Issuu on Google+

F o r s k n i n g s m ag a s i n f r å n G ö t e b o r g s u n i v e r s i t e t | N r 4 2 0 1 1

Göteborg faller isär

säger professor Ove Sernhede

Vår syn på Afrika är gammal och kolonial 4 000 handgjorda orgelpipor

Innehåll

8 26

4

4

Ljus på mörkrets kontinent

26

8

Se förortens barn som en resurs

30

Klangfulla pipor väcks till nytt liv

34

Hur vi bär hem

14 Skapande studenter i Steneby 24

Fredspris till stora förväntningar

Syrebrist kan ge demens

GUspegeln är Göteborgs universitets externa magasin, gjord för att i första hand sprida information utanför universitetet.

2

Redaktör: Carina Elmäng, tel 031-786 35 77, carina.elmang@gu.se Ansvarig utgivare: Madelene Fryklind, madelene.fryklind@gu.se Grafisk formgivning, layout: Anders Eurén, Björn Eriksson (s14–23) Repro: Mattias Jacobsson Omslagsfoto: Johan Wingborg Upplaga: 11 5 00 ex ISSN 1653-3941 Tryck: Billes Adress: Göteborgs universitet, Informationsenheten, Box 100, 405 30 Göteborg Webbplats: www.gu-spegeln.gu.se GUSPEGELN | nr 4 2011

Reg.nr: 3750M

Redaktören har ordet

Sista numret

14 34

30

Efter sex års utgivning läser du nu det sista numret av GUspegeln. Just nu pågår en översyn av allt kommunikationsarbete, något som kommer att ligga till grund för en kommande kommunikationsstrategi för hela universitetet. Mycket kraft behövs under nästa år för att bygga upp bra forsknings- och samverkanssidor på vår webbplats, och vi ska naturligtvis fortsätta spegla forskningen vid Göteborgs universitet i många olika kanaler. Därför läggs tidningen i träda och vi vet ännu inte om den kommer att återuppstå eller komma i en annan form. Det har varit en väldigt rolig tid, tycker jag, som varit med från starten och fått skapa tidningen mycket efter mitt eget huvud. Jag har genom åren fått stor respons från er läsare och det tackar jag för. Men vi slutar med flaggan i topp. I oktober var vi i Stockholm och deltog i en gala vid utdelandet av Svenska Publishingpriset. Vi kom tvåa i vår kategori, verksamhetstidningar, och fick högsta betyget på våra texter. Bland alla förlag, redaktioner och reklambyråer, kände vi oss väldigt stolta att vi internt skapar en tidning, med små resurser och duktiga frilansjournalister. I detta nummer finns som vanligt en blandning av kunskap och forskning vid vårt breda universitet. Ett par artiklar om politisk och historisk utveckling i Afrika mixas med ett besök på Steneby, en utbildning som tillhör Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Där träffade vi studenter som får en högre utbildning i konsthantverk, och en del av dem har verkligen rest långt för att komma till internatskolan i lilla Dals Långed. Många har också rest långt för att komma till Hammarkullen. Där arbetar professor Ove Sernhede som föreståndare för Centrum för urbana studier. Han pratar om ungdomarna i förorten som en stor resurs som staden glömmer bort.

Jag hoppas att du tycker det är spännande läsning! Fotografer detta uppslag: Johan Wingborg, Marko Wramén, Rolf Svensson, Carina Elmäng, Issouf Sanogo.

Carina Elmäng, redaktör

GUSPEGELN

| nr 4 2011

3

Världen Text Katarina Andersch Foto Marko Wramén

Ljus på mörkrets kontinent Säg Afrika, och vi är många som ser fattiga barn framför oss. Torka, hungersnöd, krig. Det är en del av Afrika, men bara en. Kontinenten rymmer också fantastisk natur, stora råvarutillgångar och samhällen på väg mot demokrati. Och det finns en medelklass, även om den i många länder ännu är liten. Händelserna under den nordafrikanska våren har ingett hopp om en långsiktig förändring i flera länder i Afrika. Men fast civilbefolkningen har satt sina liv på spel, och trots att flera diktatorer tvingats lämna makten, är ingenting givet. Eller enkelt. Kort efter den intensiva rapporteringen från utvecklingen i Tunisien, Egypten och Libyen nåddes Europa av nyheten om den svåra torkan i Östafrika. Miljoner människor som dör av brist på mat. Igen. Varför är Afrika fortfarande så fattigt, varför utspelas där så många grymma krig, och varför verkar alla som har makten genomkorrumperade? Lennart Wohlgemuth vid institutionen för globala studier vid Göteborgs univer-

4

GUSPEGELN

| nr 4 2011

sitet utmanar gärna vår syn på Afrika. – Istället för att undra varför Afrika är fattigt borde vi fråga oss varför det går så dåligt för Europa. Bland de tio snabbast växande länderna i världen nu är sju afrikanska. Framförallt för att de har råvaror som efterfrågas, som olja och mineraler, men också för att där finns brukbart land. Skulle Afrika sköta det rätt kan de växa oerhört snabbt, säger han. Lennart Wohlgemuth

har ägnat sig åt Afrika i 45 år, främst biståndsfrågan och relationen mellan givare och mottagare. Han har bland annat arbetat för Sida och IMF (Internationella Valutafonden). Under tolv år var Lennart Wohlgemuth chef

för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. 2005 fick han en gästprofessur vid dåvarande Centrum för Afrikastudier vid Göteborgs universitet, och han undervisar fortfarande regelbundet både i Göteborg och på andra universitet. Enligt Lennart Wohlge­ muth har flera asiatiska och sydamerikanska länder, framförallt Kina, Indien och Brasilien, förstått vad som händer i Afrika och varit snabba med att starta samarbeten för att själva kunna dra nytta av Afrikas tillgångar. Europa däremot ligger efter, och lider också av sin inställning till det afrikanska folket. – Europa har en arrogant och paternalistisk inställning. För Europa är Afrika ett bistånds-case. Det är en delvis

I många afrikanska länder finns idag en medelklass. Enligt Lennart Wohlgemuth blir denna medelklass, vid ett visst tillfälle, tillräckligt stor för att ifrågasätta makten. Tre väninnor på Long Street i Kapstaden, en gata känd för sitt nöjesliv.

kolonial attityd, säger han. Idag ser Afrikas framtid ljusare ut. Antalet väpnade konflikter har minskat. Men även om tillväxten står för dörren så betyder det inte att den kommer alla till del. Lennart Wohlgemuth konstaterar att tillväxt inte är någon garanti för fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling. Hans forskning visar tydligt att biståndsgivare inte bör försöka tvinga fram förändringar. Hellre genom dialog rikta ljuset mot olika behov när det gäller att organisera styret av ett land. – Som givare får man vara försiktig med att driva frågor om politiska eller ekonomiska

reformer. Det måste finnas ett internt ansvarstagande. Många afrikanska ledare är diktatoriska och ser inte till folket utan bara till sig själva. Lennart Wohlgemuth menar att de saknar erfarenhet från demokratiska samhällen, de är födda under kolonialtiden och den enda makt de känner till är grym och förtryckande. Att maktmissbruket kan fortgå beror på att ledarna styr med järnhand och endast värnar sina egna och sina närmastes intressen. Vi ser gärna Europa som

högre stående, men Lennart Wohlgemuth påminner både om vad som hänt och vad som

»För Europa är Afrika ett biståndscase. Det är en delvis kolonial ­attityd.« händer här. Att Hitler kunde ta makten, vilka grymheter som utspelades under kriget på Balkan, och hur högerextremistiska partier idag lockar väljare. Och så vidare. Demokrati är inte självklart i Europa heller. Och egoismen lurar alltid runt hörnet. Det finns idag en medelklass i många länder i Afrika. – Men oftast är den för liten, och inte tillräckligt drivande. I länder där folket väl har börjat våga opponera sig finns

GUSPEGELN

| nr 4 2011

5

Antalet väpnade konflikter har minskat, och tillväxten står för dörren i flera av Afrikas länder, men den kommer inte alla till del. Vy över centrala Kapstaden, en av Afrikas mest dynamiska städer.

möjlighet till förändring. Lennart Wohlgemuth tar Elfenbenskusten som exempel. Där styrde Laurent Gbagbo i tio års tid, och när han förlorade valet 2010 vägrade han avgå. Men folket gav sig inte utan tvingade bort honom, till förmån för valets segrare Alessane Ouattara. Ett annat exempel är Zambia där Rupiah Banda efter valet i september i år fick lämna över makten till oppositionsledaren Michael Sata. Detta trots att Banda utnyttjat statsapparaten för att driva sin kampanj, och stöttades av bland annat Kina. Lennart Wohlgemuth menar att medelklassen vid ett visst tillfälle blir tillräckligt stor för att våga ifrågasätta

6

GUSPEGELN

»Demokrati är inte självklart i Europa heller. Och egoismen lurar alltid runt hörnet.« makten. Och att när de väl inlett kampen kan många vägar öppnas. – Det intressanta är att folk accepterar repression till en viss gräns, men sedan … När han ska sia om Afrikas framtid ser han hot i form av egoistiska ledare, avsaknad av organiserat styre, ett underläge i internationella förhandlingar och en kuvad befolkning. Men Lennart Wohlgemuth ser också många möjligheter. Afrika är rikt på råvaror, där finns gott om land att bruka,

| nr 4 2011

utbildningssystemet utvecklas successivt, liksom inhemska företag. Och kanske viktigast av allt: invånarna i allt fler länder vågar protestera mot maktmissbruk. 

Lennart Wohlgemuth vid institutionen för globala studier påpekar att bland de tio snabbast växande länderna i världen nu, är sju afrikanska.

Hur blev det så här? Afrikas historia de senaste

dryga 500 åren präglas mycket av europeiska länders kolonisering av kontinenten. Den började på 1500-talet, men då inte i form av erövrandet av hela länder. Förspelet bestod istället av portugiser som kom sjövägen och genom att upprätta handelsstationer lyckades etablera sig i ett antal kustsamhällen i västra Afrika. När européerna senare under 1500-talet behövde arbetskraft till plantager och gruvor i Amerika kom de på att de kunde skeppa över afrikaner. För att behålla kontrollen och förhindra att människor gjorde uppror var maktutövandet hänsynslöst. På plats i Afrika erbjöd man lokala ledare eftertraktade varor i utbyte mot slavar och fick på så vis hjälp att samla in människor. Slavhandeln var lönsam, och den hänsynslösa jakten på objekt söndrade afrikanska samhällen. 15 miljoner afrikaner skeppades iväg som slavar. Handeln upphörde successivt under 1800-talet, efter att människor i Europa börjat protestera mot grymheterna. Men då hade den redan för lång tid framöver ristat in bilden av den vite mannen som överlägsen och mörkhyade som mindre värda. Den hade splittrat familjer och släkter, och lämnade efter sig korrumperade lokala ledare. Från att ha bestått av kontroll över enstaka landom-

råden tog koloniseringen fart på 1800-talet. Mot slutet av århundradet delade européerna upp hela kontinenten mellan sig. Att framförallt Storbritannien och Frankrike, men även Tyskland, Portugal och Belgien kunde ta makten över så många samhällen och så mycket land menar Lennart Wohlgemuth främst berodde på överlägsen vapenmakt. Återigen erbjöds privilegier till lokala ledare som samarbetade med den främmande makten. Kolonialväldet upprätthölls genom förtryck och rasism. Efter andra världskrigets slut blev kolonierna successivt självständiga. En orsak var att USA inte ville att landets handel skulle begränsas av koloniala monopol. I Europa ifrågasatte man nu också allt mer rätten att härska över andra länder. Dessutom växte protesterna bland folket i olika delar av Afrika. Efter avkoloniseringen skulle tyranniet ersättas av frihet, och så småningom välfärd. Men utvecklingen tog en annan väg. Bristfälligt ledarskap, i kombination med dåliga villkor på världsmarknaden, ledde fram till ett 1980-tal som har kallats för Afrikas förlorade decennium. Då kunde många länder inte betala räntan på de lån man tagit för att bygga upp nationen.

Tillväxten i dagens Afrika gynnar inte alla. Den garanterar inte bekämpning av fattigdom eller utveckling av demokrati. Gatuliv i centrala Maputo, fattiga Mocambiques huvudstad.

Katarina Andersch

GUSPEGELN

| nr 4 2011

7

Porträtt Text Björn Carlsson Foto Johan Wingborg

Se förortens barn som en resurs

8

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Upplopp, våld och bränder i Europas förorter. Inget av det i Paris, London eller Göteborg förvånar Ove Sernhede. Han känner livet i förorten. Och har sett sin hemstad Göteborg falla isär, med växande klyftor, nyfattigdom och segregation.

är Ove Sernhede

kom till Hjällboskolan i Angered var det en elev som frågade vad han gjorde där. Inte så konstigt, han ser ju svensk ut, ansiktet var obekant och han var inte en av lärarna. 15-åringen som hade frågat trodde att han var en civilklädd polis. Ove Sernhede förklarade varför han var där, varpå killen sa: – Så man kan säga att du är en loserforskare? Han förstod inte omedelbart att killen menade att det var eleverna i skolan som var losers och att han, Ove, skulle forska på dem. Det var ganska länge sedan nu, men Ove Sernhede glömmer det inte. Det gör honom fortfarande ledsen, när han tänker på det. – Ungdomarna i Angered vet att de lever i stadsdelar som är stigmatiserade, att de ses som andra klassens medborgare, säger han.

Professor Ove Sernhede tycker att Göteborgs politiker och näringsliv inte har varit intresserade av, eller förstått, vilken resurs människorna i förorterna är. – Vi talar om vikten av att vara globaliserad, men tar inte vara på erfarenheten som redan finns här, säger han.

Ove Sernhede började som socialarbetare i Göteborgs förorter redan på 1970-talet. Startade en rad musikprojekt för ungdomar, samtidigt som han studerade. På den vägen är det, förorten har blivit en del av hans liv och akademiska karriär. Numera står det professor i socialt arbete GUSPEGELN

| nr 4 2011

9

»Tala om för mig vilken skola du går på, så ska jag säga vilka betyg du har.« efter hans namn. En klassresa, om man så vill. Han var den förste i sin familj att läsa på universitet. Ove Sernhede talar om stigmatiserade, eller märkta, förorter. Inte bara i Göteborg. Europa har i hans ögon blivit en krutdurk. Då och då bubblar de sociala spänningarna upp och blir högst synliga på gatorna, som i Tottenham i somras. För tio år sedan var han gästforskare i London och har många gånger besökt Broadwater Farm, det område där Mark Duggan sköts av polisen i augusti, den händelse som utlöste upploppen. Och han har sett bilar brinna i svenska storstadsförorter. Om inte samhällsutveckling-

en förändras, om inte klyftorna minskas, fattigdomen bekämpas och segregationen bryts. Om inte människor kan känna delaktighet, respekt och framtidstro, får vi fler upplopp och bränder, lyder hans gissning. – Det handlar helt enkelt om vilken väg samhällsutvecklingen tar. För Ove Sernhede är det viktigt att förstå bakgrunden till att ungdomar utan större hopp agerar ut sin frustration mot upplevda orättvisor. Det verkligt underliga är att samhället, nu talar vi om det svenska, är så oförmöget att göra något åt de sociala spänningarna. Detta är hans utgångspunkt. Han ser egentligen inga tecken på förbättring. Hör mest en massa politisk retorik och menar att vi sedan 20–30 år tillbaka lever i en tid av avreglering och vargmentalitet, där de resursstarka har skott sig. 10

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Detta har lett till att Göteborg är en stad som inte längre håller ihop, säger han. Den en gång tilltänkte historieläraren i honom påpekar att Göteborg alltid har varit en stad med stora skillnader. Att livet i Örgryte var helt annat än livet i Haga i den gamla industristaden. – Mellan 1930 och 1980 minskade klyftorna i det svenska samhället. Människor kunde prata med varandra, de möttes i vardagen. Det fanns ett Göteborg som hängde ihop.

Förorternas lärare är överlag väldigt engagerade och duktiga, säger han, men när de elever som vill plugga söker sig till andra skolor, där chansen att få goda betyg är större, då hamnar lärarna i en återvändsgränd. Ove Sernhede hör till dem som minns efterkrigstidens idéer om en gemensam skola för alla, där villabarn skulle sitta i samma klassrum som höghusbarn. Likvärdigheten i den svenska grundskolan var kanske den bästa i hela världen fram till mitten av 1990-talet, säger han. Den vision skolan representerade under decennierna efter andra världskriget tycker han fortfarande är något att sträva efter. – Idag är det tvärtom så att om du talar om för mig vilken skola du går på, så ska jag tala om för dig vilka betyg du har. Det är ett uttryck för det nya klassamhället. Föräldrarna styr sina barn och unga att bara umgås med dem som är som de själva, som kan ge dem en knuff framåt, uppåt.

Han kallar situationen i förortens skolor ”extrem”. – Vi har många skolor i Göteborg där 40–60 procent av eleverna inte ens har betyg så att de kan söka till gymnasiet. Det är fjärran från visionen om en kunskapsstad. Ove Sernhede hävdar att pedagogik och ledarskap inte har den betydelse som många tror, eftersom elever i förortsskolor ofta är övertygade om Ove Sernhede berättar om att skolan inte är till för dem välmenande utbyten, när och att det därför inte är lika elever från Angered i mångviktigt att försöka få bra betyg. kulturalismens tecken åker till I tidskriften Utbildning & Styrsö eller Näset och träffar Demokrati skrev han 2009 att elever där. När han efteråt har det ter sig ”som om förortens intervjuat ungdomarna från skolor närmast har funktionen att fostra barnen till acceptans av marginalitet och underord- »Det är fjärran ning”. Artikeln handlade inte från visionen om en specifikt om Göteborg, utan kunskaps­stad.« om problemen i storstadsförorternas skolor generellt. Han kommenterar: – Ja, det är allvarligt. Även om skolorna ser problemen, Angered säger de att de mår så har de inte verktygen att ”asdåligt” när de verkligen ser lösa dem. De viktiga orsakerna att alla inte är, eller behandlas, till problemen ligger utanför lika. Tvärtemot vad de får höra i skolan. De ser att ungdomar skolan, de är inte primärt pedagogiska utan fördelnings- på andra ställen har föräldrar som kan hjälpa dem med politiska.

Ove Sernhede började som socialarbetare i Göteborgs förorter på 1970-talet. Nu är han professor i socialt arbete och föreståndare för Centrum för urbana studier i Hammarkullen.

Ove Sernhede Professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet och föreståndare för Centrum för urbana studier, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers. Centret ligger i Hammarkullen och invigdes i juni 2010. Född: 1951 i Göteborg. Disputerade: 1994 med avhandlingen Modernitet, adolescens och kulturella uttryck. Arbete: Har av och till arbetat med Göteborgs förorter sedan mitten av 1970-talet. Först som socialarbetare och ledare av musikprojekt, sedan som forskare och även legitimerad psykoterapeut. Har sedan 1984 skrivit drygt 20 böcker om framför allt musik, ungdomskultur, staden och psykoanalytisk kulturteori. Därtill ett stort antal artiklar. Familj: Två vuxna barn. Favoritplats: Gerlesborg i Bohuslän, där hans mamma växte upp och där familjen har ett sommarhus. Tycker om: Musik, nuförtiden allrahelst 50- och 60-talsjazz. Tycker inte om: En samhällsutveckling som skiktar och skapar klyftor. Läser gärna: Paul Auster, Lars Gustafsson, Sven-Eric Liedman, med flera. Dröm: Att bli morfar och farfar.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

