Issuu on Google+

NR 10:2011

Tidningsförsäljaren behåller 20 kronor. Köp bara tidningen av försäljare som bär en röd id-bricka.

1

2

ETT TVEKSAMT FIRANDE

ETT TVEKSAMT FIRANDE

Motvilligt firar vi Alumas 10 år. Vårt jubileum betyder att Skånes hemlösa fortfarande behöver en gatutidning, att bostadspolitiken fortfarande inte fungerar. Det är inte roligt – men vi har verkligen haft skoj!

Motvilligt firar vi Alumas 10 år. Vårt jubileum betyder att Skånes hemlösa fortfarande behöver en gatutidning, att bostadspolitiken fortfarande inte fungerar. Det är inte roligt – men vi har verkligen haft skoj!

I tio år har ni kunder visat er solidaritet och gett andra människor en ny chans. Ni har verkligen gjort ett bra jobb.

I tio år har ni kunder visat er solidaritet och gett andra människor en ny chans. Ni har verkligen gjort ett bra jobb.

Alumas försäljare berättar ofta att mötet med er är den största behållningen. Därför finns ni med i det här numret, tillsammans med texter om försäljare som hängt med ett tag. Bland mycket annat.

Alumas försäljare berättar ofta att mötet med er är den största behållningen. Därför finns ni med i det här numret, tillsammans med texter om försäljare som hängt med ett tag. Bland mycket annat.

Ett stort tack till er från oss alla!

Ett stort tack till er från oss alla!

Med förhoppning om att slippa ett 20-årsjubileum.

Med förhoppning om att slippa ett 20-årsjubileum.

Chefredaktör Jennie Järvå

Chefredaktör Jennie Järvå

jennie@Aluma.nu

jennie@Aluma.nu

3

Aluma GER ARBETE åt människor som saknar egen bostad. Försäljarna köper tidningen för 20 kronor, säljer den för 40 och behåller mellanskillnaden. De skriver under ett avtal och får en försäljningsplats. DET LÖNAR SIG att arbeta som Alumaförsäljare. Nästan varannan av dem som missbrukar, 40 procent, trappar ned missbruket efter att de börjat hos oss. Nästan var femte, 18 procent, blir nyktra. Säljandet leder till samtal och möten. Då växer självkänslan. Vårt motto är ”Möt blicken”. HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP är grunden på Aluma. Vi stöttar försäljarna att ta viktiga steg bort från livet i utanförskap och andra svåra situationer. Här finns många goda förebilder. Vi vill givetvis att du i första hand köper tidningen av en försäljare, men om du inte träffar på någon kan du även handla den på vårt kontor. Vi finns i centrala Malmö, nära Stortorget, på Kyrkogatan 1. VÄLKOMMEN! Så här ser Alumas försäljarbricka ut:

ChefredAKTÖR & Ansvarig utgivare Jennie Järvå jennie@Aluma.nu

Redaktör Maria Dahmén maria@aluma.nu

REPORTER/FOTOGRAF Sophie Göst sophie.gost@googlemail.com

4

FORMGIVARE Kristofer Matti från reklam& design- byrån ILFT. kristofer.matti@ilft.se

FORMGIVARE Kristofer Matti från reklam& design- byrån ILFT. kristofer.matti@ilft.se

31. LIVET ÄR UNDERBART OCH ALLT ÄR HEEELT PERFEKT!!:-)

14. ISOLERING

34. Hemlös i familjens hägn

10. STJÄRNOR OCH SVARTA HÅL

19. ORDEN UTANFÖR

28. LITEN PÅ JORDEN

Vad är likheten mellan en kändis och en hemlös?

Ordet utanförskap signalerar ensamhet bland andra.

Om du kan somna utan hjälpmedel är du bra på att

Snabba kickar mot känslan av att vara alldeles allena.

I den senaste valdebatten utmålades människor i

hantera din existensiella ensamhet. Forskaren Per

utanförskap som politikens mål och samhällets fara.

Johnsson reder ut skillnaden mellan att vara solo och

14. ISOLERING

övergiven.

Om du inte är snäll kan du straffas med isolering.

23. KRÖNIKA

Lillemor Östlin och Jeanette Gustavsson är erfarna

Ann Heberlein tror att det är viktigt att vara lite

34. Hemlös i familjens hägn

kåkfarare, med erfarenhet av isolering på anstalt.

hemlig, särskilt i en tid då man förväntas att aldrig vara

Är det bara kristna som hjälper hemlösa? Maria

solo.

Dahmén besökte Islamic Center i Malmö för att finna att den svenska statistiken antagligen missar många hemlösa muslimer.

www.Aluma.nu Rebecca Soper rebecca@aluma.nu Omslag Foto Johan Sundell Medverkande Ann Heberlein Anna Lyrenäs Hanna Albrektson Jenny Lindhe Kalle Lind Lotten Pålsson Mikaela Elf Paula Melkersson Sophie Göst VD Toivo Persson-Travesset toivo.persson-trevesset@ comigen.nu Vice VD Johan Ericson johan@aluma.nu Försäljarverksamhet Corina corina@aluma.nu Max Wetterlund, Malmö max@aluma.nu Maria Rahmn, Helsingborg Harald Thuresson, Växjö

Annonsförsäljning annons@aluma.nu Repro/Tryck Exakta Printing AB Papper Edixon Offset 190g omslag, 120g inlaga PAPPERSLEVERANTÖR Antalis AB Adress & Telefon MALMÖ Aluma, Kyrkogatan 1, 211 22 Malmö 040– 611 11 10 LUND Diakonicentralen Råbygatan 18 040– 611 11 10

Presslagd 26 september

KRISTIANSTAD Stadsmissionshälsan Västra Storgatan 6 291 32 Kristianstad Öppettider: MALMÖ Mån, Tis,Tors & Fre 9 - 17.30 Ons 10 - 17.30 Lör 10 - 14 LUND Mån - Fre 9.30 - 17.00 Lör 10 - 14

Upplaga 15 000 Bankgiro 5410–1076 Organisationsnr 556719–4971 ISSN 16651–1212

HELSINGBORG Mån, Tis, Tor 7.00 - 15.00 Ons 7 - 13 Fre 7 - 14 Lör 9 - 13

För icke beställt material ansvaras ej. Skribenter och fotografer måste meddela eventuellt förbehåll mot elektronisk lagring och publicering.

KRISTIANSTAD Tor 13.00 - 15.00

Tack till Ristorante Casa Mia, Stures bröd och soppkafé, Moderna museet i Malmö, Salt & Brygga, Restaurang Atmosfär, Freda49 Restaurang & catering, Café Rasoir, & restaurang Smak för att ni bjuder Alumas försäljare på mat under Malmöfestivalen. Vänsterpartiet i Lund för att vi får låna deras valstuga och GDL Transport ab för att få den på plats på Stortorget.

HELSINGBORG Ria Hela Människan Carl Crooks gata 54, 252 02 Helsingborg 042 -18 48 25 VÄXJÖ Ria Växjö Flintvägen 7A, 352 33 Växjö 0470 -481 47

Aluma är medlem i nätverket I N S P, International Network of Street Papers www.street-papers.org

5

Tack Iga Rogowska på Printing för att du är bäst!

VI SOM SÄLJER ALUMA

Sussie / LUND

6

Sussie

Stark, Vänlig & Förstående Sussies lägenhet ligger fortfarande i Nöbbelöv, i Lund. Tidningen säljs ännu på Clemenstorget och regelbundet dricker hon Metadon. Mycket är sig likt sedan förra intervjun (1/2010). Men katten ligger begravd i ett vackert skogsparti i Alnarp. text: MARIA DAHMÉN Bild: SOPHIE GÖST

Maja blev 12 år. Cancer och njursvikt satte punkt för ”en mörk skönhet med magnifika morrhår” som hon omnämndes då. Älsklingsdjuret vilar numera i mullrik jord på mattes favoritställe, mönsterträdgården som årligen fylls av blomster av skilda slag beroende på årstid. Faktiskt är djur och växter något som Sussie gärna skulle ha som ett riktigt jobb. – Ett hunddagis eller ett djurhärbärge, tänk om jag kunde få syssla med det om några år! Hon ska snart fylla 33 och samtalet försiggår på Alumas kontor på Winstrupsgatan, precis som vid vårt förra möte. Sussie har sålt tidningen i sju, åtta år och medicinerar med Metadon. En gång i veckan besöker hon mottagningen i Sankt Larsparken. Fungerar det bra? – Både ja och nej. Sköter du dig, är det lugnt. Strular man, får man hämta varje dag. När de anställda ser att jag fixar det, får jag själv ta ansvaret. Det är bra att de kan se det, säger Sussie som var rundare om kinderna förra gången. Antalet kilon ökade i och med starten av underhållsbehandlingen. Nu har de sjunkit och jag frågar inte så mycket mer om det. Däremot undrar jag hur det står till med närmsta familjen. – Jag har min pojkvän och min mamma. Hon är min klippa i livet. Henne vill jag träffa mer. Vi är rätt lika varandra. Sussie ombeds välja tre ord för att beskri-

va sig själv (och troligen mamman). En stunds andrum följer och sedan säger hon: Stark Vänlig Förstående

FÖRSÄLJNINGSSTÄLLEN

Bromölla ICA Maxi Burlöv Burlöv Center Eslöv Domus Falsterbo Helsingborg Biblioteket Bruksgatan City Gross Coop Forum (Råå) ICA Maxi Berga ICA Maxi Råå Mariakyrkan Mäster Palmsplats OJ! Stattena Söderpunkten Willys Åhléns (Kullagatan) Özen Allfrukt Hässleholm ICA Maxi

Styrka krävs för att sälja Aluma, det berättade hon förra gången. Att säljarkompisen fick peppa henne att ställa sig med några tidningar i handen. Visa för folk att här står en som saknar ett eget hem. De två följande epiteten är helt uppenbara. Sussie ger ett vänligt intryck och har ett förstående sätt, egenskaper som hjälper henne när hon arbetar. – En del tycker tidningen är dyr. Jag orkar inte tala mot sådana påståenden. Tycker man inte om Aluma, behöver man inte köpa den, säger hon lugnt och med skuggan av ett leende. Hon gillar förstås inte heller dem som muttrar åt henne, som om hon inte skulle höra. Därutöver finns alla de där underbara människorna som hjälper henne att stå och sälja de där timmarna. – Jag försöker alltid göra mitt bästa, trots mycket i bagaget. Mitt liv har skadat mig och det har skadat min mamma, mer än jag anat. Nu vill jag gottgöra det. – Jag vet att när jag är glad och lycklig, är hon nöjd.

7

Ikea Kronprinsen Mobilia Mäster livs (Engelbrektsgatan) Netto (Regementgatan) Stadsbiblioteket Södertull Systembolaget (Limhamn) Triangeln

Höör Systembolaget Kristianstad Domus ICA Maxi Willys Landskrona Systembolaget Lund Citygross Mobilia Coop (Mårtenstorget) Fäladstorget Gleerups ICA Fäladstorget ICA Malmborgs ICA Tuna Sparta Klostergårdens centrum Malmborgs Mobilia Systembolaget (Mårtenstorget, Bangatan) Willys Fäladen Åhléns Löddeköpinge ICA Maxi Center Syd Malmö Apoteket Nygatan Caroli City Centralstationen Citytunneln Triangeln Coop Forum (Stadion) Coop Konsum (Erikslust, Folkets park) Coop Extra Värnhem Ekohallen Entré Gustav Adolfs torg Hansakompaniet Hemköp (Triangeln) ICA (Södra Förstadsgatan) ICA Malmborgs (Erikslust, Limhamn) ICA Maxi (Toftanäs, Västra hamnen, Ystadvägen)

Näsby ICA Kvantum Simrishamn Coop Extra ICA Brunnshallen Staffanstorp City Gross Svedala ICA Trelleborg Valen ICA Maxi Vellinge ICA Willys Toppen (Höllviken) Växjö Stortorget Samarkand Oxtorget

AV: jenny LINDHE & LOTTEN pålsson

Tema

ENSAMHET Vi saknar den när vi inte har den. Skyr den när den lurar runt hörnet. I den blir vårt behov av andra tydligt och du ser dina egna konturer. Går det att fly den på nätet?

8

9

Det finns många paralleller mellan superstjärnor och missbrukare, inte bara i det att många superstjärnor också missbrukar. Knarkaren liksom filmstjärnan är känd av fler än vad de själva känner, vilket ofta leder till paranoia. Jakten på fetare rubriker påminner otäckt mycket om jakten på fetare kickar. Och samma ord återkommer gång på gång när både missbrukare och celebriteter beskriver sin verklighet: ensamhet. TExt: KALLE LIND BILD: MIKAELA ELF

När Göran Persson sammanfattade hur han upplevde tillvaron som statsminister, så valde han en paradox: Aldrig ensam – alltid ensam. Alltid omgiven av människor – Säpovakter, rådgivare, politiska broilers – och ändå aldrig någon att dela bördan och ta smällarna tillsammans med. Kanske tjänar ”Aldrig ensam – alltid ensam” bäst som exempel på Göran Perssons pompösa vilja att formulera lika odödliga sentenser som sina företrädare Per-Albin Hansson och Olof Palme. Frasen blev senare titeln på Erik Fichtelius tjocka intervjubok med Persson, men vi kan ändå inte ta ifrån honom hans upplevelse av ensamhet och utsatthet. I vår narcissistiska era – där vi alla förväntas ropa ut på Facebook varje gång vi slår en strike i bowling, blogga om hur exceptionellt tidigt våra barn börjar gå och framhäva våra egon i en ständig skrytsträvan mot rampljuset – glömmer vi lätt att offentligheten kan vara en hård plats att vistas på. Göran Persson bufflade sig mot makten och berömmelsen, mot en plats i evigheten, och fick det. Men väl framme, vid svensk politiks absoluta topposition, var det ensamheten som slog honom. Sårbarheten. Bristen på gemenskap. Det var kanske inte synd om Göran Persson. Han fick ju trots allt vad han ville ha. Den ensamhet Göran Persson kände högst uppe på toppen kan kanske betraktas som ett lyxproblem. Guldkantat fall Men även lyxproblem är problem. Det hörs på ordet. När Elvis föll framstupa från sin toalettstol, rasade i golvet och 10

tvärdog, var han världens största stjärna. Efter hans död har den där stjärnan bara stigit och stigit och lyser nu som en av de klaraste på himlavalvet: man vet att man har haft brett genomslag om man har blivit både kokbok och religion. Samtidigt vet vi att det inte var någon lycklig man som slog sig ned för att förrätta sitt tarv den där tisdagen i augusti 1977. Han var fullpumpad med sprit, psykofarmaka och fleromättade fetter som ville komma ut. I det läget spelade det ingen större roll att klosetten han föll ifrån var gjuten i guld. Drastiskt uttryckt så förutsätter stjärnstatus ensamhet. Eftersom stjärnan måste lysa starkast och stå högst på himlen för att alls vara en stjärna, så kan det rimligen inte finnas någon jämbördig. Stjärnan måste trona i ensamt majestät. Bitter framgång Jag har under mitt liv satt i mig fler memoarer och biografier om människor i offentligheten än vad som är hälsosamt. Ytterst få av dessa levnadssagor har berättat om lyckliga, harmoniska, tillfredsställda personer. Samma motiv upprepar sig gång på gång: barndomstrauman, omättliga bekräftelsebehov, alkohol, starka tabletter, ännu starkare tabletter, utsatthet, rädsla. Står det inte på raderna så står det för det mesta mellan dem. Vad kändisskapet mer än något annat verka föra med sig är dock bitterhet. På 1930-talet hette Sveriges största superstjärna Edvard Persson – en knubbigt jovialisk skåning som sjöng muntra visor, spelade huvudrollen i en rad gigantiska filmsuccéer och mer eller mindre ensam gjorde filmbolaget Europa Film till en vinstmaskin. Själv gick han

11

”Stjärna är ett mycket vanligt namn på den ko som mjölkar mest.”

på fast lön under alla sina framgångsår och fick aldrig någon royalty från de osannolikt höga biljettintäkterna (under en period visades hans film ”Kalle på Spången” på SAMTLIGA landsortsbiografer i HELA Danmark). Sin stjärnstatus kommenterade Edvard Persson själv, inte utan grämelse: ”Stjärna är ett mycket vanligt namn på den ko som mjölkar mest.” Intima krav Att vara stjärna innebär krav från omgivningen. En stjärna förväntas stänka stjärnstoff omkring sig även i kön på Coop. Människors – ”vanliga människors” – starka bindning till stjärnan, som de aldrig träffat men vars nyfödda barn de sett i veckopressen, kan lätt glida över i ett ägandeförhållande. Många är de artister som kan berätta om hur främmande fyllkajor antastat dem på krogen och erbjudit dem att hänga med dem hem och dra igenom sin repertoar – ”frugan skulle bli så glad!” – mot ett gage i form av en fulgrogg och kvarglömda ostbågar. Om stjärnan då inte behandlar den vilt främmande människan som om det var hans äldsta och närmsta vän, och helst också lånar ut en större summa pengar och yppar några av sina intimaste sexuella fantasier, får stjärnan räkna med att kallas ”diva”. Från säkra källor vet jag att en känd svensk tevekock till slut fick skaffa sig hemligt nummer eftersom helt okända människor inte drog sig för att ringa och fråga vad de skulle laga till kvällsmat. Stjärnan är på samma gång ouppnåelig och höst påtaglig. Stjärnan pryder tidningen på frukostbordet, den som vi smular ner och slänger i pappersåtervinningen. Stjärnan blir så småningom ett bruksföremål bland andra i hemmet. I slutändan är det ingen skillnad mellan Pernilla Wahlgren och en stavmixer. Om stjärnan är det okej att ha åsikter. När Ingrid Bergman – då Hollywoods mesta superstar – valde att lämna sin svenske man Petter Lindström och resa till Italien och gifta sig med regissören Roberto Rossellini, försköts hon av hela det puritanska USA. När hon dessutom blev gravid med Rossellini, samtidigt som omständigheterna hindrade henne att umgås med sin första dotter Pia, klev en senator från Colorado upp i talarstolen inför president Truman och hela senaten. Senatorn sparade inte på krutet när han presenterade sina tankar om något som han rimligen inte hade ett dyft med att göra: ”När kärlekspiraten Rossellini återvände till Rom, och njöt som bäst av sin erövring, var det inte fru Lindströms skalp som hängde vid den erövrande hjältens bälte – nej, det var hennes själ. Fru Petter Lindström, eller det som återstår av henne, har nu satt två barn till världen – det ena är moderlöst och det andra utomäktenskapligt.” Frivillig skam Runt storheterna flockas dessutom alltid lycksökarna och svansviftar12

na, de som förvandlas till asgamar så fort framgångskurvan blir en nerförsbacke. De som ler med vassa huggtänder, dunkar samma rygg som de pratar illa bakom, kramar och kramar tills stjärnan helt sonika kvävs. Åter igen: det här är problem som enkelt går att undvika genom att helt enkelt inte bli nån stjärna. Ger man bara fanken i att fläka ut sig själv i tidningar och teve, så lär man aldrig få några problem med stalkers. Men samtidigt, paradoxalt nog, är kändisskapet något som hela tiden beskrivs som eftertraktansvärt. I SVT:s satirprogram Morgonsoffan (2008) hade man för vana att bjuda in kändisar som fick driva med bilden av sig själva: Göran Hägglund fick bevisa sin påstådda humor med vitsen ”det var två turkar och en fes”, Ernst Billgren pratade med sin vanliga mörka röst varpå programledarna trodde att något var fel på mikrofonerna. Känsliga ämnen, som Alcazar-Andreas hivsmitta och Babben Larssons rondör, avverkades respektlöst men muntert genom att de omtalade personerna själva närvarade i studion. Programmets redaktör Johan Sköld berättade på sin blogg Le blogg officiel: ”I vår serie att ringa jobbiga samtal till kända människor konstaterades en sak igår: man kan kalla dom för tjocka, svarta, ha konstiga röster, vad som helst, men det finns en sak som man inte får kalla folk.” Under några svettiga arbetstimmar hade redaktionen ringt runt till före detta kändisar och försökt få dem att ställa upp på en sketch som handlade om – att vara bortglömd. Efter många om och men ställde en person upp – Lina Perned (minns ni inte? Nä, precis!) – och Sköld antyder i bloggen att han såg detta som ett mycket modigt val. För hur fruktansvärt det än kan vara att vara kändis, celebritet, stjärna, så verkar en enda sak vara värre: att inte vara det. Ökad tolerans I en intervju med Monica Zetterlund (Månadsjournalen, 1993) sitter jazzsångerskan i en inrökt lägenhet och berättar om karlar som lurat henne och en snedväxt rygg som tvingar henne att äta värktabletter inför föreställningarna och en dotter som hon har försummat och en scenskräck som hon måst lindra med alkohol, som hon i sin tur måst bekämpa med Antabus och Dipsan. När intervjuaren frågar om det är något hon vill göra om, så svarar hon utan att blinka: ”Allt.” Troligen är det för stjärnan som för missbrukaren: den första häftiga fixen av uppmärksamhet måste snart nog toppas med en häftigare. Kicken man får av en första notis i lokalbladet eller en första tripp går aldrig att återskapa. Det krävs kraftigare och kraftigare medel – speed eller löpsedlar, kola eller specialprogram i TV4 – i en ständigt upptrappad jakt på tillfredsställelse. En tillfredsställelse som kanske är skenbar, och tillika skadlig, men likafullt tillfredsställande. Åtminstone för stunden. Det ironiska är att denna kamp för att må bra gärna medför att man mår dåligt.

AV: Rickard Grรถnkvist

illustration

13

isolering Text: PAULA MELKERSSON

14

Bundesarchiv, Bild 183-1990-0615-020 / Grubitzsch (geb. Raphael), Waltraud / CC-BY-SA

– Även om man vänjer sig är det ändå förnedrande. Du får en overall och ett par trosor men ingen behå. Det är för självmordsrisken. Man kan bli tydligen bli så ledsen av att ugöra en fara för sig själv eller andra att man blir en fara för sig själv. Ensamhet som straff existerar inte i Sverige. Ändå är det vanligt.

Lillemor “Hinsehäxan” Östlin och Jeanette Gustavsson sitter på organisationen Tjuvgods kontor i Stockholm. Här samlas exkriminella för att arbeta i secondhandbutiken och få stöd och hjälp av varandra för att skapa en ny tillvaro utanför fängelsemurarna. Båda kvinnorna har långa och många fängelseerfarenheter bakom sig och jag är här för att prata med dem om isolering i kriminalvården – om ensamhet som straff. Fast egentligen förekommer inte isolering som bestraffning i Sverige. Ska man vara riktigt noga förekommer officiellt inte isolering över huvud taget. I häktet kan man vara belagd med “restriktioner” på åklagarens begäran och på fängelserna kan en fånge “avskiljas” om hon eller han anses utgöra en fara för sig själv eller andra. Det är när man “avskiljs” som man bara har en madrass på golvet, häktningsperioderna är i regel längre och bekvämligheterna något fler. I själva verket handlar det förstås i båda fallen just om isolering. Om att vara hänvisad till cellens fyra väggar, med personalen som enda mänskliga kontakt. På vissa häkten där det finns toalett i cellen kommer man kanske bara ut när man ska duscha varannan dag. Visserligen har alla fångar rätt till en timmes motion om dagen, men isoleringen kan fungera så passiviserande att man väljer bort möjligheterna att komma ut. – Jag har märkt att det är bättre för psyket på de häkten där jag är tvungen att flagga för att gå på toaletten, säger Jeanette Gustavsson. – Varje gång jag har varit häktad har jag fått massor av medicin och

15

sömnmedel och då slutar det med att jag bara ligger där om jag inte måste gå ut. Jag har ingen lust med någonting och struntar i att duscha så jag inte behöver gå ut alls. Men jag mår bättre när jag måste lämna cellen för att gå på toa. Då ser jag kanske någon i korridoren i alla fall. En tyst vink Det märks att båda kvinnorna är ganska luttrade av fängelsevistelserna. De är överlevare och talar ogärna om känslor. När jag fiskar efter den inre upplevelsen av att tvingas till ensamhet berättar de båda att de efter ett tag inte kände någonting utan bara bestämde sig för acceptera läget. Men i början var det jobbigt, medger de. – När det bara är de fyra väggarna och du är det lätt att dina tankar hamnar på fel spår, säger Lillemor. – Du kan tappa kontakten med verkligheten och börja tänka att alla är emot dig. Och fastna i hat. Jag hade sådana perioder när jag verkligen hatade samhället, då var jag verkligen samhällets fiende. Det är i häktet som de längsta perioderna av isolering förekommer. Om åklagaren anser att förundersökningen kan hotas av att den häktade har kontakt med omvärlden kan den häktade åläggas restriktioner av varierande grad. För Lillemor Östlin som varit häktad nästan hälften av sin tid som fånge, har det inneburit att hon ibland varit åtskild från sina två döttrar så länge som ett helt år. – För barnen har det varit väldigt svårt. Framför allt när de var små och trodde att jag var död. De var omhändertagna och jag visste inte

16

BILD: Zion_angels_landing_view.jpg av Diliff.

– Det är bara en madrass på golvet. Om du är snäll kan du få en bok efter några dagar. Och på Färingsö får du en teve, där är de mer humana.

var de var. Men också senare, när vi hade bra kontakt, var det väldigt jobbigt att vi inte fick träffas eller prata i telefon. Att skriva brev var tillåtet. De gick via åklagaren så att han kunde kontrollera att vi inte skrev något om fallet. Även när min gamla mamma levde och när jag var gift var det svårt att inte få träffas eller prata. Från det att jag har häktats har det brukat ta ungefär ett halvår fram till rättegången. Då kunde jag vinka till mina anhöriga i rättssalen men prata med dem fick jag inte göra. Och sedan brukade jag alltid överklaga och då blev det ännu längre häktesperioder. Straff i straffet För att överleva lärde sig Lillemor och Jeanette att anpassa sig till ensamheten med hjälp av olika knep och fylla den med projekt. Lillemor läste mycket, virkade grytlappar i komplicerade mönster eller skrev brev till sig själv. Radion eller i vissa fall teven fungerade som ett slags sällskap och Jeanette berättar hur hon brukade prata med radiopratarna. Eller med sig själv. – Ja, det gjorde jag med, inflikar Lillemor. – Jag brukade prata med olika röster, när jag pratade med “mitt sämre jag” var det den här skånska rösten, säger hon och demonstrerar. De berättar att det går att vänja sig så vid ensamheten att man nästan trivs med den. Ingen av dem har utnyttjat de möjligheter som ges till mänskliga kontakter utöver samtalen med personalen. Prästen har de valt bort av den enkla anledningen att de inte är religiösa. Och de frivilliga från Röda Korset som besöker fångarna har de inte känt något behov av att prata med. Det är inte ovanligt att interner väljer frivillig isolering, även om det inte brukar gälla några längre perioder. Kanske för att de upplever sig hotade av sina medfångar eller för att de helt enkelt vill vara i fred. Det kan vara påfrestande att ha folk på sig hela tiden, berättar Lillemor och Jeanette. Under alla sina år i fängelse har Lillemor bara isolerats ett dygn som bestraffning på anstalt. Då hade hon vägrat genomgå en gynundersökning efter ett besök. Jeanette har hamnat i isoleringscell desto oftare. För det mesta för att hon har ett jäkla humör, berättar hon. – Jag blev så fruktansvärt arg på alla meningslösa kurser vi skulle gå. När man är i fängelse straffas man redan för sitt brott. Jag blev rasande på alla de där extrastraffen som man fick. – Men du var inte farlig, du var ju bara arg, säger Lillemor och fortsätter: – Det är som en kvinna jag känner. Hon vägrade utföra arbetet hon skulle göra. Hon skulle linda skosnören och bara vägrade. Hon hamnade på isoleringen om och om igen men hon lindade inga skosnören

17

för det. Hur farlig var hon? Och hur hjälpte isoleringen? – Nej, men det är inte det som det handlar om. Du ska sitta där och tänka över dina synder, säger Jeanette. – Fast jag brukar inte tänka på någonting alls. Bara på vad jag ska göra när jag kommer ut igen. Ökad isolering Det finns ingen säker statistik att tillgå angående hur ofta isolering används som disciplinåtgärd på anstalterna. Varje sådant beslut måste omprövas med jämna mellanrum, vilket gör det svårt att avgöra om siffrorna representerar samma fånge som får sin isolering förlängd eller om det är nya personer som utsatts för “disciplinär avskiljning”. Vad som däremot går att konstatera är att de sammantagna isoleringstiderna generellt blivit längre under de senaste åren. En utveckling som ligger i linje med den allvarliga utvecklingen av “hårdare tag” inom kriminalvården som skett efter morden i Malexander. Det var som en följd av den händelsen, som sammanföll med flera andra spektakulära rymningar, som dåvarande justitieministern Thomas Bodström lät bygga ett omtalat nytt supersäkerhetsfängelse. Den mediala stormen piskade upp en opinion som krävde handfasta politiska åtgärder för att trygga medborgarna. Färre permissioner och besök var några effekter av den hårdare linjen. Och under tiden som gått sedan dessa förändringar har alltså också isoleringstiderna förlängts. – Allting har blivit mycket hårdare. Under många år på Hinseberg hörde jag aldrig ens talas om att någon hamnade i isolering, säger Lillemor Östlin. Både hon och Jeanette Gustavsson är djupt kritiska till kriminalvården som helhet. För dem tycks isoleringen självklart ingå i ett system som handlar om cynisk politik och förvaring och mycket lite om vård och återanpassning. Isoleringen blir bara ytterligare ett led i den kedjan. – Det kostar på att vara en mönsterfånge, säger Lillemor. Det är inte bra att anpassa sig på det viset som man måste när man sitter isolerad. Man skadas av att anpassa sig för mycket till fängelselivet. Istället för att anpassa sig till hur livet fungerar på utsidan.

Källor: Christer Isaksson, säkerhetschef Kriminalvården Magnus Hörnqvist, docent i kriminologi vid Stockholms universitet www.kriminalvarden.se

18

Orden utanför Hade du a-kassa inför valet 2006? Då var du en av 1, 5 miljoner bidragsberoende som levde i utanförskap. Allt enligt alliansens utspel mot sossarna. Jobb är det enda rätta, löd budskapet. Att leva på statens pengar är illa, nästan lika illa som att vara kriminell. Text: Maria Dahmén ILLUSTRATION: K. MATTI

Ordet utanförskap kännetecknar dig som står utanför viss gemenskap i hem, arbetsliv, kultur eller samhällsliv.1 Troligen är du ganska ensam. Som politiskt begrepp lanserades ordet av alliansen i stor skala inför valet 2006. I massmedia, i betänkanden och i motioner berättade de borgerliga hur de ville bryta utanförskapet, ett gissel som enligt partiet orsakats av socialdemokratins alla bidrag. Utspelet om att en så stor skara svenskar uppgavs leva utanför samhället ledde till häftig kritik. Mycket av kritiken handlade om hur uppgifter från Statistiska Centralbyrån, SCB, hade missbrukats. Tobias Davidsson vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, beskriver i en studie hur statistik från a-kassa, sjuk- och aktivitetsersättning, sjukpenning och bostadsbidrag användes för att mäta utanförskapets omfattning. Alla de dagar som personer i Sverige fått olika typer av ersättning slogs samman och sedan räknade man ut hur många så kallade helårsarbetskrafter dessa dagar motsvarade. Ett exempel: två personer var arbetslösa och fick a-kassa i ett halvår var. I statistiken lades deras ersättningstid ihop och de två blev en ”helårsperson”. Att bägge under resten av året kanske hade arbete eller att de under tiden med a-kassa sökte jobb, gick på gym, deltog i studiecirklar och hade mer tid för vänner än om de arbetat heltid, syntes inte i retoriken. Bägge befann sig enligt alliansen i utanförskap. De var problematiska. Tobias Davidsson gick ned på djupet kring alliansens budskap. Han konstaterar att ordet är politiskt slagkraftigt och lättare att känna igen sig i jämfört med ord som marginalisering, socialt utslagen och andra försvenskningar av akademisk prosa som dittills använts av såväl politiker som massmedia om folk i knipa. Hjälp blir gissel Han går in på alliansens retoriska grepp att sätta arbete mot bidrag. I en 19

motion från Folkpartiet (2003) läser vi: ”Absolut avgörande för att nå makten över sin egen vardag är givetvis arbete../.. det egna arbetet ger självrespekt../.. Permanent arbetslöshet är lika med permanent utanförskap.” Motionen säger således, menar Davidsson, att man som arbetslös saknar makt över sin vardag och även självrespekt. Bidragsberoendet beskrivs i en annan fp-motion som det ”värsta gisslet för den som lever i ett utanförskap.” I en riksdagsdebatt i samma veva säger moderaten Tobias Billström att alliansen vill föra människor in ”från utanförskapets kyla till en värdighet som ett riktigt hederligt arbete ger oss alla.” Tobias Davidsson reagerar på alliansens resonemang att ett jobb – oavsett lön, villkor och typ – är bättre än att ta emot bidrag. Att på det sättet ställa bidrag mot ”hederligt arbete” är att säga att t ex socialbidrag är något skamligt eller ohederligt, skriver han. – Att inte ha ett lönearbete är i alliansens resonemang att vara utanför. Men om vi vänder på resonemanget, skulle det betyda att ett jobb automatiskt ger gemenskap. Lönearbete blir något skimrande, det är bara genom det som vi umgås med andra, får rutiner och blir en del av samhället. Invandrare är offer I studien tittar Davidsson vidare på hur begreppet används om invandrare och flyktingar, en grupp som i debatten likställdes med arbetslöshet och utanförskap. I ännu en dåtida FP-motion står om hur dessa nyanlända i väntan på uppehållstillstånd ”fastnar redan från början i bidragsberoende och utanförskap.” Efter att metodiskt och forskningsmässigt benat ut språket, menar Davidsson att flyktingar och invandrare i motionstexten ses som passiva och som offer. Det är som om det vore bidragets fel att de inte får arbete”, menar han och har även en del att anmärka på t ex ett ord som ”fastnar” antyder att bidrag är

något dåligt. På grund av att de invandrade grupperna inte blir en del av samhället finns ”problemområden där relativt hög kriminalitet, hög arbetslöshet, bidragsberoende och dessutom ganska stort utanförskap har varit kännetecken.” (Per Westerberg (M) i riksdagsdebatt. Att uttrycka sig så ser Davidsson en klar koppling mellan brott, bidrag, inget jobb, utanförskap och invandrare. I studien läser vi vidare hur motionerna talar om ”invandrade grupper” och ”infödda grupper”. Enligt Davidsson gör motionsförfattarna ingen urskillning mellan olika invandrade respektive infödda grupper. Det betyder att alla som är födda i Sverige automatiskt delar samma värderingar. I slutklämmen på studien skriver Davidsson även om vad som inte tagits upp i motionerna och i debatten: ”att bidrag är något som kan lindra fattigdom.” Allra sist drar Tobias Davidsson en tänkbar politisk slutsats: om arbete är ett ”fullkomligt oproblematiskt innanförskap” vars motsats är att leva på bidrag, vara maktlös och stå utanför samhället, då ”är det inte långsökt att fundera över om en situation där människor till varje pris tar vilket arbete som helst, är målet.” 1. Nationalencyklopedin, 1993 Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs

20

AV: jenny LINDHE & LOTTEN p책lsson

21

James – sörjd och saknad!

Vill på detta sätt tacka James, Alumaförsäljare i Höllviken, för alla fina stunder med samtal om allt och ingenting. Vi pratade trav och spelade en V75 då och då. Den 20 maj 2011 slutade ditt hjärta att slå och vi är många som kommer att sakna dig. En vinterdag i december stod du ute i kylan med dina tidningar. Vi tyckte det var helt galet när du berättade att du inte fick stå innanför glasdörrarna vid matbutikens entré. Vi skrev ett brev till butiksledningen och berättade vad vi tyckte om det. Att du som bara stod rakt upp och ner inte fick vara inne i värmen, samtidigt som påflugna telefonförsäljare fick vara det, störde oss så till den milda grad. Vi fick också omgående respons. Två dagar senare kom du halvspringande till oss och berättade, med andan i halsen och ett brett leende, att chefen själv hade kommit ut till dig och sagt att kunderna vill att du ska få stå här inne. Det var riktigt kul att se att det går att ändra på orättvisor. Bara man organiserar sig och vågar säga vad man tycker. Du vågade också säga vad du tyckte. Du hade en stor portion av det som många idag inte visar, eller på annat sätt förtiger, nämligen empati. Du hade ett stort hjärta för andra människor som många gånger hade det sämre än du. Och du lyckades med bedriften att efter flera års kämpande äntligen stå där med ett förstahandskontrakt på en hyreslägenhet. Du lyckades ta dig hela vägen fram till ett eget boende och hade också planer om en vacker framtid. Men du var märkt av sjukdom och ett beroende som du trots allt lärde dig leva med. Vi är några stycken som lärt oss ett och annat av dig. Hoppas du nu kommit till en bättre plats, där helt andra värderingar får gälla. Vi är många som kommer sakna dig. Och speciellt runt den 25 varje månad då man kikade lite extra efter dig och ett nytt nummer av Aluma. Vila i frid James !

/ Stefan och Annette samt övriga trogna kunder från "Toppen i Höllviken"

22

Ann Heberlein, Lektor i etik och författare

ifred Ensamheten. Den kan vara både underbar och förfärlig, något att längta efter eller att frukta, något man har alldeles för mycket av eller för lite av. Att få vara för sig själv när man vill – eller att tvingas vara för sig själv när man önskar något annat. Båda tillstånden kallas ensamhet, men betyder olika saker. I journalisten Gert Svenssons bok om tortyr, Mordförsök på tilliten, blir det tydligt att både för mycket och för lite ensamhet kan vara plågsamt, så plågsamt att den som utsätts kan tappa förståndet. På Guantamano placerades fångarna i burar av stålnät, två meter långa och en och en halv meter breda. En brits att sova på, en toalettstol, ett bord och en stol. Ingenstans att gömma sig. Ingen möjlighet att stänga ute ljuden från fångvaktarna och de andra fångarna, ingen möjlighet att avskärma sig från de andras blickar. Att aldrig få vara ifred. Att aldrig få vara ensam. Att alltid vara iakttagen, kontrollerad, bevakad. En sådan mardröm. Isolering, påtvingad ensamhet och tystnad, är en beprövad tortyrmetod. Den påtvingade ensamheten har praktiserats på institutioner som fängelser, mentalsjukhus,

barnhem och uppfostringsanstalter för att bestraffa och fostra, som en metod att kuva och bryta ned människor. Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff, fängelsets födelse hur påtvingad ensamhet, tystnad och isolering har spelat en avgörande roll i regleringen av människans tillvaro. Fängelserna var i slutet av 1800-talet tysta, eller relativt tysta: enligt Auburnsystemet vistades fångarna i ensamma celler under natten och arbetade och åt, allt under total tystnad, under dagtid med andra fångar. Philadelphiasystemet var snäppet strängare och innebar att fångarna isolerades dygnet runt i sina celler. På så sätt skulle brottslingen få tid att tänka över sina synder, uppleva ånger och ägna sig åt bön. Många for naturligtvis illa av denna isolering. Att vistas längre tid i mörker, tystnad och ensamhet tär på förståndet. Fängelsernas tystnadsregler var också ett effektivt maktmedel. De som inte tillåts kommunicera kan inte heller organisera sig, protestera eller, som man säger ”göra sina röster hörda”. Tystnad har naturligtvis använts som maktmedel också i andra situationer, på ett mer subtilt sätt har företeelser 23

förtigits och människor uteslutits. Tysta överenskommelser om vad som bör hemlighållas eller ignoreras – tigas ihjäl – har skapat och upprätthållit fördomar och förtryck: av homosexuella, psykiskt sjuka, straffade, missbrukare… Ändå behöver människan både ensamheten, tystnaden och hemligheter. Varje människa måste också ha rätt till sina hemligheter, själv avgöra vad hon vill dela med andra och när. Vi behöver våra egna rum, mentala och konkreta, någonstans där vi kan dra oss tillbaka och i avskildhet, ensamhet få lov att koma till ro med oss själva, kanske lära känna oss själva. Man måste nog också vara ensam ibland för att förstå vem man är. Och man måste nog ha rätt att behålla en del hemligheter för att kunna fortsätta vara sig själv. Det tror jag är viktigt att minnas i en tid och en kultur som förväntar sig total öppenhet, som uppmanar människor att ”prataomdet”, allt, alltid, med alla. Den som avslöjar allt om sig själv riskerar att försvinna, bli genomskinlig som vatten. Att vara en smula hemlighetsfull kan var ett uttryck för självbevarelsedrift. Kanske till och med överlevnadsinstinkt.

AV: jenny LINDHE & LOTTEN p책lsson

24

25

AV: jenny LINDHE & LOTTEN p책lsson

26

27

liten på jorden Text: ANNA Lyrenäs ILLUSTRATION: HANNA ALBREKTSON

Någonstans för länge sedan:

(tiden innan internet, mobiltelefoner och kanske till och med fasta telefoner) Långt bort i byn, ganska snart efter Larssons hage, kvistade stora vägen ut sig i två mindre förgreningar av grus. Tog man till höger låg sjön med sin dyiga botten och metallsmakande vatten inte långt bort. På andra hållet förvandlades grusvägen snart till en mindre stig och för den som inte såg upp var det lätt att krocka med den låga trägrind som smälte in precis i den omgärdande grönskan och skiljde allmän stig från tomt. Inte många tog till vänster i korsningen. Nog för att det inte fanns så mycket att se men framförallt för att Svenne, mannen som själv byggt både trägrinden och stugan som stod på tomten, inte hade mycket till övers för andra människor. Aggressiv var han inte. Bara isolerad. Varför var det ingen som visste. Men konstig, det tyckte hela byn att han var. Ensamheten personifierad.

28

Idag: I tider av urbanisering och uppkoppling har den rent fysiska och tekniska isoleringen blivit allt mer ovanlig. God ekonomi och billig teknik gör att det för många inte finns någon egentlig anledning att tillbringa tid ensam ofrivilligt. Men känslan av ensamhet finns kvar. – Vi förhåller oss till oss själva – hur vi är just nu – i varje sammanhang, säger Per Johnsson som är docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet. – Människan har lätt att känna sig ensam i stora grupper. Är det människor i gruppen som du inte litar på kan du känna dig extremt ensam. Att vara ensam är en syssla som sällan värderas positivt, bland annat skiljer många på att vara solo och vara solo genom att använda uttrycken ensam och själv. Själv står för något självständigt och ensam står för det övergivna. Känslan av ensamhet har alla ibland, men det finns inget bevis på vad det är, enligt Per Johnsson. – Det är ett väldigt komplicerat fenomen. Det kan inte bevisas med en neurologisk studie att en människa känner ensamhet. Motsatsen till ensamhet är tillsammans. Känslan av tillsammans. Att du känner att du är viktigt för någon annan människa eller att andra hör av sig och undrar var du är och hur du mår. Att du finns i tanken hos andra, säger han. Hjärnan är så outvecklad vid födseln att titt-ut-leken är det roligaste som finns eftersom vi inte förstår att mamma bara gömde sig bakom sina händer och inte dök upp från ingenstans. – Varför har vi snuttefilt? Den är en ren minneshjälp för att känna att jag har goda föräldrar som inte har försvunnit. Filtar, nallar och så vidare – att vara ett stödminne är deras viktigaste uppgift. Men någon gång under resans gång måste man komma på ett hyggligt sätt att sova själv. Då blir vi mer oberoende i en positiv mening. I dödsögonblicket är varje människa ensam – en av anledningarna till att uttryck och fenomen som dödsångest finns. En liknande utmaning har de flesta dessutom varje dag. – En existentiell utmaning är när vi ska sova. Ju lättare vi har att uthärda att vi bara har oss själva, desto lättare har vi att somna. Då tacklar vi sådant som är svårt och det är också i det läget vi missbrukar som mest. När hetsäter och kräks bulimiker som mest? Jo, på kvällen för att kunna somna åtminstone en liten stund.

29

Om du kan somna själv, lugnt och tryggt utan att söka ro i sömntabletter eller annat, har du enligt Per Johnsson kommit långt. – En stor utmaning är att känna sig fri att somna utan hjälpmedel. Samtidigt är tända lampor bättre än en flaska vin. Vi har också olika behov av egen tid. Jag behöver tid för reflektion på grund av mitt jobb. Min familj är jättetrevlig men ändå behövs tid för att tänka efter. Andra trivs inte alls med det och får välja en tillvaro därefter, samtidigt som man då blir lite mer beroende. De mänskliga behoven varierar från person till person, men det finns många gemensamma. Maslows behovstrappa lanserades för snart 70 år sedan i form av en pyramid med olika mänskliga behov och en teori om vilka behov som prioriteras innan nästa nivå kan antas. Kroppsliga behov, trygghet, gemenskap, uppskattning och slutligen självförverkligande är de fem delar som mänsklig motivation utgår från, där de kroppsliga behoven utgör någon form av grund. Idag ses inte behovstrappans steg som någon sanning. Men de flesta är överens om att gemenskap, uppskattning och trygghet är behov som måste uppfyllas för att vi ska må bra. I sammanhang där det görs är människan själv, i stället för ensam. – Vi är otroligt mycket starkare i olika sammanhang om vi känner oss fria och kan hävda en åsikt även om de flesta lämnar rummet. Vi är starkare då, även om vi måste lyssna på människorna runt omkring oss. Och om du är i en familj, i någon bemärkelse, som inte är snäll så kan du gå till en annan familj, men det är ett val du måste göra ensam. Att människor är relationsinriktade kan bevisas. Det händer goda saker med hjärnan när vi träffar andra människor. Vi bli intelligentare och får större empati. Ett nutida exempel är bombaren i Oslo – han levde ensam i många år och isolerade sig. Risken med ensamhet är att du börjar leva i en annan värld om du inte konfronterar dina bisarra idéer och mäter dem med någon, säger Per Johnsson. Tillbaka till den billiga tekniken som gjort att det alltid finns någon tillgänglig att kommunicera med. Hjälpmedel för kommunikation, men också ett sätt att lura sig själv som inte fungerar i längden. – Det är en pseudogemenskap vi känner där vi till sist ställer högre krav på tekniken än på våra medmänniskor. Visst finns det goda sidor men för ett större välbefinnande måste vi träffa andra i verkligheten.

30

LIVET ÄR UNDERBART OCH ALLT ÄR HEEELT PERFEKT!!:-) Text: ANNA Lyrenäs ILLUSTRATION: K. MATTI

Någonstans i Sverige sitter David Hall, webbutvecklare och mångårig användare av sociala medier. Som yngre kände han sig ofta ensam och när internet kom var det till stor hjälp för att knyta sociala kontakter. Sedan dess har han sett hur ensamheten gått från isolering till exkludering och skrivit om det i texten Lögnens död. – Efter ett tag märkte jag att jag upplevde de negativa ensamhetskänslorna även på nätet. Andra gör saker och man är inte med. Man känner längtan men är inte inbjuden. Det kan vara att du skriver till någon men att du inte får svar. Men tror du inte att man ibland får ett mail eller sms och bara inte orkar svara just då? – Det blir en uteslutning oavsett om den är medveten eller omedveten. Om man träffar någon i verkliga livet är det svårt att komma undan situationen. Du kan vara mer eller mindre trevlig men på Internet kan du låta bli att agera helt. Man kan fundera på om det är på grund av att det är en ny form av kommunikation där det inte utkristalierats normer eller om skillnaden är inbygda i kommunikationsformen.

31

Har det blivit att folk inte kan umgås utan att visa upp det, att det är inte värt lika mycket om inte alla ser det? – Location based, det vill säga att man checkar in och visar att nu är jag på den här krogen tillsammans med de här personerna - är ett extremt exempel på hur internet möjliggör att man ser vad folk gör hela tiden. Det är klart att det finns ett nyhetens behag och att folk inte kommer hålla samma takt sedan. Det finns ett visst mått av skryt i det och det är en trend som inte kommer hålla i sig lika starkt. Gör internet att vi träffar färre människor på riktigt? Man flyr ensamhetskänslan snabbt genom att gå in på internet. – Jag kan känna en viss ångest över att ta initiativ till att ses och då är Internet en lättare väg att gå på något sätt. För egen del skulle jag inte träffa fler personer i verkligheten utan nätet, utan har träffat många tack vare det. Sedan är det definitivt bättre att diskutera med folk via nätet i stället för att inte träffa någon överhuvudtaget. Ensamhet är något fult idag.

FÖRETAGSPRENUMERANTER

WWW.KULTURBOLAGET.SE

Malmö

www.mkbfastighet.se

BISTÅNDSLOPPIS www.emmaussolidaritet.se www.emmausfredriksdal.se

NYA STANLY PLÅT AB

PMS: reflex

ibn rushd 

KOOPERATIV UTVECKLING SKÅNE

systems

FÖRETAGSPRENUMERANTER

0708 - 661946

Malmö Lorensborgs Rotaryklubb

Malmö Möllevången Rotaryklubb

RESEARCH IN MOTION TAT AB

Malmö HELENEHOLM Rotaryklubb

Lund Kloster Rotaryklubb

Vill du också STÖDJA OSS? Kontakta FREDRIK ENGVALL på 040-6858239 eller FREDRIK@aluma.nu http://www.sews.se/

Bosse Svensson Christer Wardestam Britt-Louise Ericsson Kurt Svensson

Grå bröde rsga t a n 2 211 22 Ma lmö T e le fon 040-709 25 T e le fa x 040-97 19 55

Höllviken

Södra sandby

2009-05-14 15:45

Hemlös i familjens hägn Om Pelle, döpt och konfirmerad i S:t Petri kyrka, blir hemlös, kan han sova på Stadsmissionen och äta lunch i Mariakyrkan. Troligen kontaktar han socialtjänsten. Skulle muslimen Mohammed Alhammad, född i södra Irak, förlora sitt hem i Rosengård, söker han främst hjälp hos släktingar eller i en muslimsk förening tillika moské. TExt: maria dahmén bild: sophie göst

34

35

Stadsmissionen i Skåne erbjuder husrum, mat och annan vardagsservice åt människor som akut inte har någonstans att bo. Detsamma görs i Lund, Helsingborg och Kristiansstad. Förutom själva boendet finns en rad kyrkor och sammanslutningar som tar sig an samma utsatta grupp, bland andra Mariakyrkan och Frälsningsarmén i Malmö, Diakonicentralen i Lund, Ria Hela Människan i Helsingborg och Kristianstad. Till dessa reträttplatser kommer även människor med en annan religion. Bland Alumas försäljare finns ett mindre antal personer som är muslimer. Nyfiken på hur man inom islam resonerar kring hemlöshet, vad den beror på och hur den kan avhjälpas, kontaktar redaktionen Mohammed Alhammad, Bejzat Becirov och Ala Eddin Alqut. En tidig fredagseftermiddag besöker vi Islamic Centre, stadens välkända moské intill Ringvägen. Trycket på att få deltaga är så stort att

en trave bönemattor skickas ut på gården utanför själva moskén med dess blå mosaikväggar och guldgula pelare. Som oerfaren besökare ser jag mestadels män ute på gården där jag står. Först efter en stund uppfattar jag att kvinnorna har sin egen ingång. Gamla, medelålders, yngre och pojkar – alla är klädda mer eller mindre bundet till sin tro och tradition. Liten grabb i fotsid vit särk, hellånga vita kaftaner, vanliga långbyxor, huvudbonad och helskägg eller ingetdera. Samtliga lägger pannan mot marken i bön. När den mässande rösten i högtalarna tystnat och bönestunden är över, töms moskén sakta. Två män dröjer sig kvar vid ett fönster och diskuterar. En man läser i en bok, koranen får man antaga, och en annan lite längre bort tycks försjunken i sig själv. I övrigt är heltäckningsmattan mjuk mot fotsulorna och stillheten välgörande.

Tre dagars plikt

Frågar familjen

Grundaren av Islamic Centre, Bejzat Becirov, berättar inne på sitt kontor om muslimers hemlöshet. Rummet är stort och har ett enormt, långsträckt konferensbord i mitten. En bit in i samtalet säger han: ”Vad skulle grannen säga om jag skickar iväg honom?” – Problemet är större än vad vi tror. När den hemlöse uppsöker sin släkting, får denne det svårt att skicka iväg besökaren som ju förlorat allt. Det finns inget annat hopp än familjen. Det blir ett tvång att ta hand om hemlösa. Nästan varje vecka kommer det en eller flera till Islamic Centre och ber om hjälp för natten. Många vill inte erkänna att de är hemlösa. Ibland säger de att ”en bekant till mig skulle möta mig här, men har inte visat sig.” En del säger med viss motvilja sitt namn. De har hamnat i problem och blivit hemlösa men vill, menar Becirov, av stolthet inte säga varför. – Vi ställer inte så många frågor men ser till att de mår bra. Efter ett tag frågar vi dem lite mer. De måste känna att de kan lita på oss. – Vi håller problemet med hemlöshet inom centret. Söker sig folk hit har de ett skäl för det. Vi har en tradition att ställa upp i tre dagar först och främst. Fast vi har haft folk här i ett år eller mer.

Bejzat becirov berättar om skammen som följer av att inte ha ett hem. – En pappa letade efter sin son men hittade honom inte. Men sonen dök upp när pappan inte var här. Han skämdes. Psykiska problem finns ofta med i bilden. – Alla hamnar ibland i problem. En del av dem som kommer till oss går inte till socialtjänsten eftersom de uttömt sina möjligheter där. Eller så vågar de inte säga hela sanningen där. De som söker sig till socialen är en viss sorts människor, de vet vad de vill. Men de som kommer hit, vet inte vad de vill. Bejzat Becirov ser hemlöshet lika mycket bland män som bland kvinnor. Men männen har lättare för att prata. – Kvinnor är mer försiktiga. Vi försöker hitta den rätta personen för dem att tala med. Många kvinnor har varit utsatta för mer än det normala. De kommer när de fått problem med droger eller alkohol eller med familjen. Handlar det om prostitution blir det en annan typ av insatser. Då behövs mer tid. En del i arbetet med de hemlösa innebär att prata med de anhöriga. De får frågor om sitt ansvar. Varför är personen ute på gatan på dagarna? – Vi pratar allvar med dessa släktingar, de är ju de viktigaste personerna. Och när ingen familj finns är det svårt. Det gäller till exempel hemlösa som flyttar från stad till stad. De tappar tron på framtiden. Och så kommer Bejzat Becirov in på det växande bekymret med

36

37

38

ungdomar som det går illa för. I många fall har deras föräldrar ekonomiska problem eller är arbetslösa. Familjen lever på bidrag och det kan leda till konflikter. Det kan gå riktigt illa för barnen. – De är inte välkomna hem efter ett fängelsestraff utan lämnas utanför. Här på centret försöker vi få bort dem från droger och prostitution. Men denna grupp blir allt större. Vi måste bygga ett system så att personer som ännu har en chans att bli samhällsnyttiga, blir det. De måste fås att börja studera. Att bli utstött i så unga år… och det här gäller både pojkar och tjejer. Tjejer har det svårast. De redan kriminella fångar in tjejerna till prostitution. Och då får de stora problem med sin familj och åker ut på gatan, säger Bejzat Becirov och ser mer och mer allvarlig ut. Men jobbet med hemlösa som söker sig till centret måste ju kosta pengar – husrum, mat och arbetstid? – Vi ställer upp av moraliska skäl och ger en humanitär hjälp. Men pengastöd utifrån har funnits ganska nyligen. Från 2005 till 2008 bedrev Islamic Centre ett EU-projekt för hemlösa tillsammans med bland andra Stadsmissionen. Någon ny dylik satsning finns inte idag.

Förbud som lösning? Familjen, släkten och moskén verkar vara ledorden när man som muslim står utan egen bostad. Det tror även Ala Eddin Alqut på studieförbundet Ibn Rushd som menar att hemlöshet främst drabbar nyanlända och när det uppstår familjeproblem. Tror du att hemlöshet bland muslimer är ett stort problem? – Jag tror inte det. Alkohol och droger som kan vara en huvudorsak till hemlöshet är ju helt förbjudet enligt Islam. Men det innebär inte att det inte finns hemlösa bland muslimer. Vissa föreningar med tillräcklig kunskap kan ge råd åt utsatta om vart de skall vända sig för hjälp. Med mer resurser skulle den rådgivningen kunna bli mycket bättre. Socialstyrelsen undersöker regelbundet hur många som är hemlösa i Sverige (enligt vissa kriterier). Då skickas frågeformulär ut till en rad frivilligorganisationer, institutioner, kommuner, kyrkor med flera. Får studieförbundet Ibn Rushd dessa enkäter? – Under mina elva år som aktiv i föreningslivet har jag aldrig fått någon information om vad staten erbjuder för hjälp åt hemlösa. Muslimska föreningar ger denna hjälp frivilligt och spontant, och många vet inte vilka rättigheter som hemlösa har. Det vore väldigt bra om berörda myndigheter kunde erbjuda stöd åt föreningarna.

Hjälp som ledstjärna På Verner Rydénskolan på Hårds väg sitter 23-årige Mohammed Alhammad i komvux bibliotek en trappa upp. Med två tjocka arabisksvenska ordböcker i beredskap berättar han för mig om en annan sorts hemlöshet, den som handlar om svårigheten att hitta något alldeles eget. