och en stor fest väntade på dem i Kébémer. Tillsammans med Papa Diop dansade och sjöng de till djembetrummornas ljud långt in på natten!” (Ur Christian Epanyas bilderbok Papa Diops taxi, 2006)

Omslag till Christian Epanyas bilderbok.

I början illustrerade han mest andras texter och först på senare år har han tagit steget att både skriva och illustrera egna bilderböcker. 1994 kom Ganekwane and the green dragon, som översatts från afrikaans och är fyra berättelser ur den muntliga traditionen, nedtecknade av Corlia Fourie. Andra viktiga illustrationsinsatser är antologin 101 poésies et comptines tout autour du monde (101 dikter och ramsor från hela världen) för åldrarna 6–12 (1998) och en bok för barn om den legendariske senegalesiske presidenten och poeten Léopold Sédar Senghor. Tillsammans med Kidi Bebey har han också bidragit till den den relativt nystartade serien New African Stories för barn och ungdomar upp till 16 år med boken Pourquoi je ne suis pas sur la photo? (Varför är jag inte med på bilden?) Ytterligare ett fruktbart samarbete har Epanaya haft med Cristina Kessler, vars Konte Chameleon, Fine, Fine Fine!, en traditionell västafrikansk folksaga från Niger, han gjort färgstarka, kameleontiska illustrationer till. Den lille fotografen

Men det är framförallt hans egenhändigt skrivna och illustrerade bilderböcker som vi vill lyfta fram. Pappa Diops Taxi som i original heter Le Taxi-Brousse de Papa Diop (2005) och Le Petit photographe de Bamba (Den lille fotografen från Bamba) från 2007. Den senare handlar om Amadou, en liten pojke i den lilla byn Bamba vid floden Djoliba i Mali. Pojken vill inte bli fiskare som sin far och alla andra, hans stora dröm är att bli fotograf. Hans obändiga nyfikenhet leder honom långt och Epanaya berättar den sympatiska historien i varma och lysande färger. En tredje bilderbok med både bilder och text av Epanya kom i mars 2009. Den heter Mes images du Sénégal och är tänkt för 6-åringar och uppåt. 46

christian epanaya

TODAY IS MY DAY Pippi på fåglar

PIET GROBLER Sydafrika

Första gången jag mötte Piet Grobler var 2004 då han på IBBYs kongress i Kapstaden tillsammans med förlaget Kwela presenterade boken The rights of a child på Sydafrikas alla elva officiella språk. Han stod för omslaget och delade övriga illustrationer med fyra andra konstnärer, bl.a.Véronique Tadjo. Dessutom hade han gjort omslag till kongresstrycket och dess symbol/logo – naturligtvis en skrattande fågel.

ill barns rättigheter hör böcker. Och precis som Jay Heale, anser Piet Grobler att den traditionella skolan har en mycket destruktiv inverkan på läsglädje och läslust. ”Läsaren måste förstå att det finns så mycket mer i en bok än det som ryms mellan två pärmar. Boken kan ta dig på en resa och vidga din horisont … för många barn är böcker bara något de ser i skolan. Jag skulle önska att folk förstår att böcker inte skall inskränkas till skolan, eftersom böcker är en del av vårt vardagsliv.” Piet Grobler är afrikander och växte upp på en farm i Limpopo-provinsen under apartheid. Han läste teologi och arbetade som präst till 1989, då han flyttade till Stellenbosch

”Det finns nästan alltid fåglar i mina illustrationer. De är mina favoriter i djurriket. En fågel är det ideala djuret. Det släpar inte med sig något bagage, det ser mycket mer än andra djur.” (Piet Grobler)

och studerade journalistik och design på Cape Technicon Art School, som betytt så mycket för Sydafrikas konstnärer. Han blev en framgångsrik tidningstecknare och hans affischer, ofta för kulturevenemang, är alltid en fröjd för ögat. I universitets- och vinstaden Stellenbosch har han fram till 2010 bott med familj, ateljé och galleri, där han haft workshops i illustration för både barn och professionella vuxna. Han har också undervisat i design och illustration på Stellenbosch University och Cape Peninsula University of Technology. Nu bor han i Ely, England och undervisar på University of Worcester. Barn och böcker var är ett viktigt samtalsämne för Piet Grobler också när vi träffades igen under bokmässan i Kapstaden 2008: ”Folk påstår alltför ofta att barn tycker om/föredrar den ena bilderboken eller avvisar den andra, men vilka barn talar de om? Ingen säger någonsin att vuxna skulle föredra den ena eller andra sortens böcker! Precis som med vuxna finns det barn med en väl utvecklad smak och andra med mindre utvecklad smak för böcker – barn som kan vara bildanalfabeter. Det finns förvisso plats för både bilderböcker med skära kaniner och de med komplicerade berättelser om kannibaler.” En blygsam världskonstnär

Piet Grobler lever som han lär och har illustrerat massor av böcker med texter som han noggrant väljer och vrakar. Skära kaniner och kannibaler är honom inte främmande. Man möter honom t. ex. i Anushka Ravishankar Today is my day från indiska Tara-förlaget och i den argentinska poeten Lujáns Colores! (Colors!), liksom Accidente Celeste (Sky Blue Accident) utgiven både i Mexiko och Kanada (Groundwood/ Tigrillo). 48

piet grobler

Lujáns poesi har inspirerat Piet Grobler till två fantasifulla och lyckliga böcker i akvarell, tusch och krita, Colores med underfundiga och sköna landskap över hela uppslag, ett för varje färg, där till slut ”natten har tagit på sig sin svarta rock så att universums ögon kan stråla.” Och natten är en stor val! I Accidente Celeste krockar en cyklande pojke med himlen, så den går sönder. Han samlar upp bitarna, som ger skolfröken vingar, får molnen att snubbla och tar hjälp av alla skolbarn att måla upp himlen igen. Fantasifull, kvick och barnsligt rolig.

Into a tiny seed fits clover, fits a tree, fits the whole jungle ... fits green. (Bild av Piet Grobler ur boken Colors! Colores! med text av Jorge Luján)

Piet Grobler är alltså en internationell konstnär – men blygsam, som inte gärna pratar (som den goda pedagog han är) utan helst av allt tecknar och sällan skriver egna texter. Det är en vänlig värld, till brädden full av liv som Piet Grobler skapar i sina illustrationer, full av humor och kärlek. En värld utan fördomar där en blandning av människor, änglar, fåglar och djur kommunicerar och handlar på lika villkor. Ett undantag är The Wild Wonders, 30 dikter om att skydda vår hotade värld (ed. Wendy Cooling Frances Lincoln). Där blir Groblers akvareller smutsiga, hotande, mer asfalt än gräs, fåglarna nästan apatiska: ”the seagull became a blackbird”. Makwelane och krokodilen (text Maria Hendrichs), en afrikansk Rödluvan, just översatt till svenska, presenterade han redan på IBBY-kongressen 2004. Den är vild, rolig, svart, fräck och i allra högsta grad levande. Men får en vit afrikander teckna en svart flicka med stor näsa, brett grin och utstående flätor? I varje fall Piet Grobler. Och för Makwelane får han Peter Pan-priset 2010.   www.pietgrobler.com, www.stellenboschartists.com

piet grobler

Ett träd för Lollie Skrattjuven

Fatou Keïta Elfenbenskusten

Fatou Keïtas senast utgivna barnbok, Un arbre pour Lollie (Ett träd för Lollie) 2005, handlar om aids. Kanske inte det första ämne man tänker på när det gäller bilderböcker, men för Keïta är det inget märkligt med att välja en ung aids-infekterad flicka som huvudperson i en barnbok. Tvärtom. ”Jag uppfann inte aids”, säger hon i en intervju. ”Barn konfronteras med ämnet hela tiden, de hör vuxna prata om det, de ser såpor om det, de ser TV-reklam för kondomer …”

oken går i närkamp med fördomar och rädslor, gestaltar en svår men positiv väg till större insikt bland Lollies kamrater och slutar i en slags försoning med att Lollie dör och att kompisarna planterar ett vackert träd till hennes minne. På det här sättet lyckas Keïta behandla två svåra frågor, som hon tycker har saknats i barnböckerna. Keïtas första barnbok, som kom 1994 heter Le petit garcon bleu och handlar också den om den avvikandes kamp för att bli accepterad. Pojken blir efter månader av grym utstötthet en i gruppen, och ingen lägger längre märke till att han har blått skinn. Fatou Keïta föddes i Elfenbenskusten 1960. Hon gick

Det får inte finnas skuggan av ett tvivel om att barnlitteraturen bör vara en allmän rättighet, i Afrika lika mycket som i Västerlandet. Och kanske i ännu högre grad här, sett i ljuset av alla de problem som denna kontinent myllrar av. Det är därför en nödvändighet att så tidigt som möjligt ge de afrikanska barnen smaken för läsning och därmed erbjuda en nyttig sysselsättning som kanske kan hindra dem från att manipuleras och bli barnsoldater t.ex. (Ur Fatou Keïtas föredrag vid IBBY-kongressen i Kapstaden 2004. Rubriken var Le Livre Pour Enfants: Une necessité en Afrique?)

fatou Keïta

i skola i hemlandet och i Frankrike, vidareutbildade sig i London, tog dubbla akademiska examina vid universitet i Abidjan och kompletterade med en doktorsgrad i anglosachiska studier i Caen i Frankrike. Som Fulbright-stipendiat i USA vidgade hon ytterligare sin kontaktyta och hon har också senare både föreläst och forskat vid olika universitet i USA, bl.a. om svarta kvinnliga författare. Hon har varit medlem av juryn för UNESCOs litterära pris för barnböcker som uppmuntrar tolerans, hon ingick i juryn som vid bokmässan i Zimbabwe 2001 valde ”Afrikas hundra bästa böcker” och hon har medverkat i workshops i åtskilliga länder i Västafrika. Hon har fått ett flertal priser för sina böcker både i hemlandet och utomlands. Sedan 2006 är Keïta lektor och föreståndare vid den engelska fakulteten vid Cocody University i Abidjan. Att stjäla barns skratt

Keïta har också skrivit skönlitteratur för vuxna. Romanerna Rebelle (Den upproriska från 1998, på engelska 2010) och El l´aube se leva (Gryningen höjer sig) som kom 2006 har väckt stor uppmärksamhet och blivit bestsellers i Elfenbenskusten. Rebelle är i romanform en rasande stridsskrift mot kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap. Hon har också medverkat i antologier och översatt barnböcker från övriga Afrika till franska, t.ex. av Meshack Asare. Men det är som barnboksförfattare hon är mest känd och enligt henne själv är barnlitteraturen den genre hon brinner mest för. Bland hennes hittills femtontal utgivna böcker för barn och unga, är kanske La voleuse de sourires (Skrattjuven) från 1996 den mest kända. Finns också på engelska med

titeln The smile stealer. Den fick sin fortsättning 1999 i Le retour de la voleuse de sourires (Skrattjuvens återkomst). Båda böckerna utmärkt illustrerade av Claire Mobio, konstnär från Elfenbenskusten. Boken handlar om en liten by i en vacker skog, där barnen har glömt bort hur man skrattar. En elak häxa har stulit alla leenden och alla skratt. Men så kommer en ny flicka till byn med skratten i behåll och häxans skrattborttagnings-visselpipa fungerar inte på henne. Allt verkar ordna sig, men häxan ger sig inte … Än så länge har ingen av Fatou Keïtas böcker översatts till svenska. Läs mer om författaren på http://aflit.arts.uwa.edu.au (Reading Women Writers and African Literature). 

She could not believe her eyes! In the middle of the field a tiny little girl, no taller than three bananas, had got hold of the coconut that the boys were using as a ball and was laughing her head off, repeating over and over again: ´Coconutfootball! Coconut-football! Coconut-football! The boys could not get over it either. They had not been able to laugh or smile for such a long time now.” (Ur The smile stealer, 1996)

Träd av Véronique Tadjo.

JOHN KILAKA Tanzania

Förtrollad frukt Kan man verkligen kalla en bilderbok för Färsk fisk och tro att någon ska vilja titta i den? Uppenbarligen,

Every day at dawn I was walking by foot some hours, looking for people who know the stories. To walk by foot for hours is hard if you want to work well, later I rent a bicycle from my host so that I could be able to get in some places where I wanted to go for finding story tellers.” (Ur www.kilaka.com, avd. Collecting African Stories)

john kilaka

för Kilakas första bok från 2001 är en internationell succé, översatt till flera språk och flerfalt prisbelönad. Efter bara tre utgivna bilderböcker, den andra heter Vilken vän och den tredje Förtrollad frukt, är John Kilaka en av Östafrikas mest spännande barnboksförfattare, illustratör, konstnär, traditionsförmedlare och eldsjäl i olika ”storytelling programs”.

ilaka föddes för 42 år sen i en liten by i sydvästra Tanzania. Efter att först ha följt sin far i spåren som bonde, fiskare och jägare, insåg han tidigt att han måste få måla och teckna. Historierna är många om hur han i skolan ständigt fyllde svarta tavlan med sina roliga bilder, till lärarens förargelse. I tjugoårsåldern lyckades han ta sig till Dar es Salaam, där han blev antagen till ”Village Museum”, en studio och skola grundad av Edward D. Tingatinga, pionjären inom den del av modern afrikansk konst som blev känd som Tingatinga. Alltsedan dess har Kilaka varit en del av denna ”konstskola” och ständigt utvecklat och breddat den tidiga tanzaniska konsten. Han har haft ett flertal konstutställningar i Dar es Saalam, Basel, Nairobi, Frankrike, Botswana, Manchester och Basel igen.

Kilakas bild är uttagen till en utställning av fotbollsbilder som FIFA ordnar under fotbollsVM i Sydafrika 2010.

De var i Basel som idén om Färsk fisk, hans första bilderbok, dök upp. Kilaka berättade historien på swahili för Christine Hatz, som skrev ner den på tyska, och sen gjorde han de burleska bilderna i den afrikanska fabeltradition, som han redan var en mästare i. Lovsång till vänskapen

Historien börjar så bra, berättaren Sokwe Schimpans har fångat en massa fet fisk och gläder sig åt att sälja dem på marknaden. Men hans snikiga vän Hund har andra planer. Snålvattnet rinner, vännerna försöker hindra Hund, men flera små katastrofer inträffar. Till slut blir det rättegång, Hund döms att arbeta dubbelt så mycket som de andra och alla är nöjda.

