Trovardigt 2 2016 by Trovärdigt

TROVÄRDIGT ett magasin om tro, hopp och kärlek från svenska kyrkan malmö 2-2016

10 000

sajad bärs av drömmen om ett bättre liv

Sol, vind och vatten

i jerusalems gamla stad samsas judar, muslimer, kristna och ateister

BÄSTA PLATSEN PÅ JORDEN krönika

Spring för livet i sommar

PÅVEN FYLLER MALMÖ ARENA samhälle & existens

TROR VI PÅ VÄLFÄRDSSTATEN? -

Tema

BÄR MIG!

anders ekhem, kyrkoherde

Bär mig genom en vacklande värld

et kan vara både komplicerat och komplext att leva tillsammans med andra människor. Oavsett om det handlar om våra närmaste eller tillsammans i ett gemensamt samhälle. Olika åsikter, skiftande perspektiv och varierande erfarenheter formar en mångfald som kan berika men också skapa konflikt. Vad är rätt och vad är fel? Då kan också en sådan vardaglig sak som att hälsa på varandra på ett respektfullt sätt upplevas vara respektlöst. Det finns inte någon objektiv och värderingsfri plats där vi alla kan samlas och slå fast vad som är rätt eller fel. I möten och ödmjukt lyssnande samtal får vi söka oss fram till gemensamma överenskommelser. Det är det demokratiska samhällets både styrka och svaghet. Religionens och trons anspråk har ibland uppfattats vilja ge den enda sanningen. Men i ett demokratiskt samhälle har religion och tro ett ännu viktigare bidrag. Att påminna om att samhälle och existens är buret av en närvaro som kallar till ödmjukhet inför den andre och stolthet för sig själv. Några av oss kallar den närvaron för Gud.

samhällets och existensens korsväg mellan politik, media och kultur behövs trons och religionens utgångspunkt att Livet är mer än livet. En av de medverkande vid årets konferens Samhälle & Existens i Malmö formulerade följande; "I vår tid med dess djupa behov av inre och yttre läkning visar konferensen Samhälle och Existens på dialogens väg till förståelse och helande." I samtal och möten med våra närmaste och för ett gemensamt samhälle behövs Tomas Tranströmers perspektiv; ”Jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen.” Det finns ingen objektiv grund. Men det finns ett hopp! Vi är inte är utkastade i existensens ensamhet. Både samhälle och existens är inneslutna i ett gemensamt ”vi”. Burna av den orubbliga närvaro som ger oss uppdraget och ansvaret att leva tillsammans. Förståelse och helande – ja, det KAN-SKE! 2

20 12

16 18 31

INNEHÅLL

trovärdigt 2 2016 2

ledare Kyrkoherde Anders Ekhem

kort & gott Om mod, kärlek, Pride och film

bär mig Vi har alla behov av hjälp. Vi vänder oss till Gud, vi söker en närvaro i naturen, anar ett tilltal i konsten och hör en ton i musiken. Inte minst i mötet med en annan människa. Varje dag är vi beroende av andra människor för vår överlevnad.

bär mig Sajad är från Afghanistan och vill verkligen komma in i det svenska samhället. En väg är kyrkan. Sajad är med i en bibelstudiegrupp och har blivit konfirmandledare. En annan väg är språket. Ted Gärdestads låttexter har lärt honom svenska. Det som bär Sajad är hopp.

samhälle & existens Hur står det egentligen till med välfärdsstaten? Vilken roll ska kyrkan spela när det offentliga inte längre räcker till? Och vad har Emil i Lönneberga med saken att göra?

krönika Prästen Jonas Persson Spring för livet i sommar

utblick I Jerusalems gamla stad, på en yta mindre än en kvadratkilometer, samsas närmare 35 000 människor. Här bor muslimer, judar och kristna bokstavligt talat vägg i vägg med varandra. Trots olikheterna tycks de ha ett gemensamt: de älskar sin stad.

vigsel Störst av allt är kärleken! Svenska kyrkan viger par av samma kön och par av olika kön. Kanske undrar du hur en vigsel i kyrkan kan gå till? Följ med Ebba och Martin när de övar.

fyra söndagar Trefaldighetstiden

människor i malmö Alla bär på en berättelse

kultur Svenska kyrkans kyrkor är en kulturskatt av stora mått. Tusenårig historia berättas i arkitektur, textil, skulptur, måleri och träsnideri. I varje nummer av Trovärdigt kommer vi att presentera en kyrklig skatt i Malmö.

trovärdigt

nummer 2 2016 Trovärdigt är en gratistidning om tro, hopp och kärlek från Svenska kyrkan Malmö. Nästa nummer kommer i september 2016. chefredaktör Karin Rosvall karin.rosvall@svenskakyrkan.se redaktörer Göran Engström goran@goranengstrom.se Kristina Strand Larsson kristina.strand.larsson@svenskakyrkan.se graﬁsk form/redigering Kristina Strand Larsson kristina.strand.larsson@svenskakyrkan.se nummer 2, juni 2016 Upplaga: 153 000 ex omslagsbild Kristina Strand Larsson tryck/repro Exaktaprinting, Malmö distribution Bring

kort & gott

om mod, kärlek, Pride och film

Vegakören släpper skiva om modiga hjärtan big brave heart är titeln på Vegakörens fjärde skiva som släpptes i april i år. Vegakören består av fyrtio tjejer och hör hemma i S:t Johannes kyrka. Gästartister på skivan är Emil Jensen och Malmösångerskan Miranda Gjerstad. Kören har turnerat i bland annat Kina och i Japan och medverkat live i såväl Sveriges Radio som i TV4. Big Brave heart är körens första skiva med eget material skrivet direkt för kören av bland andra Jens Lindgård, Miranda Gjerstad och Therese Granwald.

utgiven av Svenska kyrkan Malmö Box 346 201 23 Malmö tel 040-27 90 00 ansvarig utgivare Anders Ekhem, kyrkoherde

Vad tycker du om Trovärdigt? Skriv och berätta! kommunikation.malmo@ svenskakyrkan.se Svenska kyrkan Malmö Trovärdigt Box 346 201 23 Malmö

Ta chansen att bli konﬁrmand!

Anmäl dig: svenskakyrkanmalmo.se 4

Läger. Skapa tillsammans.

Nya vänner. Tid att fundera.

kort & gott trovärdigt

Har du förlorat någon som stått DIG NÄRA? vi reagerar olika när vi drabbas av sorg. Att få prata med en präst eller diakon enskilt eller i grupp kan vara skönt. Det kan finnas en läkande kraft i att få dela sin sorg med andra som befinner sig i samma situation. Svenska kyrkan Malmö ordnar Levavidare-grupper under hela året. För information, maila: kommunikation. malmo@svenskakyrkan.se

Sinnesro i sommar

Sinnesromässan är en enkel mässa där gemenskapen står i centrum. Mässan börjar 19.00 och firas varje onsdag, året runt i S:t Nicolai kapell i Kyrkans hus i Sjömansgården på Fiskehamnsgatan 3 i Malmö. Före mässan är det fika med start kl 18.00. Här är sommarens tider och teman: 29 juni: Längtan, 6 juli: Sadla om, 13 juli:Tillit, 20 juli: Egenvärde, 27 juli: Människa, 3 augusti: Flyktvägar, 10 augusti: Insikt, 17 augusti: Tacksamhet, 24 augusti: På väg och 31 augusti: Förnekelse.

Gud ge mig sinnesro… …att acceptera det jag inte kan förändra …mod att förändra det jag kan …och förstånd att inse skillnaden.

Prästen Sara Nässelqvist i S:t Petri kyrka använder regnbågsstolorna vid dop, vigslar och i gudstjänster.

kärlek!

Gif t dig i regnbågens färger Många frågar efter dem till dop och de används allt mer till vigslar. S:t Petri kyrkas vackra regnbågsstolor symboliserar kärlek på flera sätt.

tolorna som köptes in till Malmö Pride 2015, är tillverkade av konstnären Kerstin Jakobsson. De invigdes under förra årets Pridefestival när S:t Petri kyrka bjöd in till drop in-vigsel. Sju par vigdes och den 5 augusti i år är det dags för drop in-vigsel igen, något prästen Sara Nässelqvist ser fram emot. – Det är bara att komma in, glöm inte hindersprövningen bara, säger Sara som också berättar att många familjer ber prästerna i S:t Petri att bära regnbågsstolorna vid dop för att

de tycker att symboliken är så viktig. – Regnbågen i Prideflaggan är också ett tecken på löftet mellan Gud och människa. Regnbågen kan symbolisera kärlek på flera plan.

fakta Stolan är ett ca 1 dm brett band som är en del av prästens klädsel vid gudstjänster. Stolan läggs runt prästens nacke och dess färg följer kyrkoårets färger. Stolan kan också ha en personligare utformning.

givetvis medverkar Svenska kyrkan Malmö i Regnbågsfestivalen/Malmö Pride den 5-11 augusti. Bland annat blir det drop in-vigslar i S:t Petri kyrka som du kan läsa i texten ovan. Kyrkan deltar också i Prideparaden lördagen den 6 augusti. Söndagen den 7 augusti firas gudstjänst i S:t Petri kyrka klockan 11. För detaljerad information se svenskakyrkanmalmo.se. 55

Bär m text Göran Engström foto Kristina Strand Larsson

Vi har alla behov av hjälp. Vi vänder oss till Gud, vi söker en närvaro i naturen, anar ett tilltal i konsten och hör en ton i musiken. Inte minst i mötet med en annan människa. Varje dag är vi beroende av andra människor för vår överlevnad. Inte endast som små barn eller när vi blir äldre eller sjuka. I första hand hoppas vi kanske på familj och vänner, men när inte de orkar eller räcker till längre räknar vi med att det offentliga, den gemensamma välfärden, finns där och fångar upp oss. Många av oss känner dessutom ett behov av – och kanske en tillfredställelse i – att bära andra. Att sträcka ut en hjälpande hand till människor i vår närhet. Handlingar som grundar sig i kärlek och omtanke om dem vi älskar. Men inte bara det. Den senaste tiden har vi, inte minst i Malmö, sett en utbredd vilja att hjälpa även dem som vi inte vet så mycket om. Människor som flyr från krig, förtryck och fattigdom. För oss är de fullständiga främlingar. Men vi vet att de har det svårt, att de behöver vår hjälp, och därför finns vi där. Medmänniskor. Oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg så behöver vi hjälp ibland. Vi vill och behöver bli burna.

6 6

bär mig trovärdigt

mig! Gud Staten Välfärden Religionen Konsten Musiken Litteraturen Naturen Tron Tingen Mystiken Vetenskapen Familjen Föräldrarna Barnen

7 7

Trygghet bär liten som stor Vad håller oss uppe och bär genom livet? För somliga är det den trygga, vardagliga lunken. Andra minns de oväntade, speciella händelserna som bara inträffar några få gånger. Kanske behöver vi också tron på något som är större än vi, något som står kvar när allting vacklar? text/foto Kristina Strand Larsson

Vendela Älverbrandt, Fannie Wärnerson och Robin Uddin njuter av glass och spännande samtal.

bär mig trovärdigt

rovärdigt träffade sexåringarna Malou och Vendela Älverbrandt, deras mamma Ebba, som är diakon i Fosie kyrka och studenterna Fannie Wärnerson och Robin Uddin över en glass för ett samtal om vad som bär i livet. Ser strategierna för att hitta trygghet i tillvaron olika ut beroende på om du är

barn, ung eller vuxen? Caféet där vi ses är inrett med blänkande stålytor och stora fönster ut mot havet i Västra hamnen. En kaffemaskin står på italienskt vis på hedersplats bakom disken. Mot stål och krom och det grå havet kontrasterar glassorterna som prunkar i starka färger. Vendela och Malou står en stund och väljer innan det blir jordgubbsoch chokladsmak. Fannie och Robin satsar på nutellaglass.

