Svensk Linje, nummer 4, 2013

Julen 2013

NUMMER 4

Fria Moderata Studentförbundet

I FRIHETENS TJÄNST SEDAN 1942

FÖRDJUPAT: Framtid

Bioteknik

Sill

Funnet

2

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Innehåll Ledaren Fördjupat: Framtiden | Henrik Hall

4

Förbundsordföranden En blinkning från 1913| Victoria Nilsson

5 6

Bomber Fördjupat: Framtid Att överstiga det mänskliga | Aron Vallinder

8 11

Inflikat Fördjupat: Framtid Framtiden och plikterna | Jesper Ahlin Saboten från socialdemokratin | Adam Vallin Bioliberalism mot AI-liberalism | Nicklas Lundblad & Joakim Lundblad Riskkapitalets renässans | Jacob Dexe

Mitt i Linjen

12 16 18 22 27

Kontroversiellt En värld där fler får gifta sig | Fredrick Federley

Inflikat

28 31

Rapporterat Reseberättelse Bryssel | Alexandra Ivanov

32

Kontroversiellt Staten är aldrig lösningen | Henrik Lundquist Partierna får inte rädas politiken | Alfred Askeljung

Tant Rand Rekommenderar

35 36 38

Farbror Hayek Haussar

39

Kontroversiellt Popkulturen kan rädda konsten | Lars Anders Johansson

Sillen

40 43

Redaktionellt Önskelistan | Redaktionen

44

Klassiskt Redaktionen

Året var 2889 | Jules Verne

46 48

Linjerat

50

3

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Ledaren

Fördjupat: Framtiden Henrik Hall

Då och då dyker teknologiska omvälvningar upp som ritar om kartan för hela samhället. Tågtrafik och aktiebolagsbildning skapade förutsättningar för den industriella revolutionen. Tryckpressen revolutionerade spridningen av kunskap och gav staten en anledning till att vilja reglera tryckfriheten, en strid som snabbt slog tillbaka till förmån för det fria ordet och i förlängningen framväxten av demokratiska samhällen. Ångmaskiner, mikrochip och förbränningsmotorn har gjort samma sak. I framtiden kommer nya tekniker att omforma politiken och vår ekonomiska struktur fullständigt. 3D-skrivare håller redan på att göra det.

Mest uppmärksammat är så klart att man kan tillverka vapen, förvisso mycket dåliga sådana. Vilka åtgärder staten kommer vilja ta mot decentraliserad vapentillverkning lär bli intressant följa. Redan nu håller EU på att ta fram ett nytt vapendirektiv, i vilket en reglering av 3D-printade vapen kommer att ingå. Men 3D-skrivare kommer framför allt vara viktigt i tillverkningsindustrin. Friheten att kunna tillverka mycket små upplagor av specifika produkter kommer spela stor roll. Tänk bara på all den tid världens samlade medborgare kommer spara på att inte åka till IKEA stup i kvarten för att köpa borttappade skruvar och vad det kommer innebära för ökad produktivitet.

Odlat kött kommer att ställa nya etiska frågor. Just nu är det i rika länder helt onödigt, rent fysiologiskt, att äta köttprodukter. Folk gör det dock gärna, på grund av tradition och smak. Men om vi kan odla bacon, oxfilé och revbensspjäll, kommer det då finnas tillräckliga skäl att massproducera djur som kan känna smärta 4

och ångest i stället för att odla köttbitar med samma näringsinnehåll och smak? Den debatten borde man förbereda sig på.

Tyvärr får inte framtidsfrågor alls den plats de förtjänar. Inget konstigt i sak - det som ligger närmast hjärtat ligger också närmast i tid. Men det är kvävande tråkigt att lyssna på meningslösa debatter om TV-licensens utformning när TV-apparat som begrepp är mer eller mindre obsolet och tablålagda program snart kommer vara förbehållet live-sända event som till exempel idrott. Vi fortsätter prata om pensionsålder, när det i framtiden kan finnas teknik som kommer kunna förbättra våra kroppar och sinnen till den grad att vi aldrig kommer behöva sluta arbeta, men väl leva i över 100 år. Folk oroar sig över att människan leker gud, men alla mänskliga framsteg handlar om att besegra våra omständigheter, vilka de än må vara.

En av anledningarna att många håller sig från att diskutera framtidsfrågor är förstås risken att framstå som löjlig och irrelevant. Men samtidigt som politiska debattörer undviker frågan tar kommuner fram horribla framtidsplaner, på ett sätt som endast fritt spånande kommunpampar klarar av. Det handlar ofta om centraliserade arbetsplatser, “satsningar” för att göra kommunen “ledande” inom vissa områden.

Allt det som vi avskyr med statlig inblandning. Därför måste framtiden diskuteras, och det genom att lyfta fram de verkliga agendasättarna: marknaden och individer. De är de som driver utvecklingen framåt.

Politikerna kommer alltid stå vid sidlinjerna och titta på, och sedan göra allt de kan för att förstöra.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Förbundsordföranden

En blinkning från 1913 Victoria Nilsson

“Människor förstår inte vad som händer! Kriget står för dörren, och de gömmer och hemlighåller allt för oss som vanligt. Varför gör ni ingenting, ni som är unga?

Det är ju er det gäller! Försvara er, gå samman! Lämna inte alltid allt åt oss gamla kvinnor som ingen lyssnar på!”

Denna historiska utskällning tog plats på en gata i Wien år 1913. Det är den unge judiske författaren Stefan Sweig som av en händelse sprungit på den då 70-årige Berta von Suttner. Han: aspirerande författare, uppväxt i den internationella metropolen Wien, van att passfritt resa över den europeiska kontinenten, övertygad anti-nationalist, en typ av “världsmedborgare”. Hon: gammal vän till Alfred Nobel och initiativtagare till Nobels fredspris, pacifist och författare till succéboken “Ned med vapnen!” (1889).

Två månader innan starten på det första världskriget skulle Berta komma att gå bort i cancer. I mitten på det andra sitter Stefan Sweig i exil i Brasilien och skriver sin biografi “Världen av i går” (1942), innan har tar sitt liv, oförmögen att hantera tanken på krigens fasor. I sin biografi minns han den sorglösa uppväxten i förkrigstidens Europa, som präglats av en enorm framtidstro, teknisk utveckling och öppna gränser. När den unge Sweig känner sig för fången i det mer traditionella Wien reser han till Berlin och Paris, två liberala vattenhål där det spelar mindre roll varifrån man kommer, vilket språk man talar, vad man har för yrke eller vem man älskar, oavsett klass eller kön. Krigen, med sina nationalistiska strömningar och extrema ideologier, ter sig oförståeliga för Sweig. Över en natt har det toleranta och fria Europa som han känner det tagits ifrån honom.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Hundra år senare är det så dags för oss att säga adjö till 2013, men med långt bättre förutsättningar för framtiden än Sweig. Samtidigt är det ändå som om 1913 har blinkat till oss under året, med en stillsam påminnelse om lugnet före stormen. Stefan Sweig kan inte ta det riktigt på allvar, när han för de första gångerna ser en grupp unga män slå judiska studenter blodiga på universitetet i Wien. I Sverige har vi sett nationalistiska riksdagsmän på gatan där de med järnrör ska slå ned de etniskt icke-svenska, och visst blev vi upprörda, men förstår vi innebörden av dessa strömningar?

2013 var året då polisen jagade papperslösa i tunnelbanan baserat på etnicitet och uppdagades ha ett register över våra medborgare med romskt ursprung.

Det var året då nynazistiska partier fått stora grupper sympatisörer i främst Grekland och Ukraina, men även på andra ställen runt om i Europa. Finska sannfinländarna, norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti har alltjämt åtnjutit stora framgångar i de nordiska länderna. Och i Storbritannien samlade tabloiden “The Daily Mail” över 140 000 namnunderskrifter under det prekära budskapet: “No more EU-migrants!”. Det var året då män, kvinnor och barn sjönk mot Medelhavets botten i sin kamp att ta sig runt den stängda porten till Europa.

Aldrig har jag varit så glad att lämna ett år bakom mig som 2013. År 2014 vill jag ska bli revanchens år, då vi intensifierar kampen mot de främlingsfientliga och nationalistiska strömningar vi ser. Vi ska visa både Berta von Suttner och Stefan Sweig att vi gör någonting, att vi samlar oss och att vi försvarar oss.

5

Bomber Jag är nöjd nu

A mayor difference

Claissez-faire

Between drug use and abuse

Saker man kan köpa för 600 kr

404

- 20 stöl - Svenskt Tenn-skål - Malariavaccinering till tolv barn i Centralafrikanska republiken - Hockeybiljetter - Claes de Faires förlorade heder

Brandskatta kyrkan Efter överläggning accepterar Linjen ofelbarhetsdogmen

Arvssynd Trickle down theory

Vilka av följande uppfattningar har inte verifierats av fakta?

1. Transsubstantiationslära X. Obefläckad avelse 2. Kapitalism skapar välstånd

Evangelii gaudium: Ad fontes

Either the link, the government or the political system you are in is broken.

Inte en vänsterregering sedan 1948 Sverige bör ta efter Sydkoreas exempel

(M)ismatch på arbetsmarknaden Hanna Bergholm

The empirics of the second best I den bästa av världar kvittar politik. I den näst bästa kvittar politiker inte ut sig.

Postkodslotteriet Enda accepterade sättet att bli rik i både nya och gamla arbetarpartiernas Sverige

Tensta Tigers Sagerska Stallions

Slottet brinner Intelligent design

Luk 19:11-27

Skeletons at the tea table Dancing with the dead

Rationell talman Hanterar bråk

Positiv talman Tillsätter en utredning

Göran Lambertz Han kunde inte vika blott fälla ville han

Negativ talman “No intention of ever”

Sten i glashus Riksdagsledamöter med en åsikt om drönare

Imaginär talman Bevistar prisutdelning

Liberal bigantry Three strikes and then you’re out

Dog bites man FRA spanar på Ryssland

En ska bort Milton Friedman Bosse Ringholm Olof Palme Jimmie Åkesson Svar: Palme, för han blev inte tårtad.

6

Ukraina Once upon a time in the west

Ukraina Back in the USSR

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Bomber Boverket lär av Svensk Linje

En ska bort

”Näst bombningar är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad.”

Herman Lundborg Gunnar Dahlberg Sten Wahlund Oriol Poveda

Sänkt standard Poor Hollande

Teparty med trolldryck Galliskt temperament mot bautahöga skatter

China’s new take on one child policy Abolishes labour camps

”Stora folkomflyttningar” Uttåget från Egypten

Den långa marschen Femma på Östermalm till tvåa på Gärdet

Biss och kajs ”Vi fixar dem på muggen”

Svar: Oriol Poveda är den enda som inte varit rasbiolog vid Uppsala Universitet

Demokrati i USA enligt svenska medier Den politik Demokraterna driver

Wag the dog LO: “Det är bra att Socialdemokraterna nu går till val på egen hand”

Höjd brytpunkt Det bästa Fatah någonsin åstadkommit

Analogt

“Svårt att bevisa Bergwalls oskuld”

Den regering som kan bildas med (nästan) alla kan bildas med (nästan) ingen

Bevisbörda II

Oppositionspolitik

Bevisbörda I

Svårt att bevisa att Lambertz har sparkats

Jul hos Åkessons Irving inte Isaiah

Trots lärarlegitimationer Svenska elever vet fortfarande inte varför tornet lutar

När väljare säger nej så menar de ja Linjen har beslutat att ej lämna sitt samtycke till de reformer folkpartiet har ställt sig bakom vid sitt landsmote

Ad unionem En studentorganisation som har funnits sedan 1840-talet har definitivt skelett i garderoben

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Alla behövs

EU’s nya budget Femårsplaner var inte nog

Att tänka fritt...

Argumentationslogik lärs tydligen inte ut i Uppsala längre

SIFR Låt den historielöse kasta första stenen

Regnbågsdrömmar En medelålders mans fantasi om till och med S&M visar sig avvikande

Faire tax Halva lönen, hela utdelningen, full trovärdighetsreduktion

7

Fördjupat: Framtid

Att överstiga det mänskliga Av: Aron Vallinder

Aron Vallinder studerar filosofi vid Oxfords universitet, och var tidigare ordförande för Människa+. Här reder han ut begreppet transhumanism.

Vi känner alla till berättelsen: Daidalos och sonen Ikaros har fängslats av kung Minos. Daidalos, uppfinnaren, tillverkar vingar av fjädrar och vax. Fader och son kan återvinna frihet. Men trots en tydlig uppmaning flyger Ikaros för nära solen, vaxet smälter, och han störtar ned mot en säker död. Känslan av oövervinnlighet blev honom för stark.

Liknande motiv finns inom många andra kulturer.

I det sumeriska Gilgamesheposet får kung Gilgamesh tag i en växt som bringar evigt liv. Men under en tillfällig brist i uppmärksamhet blir växten stulen av en orm.

Gilgamesh tvingas inse att dödlighet är människans lott.

Men måste berättelserna sluta så här? Står det verkligen skrivet i naturlagarna att dessa försök alltid straffar sig?

Viljan att överstiga människans villkor är lika gammal som människan själv. I myter, religiösa berättelser, och skönlitteratur lönar det sig sällan. Men faktum är att genom historien är det precis vad vi gjort hela tiden.

8

Alla teknologiska framsteg har förändrat våra villkor, vare sig det handlar om jordbruk eller penicillin. Båda dessa upptäckter––som så många andra––gjorde livet mer uthärdligt, och underlättade det för människor att uppnå sina mål.

Många förändringar möts till en början av ett starkt motstånd, något som kan vara svårt att förstå i efterhand när vi hunnit vänja oss vid den nya tillvaron.

Så var fallet med bedövningsmedel och glasögon, för att nämna ett par exempel. Båda uppfinningar rubbade den naturliga ordningen, och det ligger nära till hands att tänka att det som är naturligt också måste vara gott. Men vad vi finner naturligt eller onaturligt är inte skrivet i sten, utan befinner sig snarare i ständig förändring.

Ur ett evolutionärt perspektiv är det förståeligt att vi människor ofta har en inneboende konservatism. Vi är väl bekanta med den nuvarande tillvaron, men förändringar innebär osäkerhet och därmed nya risker. Men om vi jämför våra egna liv med ett stenåldersliv råder Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Fördjupat: Framtid det ingen tvekan om att många förändringar har varit fantastiskt värdefulla.

Det finns inget som tyder på att takten av förändringar håller på att stanna av. Det kan rentav vara tvärtom. Landvinningar inom exempelvis neurovetenskap innebär att vi får bättre förståelse för hur hjärnan fungerar. Med denna kunskap kan vi förändra människans villkor mer direkt: inte bara hennes omgivning, utan även henne själv.

De senaste årtiondena har det vuxit fram en intellektuell och kulturell rörelse som tar fasta på dessa möjligheter. Under det något klumpiga namnet transhumanism samlas en brokig skara människor, förenade av tanken om att omstöpa människan i grunden. Transhumanism består i grunden av två teser: (i) att människans villkor kan komma att förändras radikalt under det kommande århundradet och (ii) att vissa sådana förändringar är mycket eftersträvansvärda. Bakom dessa två teser ligger en syn på den mänskliga naturen som något föränderligt, snarare än något statiskt. Det är upp till oss själva hur vi formar vår natur.

Transhumanism innebär ingen naiv teknikoptimism, även om somliga av dess förespråkare ibland hänfaller åt ohämmad entusiasm. På senare år har många tänkare inom rörelsen ägnat allt större uppmärksamhet åt hur saker kan gå snett, och vad vi kan göra åt det. Teknologiska framsteg är sällan odelat positiva, och i fel händer kan exempelvis artificiell intelligens eller syntetiskt framställda virus ha förödande konsekvenser. I takt med att tekniken blir allt mer kraftfull, ökar även enskilda individers förmåga att orsaka stor skada. Givet att det verkar svårt att bromsa teknikutvecklingen blir det ännu viktigare att försöka se till att vi använder våra förmågor på ett ansvarsfullt sätt.

Diskussionen har hittills varit tämligen allmänt hållen.

För att bättre förstå den transhumanistiska visionen kan det vara upplysande att närmre studera några konkreta exempel. Två av de mest framträdande områdena är livsförlängning, och kognitionsförstärkning.

Vissa menar att döden är vad som ger mening åt våra liv. Om vi förlängde våra liv radikalt skulle denna mening gå förlorad. För många är det här säkert en naturlig tanke, men det finns flera problem med argumentet. Även om vi accepterar premissen att döden är nödvändig för ett meningsfullt liv, följer det inte att döden måste infalla vid 80 år, snarare än 160 eller 320 – eller Svensk Linje • nr. 4 • 2013

80 000 för den delen. Och under stora delar av historien låg den genomsnittliga livslängden närmre 30 än 80, så man skulle kunna hävda att våra liv redan nu är onaturligt långa. Men det vore absurt att förespråka en återgång till drastiskt kortare liv. Och om vi levde till 320 skulle vi förmodligen säga samma sak om en återgång till 80. Även premissen själv kan ifrågasättas. Vad som ger mening åt livet är inte döden, utan snarare att livet fylls med meningsfulla upplevelser och aktiviteter: vänskap, kärlek, konst, förståelse, gemenskap, och så vidare. Ett längre liv skulle ge oss mer tid att njuta av dessa saker.

Tidigare, när vi inte kunde göra något åt det, kan det säkert ha varit psykologiskt fördelaktigt att betrakta döden som något gott. Men idag, när vi har möjlighet att satsa pengar på forskningsinitiativ för att bättre förstå och i förlängningen bota åldrandet, blir den tidigare harmlösa tanken livsfarlig. Uppskattningsvis 100 9

Fördjupat: Framtid 000 människor dör varje dag. Ibland kan det vara svårt att se en tragedi när den inträffar överallt, hela tiden.

De som förespråkar livsförlängning menar naturligtvis inte att vi ska tillbringa ytterligare decennier sängbundna och morfinberoende. Målet är snarare att förlänga den hälsosamma livslängden, så att vi är i gott skick både fysiskt och mentalt, och kan njuta av livet till fullo.

Ett annat område många transhumanister intresserar sig för är intelligensförstärkning. Människan har intagit en dominant position i djurriket till stor del på grund av sin intelligens. Vi är varken snabbast eller starkast, utan det är vår intelligens som tillåtit oss att bemästra tillvaron och utveckla en högteknologisk civilisation.

Högre intelligens är bra både för individer själva och för samhället i stort. Intelligentare människor tjänar bättre och lever längre, och kan bidra med mer till samhället de lever i. Om vi kunde öka intelligensen hos forskare skulle många vetenskapliga upptäckter sannolikt kunna ske snabbare, och många andra transhumanistiska teknologier skulle därför kunna utvecklas.

Intelligens är en resurs som kan användas till många olika ändamål. Men intelligens behöver inte betraktas som något uteslutande instrumentellt värdefullt: bättre förståelse för omvärlden, samhället och naturen är något många uppskattar för dess egen skull, alldeles oavsett hur det påverkas oss ekonomiskt.

I ljuset av 1900-talets hemska experiment ställer många sig tveksamma till försök att ändra den mänskliga naturen. Men transhumanister förespråkar inga tvångsmässiga ingrepp, utan betonar snarare att individer själva bör ha möjlighet att bestämma ifall de vill förändra sig eller inte. Vi ska inte tvingas genomgå vissa förändringar, men vi ska inte heller tvingas bli kvar i vårt nuvarande tillstånd.

Dessa två exempel, livsförlängning och intelligensförstärkning, är några aspekter av transhumanism.

Men rörelsen är långt ifrån begränsad till dessa två områden. Andra förespråkar sätt att förhöja vårt känslomässiga välbefinnande, eller sätt att förändra våra fysiska förmågor. Vad gäller alla dessa aspekter kan man fråga sig ifall det nuvarande tillståndet är det bästa möjliga. I vissa fall kan svaret mycket väl vara ja. Men om vi inte är medvetna om möjligheterna riskerar vi att gå miste om mycket gott.

Varför transhumanism? För många är svaret avväpnande enkelt. När livet är som bäst kan det vara alldeles fantastiskt. Varför inte få ut mer av det? Varför nöja sig 10

med vår värld när en bättre värld är möjlig?

Somliga finner transhumanismen mycket tilltalande på en rent intuitiv nivå. Men det finns även mer teoretiskt underbyggda argument för samma slutsatser.

Många filosofiska teorier om vad som är värdefullt har som följd att de transhumanistiska visionerna är mycket eftersträvansvärda. När rörelsen tog fart i slutet av 80-talet hade den ofta en libertariansk prägel.

Argumenten för transhumanism betonade individuell frihet: var och en har rätt att bestämma vad de gör med sin kropp. Idag är rörelsen inte lika politiskt enformig. Transhumanism kan förespråkas på en rad olika grunder, socialistiska såväl som liberala. På senare år har transhumanismen även utforskats alltmer från en filosofisk vinkel. Bioetiker har på allvar börjat diskutera många av de scenarier som tidigare avfärdats som science fiction. Detta är en välkommen utveckling. Vi står kanske inför förändringar av aldrig skådat slag, och det vore dumdristigt att fortskrida utan eftertanke.

Några skeptiker menar att transhumanistiska teknologier mest skulle tjäna till att förstärka samhälleliga orättvisor. Bara de rika skulle ha råd att ta del av ingreppen, vare sig det rör sig om livsförlängning, intelligensförhöjning, eller något annat. Och när de väl har gjort detta skulle de vara i en ännu starkare härskarposition.

Detta är en invändning värd att ta på allvar. Hur ny teknologi påverkar samhälleliga strukturer är en väldigt invecklat empirisk fråga, som har olika svar beroende på vilken teknologi det handlar om. Till en början hade bara de allra rikaste råd med mobiltelefoner; idag finns de i händerna på hundratals miljoner afrikaner.

Om livsförlängning eller intelligensförhöjning är som mobiltelefoni i det här avseendet, bör det vara godtagbart att låta samhälleliga orättvisor öka tillfälligt, för att sedan kunna tillåta alla att ta del av utvecklingen. Men detta är en pågående diskussion som inte kan göras rättvisa i en kort artikel. Transhumanism innebär att vi tar dessa möjligheter på allvar, och väger fördelar mot nackdelar innan vi väljer vår framtid.

Många av de uppfinningar transhumanister förespråkar skulle leda till radikala samhälleliga förändringar. Ett samhälle med betydligt längre liv skulle exempelvis vara väldigt annorlunda från allt vi är vana vid. Vi vet inte vilka delar av den transhumanistiska visionen som kommer att förverkligas, eller i vilken form. Framtiden är oviss, men den blir inte ljusare för att vi bortser från den. Det är hög tid att vi förbereder oss.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Inflikat

Om bokbål och övervakning Ray Bradburys Fahrenheit 451 beskriver en framtida dystopi där all litteratur som avviker från den statliga världsbilden är förbjuden. Teknikens framsteg har dessutom gjort att alla hus är fullständigt brandsäkra så brandkårens enda uppgift är att verka som ambulerande eldkastare.

Guy Montage, novellens protagonist, frågar om det inte fanns en tid då brandkåren brukade bekämpa eldsvådor istället för att anlägga dem. Alla i hans omgivning svarade skrattande åt honom att ”alla vet att brandmän anlägger bränder! Varefter de hänvisar till public service som pekar ut Benjamin Franklin som brandkårens grundare. Detta visste givetvis Montage, som själv var brandman, hans far hade tidigare varit brandman och hans far före det.

Det var Montages plikt att bryta sig in i folks hem och bränna litteratur. Allt förändras dock när de måste rycka ut för att släcka en annan människas litteratur och denne vägrar att samarbeta med de statliga tjänstemännen. Kvinnan som gömt böcker vägrade att lämna huset när branden skulle anläggas och valde istället att låta sig brännas levande med orden ‘”Play the man, Master Ridley; we shall this day light such a candle that shall never be put out.” Hon refererade till de sista orden som Hugh Latimer sa till Nicholas Ridley före de bägge brändes på bål för att ha predikat protestantismen. Det Latimer och Ridley verkligen dömdes för var att stå emot staten och följa sitt egna förnuft och övertygelse. Reformeringen av kyrkan tände ett ljus av hopp i dåtidens England likt kvinnans ord tände en gnista av nyfikenhet hos Montage som i resten av novellen tampas med en inre strid över huruvida han skulle följa sin övertygelse eller samhällets lagar.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

I dagens samhälle bränner vi inte böcker, ännu.

Men våra regeringar lägger enorma resurser på att kartlägga vad vi läser, hur mycket vi läser och till vilka vi skriver. Det är inte bara det som vi direkt gör på internet som statens vakande öga ser; oavsett om du beställer en drönarlevererad bok från Amazon eller betalar med bankkort i bokhandeln kommer staten att registrera dina förehavanden.

Det system vi nu bygger upp kommer att vara väll till hands när människor med dunklare motiv än våra nuvarande politiker griper makten. Vad kan Åkesson eller Sjöstedt tänkas göra med datan den dagen de får inflytande eller sitter på posten som justitieminister?

Redan år 1975 varnade Gösta Bohman, Moderata samlingspartiets dåvarande partiledare, för statens ökade övervakningsförmåga: ”läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Vad Nya Moderaternas partiledare anser om integritet och var gränsen för det privata går vet vi inte. Men vi vet att det alltjämt brinner en fackla för frihet på Svensk Linjes redaktion och att denna aldrig kommer släckas.

11

Fördjupat: Framtid

Framtiden och plikterna Av: Jesper Ahlin

Jesper Ahlin är aktiv i European Students for Liberty och magisterstudent i filosofi med särskilt intresse för politisk filosofi.

Jag tvekar alltid när jag blir ombedd att tänka på framtiden. Inte för att jag är ansvarslös, utan för att sådana tankar stjäl fokus från den enda tidpunkt då man kan vara ansvarsfull: nu. Det är en tanke som sträcker sig hela vägen från buddhismen till moralfilosofin och vidare till politiken. Ingen kan påstå att ett fokus på nuet innebär att man gör sig blind för framtiden, som om man i nuet inte skulle kunna planera för morgondagen. Tvärtom innebär insikten om vikten av ett närvarande sinnelag att man vet att det är nu och endast nu som goda handlingar kan utföras. Imorgon är det för sent.

Andlighet är förstås en sak medan filosofi och politik är en annan (buddhister är av en annan åsikt eftersom allt är ett, men det kan för tillfället lämnas åt sidan).

Inom moralfilosofin representeras skiljelinjen mellan ett tidstänkande och ett kontinuerligt nu genom vad som brukar kallas för teleologi och deontologi.

På ett mer vardagligt språk kan man säga att somliga resonerar konsekvensetiskt och andra pliktetiskt.

John Stuart Mill tänkte på konsekvenserna medan Immanuel Kant tänkte på plikterna. Det innebär att den förre skulle värdera huruvida en handling är god eller ond beroende på vilka konsekvenser den medför, medan den senare skulle säga att en handlings värde 12

är inneboende i handlingen självt, oberoende av dess konsekvenser. Med plikter och deontologi menar jag främst libertarianism, kantianism och liknande och inte exempelvis kontraktualism eller religionsetik.

När man tänker på framtiden står man alltså inför den moraliska konflikten mellan att definiera ett mål och sträva mot det oavsett vad vägen dit kantas av, och att låta målet vara odefinierat och i stället fokusera på de enskilda handlingar som leder en framåt. Antingen helgar ändamålet medlen, eller så ska medlen själva vara heliga. Mänskligheten står (som alltid) inför en osäker framtid. Vad som är osäkert beror på debatten: en gång i tiden var domedagen på agendan, vid en annan tidpunkt var det kärnvapenkrig och idag är det framför allt miljöproblemen som kommer att leda till mänsklighetens undergång. Tillkommer gör mer påtagliga framtida besvär, som att pensionssystemet havererar eller att borgerligheten kanske helt kommer att förlora formuleringsprivilegiet i debatten om vinster i välfärden till socialisterna. När den som värderar en handling efter dess konsekvenser tänker på sådana saker begränsas hennes intellektuella handlingsutrymme av två saker. Först måste hon slå fast hur hon vill att framtiden ser ut och sedan måste hon hitta den bästa metoden för att nå dit. Problemet är förstås att Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Fördjupat: Framtid både målet och metoden för att nå dit är omtvistade.

Vart vill vi, och hur ska vi ta oss dit? Även om vi hittar den rätta framtiden – låt säga, proletariatets diktatur – måste vi fortfarande bråka om tillvägagångssättet – marxism-leninism eller neomaoism? Och om vi bäst når den önskvärda framtiden genom att skjuta de rika och sälja de fattiga så är sådana handlingar lika önskvärda som framtiden vi önskat oss. Det rätta ligger inte i handlingen utan i dess nytta för framtidens skull, och i vår upplysta tidsålder är det akademin som har svaren på sådana tekniska frågor. Har man definierat ett mål och söker vägar dit överlåter man därför snart alla värderingar till vetenskapen. Notera hur ofta politiker och debattörer hänvisar till forskningsresultat och hur sällan de pratar om principer. Enligt akademin ser problemet ut på ett visst sätt, den önskvärda framtiden på ett annat, och de rätta vetenskapsmännen känner vägen dit. På grund av vårt sätt att tänka ger vi lättsinnigt makten över våra livssituationer till någon annan, vilket präglar såväl agenda som policy. Vi förförs av konsekventialism.

Detta simpla sätt att tänka är fel. Man kan inte veta vilken som är den rätta framtiden och man kan inte tvinga andra att gå dit. Det är så lätt att bli hänförd av siffror och ljuva drömmar att vi är som programmerade att sätta framtiden före nuet, men det är fel.

Politiskt intresserade skräms lätt av att tänka principiellt eftersom man tror sig inte kunna hitta material till kampanj och debatt i filosofier om människans plikter, men det är också fel. Individualismen har ett helt batteri med stoff som bara väntar på att avfyras mot framtidseskapisterna. Men det gäller att tänka annorlunda.

Om man i politiska sammanhang utgår från människans plikter avstår man från en uppfattning om vad som är det goda, utan säger bara vad som är det onda.

Det är nämligen inte samhällets roll att hävda något annat. Att söka efter en moralisk kompass hos denna sorts deontolog är som att kräva en mutters funktion av en skruv – det är inte helt enkelt inte dennes uppgift.

Politiskt sett har pliktetiken varit i opposition i sekler och bär därför inte skuld till problemen som identifieras. Därtill har man människovärdet på sin sida. Den som tänker på människans plikter har därmed ett stort svängrum som bara begränsas av kreativiteten, fliten och intelligensen. Frihetligt sinnade har råd att vara mer offensiva.

Kärnan är helt sonika att det inte är värdefullt att välja framtiden framför nuet. Gör vi rätt hamnar vi rätt.

Man kan som debattör, med oändligt många varianter Svensk Linje • nr. 4 • 2013

på temat, på goda grunder avfärda sociala och ekonomiska statliga interventioner avsedda att främja en god framtid. Det är fel att behandla människor som medel och inte som mål i sig. Det är fel att kränka individens rätt att bestämma över sig själv, åtminstone så länge hon har sitt förnuft i behåll. Det är fel att påstå att viss framtid skulle vara önskvärd, eftersom det är upp till den enskilda människan att besluta över den framtid som med nödvändighet måste vara oviss. Det är rätt att låta individen själv bestämma, så länge hon inte i sina handlingar kränker andra individers motsvarande rättighet. Det är ett så kallat självreglerande sätt att tänka, och grundläggande kunskap om marknadsekonomi visar varför det fungerar.