”Harpalt fintar av dem bollen, passar till Lillsköldpadda som passar till Sokwe Junior. Han tar sats för ett väldigt skott! Lejonmålvakten kryper ihop av rädsla. Bollen flyger förbi honom och stutsar rakt på fru Flodhästs nylagade tänder. Till slut dundrar bollen med sådan kraft mot målstolparna att de går sönder. Spelet måste avbrytas.” (Ur Färsk fisk)

Bild ur Förtrollad frukt

”I sina färgrika och koncist tecknade bilderböcker, beskriver John Kilaka djurfabler baserade på muntlig tradition i sitt hemland och berättar om vänskap, förräderi och försoning, om kompisarna i byn, om musik och dans. Genom detta bjuder han på insyn i en främmande men ändå familjär värld.” (Om Kilaka på Internationales Litteraturfestival Berlins hemsida inför hans besök 2007)

Möt fru Hare som kan laga bilar, den piercade fru Flodhäst, den store herr Lejon, som får vikariera som domkraft, byäldsten herr Elefant och bendoktorn Groda. Alla klädda i Tanzanias brokiga tygskynken med ett och annat par jeans stickande fram. Färsk fisk är en lovsång till vänskapen och försoningen. En humoristisk, färgstark och detaljrik fabel om vad som krävs för att ett litet samhälle ska fungera. Kilakas andra bilderbok, Vilken vän, som också den först publicerades på tyska, har ett liknade tema. Här handlar det om de två vännerna Råtta och Elefant, vars vänskap kommer i obalans när torkan slår till och maten inte räcker. Råtta som är populär i byn för att han vet hur man gör upp eld, blir besviken på sin opålitlige vän, men efter några besvärliga turer ut och in i skogen, ordnar det upp sig. För denna vänskapens Höga visa fick John Kilaka vid 2004 års barnboksmässa i Bologna det prestigefyllda priset ”New Horizon”. Den svenska versionen av Färsk fisk (Hjulet förlag) tilldelades IBBYs silverstjärna för bästa översatta barnbok 2004. 2009 kom så Kilakas efterlängtade tredje bilderbok på tyska (Der wunderbare Baum) och engelska (The Amazing Tree). Kommer på svenska lagom till bokmässan i Göteborg 2010 med titeln Förtrollad frukt. Liksom de tidigare på Hjulets förlag och med samma översättare. John Kilaka arbetar vidare i det kooperativa studio-galleriet som han driver tillsammans med andra tanzaniska konstnärer. Han är ständigt i rörelse, gående, cyklande, liftande för att samla historier på den tanzaniska landsbygden. Han vidareutbildar sig som serietecknare, och kommer förhoppningsvis att glädja många barn och vuxna med nya bilderböcker.   www.kilaka.com, www.tingatingastudio.com

john kilaka

Mödrar emellan

SINDIWE MAGONA Sydafrika

Sindiwe Magona (f 1943 i Transkeis) är verksam som skådespelare, poet, dramatiker, berättare, föredragshållare och har skrivit 18 barnböcker. Hon har bl.a. skrivit en rad bilderböcker på Sydafrikas största hemspråk (Zulu, Xhosa och Sepedi) för Oxford University Press tillsammans med Gcina Mhlophe, också hon välkänd berättare och författare.

y värr finns ännu bara en bok av Sindiwe Magona översatt till svenska, Mödrar emellan (Natur och Kultur, 2002), som förlaget rubricerar som vuxenbok. Den bygger på ett autentiskt mord, då en amerikansk studentska blev mördad i kåkstaden Guguletu utanför Kapstaden. I boken låter Magona en av mördarnas mödrar försöka förklara vad som hänt och varför, för den mördade flickans mamma. En bakgrund av tvångsförflyttningar, apartheid och fattigdom som Sindiwe Magona känner väl till, eftersom den också är hennes egen. Hur hon tog sig upp från slummen och genom ett liv som ensamstående mamma med tre barn kan man läsa i de självbiografiska böckerna To my children´s children och Forced to grow. Ett liv med lärarutbildning per korrespondens och så ett drömjobb på FN i New York på Department of Public Information där hon bl. a. arbetade med radioprogram för Anti-Apartheid.

Omslaget till Dear Friends, (Tranan 2010).

Efter pensionen 2003 återvände hon till Kapstaden där hon arbetat med skrivarverkstäder, teatergrupper och liknande främst för kåkstädernas flickor. Något som resulterade i läsprojektet Dear Friends – en brevväxling mellan barn i Rinkeby och Langa, Kapstaden, där PRAESA varit stödorganisation och Gunilla Lundgren respektive Sindiwe Magona varit ansvariga. Det har dokumenterats i fotoboken Dear Friends, som utges samtidigt i Sverige och Sydafrika 2010, lagom till bokmässan i Göteborg. 

Please, take photographs Go to the nearest or cheapest electronic goods store And there, buy cameras by the score. Hurry! Go! Go! Go! Then go home; gather your family and Take photographs of them all Especially, the children; especially, the young, Hurry! Hurry! Take photos of them all Before it is too late. Take photograhs of the children Take photographs of them playing Take photographs of them crying

Take photographs of them reading their best books Or doing their chores – But – Hurry! Hurry! Before it is too late Please, hurry! Take photographs of all the children, now! Take photos, for tomorrow they will be gone. Take photos! Take photos of the children Children who will not see thirty. Children who will never … grow … old. Who will never grow old Never grow old

(Början och slutet av Magonas titeldikt i hennes diktsamling Please, take photographs, 2009. Dikten i sin helhet kan läsas på www.muse.book.co.za)

sindiwe magona

Fisken i grytan (La pêche à la marmite)

DOMINIQUE MWANKUMI Kongo

På Dominique Mwankumis nya hemsida finns en rörlig bild som direkt för oss in i hans speciella bildvärld. En stjärnbeströdd mörkblå himmel, ett blåsvart vatten, svaga ljuspunkter från en stad i fjärran, några skugglika gestalter vid stranden. Två farkoster passerar, en kanot och en passagerarbåt allt medan en vemodig sång ger karaktär och närvaro åt bilden.

wankumi föddes 1965 i en liten by i Bandundu-provinsen i södra delen av dåvarande demokratiska republiken Kongo. Han visade tidigt talang för teckning och tog sig efter en besvärlig uppväxt till Kinshasa, där han till slut blev antagen vid L´Académie des beauxarts de Kinshasa.

Bild från boken La Pêche à la marmite av Dominique Mwankumi, 1998.

”

The creation of IllusAfrica is the result of the awareness of some African artists and creators of children’s books that they should give Africa sustainable answers regarding the problems of children’s literature, a challenge that need no reassertion. From this point of view, we want to change the image of children soldiers carrying “kalachnikovs” or that of street children to one of happy children, reading quality books. What can you do in the modern world if you can not read or write?”

(Ur Dominique Mwankumis föredrag vid IBBY-kongressen, Kapstaden, 2004)

Han ville vidareutbilda sig som illustratör och begav sig till Bryssel, där han tog examen i grafisk design och bild och också hade sin första utställning. En kontakt med ett förlag i Paris gav honom möjlighet att ge ut sin första bilderbok, La Pêche à la marmite och sedan fortsatte han med att illustrera egna och andras böcker. Blev uppmärksammad på bokmässan i Bologna och var en av grundarna av IllusAfrica, ett nätverk för konstnärer, författare och serietecknare från framförallt Västafrika. IllusAfrica har haft avgörande betydelse för utbildning av unga illustratörer och utvecklingen av den afrikanska barnboken och Dominique Mwankumi är idag dess president. Han är numera bosatt i London och har uppdrag som illustratör, affischkonstnär och målare i många länder. Efter debuten 1998 har Dominique Mwankumi publicerat ett tiotal barnböcker, mest bilderböcker där han ibland står för både text och bild och i andra fall illustrerar andras berättelser. Bland de egna kan nämnas Mon premier voyage, 2001, som handlar om en ung pojke som drömmer om att få resa till staden och gå i skola, Les fruit du soleil, 2002, som är en slags resa till all världens gnistrande frukter; mango, passionsfrukt, ananas osv och La peur de l´eau från 2006 som utspelar sig i Benin vid den berömda sjön Lake Nokouè och där Pino, hjälten får hjälpa sin kusin att komma över sin nedärvda rädsla för vatten. Yowa le petit dromadaire (text Nana-Aissa Toure), 2006 och Le petit monde merveilleux (text Gustave Akakpo) från 2007 är två andra bilderböcker där Mwankumis varma illustrationsteknik firar triumfer. På hemsidan får man veta att Dominique Mwankumi är en passionerad fotograf och man förstår att fotona fungerar som påminnelser om ljuset och färgerna i hans afrikanska liv och ger honom underlag för skisser, målningar och barnboksillustrationer.   www.dominiquemwankumi.fr

dominique mwankumi

Skyline

PATRICIA SCHONSTEIN PINNOCK Sydafrika

Patricia Schonstein har skrivit böcker både för barn och vuxna, från diktsamlingen Saturday in Africa, tillägnad Nelson Mandela på hans 77-årsdag 1995, till vuxenromanen The Master´s Ruse 2009. Den hade ursprungligen arbetsnamnet Bitterblaars Letters och bitterblad (hydropiper) är en medicinalväxt, även kallad vattensåpa och jungfrutvål, eftersom den ansågs ta bort fräknar. Boken anknyter till världens allt större engagemang mot naturförstöring och en förlorad framtid när de rika haven kring Sydafrika är döda.

atricia Schonstein föddes 1952 i dåvarande Rhodesia av en italiensk mor och en tjeckoslovakisk far, som flytt från andra världskrigets Europa. Hon arbetade i en bokhandel i Harare och flyttade sedan till Sydafrika tillsammans med sin man journalisten Donald Pinnock. Hon studerade Creative Writing på University of Cape Town med J. M. Coetzee som handledare. På apartheids 80-tal grundade hon en skola för kåkstadsbarn i Grahamstown. Skolans grundprinciper var icke-våld, Taffelbergets silhuett ur Skyline.

”

Jag är rädd för havets död För tidvattnet som väller fram och för med sig skimrande olja och plast. Jag är rädd för havets död för oljiga fåglar, för valar intrasslade i nät för skinnflådda, sönderbrända delfiner. Jag är rädd för havets tomma djup för döende fiskstim, för spöken i vattnet för vålnader som leker på vågor där ingenting lever. Jag fruktar havets slut med måsarnas döende skrik och livlösheten i det svarta mördade vattnet. (Ur Schonsteins diktsamling Okänt barn och andra dikter, 2006)

icke-rasism och omvårdnaden om jorden. Hon är mycket intresserad av språk och har publicerat Xhosa – a cultural grammar for beginners. För att få fram lämpliga barnböcker för alla etniska grupper i skolan, vilket var helt otänkbart under apartheid, började hon skriva själv och startade även bokförlaget African Sun Press. Ungdomsromanen Skyline är tillägnad de tusentals barn som rövades bort från sina hem och fick spela en grym och brutal roll i Moçambiques inbördeskrig 1976–1992. Och alla andra barnoffer i krig. Kapstadens skyline är det höga Taffelbergets silhuett, men Skyline kallas också ett högt, slitet hyreshus högst uppe på Long Street. Hit kommer som hyresgäster flyktingar från Afrikas krig, fattigdom och torka. Den som ser, lyssnar och noterar är en tonårsflicka, storasyster och ansvarig för Mossie, autistisk, specialbegåvad, pärlälskare. I praktiken är flickorna föräldralösa, men huset tar ansvar för dem. Särskilt Bernhard från Moçambique, flaggförsäljaren som tappat bort hustru och barn under flykten till Afrikas yttersta spets. Han målar sina minnen och världen omkring sig, färgstarka målningar som beskrivs med ord i slutet på varje kapitel, så att varje läsare kan göra dem till sina egna. För Skyline fick hon 2002 Sydafrikas finaste barnbokspris – Percy FitzPatrick Prize, (till minnet av den första barnboksförfattaren med klassikern Jock of the Bushveld, 1907) som sedan 1975 delas ut vartannat år av South African Institute for Librarianship and Information Science (SAILIS) till den bästa sydafrikanska barnboken skriven på engelska. På svenska finns förutom Skyline en diktsamling, Okänt barn och andra dikter utgiven på Tranan 2006 och tillägnad ”alla de barn som tvingas bli soldater och berövas sin barndom.”  www.patriciaschonstein.com

patricia schonstein

Mamy Wata och monstret

VÉRONIQUE TADJO Elfenbenskusten

Det är något alldeles särskilt med Véronique Tadjos bilder. Något som gör mig glad, förväntansfull och samtidigt en aning orolig. Det finns en avväpnande naivitet i berättandet, ett uttrycksfullt gestaltande av vardagens glädjeämnen, men också skuggan av ett hot lurande bakom hörnet. De starka färgerna, de runda formerna, mönstren och bårderna, de stolta kvinnorna, de knäppa fåglarna och alla de andra djuren i Tadjos säregna afrikanska natur, det ledsna monstret och den snälla Mamy Wata, det magiska majskornet och de talande trummorna – allt samverkar till en annorlunda upplevelse av bildens möjligheter.

The Egyptian Queen, originalbild av Véronique Tadjo.

ör sju år sen såg jag för första gången en av Véronique Tadjos bilder. Inför utgivningen av Den hemliga trädgårdens första skrift, letade vi i den märkvärdiga Mandelas sagobok efter en bild som kunde fungera som omslag. Bland alla dessa starka illustrationer till sagor från olika delar av Afrika, fastnade vi direkt för Tadjos vädjande, enhornsprydda, kutryggiga fantasidjur som illustrerade en klassisk vendasaga om lymmeln Sankhambi. Vi fick Véroniques och förlagets (Tafelbergs i Kapstaden) välvilliga tillstånd och på den vägen är det.

Hon har gjort fantasieggande omslag till både den andra och tredje av nätverkets skrifter liksom till boken Världens barnboksförfattare (2008). Även i denna fjärde ”hemliga trädgårdsskrift” medverkar hon med åtskilliga bilder, även om hon lämnat över omslagsuppdraget till årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler. Om Véronique Tadjos bilder är märkvärdiga, är hennes konstnärliga mångsidighet inte mindre imponerande. Hon skriver dikter för barn och vuxna, romaner som den till svenska översatta Drottning Pokou (2008), tankeböcker med olika röster som As the Crow flies, litterära reportage som den skakande boken om folkmordet i Rwanda, The Shadow of Imana. Travels in the heart of Rwanda, poesiantologin Talking Drums för unga vuxna och en antologi med prosatexter kallad Chasing the Sun. En ny roman, Loin de mon père (Away from my Father) är under utgivning på Actes Sud i Paris, och kommer att presenteras av Tadjo på bokmässan i Göteborg. Hon ställer ut sina bilder, medverkar i juryarbetet för olika konstnärliga priser, hon föreläser och framträder på konferenser och bokmässor runt om i världen och hon leder workshops om barnböcker i åtskilliga afrikanska länder. Dessutom är hon lektor och föreståndare för French Studies vid universitetet Vitwatersrand i Johannesburg där hon bor. Grandma Nana, Ayanda och Mamy Wata

För mig är dock Véronique Tadjo först och främst barnbokskonstnär och en tydlig profil inom den ännu ganska unga skriftliga afrikanska barnlitteraturen. Utifrån sin uppväxt i Elfenbenskusten och sin breda kunskap om kulturen, myterna, sagorna och den muntliga traditionen i framförallt de västafrikansk länderna, har hon skapat en alldeles egen värld av färgstarka, originella, berättande bilderböcker. 64

véronique tadjo

Hon skriver i regel sina böcker på franska, men översätter dem för det mesta själv till engelska. Hennes kanske mest kända bilderbok, Mamy Wata och monstret, som kom på franska 1993 och på engelska 2000, har nu också tack vare Trastens förlag kommit på svenska (2008). Andra bilderböcker av Tadjo, som jag hoppas kommer att översättas är Grandma Nana (1996), Lord of the Dance (The Seigneur de la Dance, 1993), The lucky grain of corn (2000) och Si j´étais Roi … Si j´étais Reine (If I were a King, If I were a Queen) med sin uppfriskande syn på manligt och kvinnligt. Hennes senast utkomna bilderbok heter Ayanda. La petite fille qui ne voulait pas grandir (2007) och är för ovanlighetens skull illustrerad av en annan konstnär, Bertrand Dubois. En ungdomsbok om Nelson Mandela är också på gång. Den har titeln Nelson Mandela: ”Non à l´apartheid” och är en slags dramadokumentär. Kommer på Actes Sud Junior i Paris sommaren 2010. Talande trummor

Min absoluta favorit bland Tadjos böcker är Talking Drums från 2002, en antologi med enkla och slagkraftiga dikter från 18 olika afrikanska länder söder om Sahara med roliga, sorgliga och lätt absurda vinjetter av Véronique Tadjo. Dikterna är samlade i sju olika ämnesområden; Universum, Djurens rike, Kärlek och fest, Folk, Döden, Stolthet och motstånd och The Changing Times. Tadjo introducerar det hela med att berätta en hemlighet: ”Den här samlingen dikter är i själva verket en enda berättelse, berättelsen om Afrika som den berättas av några av dess allra bästa poeter.” Véronique Tadjo har fått många priser, bl.a. det prestigefyllda Grand Prix Littéraire de L´Afrique Noire 2005. Sedan flera år är Tadjo också nominerad till ALMA-priset av IBBY Sverige och Världsbiblioteket. 