11

läxorna, att de har ett eget rum, medan de själva bor nio personer i en tvåa, säger han. Det är inte helt okomplicerat att tala om förorterna. Om de ständigt omnämns i negativa termer, finns en risk att de blir än mer märkta. Fast Ove Sernhede är övertygad om att verkligheten måste berättas som den är. Vägen ut börjar, enligt honom, med att sätta in problemen i ett större sammanhang. Det som händer i förorten kan aldrig förstås genom att bara studera förorten, framhåller han. – Det är inte Angered, det är inte Hammarkullen och Hjällbo, som är segregerade. Göteborg är en segregerad stad. Det är en väldig skillnad. Numera är Ove Sernhede föreståndare för Centrum för urbana studier, som öppnade 2010. Han är glad att centret ligger i Hammarkullen, ett sätt för Göteborgs universitet och Chalmers att komma närmare förorten. Lösningarna på stadens alla problem har han inte. Det är inte heller hans roll. Ove Sernhede är inte politiker, men deltar gärna i samtal om en bättre stad och skola. Skolan i förorten måste av eleverna uppfattas som deras och öppet tala om den diskriminering och stigmatisering som alla vet finns, anser han. I den tidigare nämnda artikeln önskar han vidare en skola ”som ser sig själv som en del i mobiliseringen för ett fullvärdigt medborgarskap, som är beredd att möta och lära av den verklighet som utgör dess omvärld”. Och precis som Ove Sernhede en gång på nära håll såg rock- och punkmusik hjälpa vilsna, arga eller vanmäktiga tonåringar i 1970- och 1980-talets Göteborg att hitta sin identitet och väg i livet, ser

12

GUSPEGELN

| nr 4 2011

»Hur har vi blivit tredje världen mitt i första världen?«

Hammarkullen

Göteborg

han nu hiphop som en källa till förändring. Inte så att förortsskolorna ska införa hiphop på schemat. Däremot lyfta in de frågor som hiphopkulturen ställer, för det är samma frågor som ungdomarna funderar på, menar han. – Varför är det vi som är samhällets bakgård? Varför är vi fattiga och bor i reservat? Hur har vi blivit tredje världen mitt i första världen? Hiphop handlar ju om detta och ger också uttryck för behovet av ett slags revansch. Ove Sernhede säger att Göteborgs politiker och näringsliv inte har varit intresserade av, och förstått, vilken resurs människorna i förorten är. – Det menar jag är tragiskt. Det talas om hur viktigt det är att vara globaliserad. Samtidigt har vi 25 eller 30 procent av Göteborgs befolkning, som bär på en massa erfarenheter och möjligheter och skulle kunna vara en kreativ kraft för hela stadens utveckling. Vårt samtal ändrar delvis riktning. Det är dagen efter en spelning. Professorn lever

som han lär. Musiken är viktig. Han sjunger i ett soulcoverband, som visserligen går på sparlåga numera. Ett av alla band han varit med i. Den som söker rötterna till hans engagemang mot orättvisor, hans strävan efter dialog och rivna gränser, hamnar snart i musiken. I synnerhet i den afroamerikanska musiken. Det är ingen tillfällighet att han idag ser möjligheter i hiphop. Väldigt lite här i världen är tillfälligheter, om man ska tro Ove Sernhede. Som tonåring upptäckte han Rolling Stones, Yardbirds och Animals, som på skivomslagen refererade till Muddy Waters, Otis Redding och andra inspirationskällor. Det var så han fann den svarta musiken. Han är också barn av en tid som tillhörde Martin Luther King och Olof Palme. Båda diskuterades flitigt vid köksbordet under uppväxten. När King höll sitt berömda I have a dream-tal satt elvaåringen framför tv:n och rördes till tårar. Det var rap han hörde, säger han. Och läslusten? Den väcktes nog på allvar av den svensklärare som gav honom Stig Dagermans dagssedlar och berömde honom för en uppsats han hade skrivit. Det var i åttan och Ove Sernhede låg på sjukhus med ett brutet ben. Som sagt, allt detta var för länge sedan och inget är en tillfällighet. Som detta att han tror på människans inneboende kraft. I have a dream, kunde han ha sagt. Men istället säger han: – Samhällsutvecklingen är inte styrd av någon naturlag. Vi människor kan faktiskt tillsammans skapa en värld som är bättre för oss alla. Jag kan bara inte förstå varför vi inte gör det. 

Universitetets Nobelpristagare Arvid Carlsson, 89 år i januari, är fortfarande en aktiv forskare och förebild, som propagerar för en mindre rigid pensionsålder.

Flexiblare pensionsålder och fler äldre som föregångare. Det vill forskare från Göteborgs universitet se för att behålla äldre på arbetsmarknaden. EU:s befolkning blir äldre och allt färre ska försörja den åldrade befolkningen. Därför måste fler stanna kvar i arbetslivet längre. Men de över 55 år möts ofta av en åldersdiskriminerande arbetsmarknad och strikta pensionsregler. Inom ramen för det EU-finansierade forskningsprojektet Best Agers har forskare vid Göteborgs universitet identifierat hindren som finns för att arbetskraft över 55 år kan stanna kvar inom arbetslivet, eller för att återinträda i det. Arbetstagare, arbetsgivare och myndighetsföreträdare har intervjuats. Forskarna har sedan arbetat fram ett program med vad som kan göras för att behålla de äldre och göra dem mer attraktiva på arbetsmarknaden på arbetstagarnivå, på arbetsgivarnivå och på samhällsnivå. På arbetstagarnivå föreslår forskarna programpunkter som att träna regelbundet och att engagera sig fackligt, på arbetsgivarnivå att utveckla ett åldersmedvetet ledarskap och utveckla stegvisa och flexibla pensioneringsmöjligheter. Forskarna vill också rensa ut alla inslag av åldersdiskriminering i lagar och förordningar som rör arbetslivet. Roland Kadefors, docent vid institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, pekar på en av punkterna på samhällsnivån som särskilt viktig: att ha föregångare. – Det är viktigt att äldre människor engageras i

riksdagsarbetet och i annan synlig offentlig verksamhet. Tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll i riksdagen där färre människor är över 65 år i nuvarande riksdagen än i den förra, säger Roland Kadefors. Inom Best Agers har forskare vid Göteborgs universitet också gjort demografiska studier av Västra Götalandsregionen och i Norrbotten. – Större städer klarar sig bra även på sikt. Men stora delar av landsbygden, också i Västra Götalandsregionen, präglas av låga födelsetal och utflyttning. Det kommer att bli svårt att upprätthålla samhällsservice där, säger Roland Kadefors. I Sverige förvärras en redan kritisk sysselsättningssituation av att 25 procent av företagsledare i små och medelstora företag planerar att dra sig tillbaka inom fem år, 40 procent inom tio år. Det motsvarar 55 000–­­ 60 000 företag, om ensamföretagarna inbegrips 175 000 företag, och berör över 700 000 arbetstillfällen. Risken för nedläggning beräknas till cirka tio procent, motsvarande 70 000 arbetstillfällen. I småkommunerna står de små och medelstora företagen – företag som har färre än 250 anställda – för en stor del av sysselsättningen. Sverige har bland de äldsta företagsledarna i den kategorin företag i Europa. – Generationsväxlingar är kritiska tillfällen för små företag. Antingen tar en familjemedlem eller anställd över eller så säljs företaget till någon utomstående, och det kan gå bra eller dåligt. Alternativet är nedläggning, säger Roland Kadefors. Torsten Arpi

GUSPEGELN

| nr 4 2011

13

Järn & Stål/offentlig gestaltning, masternivå. Ulrika Anéer skapar organiska former med tyg och garn stärkt av trälim.

14

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Hantverk | Design Text carina elmäng Foto Johan Wingborg

Skapande studenter i Steneby Två timmars bilresa från Göteborg ligger en bit av Göteborgs universitet mitt ute i ingenstans. Här finns högklassiga hantverks­utbildningar som lockar studenter från hela världen.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

15

Masterstudenterna huserar i ett gammalt skolhus, högst upp på höjden i Steneby. Här finns ateljéer för skapande och skissande i trä, textil och järn/stål. Med Anna-lill Nilsson i täten går studenterna iväg för att äta lunch.

id den lilla orten

Dals Långed i Dalsland har det funnits hantverks­utbildningar sedan 1934. Skolan, som från början var riktad till bygdens arbetslösa ungdomar, är idag dels en stiftelse med högskole­ förberedande utbildningar, och dels en del av Göteborgs universitets konstnärliga fakultet. Hit kommer studenter från hela världen för att lära sig hantverk ända upp på masternivå. Våra utbildningar fokuserar inte enbart på hantverk utan även på den konstnärliga processen. Detta gäller framför allt på masternivå. – Sedan Steneby blev en del av universitetet, hösten 2000, har många internationella studenter kommit hit, säger Anna-lill Nilsson som är ansvarig för skolans master­ utbildningar. Vi träffar henne över en fika med några av masterstudenterna, svenska och utländska. Engelska blir det gemen­ 16

GUSPEGELN

| nr 4 2011

samma språket och historierna om hur de har hittat hit är många. Anna-lill Nilsson nämner att skolans professor i Järn & Stål/offentlig gestaltning, Heiner Zimmerman, ursprungligen kommer från Tyskland och att han försöker göra programmet så inter­ nationellt som möjligt. – Vi pratar engelska här, men för den sakens skull är vi inte fullt ut en helt internationell utbildning. Vi har inte översatt allting än, säger Anna-lill Nilsson. Tillsammans med några av studenterna var hon nyss på en studieresa till Istanbul där de besökt Mimar Sinan University och fått bra kontakter med inhemska designers. – Nu när svenska universitetsutbildningar ska börja kosta pengar för studenter utanför EU, måste vi tänka lite annorlunda. Vi måste samarbeta med särskilda skolor för att få viktiga kontakter. Det

internationella arbetet ska fortsätta, men på ett annat sätt. En av masterstudenterna,