Sagostunden med mamma och pappa är det bästa på hela dagen tycker Vendela och Malou Älverbrandt.

trovärdigt bär mig

Tvillingarna Älverbrandt kommer precis från dagis och börjar snart berätta om hur deras dag har varit. Dagis är ”kul” och nu är de äldst – till hösten ska de börja förskoleklass. – Vad vi gör om dagarna? Vi leker, leker och leker. Jag tycker bäst om att leka i kojan eller mamma, pappa, barn. Vendela är mamma och jag är katten. Vi brukar ha en bebis och en storasyster också, säger Malou. – Oj, nu råkade jag äta av glasspappret, avbryter sig plötsligt Malou och skrattar.

endela som äter sin glass långsamt, berättar att de har vilostund varje dag på dagis också. Då bryts leken och systrarna brukar sova en liten stund. Vilan är en självklar trygghet där barnen släpper allt och litar på att personalen finns där och att allt ser likadant ut när de vaknar. På frågan vad som är roligast hemma svarar Malou och Vendela att det är när mamma eller pappa läser godnattsaga. Dagens bästa stund som ger närhet och då ingenting får störa. – Min favoritbok är Katitzi, säger Vendela. – Jag gillar Barbapapa bäst. Man blir så lugn när någon läser saga, säger Malou. 10

annie lever ett hektiskt liv som student och arbetar dessutom som danslärare för barn. För att orka plugga hårt hittar hon sätt att lätta på kraven. – Jag är beroende av TV-serier. Ibland släpper jag allt och bara sätter mig och tittar ett par timmar. Då slipper jag tänka och bara låter mig slukas upp av en annan värld, berättar hon. Fannies danslärarjobb både bär henne och kan vara en börda. Ibland krockar studier och jobb, men när hon väl är i dansstudion smälter alla bekymmer bort. – Sist jag var där rusade en liten två-årig kille ur småbarnsgruppen fram och kramade mig. Det var som balsam för själen. När jag var liten och gick på dansskola avgudade jag mina lärare. Nu får jag tillbaka samma ego-boost, säger Fannie.

obin är liksom Fannie med i ungdomsgruppen i S:t Petri kyrka. Dessutom är han konfirmandledare. – Jag försöker att inte stressa så mycket utan istället ha kontroll. Skolan är viktig, men jag vill inte låta den ta över. Kyrkan är min "escape from reality" berättar han. Robin tycker att kyrkan är den enda platsen där han bara kan vara, där ställs inga

krav och han kan vara sig själv. Annars använder han musik i vardagen för att slappna av. Robin gillar de flesta genrer. Och i Robins liv är det Gud om bär eller kör. – Om vi tänker oss livet som en bil och jag kör själv, så måste jag ha koll på både vägen och vart jag kör. Om jag däremot låter Gud köra bilen kan jag titta ut genom fönstret och uppleva andra saker i livet, säger Robin och skrattar.

vardagen hjälper strategier som en paus med TV-serier eller en bra låt i lurarna mot stress och oro. När livet är svårare och allting skälver, då behövs något större. Ebba Älverbrandt har haft ett par starka upplevelser som hon aldrig glömmer och som fortsätter att bära henne. Ett par av dem kom som drömmar när hon och hennes man väntade på att få adoptera. – Jag hade två drömmar som kom tätt. I den ena såg jag två flickor. De sprang och jag sade till min man att vi kommer att få två barn, verkar det som. Kort därefter ringde de från adoptionscentrum och sade att vi har en överraskning till er, ni ska få adoptera tvillingar. I den andra drömmen hörde jag att vi skulle resa till våra flickor nästa år och så blev det. Kanske ville Gud

att vi skulle ta de här drömmarna på allvar. Ebbas kristna tro kom till henne plötsligt. Hur det skedde är också en händelse som finns med henne för alltid. Ebba har skrivit om upplevelsen i bloggen ”Gud 07.07” på Lunds domkyrkas webbplats. Arbetslös, avstängd från A-kassan, nyseparerad och med en cancersjuk mamma låg Ebba i sitt gamla flickrum i Skillinge och såg upp på sina Tom Cruise-affischer. Det var sent i december och Ebbas lillasyster har precis försökt trösta henne. Då helt plötsligt ser hon ett vitt ljus från fönsterkupan bredvid sängen. Ebba vet direkt att det är Jesus. Hur hon kan veta det har hon aldrig kunnat förklara. Den dagen förändrades allt och Ebba visste att hennes liv skulle byggas upp igen.

-D

en här händelsen kan jag aldrig bortförklara. Jag kan vila i en tydlig bild och i tillförsikten att jag kan fortsätta att vandra den här vägen även om svåra saker händer. Vi ska inte förminska Guds vägledning. Glassen är uppäten och det är dags för fotografering. Flickorna springer som i drömmen. Livet bär.

”OM VI TÄNKER OSS LIVET SOM EN BIL OCH JAG KÖR SJÄLV, SÅ MÅSTE JAG HA KOLL PÅ BÅDE VÄGEN OCH VART JAG KÖR. OM JAG DÄREMOT LÅTER GUD KÖRA BILEN KAN JAG TITTA UT GENOM FÖNSTRET OCH UPPLEVA ANDRA SAKER.”

trovärdigt bärm ig

Det bär mig:

Sol, vind o Sajad är en av de afghanska killar som firar gudstjänst och har bibelstudier i Västra Skrävlinge kyrka varje vecka. Det svenska språket har Sajad lärt sig genom att se hundratals svenska komedier på film – och att lyssna till Ted Gärdestads låtar.

text/foto Kristina Strand Larsson

och vatten…

Sajad Hojati och hans landsmän vandrar vägen in i det svenska samhället och den kristna tron tillsammans.

13 13

trovärdigt bär mig

enna kyliga vårkväll har Sajad kommit till Västra Skrävlinge för att fira Taizémässa. I en Taizémässa ingår nattvard, musik, tystnad och läsning av korta texter. Texterna i dag handlar om när den uppståndne Jesus slår följe med lärjungarna då de vandrar på vägen till Emmaus. Lärjungarna känner först inte igen Jesus. Texten i mässan läses på engelska, svenska, franska, spanska, tyska och dari (som är ett av de vanligaste språken Sajad Hojati. i Afghanistan). Solens sneda strålar får kyrkans interiör att lysa i guld och de snuddar vid killarna som själva vandrat långt för att komma just hit. Ännu är de inte framme – de flesta Mahmoud. har inte uppehållstillstånd. Men de som är här vill vandra med Jesus längs vägen.

fter mässan blir det bibelstudier. Inne i församlingshemmet är det varmt. Utanför hörs traktorljud, någon har börjat med vårbruket. Som på många ställen i Skåne är jordbruksmarken granne med motorvägen. Skilda tidsepoker möts. I församlingshemmet möts olika världar. Några konfirmandledare är också här, de tar macka och kaffe och sätter sig vid ett bord. I blommiga soffor, runt ett annat bord, sätter sig killarna och plockar fram sina biblar. I dag ska gruppen diskutera texterna från skärtorsdag, långfredag och påskdag. Svek, död och hopp står på agendan. 14

– Varför ställde ingen av Jesu vänner upp för honom när han blev fängslad? frågar någon. – Det är kanske som när någon du känner blir tagen av polis eller militär. Du vill hjälpa, men kan inte. Du känner dig maktlös, säger Stellan Ponnert, präst i Västra Skrävlinge kyrka som tillsammans med prästen Per Kristiansson leder bibelstudiegruppen.

n stund in i bibelsamtalet blir det tillfälle för Sajad och hans kompis Mahmoud att berätta om sig själva och hur de kom till Sverige. – Jag kom till Sverige och Malmö i december 2013. Malmö är min stad, jag älskar Malmö. Min flykt sträckte sig över flera månader genom Iran och Grekland – där är du som papperslös längst ner på värdeskalan. En del försöker lura dig och vägrar betala ut din lön.

Till slut hittade ni till Västra Skrävlinge kyrka. Hur gick det till? – En kristen tjejkompis till mig här i Sverige såg att jag inte mådde bra, berättar Mahmoud. Tjejkompisen tog med honom till kyrkan. – Där lärde jag känna Jesus och blir lite starkare för varje dag. Det är en speciell känsla att komma till kyrkan. Jag får hopp. Församlingen här i Västra Skrävlinge är som en familj. Det känns helt underbart att vara med, säger Mahmoud.

ajad hittade till kyrkan genom den svenska familj som han bodde hos när han kom till Sverige. Han kunde inte sova och familjen trodde att han skulle må bättre om han fick komma till kyrkans gemenskap. – Familjens dotter följde med mig hit och sedan har jag börjat engagera mig. Förutom bibelstudiegruppen är jag konfirmandledare. ”SVEK, DÖD OCH HOPP Att umgås med mänSTÅR PÅ AGENDAN.” niskorna här gör att jag inte saknar mina syskon, säger han. Det hjälper inte att protestera, du har inga rättigheter, säger Sajad. oppet att komma in i det svenska samhället bär Hur kändes det när ni bestämde Sajad. Han har förstått er för att fly från Afghanistan och att för att lyckas med det måste på vinst och förlust förändra hela han lära sig svenska riktigt bra. livet? Språket har han studerat på egen hand genom att varje dag se flera – Det var svårt, tråkigt och samtsvenska filmer och att lyssna noga idigt lite spännande, säger Mahpå texten till Ted Gärdestads låtar. moud försiktigt. Sajads svenska är inspirerad av poesi och humor. Eftersom han började jobba när han var 13 år ajad berättar att när han gick han endast ett fåtal år skolan var 13 år började han arbeta i Afghanistan och skolgången var med armeringsjärn till byggsporadisk. I dag läser han svenska nader som uppfördes av tyska förebättre än dari. tag. Båda Sajads föräldrar är döda. – Det är roligt att lära sig en ny – Tyskarna behandlade mig väl. kultur och ett nytt språk. Kyrkan Det var då min längtan efter ett är en möjlig väg in i det svenska annat liv föddes och jag började samhället. Du måste kämpa. Att ta spara pengar. De var så snälla mot eget ansvar bär mig genom livet, varandra och mot mig. Jag kände att jag ville vara som dem, säger han. säger Sajad.

Ovan till vänster: Som en stilla oas i motorvägsbruset, i en glänta sparad från en svunnen tid, ligger 1800-talskyrkan i Västra Skrävlinge mitt bland Rosengårds höghus. När kyrkan byggdes omgavs den av jordbruksbygd. Nu ligger kyrkan mitt i världen. Eller så är det världen som har kommit till Västra Skrävlinge. Till höger: Efter mässan är det bibelstudier i församlingshemmet. Sajad och prästen Stellan Ponnert läser och funderar tillsammans med resten av gruppen. Nedan till höger: Prästen Per Kristiansson leder mässan. En del i gudstjänsten är att alla önskar varandra Guds frid.

trovärdigt samhälle & existens I slutet av april arrangerade Svenska kyrkan Malmö tillsammans med Malmö högskola konferensen Samhälle & Existens. Två fullspäckade dagar med högaktuella och spännande föreläsningar, seminarier och debatter på temat Religion som utmaning och resurs, hot och möjlighet. Över 700 personer kom till konferensen. Kvinnor och män, unga och gamla, politiker, journalister och präster, kristna, judar och muslimer. Mellan de olika programpunkterna passade Trovärdigt på att ta pulsen på några av besökarna. En sak som alla tycktes ha gemensamt var de höga förväntningar, en annan att de var där – inte i första hand för att få svar – utan för att söka nya frågeställningar att jobba vidare med efter konferensen.