HALF-WAY You broke the mirror In which you once looked at yourself And you no longer recognized the reflection You have forgotten The writing of your name And the sound of your voice You know No path by heart Short cuts? Scare you The town has changed Faster than you She has slipped Through your fingers (Två strofer ur en nyskriven dikt av Véronique Tadjo)

Titeln på Véronique Tadjos nya dokumentära ungdomsbok.

bilden av afrika 1

KWESUKESUKELA – Det var en gång

BRITT ISAKSSON

Bilden av Afrika 1 – bilderböckerna

När Gcina Mhlophe, välkänd storyteller från Sydafrika, berättar på xhosa inleder hon alltid med KWESUKESUKELA. Och hennes berättelser avslutas också alltid på samma sätt: COSI, COSI, IYAPHELA! (Här slutar min berättelse!).

frika – kontinenten som innehåller extra allt. Även när det gäller bilder och bildtradition eftersom den är mänsklighetens vagga. Det var där allt började: klippmålningarna av krokodiler, flodhästar och giraffer i Saharas öken, Malis fantastiska masker, Benins bronser, Egyptens hieroglyfer, San-folkets uråldriga klippristningar och målningar i Namibia, Sydafrika, Botswana. Så har den tillförts andra bilder genom ohämmad kolonisation från Europas betydligt yngre länder, som precis som kolonialspråken tog sig in i erövrade landområden i Nordafrika, Västafrika, Östafrika, Sydafrika och lade sig tungt över alla starka och mustiga hemspråk.

Omslagsbild från boken Flyg, örn, flyg! illustrerad av Niki Daly.

”

Biblioteket är tyst och svalt och har en hel djungel av böcker att välja bland. Sakta smyger Ashraf längs hyllorna på jakt efter något särskilt. Något vilt och okuvat. Fru Mackenzie, bibliotekarien, ler. Hon vet vad som kommer att hända. ´Jag tar samma om igen, om det går bra´, säger Ashraf och lämnar fram den gamla boken för att låna om den. Den är hans favoritbok. (Ur bilderboken Ashraf från Afrika med text av Ingrid Mennen och Niki Daly, Trasten, 2009)

bilden av afrika 1

Den moraliska imperialismen

Men kolonialspråken har erövrats av afrikanerna, man talar om en Afrika Remix. De har också återerövrat bilden/konsten, något som utställningen Africa Remix på Moderna Museet i Stockholm vintern 2006 visade. Bilderbokstraditionen är mycket mer hämmande än den konstnärliga, fristående bilden. Naturligt nog eftersom en bok kräver ett förlag och dessa nästan alltid ägs och styrs av kolonialländerna. Och de afrikanska berättelser böckerna förmedlar väljs utifrån en europeisk tradition, inte minst byggd på missionärer och resenärer. – Trots att missionens mål var att uppteckna och bevara många afrikanska folksagor, så sanerades de ofta eller skrevs om av moraliska skäl, noterar Jay Heale. undantag finns naturligtvis . Flyg örn flyg, upptecknades först av Aggrey of Africa, född 1875 i Ghana, verksam som pastor och lärare bland svarta i USA. Det är en berättelse om frihet, om en örnunge som uppfostrades som hönskyckling, men som inser att den har vingar och kan flyga. Niki Daly gjorde berättelsen till en bilderbok 1982, illustrerad i billigt tvåfärgstryck. Den såldes snabbt ut och år 2000 trycktes den igen, nu i fyrfärg, vilket gör Niki Dalys skildring av miljöer och människor i det fantastiska Transkei full rättvisa. Den är tillägnad alla örnungar – Afrikas alla barn. Många stora afrikanska sagoberättare som Charles Mungoshi och Kasiya Makaka Phiri från Zimbabwe, Amadou Koumba från Mali och Gcina Mhlophe från Sydafrika har själva börjat skriva ner sina traderade berättelser eller ta hjälp av personer de litar på. Gcina Mhlophe, som tyvärr inte kunde komma till Göteborgsmässan 2010, är en av Afrikas stora berättare, skåde-

spelare, sångerska, författare, dramatiker, aktivist och förkämpe för alla barns rätt till böcker och läsning. Hon startade berättarkollektivet Zanendaba, som fick sitt namn efter kvinnan Ma Zanendaba, som saknar historier att berätta och ger sig ner till havets botten och The Spirit People för att få tillgång till Afrikas allra första historier. (Se Stories from Africa.) Veronique Tadjos Mamy Wata och monstret skulle knappast ha godkänts av missionärerna, eftersom den bygger på en av många ”hedniska” berättelser om själva havsgudinnan. Bara monstret har en mun, alla havsvarelser har bara ögon. Inte heller den Finurliga Mama Sabona från Östafrika och hennes fräcka lek med döden skulle ha passat missionärerna. Text: Hermann Schulz, född i Östafrika, elegant illustrerad av Tobias Krejtschi, Tyskland. Den frestande exotismen

Exotismen som härstammar från ”upptäcktsresandena” har vi barnlitteraturens portvakter; lärare, bibliotekarier, förläggare, recensenter och föräldrar svårt att komma från och måste kämpa emot. Som ett memento kan vi alltid ta fram Ashraf från Afrika av den kraftfulle sydafrikanske konstnären Nicolaas Maritz. Text Ingrid Menem och Niki Daly. Den handlar om pojken Ashraf som hittar ”vårt” exotiska Afrika bara i bilderboken från biblioteket. Men färgerna är heta, afrikanska. Att det exotiska Afrika sitter hårt i våra sinnen och inte gärna släpper taget blev tydligt då Kulturrådets arbetsgrupp för barnlitteraturstödet tyckte att Niki Dalys Kwela Jamela får en sång, om en pigg flicka och en Afro-idoltävling i Sydafrika var ”alltför vanlig”.

Ur boken Ashraf från Afrika med bild av Nicolaas Maritz, 2009.

”

Kwesukesukela …” which means, ”it happened a long time ago …” And so the first story in the world was told. When Mazanendaba had finished, the listeners all begged: ”Another one please!” And so she told them story after story. Everys unset from then on it was story time, and those stories went from village to village, from country to country, to all continents of the world. Until my garndmother heard some of those stories, and now I am sharing them with you. (Slutet på berättelsen Mazanendaba ur Gcina Mplophes Stories of Africa, 2003)

bilden av afrika 1

Eller ännu tidigare när en svensk barnbokskritiker på Bibliotekstjänst tyckte att hans bilderbok Pojken och vågorna var odramatisk, vanlig – dvs. inte exotiskt afrikansk! Att det var en badstrand, som ända till 1992 bara var öppen för vita och nu myllrar av badande i alla kulörer hade hon missat. Afrikanska författare och illustratörer ingår också själva i den bilderbokstradition de vuxit upp i, vilket kan förklara Beverly Naidoos och Lesley Beakes val av den skickliga, men engelska tecknaren Karin Littlewood till sina senaste afrikanska bilderböcker Baba´s Gift, respektive Home Now. Finns det en afrikansk bildtradition?

Det afrikanska bildarvet tas gärna upp i bilderboksform. T.ex. i När Aton skilde himmel och jord, en skapelsemyt från det gamla Egypten. Text Dianne Hofmeyr, en av Sydafrikas mest etablerade barnboksförfattare med stark anknytning till England. Bild Jude Daly, som gjort en andlös parafras på 5 000-åriga bilder i gravkammare och texter i Dödsboken om hur himmel och jord skildes åt. Jude Daly är ytterligare en av Sydafrikas skickliga illustratörer, som gjort en rad intressanta bilderböcker från Afrikas kontinent, senast Lila och regnets hemlighet (text David Conway) från masajernas Tanzania/Kenya och Sivus sex önskningar, som egentligen är en taoistisk saga, men omsatt i sydafrikansk miljö. Också San-folkets klippbilder och berättelser har blivit bilderböcker. Redan 1984 fick Marguerite Poland (text) och Shanne Altshuler (bild) FitzPatrick medaljen för sagosamlingen The Wood-ash Stars där inledningsmyten från San-folket gett boken dess titel och omslagsbild. Och så 1996 Niki Dalys Regndansen, där den modiga Sanflickan Bau lyckas locka fram en eland – Regntjuren – med hjälp av ljudet från en gorah. En bilderbok full av fantasi, rörelse och musik.

Bild ur Mamy Wata och monstret av VĂŠronique Tadjo.

Benins stolthet, bronsskulpturerna, ”hemtagna” av upptäcktsresanden till Europas och USA:s museer, blir nu återkrävda. De små bronsgubbarna, guldvikterna från Ashantifolket, som Meschak Asare, Ghana, berättar om i Kwajo och bronsgubbens hemlighet, hör till detta kulturarv, och har motsvarigheter i många andra afrikanska länder. Asare har också gett oss arketypen av ”afrikanen” i sina kraftfulla bilder och berättelser ofta hämtade från det ståtliga Ashanti-folket, som var slavhandelns favoritobjekt. Dak´Art,Tingatinga och First Words in Print

Bild ur Kwajo och bronsgubbens hemlighet av Meshack Asare, 2010.

bilden av afrika 1

Och brukskonsten, färgglädjen i textil, dekor och vardagsliv har tagits till vara av Christian Epanya i Papa Diops taxi – en röd minibuss som kör mellan Dakar och St Louis i Senegal. Redan i slutet av 1960-talet hade Senegal en sammanslutning av konstnärer, Ecole de Dakar, som tog tillvara afrikanska motiv och teman och hade hög konstnärlig status. Sedan 1990 har Dakar en biennal – Dak´Art – som är öppen enbart för afrikanska konstnärer och följs av hela konstvärlden. Till brukskonsten hör också Tanzanias folkliga/populära Tinga-tinga-måleri, som fått sitt namn av den lokala konstnären Edward Saidi Tingatinga. Djur är mycket viktiga i detta måleri, och John Kilaka har fört över det till elegant bilderbokskonst med humoristiska detaljer i böcker som Färsk fisk, Vilken vän och Förtrollad frukt. Han är också en viktig insamlare av sagor och berättelser i Tanzania och Östafrika. Många läsebokprojekt i Afrika – även de tidigare – har arbetat med workshops där man tillsammans tagit tillvara gamla berättelser eller skapat nya från dagens samhälle.

Ofta gällde det att få fram böcker på barnens hemspråk, som helt saknades. Man kunde som i ”Read Little Library Project” arbeta med en etablerad författare eller illustratör som kärna, som t.ex. illustratörerna Elisabeth Pulles och Joan Rankin. Eller som i ”First Words in Print” ägna sig åt riktig små barn med böcker på barnens olika hemspråk, skapade av sydafrikanska konstnärer. Böcker som blir gåvor till barnen och deras föräldrar, för att skapa en lästradition också i hem som saknar böcker. De rörliga bildkonstnärerna

Som bildkonstnär är man betydligt rörligare än som författare. Piet Grobler började som reklamman, affischtecknare och tidningstecknare (karikatyrer/satirer). Han kan välja och vraka texter att illustrera från hela världen. Man möter honom t. ex. i Anushka Ravishankars Today is my day från indiska Tara-förlaget och i argentinske Jorge Lujáns Colores /Colors! utgiven både i Mexiko och Kanada (Groundwood). Niki Daly håller sig till den engelskspråkiga delen av världen och började arbeta som reklamman, affischkonstnär, tidningstecknare och musiker i England. Han insåg tidigt att om man ska få göra de bilder som man själv vill, måste man också skriva texten själv. Åter i Sydafrika 1979 blev Niki Daly huvudlärare i design på Stellenbosch University. Ett alternativt bokförlag, Songololo Books, startade med Niki Daly som redaktör, designer och allt-i-allo. Han organiserade också workshops för att föra samman aktiva syd-

Bild ur boken När Aton skilde himmel och jord av Dianne Hofmeyr och Jude Daly, 2001.

afrikanska författare och illustratörer och bildade tillsammans med Lesley Beake the Writers and Illustrators Group (WIG). Niki Daly fick stor uppmärksamhet i USA med sin första bok The Sun and the Moon live in the sky, byggd på en nigeriansk skapelseberättelse. New York Times valde den till en av de tio bästa böckerna publicerade i USA under 1995. Tyvärr var man i USA mindre intresserad av Regndansen, inspirerad av San-folkets klipp-målningar, eftersom det förekom nakna bröst. Véronique Tadjo från Elfenbenskusten, är en mångsidig konstnär, utbildad i Frankrike, och rör sig mest i den fransktalande delen av världen. Hennes tavlor är med på utställningar, hon arbetar i olika konstnärliga jurys, skriver barnböcker, poesi, romaner, reportage. Hon håller i workshops, är med på konferenser och bokmässor världen över. Att hon dessutom nästan alltid skriver sina egna texter ger extra rörlighet. Svart och vitt

Farmor i boken Inte så fort Songololo, 2001 med bilder av Niki Daly.

bilden av afrika 1

Piet Grobler är vit, afrikander. Och han drabbas ibland av ”omvänd” apartheid. Får en vit man teckna en svart flicka med stor näsa, brett grin och utstående flätor? Några av hans universitetskollegor (vita) hade vissa invändningar när hans bok om Makwelane och krokodilen publicerades. Nu är den översatt och älskad av svarta och vita världen över. Samma hände Niki Daly med hans första bok Inte så fort Songololo. Förlaget var tveksamt – en ”svart” barnbok av en vit konstnär? Den testades på en skolinspektör (vit) som ansåg att de svarta skulle tycka att bilden av Gogo (farmor) var stötande. Hon var för tjock. En svart kunde möjligen få teckna henne så, men inte en vit! Kunde han göra henne smalare?