Larry Lopez, är från Mexiko. Hur hittar man till lilla Steneby om man bor i Mexiko? – Jag googlade, letade efter European masters i möbeldesign och hittade Steneby. Det var dessutom en gratis utbildning, så jag åkte. Jag kommer ifrån Guadalajara som är Mexikos näst största stad, och jag tycker ibland att det är jobbigt att jag träffar så få människor om dagarna här. Men jag vill gärna stanna här ett par år efter utbildningen också sedan. Lena Louisa Meyer är från Tyskland, där hon studerade inredningsdesign och blev särskilt intresserad av möbler, och framför allt skandinavisk möbeldesign. Det här är hennes första år på Steneby. Hon kom i september och planerar att stanna i två år. – Jag letade efter en bra skola och var inte rädd för en

liten skola på en liten plats. Det är ju inte så långt för mig, jag kan ju åka hem och hälsa på om jag vill. En annan masterstudent, Anna Liljeholm, har studerat vid Steneby i fem år nu: – På andra skolor i Sverige kan det vara så att allt ska låsas efter skoltid. Här har vi egna nycklar och kan fortsätta arbeta till sent på kvällarna. Här i Steneby kan vi också koncentrera oss på vårt arbete och blir inte distraherade av något stadsliv runt om. Dessutom är det lätt att hitta någonstans att bo. En stor industrilokal utgör klassrummet för studenterna vid Järn & Stål/offentlig gestalt­ning. Längst in i smedjan arbetar Jesse Blauwhof och Calle Gunnarsson koncentrerat medan deras lärare, Jan Hilmersson, berättar mer om utbildningen. – Vi arbetar med projekt i det offentliga rummet, dels fingerade projekt och dels en del skarpa. Förra året ställde vi ut interaktiva skulpturer vid Bunkeberget i Gamle­ stan i Göte­borg, och vi har

mycket samarbete med ett bostads­bolag i Karlstad och med Bengtsfors kommun. Vi har gjort prakt­urnor, möbler, park­bänkar och räcken i samarbeten med kommuner. Studenterna söker in till utbildningarna via arbetsprover, och Jan Hilmersson sammanfattar Stenebys utbildningar med att det handlar om att hitta kombinationen av konstnärlighet och teknik. Det som är unikt med Steneby är att utbildningarna följer materialen: trä, metall och textil. Efter avslutade utbildningar blir Stenebystudenterna i stor utsträckning egenföretagare, de skaffar egen ateljé och verkstad och försöker etablera sig. – Motsvarande den här utbildningen finns inte i hela Sverige. Vi jobbar i ett större format här, säger Jan Hilmersson. 

Möbeldesign – inriktning trä, masternivå Lena Louisa Meyer, som är masterstudent från Tyskland, har nyss påbörjat ett projekt om hur man kan odla grönsaker och andra växter inomhus. Resultatet ska presen­teras på möbel­mässan i Stockholm i februari.

www.steneby.se Se skulpturerna på Bunkeberget: www. steneby.se/web/bunke­berget.aspx Bildreportaget fortsätter

GUSPEGELN

| nr 4 2011

17

Järn & Stål/offentlig gestaltning, kandidatnivå.

Textil – kläder – formgivning, masternivå.

Studenten Jesse Blauwhof är från Holland och arbetar med sitt projekt i Stenebys smedja.

Cajsa Branchetti Hallberg ska sy en matta till en teaterföreställning, som ska vara transparent, men inte för transparent. Tillsammans med Anna Liljeholm tar hon datorn till hjälp för att hitta rätt material och rätt färg.

Järn & Stål/offentlig gestaltning, kandidatnivå Alla studenter får göra en grind i årskurs två, eller en ”öppnings­­bar avskiljare” som det kallas för att studenterna inte ska fixera sig vid hur en grind traditionellt ser ut. Här visar studenten Fredrik Larsen förstudien till sin grind för läraren Jan Hilmersson. Förra sommaren ställde studenterna ut sina grindar i Rosendals trädgårdar i Stockholm, och i år i Rottneros skulpturpark i Sunne.

18

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Textil – kläder – formgivning, kandidatnivå. Klara Bothén går tredje året på Textil – Kläder – Form­givning och arbetar på ett fritt projekt hela ter­minen. I det textila programmet arbetar studenterna inte direkt med mode, snarare med kläder som gestaltande. Utbildningen kan leda till jobb med kostymer inom teater, dans och annan scenkonst. – Jag har precis kommit igång med en kollektion med utgångspunkt från mina släktfotografier och Värmland, en berättelse med plagg och föremål, säger Klara Bothén.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

19

Möbelsdesign – inriktning trä, masternivå Masterstudenten Larry Lopez från Guadalajara i Mexiko tycker att det bästa med Steneby är att lärarna litar så på studenterna. – Vi har nycklar och nyckelkort. Vi kan arbeta när vi vill på dygnet och var vi vill i lokalerna. Hemma är det verkligen inte så. Möbeldesign – inriktning trä, kandidatnivå I två år har Andres Nilson gått möbelsnickar­utbildning i Malmö, innan han började sin högskole­utbildning i möbel­design på Steneby. Han går första året och då ska alla göra en pall. – Det är kul! Jag håller på med en gungstol också, men den gör jag för att jag vill ha en bekväm stol att sitta och läsa i. Den är tänkt för mig själv, men det skulle vara roligt om den kan gå att producera också. Vi får se. Jag går bara i ettan än.

Fakta | Steneby Vid Steneby – institutionen för konsthantverk och design, Göteborgs universitet, bedrivs konstnärliga utbildningar på kandidat- och masternivå. Utbildningarna fokuserar huvudsakligen på material­ områdena trä, metall och textil. Ett examens­arbete på mas­ter­nivå innehåller undersökningar i respektive material samt en skriftlig rapport där resultatet diskuteras och reflekteras. Mastersstudenter från alla material­områden utgör en grupp och en utbildning. Den gemensamma undervisningen består av kulturteori, kritisk teori och entreprenörskap samt mittermins- och terminsredovisningar av pågående projekt. En MFA examen kvali­ficerar studenten för professionellt arbete inom områdena konsthantverk eller design samt förbereder för konstnärlig forskning.

20

GUSPEGELN

| nr 4 2011

GUSPEGELN

| nr 4 2011

21

foto : johan wingborg

foto : carina elmäng

Seniora forskare på webb-TV På uppdrag av Seniorakademien vid Göteborgs universitet spelar Univer­ sitets-TV in samtal mellan pensionerade professorer för att till­varata deras erfaren­heter i akademin. Bland annat Sture Allén, Per-Ingvar Brånemark och Annica Dahlström har medverkat i programmen. Det senaste samtalet kan ses här: www.gu.se/forskning/ popular­vetenskap/Emeritiprofessorer+reflekterar/

Design bra för hjärnan

Professor Per-Ingvar Brånemark.

En kofta med inbyggda hög­talare eller ett mjukt armband som sam­tidigt är en fjärrkontroll. Kristina Sahlqvist, forskare vid Högskolan för design och konsthantverk, HDK vid Göteborgs universitet, har tittat på hur sjukvården utifrån kunskaper om hjärnans återhämtning kan skapa bättre miljöer för rehabilitering med genomtänkt design och sinnes­stimulering. För att testa forsknings­teorierna kommer ett intensivvårdsrum där alla sinnen påverkas att byggas upp vid Sahlgrenska Univer­ sitetssjukhuset. – Vi vill öka vård­tagarnas del­tagande i sin egen rehabilitering och som sidoeffekt kan det också ge dem ökat självför­troende, säger Kristina Sahlqvist.

Läkares drickande påverkar råd Läkare med frikostiga alkohol­vanor sätter betydligt högre gränser för vad som är en skadlig konsumtion, jämfört med läkare som är nykterister eller lågkonsumenter. Även könet spelar roll för vilka råd läkaren ger. Manliga storkonsumenter får ofta rådet att minska sitt drickande, medan kvinnliga stor­konsumenter uppmanas att sluta helt. Männen hänvisas också betydligt

mer sällan till behandling jämfört med kvinnor. Detta gäller särskilt om den undersökande läkaren är en man. – Läkare som själva dricker mera alkohol har en liberalare syn på alkohol. Men deras inställning påverkas också av att en hög manlig konsumtion hör till samhällsnormen, säger Magnus Geirsson, forskare i socialmedicin vid Sahlgrenska akademin.

Ny forskning visar att förhöjda nivåer av fetmahormon i cirkulationen kan ha ett samband med benskörhet och ökad risk för frakturer. – Höga nivåer av fetmahormonet adiponektin hos äldre tycks vara relaterat både till en nedsatt funktionsförmåga i muskulaturen och till ett skörare skelett. Det medför en ökad risk för frakturer och fallolyckor, men också

22

GUSPEGELN

| nr 4 2011

ökad dödlighet, säger Dan Mellström, forskare vid Sahlgrenska akademin. Vårt skelett är ett aktivt organ som ständigt är uppkopplat med vår hjärna, våra muskler och vår fettväv. I skelettet bildas kroppens viktigaste celler, stamcellerna, men här finns också hormoner som genom att skicka signaler till andra organ reglerar kroppens blodsocker och fetma.

foto : feodora .

Fetmahormon ökar risken för benskörhet

foto : marcin rybarczyk

Smekning njutbart för åskådare Vi njuter lika mycket av att se någon annan bli smekt som att bli smekta själva. Det visar forskning vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet. I studien fick ett antal per-

soner ta plats i en skanner som kan avbilda hjärnans blodflöden med hjälp av magnetresonans, samtidigt som de blev smekta med en fjäder. Hjärnan aktiverades lika snabbt när försökspersonerna fick titta på

när någon annan blev smekt, som när de blev smekta själva. – Resultaten kan öppna för nya vägar att studera hur vi skapar empati, säger India Morrison, en av forskarna bakom studien.

Svenskarna glider långsamt lite åt politisk höger ju äldre de blir. Det visar SOM-institutet vid Göteborgs universitet när de undersökt ålderssamband mellan olika politiska frågor.

foto : johan wingborg

➔ Glider åt höger – Men det gäller främst när vi studerar stödet för politiska partier. När det gäller konkreta sakfrågor är sambandet inte särskilt stort, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap.