Dessa filosofiska generaliseringar utgör i praktiken grunden som en kunnig debattör tvingar in en vänstertänkare i försvarsposition från. Jag hade nyligen det stora nöjet att få besöka magasinet Reasons redaktion i Washington. I ett debattklimat där gratispoänger förvisso den sista tiden har levererats på silverfat av presidenten själv illustrerade de resonemanget ovan: problemet i USA är inte att 60 miljoner människor går oförsäkrade utan att prismekanismerna på försäkringsmarknaden är satta ur spel, och att fattiga därför inte har råd att försäkra sig. Som deontologiska debattörer visar de hur tekniska marknadsingrepp med avsikt att uppnå specifika ändamål har misslyckats. De säger praktiskt taget att ”ni har goda intentioner, men era vetenskapsmän är inte allsmäktiga och därför bär ni skulden till någonting ont – ert sätt att tänka fungerar inte”. Eftersom de själva representerar människovärdet, och sedan länge varit i intellektuell opposition, har de svängrum och samtidigt ryggen fri.

Debatten domineras av tänkare som värderar handlingar efter dess funktion för den framtid de vill se.

Att gå i clinch med dem och föreslå en annan framtid, eller ett annat tillvägagångssätt, är att acceptera och bekräfta ett felaktigt sätt att tänka. Frontlinjen ska dras någon helt annanstans. Miljöproblemet är inte politiskt lösbart, utan är just en orsak av politisk dirigering av samhället. Pensionssystemet havererar för att idén är lika socialistisk som löntagarfonderna var.

Riskkapitalister plundrar inte välfärden, deras vinster visar att omsorg kan bedrivas bättre. Om vi vill se en ljus framtid måste vi sluta att stirra efter en tidpunkt som ligger framför oss och som av naturen därför aldrig kan ge oss vägledning. Vi måste agera nu, efter tydliga principer. Eftersom det är rätt, och eftersom att det imorgon är för sent.

13

Fjellner 2014

“Det som är bra med EU är gratis, men det som är dåligt är hur dyrt som helst.”

Jag söker ditt förtroende för en tredje mandatperiod i Europaparlamentet. För öppna gränser, mer frihandel och mindre byråkrati.

christofer.fjellner@ep.europa.eu www.fjellner.eu

fjellner2014 @fjellner cfjellner

Fördjupat: Framtid

Saboten från socialdemokratin Av: Adam Vallin

Adam Vallin är civilekonom och psykologstudent. Han är redaktionssekreterare för Svensk Linje och alumn från Stureakademin.

När man skall lyfta blicken och föreställa sig hur framtidens politiska landskap kommer att se ut kan det ibland vara bra att börja se sig om i samtiden. Frånsett de revolutionära tendenserna som ibland gör entré ut ur kulisserna, oftast från vänster, är beskrivningen av både samhället och det politiska systemet som just framväxande det mest verklighetsnära. Ibland är det tvärare kast, ibland mer gradvis men ändock i en linje som går att följa.

Vårt politiska systems genomsyras av principen av folkviljan som överordnad och kring detta råder närmast politisk konsensus. Det kanske tydligaste tecknet på detta är vår avsaknad av en grundlag i egentligen mening, mot vilken en abstrakt prövning av lagar och beslut sker annat än närmast symboliskt. Avsaknaden av och motvilja till att införa olika inslag av institutionell tröghet, spärrar och kontrollfunktioner vittnar alla om samma sak. Det svenska politiska systemet är utformat för att vara effektivt. Utöver detta har det utvecklats så att även mer eller mindre svaga minoritetsregeringar skall kunna regera landet.

16

När vi nu efter en andra mandatperiod med en moderatledd regering kan börja göra bokslut ser vi att saker förändrats. Kanske viktigast för den långsiktiga politiska förändringen får man nog anse vara socialdemokraternas verklighetsanpassning högerut.

Regeringen har påbörjat en viktig kursändring där det socialdemokratiska samhällets kanske största avarter i form av förtidspensioneringar och ett utanförskap så sakteligen försökt att styras mot självförsörjning och arbete. Man skall inte heller bortse från maktskiftets egenvärde i att stävja sammanväxten mellan socialdemokratin och statsapparaten. Något som gagnat den svenska demokratin och vars långsiktiga konsekvens kan vara svår att avgöra men som föreställningsvis är stor. Socialdemokraterna har blivit ett parti bland andra.

Den borgerliga reformagendan har dock handlat om förändring i samhället och inte av det. En distinktion som kan vara viktig att ha i åtanke, särskilt för oss som kanske är mer intresserade av de senare av de båda. Avvägningen mellan att söka ett omfattande Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Fördjupat: Framtid reformmandat och att vara tillräckligt närliggande samhället som det ligger nu för att kunna appellera till medianväljaren har gett oss en borgerlig regering som mer är inställd på förvaltning än förändring. Att såga av den gren som man sitter på och i större utsträckning flytta makten från politiker till medborgarna är någonting som vi hittills sett för lite av. Att vingklippa det politiska systemet hade för annat än de politiker som genuint tror och verkar för stärkt ägandeskap av medborgarens eget liv inneburit en minskad möjlighet att utöva sitt yrke och kall. Det är lätt att falla i fällan och tro att bara vi får borgerliga politiker i majoritet så är problemet löst och bortse från att många av dessa är en del av problemet, i alla fall i det längre perspektivet.

Det är inte minst här studentförbundet som ideologisk vakthund och gränssprängare har en viktig roll att verka för frihet i samma träffande ton Hayek hade när han dedikerade Vägen till träldom till socialister – i alla partier.

Ibland inträffar saker som i nuet kan verka närmast obetydliga om än något retliga men vars effekt först på sikt börjar uppenbara sig. Detta för oss till frågan om flyttade av brytpunkten för statlig inkomstskatt och oppositionens försök att hindra detta. Oppositionens oheliga allians kring att försöka förhindra det kan ses utifrån denna infallsvinkel. De förändringar av första ordningen – förändringar inom systemet – som den borgerliga regeringen sysslat med är nu på, om än på oväntad, väg att kompletteras med en förändring av andra ordningen – en förändring av själva systemet.

I avsaknad av och utifrån det närmast aktiva ointresse med vilket frågan om institutionella förändringar och begränsningar av det politiska systemet hanteras, inte minst inom borgerligheten, kan en stökig parlamentarism utgöra någon form av i alla fall önskvärd pseudospärr för politiken.

de förutsättningar vi har är det inte helt självklart att det är oriktat dåligt att oppositionen kastar in grus i maskineriet hos statsappareten. Vågar man se bortom de mest akuta resultaten och inte förirrar sig i de olika resonemangen om huruvida budgetordningens regler inte avser både avgifts- och utgiftssidan eller vad som den ursprungliga intentionen var kan man skymta ett trendbrott. Som studentförbundare ligger nog tanken på en mindre riksdag med mindre att säga till om nära hjärtat. I den näst bästa av världar kanske man får nöja sig med en stökigare riksdag. Precis som i judo kanske det bästa vi kan göra är att inte sätta hårt emot hårt utan utnyttja motståndarens moment för att fälla den, inte minst när denna befinner sig i regeringsposition.

Något vi får anta kommer inträffa. Bortsett från den högre skatten borde vi kanske tvärtemot välkomna oppositionens agerande som en potent förändring av systemet. När inte den borgerliga regeringen mäktar med att såga av grenen de sitter på är det kanske välkommen att oppositionen gör detta, för det kommer hindra andra att sitta på den.

Detta är nog någonting som jag tror Mikael Damberg innerst inne insåg när han den där torsdagen vid fyratiden på eftermiddagen råkade bli lite för trollbunden på mötet med Progressive Alliance och missade sin votering. Där i andrakammarsalen visste han vad han skulle få: en kopp kaffe, en bulle och när han gick därifrån skulle han befinna sig i samma effektiva politiskasystem som dagen innan. Skulle han däremot tittat på klockan en extra gång, satt sig på sin plats och tryckt på knappen är det osäkert vilken politiskt system han hade vaknat upp i dagen därpå. Att man då darrar på manschetten och glömmer ett klockslag är inte konstigt.

Det effektiva politiska systemet där skatteuttaget snabbt går att sänka, marknader och gränser snabbt öppnas och individer snabbt får frihet och ansvar har en baksida i att det är ett där det är troligt att det lika snabbt går att rulla tillbaka, sluta och reglera dessa.

Intressanta alternativ att hantera det politiska systemets inneboende tendens att växa finns exempelvis att finna i USA där det hos en del delstater finns system där det krävs olika former av kvalificerad majoritet för att höja delstatens intäkter. Mer realistiskt översättbara och för oss applicerbara lärdomar finns att dra från hur Tea Party-rörelsen agerande, oavsett vad man känner för dem, bidragit till att skarpt minska underskottet i de amerikanska statsfinanserna. Utifrån Svensk Linje • nr. 4 • 2013

17

Fördjupat: Framtid

Bioliberalism mot AI-liberalism Av: Nicklas Lundblad & Joakim Lundblad

Nicklas Lundblad är filosofie doktor i informatik och rådgivare i samhällsfrågor på Google. Joakim Lundblad är viceordförande emeritus för FMSF och senioranalytiker på Sydsvenska Handelskammaren. Här skriver bröderna om var gränsen för liberalismen går i den artificiella intelligensens tidsålder. Åsikterna i artikeln är författarnas egna åsikter och representerar inte arbetsgivares, organisationers eller andras åsikter.

Artificiella agenter står idag för en majoritet av handeln på vissa börser. De handlar i en hastighet och med en exakthet som ingen mänsklig handlare kan ens hoppas att leva upp till, och de kan utnyttja mycket små fördelar i tid för att åstadkomma ganska stora vinster.

Sådan handel är idag under granskning från ett flertal olika håll, och det saknas inte kritiker.

Hur ställer sig en liberal till detta? Är det inte självklart att det liberala svaret är att bejaka tekniken och sedan försöka lösa de eventuella problem som uppkommer?

Det verkar kontraintuitivt att argumentera för att vi inte skulle använda teknik för att effektivisera samhället, när det skulle kunna leda både till besparingar och förenklingar. Eller?

Samtidigt används datavetenskapliga modeller för att granska risker och sätta värden på och besluta i frågor kring allt från bidrag och lån till kundlojalitet.

Det artificiella inslaget i beslutsfattande i dessa system, liksom i offentliga system – som bidragssystem – ökar och kommer sannolikt fortsätta att öka under de kommande decennierna. Bland företagsledningar är det inte ovanligt med datordrivna beslutsstödsmodeller för att behandla stora komplexa mängder information.

Låt oss göra att tankeexperiment. Antag att vi kunde ersätta alla Försäkringskassans och Skatteverkets handläggare med en enda svart låda. Denna låda kan ta vilket individuellt fall som helst, utifrån offentliga databaser och de data som finns i systemen redan idag, och automatiskt avgöra frågor om bidrag och skatt – det enda som krävs är att vi installerar den och sätter på strömmen. Om det krävs en intervju, kan lådan göra det och ställa de relevanta frågorna.

Vi rör oss mot en situation där allt fler beslut fattas av maskiner snarare än människor.

Är det liberala svaret då att det är självklart att vi installerar maskinen och därmed i ett slag krymper den offentliga sektorn? Bortse för ögonblicket från

18

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Fördjupat: Framtid effekterna av arbetslösheten för alla de som arbetar på de båda myndigheterna och de effekter som följer av denna. Fokusera endast på frågan om att vi nu anförtror en svart låda, en iMyndighet, som de flesta av oss inte kan förklara hur den fungerar, ansvaret för alla dessa beslut.

Det finns en mängd olika, intressanta, svar på den frågan.

Att säga nej

Vi skulle kunna säga att nej, det är inte ett liberalt beslut att installera denna maskin, eftersom vi inte kan vara säkra på att den alltid fattar rätt beslut. Vi vet att maskiner ibland inte fungerar, och risken för att maskinen fattar felaktiga beslut gör att vi inte kan anförtro den denna viktiga uppgift. Men, fattar inte människor också felaktiga beslut? Är det inte så att vår iMyndighet kan antas fatta färre felaktiga beslut än en myndighet med massor av olika felkällor?

En möjlig skillnad ligger i hur människa respektive maskin gör fel. Människor kan fela av olika anledningar i flera likvärdiga situationer. Till exempel har forskare visat att domare som ska granska överklaganden under en arbetsdag avslår en större andel ansökningar strax innan lunch. Maskinen å andra sidan följer en algoritm som förväntas behandla två likvärdiga situationer på samma vis. Om maskinen gör fel i en situation kommer samma fel att upprepas i andra liknande situationer. Över tid betyder det att människors och maskiners felhistorik kommer att skilja sig åt. Om de beslut som fattas kan förväntas påverka samhällets utveckling innebär det i sin tur ett val mellan en utveckling som färgas av mänskliga eller algoritmiska beslut och brister.

Vi skulle också kunna avböja installationen med att säga att en stat med iMyndigheter underminerar statens legitimitet. Det finns något ovärdigt i att bli behandlad som ett enkelt matematiskt problem, och att det i sig skulle minska förtroendet för staten. Dessutom inskränker artificiella agentmyndigheter den demokratiska insynen. Det är nämligen bara en liten kompetenselit, programmerarna, som kan översätta politik i algoritmer, utvärdera agenterna och förstå hur de fungerar. Valda politiker kan inte förväntas förstå de algoritmer som används för att implementera deras politik. Även om transparens byggs in i systemet som en del av algoritmerna blir systemet svårt att granska.

En stat vars myndighetsfunktioner består av endast automatiserade algoritmer kan aldrig vinna medborgarens lojalitet och än mindre deras uppskattning.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Båda dessa nekande svar tycks peka på en ny sorts begränsning i utformningen av politiska system. Om vi håller med om att det är ovärdigt eller opålitligt att få sitt ärende behandlat av en maskin – fastän det i stor utsträckning sker redan i dag – så tycks vi mena att det finns ett värde i biologiska beslut, eller mänskliga beslut.

Och denna misstanke kan vi utveckla till en hel teori.

Kanske, skulle vi kunna säga, är det så att marknadsliberalismen bygger på förutsättningen att de beslut som fattas i samhället är mänskliga, och därmed har alla de brister som mänskliga beslut har. En fri marknad kan visserligen bli mer effektiv med algoritmisk handel och artificiella agenter, men det är inte argument nog för att låta maskiner dominera beslutsfattandet.

Detta resonemang blir särskilt anmärkningsvärt när det handlar om statens beslutsfattande. Historiskt har dessa beslutsprocesser utformats för att främja likabehandling och kompensera för variationer på grund av den mänskliga faktorn. En automatiserad, algoritmisk beslutsmaskin uppnår just precis det – att översätta beslutsfattande till regeltillämpning.

Här kan vi urskilja grunden för en nytolkning av liberalismen som en ideologi som endast fungerar om besluten i dess grundläggande samhällssystem fattas av människor. Liberalismen, skulle vi kunna säga, fungerar bara för biologiskt dominerade system. Alla beslut i systemen behöver inte fattas av människor, men beslutsprocessen måste domineras av människor – annars blir konsekvenserna att systemen faller samman.

En AI-liberalism – en liberalism grundad på beslut som huvudsakligen fattas av maskiner – blir ur detta perspektiv en liberalism som antas kollapsa kring två olika brister. Den första bristen är helt enkelt bristen på legitimitet. Vi kan kanske aldrig respektera ett artificiellt beslutsfattande system som en legitim grund för ett samhälle. Den andra bristen är att när beslut automatiseras och fattas i tidsskalor som är otillgängliga för människor – i detta fall alldeles för snabba beslut – förlorar systemen en viktig del av sin transparens.

Artificiella agenter riskerar att fastna i negativa feedbackloopar som tack vare deras snabbhet får allvarliga konsekvenser. Det gör systemen mer sköra. Mänskliga beslut är så långsamma att motsvarande negativa feedbackloopar kan identifieras och motverkas.

Vi kan summera den tanken i en slogan: frihetens gränser är ytterst inte politiska, utan biologiska. En bioliberalism.

19

Fördjupat: Framtid Att säga ja

Nå, det går också att fullständigt avvisa denna tanke, och säga att inslaget av artificiell agens i beslutsfattande system bara förbättrar både beslut och effektivitet.

Den ludditiska inställningen att en fri marknad bara kan vara en fri marknad av människor drar en godtycklig gräns vid en sorts verktyg för den mänskliga uppfinningsrikedomen som inte har någon rationell grund. Att dra en gräns – oaktat hur den dras – för hur mänskliga liberalismens samhällsystem måste vara kräver också att man drar motsvarande gräns för hur mänskliga dess medborgare måste vara. Den tekniska utvecklingen har inte bara lett till artificiella börsagenter, den har även möjliggjort en bred flora av personlig teknologi som förändrar förutsättningarna för hur vi agerar i olika situationer. Om varje individ i ett samhälle använder sig av datavetenskapliga modeller och artificiella agenter för att delegera sitt beslutsfattande, hur skiljer det sig i så fall, på samhällsnivå, ifrån iMyndighetens svarta låda? I båda fallen rubbas den mänskliga dominansen i systemet.

Kanske måste vi långsamt överge distinktionen mellan människa och maskin. Varefter vi övergår till ett samhälle som rymmer beslutsfattande algoritmer, individer och artificiella intelligenser blir just denna distinktion mindre intressant. Dessa begrepp – människa och maskin – är ytterst begrepp som formats i en värld som kännetecknats av gårdagens teknik. En gång kristallklara begrepp flyter de nu samman i en ny begreppsvärld där vi sipprar ut i tingen, där vår agens inte längre låsts till de biologiska system som fortfarande är kärnan i vår identitet.

Kanske är det där den verkliga upplösningen av konflikten mellan AI-liberalism och bioliberalism ligger – i insikten att det inte är något artificiellt med tekniken, utan att den är en förlängning av det biologiska med andra medel. Då blir frågan om vem som fattar besluten egentligen överflödig, eftersom vi då också måste överge andra, mer grundläggande begrepp – som individualitet och handling.

Det är ingen liten utmaning.

Den här typen av gränsdragning är egentligen, skulle vi kanske säga, bara samma rädsla som låg till grund för de tidiga upproren mot automatiseringen i fabriker under den tidiga industrialiseringsperioden. Det gör ingen skillnad om det händer i en fabrik eller på ett myndighetskontor.

Systemen blir inte heller mer sköra, eftersom algoritmisk handel mycket snabbare kan upptäcka och korrigera olika typer av problem – och därmed är självläkande. De ökar dessutom likviditeten på marknaden, vilket enkelt kan visas vara bra för marknadernas effektivitet – och det skall framhållas att alla beslut inte är lika viktiga. Om datorer fattar beslut om byråkratiska processer, eller om beskattning eller om handel i aktier står människor de facto än mer fria att fatta stora beslut om sina egna liv, sin egen kreativitet och sin egen framtid.

Allt motstånd mot tekniken är egentligen bara ett förklätt motstånd mot framsteget, i denna analys.

Människor, maskiner och frihet

Våra två tolkningar står mot varandra: en som menar att endast det samhälle som grundas på mänskliga beslut och där mänskliga beslut dominerar kan kallas i någon mening fritt, och en som menar att ett samhälle där datorer fattar alltmer av vad som med nödvändighet ofta är triviala beslut är ett samhälle där individen får mer frihet att koncentrera sig på det viktiga i livet – kärleken, lyckan och andra människor.

20

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Sveriges höga ungdomsarbetslöshet beror bland annat på våra höga minimilöner. Och på vår stela arbetsmarknad. Det säger OECD. Vad säger du?

Fördjupat: Framtid

Riskkapitalets renässans Av: Jacob Dexe

Mecenater och patronage tillhör för många en svunnen tid. Men med crowdfunding och nya modeller för betalning är mecenatskapet tillbaka. Redaktionsmedlemmen och viceordförande emeritus för FMSF, Jacob Dexe menar att mikromecenaternas tid är nu.

Mikromecenaternas framväxt är konsumenternas återerövring av kulturen, men även grunden till en potentiell innovationsboom. Allt hänger på att vi släpper greppet om den svenska distributionsmodellen och börjar investera själva. Det är en framtidsfråga för såväl konsumenter som producenter.

Med största sannolikhet så har du någon gång under det senaste året hört talas om Kickstarter. Det är en sajt skapad 2009 av Perry Chen, Yancey Strickler och Charles Adler. I stora drag är det en möjlighet för innovatörer och kreatörer att få startkapital till sin verksamhet, utan att behöva vända sig till nagelfarande och trångsynta riskkapitalister. Det är kanske inte något nytt i sig, innovationen ligger snarare i tillgängligheten som sidor som Kickstarter skapar, och den incitamentsstruktur som är inneboende i den tekniska lösningen. Till varje projekt som läggs upp på sajten måste skaparen definiera ett målbelopp, en tidsram och slutligen olika donationsnivåer då givaren får någon sorts bonus för att de ger ett särskilt belopp.

Nås inte målbeloppet inom utsatt tid samlas normalt 22

inga pengar in och projektet förblir ofinansierat.

Kickstarter är självfallet inte unika. Det finns numera hundratals sidor med sin egen nisch, och egna fördelar och nackdelar. Fenomenet kallas vanligen crowdfunding, eller gräsrotsfinansiering.

IndieGoGo är ett annat stort namn som fungerar ungefär som Kickstarter. Vill du prenumerera på någon Youtube-favorit? Då bör du titta på Patreon, skapad av Jack Conte och Samuel Yam och lanserad i maj 2013, som redan har kreatörer som får över 6 000 dollar per “verk” (Youtube-video, sång, seriestrips eller motsvarande). Är du intresserad av att leka riskkapitalist och få lite tillbaka på din investering? Crowdcube är ett svenskt företag som fokuserar på såkallad equity funding. Bistånd? Kiva är en välkänd organisation som administrerar mikrolån till personer, främst kvinnor, i utvecklingsländer (och de har återbetalningsfrekvens på 99% enligt egna uppgifter) eller så ger du till Give Directly som gör som namnet lovar, de ger personer i Kenya och Uganda pengar direkt, utan förbehåll, Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Fördjupat: Framtid fördröjning, räntor eller krav. Det finns till och med möjlighet att tillfredställa sina lite mer vuxna drifter genom sidan Offbeatr som fokuserar på alla dina sexuella investeringsbehov (en inte helt uppenbar referens till ett Offbeatrprojekt fanns även i föregående linjes val av konst, projektet heter “Let’s bring back the Swedish Sin”).

Om man ska tro Wikipedia, vilket är helt och hållet legitimt i dagens samhälle, så var en av de första crowdfundingsidorna ArtistShare som startade 2001, men fenomenet är mycket äldre än så. Mecenater, som vi traditionellt kallat dessa givare, har funnits länge, det som vi direkt kopplar fenomenet till är nog måleriet, även om andra konstformer också har det i blodet. Skillnaden ligger främst i att det numera är det massorna som står för investeringarna. Pär Strömbäck, som recenserades föredömligt av ordförande samt linjeredaktör emeritus Ulrik Franke i föregående nummer, benämner finansiärerna mikromecenater i sin bok Drömmen om Alexandria.

Strömbäck menar att en av upplysningens största bidrag till skapandet var införandet av intellektuella rättigheter som såg till att skapare kunde frigöra sig från sina mecenater. Hans bild är att mecenaternas makt över skapandet omöjliggjorde den kreativa frihet som renässansen och de intellektuella rättigheterna medförde. Att kunna skapa utan fiskala förbehåll och sedan ta ut ett pris för den färdigställda produkten är enligt detta resonemang ett mer önskvärt system.

Förmodligen menar Strömbäck att en kreatör med lagstiftning i ryggen inte behöver bry sig om vad massorna anser är värt att finansiera, utan kan skapa det hon känner för, oberoende av marknaden. Förlagen och skivbolagen står som garanter för att skapandet håller hög kvalitet samt att hitta nya talanger och göra dem tillgängliga för konsumenterna. Eller som Strömbäck formulerar det i ett stycke på sidan 43: “publiken bli mikromecenater, filantropi ersätter marknadsekonomi”.

Det är, i bästa fall, en underlig tolkning av skapande, den kreativa processen och kurerandet som förlag och skivbolag står för. I samma ådra talar David Byrne, frontman för Talking Heads, när han i en krönika i The Guardian säger att “The internet will suck all creative content out of the world”. Det borde för vana internetanvändare och de som spenderar någon tid alls på sajter så som YouTube vara oerhört svårt att leva sig in i bilden av att internet och det obetalda skapandet kommer att dränera världen på kreativt innehåll. Självfallet är inte som uppstår mellan distributionsmodellerna Svensk Linje • nr. 4 • 2013

och rättigheterna oproblematiskt, men det är en möjlighet för innovation och samarbete, inte någon som kräver större reglering.

I Sverige är det frivilliga givandet fortfarande klart begränsat, det förekommer självfallet ljusglimtar, men svenskarna är inget folk för vilka mecenatskap eller filantropi kommer som en självklarhet. De två sistnämnda fenomenen är mycket vanligare i USA, se till exempel givandet till politiska kampanjer eller hur stora delar av studenterna vid de främsta universiteten som går på stipendier. Det finns i Sverige en inneboende tro att samhället, det vill säga staten, ska stå som garant för allt det som är solidariskt - att vår konceptuellt främsta solidariska handling skulle vara att betala skatt.

Det finns en lång rad intressanta projekt som tar till okonventionella ekonomiska grepp, och lyckas.

Minecraft, Sveriges kanske mest omtalade spelexport de senaste åren, hade en lång period då beta-versionen, alltså en icke färdig produkt, var gratis att spela för allmänheten, och när man väl blev färdig (Minecraft släpptes som kommerciell produkt i november 2011) hade man redan miljontals spelare som ville betala.

Komikern Louis C.K släppte sin stand-up show “Live at the Beacon Theatre” för enbart fem dollar på nätet, i de flesta tillgängliga format och hade efter bara 12 dagar över en miljon dollar (på 12 timmar hade man täckt produktionskostnaderna på 250 000 dollar).

Filmen “Nasty Old People”, regisserad av svenska Hanna Sköld, finansierades helt av kickstarter och hade sedemera premiär på The Pirate Bay i oktober 2009.

Samtidigt är exemplen på misslyckade projekt många, men minst lika spännande. I ett projekt där man ville skapa en helt ny telefon, inte bara mjukvaran, samlade Ubuntu Edge in 12,8 miljoner dollar. Det räckte dock enbart till 44% av målet på 32 miljoner, och projektet skrotades.

Vad allt detta visar kan vara ett sätt för kunderna, köparna eller mikromecenaterna - vad du än vill benämna oss - att ta makten över såväl teknisk utveckling som kultur. Allt det man kan tycka är fel med crony capitalism motverkas av en marknad som till och med i investeringar och startkapital kan drivas och påvekas av fotfolk och möjligheten att rösta med plånboken. I Sverige är detta en längre och svårare sak att göra, man kan gå så långt som att uppmana till en nedbrytning av jante. Men visst är det en framtidsfråga, som du kan engagera dig i redan idag.

23

24

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Ditt vorpalsvärd mot staten

Ditt vorpalsvärd mot staten Svensk Linje erbjuder sedan 1942 människor med liberal, konservativ och borgerlig grundsyn en plattform för både kontroversiell debatt och eftertänksamt idéutbyte.

Politik, klassisk bildning och humor är de tre viktiga beståndsdelarna i denna plattform.

Vi har alltid försökt leva upp till ambitionen – och, vid det här laget, traditionen – att ge läsaren en intellektuell utmaning. Det innebär också att du som läser Svensk Linje för första gången står inför ett antal hinder, som vi medvetet har satt upp.

Förstår du inte alla bomber? Det gör inte den ansvarige utgivaren heller. Finner du ord som du aldrig har hört förut? Ring Horace. Vet du inte vem Horace är? – Googla Peter Englund. Tycker du att nivån är för låg – att idéerna återupprepas och formuleringarna känns arkaiska? Skriv till redaktionen, vi ser fram emot att hitta felen i din hypotes.

Vi tänker fortsätta vårt självpåtagna uppdrag att bekämpa socialism och förtryck i alla politiska läger och propagera för ökad frihet i hela världen. Vi kommer att fortsätta ifrågasätta flumpedagogik och värderelativism till förmån för rationalitet och ett vetenskapligt förhållningssätt – även inom politiken.

Bland Svensk Linjes gamla redaktörer återfinns bland andra grundaren av Sveriges PR-bransch Peje Emilsson, tankesmedjan Timbros VD Markus Uvell och Sveriges enda utrikesminister med statsministererfarenhet, Carl Bildt.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

25

Mitt i

Den trånga sektorn Är det ingen förbannad ordning på någonting längre mumlade han fram under tomteskägget. Säkert den där fördömda Friggebo som passat på och petat i någon väl fungerande byggstandard för innermåttet på skorstenar när hon fick möjlighet att riva ned allt som vi så noggrant byggt upp. Man skulle kunna tänka sig att åren borta från maktens köttgrytor skulle haft mer av en avmagrande effekt, vilket de också hade haft om det inte vore för den senaste ekonomiska krisen. Bevisligen hade det blivit för mycket av det goda när den enes död hade blivit både den andres smörrebröd på Solvalla och nu i det senaste julbord. Varslen hade stått som spön i backen ett tag och det hade sett riktigt kärvt ut ett tag innan krisavtalen kom på plats – det var tveksamt om han hade kunnat få i sig mycket mer. Den ekonomiska sättningen riskerade att göra de med facklig bakgrund och omställningsföretagskontakt riktigt satta.

Tur i oturen så var det ingen riktigt krisbransch han hade bakgrund i, utan en van vid stålbad. Inte som stackarna i skogs, trä och grafiska där hela bundet hade lika svårt som Kålle att hitta kostymer som passade. Här hade det vart tvärtom. Bortsett från tomtedräkten som satt åt lite väl mycket hade det inte vart mycket av en kostym för honom att fylla på det nya jobbet. Tanken slog honom att om han inte hade gjort sig lustig över att det fanns andra mer lämpade kandidater till tomterollen så hade de andra kanske inte gaddat ihop sig emot honom och då hade han inte suttit där han nu satt. Fastklämd.

Du som redan har skägget på plats och är bland de rödare i rummet kan väl inte ha något emot att tomta i år? Den spefulla fråga om han skulle falla in i gamla vanor, gå emot partiet och säga nej eller smita iväg till Medelhavet lite passande hade nog sin del i att han satt fastkilad där han var.

Sist in, först ut hade han retsamt sagt när han konstaterade att färskingen både hade erfarenhet från att i skydd av nattens mörker ta sig ned på otillgängliga platser ovanifrån och en lämplig fysik för att ta sig ned genom skorstenar. Han må vara analytisk men uppenbarligen ingen vi tog in för sin humor - den där grejen med buffeln och kon var nog bara ett lyckosamt undantag.

Men du är väl inne på mitt snabbgående spår med vart jag vill få det här julprojektet? Vi behöver inte gå över ån för vatten eller världshav för stärkelse.

Den arga blicken sa allt och någonstans var det kanske här han hade beseglat sitt öde. Man skall inte ge

i

Linjen Hur går det? Tiden börjar bli knapp. Tänk på att vi måste vara tillbaka innan Maggan vaknar! Du förstår väl hur arg hon hade blivit om hon får reda på att vi varit ute och delat ut paketen med löften något till alla.

Det var oklart om det var så att alla hade varit ovanligt snälla i år eller om det bara var han som hade blivit blödigare men det stod ovanligt många på listan i år. Å andra sidan fanns det väl få saker som vände humöret hos en vresig eller arg person såsom en present och nästa år skulle verkligen bli ett superår, ingen skulle behöva känna sig arg eller bortglömd – det skulle han se till! Smakade det så kostade det men som genom ett trollslag hade han funnit en lösning på detta dilemma. I vart och vartannat hem hade man redan lagt ditt ett paket med 250 kronor för varje månad på året och vuxen i hemmet. En summa som i hushållskassan inte lämnade något större avtryck men som om man samlade ihop och hade lite fantasi kunde göra underverk med. Problemet var dock att hinna samla ihop alla dessa innan juldagen, någonting som inte blev lättare av att han nu satt fastkilad i en skorsten.

Ni får ringa efter hjälp för jag sitter fast väste han genom säcken till sina kollegor på taket. Ring till honom i byggsvängen. Ni vet han som är så noga med arbetstiden och brukar tjata om att alla ska åka hem i tid – han är säkert hemma och känner någon som kan detta med skorstenar!

sig på den som sitter vid rodret om man har åsikter om färdriktningen. Nu kunde han bara hoppas på att han hamnat i skorstenen hos en av kommunens fjärrvärmeabonnenter. Sannolikheten var oturligt nog inte på hans sida.

Nedanför sig mellan fötterna skymtade en utbrunnen brasa och ovanför sig skymde den sprängfyllda säcken natthimlen. Genom säckväven och de inslagna vallöftena hördes oroliga frågor.

Tur att vi är ett lag som gör detta tänkte han när han började förstå att detta skulle ta en stund. Från oväntat håll hade han lyckligtvis fått hjälp med att samla in paketen. De hade kommit överens om att han skulle börja i norr och samla sig söderut medan den andra killen skulle börja i Skåne och samla sig norröver så skulle de träffas på ungefär vid mitten i Stockholm. Han var mer hyvens än man först kunde tro. Riktigt fäst vid julen och när han väl hade lagt en del saker åt sidan visade han sig vara en riktig Karl-Bertil Johnsson-typ. Det finns säkert fler gemensamma intressen där vi kan mötas och bygga vidare på vår oväntade vänskap tänkte han där han hängde halvvägs ned i skorstenen och dinglade med benen.

- Asmodeus Rearden

Kontroversiellt

En värld där fler får gifta sig Av: Fredrick Federley

Fredrick Federley är riksdagsledamot för Centerpartiet, kandidat till Europaparlamentet och en av de svenska politiker som tydligast tagit strid för HBT-personers rättigheter.

Här skriver han för Linjen om hur rätten att ingå äktenskap utvecklas världen över.

Delar av världen genomgår revolutionerande förändringar i synen på familjebildande och relationer.

Det kan vara svårt att se de stora dragen när de stora samhällsförändringarna fortfarande pågår, och många gånger kan de tyckas framskrida alldeles för sakta - och bakslagen känns som en knytnäve i magen. Ändå är det nog något revolutionerande som sker i relationen till världens homosexuella. Låt oss först se närmare på hur förändringarna sett ut i Sverige innan vi gör en kort översyn av det som pågår i världen i dag.

1944 avkriminaliserades sexuella handlingar mellan personer av samma kön. Det innebar inte på något sätt en större acceptans från samhällets sida gentemot homosexuella, utan det direkta brottet könsumgänge kom att bytas mot diagnoser och sjukdomsklassningar.

Homosexuella hölls fortfarande bakom lås och bom men i stället för att avtjäna fängelsestraff kommer det att bli allt vanligare med någon form av behandling för att bota homosexualiteten. Det är därför lätt att inse hur Sverige reagerade när RFSL 1953 krävde äktenskap för homosexuella. En ansamling av, som man ansåg, 28

sjuka människor krävde att få gifta sig. Det var ett viktigt krav som framfördes men det föll platt. Det skulle ta 56 år innan Sverige var moget en politik som i sin lagstiftning om äktenskap inte diskriminerade homosexuella.

Så sent om 1979 tog sjukdomsklassningen av homosexualitet bort av Socialstyrelsen. Det betyder på inget sätt att det var lätt att vara öppen med sitt egentliga jag. Det var dock ett första avgörande steg i att kunna bli respekterad. Det kräver föga stor inlevelseförmåga att inse att den som anses vara sjuk har en rejäl uppförsbacke innan hon känner sig som en likvärdig del av samhället. Att inte längre anses sjuk utan kunna ses som en älskande människa möjligjorde också en annan form av samtal. Det öppnade vägar för den som tidigare varit rädd att kunna närma sig. Varje debatt och samhällsförändring är också evolutionär till sin natur. När sjukdomsklassningen lyftes kunde positioner flyttas fram på andra sakområden rörande HBTQ-personer.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Kontroversiellt Efter 1979 hände inte mycket som kan kallas landvinningar för Sveriges homosexuella.

Organiseringen tilltog i föreningsform men hela den gryende rörelsen fick ett enormt bakslag när HIV spred sig under namnet “den nya bögpesten”. Mycket arbete kom att hamna helt i skymundan på grund av den utbredda skräcken för en sjukdom vi inte visste hur vi skulle hantera. Jag minns själv som barn fragment av nyhetsrapportering där provrör innehållandes blod illustrerade sjukdomen och det talades om att undvika offentliga toaletter för att minska smittorisken.

När ett samhälle drabbas av total panik och den knyts till en grupp, i detta fall homosexuella, avstannar de andra frågorna aktivisterna vill hugga tag i.

De repressiva tendenser mot homosexuell i som kom i kölvattnet av HIV-skräcken svalnade av under slutet av 1980-talet. Bastuklubbslagar och kyrkliga företrädare som uppmanade homosexuella att leva i celibat hade tystnat. Det gjorde att man i mitten på 90-talet började få kraft nog att nå ut till en bredare publik. Kunskapen hade ökat om HIV och det värsta traumat var bearbetat även om det även i dag är mycket arbete kvar för att bryta stigmatisering för personer som smittas.

Jag minns själv hur jag under 90-talets andra hälft skrev insändare om det självklara i att homosexuella skulle få ansöka om adoption men också ingå partnerskap. Det var i det allmänna medvetandet alls inte så naturligt som jag ansåg det vara. Artiklarna bemöttes med allehanda argument varav en del rörande samhällets förfall har återkommit vid varje förändring i riktning mot lagar som inte gör skillnad på sexualitet.

Lika säkert som att den åsikten framförs är att det i samma andetag kommer uttalanden med budskapet att om homosexuella ges rättigheter så skulle det leda till att äktenskap med djur skulle bli tillåtna. Även om det funnits en lagstiftning rörande samboskap för homosexuella sedan 1988 var det inte förrän 1995 vi i Sverige fick en partnerskapslag.

Debattens evolution hade utvecklats till att möjliggöra för en särlagstiftning för homosexuella som liknade äktenskap men som ändå inte var fullvärdigt. Det fanns röster redan då som menade att ett fullvärdig likhet kring äktenskapslagstiftningen vore det enda rimliga men samhället var inte moget som det brukar heta. I Danmark hade partnerskap funnits sedan 1989.

I 2000-talets början kom förändring på förändring där diskriminerande och försvårande lagstiftning togs bort eller ändras. I maj 2009 trädde så äntligen den Svensk Linje • nr. 4 • 2013

könsneutrala äktenskapslagstiftningen i kraft och gav full likvärdighet för såväl homo- som heterosexuella.

Det finns saker kvar att göra men denna berättelse har fokus framförallt kring äktenskapet. I Sverige gjordes en resa från sjukdomsklassad till likvärdig äktenskapslagstiftningen på 30 års tid.

Det är en revolution det som skett under dessa år.

Från att fängsla, sjukdomsklassa och behandla till att få ingå äktenskap på lika villkor är enorma sociala positionsförflyttningar. Det har skett lika mycket inom ramen för de politiska ideologierna. I fyra och ett halvt år har homosexuella i Sverige kunnat ingå äktenskap och emellanåt låter det som att det alltid varit så. Visst finns det krafter som ifrågasätter detta men de är få och svaga.

Homosexualitet är inte längre något som delar politiken på samma sätt som det gjorde för bara ett par årtionden sedan. I USA där debatten fortfarande går hög i vissa delstater och där man från konservativt håll försökt att på federal nivå sätta stopp för samkönade äktenskap har man fått ogillande av Supreme Court.

Samtidigt finns numera konservativa röster i USA och på andra håll i världen som menar att det ur deras perspektiv, som sätter stort värde på familjen som institution, är rimligare att homosexuella får gifta sig än att de inte får det. Det är en intressant utveckling i konservativa kretsar som i vissa delar rör sig mot ett omfamnande av familjer bestående av homosexuella.

I USA kan samkönade par ingå äktenskap i Connecticut, Delaware, Hawaii, Iowa, Kalifornien, New Hampshire, New Jersey, New York, Maine, Maryland, Massachusetts, Minnesota, Rhode Island, Vermont, Washington och från och med 2014 även Illinois. Det är också möjligt i hela Kanada.

I de nordiska länderna är det bara Finland som ännu inte har könsneutrala äktenskap, och av de europeiska länderna är det Frankrike som mest nyligen infört det.

Andra länder som har neutral lagstiftning är Belgien, Nederländerna, Portugal, Spanien och Tyskland.

Några länder i Europa som bland annat Polen har i grundlagen skrivit in att äktenskapet är ett förbund förbehållet en man och en kvinna. Orsaken är oro för den debatt som förs inom många andra europeiska länder. Genom att göra sådana skrivningar i grundlagen blir beslutet svårare att ändra och de konservativa krafterna hoppas därigenom ha omöjliggjort en kursändring.

Litauen var det första land i Europa som införde 29

Kontroversiellt förbud för media att propagera för homosexualitet.

Den faktiska innebörden blir att den som över huvud taget skriver om homosexuella i icke nedsättande ordalag riskerar att få problem med rättssystemet.

De på senare tid uppmärksammade förändringarna i Ryssland har sin förlaga i Litauen. Vid dess införande befann jag mig i parlamentet i Vilnius med OSSE:s parlamentariska församling och gav i ett anförande svidande kritik gentemot förändringarna och något så sällsamt i sammanhanget som spontana applåder utbröt.

I Sydamerika tillåts äktenskap mellan samkönade par i Brasilien, Argentina och Uruguay. Sydafrika är det enda landet på den afrikanska kontinenten med äktenskap för samkönade par. Nya Zeeland står ensamt i framkant i Oceanien.

I den europeiska kontexten framhålls ofta som argument artikel 12 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter i vilken samtliga medborgare tillskrivs rättigheten att ingå äktenskap. I internationella sammanhang framförs argument utifrån grundläggande MR-perspektivet och antidiskrimineringsargument.

till insikt om att det inte handlar om homoäktenskap.

Det handlar om äktenskap på lika villkor oavsett vem du är eller vem du vill ingå äktenskapet med. En del homosexuella vill ingå äktenskap – inte homoäktenskap.

De har jobb – inte homojobb, och de bor i hus eller lägenhet – inte homohus eller homolägenheter.

Insikten har också kommit till en del om att inget äktenskap blir sämre för att någon annan får ingå äktenskap. Mina föräldrars äktenskap försämrades inte den dagen det blev lagligt för mig att ingå äktenskap.

Det blev inte heller sämre den dagen min man och jag faktiskt gifte oss.

Sakta men säkert bryts ny mark. I stora delar av västvärlden finns det mycket att göra men i andra går förändringen fort. I takt med att allt fler länder inför könsneutrala äktenskap kommer trycket på de kvarvarande länderna att öka.

Med all sannolikhet kommer en del att härda ut långt mycket längre. Utvecklingen riktning får dock inte att ta miste på. Det har också visat sig tydligt när länder som inte har dödsstraff för homosexualitet försökt införa det att det internationella samfundets röst blir allt starkare och också faktiskt talar.

Erfarenhet Kunskap Erfarenhet Kontaktnät Kunskap Ambition Kontaktnät Ambition

Rent argumentationsmässigt har allt fler kommit

Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21 Lund Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 www.skanegardar.se Bredgatan 25, 222 21 Lund

Skånegårdar AB, Bredgatan 25, 222 21Kontorstid, Lund tel: 046-19 04 40 Kontorstid tel: 046-19 04 40 • Fax: 046-12 32 50 Fax: 046-12 32 50 LANTEGENDOMAR: FÖRMEDLING, RÅDGIVNING, VÄRDERING www.skanegardar.se www.skanegardar.se 30 Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Inflikat

Tunga dödviktspaket Nu med julen stundande skulle redaktionen vilja underlätta i julstressen med några tips till våra läsare. Inte minst för att bespara er upplevelsen av att behöva röra sig ute onödigt länge i jakten på den perfekta julklappen i det snålblåsande och ovanligt kyliga samhällsklimat som råder sedan 2006 om vi får tro många bedömare. Forskningen kring gåvors värde är tyvärr tämligen skral men för att försöka hjälpa den med ambition att bli en medveten konsument ska vi göra vårt bästa för att underlätta. Den amerikanska ekonomen Joel Waldfogels vetenskapliga artikel The Deadweight Loss of Christmas från 1993 i American Economic Review bröt ny mark och satte fingret på ett tidigare förbisett effektivitetsproblem i vårt samhälle: gåvans ofta värdeförstörande dimension.

Artikeln följdes sedan upp med bland annat en bok på samma ämne 2009 av samma forskare, Scroogenomics: why you shouldn’t buy presents for the holidays. Problemet med gåvan handlar om preferenser och som följande av detta den eventuella skillnaden i värderingen av den mellan den som ger och den som tar emot gåvan. Köper man en present som man ger bort till någon som sedan bara värderar den till halva värdet uppstår en dödviktsförlust. Som studentförbundare känner du säkert igen dig i resonemanget vars parallell man kan hitta i kritiken man kan höra framföras emot hur staten tar in skatt för att sedan ge tillbaka i form av tjänster eller produkter befolkningen med nödvändighet inte värderar lika högt som pengarna de blev beskattade på. Den

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

normgivande effekten vi ser hos staten kan också tänkas finnas hos gåvan och detta hade varit ett argument för en rent monetär gåva istället för den mer paternalistiska presenten. För den försiktige generalen är den säkraste gåvan rena pengar följt av presentkort och slutligen de mer svårkonverterade mer gängse formerna av hur gåvor brukar se ut.

Desto mer överenstämmelse man tror sig ha med mottagare av gåvan i preferenser desto mer kan man kosta på sig att köpa en vanligare gåva utan att riskera allt för stora välfärdsförluster. Nu vill vi i redaktionen självfallet inte bara vara smolk i glädjebägaren och för att göra rättvisa åt gåvan så finns det både en glädje i att få ge men även i att preferenser kan ändras när man upptäcker något nytt. Ibland är de bästa presenterna de som öppnar upp ögonen för något nytt men som man kanske omedelbart inte förstår värdet i. Med detta sagt hoppas vi att ingen avskräckts från att ge Vägen till träldom i julklapp till socialister bland släkt, vänner och bekanta – tvärtom!

31

Rapporterat

Reseberättelse Bryssel Av: Alexandra Ivanov

Den 27-30 november 2013 besökte 20 studentförbundare Bryssel. Syftet med resan var att träffa parlamentariker, lobbyister, branschorganisationer och inte minst, lokala studentförbundare. Detta för att få en bättre förståelse för hur det europiska maskineriet ser ut inifrån. Vilka är i toppen respektive botten av EU:s ekosystem? Vice ordförande Alexandra Ivanov rapporterar.

Besöket till den europeiska högborgen planerades i god tid innan avfärd och i nära samarbete med studentförbundare på plats. Ett matnyttigt och givande schema växte fram där lobbyister, parlamentariker och företag samsades under tre dagar. Redan från början var ambitionen att erbjuda våra deltagare och medlemmar något extra utöver vad andra har vilja eller kapacitet att göra.

Resan påbörjades långt innan gryningen och en av två grupper åkte med flygbussen redan vid 04:00. Men vill man vara med om mycket gäller det att leva lite.

Väl på plats i Bryssel började programmet omgående med ett besök hos Sveriges ständiga representation vid Europiska Unionen. Här gavs medlemmarna en kort introduktion till hur EU är uppbyggt samt fungerar i praktiken. Under passet, lett av presschefen, talades det varmt om unionen och Sveriges roll i EU-samarbetet men det riktades även kritik mot att en stor del av besluten fattas under informella förhandlingar.

Efter den första aktiviten var det dags för en snabb 32

incheckning. Trodde 20 trötta studentförbundare. Tre timmar och en kurs i belgisk servicekänsla senare hade samtliga deltagare checkats in. Stora fräscha lägenheter, belägna i centrala Bryssel, som perfekta för både ro och sena diskussioner om huruvida det finns en objektiv sanning eller ej, kompenserade något. Tyvärr tvingade lektionen i belgisk service oss att skjuta på det tilltänkta Hayek-seminariet och programmet fortsatte med raska steg mot parlamentet och den svenska frihandelskämpen Christofer Fjellner. Efter att ha hört hans alltid lika inspirerande tankar kring Europa, sammarbetet och framtiden lämnade vi parlamentet och gick till nästa punkt på programmet, AECR. Vi fick nu ta del av den brittiske MEP Daniel Hannans budskap. Han gav ett passionerat tal om att älska Europa, inte EU, och vikten av ett transparent maskineri med frihandel i centrum. Ett anförande som berörde många men som även gav upphov till kritiska frågor kring deras val att lämna EPP-gruppen.

Kvällens sista stopp, efter att ha konsumerat belgiskt öl och mat hos AECR, blev undertecknad presidials Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Rapporterat lägenhet. Vi hade där förberätt en kvällssoaré där deltagarna under lättsamma former, det vill säga öl och vin, fick lära känna varandra bättre men även stöta och blöta dagens upplevelser. Efter en dag av intryck behöver man helt enkelt få tid att diskutera med högt i tak och dricka öl.

Parlamentariker, parlamentarium och pirater

Torsdagsförmiddagen spenderades med ledig tid innan en lunch med MEP Gunnar Hökmark. Det var en uppfriskande, reflektiv stund där Gunnar delade med sig av sitt arbete i Bryssel. Han talade om vikten av att främja frihandel och att arbeta tillsammans inom EPP för att fatta bra beslut. Men mest kraft lade han på att förmedla hur viktigt det är att EU visar solidaritet med Europas östligare länder. Han lyfte upp situationen i Vitryssland men påminde även oss alla om att det i just den stunden demonstrerade hundratusentals människor på Kievs gator för demokrati och utveckling. Många av dessa studenter ser förtvivlat hur deras orangea revolution avstannat i korruption. Det var med tunga steg vi klev vidare till nästa punkt på programmet: Parlamentarium.

Parlamentarium är museum över EU:s förträfflighet.

Det överdådliga centret tog sex år att färdigställa till en ungefärlig kostnad av 300 miljoner skattekronor.

Dess syfte är att informera medborgarna om det arbete EU och dess institutioner anser sig bedriva. Tyvärr reagerade många av våra deltagare på sakinnehållet snarare än dess påkostade interaktiva spel. Det påstods bland annat att Volvo utan EU inte hade uppfunnit trepunktsbältet och genom en stor bild på ett svältande Finland 1919 att de inte svalt längre tack vare EU. Men den mest stötande delen var nog barnhörnan. Genom tecknade figurer förklarade Parlamentarium att »It used to be war all over Europé. But now, when we have the European Union, there is peace«. Kort sagt var känslan av historierevision och skattefinansierad propaganda svår att skaka av sig.

Eftermiddagen fortsatte mot resans officiella höjdpunkt: vårt besök hos MEP Christian Engström och hans tjänsteman Henrik Alexandersson. När hela truppen var samlad tog vi oss igenom EP:s besöksavdelning in till vår värd, Christian Engström. Han delade med sig av sin syn på Bryssel, Piratpartiets arbete och deras kamp mot överstatlighet. Intrycket många hade med sig efter var att Engströms närvaro i Bryssel gör en skillnad, särskilt gällande integritet och ett friare internet. Efter att Engström talat var det Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexanderssons tur att ge sitt perspektiv på EU och Europa. Hans tal, om decentralisering och den politiska apparaturen, lämnade många berörda.

Kvällen avslutades med föredrag och champagne hos public affairs-företaget Cabinet DN. Värd stod företagets medgrundare tillika tidigare EDS-ordföranden Jacob Nielsen. Det var en givande kväll där Jacob, i ett kontor genomsyrat av dansk design, ledigt berättade om Cabinet DN:s arbetssätt, hans personliga inställning till både EU och politik men även lobbyismen som sådan. Han lade även stor vikt vid alla karriärsvägar som ett engagemang inom FMSF kan leda till – oavsett karriärsval. Inte minst givet den erfarenheten man får av att skriva debattartiklar och genomföra lyckade kampanjer.

Sista stoppet för torsdagen var en kontinental moules frittesmiddag på Chez Leon. Med starka stämmor stämde vi upp i sång nummer ett och spritbolaget.

Efter några timmar rörde vi oss till Delirium café där vi provade all tänkbar öl och pustade ut efter en fullmatad dag.

Lobbyisternas högborg

Efter att under två dagar träffat fyra europaparlamentariker och deras politiska tjänstemän var det dags att exponera våra deltagare för andra sidan Bryssel: Public Affairs. Dagen började hos PA-jätten Kreab Gavin Anderson där deras kontorschef Karl Isaksson gav oss en väldigt öppen inblick i hur lobbyarbetet går till i praktiken. Han förklarade i detalj hur ett både stort men också internationellt företag som Kreab navigerar i Bryssel. Det handlar inte om bruna kuvert under bordet utan knivskarp expertis. För att driva lagstiftning i en viss riktning behövs kunniga individer som håller sig ajour med den politiska utvecklingen och helst redan på idéstadiet är med i processen. Inte särskilt underligt att så många studentförbundare hamnar här – humankapital växer inte på träd. Allt som allt en väldigt inspirerande förmiddag med en imponerande talare.

Efter vårt besök hos Kreab valde vi att ta en längre promenad till lunchrestaurangen. Medan vi vandrade genom de politiska kvarteren fångade de monumentala byggnader som EU uppfört gruppens uppmärksamhet. Gigantiska stålbyggnader som tornade upp sig över Flandern och som i vissa fall sträckte sig över flera kvarter. Dessa ofta vackra stålbyggnader stod där, orubbliga, som om varken människa eller tid någonsin skulle komma att beröra dem. Återigen 33

Rapporterat fann vi anledning att reflektera kring vårt besök och vår Union.

Vårt Brysselschema höll på att lida mot sitt slut.

Lunchen intogs tillsammans med EDS (European Democrat Student) ordförande Eva Majewski som över öl och råbiff berättade om EDS historia (FMSF var medgrundare!) och hur vi kan vara med och få gehör i EPP-gruppen genom att engagera oss i EDS. Sedan var det snabba puckar för att i tid ta sig till Swedish Match. Här gästade vi den tidigare studentförbundskan tillika Director of Public Affairs Cecilia Kindstrand-Isaksson. Cecilia inte bara inspirerade oss med sina gamla historier från FMS-tiden utan öppnade även våra ögon gällande den bisarra situation snuset befinner sig i. Säga vad man vill om tobak: Sverige har idag 13 procent rökare medan resterande EU-länder har runt 25 procent, detsamma gäller Finland och Danmark. I Sverige har vi snus och i resten av Europa har de inte det. Kanske är det så att vi kommer att vilja bruka nikotin – oavsett nollvisioner. Då kanske det är dags att släppa snuset fritt och låta marknaden stå för lite gammal hederlig skademinimering.

Efter tre omtumlande dagar var dags att gå till resans sista stopp, förbundsordförande tillika förbundssekreterare emeritus Per Heister. Hela gruppen var generöst och hjärtligt hembjudna till vad som kom att bli en fantastiskt härlig tillställning. Per talade om sin tid i studentförbundet och vikten av idéer och att

navigera genom den studentikosa världen. Han presenterade även sin bild av Europa och EU, en bild som många studentförbundare idag delar. Efter att ha stannat lite längre än vår inbjudan medgav gick vi i samlad tropp till vår avskedsmiddag och en sedermera lång natt med belgisk öl under devisen ”där argumenten är viktigare än åsikterna”.

Studenförbundet levererade en innehållsrik, rolig och utmanande resa. Vi lyckades kombinera de studentikosa kvällsdiskussionerna med givande föredrag och härlig stämning. Men när vi åkte hem hade samtliga deltagare något att reflektera kring. Vad tycker man om Bryssel? Vad tycker man om EU? Och älskar vi inte alla Europa? Det som stod klart för undertecknad var att de som värnar om frihandel och fri rörlighet måste slå ett slag för en demokratisk och decentraliserad union. Vi kan inte acceptera saker som att den svenska offentlighetsprincipen inskränks för att ”bevara freden” eller tysta se på när Lettland inför Euron, den 1 januari 2014, fastän 53 procent av befolkningen är emot och knappt 20 procent är för. Det är den sortens politik som sakta men säkert kommer att urholka medborgarnas förtroende för sammarbetet och i längden EU som sådan. Min förhoppning är att FMSF:s deltagare och medlemmar kommer att arbeta för marknadslösningar och mindre toppstyrning. För vi älskar inte bara Europa, Sverige och världen utan också individen.

Res med EDS Följ med Fria Moderata Studentförbundet ut i vida världen!

Fria Moderata Studentförbundet har ett antal internationella åtaganden där medlemmar har möjlighet att åka och representera förbundet.

Vill du vara med och representera FMSF, få erfarenhet av studentpolitik på EU-nivå, hålla frihetens fana högt och inte minst få möjlighet att påverka Europeisk politik?

Fria Moderata Studentförbundet är grundande medlemsorganisation i European Democrat

34

Students EDS, som är en sammanslutning av konservativa, liberala och kristdemokratiska studenter från hela Europa och EPP:s officiella studentorgan.

Tidigare i år har resor gått till Leuven, Berlin, Bryssel och Aten. Studentförbundet sponsrar ditt deltagande med deltagaravgift där logi och själva konferensen ingår. Det enda du behöver finansiera själv är med andra ord transport till och från konferensen.

Vill du följa med på en resa? Skicka då in en intresseanmälan till Karl von Baumgarten, Internationell Sekreterare Fria Moderata Studentförbundet på: karl.baumgarten@fmsf.se

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Kontroversiellt

Staten är aldrig lösningen Av: Henrik Lundquist

Henrik Lundqvist är ordförande för FMS Stockholm. Här förklarar han varför Boverket har rätt och Hyresgästföreningen fel.

Boverkets marknadsrapport för november 2013 har under de senaste veckorna skänkt ett välbehövligt ljus i höstmörkret. I rapporten har Boverket uppskattat kostnaderna för bruksvärdessystemet till ett underskott om ca 40 000 bostäder på marknaden och en dödviktsförlust om ca tio miljarder kronor per år. Av dagens bostadsbrist kan 90 % härledas till ett ineffektivt utnyttjande av bostadsbeståndet, vilket framförallt bruksvärdessystemet öppnat upp för. Att hyresregleringar och pristak skulle leda till bostadsbrist och välfärdsförluster är inte en nyhet för den som är insatt i politik eller för den som läst grundläggande nationalekonomi. Nyheten är att en statlig myndighet ifrågasätter och tydligt påvisar bristerna med dagens hyressättningssystem.

Föga förvånande rasar Hyresgästföreningen med Barbro Engman i spetsen mot Boverkets rapport.

Rapporten borde inte skrivits över huvudtaget eftersom ”den kommer inte att ha någon betydelse eftersom inget politiskt parti kommer att jobba i den här riktningen.” Vidare anklagas Boverket för att ha politiserats, att rapporten inte bygger på relevant fakta och att Boverket ser för mycket till ekonomisk teori.

Att Hyresgästföreningen väljer att avfärda såväl marknadshyror som teorier om hur pristak påverkar marknaden tyder antingen på ignorans eller en betydande okunskap om hur marknader fungerar. Både nationalekonomisk teori och empiri visar tydligt att pristak på bostadsmarknaden leder till efterfrågeöverskott och bostadsbrist. Bostäderna allokeras inte effektivt då stora bostäder i innerstaden inte prissätts Svensk Linje • nr. 4 • 2013

marknadsmässigt och en svart marknad uppstår. De enda som tjänar på dagens hyressättningssystem är de som redan har en bostad i Stockholms innerstad.

Tyvärr delas Hyresgästföreningens inställning till marknadshyror av en bred majoritet av riksdagens partier. Det är inte realpolitiskt gångbart för ett parti att förespråka marknadshyror som kan bidra till uppemot sjuttioprocentiga hyreshöjningar i Stockholmsområdet (i studentstäderna Uppsala, Linköping, Lund, Örebro och Umeå beräknas dock hyreshöjningar om ca 5 %), men det är ytterst beklagligt att man så tydligt väljer att ignorera fakta och logik till förmån för känslostyrd argumentation. Politiker talar gärna om människor som genom marknadshyror kan få en så pass hög hyra att de kan behöva flytta till en mindre lägenhet. Men man hör sällan politiker som talar om hur avsaknaden av marknadshyror bidrar till att den ambitiösa studenten som kommit in på drömutbildningen tvingas avstå från sin utbildningsplats då hon inte lyckas hitta en bostad. Inte heller hör man om killen från Norrland som sökt sig till Stockholm för att jobba på café, men som varje månad tvingas flytta runt mellan olika bostäder som han hyr i andrahand. Det är de unga utan egen bostad och de med andrahandskontrakt som är de stora förlorarna på dagens bostadsmarknad.

Det är inte genom fler regleringar och subventioner som bostadsbristen kommer att lösas, det är marknadshyror och minskad regelbörda för byggföretagen som krävs. Eller som Ronald Reagan uttryckte det ”Government is not the solution to our problem.

Government is the problem.”

35

Kontroversiellt

Partierna får inte rädas politiken Av: Alfred Askeljung

Alfred Askeljung är förbundsstyrelseledamot för Centerstudenter och arbetar som tjänsteman i institutionen farligare än knark. Här tänker han högt om politikens medialisering och vad som håller på att hända med det offentliga samtalet.

”Vi måste relatera våra regelverk till dem som länderna i vår omvärld tillämpar” Citatet är taget från en debattartikel i Svenska Dagbladet av den centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson, publicerad i samband med partiets stämma nu i höstas. Ämnet var invandring, vilket ibland kan vara lika politiskt toxiskt som drogfrågan.

Att Centerpartiet debatterar invandring var ingen nyhet efter vinterns storm kring signalbegreppet ”fri invandring”, att Staffan Danielsson är emot en friare invandring är heller ingen nyhet. Flera centerpartister har de senaste åren uttryckt avståndstagande mot hans åsikter, ej heller det var något som gav rubriker i City på 90.

Till skillnad från tidigare tillfällen så sa dock Annie Lööf ifrån – Danielssons artikel låg inte i linje med partiets idégrund. En relativt hård dom av en partiveteran som trots allt är tydlig med att han står bakom partiets värderingar. Att Danielsson slogs ner såpass hårt säger ändå någonting om strävan att kontrollera vad som 36

sägs och hur det sägs. Ännu närmare i tiden hade Nya Moderaterna sin stämma, Folkpartiet likaså. I de alltmer upphaussade rapporteringarna och utspelen är det tydligt hur politiker och tjänstemän alltmer försöker att styra vad som ska kommuniceras och hur det ska kommuniceras.

Mufare som i mellanvalår försöker att debattera invandring eller narkotikafrågor skickas på omskolningsläger eller blir uteslutna. Ni har säkert hört samma historier som jag, om inte fler.

Det står för mig utom tvivel att beröringsskräcken för potentiellt kontroversiella ställningstaganden blir allt starkare. Rädslan för att föra interna debatter i det öppna förlamar vad som skulle kunna vara ett stötande och blötande av åsikter. Ytterligare exempel, möjligtvis onödiga, skulle kunna vara de rasistanklagelser som kastats mot Folkpartiets förslag om språktest eller den veritabla panik som uppstår när någon blir förknippad med Sverigedemokraterna.

Det är visserligen naturligt att ledande företrädare Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Kontroversiellt för partierna är måna om att framställas i så god dager som möjligt. Det vore fel att förneka att kommunikation är ett viktigt och relevant område för alla som vill nå ut med ett budskap. Politiken är i ännu högre grad beroende av detta än andra aktörer. Om vi tittar i tangentens riktning så är det inte orimligt att situationen i Sverige kommer att bli mer lik den i föregångsländer som USA. Chefen för Obamas digitala kampanj Matthew McGregor hjälpte Socialdemokraterna med sin kyrkovalskampanj och spås enligt Expressen lyckas med att sälja sina tjänster även i riksdagsvalet. Den till Socialdemokraterna nyligen återrekryterade Jan Larsson och den förre moderate spinndoktorn Per Schlingmann är superstjärnor i sina respektive partier och omskrivs mer än många riksdagsledamöter.

Mot bakgrund av nervositeten i offentligheten är det naturligt att partierna söker hjälp utifrån.

Det blir dock ett problem när politiska aktörer alltmer försöker undvika oberoende granskning och öppna interna debatter av rädsla för hur organisationerna ska se ut i media. Demokratins livsluft består av det offentliga samtalet som politiken för med medborgarna och resten av samhällsaktörerna. Om man vill värna det offentliga samtalsklimatet och den öppna debatten måste politiken släppa kontrollen och våga prata öppet om både politik och policy.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

En av politikens kärnuppgifter är att föra debatt om vilken riktning samhället ska gå. Politisk kamp har banat väg för allmän rösträtt, den universella välfärdsstaten och HBT-rättigheter. Oavsett vad man tycker om politiska initiativ så går det inte att förneka att politiska visioner under århundraden har skapat det samhälle och de ramar vi verkar i. Bristen på visioner och aversionen mot debatt urlakar inte bara den politiska offentligheten utan ger också än mer utrymme för extrema och populistiska krafter att ta mark. När man inte längre pratar om frågor så ligger fältet fritt.

Jag vill vara tydlig med att jag som partiaktiv och t.o.m. kandiderande helt och fullt står bakom Centerpartiets vision om fri rörlighet, jag skulle gärna se att alla som vill komma hit fick göra det igår. Svårigheten i att få grund i sin politik, att uppvisa ett ärligt ansikte för väljarna blir dock endemisk när locket hela tiden hålls på av rädsla för att inte missuppfattas.

Oavsett hur man vill nå ut och oavsett vad man vill säga så spelar det ingen roll vilket spinn man har om man saknar innehåll, något som blir alltmer uppenbart i och med partiernas visionslöshet och triangulering.

Politik består av vilja, av substans och av handling. Det måste återupptäckas. Om inte för demokratins skull så för medborgarnas.

37

Tant Rand Rekommenderar

Tant Rand Ett par år innan hon dog hade Ayn Rand en kolumn i tidningen Parade. I den skrev hon om hon älskade Charlies änglar (tre vackra kvinnor som gjorde en Galt och räddade världen med hjälp av riskkapital), berättade om när hon hög på amfetamin dansade med Liza Minelli på Studio 54, hur hon höll aborträtten högt och hur hon älskade Godivachoklad. Som en hyllning till henne följer här några saker vi tror att hon skulle ha älskat (eller avskytt) om hon levde i dag. Håll till godo!

Give Directly

Tant Rand fnös åt givmildhet och menade att världen blev bättre av att var och en tog ansvar för sin egen framgång, men om du vill lindra ditt samvete så här i juletider, eller har en svaghet för civilsamhället sådär i allmänhet kanske välgörenhetsorganisationen Give Directly ändå kan falla i smaken. Du betalar med ditt kontokort och organisationen letar upp en fattig person i Kenya som själv bestämmer vad hen vill använda dem till. Fördelningspolitik utan restriktioner eller krav på mottagaren, och ett av de mest effektiva sätten dina pengar kan bekämpa fattigdom, ja, om du inte orkar starta ett företag och driva på utvecklingen själv alltså. Läs mer på: www.givedirectly.org

Bioshock

Andrew Ryan eller Ayn Rand? I Irrational Games spelserie får spelaren besöka Rapture (Bioshock 1 & 2) och Colombia (Bioshock Infinite), fristäder skapade för olika former av självförverkligande. I Rapture finns inga gränser vilket lockar vetenskapsmän, konstnärer och andra individer som vill bort från moralism och förtryckande lagar. Ryan får dock storhetsvansinne, börjar reglera, och Rapture faller. Hårt. Spelet anses vara en kritik mot marknadsekonomi, objektivism och allt vad Rand står för, men kanske vinner hon till slut ändå? Alla spelen i serien håller hög kvalitet och estetiken är svårslagen. Finns till PC, Xbox360 och PS3.

38

Ingens mamma

Atlas är arenagruppens eget förlag så man kanske skulle kunna förvänta sig en vänsterprägel på nyutkomna Ingens mamma. Antologin står sig som tur är högre, och innehåller tolv texter på temat frivillig barnlöshet. De flesta av dem tar upp valen, möjligheterna och att gå sin egen väg och bryta mot det förväntade. Tand Rand skulle vara nöjd. Finns till försäljning i en internetbokhandel nära dig.

Thank you for smoking

Filmen från 2005 är nästan en klassiker, men om den utspelat sig i dag skulle Semper ha en plats vid det runda bordet jämte lobbyisterna för sprit, vapen och tobak. Snart är det mer förbjudet att göra reklam för bröstmjölksersättning än för alkohol och verkligheten överträffar satiren.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Farbror Hayek Haussar

Farbror Hayek Nobelpristagaren, dubbeldoktorn och nytänkaren Friedrich August von Hayek till en av vår tids största tänkare och intellektuella giganter. Född i Österrike-Ungern beskådade han två världskrig och totalitära ideologiers uppgång och fall. Keynes antites, överröst med utmärkelser och undervisande på prestigeskolor var han inte bara central i att utveckla det liberala tankegodset utan dess överlevnad i en socialistisk tidsanda. Vi kan inte med annat än ett stort igenkännande instämma i Thatchers konstaterande när hon sägs ha slagit Frihetens grundvalar i bordet och utbrustit: This is what we believe.

Bitcoins

Med Bitcoins kunde du inte bara handla på internets egen silkesväg, det är också en valuta utan ett land.

Hayek såg hellre konkurrerande valutor än ett system med guldmyntsfot och skulle kanske tycka att Bitcoins var ett spännande startskott på något större. I boken Denationalisation of Money: The Argument Refined – An analysis of the Theory and Practice of Concurrent Currencies från 1976 lyfter han upp frågan, och den går att ladda ner gratis på mises.org

Vanillekipferl

Denna klassiska österrikiska kaka sägs ha sitt ursprung i Wien där stadens bagare efter segern i slaget 1683 mot det ottomanska riket bakade dessa i en halvmåneform och delade ut. Den pudras oftast rikligt med vaniljsocker eller doppas i choklad. Det är inte bara det österrikiska intellektuellt tänkande som inspirerat övriga kontinenten utan landets inflytande sträcker sig även till bakverk. Den franska croissanten – vilket betyder halvmåne – påstås av somliga ha fått sin inspiration från just denna österrikiska kaka via en österrikisk arméofficer som sägs ha karriärväxlat och öppnat ett bageri i Paris.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Farbror Hayek Baissar

Tanken på att staten behöver kompensera med en expansiv ekonomisk politik för att motverka tillståndet i vår ekonomi verkar allt mer bita sig fast – i alla politiska läger. Resultatet av att behandla strukturella problem som konjunkturell är dock något som bara skapar och förlänger förvridningar, ineffektiviteter och arbetslöshet. Keynes poäng att välmenade och begåvade planerare kan beräkna och motverka fluktuationer i ekonomin är en betryggande tanke. Icke desto mindre är den felaktig när den förbiser individernas agerande och rör sig med aggregaten. Att så många – inte minst borgerliga politiker – bortser från detta är bekymmersamt. Som tur är så står julen för dörren så ursäkten för att ge bort en bok till någon som verkar glömt Hayeks poäng och förirrat sig i den socialistiska diskursen eller till den som ännu inte upptäckt honom finns.

39

Kontroversiellt

popkulturen kan rädda konsten Av: Lars Anders Johansson

Lars Anders Johansson är musiker, poet och kulturansvarig på Timbro. Här reder han ut begreppen poulärkultur och finkultur och vägen framåt.

En gång i världen brukade man göra en uppdelning mellan kultur och underhållning, eller som det också kunde kallas finkultur och fulkultur, populärkultur och högkultur. Tidningarna hade olika redaktioner för den fina kulturen och för den mindre fina kulturen (Aftonbladet har det fortfarande men deras kulturredaktion sysslar istället med politik och deras nöjesredaktion med kändisskvaller).

Ofta baserades denna uppdelning på genre. Vissa genrer ansågs per definition finare än andra. Litteratur var kultur, film var nöje. Klassisk musik var kultur, pop och rock var nöje. Det var en enkel värld där den som ville visa sig lite finare kunde bege sig till ett kulturetablissemang och den som ville vara folklig kunde bege sig till ett annat. Samtidigt var det en uppdelning som ofta skavde på ett obekvämt sätt. varför skulle en dålig dikt hållas högre än en välgjord teveserie? Varför var ett mediokert klassiskt stycke ”finare” än en fantastisk rockballad?

Uppdelningen mellan högkultur och underhållning 40

har uråldriga historiska rötter. Högkulturen var elitens kultur men också en samling av det bästa som förmått överleva av kulturella landvinningar, kanon om man så vill. Före skriftspråket traderades det officiella kulturarvet muntligt av speciella yrkesgrupper, ofta knutna kring hoven. I den hellenska världen kallades de rapsoder, hos kelterna barder.

Senare kom uppdelningen att bestå i kontrasten mellan den litterata högkulturen som utövades kring hoven och av kyrkans män, och den illiterata folkliga kulturen. Den senare hämtade ofta inspiration från hovkulturen men anpassade den efter eget kynne. Ett exempel på detta är den muntligt traderade skandinaviska balladtradition vars berättelser inte sällan är hämtade från de kontinentala riddar- och hjältedikter som lästes vid hoven.

Tryckpressen kom att ställa allt detta på ända. I dess spår följde ökad läskunnighet och allt fler fick tillgång till den kultur som tidigare varit förbehållen ett fåtal. Den industriella revolutionen och det därpå Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Kontroversiellt ökade välståndet accelererade denna utveckling.

Uppdelningen mellan högkultur och lågkultur kvarstod dock. Medan elitkulturen hade högre anspråk och mer långsiktiga ambitioner syftade den folkliga kulturen primärt till underhållning och förströelse för stunden.

Gränsdragningen var emellertid inte längre knivskarp.

Snarare kan förhållandet beskrivas som symbiotiskt, där högkulturen försåg lågkulturen med teman och innehåll som sedan populariserades. Utbytet skedde dock även åt andra hållet. Ibland visade sig verk som skapats i rent underhållningssyfte hålla sådan verkshöjd att de kvalificerade sig in i högkulturen. Shakespeare är kanske det mest namnkunniga exemplet, eller i en svensk kontext Bellman. Högkulturen utgjorde dock hela tiden rättesnöre, en position som den folkliga underhållningen accepterade och egentligen aldrig försökte utmana.

Under 1900-talet skedde ett nytt teknologiskt paradigmskifte som kom att förskjuta balansen inom kulturlivet för alltid. Genom massproduktion och massmedia fick underhållningsbranschen ett övertag som högkulturen aldrig skulle komma att ta igen.

Paternalistiska krafter gjorde sitt yttersta för att hålla emot denna utveckling, genom att i statlig radio och teve föra ut vad man ansåg vara god kultur till medborgarna. Underhållningsbranschen skapade emellertid stjärnor som lyste starkare än någonsin förr och den traditionella kulturen framstod plötsligt som trist och bakåtsträvande.

Modernismen kan i mångt och mycket ses som en motreaktion på denna utveckling. Det är vanligt att modernismen betraktas som en vägröjare för vad som komma skulle. En rimligare tolkning är i mina ögon att se den som en sista dödsryckning av vad som varit. Tidigare hade kulturen rört sig framåt dialektiskt genom att en ny epok gjorde revolt mot den föregående. Förmodligen upplevdes modernisternas estetiska revolt på ett liknande sätt av samtiden. Det var emellertid en estetisk revolt som sammanföll med en rad andra paradigmskiften på det teknologiska, sociala och politiska planet vilket gjorde att någon egentlig motreaktion aldrig infann sig.

När masskulturen bredde ut sig upplevde sig många företrädare för den traditionella elitkulturen sig mariginaliserade. Inte utan fog. Den nya masskulturen fick ett genomslag som den gamla elitkulturen bara hade kunnat drömma om. Tyngdpunktens förskjutning från högkultur till underhållning gjorde att den gamla eliten Svensk Linje • nr. 4 • 2013

började vända sig bort från massorna för att bibehålla sin särställning. Därför skydde modernisterna sådant som var publiktillvänt och insmickrande. Den nya poesin saknade rim och rytm och annat som underlättade för läsaren. Metaforerna skulle vara dunkla och abstrakta, precis som konsten. Man konstruerade en teoretisk överbyggnad till konsten för att kunna bibehålla distansen till massorna.

Här finns det skäl att säga några ord om Marcel Duchamp, den konstnär som mer än någon annan banade väg för den institutionella konstteorin. Med sina ready mades - vardagliga föremål som ställdes ut som konstverk - utmanade han den rådande uppfattningen om vad som kunde betraktas som konst.

Duchamps princip, att konst är det som konstvärlden väljer att betrakta som konst, har under efterkrigstiden blivit förhärskande.

Modernismens credo var ständig förnyelse och ett totalt brott mot vad som varit tidigare. Man lyckades emellertid bara till hälften: när man kapade banden bakåt upphörde också den organiska rörelsen framåt.

De tidiga modernisternas framgångar sprang ur att de hade en tradition att revoltera mot. När segern väl vunnits hade revolten spelat ut sin roll och allt som återstod för deras epigoner var en alltför grund brunn att ösa ur för att något verkligt intressant skulle åstadkommas.

Rörelsen framåt fortsatte istället inom populärkulturen som inte hämmades av ideologiska begränsningar på samma vis som den modernistiska finkulturen.

Där fortsatte man precis som tidigare att ogenerat hämta inspiration från såväl samtiden som historien.

I takt med att välståndet ökade och utbudet breddades uppstod nya genrer och subgenrer, ägnade att möta allt smalare målgruppers önskningar kom populärkulturen också att fylla det behov av konstnärlig och estetisk kvalitet som den konceptuella samtidskonsten inte längre kunde fylla.

Idag går det inte längre att utifrån genre avgöra vad som är hög och låg kultur. Snarare är det inom populärkulturen som den konstnärliga kvaliteten har bäst förutsättningar att frodas, medan den traditionella högkulturen, trots modernismens universella anspråk, har reducerat sig till en subkultur bland andra.

41

Svensk linjes vänner

Svensk Linjes Vänner Fria Moderata Studentförbundet har, under olika namn, varit verksamt sedan 1942. Ständigt har det skrivna ordet varit det främsta vapnet i kampen mot ofrihet och förmynderi. Ända sedan starten har ett av de främsta medlen såväl för att lära upp skribenter som för att sprida budskap och möjliggöra en akademisk diskussion varit Studentförbundets tidskrift – Svensk Linje.

Samtidigt är utgivningen av Svensk Linje en kostsam verksamhet. Därför finns sedan 2001 Svensk Linjes Vänner, en sammanslutning för dem som är villiga att bidra ekonomiskt till utgivningen av Svensk Linje. Medlemsskap kostar 500 kronor per år för privatpersoner och 2000 kronor för juridiska personer.

Som tack för ditt stöd får du följande: - Prenumeration på Svensk Linje - Förhandsinformation från redaktören inför varje nytt nummer - Inbjudan till en årlig träff med redaktionen och föredrag samt information om tidningen - Hedersomnämnande på såväl Svensk Linjes som FMSF:s hemsidor (valfritt) - Glädjen att stödja en av Sveriges ledande debattskrifter För frågor, kontakta Fria Moderata Studentförbundet: E-post info@fmsf.se, tel 08-791 5005.

För medlemsskap, sätt in 500 alternativt 2000 kronor på pg 29 74 25-1.

Ange ditt namn samt ”Svensk Linjes Vänner”.

Tack för ditt stöd!

42

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Sillen

Den lille sill Ständigt törstande efter nya upplevelser, särskilt med koppling till den lille, gav redaktionen i uppdrag åt sillmakaren Erik Hultgren att skapa ett sillrecept med Gammeldansk som ingrediens. Man kan trots allt aldrig få för mycket av det goda. Hitta fler av Hultgrens recept på skonasillar.blogspot.se

1 burk inläggningssill (420 gr) 1 rödlök 10-20 kryddpepparkorn

Lag: 1½ dl vatten 1½ dl gammeldansk 2 dl socker 1 dl ättiksprit

1. Koka upp alla ingredienser i lagen utom gammeldansk.

Låt svalna och häll sedan i den ädla drycken.

2. Låt sillen rinna av och skär den sedan i centimetertjocka bitar. Skär löken i skivor.

3. Varva ingredienserna i en burk, häll över den kalla lagen.

4. Låt stå minst fyra dagar, gärna en vecka, och dra åt sig smak.

Sillmakarens kommentar: Den distinkta smaken har gjort såväl gammeldansk som sill till två av våra mest uppskattade, och samtidigt avskydda, matprodukter. Att blanda samman dessa giganter till en god harmoni låter som en omöjlighet, det är en Goliats kamp mot Goliat. Till en början är det heller ingen ljuv musik, men när smakerna fått dra åt sig av varann tillräckligt länge blir det faktiskt riktigt bra. Så gör sillen i god tid, gärna en vecka innan och njut sedan av den hela julen.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

43

Redaktionellt

Önskelistan Av: Redaktionen

Snart är det jul, och det här är vad Svensk Linje helst av allt önskar sig. Vi har varit väldigt snälla i år.

2. Borttagen värnskatt

14. Avskaffa riksbanken och ersätt den inte med något.

Inte ens guldmyntfot.

3. Avkriminaliserad narkotika

15. Halvera antalet riksdagsledamöter

4. Inga etniska register

16. Friare vapen och större kanoner

5. En fri Dawit Isaak

17. Ta bort sexköpslagen

6. Frihandel för och med alla länder

18. Avskaffa den statliga ockupationen av universiteten

1. Avskaffad hyresreglering

7. Innovera bort innovationsrådet 8. Medlemskap i NATO 9. 5,3 % skattetryck

19. Avskaffa smartphone-licensen, både för TV och kassettband 20. Vem ska bygga vägarna?

Privata företag!

10. Väck med den allmänna löneavgiften 21. Skydda visselblåsarna 11. Ta bort FRA-lagen 22. Avskaffa strandskyddet 12. Fri migration till EU 23. Inga offerlösa brott 13. Inget alkoholmonopol 24. Avgå, alla 44

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Redaktionellt Redaktionen rekommenderar Fritz Lang När det kommer till framtidsskildringar vore det närmast att begå helgerån att inte nämna Fritz Lang och hans banbrytande film Metropolis. Fritz Lang föddes i Wien i Österrike-Ungern och han är ett exempel på hur det österrikiska inflytande satt ett djupt avtryck även utanför det ekonomiska tänkandet och i kulturen generellt. Länge var stora delar av filmen försvunnen och antogs vara förstörd men återfanns lyckligtvis i originalklippning.

Filmen är uppförd som ett världsarv av UNESCO och anses vara den första fullängdsfilmen i science fiction genren. På ämnet och för att förekomma cineasterna i förbundets invändning att Georges Méliès Resan till månen skulle kunna anses vara

den första filmen i denna genre och förekomma Metropolis med 25 år överlåter vi denna fråga till lokalföreningar att anordna pubkvällar på ämnet för att reda ut. Metropolis estetik har inspirerat och återfinns såväl i musik och som efterkommande filmer, inte minst i sitt marxistiska anslag. För den som redan sett Metropolis och vill fördjupa sig ytterligare i stumfilm och tysk expressionism föreslår redaktionen skräckfilmen Dr. Caligaris Kabinett. En film som med fördel kan ses och kontrasteras med Metropolis och vars regissör likt Fritz Lang fick fly undan den Nationalsocialistiska regimen i Tyskland.

Redaktionen rekommenderar Science Fiction På temat Framtid skulle vi i redaktionen vilja lyfta fram och säkerställa en lägstanivå som i alla fall är orienterande när det kommer till statsskeptisk science fiction. Att frigöra sig från nuets verklighet och fritt kunna blicka framåt och laborera med idéer, tendenser och ideologier är något som kan vara både klargörande, inspirerande och avskräckande. Den brittiska författaren Eric Arthur Blair (mer känd under pseudonymen George Orwell) har utöver satiren Djurfarmen som behandlade Sovjetunionen under Stalins styre, skrivit framtidsdystopin 1984. Boken ger inte bara en skildring av hur ett framtida kontrollsamhälle ser ut utan har bidragit till vårt språk med ett antal nya ord och begrepp. För den som inte är på läshumör finns boken även filmatiserad under samma namn.

Den amerikanska författaren Robert Anson Heinleins bok The Moon Is a Harsh Mistress

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

utspelar sig i en framtid där månen blivit koloniserad och ett uppror emot jorden äger rum.

Boken som bland annat berör frihetskamp och frigörelse, politisk filosofi och kärlek har blivit prisad – inte minst av liberaler – som en utav de viktigaste science fiction böckerna genom tiden.

Slutligen för de som ännu inte upptäckt den rysk-amerikanska författaren och filosofens Ayn Rands kanske mest kände och centrala verk Och världen skälvde rekommenderar vi den varmt.

Boken utspelar sig i ett framtida USA där staten underkastat samhället allt högre skatter, styrning och kontroll och några individers uppbrott från detta. För den som inte låter sig avskräckas av bokens omfång väntar en historia som visar på egenintressets, vinsten och rationalitetens nödvändighet. För den som tar sig igenom hela boken väntar kanske till och med svaret på den närmast existentiella fråga om vem John Galt är?

45

Klassiskt

Året var 2889 Av: Jules Verne

Från “In the year 2889” skriven 1889 i Jules Vernes namn. Texten är troligen delvis, eller i helhet, författad av hans son Michel.

Hence is sprung a pleiad of inventors, its brightest star being our great Joseph Jackson. To Jackson we are indebted for those wonderful instruments the new accumulators. Some of these absorb and condense the living force contained in the sun’s rays; others, the electricity stored in our globe; others again, the energy coming from whatever source, as a waterfall, a stream, the winds, etc. He, too, it was that invented the transformer, a more wonderful contrivance still, which takes the living force from the accumulator, and, on the simple pressure of a button, gives it back to space in whatever form may be desired, whether as heat, light, electricity, or mechanical force, after having first obtained from it the work required. From the day when these two instruments were contrived is to be dated the era of true progress. They have put into the hands of man a power that is almost infinite. As for their applications, they are numberless. Mitigating the rigors of winter, by giving back to the atmosphere the surplus heat stored up during the summer, they have revolutionized agriculture. By supplying motive power 46

for aërial navigation, they have given to commerce a mighty impetus. To them we are indebted for the continuous production of electricity without batteries or dynamos, of light without combustion or incandescence, and for an unfailing supply of mechanical energy for all the needs of industry.

Yes, all these wonders have been wrought by the accumulator and the transformer. And can we not to them also trace, indirectly, this latest wonder of all, the great “Earth Chronicle” building in 253d Avenue, which was dedicated the other day? If George Washington Smith, the founder of the Manhattan “Chronicle”, should come back to life to-day, what would he think were he to be told that this palace of marble and gold belongs to his remote descendant, Fritz Napoleon Smith, who, after thirty generations have come and gone, is owner of the same newspaper which his ancestor established!

For George Washington Smith’s newspaper has lived generation after generation, now passing out of the family, anon coming back to it. When, 200 years ago, Svensk Linje • nr. 4 • 2013

the political center of the United States was transferred from Washington to Centropolis, the newspaper followed the government and assumed the name of Earth Chronicle. Unfortunately, it was unable to maintain itself at the high level of its name. Pressed on all sides by rival journals of a more modern type, it was continually in danger of collapse. Twenty years ago its subscription list contained but a few hundred thousand names, and then Mr. Fritz Napoleon Smith bought it for a mere trifle, and originated telephonic journalism.

Every one is familiar with Fritz Napoleon Smith’s system--a system made possible by the enormous development of telephony during the last hundred years. Instead of being printed, the Earth Chronicle is every morning spoken to subscribers, who, in interesting conversations with reporters, statesmen, and scientists, learn the news of the day. Furthermore, each subscriber owns a phonograph, and to this instrument he leaves the task of gathering the news whenever he happens not to be in a mood to listen directly himself.

As for purchasers of single copies, they can at a very Svensk Linje • nr. 4 • 2013

trifling cost learn all that is in the paper of the day at any of the innumerable phonographs set up nearly everywhere.

Fritz Napoleon Smith’s innovation galvanized the old newspaper. In the course of a few years the number of subscribers grew to be 80,000,000, and Smith’s wealth went on growing, till now it reaches the almost unimaginable figure of $10,000,000,000. This lucky hit has enabled him to erect his new building, a vast edifice with four _façades_ each 3,250 feet in length, over which proudly floats the hundred-starred flag of the Union. Thanks to the same lucky hit, he is to-day king of newspaperdom; indeed, he would be king of all the Americans, too, if Americans could ever accept a king. You do not believe it? Well, then, look at the plenipotentiaries of all nations and our own ministers themselves crowding about his door, entreating his counsels, begging for his approbation, imploring the aid of his all-powerful organ. Reckon up the number of scientists and artists that he supports, of inventors that he has under his pay.

47

Redaktionen Redaktion Svensk Linje fick en ny redaktion till förra numret och har arbetat rekordsnabbt för att få ut detta nummer. Hör gärna av dig till oss via e-post: henrik.hall@fmsf.se, kommentera på vår facebooksida: facebook.com/svensklinje eller twittra till @svensklinje om du har några synpunkter på det här numret eller framtida. Vi tar emot välskrivna debattartiklar med djuplodande analyser som är runt 6500, 11000 eller 15500 tecken (inklusive blanksteg) långa. Vi ansvarar inte för inskickat material, och du får gärna kontakta oss i förväg.

Adam Vallin Henrik Hall vill ge försvarsminister Karin Enström ett antal afghanska tolkar i present. Om tio år vill han se virtual reality, äntligen!

Hall är redaktör för Svensk Linje.

Jacob Dexe vill ge Stefan Attefall en köplats i utvalda bostadsköer, för att visa hur hopplöst kass bostadspolitiken är. Om tio år ser han fram emot rymdturism från Esrange.

48

vill passa på och ge Lena Adelsohn Liljeroth en ny smartphone innan butikerna får anmälningsplikt till Radiotjänst på dessa. Om tio år kommer han fortfarande vara lyrisk över att Blade Runner utspelade sig för 4 år sedan och vilja se replikanter.

Emil Marklund vill ge Maria Larsson en pepparkaka så hon blir snäll.

Om tio år hoppas Marklund att en nanoteknologisk revolution har ägt rum.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

Redaktionen

Julklappar och framtidsvisioner Inför numret frågade vi redaktionen vilken present de vill ge till vilken minister och vad de skulle vilja se blivit till verklighet om 10 år.

Hugo Selling vill ge Tobias Billström en kryssning med flyktingbåt till Lampedusa. Om tio år ser han fram emot en lösning på SL-strejkerna i form av förarlösa bussar.

Hanna Wagenius

Adam Sandberg vill ge jämställdhetsminister Maria Arnholm en skyddshjälm för att användas i hennes sociala ingenjörskonst.

Om tio år vill han sitta i förarlösa bilar och sms:a vilt.

vill ge Beatrice Ask en utbildning i rättsstatens grunder. Om tio år hurrar hon över att vi kan överföra el trådlöst och dessutom lagra den på ett effektivt och miljövänligt sätt.

Johanna Nylander vill ge Peter Norman ljudboksversionen av Atlas Shrugged för obligatorisk lyssning. Om tio år ser hon fram emot transatlantiska vakuumtåg på havsbotten.

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

49

Linjerat Fria Moderata Studentförbundet Schönfeldts Gränd 2 Box 2294 103 17 Stockholm tel: 08 - 791 50 05 www.fmsf.se

Förbundsordförande: Victoria Nilsson victoria.nilsson@fmsf.se

Viceordförande: Alexandra Ivanov alexandra.ivanov@fmsf.se

Svensk Linje årgång 71

Redaktör:

Henrik Hall henrik.hall@fmsf.se

Redaktion:

Jacob Dexe Emil Marklund Adam Sandberg Hugo Selling Siri Steijer Hanna Wagenius

Johan Ridenfeldt johan.ridenfeldt@fmsf.se

Redaktionssekreterare:

Lucas Karlsson lucas.karlsson@fmsf.se

Formgivning:

Alexander Ivarsson alexander.ivarsson@fmsf.se

Ansvarig utgivare:

Adam Vallin

Johanna Nylander

Victoria Nilsson

Internationell sekreterare: Karl Von Baumgarten karl.baumgarten@fmsf.se

Prenumerationsärenden: info@fmsf.se

Texter:

Författarna svarar själva för sina bidrag. För ledaravdelningen samt för osignerat material svarar redaktionen. Svensk Linjes texter publiceras även digitalt. Skribenter som motsätter sig detta kommer ej att publiceras. Vi förbehåller oss rätten att redigera inkommet material.

Omslag:

“La Sortie de l’opéra en l’an 2000” är målad av Albert Robida, troligen år 1882

Funnet:

Luftballongsutopin är nummer två i en serie bildkort om framtida farkoster och publicerades första gången mellan år 1890-1900.

www.svensklinje.se

Tryck:

Trydells tryckeri ISSN 0346-2161

50

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

MISSA INTE JULRABATTERNA I TIMBROS BOKHANDEL

ÅRETS ER! K I S S A KL

!

T E H Y N

ÅRETS IS! SNACK

God Jul & Gott Nytt År!

Svensk Linje • nr. 4 • 2013

www.timbrobokhandel.se

51

Returer sändes till: Svensk Linje Box 2294 103 17 Stockholm

Posttidning B

Kommunikation som skapar värde

Public Affairs

Corporate Communications

Financial Communications

Under drygt fyra decennier har Kreab tagit aktiv del i samhällets och näringslivets utveckling. Som rådgivare inom strategisk kommunikation hjälper vi våra kunder att lösa problem och att utnyttja sina möjligheter maximalt.

Med verksamhet i 25 länder kombinerar vi globalt kunnande med lokal expertis. För att fortsätta vår utveckling i Sverige och internationellt söker vi hela tiden nya talanger. Välkommen med din ansökan.

Grundat 1970 www.kreabgavinanderson.com