Nej, för hon var en gestalt som för Niki Daly symboliserade kärlek och värme. Detta blev Niki Dalys mest framgångsrika bok, översatt till flera afrikanska språk och prisbelönad. Ett nätverk för afrikanska bilderbokskonstnärer

IllusAfrica grundades 1999 på initiativ av Dominique Mwankumi som ett nätverk för afrikanska konstnärer, serietecknare och andra konstintresserade för att utveckla den afrikanska barnboken. De flesta var självlärda och kände bristen på illustratörsutbildning på konstskolor och universitet. Dessutom finns det ett begränsat antal förlag och publiceringsmöjligheter i Afrika. Den dåliga bokdistributionen och den låga köpkraften hos den afrikanske läsaren är andra problem. Verksamheten äger främst rum i fransktalande Afrika, men man vill också arbeta med Afrikas engelskspråkiga och portugisisktalande organisationer och konstnärer. För att underlätta publiceringsmöjligheterna för afrikanska illustratörer sammanställde man en katalog över sina fler än 100 medlemmar, som presenterats på Internationella barnboksmässan i Bologna och på andra mässor i Europa och USA. Den har ökat medvetenheten och kunskapen om Afrikas konstnärliga tillgångar. 

”När Makwelane var nyfödd visade barnmorskan upp henne för pappan. Hans hjärta tog några extraskutt när han såg sin flicka. Han skrattade lyckligt, lyfte henne högt upp i luften och sa: ´Det här barnet är skapat för musik. Hon ska heta Makwelane.´ Sedan tillverkade han ett instrument till henne – en makwelane.” (Ur Peter Pan-pristagaren Piet Groblers bilderbok Makwelane och krokodilen, 2009)

Cross-over Vad skiljer en ungdomsbok från en vuxenbok? Ämnesvalet kanske. Tonåringar förväntas inte vara intresserade av medelåldersproblem eller BIRGITTA FRANSSON Bilden av Afrika 2 – ungdomsböckerna

åldrande utan vill läsa om andra ungdomar. Men många böcker som handlar om barndom eller ungdom ges ut som vuxenböcker. Vad är det som gör att de klassas som vuxenlitteratur. Svårighetsgraden? Den litterära komplexiteten? Frånvaron av ett lyckligt eller hoppfullt slut?

et är svårt att hitta en logik som kan gälla generellt. Den australiska ALMA-pristagaren Sonya Hartnetts Pojken i soffan har en äldre kvinna som huvudperson. Hon dör dessutom i slutet. Och den litterära komplexiteten i Hartnetts böcker är långt större än i många vuxenböcker. Amerikanen Robert Cormier har skrivit flera böcker utan hopp på slutet, utgivna som ungdomsböcker. Flera författare säger att de inte skriver för någon särskild åldersgrupp, det är förlagen som bestämmer målgrupp. Ändå tror vi intressant nog att vi vet vad som är en ungdomsbok och vad som är en vuxenbok.

bilden av afrika 2

Skyline och Song of Be

I sydafrikanska Patricia Schonsteins Skyline, som kom på svenska 2002 är en tonårig tjej berättare och huvudperson. Hela händelseförloppet och alla personer ses genom hennes ögon – ändå är boken klassad och utgiven som vuxenbok, både här och i Sydafrika. Fast jag har hittat den på ungdomsbokshyllorna i sydafrikanska bokhandlar och den hör naturligtvis hemma både där och bland vuxenböckerna. Skyline är namnet på ett nedgånget hyreskomplex på Long Street i Kapstaden, bebott av vilsekomna existenser från olika delar av Afrika. De har kommit dit för att framtiden i Mandelas Sydafrika inger hopp. Berättaren själv har det problematiskt med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma och en syster som är mycket speciell och måste tas om hand. Men hon är en stark person – väl värd att lära känna. Det är även Lesley Beakes Be i Luktar det regn, Song of Be, som i sin berättarteknik är rätt lik Skyline. Be berättar i jagform om vad som hänt med hennes folk Ju´hoansifolket i Kalahariöknen i Namibia. Hon känner sig inte hemma vare sig i de vitas kultur eller i reservaten för bush-folket och hon ser ingen anledning att leva längre utan har stuckit sig med en giftpil och väntar på att dö. Det gör hon nu inte utan här finns ett hoppfullt för att inte säga lyckligt slut.

”

De anländer från hela Afrika med taxi, med buss, med tåg. Några få liftar med landsvägstransporter. Många går helt enkelt … Det finns damm i dessa människor, rött damm och brunt damm och damm från uttorkade flodbäddar. De bär damm från krigets förbrända fält. En del är pudrade med koldamm eller asbestdamm eller damm från de gamla kolgruvorna. Det finns de som är täckta med benmjöl lämnat åt vinden efter masslakter. Alla kommer hit på jakt efter ett nytt liv. Detta är herr Mandelas land, säger de, så allting måste vara bra … (Ur Schonstein Pinnocks Skyline, 2002)

Gatubarn i Kapstaden och Maputo

Song of Be är utgiven som ungdomsbok liksom Beakes The Strollers (ej översatt) om ett gäng gatubarn i Kapstaden. Medan K. Sello Duikers Thirteen cents (ej översatt), som också handlar om gatubarn i Kapstaden är en vuxenbok. Man kan läsa dem parallellt och konstatera att det finns både likheter och skillnader. Gatubarnens tillvaro förskönas inte i någon av böckerna, men skildringen i Duikers bok är skoningslösare och ibland nästan outhärdlig – åtminstone för en vuxen läsare. Kanske kan tonåringar se den på ett annat sätt, de slipper i alla fall ta på sig skuld för de vuxnas övergrepp på barnen. Henning Mankell har skrivit om gatubarn i Maputo i Comédia Infantil (vuxenbok) och om Sofia i Moçambique som trampar på en mina och mister sina båda ben i Eldens hemlighet, Eldens gåta och Eldens vrede (ungdomsböcker). Alla är helt åldersöverskridande och i del tre är Sofia vuxen. Hon har fått tre barn och hennes man börjar plötsligt uppföra sig så konstigt. Typisk vuxenproblematik som får en helt förfärlig men tyvärr inte osannolik upplösning. Allt går sönder, Rotlös, Ingenstans i min fars hus, Pojkår

I Kulturrådets och Natur och Kulturs serie för högstadiet och gymnasiet, Alla tiders klassiker, finns Chinua Achebes debutroman Allt går sönder från 1958. Det är en stark roman om kollisionen mellan det traditionella nigerianska samhället och den västerländska kolonialismen som kommer med vapen och kristendom. Det är verkligen en afrikansk klassiker – kanske den mest betydelsefulla någonsin – men jag kan tänka mig att den har svårt att engagera ungdomar i dag, om de inte är mycket läsvana eller särskilt intresserade av afrikanskt samhällsliv och historia. 78

bilden av afrika 2

Då är Tsitsi Dangarembas Rotlös mer lättillgänglig, också den finns i klassikerserien. Även den berättar om krocken mellan traditionellt afrikanskt liv och västerländsk kolonialism och mission. Huvudperson är 13-åriga Tambu, som växer upp på 60-talet i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, och som lider under det dubbla förtrycket att vara både kvinna och svart. En rakt och enkelt berättad historia som är lätt att engagera sig i. Andra uppväxt- och utvecklingskildringar är Assia Djebars Ingenstans i min fars hus om en algerisk flicka och hennes kamp för att bli självständig. Den bygger mycket på Djebars egna upplevelser och ger fascinerande inblickar i algeriskt liv och tänkesätt. Även den sydafrikanska nobelpristagaren J. M. Coetzee berättar om egna upplevelser i Pojkår som handlar om att växa upp som vit pojke under apartheidtiden och ha rötter både i den engelska kulturen och i boerkulturen. Apartheid byggde ju inte bara murar mellan vita och svarta utan också mellan olika språkgrupper och de kunde vara nog så drabbande och sätta spår för hela livet. Mödrar emellan,Till mina barns barn och Kokosnöt

Av sydafrikanska Sindiwe Magona finns en bok på svenska, Mödrar emellan, som bygger på ett oerhört tragiskt mord i Guguletu, en kåkstad utanför Kapstaden. En amerikansk studentska, Amy Biehl, som var i landet som frivillig inför de första demokratiska valen på 90-talet, blev mördad av ett gäng svarta pojkar dagen innan hon skulle resa hem. Magona undersöker bakgrunden till mordet och går tillbaks till tiden för tvångsförflyttningarna under apartheid och hur de svartas familjemönster och strukturer slogs sönder av de vita makthavarna. Hon ursäktar inte morden men ger en förklarande bakgrund och för den som vill förstå Sydafrikas situation – då som nu – ger Mödrar emellan många nycklar. 79

Men ännu lättillgängligare för unga människor är Magonas självbiografiska böcker To my children´s children och Forced to grow (tyvärr ej översatta) där hon berättar om sitt liv från barndomen på landet, ungdomen i township och tillvaron som ensam mamma till tre barn i yttersta fattigdom för att inte säga misär. Och om hur hon lyckades studera på korrespondens och bli lärare och så småningom få ett välbetalt jobb på FN i New York. En otrolig solskenshistoria om en stark kvinna. Som dessutom när hon pensionerades tackade nej till ett bekvämt liv i USA och reste hem till Sydafrika för att stödja unga flickor i kåkstäderna och ha skrivarverkstäder och bokprat med barn. Bland annat i ett samarbete mellan Langa och Rinkeby, som resulterat i en nyutkommen fotobok av barn från båda länderna, Dear Friends. Den ges ut samtidigt i Sverige och Sydafrika. Alldeles ny på svenska är Kopano Matwlas Coconut om två unga flickor i dagens Sydafrika. Coconut används som (nedsättande) beskrivning av människor som är svarta utanpå och vita inuti och att frågan om hudfärg och levnadssätt fortfarande är problematisk i Sydafrika berättar Matwla effektivt om. Hon har belönats med flera priser för Coconut som är hennes debut. African Love Stories

Vill unga människor verkligen bara läsa om andra unga? Ama Ata Aidoos Förändringar – en kärlekshistoria berättar historien om Esi, en välutbildad kvinna mitt i karriären. Hon bor i Ghanas huvudstad Accra och lämnar sin man efter vad hon uppfattar som en äktenskaplig våldtäkt (ett begrepp som överhuvudtaget inte finns i Ghana) och som han menar är ett försök till försoning.

bilden av afrika 2

Hennes liv som ensamstående kvinna är beskrivet rakt och enkelt med mycket humor och Aidoo aktualiserar många intressanta frågor som även ger européer mycket att tänka på. Ama Ata Aidoo har också redigerat en antologi med kärlekshistorier av afrikanska kvinnliga författare från Egypten, Elfenbenskusten, Nigeria, Kenya, Uganda och flera andra länder. Den är nyöversatt till svenska och har dessutom en lärarhandledning. Passar bra att läsa i högstadiet och gymnasiet – här finns mycket att hämta och många noveller är lättlästa och inbjuder till diskussioner. Kärlek X 21 är titeln. First Words in Print

Böcker kan vara gränsöverskridande på många sätt. First Words in Print är en sydafrikansk organisation som har tagit som sin uppgift att ge bokpaket till barnfamiljer i eftersatta områden. Det är bilderböcker på de olika afrikanska språken och avsikten är att barn ska få läsa på sitt eget språk, inte bara på engelska. Och att de ska få en liten samling böcker som är deras egen, att ha hemma. Gissa om böckerna är välkomna! Och inte bara bland barnen. Föräldrar och mor/farföräldrar är precis lika glada åt att få böcker på det språk som är deras och att det är bilderböcker för barn verkar bara positivt. Lätta att läsa även för ovana läsare och med möjligheter till gemensamma läsupplevelser över generationsgränserna.

Bild Piet Grobler ur Little Birds ABC.

Ur boken Africacomics, 2006. Serietecknare Pat Masioni, Kongo, verksam i Paris.

bilden av afrika 3

Den afrikanska serierutan Tecknade serier är en konstform som liksom landar mellan två stolar. Serierna får inte riktigt rum inom den traditionella

MATS KEMPE

Bilden av Afrika 3 – serierna

bildkonsten, men inte heller inom den skrivna och berättande litteraturen. Ändå är både bilden och berättelsen i ord generellt mycket framträdande i uttrycket. Den tecknade serien rymmer i sig så många vitt skilda uttryck att begreppet hotar att bryta samman. Politiskt subversiva enrutesbilder och långa epos om hemliga drömvärldar för barn och ungdomar klumpas hastigt ihop.

anske är det de alternativa möjligheter som serierna visar på, som gett dem lätt touch av dålighet, av något förbjudet, eller åtminstone onyttigt, och därför kommit att definiera dem som undergroundkultur utanför den vedertagna konsten. Kanske springer seriernas uttrycksform också ur en motvilja mot just denna vedertagna konst. För det mesta har serierna spritts genom informella distributionskanaler och sällan tilldömts samma värde som den traditionella finkulturen. Därför har de inte heller bevarats och arkiverats åt eftervärlden på motsvarande sätt. Jag hoppas dock att min text ska inspirera er till att leta vidare och hitta den rikedom av afrikanskt berättande i text och bild som finns för den som söker. 83

Serier för yttrandefriheten

En bra startpunkt är John A. Lents bok Cartooning in Africa (Hampton Press, Inc.), som i ett antal essäer presenterar både en rik historisk, geografisk och tematisk översikt. Lent skriver om hur man ofta tenderar att se afrikanska serier som något som enbart initierats av kolonialmakterna och som sedan gradvis har övertagits av afrikanerna själva. Men det afrikanska berättandet i text och i tecknad bild har naturligtvis funnits mycket längre och i olika former – Lent nämner till exempel de 25 000 år gamla namibiska klippmålningarna med humoristiska inslag, de 5 000 år gamla egyptiska, stiliserat tecknade figurerna i gravtemplen. Men han tar också exempel från senare tid som de tecknade filmaffischerna som blivit mycket populära och spridda i Ghana, till modern zairisk konst som rymmer tydliga narrativa inslag och som gärna spränger in text i bilden och använder sig av bilder i sekvens, likt den moderna seriestrippen. Centralt i Lents bok är också hur viktiga tecknade serier och karikatyrer har blivit för yttrandefriheten. Naturligtvis som politisk kritik av den gamla kolonialmakten och av nutida mer eller mindre självsvåldiga regimer, men också som en kanal för budskap som har långt bättre förutsättningar att nå ut till bredare samhällsgrupper av befolkningen. Från de mest intellektuella till de svagaste i samhället med begränsade läskunnighet – något som ingen skriven artikel i en traditionell dagstidning kan komma i närheten av. Olika och nya seriekulturer uppstår hela tiden och överallt på den afrikanska kontinenten. Det kan vara de nu etablerade politiska satirtecknarna i Sydafrika och Egypten, men också superhjälteserierna som fått ett stort uppsving i länder som Nigeria (läs Anna Gustafsson-Chens artikel på bloggen ”Den hemliga trädgården”, denhemligatrdgrden.blogspot.com).

bilden av afrika 3

En demokratisk temperaturmätare

Tecknade serier har alltså just på grund av denna tillgänglighet hos de breda befolkningsgrupperna använts i demokratiseringsprocessen för att få ut samhällsinformation och påverka folks kunskaper om exempelvis hiv/aids eller andra folkbildningsfrågor. På motsvarande sätt har också auktoritära regimer använt sig av seriemediet för att trumpeta ut sin officiella retorik. Kanske kan det vara en temperaturmätare på hur en demokrati mår utifrån hur ett land behandlar sina karikatyrtecknare. I länder där yttrandefriheten är kränkt kan kombinationen text/bild vara än kraftfullare och mycket farligare än enbart det skrivna ordet. Många makthavare brukar bli mycket besvärade av att få sin politik framställd i drastisk dager, bortom de högtravande och lögnaktiga flosklerna, men att makthavarna dessutom får sin fysionomi framhävd på ett allt annat än fördelaktigt sätt kan leda till direkt livsfara för den ansvariga tecknaren. Tecknare som tvingats fly och gått i exil finns det fullt av exempel på i den afrikanska seriekulturen. Men lyckligtvis kan bilder ofta färdas över gränser och tillbaka in i det berörda landet om bara publiceringsmöjligheterna finns kvar (i dag finns dessutom internet) så många av tecknarna har fortsatt sin kritik av det samhälle där de inte längre är välkomna, men från en position utanför landets egna gränser. Än så länge är kanske inte seriekulturen så djupt grundad i många afrikaner, eftersom de inte har vuxit upp med serietidningar och seriealbum under barndomen på samma sätt som många ungdomar i västvärlden. Fortfarande är den begränsade marknaden och de fåtaliga publikationer och publiceringsställen ett problem i Afrika för att riktigt kunna främja den kraftigt framväxande seriekulturen.