Redan efter fyra års problematiskt drickande ses en markant nedsatt funktion i serotonin­systemet hos kvinnor. Systemet reg­lerar bland annat impuls­kontroll och sinnesstämning. Hos män ses motsvarande skada först efter 12 år. Det visar aktuell tvärvetenskaplig forskning från Göteborgs universitet i projektet Göteborg Alcohol Research Project. Kvinnor hade en 50-procentig minskning av sero­­ tonin­funktionen redan efter fyra år med problematisk

foto : luis rock

Alkohol skadar serotonin­system alkohol­konsumtion, medan männens funktion halverades först efter 12 år. – Skadorna blir lika allvarliga hos män som kvinnor även om tidsförloppen är olika. Det är ännu oklart om hjärnans serotonin­ system kan återhämta sig, men det finns forskning som pekar på att andra skador i hjärnan kan läka ut efter längre tids nykterhet, säger Ulf Berggren, forskare vid Sahlgrenska akademin.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

23

Medicin Text Eva Lundgren Foto Carina Elmäng

Syrebrist

kan ge demens Alzheimers sjukdom kan bero på syrebrist i hjärnan. Det vi­ sar ny forskning vid Göteborgs universitet. – Det är en upptäckt som leder till helt nya tankar om hur sjukdomen skulle kunna förebyggas, säger Henrik Zet­ terberg, professor i neurokemi. Beta-amyloid kallas det

protein som forskare under cirka 25 år ansett orsaka Alzheimers sjukdom. Proteinet finns i hjärnan hos alla människor. Men när det av någon anledning börjar klumpa ihop sig blir det till ett gift. Varför detta sker hos vissa människor men inte hos andra har varit helt okänt. – Häller man ansamlingar av beta-amyloid på odlade nervceller dör de. Och om man injicerar zebrafiskar eller råttor med proteinet tappar de minnet. Det är Henrik Zetterberg som berättar. Han är professor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Sahlgrenska akademin och var nyligen en av sex yngre forskare som belönades med det prestigefulla Eric K. Fernströms pris. Priset får han just för sin forskning om Alzheimers sjukdom och utmärkelsen kommer väldigt lägligt. För när det

24

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Alzheimer kan bero på syrebrist, menar professor Henrik Zetterberg.

gäller denna gåtfulla sjukdom, som det länge varken funnits någon riktig medicin mot eller någon särskilt bra förklaring till, har det alldeles nyligen skett ett genombrott. – Vi har länge vetat att

beta-amyloid i ett provrör börjar klumpa ihop sig om man sänker pH-värdet lite grand. Och lågt pH i blod och vävnader får man vid syrebrist. Vidare har djurstudier visat att syrebrist kan aktivera det enzym som anses hastighetsbegränsande i produktionen av beta-amyloid. Den svåraste formen av syrebrist drabbar människor vid hjärtstopp. Så vi började undersöka blodet hos människor som återupplivats efter hjärtstopp för att se om halterna av beta-amyloid påverkades.

Undersökningen genomfördes i samarbete med forskare i Uppsala och gick till så att man tog blodprov varannan timme under ett par dygn på patienter som återupplivats efter hjärtstillestånd. Och mycket riktigt: sambandet mellan en massiv utsöndring av betaamyloid och hur det gick för patienterna var tydligt. – Alla dessa patienter fick

höga nivåer av beta-amyloid, högre än vi någonsin sett tidigare i något annat sammanhang, förklarar Henrik Zetterberg. De som klarade sig bäst hade kanske sju gånger högre nivåer än normalt. Men de som drabbades av hjärndöd hade upp till 70 gånger mer beta-amyloid i blodet. Resultatet innebär att vi för första gången har sett en direkt koppling mellan beta-amyloidnivåer och syrebrist, vilket vi tror kan ha relevans även för amyloidansamling i hjärnan vid Alzheimers. Äldre människor har sämre blodtillförsel till kärlen i hjärnan. Om hippocampus, där minnet sitter, drabbas av syrebrist skulle det alltså kunna leda till ansamlingar av betaamyloid. Har processen väl börjat talar mycket för att den är självkatalyserande och förstör alltfler nervceller i hjärnan.

»Den svåraste formen av syrebrist drabbar människor vid hjärtstopp« – Det skulle även kunna förklara varför sömnapé, som innebär att man har andningsuppehåll med syrebrist under sömnen, ökar risken för Alzheimers sjukdom. Men det betyder också att sjukdomen, åtminstone i viss mån, borde kunna förebyggas om man lever på ett sätt som främjar syresättningen av hjärnan. Att livsstilen har betydelse

visar också forskning från Indianapolis, Indiana, USA. Där har forskare jämfört en grupp människor i Nigeria med en liknande grupp amerikaner med nigerianskt ursprung. Det visar sig att det hos den amerikanska gruppen är mycket vanligare med Alzheimers sjukdom – men också mycket vanligare med övervikt och därtill relaterade sjukdomar. Samtidigt som forskargruppen verkar ha hittat en möjlig orsak till beta-amyloidansamlingar vid Alzheimers sjukdom har de också kommit på en alldeles ny förklaring till varför kroppen överhuvudtaget producerar beta-amyloid. – Den gängse tolkningen går ut på att det helt enkelt handlar om en olycklig biprodukt när en cellreceptor omsätts. Men nu tror vi inte att det är så enkelt. Vi misstänker att beta-amyloid just har till uppgift att ta bort synapser som inte längre används eller behövs, men inte i så abnormt hög grad som vid Alzheimers sjukdom. I hjärnan sker nämligen ideligen, så fort vi lär oss något nytt, alldeles nya kopplingar av nervceller. Men för att

dessa ska få plats måste gamla, inaktiva kopplingar hela tiden rensas bort. – Annars hade vi haft en hjärna som ständigt växer, förklarar Henrik Zetterberg. Ett annat forskningsområde som forskarlaget arbetar aktivt inom är att med biomarkörer studera patienter med verkligt tidig Alzheimer i stora läkemedelsprövningar. – Det finns nämligen molekyler som fungerar utmärkt mot Alzheimers sjukdom i musförsök men som av någon anledning inte har någon effekt alls på människor. Det tror vi beror på att medicineringen sätts in alldeles för sent i sjukdomsförloppet, när stora delar av hjärnan redan är obotligt skadade. Men tecken på beta-amyloidansamling och begynnande nervcellspåverkan kan upptäckas i ryggmärgsvätskan redan 5–10 år innan symptomen bryter ut och detta används nu i flera pågående stora studier. Den grupp som Henrik Zetterberg leder tillsammans med professor Kaj Blennow är stor och består av läkare, fysiker, biokemister, molekylärbiologer, civilingenjörer samt biomedicinska analytiker. Att forskarna har så olika bakgrund anser Henrik Zetterberg är en viktig orsak till att de är så framgångsrika. – Men jag vågar inte sia om när det finns effektiva mediciner på marknaden. Men om 3–5 år är flera stora studier om nya läkemedel mot tidig Alzheimers sjukdom klara och då vet vi mer. 

Att leva sunt är sannolikt viktigt även för att motverka demens.

Fakta | Alzheimers sjukdom Cirka 99 procent av alla Alzheimerpatienter lider av den variant som kallas sporadisk, med ett utdraget förlopp av tilltagande glömska och ett allt mer avtrubbat känsloliv. Men det finns också en ärftlig variant som är ovanlig men drabbar mycket fortare och hårdare. Hos cirka 20 procent av befolkningen finns också en gen som förhöjer risken för Alzheimers sjukdom. Det viktiga vid denna sjukdom, liksom vid så många andra sjukdomar, är att leva sunt, det vill säga äta bra mat, motionera och sova ordentligt på natten. Sjukdomen hänger samman med ansamlingar av proteinet betaamyloid i hjärnan. Men först i och med forskning vid Göteborgs universitet, som är världsledande inom området, har en möjlig orsak till ansamlingarna identifierats, nämligen syrebrist.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

25

Samhälle Text Andreas karlsson Jemen Liberia

Fredspris till stora förväntningar Två liberiska kvinnor och en jemenitisk. En av dem är president och de båda andra är människorättsaktivister. Årets fredsprisutnämning har hyllats av många, men som vanligt också ifrågasatts. Vad betyder det att dessa kvinnor, som åtminstone delvis representerar gräsrotsrörelser, tilldelas Nobels fredspris? Det har hunnit gå sju år sedan kommittén för Nobels fredspris senast hittade en kvinna som de tyckte var värd den prestigefyllda utmärkelsen. Den gången var det den kenyanska miljökämpen Wangari Maathai som fick priset. I år delas det mellan Afrikas första folkvalda, kvinnliga president, Ellen Johnson-Sirleaf i Liberia, hennes landsmaninna, kvinnorättsaktivisten Leymah Gbowee, och den jemenitiska aktivisten Tawakkol Karman. De får priset med den samlade motiveringen att de med ickevåldsmetoder har arbetat för kvinnors rättigheter och deltagande i fredsarbete. Isabell Schierenbeck är filosofie doktor i statsvetenskap och forskar vid institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Hon säger att hon tycker att det är roligt med tre kvinnliga pristagare. Och att två av dem, Leymah Gbowee och Tawakkul Kar-

26

GUSPEGELN

| nr 4 2011

man, dessutom representerar gräsrotsrörelser tycker hon är en bra symbolik eftersom det ofta är den väg som kvinnor är hänvisade till att försöka påverka genom. – Kvinnor sitter helt enkelt sällan på toppositioner – Ellen Johnson-Sirleaf, är ett undantag – och kan alltså inte påverka den vägen i samma utsträckning som män kan. Därför tror jag att påverkan underifrån ligger närmare kvinnor, något som manifesteras i den här utmärkelsen. Isabell Schierenbeck

tycker också att priset till de båda aktivisterna rimmar väl med rådande globala strömningar. Hon säger att omedelbart tänker man förstås på den så kallade arabiska våren, med folkliga uppror i en rad länder i Nordafrika och Mellanöstern. Men även massprotester som de i USA, Europa och Israel, kan ses som en variant

av samma typ av yttringar; nämligen att folket synliggör sitt missnöje genom att inta gator och torg. – Det där går i vågor runtom i

världen, där rörelser inspireras av varandra. Mellanösterns aktivister är exempelvis helt klart inspirerade av det forna Östblocket. Det går olika fort i olika länder, men till slut går det inte att stå emot. Även i fall som till exempel Syrien så tror jag att det är en tidsfråga innan regimen slutligen faller. Möjligen är det svårt att se hur det skulle gå till i diktaturer där den egna befolkningen trots allt har det ganska bra och är nöjda, som en del av Gulfstaterna. Men fungerar det då? Leder gräsrotsaktivism någonstans? Isabell Schierenbeck konstaterar att för att åstadkomma en omvandling från diktatur till demokrati så räcker det normalt sett inte med påtryck-

ningar underifrån. Det krävs också att en del av elitskiktet ställer sig på folkets sida, eller att det i alla fall uppstår en spricka inom eliten. – Någon måste våga ta steget. Däremot behöver det inte handla om en vilja att uppnå demokrati. Det kan finnas helt andra motiv, rent själviska och taktiska. Vi såg det tydligt i exempelvis Egypten, där det uppstod en spricka mellan Mubarak och militären. Dessutom, tillägger hon, så är det inte säkert att allt blir bättre bara för att folket lyckas störta sin diktator. – Givetvis är det positivt att totalitära regimer faller, men man ska nog vara lite försiktig i sin optimism. Det skulle mycket väl kunna uppstå nya förtryckarregimer på en del håll, säger hon.

Om fredspriset i praktiken hade någon positiv eller negativ betydelse är svårt att säga. Ellen Johnson-Sirleaf var favorittippad redan före utnämningen och fick mycket riktigt flest röster i den första omgången av presidentvalet. Även Linnéa Gelot, filosofie doktor i internationell politik som forskar om afrikansk politik och säkerhet vid institutionen för globala studier och Nordiska Afrikainstitutet, har funderat kring tajmingen med priset och vad som krävs för att få det. Hon tycker sig se en trend i de senaste årens utmärkelse. – Det verkar som om fredspriset allt oftare delas ut för förväntade framtida gärningar. Som ett slags uppmuntran,

»Det verkar som om fredspriset allt oftare delas ut för förväntade framtida gärningar.­ Som ett slags uppmuntran.«.

Foto: TOPSHOTS / AFP PHOTO / ISSOUF SANOGO

När det gäller att ge Nobels fredspris till Ellen JohnsonSirleaf så har diskussionerna mycket kommit att handla om själva tillfället för utmärkelsen. Den norska Nobelkommittén tillkännagav vinnarna bara två veckor före det liberianska presidentvalet där Ellen JohnsonSirleaf ställde upp för en andra mandatperiod. Isabell Schierenbeck håller med om att det är anmärkningsvärt att man ger en sittande politiker Nobels fredspris dagarna före hon kandiderar i ett presidentval, och den omedelbara känslan är förstås att det är en värdefull draghjälp för henne i kampanjarbetet. – Jag blir väldigt nyfiken på hur Nobelkommittén resonerar. Samtidigt kanske man ska vända på resonemanget och fråga sig om Nobels

fredspris verkligen alltid är något positivt. Jag tänker på att det exempelvis skulle kunna öppna för oppositionell kritik av typen ”nu får hon hjälp utifrån”.

Afrikas första folkvalda kvinnliga presi­dent Ellen Johnson ­Sirleaf. Här håller hon ett tal under ett kampanjmöte i Monrovia, den­­ 6 november i år.

GUSPEGELN

| nr 4 2011

27

»Mellanösterns aktivister är klart inspirerade av det forna Östblocket. Det går olika fort i olika länder, men till slut går det inte att stå emot.« snarare­än för att man åstadkommit konkreta saker. När det gäller Ellen JohnsonSirleaf så har hon visserligen brutit tabun och visat att det är möjligt för en kvinna att vara president i Afrika, men om hon dessutom har åstadkommit något som förtjänar fredspriset tål nog att diskuteras. I de båda andra fallen är det lättare att instämma i Nobelkommitténs motivering och det är väldigt roligt att de båda aktivisterna får priset.

Kvinnorättsaktivisten Leymah Gbowee, vid den Liberiska flaggan i Monrovia, den 9 oktober 2011. Foto: REUTERS/Luc Gnago Tawakkul Karman kämpar för kvinnors rättigheter i Jemen. Bilden är från 7 oktober 2011 då hon precis får reda på att hon tilldelats Nobels fredspris. AP Photo/Hani Mohammed

28

GUSPEGELN

| nr 4 2011

Hon konstaterar att det är lite av en gåta att det inte finns en starkare afrikansk kvinnorörelse. I Afrika, som i så många andra delar av världen, är det manliga strukturer som härskar och kvinnor tvingas ofta bära det tyngsta lasset – både bildligt och bokstavligt. Trots det låter en utbredd och stark kvinnlig opposition i Afrika vänta på sig. Samtidigt säger hon att könsperspektivet nog inte ska överdrivas. Särskilt inte när det gäller politiskt ledarskap. Att Ellen Johnson-Sirleaf är historisk råder det ingen tvekan om, men det faktum att hon är kvinna kan inte automatiskt översättas till att hon också är en bra ledare eller att hon kommer att föra en mjukare politik. – Det finns en stark symbolisk betydelse i hennes presidentskap, ungefär som när USA fick Obama som sin förste svarte president, men jag tror inte att politiken nödvändigtvis blir radikalt annorlunda bara för det. Linnéa Gelot säger att det är lite svårt att placera in Afrika i

förhållande till de folkliga uppror som vi under det senaste året sett i ett antal arabländer. Å ena sidan kan man förstås tycka att afrikanska envåldshärskare också borde provocera fram massprotester, likt de i Mellanöstern. Samtidigt så har senioritet en oerhörd status runtom i Afrika och lång tid vid makten ses inte nödvändigtvis som något negativt, snarare tvärtom. Dessutom, konstaterar hon, så har Afrika kommit lite längre än arabvärlden när det gäller vissa delar av utvecklingen. – Det man skulle kunna kalla en ”afrikansk vår” såg vi bitar av under 1990-talet. Tittar man på den politiska utvecklingen i Afrika så finns det en hel del mer eller mindre stabila demokratier på kontinenten. Några ledare har givit utrymme för kritik och ansvarsutkrävande och det finns en växande kritik inifrån på många håll. Man kan också se formerandet av afrikanska unionen som ett utvecklingstecken. Hon tillägger att nu skulle man vilja se nästa steg i Afrikas utveckling, och hon tror att det kommer. – I och med att man har kommit längre så har också den politiska oppositionen, vilken ofta leds av en intellektuell elit, helt andra hävstänger att ta hjälp av. Det finns traktat och överenskommelser som man kan hålla ledarna ansvariga gentemot. Förhoppningsvis kommer vi framöver att få se en ny generation ledare som tar större hänsyn till normer och löften än vad många av dagens sittande ledare gör. 

Foto Berkeley Robinson

Vi ser urinvånares konst som etnisk Den västerländska konstvärlden tolkar konst ur ett västerländskt perspektiv. Därför hamnar australisk urinvånarkonst ofta på etnografiska museer, medan den i Australien betraktas som samtidskonst, visas på konstmuseer och säljs på gallerier. Vad är egentligen samtidskonst och är den globala konstvärlden verkligen global? Beatrice Perssons forskning visar att det fortfarande saknas ett icke-västerländskt tolkningsperspektiv i den globaliserade konstvärlden. Hon har undersökt hur australisk samtidskonst definieras av konsthistoriker, konstvetare och kuratorer i Australien, och kunde urskilja fyra kategorier inom samtidskonsten. Två av kategorierna utgörs av urinvånarkonst, en är så kallad traditionell aboriginal art och en är city-baserad aboriginal art. – Traditionell aboriginal art är konst skapad av urinvånarkonstnärer som lever traditionellt och verkar i avlägset belägna samhällen, på landområden som har anknytning till förfädernas skapelseberättelser – så kallade Dreamings, säger hon. City-baserad aboriginal art är skapad av urinvånarkonstnärer som lever i urbana miljöer och är utbildade på västerländska konstskolor. De två andra kategorierna utgörs av så kallad ung

australisk konst, skapad av unga australiska konstnärer, och asiatisk-australisk konst, skapad av konstnärer som härstammar från Asien men som har immigrerat till Australien. Beatrice Persson har undersökt hur primitiv konst, och icke-västerländsk konst i allmänhet, har uppfattas sedan slutet av 1800-talet. Hennes forskning belyser en historia av kolonialism, där kulturkrockar har möjliggjort influenser och förändringar inom konsten, men där det är västvärlden som har haft makten att bestämma vad som är konst. – Man har därför inte möjlighet att uppfatta den betydelse icke-västerländsk konst har i sina ursprungskulturer. Detta gör det omöjligt för västerländska betraktare att förstå och tolka konsten på dess egna villkor, säger Beatrice Persson. – Om vi inte vet vad vi ser när vi betraktar konsten, hur kan vi då betrakta den på samma villkor som västerländsk konst? Louise Quistgaard

Läs hela avhandlingen: http://hdl.handle.net/2077/26256

GUSPEGELN

| nr 4 2011

29

Konst Text Helena Svensson Foto Rolf Svensson

Klangfulla pipor väcks till nytt liv

Flera orglar har rekonstruerats sedan Göteborg Organ Art Center startade 1995. Projekten är tydliga exempel på hur tvärvetenskap och internationellt samarbete kan få stora saker att hända. Det är en magisk kväll i Örgryte nya kyrka. Ljudet ur barockorgeln strömmar ut och fyller hela kyrkorummet. Högsta och lägsta tonen, hela vidden klingar. Jag är med på en visning av den nordtyska orgeln. Vi får möjlighet att titta på orgelläktaren, se var organisten sitter, och begrunda piporna och träsniderierna, som inte bara är vackra att se på utan som även har betydelse för klangen. Dessutom kommer vi in i orgeln för att se konstruktionen. Joel Speerstra, forskare

på GOArt, berättar att orgeln invigdes år 2000. Den är resultatet av ett elva år långt tvärvetenskapligt forskningsprojekt i Göteborg Organ Art Centers (GOArt) regi som genomfördes tillsammans med Chalmers. GOArt startade som ett projekt 1995, när Musikhögskolan fått medel från Riksbankens jubileumsfond för ”Förändringsprocesser i nordeuro30