SAMHÄLLE & EXISTENS text Göran Engström foto Kristina Strand Larsson

namn Karl-Johan Eklund bakgrund Pedagog och musiker i S:t Matteus kyrka, Malmö

Varför besöker du Samhälle & Existens? – Det är mycket som lockar. Dialogen om religionens roll är jätteviktig. Det är viktigt att hitta bryggor mellan de olika trossamfunden och samhället. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – För mig personligen är religionen en otroligt stark drivkraft. Jag identifierar mig först och främst som kristen. Sedan är jag mycket annat också, men allt filtreras genom religionen. I sina bästa stunder bygger religionen broar mellan människor. 16

namn Noor Dhyaa bakgrund Civilingenjör. Arbetar på Europeiska Föreningen för människors utveckling. Kommer från Bagdad men har bott i Malmö i sex år.

Varför besöker du Samhälle & Existens? – För att jag är intresserad av det som händer inom religion och kultur i Malmö, inte minst frågor som berör invandrare och flyktingar. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – Religionen är ett sätt för människor att lära sig leva tillsammans. Den hjälper oss att komma närmare och lära känna varandra, och den bryter ner fördomar och skapar fred.

namn Alexander Olsson bakgrund Förtroendevald (POSK) och ledamot i kyrkorådet, Höörs församling

Varför besöker du Samhälle & Existens? – För att få ny inspiration, nya tankar och för att möta nya människor. Efter konferensen vill jag jobba vidare med de här frågorna i församlingen. Jag kom inte hit för att få några svar. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – Sekulariseringen i samhället är så utbredd att många människor mår dåligt. Här kan kyrkan och religionen vara en hjälp.

namn Irma Schultz Keller bakgrund Musiker och skådespelare. Arbetar som kultursamordnare och församlingsassistent i Katarina församling, Stockholm

namn Andreas Hasslert bakgrund Representant för Open Skåne, medlem i Bosniska församlingen och praktiserande muslim

Varför besöker du Samhälle & Existens? – I första hand för att jag medverkar som musiker vid några olika tillfällen under konferensen, bland annat på kulturaftonen och vid avslutningsgudstjänsten. Att just jag blev inbjuden kan säkert ha med min senaste skiva Sånger från Gläntan att göra, den har ett existentiellt tema.

Varför besöker du Samhälle & Existens? – Jag är här för att jag tycker att det är intressanta frågor som ska diskuteras, och för att jag ska medverka i ett av seminarierna – Religion som integrationsverktyg.

Vilka seminarier ska du gå på? Eftersom jag även ska uppträda har jag bara haft möjlighet att gå på ett seminarium, och då valde jag Religionen som konstart. Det var fantastiskt inspirerande och väckte en del nya frågor hos mig, vilket alltid är bra. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – Jag skulle vilja vända på det. För mig är religionen inte en resurs när den förminskar människan och människans livsglädje. Religion för mig är något personligt, något mellan mig och Gud, och när en människa känner sig förtryckt eller förminskad då är det inte längre en sund religiös yttring.

Vilka seminarier ska du gå på? – Eftersom jag själv ska medverka i ett av seminarierna, blir det tyvärr inte möjligt för mig att gå på något av de andra. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – Religionens viktigaste uppgift är att ge oss människor andlig vägledning i svåra situationer. Men den har också en viktig samhällsfunktion. Den kompletterar staten i sammanhang där statsapparaten inte lever upp till medborgarnas behov. Det är en roll som kyrkan har haft i 100-tals år, nu ser vi hur andra religioner också gör ansatser att hjälpa till. Det är en styrka när samhället runt oss krackelerar.

namn Anna Lindfors bakgrund Ordförande i församlingsrådet i Gamla Uppsala församling

Varför besöker du Samhälle & Existens? – Jag känner att vi lever alldeles för mycket i stunden. Vi fokuserar på att lösa de problem som vi ser här och nu. Jag har saknat en samhällsdebatt som den här, som ställer frågor om framtiden och vart vi är på väg någonstans. Vilka seminarier ska du gå på? – Tror vi på välfärdsstaten? samt Barns rätt till andlig och existentiell utveckling. På vilket sätt kan religionen vara en resurs? – Alla människor har behov. När de mest grundläggande behoven är uppfyllda, när vi har mat för dagen och någonstans att bo, tror jag att de flesta av oss också känner behov av att känna gemenskap med andra. Där tror jag att religionen har något att erbjuda som samhället och staten inte har. Den kyrka som jag företräder står för kontinuitet och bastrygghet.

17 17

DEN KRACKELERADE VÄLFÄRDSSTATEN Under årets kallaste månader kunde de hemlösa ta sin tillflykt till S:t Johannes kyrka vid Triangeln. Händelsen ställer frågan om välfärdsstatens trovärdighet på sin spets och öppnar samtidigt för en diskussion om samhällets prioriteringar och vilken roll civilsamhället – exempelvis kyrkan – ska spela när det offentliga inte längre tycks räcka till. text Göran Engström foto Kristina Strand Larsson

ur kommer det sig att kommunen och kyrkan har så olika inställning i frågan om EU-migranterna? Författaren och Sydsvenskanjournalisten Per Svensson riktar frågan till Andreas Schönström, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö. – I grund och botten handlar det

om att vårt ansvar som kommun bara sträcker sig till en viss gräns, medan kyrkan kan vara mer gränslös, menar Andreas Schönström. – Den generella välfärden gäller fram till nationens gränser, och omfattar alltså inte de som vanligtvis inte bor här. Det var den gräns vi fick sätta vid det här tillfället, och jag ska ärligt säga att jag tycker det är jättebra att vi har organisationer som kyrkan som kan fungera som kommunens förlängda

arm och göra det som vi inte kan. Ett av de främsta fundamenten i välfärdsstaten är enligt Andreas Schönström att den ska vara lika tillgänglig för alla. På det sättet skiljer välfärden sig från den allmänna välgörenheten, som många gånger riktar sig till specifika grupper. Hur ser då förutsättningarna för välfärdsstaten ut? Är den bara ett opersonligt försäkringssystem, eller finns det ett moraliskt fundament också?

samhälle & existens trovärdigt

vad?

Seminarium med temat Tror vi på välfärdsstaten?

vem medverkade?

Per Svensson, moderator: Författare och journalist på Sydsvenskan. Björn Wiman: Kulturchef på Dagens Nyheter Ulf Bjereld: Professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet Andreas Schönström: Kommunalråd i Malmö

antal åhörare? Drygt 80 personer.

vad minns vi mest?

Statsvetaren Ulf Bjerelds tänkvärda distinktion mellan solidaritet och välgörenhet, samt kulturchefen Björn Wimans beskrivning av Pippi Långstrump som välfärdens mest fantastiska skapelse.

lf bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att välfärdsstaten inte är det ena eller det andra – utan både och. – Man kan använda välfärdsstaten som ett opersonligt försäkringssystem, där vi köper oss frihet genom höga skatter och lämnar över ansvaret för gamla, sjuka och barn till andra. Men jag tror att de

flesta av oss inte skulle vilja leva i ett sådant system om vi inte också kände att det var moraliskt gott, att det fanns ett etiskt patos i allt detta.

er svensson pekar därefter på något som, inte minst i det här sammanhanget, skulle kunna uppfattas som motsägelsefullt; nämligen att det inom just socialdemokratin funnits en strävan att komma bort från det som kallas välgörenhet. Och att en grundläggande tanke med välfärdsstaten är att sudda ut gränsen mellan dem som får och dem som ger. Ulf Bjereld, som utöver statsvetare även är ordförande i organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, menar att vi måste skilja på välgörenhet och solidaritet. – Välgörenhet ger man till någon för att man vill vara snäll. Solidaritet däremot bygger på en ömsesidig relation. Man ger för att man vill skapa och vara del av en gemenskap, och för mig är socialdemokratin och välfärdsstaten inte ett uttryck för välgörenhet, utan för solidaritet, säger Ulf Bjereld. Björn wiman är kulturchef på Dagens Nyheter. Precis som Per Svensson har han ett förflutet på Expressens kulturredaktion, där

de under några år arbetade tätt ihop. Under seminariet stod de före detta kollegorna sida vid sida, och Per Svensson passade på att fråga Björn Wiman om synen på staten, som ska stå för ett visst mått av trygghet men där det också finns ett mått av övervakning och kontroll som riskerar att slå över i maktmissbruk.

ör att förklara vad han menar tar han hjälp av Astrid Lindgren. I Emil i Lönneberga finns en episod, då Emil befriar fattighjonen från Kommandoran. Emils mamma har skänkt mängder av mat till fattighuset, men istället för att dela ut det till de boende så sätter Kommandoran i sig allt själv. När Emil får veta detta befriar han fattighjonen och ordnar ett kalas för dem hemma i Katthult. – Ja, det är ju en väldigt vacker berättelse om den fria individens potential och ansvar att göra skillnad i samhället. Det är en metafor som är väsentlig i det här sammanhanget, där Emils snälla mamma, som lagat all den goda julmaten, representerar det goda civilsamhället. Och Kommandoran får ju till slut sitt straff när hon trillar ner i varggropen. – Men jag vill återknyta till resonemanget om EU-migranterna och 19

den målkonflikt som uppstår i en globaliserad värld, mellan den legitima migrationen inom EU å ena sidan och den stora flyktingströmmen som inte minst Malmö fått uppleva å den andra. Jag skulle vilja påstå att allt i slutändan kokar ner till en enda fråga: Vad är viktigast, att upprätthålla det generella välfärdssamhället som vi känner det, och som ur ett internationellt perspektiv fortfarande ligger på en väldigt hög nivå, eller att rädda liv?

jörn wiman refererar till Harvardprofessorn George Borjas, en av världens ledande experter på migration, som nyligen intervjuades i Dagens Nyheter. Enligt Björn Wiman är Borgas tydlig med att det kommer att kosta för den rika delen av världen om vi bestämmer sig för att ta emot invandrare och flyktingar. – Det Borjas säger var precis det samma som Fredrik Reinfeldt uttryckte i sitt brandtal 2014 om att ”öppna våra hjärtan”. Vi står inför ett etiskt och moraliskt ställningstagande, där vi måste bestämma vad som är viktigast – att upprätthålla den generella välfärden som vi hittills känt den eller att rädda människors liv.

är det egentligen? Jag brukar använda en metafor för att sätta det i perspektiv. Om vi tänker oss att Sverige är en välmående by med 500 individer, så kom det under ett år nio (9) personer och frågade om de fick bo här. Då utbryter den stora kalabaliken: vi har inte råd, vi klarar inte välfärden, det finns ingenstans att bo… Det är klart att Sverige i ett längre perspektiv klarar av att hantera det.

ndreas schönström återvänder till diskussionen om de avvisade EUmigranterna och civilsamhällets roll i välfärdsstaten, när han frågar om det verkligen är ett problem att kyrkan öppnar sina portar. – Jag tycker inte det, svarar kommunalrådet själv. Och han får åtminstone delvis medhåll av Björn Wiman. – Jag tror också att det är bra att kyrkan öppnar sina portar. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att ett socialdemokratiskt kommunalråd skulle ha sagt samma sak för 20 år sedan. Jag tror att bilden av det nationella välfärdsprojektet är

inte bara relationen mellan stat och kyrka, utan också områden som skolpolitik och sjukvård. Finns det då något område där kyrkan – och de andra religiösa samfunden – inte bör blanda sig i välfärden, undrar Per Svensson. Ulf Bjereld har svårt att se något sådant område. Och Björn Wiman tillåter sig att bli lite visionär när han – i ljuset av de snabba förändringar som globaliseringen tvingar fram – vill utvidga välfärdsbegreppet till att även handla om existentiell välfärd. – Där tror jag att kyrkan kan ha en väl så viktig roll att spela.

lutligen, frågar sig Per Svensson, om vi ser välfärden som en lök där man kan ta bort olika lager, vad är då det absolut viktigaste i välfärdsstaten? Ulf Bjereld: – Att värna om jämlikheten. Forskningen visar att om man har jämlikhet så får man många andra goda saker också. Andreas Schönström: – Jag gör det enkelt för mig ”JAG TÄNKER PÅ EN och instämmer med föregåANNAN KARAKTÄR HOS ende talare. ASTRID LINDGREN, NÄMLIGEN Björn Wiman: – Jag tänker på en anPIPPI LÅNGSTRUMP, SOM JAG nan karaktär hos Astrid en sortens resoneTYCKER MAN KAN BESKRIVA Lindgren, nämligen Pippi mang gör socialdeSOM VÄLFÄRDENS MEST Långstrump, som jag tycker mokraten Ulf Bjereld man kan beskriva som bekymrad. FANTASTISKA SKAPELSE.” välfärdens mest fantastiska – I så fall kan man ju ställa allskapelse. En stark individ ting mot att rädda liv. Till exempel står vi här och pratar istället att det haft något slags monopol på (även rent fysiskt) som tack vare sunda finanser och ett tryggt socigodhet, och att andra som kommit för att vara ute och rädda liv. Den alförsäkringssystem (kappsäcken metaforen gör mig orolig, eftersom in från sidan och gjort anspråk på med guldpengar) slipper oroa sig rädda liv vinner varje gång. detta, som till exempel kyrkan, för sina dysfunktionella släktingar Ett annat problem när man stälhar uppfattats som inkräktare. I (pappa Eframim) och som är i ler flyktingpolitiken mot välfärden förlängningen har man tänkt att besittning av en egnahemsvilla och om vi släpper den generella vaktär enligt Ulf Bjereld att man, om ett tryggt transportmedel (Lilla än ofrivilligt, bidrar till att förstora hållningen om alla människors gubben) och i kraft av detta oberoett problem som egentligen inte välfärd, så kommer välfärden att ende kan göra motstånd mot den existerar. Han ger ett exempel. krackelera. Det är den krackelesociala ingenjörskonstens nitiska ringen, eller fragmenteringen som – Förra året sökte 170 000 perrepresentant (Prussiluskan). vi ser på många håll nu. Det gäller soner asyl i Sverige. Hur många

samhälle & existens trovärdigt t gemensamt? Kan konsten Vad är sanningen om människan? Vad har konsten och religionen och religionen bidra med något som naturvetenskapen inte kan? Detta var några av de frågor som diskuterades vid seminariet Religion som konstart under konferensen Samhälle & Existens. Förre ärkebiskopen KG Hammar ledde samtalet. Och så här beskrev de övriga medverkande i panelen sin relation till religionen och konsten.

HUR SER DU PÅ RELATIONEN MELLAN RELIGION OCH KONST? text Göran Engström

"Religion och konst är att tänja gränsen mot det omöjliga."

maria küchen, författare, poet och ﬂygentusiast:

tämmer det att religion är en konstart? När jag började fundera över detta var jag mitt uppe i arbetet med en litterär sakprosebok om att flyga. Jag har med åren utvecklat en stor fascination för just flyg och träffat väldigt många människor som på olika sätt sysslar med detta. Allt från trafikflyg och stridsflyg till ballongflyg. Och det var lustigt nog när jag intervjuade en före detta stridspilot, en överste som numera är chef för luftstridsskolan i Sverige, som jag hittade nyckeln till det här samtalet. Vi började prata om konst. En av de saker som stridsflygare ägnar sig åt i fredstid är nämligen konstflyg, eller luftkoreografi, och för mig är det ett konstnärligt uttryck. Översten sa något som jag lade på minnet. Han

sa att konst är att tänja gränsen mot det omöjliga, och för mig var det väldigt exakt uttryckt. Det är en av de saker som konsten och religionen, men få andra discipliner, faktiskt kan göra. Att tänja gränsen mot det omöjliga, mot det vi inte kan förstå, mot det vi inte klarar av och det vi inte kan formulera. Eller för att fullfölja analogin med konstflyget: mot den plats där människan eller maskinen riskerar att haverera. Mot den gränsen söker sig både det konstnärliga och det religiösa uttrycket.

"Från början var nästan all kultur religion."

kristofer lundström, kulturjournalist och populär tv-profil: Om religionen är en konstart? Min första reaktion när jag fick frågan var ett bestämt: nej, det är det inte!

Men så tänkte jag att från början så gjordes nästan all kultur i religionens namn. Nästan all kultur var religion.

ag var nyligen i Nordkorea för att göra ett tv-program om kulturen där. Det blev en sådan genomgripande upplevelse. Kulturmässigt är landet märkligt, ett slags new age variant av kommunismen, där man blandat maoism och stalinism med Disney och allt möjligt annat. Men det finns också en stark ton av religiositet, såsom man kan tänka sig i ett land som helt och hållet blivit upptaget av en enda religion. I det här fallet handlar allting om släkten Kim, de är något slags högre varelser som man tillber. Allt man gör, alla danser och alla uppvisningar är till deras ära. Det finns verkligen en religiös underton – för att inte säga överton – i det hela. Det är ett slags performance-samhälle, och i motsats till det som Maria Küchen beskriver, så finns det absolut ingenting som ska tänja några gränser. I Nordkorea är kulturens roll att bygga upp och bekräfta. 21

"I konsten fann jag sanningen om mig själv." erik shüldt, kultur- och vetenskapsjournalist med en hemlig mission:

ag har en hemlig mission, nämligen att göra konsten till religion. De som lyssnat på mina radioprogram har kanske listat ut detta. Jag vill lyfta upp konsten till en typ av religiöst uttryck. Det är så jag har mött konsten, från tidiga läsupplevelser i 7-8 årsåldern, då böckerna blev som portaler till en annan värld, och där jag med det lilla barnets fantasi kunde träda in i dessa världar. När jag läste om Tove Janssons mumintroll, så trädde jag in i det blå huset – inte som ett mumintroll, utan som mig själv, delaktig i den världen. Och den här känslan av att konsten, musiken och litteraturen är som fördolda portaler till en annan värld som är så oändligt mycket större än den här, den känslan har aldrig lämnat mig. Det som fascinerat mig i konsten är att den har fungerat så exakt i mitt liv. I konsten har jag funnit sanningen om mig själv, om vem jag är, och det skedde i något som skulle kunna liknas vid ett frälsningsögonblick. När jag första gången fick höra musik av Arvo Pärt, ett väldigt enkelt pianostycke som heter Für Alina, då insåg jag att den här musiken i varje ton, fullt ut, berättade hur jag ser ut inombords. Från den stunden har jag ett konkret svar på vem jag är, jag behöver bara spela upp det stycket.

Och istället för att hälsa med mitt namn – Erik, som ju egentligen inte säger något om mig – så kan jag spela upp den här musiken. Det här är jag! Även om konsten som religion har gett mig otroligt mycket, så har jag inte stannat här utan tagit ytterligare ett steg, in i den gamla definitionen av religion. Man måste nog kalla det steget för ett kristet steg. I religionen som den framträder i kristen tradition har jag funnit något som jag inte funnit i konsten och det är att jag faktiskt vill bli räddad från döden. I konsten har jag känt av evigheten. Jag har mött den stora skönheten, som i sig skulle kunna vara ett gudsbevis. Men jag behöver något som är utöver detta, jag vill bli räddad. För mig är psaltarpsalmen ”Herren är min herde” den stora sanningen som ligger inbäddad i poesi. Jag ser det som ett absolut budskap; jag kommer att bli omhändertagen. Och den tydligheten har jag inte funnit i konsten.

"I religionen och konsten får vi vara motsägelsefulla." ozan sunar, vd moriska paviljongen och före detta tv–chef med ett ben i mystiken:

ommer jag någonsin att kunna förstå mina religiösa upplevelser utan konsten, poesin och musiken? Jag kommer från Turkiet och är skolad inom sufismen, den mystiska ådran

inom islam. Inom sufismen är det väldigt uttalat att Gud hittar man inte i Koranen, inte i reglerna och lagarna och inte i moskén. För att hitta Gud måste man gå direkt till ursprungskällan, och i det sökandet har i mitt fall dansen och musiken varit det mest centrala. Jag minns att jag under min uppväxt i Sverige frågade min far om vi inte kunde gå till moskén, och att han då undrade vad vi skulle göra där. När jag svarade att jag ville gå dit för att be, så sa han: ”Varför kan du inte be här? Du kan gå in på toaletten och be. Om du vill nå Gud så finns han även där.”

ag är en stor anhängare av upplysningsfilosofin och den anglosaxiska logikens förmåga att skapa vetenskap i naturvetenskaplig bemärkelse. Detta är en av de största sakerna i mänsklighetens historia. Samtidigt har jag väldigt svårt för den anglosaxiska logikens krav på motsägelsefrihet. Att inte samtidigt både kunna tillskriva och frånsäga något en egenskap – för mig går det inte ihop. Lösningen för min del blev att strunta i kravet på motsägelsefrihet, och i både konsten och religionen finns det ett fält där vi kan, och måste få vara motsägelsefulla. I den bemärkelsen är religionen en logik som är konstens logik, och i detta ickelogiska fält kan jag i bästa fall stöta på något som är gudomligt.

krönika trovärdigt

SPRING FÖR LIVET I SOMMAR Krönikör Jonas Persson, församlingsherde i Limhamns kyrka längtar efter sommaren. Då ska han sitta på en bänk och se på människorna som går förbi. text Jonas Persson foto Kristina Strand Larsson

et finns något stort i de där lite gulliga orden som avslutar Idas sommarvisa. De springande benen, rörelsen är det intressanta. För oss som yrkesarbetar är sommaren den tid då vi tar det lugnt, då vi går ner i tempo, då benen slipper vara fulla av spring – ett spring som vi har nog med i arbetet. Men det beror ju på vart vi ”springer” och varför. I en av Jesus mest kända liknelser kommer en ung man hem efter att ha slösat bort alla sina pengar. Ganska stukad och ångerfull ber han om att få bli en del av familjen igen (du kanske känner igen berättelsen om den förlorade sonen som står att läsa i Lukas femtonde kapitel). När hans pappa ser honom komma på vägen långt bort så ”sprang han emot honom”. Den äldre mannen, gårdsägaren, kanske lite korpulent – vem vet – springer av glädje för att ta emot det barn han trodde han hade förlorat. Han sprang för relationens skull, för gemenskapens skull, han sprang av kärlek.