”

Comics have an incredible ability to absorb styles, and morph and influence cultures beyond those that created them. They have the potential to proffer original solutions and open doors to new perspectives. Because of all that they present and represent, the future of comics is bright. Ur förordet till Africacomics, 2006 ”Working with the african comic artists”.

Tunt med översättningar till svenska

I Sverige har tyvärr bara en bråkdel av de afrikanska serierna översatts och introducerats för den svenska publiken. Lagom till bokmässan 2010 kommer dock ett av de senare årens viktigare album ut. Första delen av Marguerite Abouets hittills tre album om Aya (Papamosca förlag). Det är Abouet som står bakom manuset medan fransmannen Clément Oubrerie tecknar denna berättelse om den unga kvinnan Ayas liv i Elfenbenskusten. Sedan tidigare finns En evighet i Tanger med text av Eyoum Nganguè från Kamerun, som efter att ha fängslats för sina texter numer lever i Paris. Bilderna är av Faustin Titi från Elfenbenskusten. Det är det alltid så vakna förlaget Trasten som gett ut detta seriealbum om unga människor som försöker ta sig in i Europa. På svenska finns också sedan några år den sydafrikanska serien Madam & Eve av Stephen Francis, Harry Dugmore och Rico Schacherl. Men alla dricker kaffet svart nuförtiden, Madam! (Falun Bokfabriken) heter albumet och är en kvick comic-strip-serie med sydafrikanska teman i ett västerländskt snitt. Från En evighet i Tanger. Text Eyuom Nganguè. Bild Faustin Titi.

bilden av afrika 3

Och den som gillar politisk satir bör absolut gå vidare till tidigare årgångar av Afrikagruppernas tidskrift Södra Afrika. Under flera års tid har satirteckningar av sydafrikanen Jonathan Shapiro (Zapiro) regelbundet publicerats där. Zapiro kommer till bokmässan i Göteborg 2010. Experttips från World Comics och Serieteket

Men vad är det då som fattas? Jag frågade två av Nordens största auktoriteter på serier om vilka afrikanska seriealbum eller serieskapare som de saknar mest i den samtida svenska serieutgivningen. Leif Packalén på World Comics (www.worldcomics.fi) talade sig varm för Frank Odoi. Odoi föddes i Ghana men är idag verksam i Kenya. Hans Akokhan är en fantasy för ungdomar som blivit mycket populär över stora delar av kontinenten. Ett annat populärt verk av Frank Odoi är hans Golgoti-baserade I’ll be back shortly (Oxford Educational Publishers, Nairobi), en berättelsen om kolonialiseringen av Guldkusten utifrån ett mer satiriskt perspektiv. Leif Packalén ville också framhålla Godfrey Mwampembwa (Gado) som har gett ut Abunuwasi (Sasa Sema Publications Ltd) i Kenya. Abunuwasi kan beskrivas som en traditionell trickster-story. Den är skriven på swahili med illustrationer i flerfärgstryck. Kristiina Kolehmainen på Serieteket, Kulturhuset i Stockholm, valde att lyfta fram Africa e Mediterraneo som är en icke vinstdrivande organisation som arbetar för att öka kontakterna mellan Afrika och Europa genom bokutgivning (mest tecknade serier), utställningar, utbildningar och projekt. Läs mer på www.africaemediterraneo.it. En av de som kommit fram på senare år är Francis Taptue (Chrisany). Han föddes 1978 i Douala, Kamerun, har studerat

Satir av Pahé, Gabon. Africacomics, 2006.

vid Sorbonne i Paris och lever idag i Frankrike. Chrisany har tecknat för flera tidningar i Kamerun samt för franska Hachette. Hans seriealbum Article 5 et 9, extrait de la declaration universelle des Droits del’Homme vann Africa e Mediterraneos serietävling 2002 och handlar om artiklarna 5 och 9 av de mänskliga rättigheterna. Till sist vill Kristiina flagga för Jean-Phillippe Stassen som ursprungligen är en belgisk serieskapare, men efter flera års runtresande har han bosatt sig i Rwanda. Han blev mycket tagen av de grymma handlingar som inträffade i Rwanda åren 1994–1995 då 800 000 tutsier utrotades i inbördeskriget under loppet av bara några månader. Deogratias, A Tale of Rwanda är en vältecknad och gripande bok om Deogratias som är hutu och Benina som är tutsi. Berättelsen utspelas under och efter massakerna och försöker skildra utvecklingen som ledde fram denna ofattbara katastrof. Serieteket på Läsesalongen i Kulturhuset i Stockholm är en bra plats att gå vidare till när du har läst den här artikeln. Här finns en stor samling med internationella serier, både på svenska och på originalspråk. Dessutom har de kunnig personal som gärna hjälper dig i ditt sökande. För det finns så mycket att upptäcka när vi spanar in genom den afrikanska serierutan.  Detalj ur bild av Cisse Samba Ndar, Senegal, från boken Africacomics.

bilden av afrika 3

Internationella bibliotekets afrikanska barnboksvecka

ANNA GUSTAFSSON CHEN VÉRONIQUE TADJO (bilder)

Med språket i centrum Om man vill att barn ska läsa och upptäcka litteraturen måste man uppmuntra dem och visa hur spännande läsning kan vara. Barn som har ett annat modersmål än svenska kan ibland ha svårt att få den stimulans de behöver för att ta sig över tröskeln att inte bara tala språket, utan också läsa det. Av den anledningen har Internationella biblioteket i Stockholm varje år sedan 2004 bjudit in ett antal barnboksförfattare från olika länder i världen till en veckas besök i Sverige.

örfattarna träffar barn och ungdomar med andra modersmål än svenska, i skolor eller på bibliotek. De läser ur sina böcker, berättar sagor och pratar om läsning och litteratur med barnen. Ibland hålls även workshops med illustratörer. De inbjudna författarna stannar inte bara i Stockholm utan gör också framträdande på andra håll i Sverige. Bland annat har barnboksveckans författare besökt Enköping, Göteborg, Halmstad, Järfälla, Landskrona, Malmö, Nacka, Södertälje och Västerås.

”

Jag önskar att jag var Lätt som en fjäder Och kunde flyga, flyga högt Långt bor tom molnen Sträcka mig ända upp i himlen Och plocka ner Den stiligaste stjärnan Sätta fast den i mitt korallhalsband (Dikt av Maria Celestina Fernandes ur samlingen Jardin do Livro, 2009)

Tanken är att barn med andra modersmål ska få ny läsoch skrivlust genom möten med dessa spännande författare och illustratörer. Hittills har 27 författare från 23 olika länder deltagit i barnboksveckan, som genomförs med stöd från Kulturrådet och Stockholms läns landsting. Förutom barnen möter författarna också föräldrar, svenska kollegor, bibliotekarier och modersmålslärare. Internationella biblioteket anordnar varje år ett stort seminarium där alla författarna tillsammans berättar om sina författarskap och om barnoch ungdomslitteraturen i sina respektive länder. Seminarierna tolkas till engelska eller svenska och är öppna för alla intresserade. Barn Afrika 2010

I år infaller Internationella barnboksveckan 20–29 september, alltså direkt efter Bok & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan har i år Afrika som tema och Internationella biblioteket har därför valt att även låta årets barnboksvecka koncentrera sig på den afrikanska barnoch ungdomslitteraturen. De inbjudna författarna som representerar språkområdena somaliska, portugisiska, swahili, tigrinska, lingala och amhariska kommer att tillbringa några dagar i södra och västra Sverige, några dagar på bokmässan och några dagar i Stockholm och övriga landet. Men afrikanska författare har deltagit i barnboksveckan redan tidigare: Véronique Tadjo från Elfenbenskusten/Sydafrika (2006), Marian Hassan från Somalia (2007) och Yohannes Gebregeorgis från Etiopien (2008). Årets inbjudna författare

Till barnboksveckan kommer Said Salah Ahmed, somalisk pedagog och författare som för närvarande är bosatt i USA men

MED SPRÅKET I CENTRUM

även är verksam i internationella sammanhang. Han växte upp i nordöstra Somalia och började skriva poesi redan som 11-åring. På högstadiet fick han hjälpa sin lärare att undervisa de yngre barnen i skolan och sedan har han fortsatt på det pedagogiska spåret, samtidigt som han har skrivit både poesi och dramatik. På 1990-talet flyttade Said till USA, där han har fortsatt att arbeta som lärare och bland annat gjort det möjligt för somalisktalande elever att välja somaliska som andraspråk i skolan istället för franska eller spanska. Han är dramatiker och har skrivit flera bilderböcker som baseras på somaliska sagor. En av dem, The Lion’s Share, som kom 2006 är bilingual (somaliska och engelska. År 2005 fick han Virginia McKnight Binger Award in Human Service för sitt arbete i Minnesotas skolor. Maria Celestina Fernandes beskriver sig själv som historieberättare och skriver poesi och prosa för både barn, unga och vuxna. Hon började sin karriär som socialarbetare och inledde sitt författarskap med att skriva för sina egna barn. Hennes böcker handlar ofta om relationer eller tar upp olika sociala problem, men hon vill även lyfta fram den lokala kulturen och gamla myter och legender. Maria Celestina Fernandes vann tidigare i år barnboksutmärkelsen ”Jardim do Livro Infantil” (instiftat av National Institute of Cultural Industries i Luanda, Angola) för sin kreativitet, sitt pedagogiska perspektiv och sitt tillgängliga språk. Elieshi Lema är född i en by på Kilimanjaro. Under sin

utbildning till bibliotekarie började hon själv att skriva poesi och barnböcker och numera har hon ett eget bokförlag.

Trots att hon främst ser sig som barnboksförfattare har hon också skrivit böcker för vuxna, bland annat romanen Bränd jord som finns i svensk översättning av Roy Isaksson (Tranan 2004). Elieshi Lema har uppmärksammats för att hon har ett genusperspektiv även i sina barnböcker och hon arbetar aktivt med olika läsfrämjande projekt. Desbele Mehari är en eritreansk författare som har skri-

vit ett antal böcker för barn på låg- och mellanstadiet, mest fabler och djursagor. I bibliotekskatalogerna stavas hans namn även Dasbala Mahari. Bienvenu Sene Mongaba är förläggare och författare som bland annat arbetar för att stärka språket lingalas ställning. Han har skrivit ett flertal böcker för barn, framförallt serien om Mutos, en tioårig busunge från Kinshasa som är med om en rad äventyr. Böckerna är tvåspråkiga, på lingala och franska. De senast heter Mutos, la terreur des lezards, 2007 och Mutos et le diamant, 2009. Bienvenu Sene Mongaba driver kulturföreningen Mabiki, som arbetar för att främja afrikansk litteratur och afrikanska språk samt ägnar sig åt folkbildning. Föreningen ordnar kurser i lingala och i kongolesisk kultur, och varje år arrangerar man en festival för afrikansk barnoch vuxenlitteratur. Dessutom anordnar man möten mellan lokala författare och skolelever. Bienvenu Sene Mongaba är även chefredaktör för en tidskrift med tecknade serier för vuxna, Idologie plus plus. Senayit Worku arbetar som illustratör och grafisk designer, samt med film, dans och animation. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och håller gärna i både berättarstund och måleriworkshop. Hennes namn stavas även Sanayet Warqu.

MED SPRÅKET I CENTRUM

Varför ska man läsa böcker?

BRITT ISAKSSON

– om läsfrämjande i Afrika Världen över anser man att läsning är viktigt och arbetar för att sprida läskunnighet och läsintresse. Alfabetiseringskampanjer är en sak, läsfrämjandeprojekt något annat, en nödvändig fortsättning: man lär sig knäcka koden, tar sig igenom bokstavsvallen, upptäcker orden – men sen då?

Vinjetter Véronique Tadjo.