GUSPEGELN

peisk orgelkonst 1600–1970; studier i spelpraxis och instrumentbygge”. Tillsammans med ett redan pågående nordtyskt orgelforskningsprojekt startade verksamheten. Musikhögskolan hade behov av att förnya orgelverksamheten och utöka forskningen i musikvetenskap. – Det handlade om att bygga en kopia av en barockorgel som den store tyske orgelbyggaren Arp Schnitger (1648–1719) byggt till Jakobikyrkan i Hamburg i slutet av 1600-talet, berättar Joel Speerstra. Förutom forskning i hantverksprocesser och musik (musikvetenskap och framförandepraxis) blev det forskning i områden som flödesdynamik, akustik och metallurgi. – GOArt har genomfört flera

internationella och nationella projekt under åren, säger Joel Speerstra, och orgelmästaren Arp Schnitger har varit i fokus för flera viktiga rekonstruk-

| nr 4 2011

tioner. Senast var i våras, då en stor barockorgel på Cornell University i Ithaca, New York, invigdes. – Projekten ger oss ny

kunskap om historiska hantverksprocesser genom den forskning vi genomför och vi utvecklar också konserveringsmetoder för historiska orglar. Det är viktigt att underhålla och vårda de instrument vi byggt och i vilka det lagts ner mycket kapital, säger Joel Speerstra. Han berättar vidare om forskningsrapporter och böcker publicerade på GOArt och om instrumentdokumentationer och databaser. Med sina rötter i antikens Alexandria har orgeln utvecklats och förändrats under åren. Från början skapades piporglarnas lufttryck med hjälp av vattentryck och kallades då för vattenorglar. Dessa ersattes av bälgar på medeltiden, då även dynamik och klang utveck-

Exteriörbild av barockorgeln i Örgryte nya kyrka. Orgeln, som invigdes år 2000, är resultatet av elva års tvärvetenskapligt arbete i Göteborg Organ Art Centers regi – i samarbete med Chalmers.

lades och det blev möjligt att variera tonstyrkan. Runt år 800 byggdes den första orgeln i Västeuropa och den blev ett vanligt instrument i kyrkor och katedraler under 1200-talet. Under renässansen kom registerorgeln vilken gjorde det möjligt att spela olika stämmor. Barocken kom med ny musik och ny arkitektur och den flerstämmiga musiken krävde orglar som kunde möta detta behov. Varje klaviatur och pedal fick motsvara ett eget verk (huvudverk, bröstverk och

ryggpositiv), som ger en egen klang. Ofta är instrumenten vackert utsmyckade med änglar och andra ornament. För att göra orgeln mer variationsrik utvecklade man olika typer av orgelpipor som alstrar olika klangfärger. Pipornas längd bestämmer tonhöjden och deras diameter i förhållande till längden bestämmer klangfärgen. Flera års forskning ligger bakom örgrytepipornas tillverkningsprocess och frågor som man ställt sig var vilken metall och tillverkningsmetod som användes på 1600-talet. – Örgryteorgelns 4 000

pipor är alla handgjorda och har olika klangfärg. Metallplåten som de gjorts av göts på en bädd av sand från Vättern och det mest effektiva bindningsmedlet var olivolja som man redan på 1600-talet importerade till Nordtyskland. Det luktade alltid gott i vår orgelverkstad, berättar Joel Speerstra. – 2003 började vi forska och

bygga en kopia på en Schnitgerorgel till kapellet Anabel Taylor vid Cornell universitetet, berättar Munetaka Yokota, orgelbyggare och forskare på

GUSPEGELN

| nr 4 2011

31

Munetaka Yokota, orgelbyggare och forskare, spelar på orgeln i Örgryte nya kyrka.

GOArt. Den är baserad på en orgel som mästaren byggde 1706 till ett prinsessbröllop på slottet Charlottenburg i Berlin. I projektet har vi samverkat med Cornell´s College of Arts and Sciences men även andra forskare och hantverkare har varit involverade. – Originalorgeln blev förstörd under kriget, berättar Munetaka Yokota. Men forskare studerade dokumentationen som fanns över den och lyssnade på inspelningar. De förstod att orgeln skiljde sig mycket från de övriga orglarna mästaren tillverkat, framförallt vad det gällde piporna. Hur var den byggd? Varför hade han gjort den olik de övriga? Det rådde delade meningar om det var värt att studera instrumentet. Kanske var det rent av ett misstag att forska i den? Munetaka Yokota berättar vidare att orgelbyggaren Arp Schnitger var mest aktiv i nordvästra Tyskland och Nederländerna. Hans orglar

32

GUSPEGELN

exporterades även till andra länder och städer som Moskva, Portugal och Brasilien. Under sitt aktiva yrkesliv byggde han nästan 150 orglar. Med tiden blev han berömd och hade sin egen verkstad med flera anställda som han sände iväg på uppdrag. – Först trodde vi att orgeln var den enda av sitt slag byggd av Arp Schnitger. Men ju mer vi tittade på den, och på andra av hans instrument, desto mer förstod vi att hans idé om orgelbygge vilade på att följa och respektera lokal tradition, kundens smak samt att ibland återanvända pipor av en befintlig orgel när han skulle bygga ett nytt instrument. Den här kunskapen kunde vi sedan använda i vårt sätt att se på de andra orglarna han byggt, säger Munetaka Yokota. Cornellorgelns design är skapad av Munetaka Yokota. Hela orgelhuset, i rödbrunt ekträ, är byggt av den lokala snickaren Chris Lowe. Den lokala orgelverkstaden Parsons Pipe Organ Builders har varit

| nr 4 2011

med i projektet och har byggt bälgerna, mekaniken och andra delar. GOArt har ansvarat för projektplanen, projektets koordination och har byggt alla pipor, spelbordet och delarna kring spelbordet. Det tog sju år med planering, forskning och bygge och kostade nästan två miljoner dollar (i dagens värde). Sju och en halv månad tog det att intonera piporna. Joel Speerstra har rekonstruerat namnskyltarna till registerandragen. – Jag studerade tätheten på de svartvita fotografierna och kunde på så sätt få fram vilken färgnyans som användes. Genom en äldre publikation visste vi att man hade använt en blå färg och jag kom fram till att det kan ha varit preussisk blå, en färg som just hade upptäckts när orgeln byggdes. Cornellorgeln används ofta i tvärvetenskapligt undervisningssyfte. Videor av arbetet ligger på universitets hemsida. Kvällens visning lider mot sitt slut. Berättelserna visar hur gamla hantverksmetoder förenats med nya. Hur globala och lokala arbeten går hand i hand och hur fruktbart det är med tvärvetenskapliga ­ projekt. 

www.goart.gu.se

Fakta | GOArt GOArt blev 1999 centrumbildning och integrerades administrativt med Högskolan för scen och musik från halvårsskiftet 2011. Tillsammans bildar de nu en komplett miljö inom det kyrkomusikaliska området, vilket innebär att GOArt bidrar med forskningen och Högskolan för scen och musik med grundutbildningen. En frukt utav detta samgående är Masterprogrammet i orgel med relaterade klaverinstrument som startade nu i höstas.

Pensionssystemet fungerar bra I stort sett har vi ett bra pensionssystem! Men vissa justeringar behöver göras för särskilda grupper, exempel­ vis kvinnor med invandrar­ bakgrund. Lennart Flood har lett en utredning om pensionssystemet på uppdrag av Sociala rådet, en expertgrupp vid Socialdepartementet. Bland annat ville de ha svar hur pensionen blir för personer med svag koppling till arbetsmarknaden. – Eftersom grundpensionen är beroende av arbetsår och lön så är det förstås inte särskilt förvånande att personer som inte förvärvsarbetat särskilt länge och som kanske dessutom haft låg lön, får det kämpigt som pensionärer. Men pensionen hänger också samman med hur många år man varit bosatt i Sverige. Invandrare som kommit hit som äldre får alltså lägre pension än de som varit bosatta här större delen av sina liv. När det gäller flyktinginvandrare til�lämpas generösare regler och det vore rimligt om liknande villkor även kunde gälla för andra invandrargrupper. Framför allt utlandsfödda kvinnor får låga grundpensioner, i genomsnitt bara runt hälften av vad en svenskfödd man får. Men även svenska kvinnor, som varit hemmafruar en längre tid, riskerar få pensioner som det är svårt att klara sig på.

– Ett sätt att komma tillrätta med detta vore att inkomstindexera garantipensionen så att den stiger i takt med att lönerna går upp, menar Lennart Flood. Det skulle dessutom inte innebära några större kostnader för samhället eftersom behovet av bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd samtidigt skulle minska. Men även om det finns problem i det svenska pensionssystemet fungerar det ändå i stort sett väl, menar Lennart Flood. – Vi har ett väldigt flexibelt system där man själv bestämmer om man vill gå i pension vid 61 eller vid 67 år och i vissa fall ännu senare. Nyare statistik visar också att spridningen när det gäller pensionsålder har ökat. Den som väljer att arbeta längre tjänar i allmänhet på det. Men många värdesätter att få mer fritid istället. Nyföretagandet blomstrar också bland äldre. Situationen kompliceras av att vi har ett tjänstepensionssystem som inte harmonierar med inkomstpensionen där det är de sista inkomståren som avgör hur stor pensionen blir. Det innebär att den som har lägre lön de sista yrkesverksamma åren, exempelvis för att man trappat ner, får lägre tjänstepension, vilket betyder att det kanske inte alls lönar sig att jobba extra ett par år. Eftersom förhållandena varierar så mycket från person

»För att pensionerna ska bli bra måste förstås hela landets ekonomi vara god.« till person är det omöjligt att ge generella råd, de riskerar att bli helt missvisande. Det svenska pensionssystemet bygger på en balans mellan tillgångar och utgifter. Det innebär att det är viktigt att så många som möjligt förvärvsarbetar så att landet får en bra ekonomi. Men det behöver inte betyda att alla måste arbeta långt upp i åren för att systemet ska fungera. – Men för att pensionerna ska bli bra måste förstås hela landets ekonomi vara god, påpekar Lennart Flood. En börskrasch skulle exempelvis påverka pensionerna negativt. Men alternativet, att pensionerna är desamma oavsett vad som händer i samhället, skulle innebära ett ohållbart system. Stabilitet är trots allt viktigt, även om det betyder sämre pensioner i kristider. För att få veta hur stor den egna pensionen blir ger Lennart Flood rådet att gå in på www.minpension.se - Där får du en bild av din samlade pension och en prognos inför framtiden.

Lennart Flood är professor i nationalekonomi och har utrett det svenska pensionssystemet på uppdrag av Socialdepartementet.

Eva Lundgren

GUSPEGELN

| nr 4 2011

33

Kuriosa Text Eva Lundgren Foto Carina Elmäng

Hur vi bär hem Om du, när du är ute och handlar, får syn på ett par personer i ett hörn som verkar upptagna med att räkna, kan det vara Daniel Normark och Johan Hagberg. De jobbar nämligen inom projektet Con­ sumer Logistics. Det innebär att de undersö­ ker något av det mest var­ dagliga vi gör under en dag: nämligen hur vi bär hem varor efter att ha handlat i en butik. Egentligen är det ganska självklart. Det man handlat måste man också ta hem. Men hur det går till finns det väldigt lite forskning om. – Det finns forskning om hur producenter transporterar varor till butiken och om sopornas väg från hushållen till förbränningsstationerna. Men få forskare har intresserat sig för hur konsumenter fraktar hem sina varor. De enstaka undersökningar som finns utgår från att vi människor är mycket mer rationella än vi faktiskt är. För det är ju detta all reklam och skyltning i butikerna handlar om, att få kunderna att plocka med sig också sådant som de kanske inte tänkt köpa från början. Det är Daniel Normark som

34

GUSPEGELN

| nr 4 2011

berättar. Han är projektledare för Consumer Logistics, som innebär ett samarbete mellan forskare i Göteborg, Toulouse och Manchester. Vid Göteborgs universitet sker undersökningarna vid Centrum för konsumtionsforskning, men också Centre for Retailing, där Johan Hagberg är föreståndare, medverkar. – Projektet består av fyra delar, förklarar Johan Hagberg. Dels handlar det om en undersökning av hur människor växlar mellan att gå och exempelvis cykla eller åka buss. Hur tar man med matvarukassen på cykeln? En annan del innebär att vi följer med äldre personer och barnfamiljer för att undersöka hur de får upp rullatorn eller barnvagnen och kanske en extra kasse på spårvagnen. Dessutom gör vi en historisk genomgång av hur handel och transportsätt förändrats på hundra år. Och så försöker vi, tillsammans med stadsplanerare och företrädare för detaljhandeln, titta på hur framtiden skulle kunna se ut. Eftersom det område forskarna undersöker är så vardagligt är det ingen som egentligen brytt sig om att

beskriva hur det gick till att ta hem matvaror förr i tiden. – Istället undersöker vi gamla arkivbilder bland annat från 1930-talets Göteborg, berättar Daniel Normark. Det är tydligt att det är husmödrarna som handlar och alla har de hatt på huvudet, handväska och korg. Varorna slogs in i papper med snöre om innan de lades i korgen. På den här tiden fanns också fullt med springpojkar och att få varorna hemburna är ju faktiskt något som börjar bli populärt igen, med exempelvis Linas matkasse. Konsum på Odengatan i Stockholm invigde 1947 Sveriges första självbetjäningsbutik. I och med att kunden själv plockade varor i butikens korg blev det mindre självklart att ta med egna korgar eller kassar att bära hem varorna i. – Alltså fick butikerna tillhandahålla påsar, förklarar Johan Hagberg. På 1960-talet började ICA trycka sin logga på kassarna som nu också blev ett nytt sätt att marknadsföra företaget. I samma veva kom papperskassar med handtag som var så starka att de klarade tunga matvaror.

– Många som kommer till USA undrar varför papperspåsarna där saknar handtag, påpekar Daniel Normark. Det beror på att kunderna där redan på 1960-talet tog bilen till köpcentrumet. I Sverige bar man då fortfarande hem kassarna eller hängde dem på cykelstyret. Är det verkligen bra att bu-

tikerna tillhandahåller kassar? Den frågan har diskuterats fram och tillbaka. I Frankrike försvann exempelvis plastpåsarna under en tid eftersom de ansågs skadliga för miljön. – Resultatet blev att fransmännen, i ännu högre grad än exempelvis svenskarna, tog bilen till stormarknaden och fyllde bagageluckan, förklarar Daniel Normark. Det var ju inte heller så miljövänligt. Nu håller plastpåsarna på att komma tillbaka vilket ökar möjligheterna att cykla eller åka kollektivt till butikerna. Men i många affärer, både i Sverige och i andra länder, kan man numera också skanna sina varor själv och lägga ner i medhavda kassar. Och det innebär ju att vi är tillbaka till egna väskor och korgar, precis som förr i tiden. Något forskarna inom Consumer Logistics vill diskutera, exempelvis med stadsplanerare, Västtrafik och handlare, är hur stadens ska organiseras så att det går att leva på ett bra sätt utan bil. För om vi vill skapa ett mer miljövänligt samhälle måste

man förstås kunna ta sig runt i staden med kollektivtrafik eller på cykel, också om man har matkassar, shoppingvagnar och skrymmande ryggsäckar. Kollektivtrafiken borde till exempel inte bara handikappanpassas utan också i större utsträckning ha utrymmen för den som kanske har en stor väska att släpa på.

»Skisser över stadsplaner innehåller sällan någon med ryggsäck eller kassar i båda händerna.« – För det märkliga är att beslutsfattare inte verkar ha tänkt på att vi människor nästan alltid bär på något, påpekar Daniel Normark. När man tittar på stadsplanerarnas skisser så innehåller dessa visserligen människor, men sällan någon med ryggsäck eller­kassar i båda händerna. Ett sätt att undersöka hur

människor transporterar varor är att helt enkelt ställa sig intill en butik under en viss tidsperiod och räkna. Sedan för forskarna statistik över hur människor bär kassar, kånkar väskor eller har korgen under barnvagnen full med varor. – Det är viktigt att vara systematisk, påpekar Daniel Normark. För liksom de flesta människor är också vi forskare ofta mest intresserade av det som är lite speciellt. Om vi inte fört statistik hade vi

kanske inte uppmärksammat helt vanliga människor med en enkel påse i handen, utan koncentrerat oss på dem som släpar stora lass eller är annorlunda på något annat sätt. Hur kommer människor att handla i framtiden då? – Fler varor kommer nog att köpas via nätet, menar Johan Hagberg. Men frukt till exempel, vill nog många känna på innan de bestämmer sig. Kanske blir klasskillnaderna större där somliga har råd att få varorna hemkörda medan andra får bära hem varorna från butiken. – Men kanske kommer helt nya väskor eller påsar att utvecklas, som kan transformeras för olika ändamål, föreslår Daniel Normark. När kommer pappersryggsäcken? Eller påsen som man både kan bära i handen, ha på cykeln och lägga under sätena på bussen utan att man glömmer den? 

Consumer Logistics Det tvärvetenskapliga forskarprojektet Consumer Logistics är ett samarbete mellan företagsekonomer, sociologer och etnologer i Göteborg, Toulouse och Manchester. Vid Göteborgs universitet är det Centrum för konsumtionsvetenskap samt Centre for Retailing, båda vid Handelshögskolan, som håller i projektet. Forskningsrådet Formas stöder projektet med 7,2 miljoner kronor. På Formas hemsida finns en liten film om projektet: http:// www.formas.se/formas_templates/ Page_6595.aspx

GUSPEGELN

| nr 4 2011

35

Posttidning B Avsändare: Göteborgs universitet Box 100 405 30 Göteborg

Alumnporträtt

Slumpartat möte styrde livet vidare En knuff av slumpen, och livet bytte riktning för Mauricio Rodriguez. Han ville bli färdig med sina studier i statsvetenskap med inriktning förvaltning, och drömde om ett arbete som kommunaltjänsteman. När han äntligen hade det färska examensbeviset i hand, gick han förbi statsvetenskapliga institutionen för att säga hej. Där stötte han på Ulla Nylin från International Mobility Office, och några månader senare befann han sig som praktikant på World Food Program (WFP) i Rom. – Jag tänkte att det kunde vara bra med vad som helst i mitt cv för att hjälpa mig att få det där kommunjobbet, säger Mauricio Rodriguez. I januari 2008 kom han till WFP, som bistår människor med mat vid katastrofer världen över. Då var det mat- och bränslekris, och det drabbade WFP som fick fruktansvärt mycket att göra, hade dåligt med pengar och anställningsstopp. – Ulla Nylin hade berättat att alla som åkt till WFP hade fått jobb där efter avslutad praktik. Jag skulle ju ha ett kommunjobb och hade inga planer på att stanna mer än mina sex månader. Det var ingen som hann ge honom någon introduktion. Det var bara att sätta igång och arbeta. – Det var mitt första kontorsarbete och det var stor skillnad mot mina tidigare jobb som brevbärare och vid bandet på Volvo. Men jag kände inga direkta krav på mig och tänkte att jag

bara skulle försöka avlasta mina kollegor så gott det gick. Och efter ett tag kände jag att det här klarar jag ju! Han gillade verkligen jobbet. Det var både omväxlande och lärorikt, men också stressigt. – Vi fungerade som supportavdelning till våra kollegor i fält. Det kunde stå fem personer och vänta vid ett fullastat flygplan redo att lyfta, men utan pengar till bränsle. Det fick jag försöka fixa. Det var stressigt. Men samtidigt var det väldigt kul när man fick samtalet som berättade att nu har planet lyft. En donation från Saudiarabien på 500 miljoner dollar ändrade plötsligt läget för WFP. Det behövdes någon som talade spanska för att kunna arbeta med kollegor i de latinamerikanska länderna, och så var Mauricio Rodriguez anställd. – Jag hade inget som väntade hemma och att stanna kvar och dessutom få lön kändes som ett bra alternativ, säger han. Som projektledare och inköpare var han tvungen att lära sig det juridiska handelsspråket. Efter tre år i Rom kände han dock att han kunde WFP, och att ett naturligt steg vore att ge sig ut i fält. Inom WFP hade man funderat över sin roll för fattigdomsbekämpning och utarbetat nya policies om att övergå till att bli mer av en assistansorganisa-

tion. Mat kanske inte alltid är den bästa hjälpen. Ibland kanske pengar är bättre, så att landet i fråga själv får ta ansvar för sitt hjälpbehov. I samband med detta kände Mauricio Rodriguez att han ville lära sig mer om utvecklingsteorier, och dessutom saknade han familjen i Malmö. Därför reste han hem och skrev in sig på Lunds universitet. Nu i dagarna är han färdig med sin masterexamen i utvecklingsstudier och redo att söka jobb som fältarbetare. WFP har precis inlett en ny operation i Tunisien och Libyen så kanske blir det dit han åker. – Kanske hamnar jag på regeringskansliet, SIDA eller så startar jag eget. Text och foto: Annika Söderpalm


GU Spegeln 4-2011