å kan också bena fyllas av spring. Jag tror att sommartiden, med sin ledighet, kan vara en tid då vi fylls av något som gör att vi ”springer” av andra orsaker än det arbetet kräver av oss. Kanske skulle vi kunna säga att vi under sommaren och semestern springer för livet. Inte för att vi är rädda, utan för att rädda livet. Rädda oss själva. Kanske är det så att när vi slår oss ner i solen på en bänk och ser på människorna som passerar med in-

tresse och nyfikenhet, då springer vi för livet. Jag menar att springa i Astrid Lindgrens text betyder så mycket mer än att röra benen fort. Det är ett förhållningssätt, när ”bena är fulla av spring” betyder det att kroppen är full av liv. Så du kan sitta på din bänk i solen, se människorna passera, betrakta dem med intresse och nyfikenhet, fundera över vilka de är och vart de är på väg, försöka sätta dig in deras liv – hur du skulle ha det om det var du som gick där framför dig och samtidigt vara ”full av spring”. En sorts aktiv vila, aktiv då den inte bara är en vila i ditt eget instängda rum, utan en vila där andra människor och deras liv får rum. En vila som ytterst har sin grund i att du är människa, full av liv, full av spring. En människa tillsammans med andra människor. 23

trovärdigt jerusalem

"HISTORIEN OM JERU ÄR HISTORIE

å inleder den brittiske författaren och historikern Simon Sebag Montefiore sin mäktiga biografi över Jerusalem (Nordstedts förlag, 2011). Det är en beskrivning som är relevant på många olika sätt. Huvudstad åt två folk. Helig för tre religioner. Varje år vallfärdar miljontals människor från hela världen hit. Ingen annan stad i världen är så

text Göran Engström foto Ola Torkelsson

älskad, så omhuldad, så full av liv och samtidigt så präglad av motsättningar, konflikter, död och förintelse. Den israeliske författaren och debattören Amos Oz liknar Jerusalem vid en nymfoman, som kramar älskare efter älskare till döds, innan hon knuffar bort honom med en gäspning. Nyckeln till fred i Mellanöstern, menar många, är just Jerusalem. När staten

USALEM EN OM VÄRLDEN" Israel bildades 1948 var tanken att Jerusalem skulle vara en internationell stad. Idag är det istället en delad stad, med två folk – israeler och palestinier – som båda vill göra den till sin huvudstad. I de östra, arabiska delarna – som ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget 1967 – ligger Gamla staden. Juvelen i kronan. Gamla staden är indelad i fyra kvarter; det kristna, det armeniska, det muslimska och det judiska. Här bor drygt 35 000

människor på en yta mindre än en kvadratkilometer. Här – på världens mest religiösa plats – samsas ortodoxa kristna och katoliker med judar, muslimer – och en och annan ateist. Trovärdigt har besökt Jerusalems gamla stad, och träffat några av de människor som valt att leva sina liv här. Trots olikheterna har de ett gemensamt: De älskar sin stad och de skulle aldrig kunna tänka sig att bo någon annanstans.

trovärdigt jerusalem

JUDEN:

"JAG ÄLSKAR LIVET HÄR!" I de trånga gränderna utanför Amnon Shilonis lägenhet, i de judiska kvarteren i gamla Jerusalem, hänger installationer och tavlor som Amnon målat själv.

nkla färgglada motiv på oramade dukar. Uppspikade på de höga stenmurarna. På en plats som mer än något annat präglas av lagar och regler, och där varenda kvadratmeter övervakas dygnet om av rädsla för terrorbrott, är detta Amnons privata lilla uppror. Om det krävs tillstånd för att hänga upp dem? – Ingen aning. De får sitta där tills någon blir sur och plockar ner dem, svarar den 68-årige journalisten, artisten och radioproducenten med en axelryckning. Amnon Shilonis föddes i hamnstaden Haifa på den israeliska västkusten 1948, samma år som den israeliska staten föddes. Efter att ha gjort den obligatoriska tre år långa militärtjänsten i den israeliska armén flyttade han till Jerusalem för att studera juridik och teater på det hebreiska universitetet. Han var då 23 år gammal, och längtade efter att prova något nytt. Livet och pulsen i Jerusalems gamla stad, heligast bland de heliga och en smältdegel med sina många olika människor och kulturer, lockade.

yrtiofem år senare ångrar Amnon Shiloni inte en sekund att han flyttade hit. Det här är den bästa platsen i hela världen. Jordens centrum, det finns inget liknande någon annanstans, utbrister han. – Jag älskade Jerusalem från första stund. Jag minns att jag varenda fredag brukade sitta vid Jaffa Gate. Jag satt där i timmar och bara tittade på alla människor som passerade. Amnon Shiloni kallar sig sekulär. Han går sällan i synagogan, berättar han, men han firar sabbat. Och han har massor av 26 26

religiösa vänner i gamla stan, både judar, kristna och araber. En av hans bästa vänner heter Ibrahim, och är en palestinsk taxichaufför. Sedan tio år tillbaka träffas de varje fredag på ett café för att dricka te och prata om livet: politik, musik och ibland även den brännande konflikten mellan judar och palestinier. – Vi är överens om mycket, men inte allt, förklarar Amnon Shiloni. Hur är det då att leva så tätt inpå andra människor med andra kulturella och religiösa värderingar? Amnon Shiloni älskar det. – Det är det här som är livet. Det gör definitivt livet rikare, säger han och slår ut med armarna. Den mesta tiden är det lugnt i området där han bor. Det pågår ett dagligt liv, där människor lever sida vid sida. Fast det har blivit mer religiöst här de senaste åren, tycker han. De troende har blivit fler och de sekulära judarna färre. Känner du dig trygg här? – Absolut. Jag är en gammal man och har inget att vara rädd för. Ganska ofta hör jag folk som säger att man borde flytta från gamla staden, till ett lugnare ställe. Men aldrig. Jag älskar livet här!

namn Amnon Shiloni ålder 68 yrke Journalist, artist och radioproducent familj Hustru och tre vuxna barn år i jerusalem 45 favoritplats i gamla staden Takterrassen på det lutheranska vandrarhemmet. Den ligger mitt i centrum av gamla staden, en väldigt romantisk plats där vi firade min fru när hon fyllde 50.

Efter sexdagarskriget 1967 fick Hoppig Jordan Marashlians föräldrar frågan om de ville sälja sitt hus till israelerna. De erbjöds en öppen check, och kunde alltså ha fyllt i vilken summa som helst.

ARMERNIERN:

”HÄR ANDAS JAG UT”

en pappa vägrade. Han svarade att det här var hans hus. Hans land. Och att han aldrig någonsin tänkte lämna det ifrån sig. Hoppig Jordan Marashlian sitter hemma i köket, i de armeniska kvarteren i de sydvästra delarna av Jerusalems gamla stad. Samma hus och samma kök där hon föddes för 58 år sedan. Föräldrarna är döda. Idag delar hon huset med en av sina tre bröder och hans familj. Hon sätter fyr på ännu en cigarett, lägger ner tändaren på den brunblommiga vaxduken och skjuter den ifrån sig. Sippar på det söta arabiska kaffet. Tre gånger ska det koka upp innan det klart, har hon precis förklarat. – Förr kunde vi se ända bort till Döda havet. Nu är det som om de har placerat ett enormt stenblock på mitt bröst.

å andra sidan gränden reser sig grannhusets gula stenfasad. Så nära att man nästan kan nudda vid den. Några år efter att pappan avvisat den öppna checken sålde grannen till israelerna. Där det tidigare varit betes- och odlingsmarker växte ett fyravåningshus upp. – 24 familjer. Så många bor det där nu, konstaterar Hoppig Jordan Marashlian med en suck. De första armenierna sägs ha kommit till Jerusalem på 400-talet. Med en yta på drygt 0,1 kvadratkilometer är det ”armeniska patriarkatet” det minsta av de fyra kvarteren i gamla stan. Sedan 1967 har folkgruppen halverats, berättar Hoppig. Idag bor drygt 600 armenier kvar innanför murarna.

– Framför allt de unga ser ingen framtid här. De vill ha ett enklare liv, utbildar sig och flyttar till Europa istället. Enligt Hoppig var det 1967, med kriget mellan Israel och Jordanien, som problemen startade. Innan dess levde folk i gamla stan i fred med varandra. Allt var lugnt. Nu präglas livet av misstänksamhet. – Varje gång jag möter israeliska soldater ser de vettskrämda ut, de är väl rädda att jag är en terrorist, säger Hoppig.

namn Hoppig Jordan Marashlian ålder 58 yrke Har bland annat arbetat som hushållerska, hårfrisörska och engelsklärare familj Ensamstående, bor tillsammans med sin bror och hans familj år i jerusalem 58 favoritplats i gamla staden Här. Hemma i köket, det är mitt palats. Jag har rest en hel del i mitt liv: Europa, USA och Mellanöstern, och älskar det. Men varje gång jag återvänder hit andas jag ut.

rots att spänningarna ökat den senaste tiden känner hon sig inte rädd. Och hon har inga planer på att flytta. – Det här är mitt hus, mina gator och mina kvarter. Men visst kan jag känna en viss oro ibland, framför allt när jag tänker på barnen som växer upp här nu. Hoppig tar oss med på en promenad genom de armeniska kvarteren, genom tusenåriga gamla gränder och välvda portar där man måste huka sig rejält för att komma igenom. De här är de finaste kvarteren i hela gamla stan, slår hon fast. Rent, tyst och lugnt. I varenda liten hörna finns en underbar historia. "FRAMFÖR ALLT DE – Jag minns när vi var barn. Vi UNGA SER INGEN brukade göra upp eld och plocka majskolvar som vi sedan kokte FRAMTID HÄR. DE VILL och sålde till folk som passerade. HA ETT ENKLARE LIV." Förtjänsten sparade vi och köpte skolböcker för. 27

trovärdigt jerusalem

ATEISTEN:

”TILL OCH MED MIN FRU HAR SVÅRT ATT FÖRSTÅ” – Om du lever här förväntas du ha en tro. Och som pappa förväntas du uppfostra dina barn att bli religiösa. Jack Persekian är uppväxt i Jerusalems gamla stad. I de kristna kvarteren ett stenkast från Church of the Holy Sepulchre, eller Uppståndelsekyrkan, dit kristna från hela världen vallfärdat i nära nog tvåtusen år.

om barn följde Jack med sina föräldrar till den katolska mässsan varje vecka. Idag är Jack Persekian något så ovanligt som en ateist i den heliga staden. En katt bland hermelinerna. Något som många har svårt att acceptera. – Folk kan inte ta in att jag inte tror på Gud. Till och med min fru har svårt att förstå, konstaterar Jack Persekian och ler obekymrat. Jack Persekian har gjort konsten till sin religion. Genom åren har han haft många prestigefulla uppdrag, bland annat som chef för det palestinska museet i Ramallah. Sedan 1997 driver han Al Ma’mal Foundation for Contemporary art, ett modernt inrett galleri i en över hundra år gammal tegelfabrik nära New Gate.

et här är Jack Persekians hemmaplan. Här har han levt hela sitt liv. Från terrassen på galleriets tak pekar han ut huset som han växte upp i. – Gamla stan var som en stor lekplats för oss barn. Vi var ute till sent på kvällarna, lekte och spelade basket, och det var aldrig någon som behövde se efter oss. Det gav mig en känsla av styrka och självförtroende, berättar Jack Persekian. Pappan drev ett bokbinderi vägg i vägg med familjens bostad. Det blev en samlingspunkt för Jack och hans kompisar. Men några år efter sexdagarskriget 1967, då Israel ockuperade de östra delarna av Jerusalem, bestämde sig familjen för att flytta. Pappan byggde hus i Beit Hanina, 28

ett medelklassområde strax utanför stan. Familjen behöll dock det gamla huset. Och för Jack innebar flytten egentligen inte mer än att han var tvungen att sova på en annan plats. Han gick kvar i sin gamla skola. På eftermiddagarna och kvällarna hängde han med kompisar eller hjälpte pappan i bokbinderiet. – Mitt hem var här, konstaterar Jack Persekian. När krutröken från sexdagarskriget skingrats, bokstavligt talat, lägrade sig lugnet på nytt över gamla Jerusalem. – Vi lekte som vanligt, och det var aldrig någon som reflekterade över nationalitet eller religion. Inte som nu, när alla är misstänksamma.

namn Jack Persekian ålder 54 yrke Gallerist och konstkurator familj Hustru och tre barn år i jerusalem 54 favoritplats i gamla staden New Gate. Det är det lugnaste och renaste området i hela gamla stan, och det var här jag växte upp.

”VI LEKTE SOM edan israels bildande 1948 har VANLIGT OCH flera blodiga krig utkämpats mellan Israel och dess arabiska granDET VAR ALDRIG nar. Protester mot den israeliska ockupaNÅGON SOM tionen utmynnade i slutet av 1980-talet i det första stora palestinska upproret, REFLEKTERADE intifadan. I september 2000 utbröt den ÖVER NATIONALITET andra intifadan, Al-Aqsa intifadan, efter ELLER RELIGION.” att Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon besökt Tempelberget där Al-Aqsa moskén, en av islams allra heligaste platser, ligger. Den senaste vågen av protester startade i september förra året. Precis som tidigare gånger står gamla stan i centrum. Flera skjutningar och knivattacker har ägt rum bara ett par minuters promenad från Jack Persekians galleri. – Att leva här är just nu en utmaning.

Konfrontationerna har nått en punkt där de blivit livshotande för alla. Man skjuter först och frågar sedan. Trots den spända situationen är Jack Persekian inte rädd. Inte för sin egen del. Däremot känner han oro för sina tre barn. Jack och hustrun Hania har bestämt att barnen tillsvidare inte får åka med offentliga transportmedel. Istället hämtar och lämnar de dem vid skolan varje dag. – Det finns de som hävdar att det inte är religionerna i sig, utan människornas sätt att tolka dem som är problemet. Oavsett vilket så blir det omöjligt för mig att vara en del av religionen när jag ser konsekvenserna, avslutar Jack Persekian. Fotnot New Gate är en av sju portar i den över fyra kilometer långa stadsmur som omger Jerusalems gamla stad.

29 29

trovärdigt jerusalem

DEN KRISTNA:

”DET FINNS INGEN BÄTTRE PLATS PÅ JORDEN” På vänster ringfinger har Nadine Bitar en ring med texten ”Gud är kärlek”. På underarmen har hon tatuerat in orden ”Ske din vilja”, ett utdrag från bönen Fader vår. Runt halsen bär hon en berlock som föreställer det kristna libanesiska helgonet Sankt Charbel.

an är min pojkvän, säger Nadine Bitar och kramar kärleksfullt berlocken i sin hand. Nadine Bitar är 26 år gammal. Född 1990. Samma år som den irakiske diktatorn Saddam Hussein bombade Kuwait, och som en hämnd för den USA och FN-ledda koalitionens inblandning i konflikten började skjuta scud-missiler mot Israel. – Vi har bilder på mig när jag är två år gammal, och mina föräldrar tränar på att sätta på mig gasmasken, berättar Nadine Bitar. Hela sitt liv har hon levt med konflikter. Samma år som hon fyllde tio bröt det andra palestinska upproret ut. – Jag minns att vi slapp gå till skolan då, och att vi tyckte det var kul. Det sorgliga var att så många dog.

adine bitar bor med sin familj i de kristna kvarteren av gamla stan. Hon är precis som resten av familjen djupt troende katolik. Det är kyrkan som äger husen. Familjerna som bor i kvarteret betalar ingen hyra, men ger istället en årlig donation till kyrkan. Nadine Bitar tar oss med upp på familjens takterrass, en av hennes favoritplatser. Härifrån har man utsikt över hela gamla stan. New Gate, eller ”nya porten” som leder genom den gamla stadsmuren rakt in i de kristna kvarteren. Och lite längre bort den pampiga Damaskusporten, där ett antal attentat ägt rum den senaste tiden. Knivattacker och dödsskjutningar. Trots att de kristna inte är direkt inblandade i konflikten mellan judar och mus30

limer, så känner sig Nadine Bitar rädd. – För ett par dagar sedan blev en kristen pojke skjuten av misstag av den israeliska polisen. När jag går hemifrån på morgnarna vet jag inte om jag ska komma hem på kvällen. Trots det ökade våldet älskar Nadine Bitar att bo i gamla stan. Som kristen känner hon att hon har en speciell uppgift. – Vi vill gärna se oss själva som fredsmäklare. Vi var först här och är det någon som borde kämpa för det här landet så är det vi. Den palestinska identiteten är oerhört viktig för henne. – Det är den som skiljer oss från andra kristna. Vi hör hemma här. Vad är då det bästa med att bo i gamla stan? – Ur ett religiöst perspektiv finns det ingen bättre plats på jorden. Tänk att Jesus har gått på de här gatorna, utbrister Nadine Bitar. – Det är kul också. Alla kristna som bor här känner varandra, vi är som en stor familj.

namn Nadine Bitar ålder 26 yrke Programkoordinator för flera katolska skolor familj Mamma, pappa och två bröder år i jerusalem 26 år. Fyra år pluggade hon dock i USA. favoritplats Taket på vårt hus och Uppståndelsekyrkan, som man tror ligger på den plats där Jesus korsfästes.

MUSLIMEN:

”HELA MITT LIV FINNS HÄR” – Gamla stan är en kombination av allt. En mosaik av människor, religioner, kulturer och traditioner. Manar Idris, 34, möter oss med datorväskan på axeln. Hon har precis slutat jobbet och är på väg hem till gamla stan.

anar Idris jobbar som programchef för Arabiska handelskammaren. Kontoret ligger i Beit Hanina, tjugo minuter med bil från gamla stan om inget oförutsett inträffar – vilket det gör ganska ofta. Militära vägspärrar, kravaller mellan palestinska ungdomar och israelisk militär… Hemmet ligger i de muslimska kvarteren. Familjen tillhör den afrikanska gemenskapen. – Min farfar var från Tchad. Han kom hit som pilgrim under det brittiska mandatet (1920-1948, reds anm), men bestämde sig för att stanna. Så småningom gifte han sig med en palestinsk kvinna. Min farmor. Bostaden som Manar Idris delar med sin mamma och sina systrar har tillhört hennes farmor och farfar. Den är stor för att ligga i gamla stan. Fyra rum och kök, där två av rummen byggdes under det osmanska imperiet och alltså är flera hundra år gamla.

anar idris är muslim men inte speciellt religiös. Något som ibland komplicerar tillvaron, förklarar hon. – Jag bär inte slöja, men gärna kortärmad tröja. Det gör att folk ofta ifrågasätter min klädsel. Trots detta – och trots att spänningarna mellan muslimer och judar ökat de senaste åren – så älskar Manar Idris sitt liv i gamla stan. Varenda gång hon passerar genom Damaskusporten är det som att komma hem. – Hela mitt liv finns här. Manar Idris tar oss med på en promenad genom vimlet och kaoset i de muslimska kvarteren. Doften av orientaliska kryddor och arabiskt kaffe blandas med mindre angenäma mänskliga odörer. Från en minaret hörs en böneutropares klagande sång. – Den här vägen brukade jag gå till skolan.

Jag har gått den varenda dag sedan jag var barn, det känns som jag har en relation till varenda sten, säger Manar Idris. Vi kommer fram till de judiska kvarteren. Manar lotsar oss in mellan de höga murarna, uppför en smal gång, förbi en öppen skolsal där judiska pojkar läser verser ur Toran. – Det här är ett av mina favoritställen, säger Manar när vi kommit upp på en plats där de platta taken vävs ihop till en stor öppen plan. Här möts alla kvarteren. Härifrån kan du se alla religionernas viktigaste byggnader. Några grabbar som tagit med sig en fotboll upp på taken stannar nyfiket upp mitt i matchen när det blivit dags för fotografering. – Jag undrar om barnen som växer upp nu är lika lyckliga som jag var när jag var liten? Kanske är de inte medvetna om vad som sker omkring dem, men det är svårt att inte bli ledsen när man tänker på deras framtid.

namn Manar Idris ålder 34 yrke Programchef och ekonom vid Arabiska handelskammaren i Jerusalem. familj Bor med mamman och sina systrar. år i jerusalem Drygt 30. Har även bott 3,5 år i Kairo. favoritplats i gamla staden En stor takterrass där alla fyra kvarteren; de muslimska, judiska, kristna och armeniska möts.

trovärdigt kulturellt

GÅ PÅ UPPTÄCKTSFÄRD I PARADISET MED MOBILEN Kanske är du en av dem som besökt den vackra parken i Östra kyrkogården i Malmö och blivit nyfiken på dess historia? Nu kan du få en guidad tur genom att lyssna i din telefon.

text/foto Kristina Strand Larsson

stra kyrkogården är Malmös största kyrkogård. Hit kommer dagisbarn, Malmöbor som löptränar eller promenerar och sörjande som vill minnas sina anhöriga. Sedan drygt ett år tillbaka finns det

ljudguider placerade på kyrkogården. Genom att scanna din mobil mot en QRkod på en skylt kan du lyssna till berättelsen om just den platsen. Vid entrén till kyrkogården finns en karta över var skyltarna står. Anna-Carin Forsman är driftschef för Malmös kyrkogårdar. Hon guidar runt i den stora parken i sin lilla blå, helt tysta elbil. – Östra kyrkogården är ritad av arkitekten

Ovan vänster: På skyltar utplacerade på kyrkogården finns QR-koder som leder till ljudguider. Ovan höger: Sörjande lägger blommor vid minneslundens damm. Nedan vänster. Taken på två av kapellen har nyligen restaurerats. Nedan höger: Anna-Carin Forsman visar kartan över Östra kyrkogården.

Sigurd Lewerentz. Han vann en tävling om att utforma kyrkogården och tillhörande byggnader. 1921 invigdes kyrkogården och det kom över 5000 personer till invigningen. Jag är själv inte arkitekt, men jag tycker det är spännande att följa Sigurd Lewerentz utveckling i de byggnader som han har ritat här. Du kan se hur han tänkte under 1920-talet, 1940-talet och 1970talet. På Östra kyrkogården finns tre kapell – S:ta Gertruds, S:t Knuts och Hoppets kapell, berättar hon. Ljudguiderna finns utplacerade på tolv olika platser på kyrkogården. Det är bland annat minneslunden, kistlundarna, ensamgravarna, askgravplatsen och Sigurd Lewerentz arkitektoniska mästerverk blomsterkiosken. Det är hans sista byggnad på kyrkogården och arkitekter från hela världen vallfärdar för att se den. Växtligheten skiljer sig starkt mellan

parkens olika delar. Den som promenerar upplever ängsmark, alléer, grusade kyrkogårdsområden och en mängd olika blommor. Kyrkogården har katolska och ortodoxa gravkvarter samt en muslimsk och en judisk begravDEN SOM ningsplats. Östra kyrkogården är PROMENERAR designad för att vara vacker vid UPPLEVER ÄNGSMARK, alla årstider. – En av mina favoritplatser är ALLÉER, GRUSADE minneslunden som har en damm KYRKOGÅRDSOMRÅDEN i mitten. Egentligen var detta tänkt som en ceremoniplats för OCH EN MÄNGD OLIKA utomhusbegravningar. Men det BLOMMOR. har bara varit en sådan begravning och platsen ändrades till en minneslund. Här lägger de sörjande blommor runt dammkanten och konstverket Kretsloppet av Fred Åberg låter dammens vatten stillsamt droppa ner, avslutar Anna-Carin. 33

trovärdigt lättsmält

Besök en sommarkyrka

ommarkyrkor finns i hela Sverige. Det är kyrkor som har extra öppet under sommaren och bjuder på musik, gudstjänst, stillhet och fika. Kyrkobyggnaderna tillhör oss alla och de berättar om kristen tro, men också om landets och den lokala platsens historia. På svenskakyrkan.se/sommarkyrkan finns en karta och öppettider.

lättsmält

miljoner

Sommarskoj!

till Malmös barn

i malmö Västra Klagstorps kyrka i Malmö har extra sommaröppet från den 25 juli till den 7 augusti 14.00-19.00 varje dag. Här finns andrum för samtal, stillhet och fika. Den 27 juli och 3 augusti 18.00 blir det musik i sommarkvällen. Adress: Gamla Borrebackev 2. Du kan ta buss 150.

Regeringen har beslutat att kommunerna ska göra extrasatsningar på gratis sommarlovsaktiviteter för barn och unga. Malmö stad har fått drygt 14 miljoner kronor som fördelats på olika förvaltningar.

Målet är att Malmös barn och unga i åldrarna 6-15 år ska få ett aktivt och roligt sommarlov. Gemensamt är att det är gratis och öppet för alla. Det kan vara odlingskurser, bussutflykter, teaterskola, längre öppettider på

fritidsgårdar och massa kul på Ribersborgsstranden. Malmös unga kommer till sommaren kunna hitta en stor del av allt roligt som finns att göra i appen Kul i Malmö och via Facebooksidan Kul i Malmö. Källa: malmo.se

LÄR DIG CYKLA SOM VUXEN

e flesta barn som är födda i Sverige lär sig cykla som små. Är du född i ett annat land kanske du aldrig fick tillfälle att lära dig. Men det är aldrig för sent! Röda korset anordnar kurser i Malmö under hösten. Vill du lära dig cykla eller vill du hjälpa till? Kontakta; cykelskolan.seved@redcross.se

On the road! 34

Läst på Twitter:

"Ju fler färger som fylls på i Sverige, ju klarare lyser vår blå-gula fana." Anders Ekhem, kyrkoherde Svenska kyrkan Malmö

Musik musik!

Hallå där...

V Hej Mats Hultkvist! Du är ny organist i S:t Johannes kyrka. Välkommen! – Tack! Jag kommer närmast från S:ta Maria församling i Helsingborg. Min roll här i S:t Johannes är bland annat att spela på gudstjänster och ansvara för kyrkans orgelkonserter. Vi har lunchkonsert varje torsdag och i sommar blir det konserter flera söndagar klockan 15. Du har elever också. Vem kan bli orgelelev? – Du bör ha spelat piano några år, men du behöver inte ha orgelerfarenhet. Jag tar också emot avancerade orgelelever. Det kostar inget, det är en av kyrkans uppgifter och det finns fler kyrkomusiker i Malmö som tar emot elever. Många unga är duktiga utan att veta om det. De kan ha spelat piano i många år, men inte tänkt tanken att testa orgel. Varför orgel? – Orgel är ett sådant spännande instrument, det har en mäktig klang och en intressant konstruktion. Att spela orgel och lyssna till orgelmusik ger samma känsla som en rockkonsert. Det är stort, mäktigt och tungt. För orgeln finns mycket musik från skilda tidsepoker. Johann Sebasitan Bach är mångas favorit. Jag gillar också franska impressionister.

Shoppa träffa en präst

issa älskar att shoppa, andra tycker det är stresssigt. Sant är att vi världen över tillbringar många timmar på olika köpcenter. Från och med den 1 juli kommer du att kunna träffa en präst på köpcentret Emporia i Hyllie. Vid röda gången under rulltrappan på plan 2 erbjuder Svenska kyrkan en stilla samtalsplats mitt i bruset. Här kan du ta en paus, andas ut en stund eller prata med prästen om allt mellan himmel och jord. Svenska kyrkans närvaro är tänkt att ske i nära samverkan med andra kyrkor och religionstraditioner i det mångkulturella och mångreligiösa Malmö.

PÅVEN FYLLER MALMÖ ARENA Den 31 oktober 2016 kommer påven Franciskus till Lund och Malmö. det historiska besöket görs med anledning av att katoliker och lutheraner tillsammans uppmärksammar 500-årsminnet av reformationen. Det är nu också klart att Påven kommer till Malmö Arena. –Vi ser fram emot denna händelse som kan samla 10 000 människor, särskilt unga. Tanken med eventet på Arenan är att föra vidare utvecklingen från konflikt till gemenskap med framtidshopp och genom gemensam tjänst i världen, säger Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.

Mötet i Malmö arenan planeras hålla på i ungefär tre timmar och den största höjdpunkten blir förmodligen då påve Franciskus framträder tillsammans med ordföranden för Lutherska världsförbundet, biskop Munib Younan och generalsekreteraren Martin Junge. Även ärkebiskop Antje Jackelén och Sveriges katolske biskop Anders Arborelius medverkar. För mer information om biljetter och tider, se svenskakyrkan.se

trovärdigt vigsel

Går ni i giftastankar? Följ med Ebba och Martin när de övar inför sitt bröllop tillsammans med församlingsherde Maggie Signäs.

Kärleken som segrar, som segrar, och segrar text/foto Kristina Strand Larsson

36 36

”FÖR MIG VAR DET INTE GIVET ATT JAG SKULLE GIFTA MIG TILLS JAG TRÄFFADE MARTIN. DÅ BLEV DET SJÄLVKLART, JAG HADE ALDRIG TRÄFFAT NÅGON SOM VAR SÅ FANTASTISK. ”

–V

i börjar här. Om den ena av er springer för snabbt, kan den andra trycka lite i handen. Den första vårsolen sneddar genom S:t Petri kyrkas höga fönster. Mitt i ljuset står det blivande brudparet Ebba och Martin. De tittar koncentrerat på församlingsherde Maggie Signäs. I dag är det vigselövning. Maggie vet av erfarenhet att man blir mindre nervös om man har övat. Rörelserna sätter sig i kroppen och dessutom vet alla hur lång tid det tar. – Gå långsamt. Det tar max 34 sekunder. Runt omkring kommer ni att se glada ansikten, ta tid på er och njut, säger Maggie medan Ebba och Martin långsamt börjar vandra genom den stora kyrkan mot altaret. Orgelmusik ackompanjerar hela övningen, men det är inte bröllopsmusik utan kyrkans musiker Carl Adam Landström som övar. Vackert är det hur som helst. – Jag kollar så att ni andas och att brudbuketten är med. Bröllopsgästerna i bänkarna reser sig i bänkarna när ni går förbi. De delar er glädje och kärlek. Vi sjunger

första psalmen när de har satt sig säger Maggie. Martin och Ebba har valt psalmerna med omsorg. De har en speciell betydelse för dem. Bröllopet sker i slutet av maj. Efter 34 sekunder – ungefär – är Ebba och Martin framme vid altaret där Maggie väntar för att gå igenom vigseln. Maggie berättar att hon kommer att tala om äktenskapet – men mest om kärleken. Efter detta läses första Korintierbrevet, på svenska och även engelska eftersom paret har amerikanska gäster.

varma och nervösa. Efter vigselmomentet blir det solosång för Ebba och Martin. Maggie berättar att hon därefter kommer att be för brudparet och att alla tillsammans ber Vår fader. Efter bönen kan det spelas en psalm. – Sedan välsignar jag er och håller tal. Efter det blir det mer sång och nu kommer det att vara tillåtet att fotografera. Alla kommer att le och skratta. Varje gång jag har en vigsel upplever jag samma sak. Det är kärleken som segrar, som segrar, som segrar, säger Maggie.

–S

Trovärdigt: Varför vill ni gifta er i kyrkan? – Det är en fin ceremoni och en vacker tradition, säger Martin. – Jag är kristen, döpt och konfirmerad och det har känts självklart för mig att ha en kyrklig ceremoni. Kyrkan har alltid funnits med någonstans under min uppväxt i olika former som söndagsskola, kör, konfirmation och gudstjänst. Vigseln och bröllopet är en av de största dagarna i mitt liv. Då känns

edan kommer själva vigseln. Den består av frågorna, löftena och tillkännagivandet. Nu ska alla stå upp och ni lämnar över buketten till tärnan. Maggie fortsätter: – När brudparet svarat ja tar prästen ringarna, ber över dem och ger dem sedan till brudparet. Brudparet sätter ringarna på varandras fingrar. Sedan får ni pussa varandra och så är ni gifta! Tänk på att fingrarna kan vara lite svullna om ni är

FINN 23

det också naturligt för mig att kyrkan är del i det. Sedan är kyrkorummet i sig ett viktigt val. Jag vill ha min vigsel där, även om jag hade kunnat välja att ha en kristen vigsel på en annan plats, säger Ebba.

nför varje vigsel ber Maggie brudparet skicka ett mail till varandra där de berättar varför de älskar varandra med sina egna ord. Annars blir det lätt lite för stort fokus på kakor och brud-buketter under själva bröllopsdagen, menar hon. Trovärdigt: Vad är kärlek för er? – För mig var det inte givet att jag skulle gifta mig tills jag träffade Martin. Då blev det självklart, jag hade aldrig träffat någon som var så fantastisk, säger Ebba. – Jag hade nog inte heller tänkt på det tidigare. Ebba lyfter mig. Varje gång jag ser henne blir jag glad. avslutar Martin. – Kärlek är att inte behöva säga något, Martin vet ändå. Vi lyfter varandra, säger Ebba.

Till höger: Så här blev det! Ebba och Martin tillsammans med församlingsherde Maggie Signäs under vigseln. Foto: Jonas Norén.

39 39

text och tolkning fyra söndagar

Våra inre rum är lika prästen lotta fång presenterar fyra söndagar i sommar: Trefaldighetstidens liturgiska färg är grön, och vill symbolisera växandet. Växandet i naturen, men framförallt det kristna livets växt ur olika perspektiv. Kanske kan man helt enkelt säga, att trefaldighetstiden är fylld av goda etiska förhållningsregler till oss människor som ständigt är i växandeprocess.

text Lotta Fång foto Kristina Strand Larsson

dom – är självskadebeteende 19 juni

fjärde söndagen efter trefaldighet Att inte döma Gamla testamentet: Sakarja 7:8-10 Epistel: Romarbrevet 14:11-14 Evangelium: Johannes 8:1- 11

tt inte döma – handlar inte om att lära in ett beteende. Istället tror jag att det handlar om något som måste växa inifrån. Att bli förlåten av någon som har hämndkänslor blir sällan en förlåtelse som upprättar. Jag tror att förlåtelse alltid växer ur insikten om att våra inre rum- ditt och mitt, är lika oavsett hudfärg, kön, sexualitet, ålder eller samhällstillhörighet. Förlåtelse växer ur insikten om detta otroliga: Jag är du – och du är jag! Jesus levde detta och öppnade människors ögon för detta; Du och jag – tillsammans är vi grunden för vårt liv tillsammans. Jag tänker att ur den insikten växer av sig själv sedan etiken, förhållningssättet, attityden, orden – och så småningom kanske själva förlåtelsen!

den nödvändiga länken

26 juni

den helige johannes döparens dag Den högstes profet Gamla testamentet: Jeremia 22:1-4 Epistel: Apostlagärningarna 13:16-25 Evangelium: Lukas 1:57-66

Han var utvald redan i moderlivet, som ett sorts redskap. Johannes predikan var hård och skoningslös, men ändå fylld av någon sorts kärv kärlek. Så brann han Johannes. Han var självförbrännande. Kunde inte vara tyst. När han förberett människorna på Messias ankomst och döpt Jesus, halshöggs han kort därefter för sin kritik mot drottning Herodias… Enligt de synoptiska evangelierna blir Johannes alltså avrättad inte långt efter Jesu dop- Jesu andra födelse. När Johannes verksamhetsperiod tar slut, har Jesu verksamhet just tagit sin början. Något nytt tar vid, men de länkar i varandra. Johannes har banat väg för sin kusin. Han har varit den högstes profet: Hade det kunnat vara annorlunda? Det vet jag inte, det är likgiltigt nu: vi möttes när vi var barn, nu hör vi samman som vinden och seglet. Som yxan och hugget. ur Ökenbrevet av Göran Thunström Jag tänker att vi alla alltid går in i situationer, som är förberedda av någon annan.

fyra söndagar våga tappa masken

10 juli

kristi förklaringsdag

Jesu förhärligande Gamla testamentet: 2 Moseboken 34:27-35 Epistel: 2 Korinterbrevet 3:9-18 Evangelium: Markus 9:1-13

ågar vi tappa masken? Jag menar, visa oss sådana vi verkligen är? Jag tänker att tappa masken inte behöver betyda ohämmade vredesutbrott eller störtfloder av tårar. Jag tror att det istället handlar om att något blir uppenbart, naket, och först då blir möjligt att se och förstå. För mig är att tappa masken i nuvarande bibelöversättning en befriande tolkning av ”slöjan för Mose ansikte ” i episteltexten. Att våga tappa masken inför någon, och särskilt Gud är tecken på tillit och tilltro. Jag tror att frukten av den raka kommunikationen är frid och fred, shalom, salam. Med andra ord: Harmoni, jämvikt och glädje, och först då kan vi bli den det var tänkt att vi skulle vara!

mera med och mindre mot

21 augusti

trettonde söndagen efter trefaldighet

Medmänniskan Gamla testamentet: 5 Moseboken 15:7-11 Epistel: Romarbrevet 13:8-10 Evangelium: Matteus 5:38-48

ensommartid är en tid fylld av mognad och skörd. En tid som ofta står i kontrast till vår bristande växt och mognad vad det gäller medmänsklighet. Kanske är sensommaren den allra vackraste av årstider, men skönheten skyddar inte människor mot människor. Varken i Syrien eller i Afghanistan, varken i Gaza eller på Västbanken, varken i Malmö eller i Hässleholm. Ibland vill jag bara ropa: Jag vill inte vara indragen i något relationellt eller holistiskt. Jag vill bara vara fredad. Och det rimmar såklart illa med den lutherska kallelseläran. Att leva är att leva med människor. Hur vi väljer att se på människor anger graden av vår egen mänsklighet. Vår utmaning är att bli mer ”med-människor” och mindre ”mot-människor”. 41

trovärdigt människor i malmö

Människor i Malmö Alla människor bär på en berättelse. Vem vet vad kvinnan som sitter bredvid dig på bussen har varit med om, eller vad mannen som säljer falafel har för historia. Den som berättar blir en medmänniska. Under vinjetten Människor i Malmö låter vi olika personer tala om sin tro, sitt liv och sina tankar. Möt dem på facebook/svenskakyrkanmalmo, här i Trovärdigt eller på svenskakyrkanmalmo.se.

ag är student för tillfället och pluggar religionsvetenskap vid Lunds universitet. Man kan säga att jag är född in i kyrkan. Mamma är präst och pappa är engagerad. När jag var tonåring ville jag givetvis revoltera och försökte komma på det som skulle reta upp mina föräldrar mest. Konvertera till asatron – det vore något! En prästson ses antingen som ordentlig eller som en rebell. Efter tonårsrevolten tog mitt kyrkoengagemang fart och jag valde att konfirmera mig. Mamma tyckte att jag skulle vara med på introduktionsmötet för att veta vad jag sade nej till. Vill du konfirmeras väljer du det själv, annars slipper du och då har vi en fest för det istället, sade min mamma. Jag valde att konfirmera mig i Husie där vi bor och åkte även på läger. Sedan blev jag konfirmandledare och i dag är jag engagerad i gudstjänstgrupper och samtalsgrupper. Jag har nog alltid haft en tro på något större och att det finns något utöver oss människor. Vi har hela den här världen, så komplicerad, så fruktansvärd och så underbar. Att det bara ska flyta på utan mening skulle vara konstigt, tycker jag. Det ska vara rätt att tro, men också rätt att inte tro. /Jakob

text/foto Kristina Strand Larsson

arnen i området Kroksbäck här vid Hyllie kyrka säger alltid ”Hej, prästen!” när de ser mig. Många av dem är muslimer, men även de kommer gärna till kyrkan. På skolavslutningarna sitter deras föräldrar och sjunger med i kristna psalmer och i Du gamla, du fria. De muslimska barnen och föräldrarna vill hellre vara i en kyrka än i en gympasal. ”Vi tror ju”, säger de. Våra olika religioner är sammanlänkade och störst av allt är kärleksbudskapet./ Cecilia Karlsson, präst i Hyllie kyrka

ag har suttit 3,5 månader på Tygelsjöanstalten och har 3,5 månader kvar. En dag såg jag ett anslag om ett projekt som hette försoningsveckan. Vad är nu detta för hokus pokus? tänkte jag. På anstalten har du en mentor eller en coach. Min är norrländska och hon sade till mig att jag borde gå. ”Du som inte ens är försonad med dig själv.” Så jag gick på introduktionen här i S:t Tomasgården och tyckte att det verkade vettigt. Jag blev djupt rörd av all professionalism och att detta gjordes även för mig. Vi som går försoningsprogrammet har olika bakgrund, men vi har också mycket gemensamt. Jag har försökt försonas och har bett om förlåtelse, men det har inte nått fram till familjen. Inför vad jag har gjort dem känner jag skuld och framför allt skam. Under försoningsveckan får jag åskådliggöra för mig själv och för andra vad mitt brott består i. Så ser livet ut, men jag har också en målbild framåt. Det kan jag berätta utan att försöka göra det alltför rosenrött. Jag vill be min familj om förlåtelse och kanske också få förlåtelse av dem. /Olle

Kulturellt

kulturellt trovärdigt

Svenska kyrkans kyrkor är en kulturskatt av stora mått. Tusenårig historia berättas i arkitektur, textil, skulptur, måleri och träsnideri. I varje nummer av Trovärdigt kommer vi att presentera en kyrklig skatt. Vi startar i S:t Petri kyrka som börjades anläggas redan under 1300-talet. Då bodde drygt 1 000 personer i Malmö.

S:ta Margareta blev uppäten av en drake text/foto Kristina Strand Larsson

Ingen vet egentligen om helgonet S:ta Margareta har funnits på riktigt. På ett textilfragment som finns bevarat i S:t Petri kyrkas församlingshem står hon i alla fall avbildad med en liten drake i famnen.

extilierna är från 1400-1500-talet och de flesta användes i S:t Petri kyrka under den katolska tiden före reformationen. Broderiet av S:ta Margareta fanns på en mässhake, ett plagg som än i dag bärs av prästen när nattvarden delas ut under gudstjänsten. Mässhaken återfanns i ett av kyrkans torn under 1940-talet. I början av 1950-talet restaurerades den. Kanske är mässhaken sydd i Malmö, men materialet skeppades från olika delar av Europa. – Broderierna är troligtvis från Flandern, de hade en avancerad teknik för detta. Tygerna av silke och sammet härstammar kanske från Italien, berättar Anne Ruponen, assistent och guide i S:t Petri kyrka. Helgon från medeltiden avbildas ofta tillsammans med det attribut som tog deras liv. Gemensamt för

helgonen är att de dog martyrdöden för sin kristna tro och att olika under skedde kring dem. – Legenden berättar att S:ta Margareta blev uppäten av en drake när hon vägrade ge upp sin kristna tro. Hennes tro var dock så stark att draken sprack och hon kunde vandra ut helt oskadd. S:ta Margareta betraktades sedan som barnaföderskornas skyddshelgon, berättar Anne Ruponen.

ed tanke på S:ta Margaretas seger över draken ses hon ibland som en kvinnlig motsvarighet till helgonet S:t Göran. En legend identifierar S:ta Margareta med den prinsessa, som S:t Göran räddade från draken. Därför avbildas hon i konsten gärna med en krona. I framtiden hoppas personalen i S:t Petri kyrkas få ett klimatskåp till kyrkan där textilierna kan förvaras. Då kommer de tillbaka till kyrkan igen. Samtidigt som de vårdas på ett säkert sätt, kan allmänheten få möjlighet att se dem.

S:ta Margaretas drake är mer söt än skräckinjagande.

Guiden Anne Ruponen sysslar själv med textil. När hon var ung ville hon bli textilkonstnär. – Hemma spinner jag, bereder ull, färgar, väver och stickar. Jag älskar känslan av att hantera textil, som är ett sådant levande och förgängligt material, säger hon.

ordet

Tidningen utdelas som gratistidning. svenskakyrkanmalmo.se

Namn: Svenska Kyrkan 03-16 tjusig

fält

handlar vår konferens i malmö om den 26 till 27 april

går snabbt över

…. men inte minst

måste vi bilen ibland

följde med strömmen

kan höras över skepp

skara … det var väl inget

överdrivet intresse

kalium

en tidsfråga skruv-

röra misstag

kan vara rar

går gärna frusen

handledning är tidig jultid

skymmer sikten

fallö

litet barrträd

roligt att få något

”guds ord”

titta

poetens vall genast

liknar väl tippa

norska

får hemliga uppdrag

färskost är vass på tass

går smygande på vacker sten

kamrat

måste de som har bråttom

rejält solsken

passar i kontakt vet hur

stor kristen högtid medmänniska

kan man känna genom jesus

vattenväxt rolig

snabela

bra att ha vid vaken

har sina kanaler

flickan i havanna

känd exgrupp

goja försäkran backa-

lägga på har sina fans

skär

stycke som en sommarnatt

åvirke duktig härmare

agerar en kel med iogt farkost

är riktigt goda vänner

abrahams hustru slingerväxt

tävla och vinn!

44 Lös korsordet och skicka in det till Svenska kyrkan Malmö, Box 346, 201 23 Malmö senast 1 september 2016. Tre vinnare får boken Kryddor från Rosengård. Lösningen samt namn på vinnare publiceras på svenskakyrkanmalmo.se från den 12 september 2016. Lycka till!

gör det kallt oönskade gäster