Sverige hade 1892 den obligatoriska folkskolans lärare en genial idé för alla fattiga, lässugna barn – Folkskolans barntidning. Den blev senare (1950) Kamratposten och lever fortfarande i all välmåga. En afrikansk och jämförbar lösning är de franskspråkiga barnoch ungdomstidningarna Planète Jeunes och Planète Enfants, som sedan 1990-talet ges ut i flera länder i Västafrika med huvudredaktion i Burkina Faso. I Sverige – ett mycket litet land med en nästan total läskunnighet – verkar nya idéer till läsprojekt ibland ha gått i stå. ”Läs för mig pappa” är ett lysande undantag. Därför känns det extra motiverat att utforska vad som händer i Afrika, att göra intressanta läsprojekt synliga, att imponeras av mångfalden. Låta sig inspireras. 93

Vi började med att följa upp ALMA-nominerade läsprojekt och Ibbys Asahi-Reading Promotion Award (som har funnits sedan 1988). Den hemliga trädgårdens nätverk och Afrikagrupperna har bidragit med tips, och fler och fler rapporter har strömmat in. Det är bara att fylla på … Lära sig läsa för nöjes skull

Nöjesläsning brukar inte vara ett officiellt mål för läsfrämjandets ambitioner. De är nästan alltid mer instrumentella. Även om alla partier i en aktuell politisk diskussion om kulturpolitiken och barnlitteraturen inför valet 2010 var rörande eniga om att barns läsning är livsviktig, hade man olika svar, politiskt korrekta, på frågan ”Varför är det bra att läsa?” För att förbättra och utveckla sitt språk, för att språk ger makt, för att kunna delta i demokratiseringsprocessen, för att skapa/stärka sin identitet, för att bli delaktiga av globaliseringen osv. Inte bara eldsjälar

Det är spännande att se hur läsprojekten utvecklas – och dör, när eldsjälarna slocknar. Och vilka som överlever och varför. Sustainability – uthållighet – är ett plusord i samband med projektutvärderingar och är ett av kriterierna både för ALMApriset och Ibby Asahi Reading Promotion Award. I Afrika finns många eldsjälar som arbetar för ökat läsintresse och bättre läsmöjligheter. Redan 1990 gick Asahipriset till Zimbabwe och Ellen Waungana för Home Library Movement, som innebar minibibliotek i i privata hem, där mamman eller annan familjemedlem fungerade som sagoberättare och bibliotekarie. De förvandlades så småningom till mer vanliga bibliotek och många försvann under Mugabes hårda styre.

läsfrämjande i afrika

1992 fick Fatogome Diakite i Mali Asahi-priset för biblioteksprojektet Operation Lecture Publique, som startade redan 1977. Han är nu chef för ett väl utvecklat bibliotekssystem. Read The Little Library Project i Sydafrika fick 1996 utmärkelsen för sitt arbete att i workshops ta fram billiga kvalitetsbilderböcker för minoritetsspråk och engelskundervisning. Ett av de nyaste och mest intressanta, ”omöjliga” afrikanska läsprojekten är Bakamé, Rwanda, som 1995 startades av Agnes Gyr-Akunda som förlag, vilket började med att ge ut fyra titlar på landets språk kinyarwanda (Bakamé betyder hare). De fick Ibby Asahi Reading Promotion Award 2008 (se vidare listan). Olika faser – olika behov

Det finns många faser i läsfrämjandet. Och olika länder har olika behov. Ett gemensamt verktyg är naturligtvis böckerna. Böcker som i Afrika måste kunna konkurrera med en mustig muntlig berättartradition och inte vara mesigt pedagogiska. Böcker med kvalitet både i text och bild. Workshops för blivande författare, illustratörer och förlag brukar vara lösningen. Och blivande barnboksförfattare och illustratörer behöver få ökad status, kunna konkurrera med ”vuxenförfattarna”. Publiceringsmöjligheterna är naturligtvis viktiga. Hur är det med tillgången på inhemska förlag, köpkraften hos läsarna? Vem köper böckerna? Tillgängligheten, både språkmässigt och fysiskt, dvs böcker både på officiella språk och modersmål/hemspråk är viktig. Och hur är det med tillgången på bibliotek i landet, i skolorna? 95

Vem finansierar läsprojekten

Vem som finansierar läsprojekten är en mycket intressant fråga, som vi svenskar brukar vara besvärande ointresserade av. Afrika måste vara brett i sitt sponsorsval. McDonald, Coca Cola, Dow Jones håller vi nog alla viss kritisk koll på. Och de flesta av de före detta kolonialmakternas kulturdepartement och ambassader brukar kännas ganska rumsrena. Frankrike har intressen i och känner visst ansvar för fransktalande länder i Västafrika, England i de engelskspråkiga, Portugal i portugisisktalande som Angola och Moçambique. USA och Canadas roll är knepigare att klura ut. (Se vidare t.ex. Books for Africa och COBE i projektlistan). Det har varit spännande att navigera på nätet och att ställa samman denna lista. Förhoppningsvis kommer den att inspirera också er andra. 

Bild av Piet Grobler ur boken Sky Blue Accident med text av Jorge Luján, 2006.

läsfrämjande i afrika

Läsfrämjande projekt i Afrika (En shortlist. För mer information se den fullständiga listan på www.macondo.nu) ABC. African Books Collective. Oxford/USA Ett icke vinstgivande Oxfordbaserat NGO som grundats, styrs och ägs av 124 afrikanska förläggare från 21 länder. Avsikten är att stärka den inhemska publiceringsverksamheten och att öka den afrikanska litteraturens tillgänglighet. Större delen av ABCs backlist på drygt 1 000 titlar görs tillgänglig genom Print-ondemand. www.africanbookscollective.com ABDO. African Book Development Organisation, Zimbabwe Har som övergripande mål att få samhällen på landsbygden att ta ansvar för förbättring av levnadsvillkoren för en hållbar utveckling. Dessutom vill man värna om zimbabwisk kultur. I projektet stöds bibliotek med bokleveranser och utbildningar. Studiecirkelmetoden används för att öka kunskapen och stor vikt läggs vid kvinnligt deltagande. www.afrikagrupperna.se/zimbabwe AKILI TRUST, Kenya Grundades som NGO 2006 av Nicola Crowther och Mark Orchard. Akili betyder hjärna eller intellekt på kiswahili. Uppgiften var att utveckla bibliotek på landsbygden i Kenya för att underlätta alfabetiseringen och främja läskunnigheten. Man ser till att biblioteken har böcker både på engelska och kiswahili, utbildar och stöder personal. www.akilitrust.org BAKAMÉ, Rwanda Efter massmorden i Rwanda startade Agnes Gyr-Akunda förlaget Editions Bakamé 1995 för barnoch ungdomslitteratur för att ge barn och ungdomar böcker på nationalspråket

kinyarwanda och för att hjälpa dem komma över sina traumatiska erfarenheter genom läkande läsning, baserad på deras egen kultur. 2008 fick Bakamé IBBY Asahi Reading Promotion Award för sitt kreativa och effektiva arbete med att ge barn möjlighet att upptäcka böckernas värld. www.bakame.rw BIBLIONEF, Sydafrika Biblionef har funnits i tio år och är specialiserad på att donera omsorgsfullt utvalda kvalitetsböcker för barn till lågstadieskolor (primary education) och bibliotek i kåkstäderna, i tillfälliga bosättningar och avlägsen landsbygd. Biblionef anstränger sig att ha (och ibland publicera) böcker på alla Sydafrikas 11 officiella språk. Nominerad till ALMApriset 2009. www.biblionef.sa.org.za BLD. Bibliothéque-Lecture-Dévelopment, Senegal 1994 startades bokdistribution med en bokbuss som gick till skolor på landsbygden. I Dakar och trakterna runt har man skapat 5 folkbibliotek och 30 skolbibliotek med hjälp främst av CODE och kulturministeriet. Man arbetar också direkt med läsfrämjande evenemang som Läsa-lek tävling varje år på den Nationella Bokdagen. www.bld.sn BOOKS FOR AFRICA, USA Ett adekvat namn på en organisation som samlar in, sorterar och distribuerar böcker till barn i Afrika. Målsättningen är ”att få slut på boksvälten i Afrika”. Books for Africa är sedan 1988 en av världens största distributörer av donerade böcker till den afrikanska 97

kontinenten och har sänt över 22 miljoner kvalitetsböcker till skolor och bibliotek i 45 afrikanska länder. www.booksforafrica.org BOOKS FROM AFRICA/ BOOKS FOR AFRICA En website, en virtuell bokutställning, som skapades till IBBYs kongress 2004 i Kapstaden för att informera om det som finns tillgängligt av afrikansk barn-och ungdomslitteratur, om författare, illustratörer och förlag. Böcker presenteras med omslag och listan hålls föredömligt aktuell. www.ibby.org CAMBRIDGE UNIVERSITY PRESS. AFRICAN BRANCH

För att få fram textböcker för skolor på alla de språk som krävs måste de flesta afrikanska länder samarbeta med internationella bokförlag. Ett av de traditionella är Cambridge University Press, som varit den publicistiska ryggraden i många stora läskampanjer. T.ex. ”Read The Little Library Project” i Sydafrika, som fick IBBY-Asahi priset 1996 och ”the First Words in Print”, som fick samma pris 2004. Båda arbetade med att ge barn böcker på deras hemspråk. Det senaste stora projektet är ”Cambridge Rainbow Reading”. www.cambridge.org CARAVANE CIVIQUE, Marocko Fatema Mermissi, med en liten bokhandel i Marrakech, Marocko, hade på 1990-talet en dröm om ”en flygande matta som förde böcker långt ut till landsbygden.” Hon insåg att hon måste träffa läsarna för att få dem att köpa böcker, eftersom landsbygdbefolkningen var de framtida bokköparna i Marocko. Hon startade ”Caravan Civique” genom att fylla sin bil med böcker och köra till byarna i Atlasbergen. Och tillsammans med kollegor skapade hon en läseklubb, Club de Lecture. www.mermissi.net/civil

läsfrämjande i afrika

CODE. Canada Organization for Develop-

ment through Education, Kanada Arbetar tillsammans med lokala organisationer i utvecklingsländer för att stärka barns lärande. Stöder bibliotek och lärarträning liksom nationell och lokal bokproduktion på ett tjugotal språk i Afrika och Karibien. 1985 fick CODE global uppmärksamhet genom Unescos International Literacy Award, som de senare fått ytterligare två gånger. Under åren har CODE varit med och tagit fram mer än tusen barnböcker, skrivna, illustrerade och publicerade i fyrtiofem utvecklingsländer i Afrika, Asien, Latinamerka och Oceanien. Fler än sextio språk och dialekter är representerade i CODEs boklager. www.codecan.org DEAR FRIENDS, Langa Kapstaden/Rinkeby

Stockholm I 15 år har ett läsfrämjandeprojekt mellan skolor och barngrupper i de båda orterna ställt frågor och kommit med många överraskande svar. Nu finns upplevelserna samlade i boken Dear Friends som utkommer samtidigt på New African Books och Tranans förlag. Författarna och läsfrämjarna Sindiwe Magona, Sydafrika, och Gunilla Lundgren, Sverige, har haft ett ovanligt lyckat samarbetsprojekt, som presenteras med barnens egna brev och fotografier.

ENMT. EDWARD NDLOUVO MEMORIAL TRUST, Zimbabwe

En organisation som driver bibliotek och når ut med böcker till 26 skolor i och omkring staden Gwanda i Matabeleland South. Projektet gäller stöd till att utveckla en läskultur och att bidra till ekonomisk och social utveckling. www.afrikagrupperna.se/zimbabwe

EQUAL EDUCATION, Sydafrika

Ett helt nytt initiativ. De vill placera bibliotek i skolor som har ett tomt rum eller inget biblio-

tek alls. Främst inriktade på högstadiet/gymnasiet. www.equaleducation.org.za ETHIOPIA READS, Etiopien

Yohannes Gebregeorgis, är född i Etiopien men kom till USA som politisk flykting, utbildades till bibliotekarie och arbetade på San Francisco Public Library. Där startade han Ethiopia Reads 1998 för att få fram barnböcker på etiopiska språk. Inspirerad av författaren Jane Kurtz publicerade han barnboken Silly Mammo på engelska/amhariska, baserad på en etiopisk folksaga. Inkomsterna från boken gjorde att Yohannis 2003 kunde öppna ett barnbibliotek i ett fattigt område i Addis Abeba, Etiopien. 2008 kunde man flytta biblioteket till större lokaler. www.ethiopiareads.org FIRST WORDS IN PRINT, Sydafrika Centre for the Book (State Library) har startat projekt First Words in Print, som donerar bokpaket till barnfamiljer i eftersatta områden. Bilderböcker skrivna och illustrerade av afrikanska konstnärer på de olika afrikanska språken, för att barnen skall kunna läsa på sitt eget språk, inte bara på engelska. Och framför allt att man skall ha en liten samling böcker som man äger själv och som finns hemma. Sponsorer är en rad NGOs och institutioner som också hjälper till att sprida bokpaketen. www.nisa.ac.za ILLUSAFRICA

IllusAfrica grundades 1999 på initiativ av Dominique Mwankumi som ett nätverk för afrikanska konstnärer, serietecknare och andra konstintresserade för att utveckla den afrikanska barnboken. Först tog sig IllusAfrica an utbildning och bokproduktion genom att organisera workshops i Benin, Burkina Faso, Kameron, Demokratiska republiken Kongo, Guinea, Namibia, Mali, Rwanda, Senegal och Togo. Verksamheten äger främst rum i fransktalande Afrika, men man vill också arbeta med

Afrikas engelskspråkiga och portugistalande organisationer och konstnärer. www.comminit. com, illusafrica@yahoo.com LITERACY FOR ALL, Sydafrika

”Ett träningsprojekt för våra stackars fattiga, förvirrade junior primary lärare – särskilt de som talar Zhosa och Zulu. De arbetar med en samling böcker, skapade av erfarna lärare, tillgängliga på alla våra 11 språk. En multilingual klass kan lära sig läsa, varje barn kan följa texten på sitt hemspråk.” (Jay Heale) www.literacyforall.org.za

LITTLE BOOKS FOR LITTLE HANDS, Sydafrika Ett litet privat sällskap som har skapats för att motivera och främja läsning och skrivning bland afrikanska barn och deras vårdnadshavare genom att stödja utvecklingen av barnlitteratur i Sydafrika och delar av Afrika i afrikanska språk lika väl som engelska, franska och portugisiska. Man vill stödja läsfrämjande initiativ, stödja afrikanska konstnärer, författare, illustratörer och förläggare att producera kreativa, lämpliga barnböcker i olika åldrar med tyngdpunkten på 0–9 år. www.littlehandsbooks.co.za LUBUTO LIBRARY PROJECT, Namibia Lubuto kommer från bemba-språket och betyder kunskap, upplysning, ljus. Biblioteksprojektet stöds av USA: Dow Jones, Oprah´s Angel Network, Marilyn Holinshead m. fl. Biblioteken ägs av staten Zambia och har många lokala organisationer som medverkande. Man har startat tre fullskale-bibliotek med tanke på gatubarn och andra mer eller mindre föräldralösa barn och ungdomar. www.lubuto.org OCLF – OSU CHILDREN´S LIBRARY FUND,

Kanada/Ghana En Kanadabaserad NGO startad 1991 för att

främjande läsande och läskunnighet bland barn och vuxna i Ghana, Västafrika. Har bekostat byggande, inredning och böcker i fem stora kommunala bibliotek i slumområden i Ghanas huvudstad Accra och ett kommunbibliotek i Goi, en fiskeby i Accra-regionen. Därtill har OCLF hjälpt till att starta och utrusta fler än 150 mindre bibliotek. Utsedd till Asahi Reading Promotion Award 2010 av IBBY. www.oclf.org

SAKOFA A Journal of African Children´s and

PLANETE JEUNES / PLANETE ENFANTS

STREETWISE, Sydafrika

(se särskild artikel)

PRAESA – Project for Alternative Education

in South Africa En institution som startade i kampen mot apartheids segregerade utbildning och nu arbetar för demokratiseringen av Sydafrika. Forskning och utveckling är anslutet till humanistiska fakulteten på University of Cape Town, grundat 1992. Sedan 1995 fokuserad på språkproblem och hemspråkens ställning i Sydafrika. Målinriktningen är bl.a. att främja tvåspråkigheten /mångspråkigheten, att höja status på de officiella språken, särskilt xhosa i Western Cape. Praesa har stöttat det svensk/ sydafrikanska läsprojektet Dear Friends. www.praesa.org.za READ THE LITTLE LIBRARY PROJECT, Sydafrika Organisationen READ skapade projektet för att publicera billiga bilderböcker med kvalitet för barn som har liten eller ingen tillgång till böcker. Man organiserade workshops på sex hemspråk med medverkande från alla samhällsklasser för att skapa tio böcker som betonar mångfalden och rikedomen i den multikulturell och mångspråkiga omgivningen. www.cambridge.org

100

läsfrämjande i afrika

Young Adult Literature, USA En årlig litteraturtidskrift om afrikansk barnoch ungdomslitterature, startad av Meena Khorana på Morgan State University, Baltimore 2002. Sankofa är namnet på Ashanti-folkets heliga fågel, som alltid avbildas med huvudet vridet bakåt, för att påminna om ordspråket ”Lär av det förflutna”. www.morgan.edu/ english En terapeutisk lokal som en tillflykt för gatubarn och andra, där man kan höra berättelser, läsa, spela spel och slappna av i en i övrigt hård tillvaro. Samlingar kallade Hadithi Sessions. Böckerna är gåvor av privatpersoner och NGOs . För lokaler, personal och ekonomi står Poverty Alleviation Initiatives Developer Trust (PAID). www. streetwise-africa.org/storytelling

”

Stories can conquer fear, you know. They can make the heart bigger.” (Ben Okri)

Kamratposten modell Västafrika

BRITT ISAKSSON Planète Jeunes Planète Enfants

”Jag fick en inbjudan att medverka i en workshop med afrikanska författare i Brazzaville, Kongo 1988 och försökte få dem att förstå hur viktigt det var att skriva för barn och ungdomar. Under denna workshop mötte jag en lärare som höll på att starta en tidning för tonåringar, kallad Ngouvou (Flodhästen på lingala). Den var ganska amatörmässigt och jag åtog mig att hjälpa honom. Denna tidning blev en succé på kongolesiska colleges ända fram till kriget 1998.”

en som berättar är Jacqueline Kerguéno, redaktör, journalist och författare, under många år anställd på Bayard Press i Paris som internationell rådgivare och en av nyckelpersonerna i franskspråkig barnlitteratur och i IBBY.

Läsning i fransktalande Afrika

Franska UD blev intresserad av försöket i Kongo och utvecklingen av läsmaterial i fransktalande Afrika. Inte enkelt i länder med stark muntlig berättartradition och begränsad ekonomi. UD organiserade en workshop i Bamako, Mali 1992, där även IBBY och Unesco deltog.

101

I denna workshop aktiverade Jaqueline Kerguéno en grupp på 20 personer, som arbetade med tonåringar i 10 afrikanska länder. Hon ville framför allt veta vilken typ av läsning som skulle kunna engagera afrikanska ungdomar. Man bestämde sig för att testa två olika magasin. Ett fokuserat på afrikanskt liv, det andra, Planète Science, fokuserat på tonåringar över hela världen, ny teknologi och afrikanskt liv. Planète Jeunes

Jaqueline Kerguéno summerar: ”Tillbaka i Frankrike arbetade jag vidare med materialet på Bayard Press för att få fram två olika tidningar, så professionella som möjligt. UD gjorde en utvärdering av dessa i sex afrikanska länder. Tonåringarna valde Planète Science, men ändrade namnet till Planète Jeunes. De ville ha ett fönster mot världen, eftersom tonåringar världen över har samma problem och samma intressen, tycker om samma stjärnartister. De ville också ha en interaktiv tidning för att dela sina problem med vänner.” Så lanserades Planète Jeunes i januari 1993. Pengar, pengar

”Franska UD accepterade att vara en av våra sponsorer till 50%, förutsatt att efter 5 år försäljningen skulle vara i ekonomisk balans”, fortsätter Jaqueline Kergueno. ”De ville att vi skulle bli partner i dagstidningen i de länder där Planète Jeunes såldes. Men efter ett år insåg vi att dagstidningarna inte brydde sig om unga läsare och att deras medverkan inte var acceptabel, varken vad gällde kvalitet eller försäljning.” Planète Jeunes skapade i stället ett eget nätverk med kontor i varje land, skött av en afrikansk person som skulle få igång försäljningen i kioskerna och introducera tidskriften i skolorna. I dag har man kontor/redaktioner i de flesta franskspråkiga

102

Kamratposten modell västafrika

afrikanska länder inklusive Indiska Oceanen och Haiti; Benin, Burkina Faso, Centralafrika, Elfenbenskusten, Gabon, Guinea, Kamerun, Kongo, Mali, Mauretanien, Senegal, Togo m.fl. Planète Enfants – för yngre läsare

1998 hade redaktionen så många förfrågningar från familjer, skolor och läsarna själva att de började fundera på en tidning också för yngre läsare (8–13 år), med arbetsnamnet Planète Enfants. Förarbetet bestod av läsundersökningar och kontakter med grupper inklusive barn, föräldrar och lärare, precis som man gjort med Planète Jeunes. Nuvarande chefredaktör för båda tidningarna är Eyoum Nganguè, journalist från Kamerun, utbildad på en av de bästa journalisthögskolorna i Frankrike. Redaktionen ligger i Burkina Faso och är sedan 2009 helt afrikansk. Innehållet baseras på bidrag från fransktalande Afrika, men också från andra delar av världen som USA och Europa. Redaktionen i Ougadougou arbetar via Internet för att få material från alla medarbetare till varje nummer; en teknisk utmaning i dagens Afrika. Från Planète nr 1 till Planète nr 100

Det är stor skillnad mellan Planète Jeunes nr 1 (1992) och nr 100 (2009), eftersom utvecklingen går så snabbt i Afrika både socialt och utbildningsmässigt. Vartannat år arbetar utvärderingsgrupper via skolor i de olika länderna och vart tredje år får tidningarna en ny form i takt med tiden. Man är mycket angelägen att hålla en nära kontakt med läsarna/ köparna för att kunna ge dem aktuella texter och bilder, användbara också som utbildningsmaterial. Detta gäller inte minst illustratörer, författare och fotografer, som man får fram t.ex. via konstnärsammanslutningen IllusAfrica. Arbetssätt och utformning liknar den svenska 103

fakta Planète Jeunes: Upplaga: 40 000 ex, 12 nummer per år. Främst såld i städerna (17 läsare på varje nummer) Planète Enfants: 40 000 ex, 12 gånger per år. (12 läsare per ex, troligen fler när de har inlagor som vänder sig till föräldrar/lärare. Tidningarna distribueras i 25 länder inklusive Indiska Oceanen och Haiti.

Kamratposten, inte minst med inhemska tecknade serier och skämtteckningar, där man engagerat t ex Pat Masioni (Demokratiska republiken Kongo) för den långa serieföljetongen Lycée Samba Diallo och den skarpa satirikern Pahé (Gabon), som grundat konstnärsorganisationen BD Boom. Läsarna har också ett interaktivt utrymme på websidan www.planete-jeunes.org för kommentarer och förslag till frågor och debatt-teman. Planète Enfants har dessutom en specialservice på websidan med pedagogiska tips till lärare som vill använda tidskriften i undervisningen. Den stora utmaningen

Seriestrip från tidningen Planète Enfants.

Nu har franska staten upphört som sponsor. Tidskrifterna måste överleva på marknadens villkor. Priset har ökat till ca 1,30 euro. Planète Jeunes försäljning har minskat, men Planète Enfants har en ökande prenumerationskrets i skolor, bekostad av föräldrar. Unicef, Plan International och andra NGOs köper 5000– 10 000 ex av båda tidningarnas upplagor och använder dem i sitt eget arbete i byarna, där de ofta är den enda läsningen för barn och ungdomar. När jag frågar Jaqueline Kergènou vad hon tycker de har lyckats bäst med, svarar hon utan tvekan: ”Vi har skapat två moderna afrikanska barnoch ungdomstidningar med kvalitet och en bred läsekrets! Och i 15 år har vi tränat ett hundratal professionella afrikaner i journalistik, foto, illustration, marknadsföring, ekonomi (management), pedagogisk animation i skolorna, konferenser om läsning etc. De flesta av dessa yrken existerade inte i Afrika före 2000.”  (Texten baserad på en intervju med Jacqueline Kerguéno, senior adviser vid Bayard Press i Paris i oktober 2009.)

104

Kamratposten modell västafrika

Personregister (a) artikelförfattare (i) illustratör i skriften (p) porträtterad Abouet, Marguerite författare Elfenbenskusten 86 Achebe, Chinua författare Nigeria 23 25 78 Aggrey of Africa pastor, lärare, upptecknare Ghana 68 Ahmed, Said Salah författare, pedagog Somalia 90 Aidoo, Ama Ata författare Ghana 80 81 Alm, Birgitta, bibliotekarie, översättare Sverige 29 Ambatchew, Michael författare Etiopien 22 Asare, Meshack illustratör, författare Ghana (p) (i) 23

25 26 27 31–34 52 72 Beake, Lesley författare Sydafrika (p)

35–38 70 74 77 78

23 24 25 31

Bebey, Kidi författare Sénegal 46 Berg, Lasse författare Sverige 30 36 Bouma, Paddy illustratör Sydafrika 25 Coetzee, J. M. författare, nobelpristagare Sydafrika 61 79 Conway, David författare, Storbritannien 70 Couto, Mia författare Moçambique (a) 7 9–17 Daly, Jude illustratör, författare Sydafrika (i) 23 70 73 Daly, Niki illustratör, författare Sydafrika (i) 23 24 25

28–29 66-67 69 70 73 74 75 Dangaremba,Tsitsi författare Zimbabwe Diakite, Fatogome läsfrämjare Mali Diarra, Ousmane författare, storyteller Mali (p)

79 95 31

39–40 Djebar, Assia författare Algeriet 79 Dow, Unity författare, domare, advokat Botswana (p)

31 41–43 Dugmore, Harry serietecknare Sydafrika 86 Duiker, K. Sello författare Sydafrika 78 Ekwensi, Cyprian författare Nigeria 23 Epanya, Christian illustratör, författare Kamerun (p) (i)

31 44–46 72 43

Essex, Max läkare aids-expert Botswana

Fernandes, Maria Celestina författare, Angola 90 91 Francis, Stephen serietecknare Sydafrika 86 Fransson, Birgitta kulturjournalist, redaktör Opsis

barnkultur (a)

41–43 76–81 90

Gebregeorgis,Yohannes förf. läsfrämjare Etiopien Grobler, Piet illustratör, författare Sydafrika (p) (i)

omslag

19–25 31 47–50 73 75 96

Gustafsson Chen, Anna bibliotekarie, översättare,

förläggare (a) 84 89–92 Gyr-Akunda, Agnes, förläggare Rwanda 24 95 Hartnett, Sonya författare, ALMA 2008, Australien 76 Hassan, Marian författare Somalia 90 Heale, Jay lärare, barnboksexpert Sydafrika (a) 19–25 28–30 68 Hendrichs, Maria författare Sydafrika 50 Hofmeyr, Dianne författare Sydafrika 23 25 70 73 Keïta, Fatou författare Elfenbenskusten (p) 31 51–53 Kempe, Mats författare bibliotekarie (a) 83–88 Kerguéno, Jacqueline förlagsredaktör, journalist, Frankrike 101 104 Kessler, Christina författare Österrike/Niger 46 Kilaka, John illustratör, författare, storyteller Tanzania (p) (i) 31 54–56 72 Kolehmainen, Kristiina förestånd. Serieteket Sverige 87 Koumba, Amadou författare Mali 68 Krejtschi,Tobias illustratör Tyskland (i) 69 Lema, Elieshi författare, förläggare, Tanzania 91–92 Lent, John A. författare, serieexpert USA 84 Littlewood, Karin illustratör, England 36 70 Luján, Jorge författare, Argentina 20 48–49 73 96 Lundgren, Gunilla författare Sverige 58 Magona, Sindiwe författare, läsfrämjare Sydafrika (p) 31 57–58 79

105

Makaka Phiri, Kasiya författare Zimbabwe 68 Malangatana (Valente Malangatana Ngwenya) konstnär

Moçambique Mandela, Nelson f.d. president Sydafrika Mankell, Henning författare Sverige Maritz, Nicolaas konstnär Sydafrika Masioni, Pat serietecknare Kongo Matwla, Kopano författare Sydafrika Mehari, Desbele författare Eritrea Menem, Ingrid författare Sydafrika Mhlophe, Gcina författare, storyteller Sydafrika

26 67 68

7 8–17 61 65 78 69 82 104 80 92 68–69 23 25

Mungoshi, Charles författare Zimbabwe 68 Mwampembwa, Godfrey (Gado) serietecknare Kenya 87 Mwankumi, Domenique illustratör, författare Kongo (p)

27 31 59–60 75 Naidoo, Beverley författare Sydafrika 70 Ndar, Cisse Samba serietecknare Senegal 88 Ngangguè, Eyoum författare, chefredaktör Kamerun 86 103 Odoi, Frank serietecknare Ghana (Kenya) 87 Oubrerie, Clément serietecknare Frankrike 86 Packalén, Leif förläggare Sverige 87 Pahé serietecknare Gabon 87 Poland, Marguerite författare Sydafrika 70

Pulles, Elisabeth illustratör Sydafrika 73 Rankin, Joan illustratör Sydafrika 23 73 Ravishankar, Anushka författare Indien 48 Robson, Jenny författare Botswana 25 36 Schacherl, Rico serietecknare Sydafrika 86 Schonstein, Patricia Pinnock författare Sydafrika (p) 31

61–62 77

Schulz, Hermann författare Tyskland (Östafrika) 69 Sene Mongaba, Bienvenu författare, förläggare, chef-

redaktör Kongo-Kinshasa 92 Senghor, Léopold Sédar förf. f.d. president Sénegal 46 Slingsby, Peter författare Sydafrika 25 Sow, Fatou Ndiaye författare Sénegal 26 Stassen, Jean-Phillippe serietecknare Belgien/Rwanda 88 Tadjo,Véronique författare, illustratör Elfenbenskusten (p) (i) 26 31 53 63–65 69 71 74 89–95 100 Taptue, Francis (Chrisany) serietecknare Kamerun 87 Tingatinga, Edward D konstnär Tanzania 54 72 Titi, Faustin serietecknare Elfenbenskusten 86 Tounkara, Massaré illustratör Mali 40 Trok, Lerato läsfrämjare Sydafrika 24 Tutu, Desmond ärkebiskop, fredspristagare Sydafrika 30 Waungana, Ellen läsfrämjare Zimbabwe 94 Worku, Senayit illustratör, designer, berättare Etiopien 92 Zapiro (Jonathan Shapiro) satirtecknare Sydafrika 87

Bild Piet Grobler.

106

personregister

Litteraturförteckning Marguerite Abouet Aya från Yopougon. Tecknad serie illustrerad av Clément Oubrerie. Papamosca förlag 2010 Chinua Achebe The Drum. Fourth Dimension Publishers, Nigeria 1977 Allt går sönder (Things fall apart) Nyutgåva i Macondos klasssikerserie. Övers. Ebbe Linde, Tranan 2004 Africa Comics. Kataloger. Sasso Marconi Lai-momo 2007–2008, 2005–2006, 2003, 2002 Ama Ata Aidoo Förändringar – en kärlekshistoria ( Changes: A love story. 1991) Övers. Boel Unnerstad. Tranan 2002 Kärlek x 21 ( Love stories )Antologi med 21 kvinnliga afrikanska författare. Tranan 2010 Meshack Asare Taiwas kanot (Tawia goes to sea). Övers Ulla Forsén. Hjulet 1984 Bronsgubbens hemlighet (The Brassman´s secret). Övers. Monica Stein. Carlsen/if 1985 Chipo och fågeln på berget (Chipo and the bird on the hill). Övers Ulla Forsén. Hjulet 1987 Trädets barn (The children of the tree). Övers. Suzanne Almqvist. Hjulet 1990 Kanoten (The canoe´s story). Övers. Monica Stein. Carlsen/if 1990 Sosu´s call. Sub-Saharan Publishers, Ghana 1997 The Cross Drums. Sub-Saharan Publishers 2008 Kwajo och bronsgubbens hemlighet. Nyutgåva i färg. Övers. Monica Stein. Hjulet 2010 Lesley Beake The Strollers. Maskew Miller Longman (MML) 1987 A cage full of butterflies. MML 1989 Bau and the Baobab. Tafelberg 1992 Luktar det regn. (Song of Be). Övers. Kim Dahlén

Norstedts 1994, En bok för alla 2000 Waiting for the rain. MML 2003 Home Now. Ill. Karin Littlewood. Frances Lincoln 2008 Remembering Green. Frances Lincoln 2009 Lasse Berg Gryning över Kalahari – hur människan blev människa. Ordfront 2005 J.M. Coetzee Pojkår (Boyhood, 1997). Roman. Övers. Thomas Preis. Brombergs 2001 Mia Couto O Pátio das Sombras (Sinnenas innergård). Illustrerad av Malangatana. Escola Portuguesa de Moçambique 2010 Jude Daly

När Aton skilde himmel och jord (The Star-Bearer, 2001) Text: Dianne Hofmeyr. Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2002 Elefantens kudde (The Elephant´s Pillow). Text Diana Reynolds Roome. Övers Britt Isaksson. Hjulet 2003 Lila och regnets hemlighet (Lila and the Secret of rain) Text David Conway. Övers. Ulla Forsén. Hjulet 2007 Sivus sex önskningar (Sivu´s six wishes). Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2010 Niki Daly Charlies House. Text Reviva Schermbrucker. Songolo Books 1989 Regndansen (The Dancer 1996) Text även Nola Turkington Övers. Britt Isaksson. Hjulet 1996 Pojken och vågorna (The Boy on the Beach) Övers. Britt Isaksson. Hjulet 1998 Kwela Jamela, Afrikas drottning (Jamela´s Dress) Övers. Britt Isaksson. Hjulet 1999, En bok för alla 2002

107

– Kwela Jamela och Julia. Hjulet 2002 – Kwela Jamela var är du. Hjulet 2004 – Kwela Jamela fyller år. Hjulet 2006 – Kwela Jamela får en sång (A Song for Jamela, FL 2009) Hjulet 2009 Flyg örn flyg (Fly, Eagle, Fly. Inkman, Cape Town 2000). Text Christopher Gregorowski. Övers. Britt Isaksson Hjulet 2000 Ta det lugnt Songololo (Not so fast, Songolo, FL 2001) Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2001 Det var en gång (Once upon a time). Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2003 Rubi sjunger blues (Ruby sings the blues). Övers Britt Isaksson. Hjulet 2005 Tsitsi Dangarembga

Rotlös (Nervous conditions). Övers. Irja Carlsson. Trevi 1990, En bok för alla 2003 Dear friends Barn från Langa i Sydafrika och Rinkeby i Sverige i samarbete med Kerstin Gidfors, Gunilla Lundgren och Sindiwe Magona. New Africa Books och Tranan 2010 Ousmane Diarra

La longue marche des animaux assoiffés. Le Figuier, Bamako 1996 Néné et la chenille, conte illustré. Le Figuier, Mamako, Edicef, Paris 1999. Även utgiven på engelska, xhosa, zulu Les jumeaux à la recherche de leur mère. Balani´s 2005 Vieux lézard. Roman. Gallimard 2006 La princesse capricieuse. Editions Balani´s 2006 Assia Djebar

Ingenstans i min fars hus (Nulle parte dans la maison de mon père, 2007) Roman. Övers. Ingvar Rydberg. Leopard 2009 Unity Dow

Far and Beyond. Longman, Botswana 2000 The Screaming of the Innocent. Spinifex 2002 Juggling Truths. Spinifex 2003 The Heavens May Fall. Double Storey 2006

108

litteraturförteckning

Saturday is for funerals. Om aids tillsammans med Max Essex. Harvard Press 2010 K. Sello Duiker

Thirteen cents. Roman. David Philip Publishers paperback 2002 (första utgåva 2000) The hidden star. Roman. Umuzi 2005

Christian Epanaya

Ganekwane and the green dragon. Text Corlia Fourie. A. Whitman & Co 1994 Konte Chameleon, Fine, Fine, Fine! Text Christina Kessler. Boyds Mills Press 1997 Pourquoi je ne suis pas sur le photo? Text Kidi Bebey. EDIC 1999 Papa Diops Taxi (Le Taxi-Brousse de Papa Diop. Syros 2005). Övers. Anna Gustafsson Chen. Trasten 2006 Le Petit Photograph de Bamba. Le Sorbier 2007 Mes images de Sénegál. Le Sorbier 2009 Maria Celestina Fernandes

Jardin do Livro. Diktsamling. Angola 2009

Stephen Francis, Harry Dugmore och Rico Schacherl

Men alla dricker kaffet svart nuförtiden, Madam! Seriealbum. Falun Bokfabriken 1998 Piet Grobler

Here I am. Text Ann Walton. Juta & Co 1998 Carnival of the Animals. Text Philip De Vos. Front Street 2000 Little birds ABC. Front Street 2003 Makwelane and the Crocodile. Text Maria Hendrich. Human&Rousseau 2004 Today is my day. Text Anushka Ravishankar. Tara Books 2005 Accidente Celeste/Sky Blue Accident. Groundwood Books/ Tigrillo 2006 Colors!/ Colores. Text Jorge Luján. Groundwood Books/ Tigrillo 2008 Fussy Freya. Text Katharine Quarmby. Frances Lincoln 2008 Makwelane och krokodilen. Övers. Ulla Forsén. Hjulet 2009

All the Wild Wonders. Poems of the Earth. Frances Lincoln 2010 Fatou Keïta

Le petit garcon bleu (Den lille blå pojken) 1994 La voleuse de sourires (Skratttjuven). Ill. Claire Mobio. Nouvelles Éditions Ivoriennes (NEI) Abidjan 1996. På engelska 1996: The smile stealer Le retour de la voleuse de sourires (Skrattjuven kommer tillbaka). Ill. Claire Mobio. NEI, Abidjan 1999 Tiratou, la petite guenon. Ill. Aminata Konaté. Nouvelles Éditions Ivoiriennes 2003 Un arbre pour Lollie (A Tree for Lollie), 2005 Rebelle (Den upproriska). Roman 1998. På engelska 2010. El l´aube se leva (Gryningen höjer sig). Roman 2006 John Kilaka

Färsk fisk (Frische Fische, 2000). Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2003 Vilken vän (Gute Freunde, 2004) Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2005 Förtrollad frukt (Der wunderbare Baum, 2009, The Amazing Tree, 2010) Övers. Britt Isaksson. Hjulet 2010 Tobias Krejtschi

Finurliga Mama Sambona (Die schlaue Mama Sambona, 2007). Text: Hermann Schultz. Övers. Ulla Forsén. Hjulet 2008 Elieshi Lema

Bränd jord ( Parched Earth, E&D Ltd 2001). Roman. Övers. Roy Isaksson. Tranan 2004 John A. Lent

Mandelas sagobok (Madiba Magic. Nelson Mandela´s favourite stories for children, Tafelberg, 2002). Illustrerad av 19 kända afrikanska konstnärer, bl.a. Piet Grobler och Véronique Tadjo. Övers. Catharina Andersson m.fl. Bonnier Carlsen 2003 Henning Mankell

Comédia Infantil. Ordfront 1995 Eldens hemlighet. Rabén & Sjögren 1995 Eldens gåta. R&S 2001 Eldens vrede. R&S 2007 Nicolaas Maritz

Ashraf från Afrika (Ashraf from Africa). Text: Ingrid Mennen och Niki Daly. Övers. Anna Gustafsson Chen. Trasten 2009 Kopano Matwla

Kokosnöt (Coconut, Jacana Fiction 2007). Roman. Övers. Anna Gustafsson Chen. Tranan 2010 Gcina Mhlophe

Nozincwadi. Mother of Books, Stars of Africa 2001 An African Mother Christmas. Ill. Prins Alzette. Stars of Africa 2002. Love Child. Samlingsvolym. University of Natal Press (UNP) 2002 Stories of Africa. Ill. Kalle Becker m.fl. University of Natal Press (UNP) 2003 Our Story Magic. Ill. Kalle Becker. (UNP) 2006 The singing Cameleon. Ill. Kalle Becker. Songololo 2008 Charles Mungoshi

Cartooning in Africa. Hampton Press, Inc. 2009

Stories from a Shona Childhood. Ill. Luke Taronga. Baobab Books, Harare 1989

Sindiwe Magona

Godfrey Mwampembwa (Gado)

To my children´s children. David Philip Publishers 1990 Forced to grow. David Philip Publishers 1992 Mödrar emellan (Mother to mother, Beacon Press 2000). Roman. Övers. Ulla Danielsson. Natur och Kultur 2002 Please, take photographs. Poems. Madjaji Books 2009

Abu nuwasi. Seriealbum. Sasa Sema Publications Ltd 1996 Dominique Mwankumi

La Pêche à la marmite. L´Ècole des Loisirs/ Archimède Paris 1998

109

Mon premier voyage. Edicef/Chameleon Green 2001 Les fruits de soleil. Archimède 2002 Tambours pour la paix. Dikter av skolbarn från tävlingen ”Poesie- Enfance 200?” med omslag av D. Mwankumi. Editions Bakame 2003 La peur de l´eau. L´Ècole de Loisirs 2006 Yowa le petit dromadaire. Fig 2006 Le petit monde merveilleux. Grasset 2007 Beverley Naidoo

En brinnande kedja (Chain of Fire). Övers. Rebecca Alsberg. Bonnier Junior 1990 Vandringen till Johannesburg (Journey to J´burg – A South African Story) Ill. Ola Nyberg. Övers. Elsa Svensson. Bonnier Junior 1991 Out of Bounds; Seven Stories of Conflict and Hope. Puffin 2001 På andra sidan sanningen (The other side of truth) Övers. Peter Törnqvist. Natur och Kultur 2004 Web of Lies (Nät av lögner) Amistad 2004 Baba´s Gift. Ill Karin Littlewood. Puffin 2004 The Great Tug of War. Ill. Piet Grobler. Frances Lincoln 2006 Burn my Heart. Puffin 2007 Eyoum Nganguè

En evighet i Tanger (Une eternitè à Tanger). Serieroman. Ill. Faustin Titi. Övers. Anna Gustafsson Chen. Trasten 2007 Frank Odoi

Skyline (Skyline, 2000). Roman. Övers. av Roy Isaksson. Tranan 2002, En bok för alla 2006 Okänt barn och andra dikter. Övers. Yvonne Blank. Tranan 2006 Véronique Tadjo

Le Seigneur de la Dance (The Lord of the Dance). Nouvelles Éditions Ivoiriennes (NEI) 1993 Grand-mére Nana (Grandma Nana, Milet 2000) NEI 1996 The lucky grain of corn. Milet 2000 As The Crow Flies. Prosastycken. Translated from the French by Wangui wa Goro. Heinemann (African Writers Series) 2001 The Shadows of Imana. Travels in the heart of Rwanda. Litterärt reportage. Heinemann 2002 Talking Drums. A selection of Poems from Africa south of the Sahara. Bloomsbury 2004 Si j´étais roi … Si j´étias reine (If I were a king, If I were a queen, Milet 2002). NEI 2004 Ayanda. La petite fille qui ne voulait pas grandir. Ill. Bertrand Dubois. Actes Sud Junior 2007 Mamy Wata och monstret (Mamy Wata et le Monstre, 1993). Övers. Anna Gustafsson Chen.Trasten 2008 Drottning Pokou: concerto för ett offer (Reine Pokou) Roman. Övers. Åsa Larsson. Leopard 2008 Nelson Mandela: Non à l´apartheid”. Ungdomsbok. Actes Sud Junior 2010 Loin de mon père (Away from my father). Roman. Actes Sud 2010

Akokhan. Seriealbum. Kenway Publications 2007 I’ll be back shortly. Seriealbum. Oxford University Press 2000

Francis Taptue (Chrisany)

Jenny Robson

The rights of a child Bilderbok med Barnkonventionens tio paragrafer på Sydafrikas alla elva officiella språk. Ill. av Piet Grobler, Véronique Tadjo m.fl. Kwela Books, Cape Town 2004

The Denials of Kow-Ten. Tafelberg 1998 Savannah 2116 D. Tafelberg 2004 Patricia Schonstein Pinnock

We call the whales. Ecological poems and songs for children. 1993 Saturday in Africa. Living history through poetry. Poesiantologi för unga till Mandelas 77-årsdag. 1995

110

litteraturförteckning

Article 5 et 9, extrait de la declaration universelle des Droits del’Homme. Seriealbum. Edizioni Lai-momo 2002

Världens barnboksförfattare från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern presenterade av Britt Isaksson och Sven Hallonsten. BTJ förlag, 2008

Den hemliga trädgården är ett nätverk som bildades 2003 med syfte att lyfta fram barnoch ungdomslitteraturen från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern och skapa opinion för fler översättningar till svenska. I nätverket ingår IBBY (International Board on Books for Young People) Sverige, Internationella biblioteket vid Stockholms stadsbibliotek, Svensk Biblioteksförening och Världsbiblioteket i Solidaritetshuset, Stockholm. Ett konkret resultat är utgivningen av fyra skrifter och en bok som ser ut så här:

Den nya skriften kan beställas från vbib@ solidaritetshuset.se

Tack till skriftens alla författare, skribenter, illustratörer och översättare. Tack till Statens Kulturråd, Svensk Biblioteksförening och Världsbiblioteket som gjort utgivningen möjlig. Tack till formgivaren Atti Brinkmann och tack till Trydells tryckeri i Laholm.

Den hemliga tr채dg책rden

AFRIKA

V채rldsbiblioteket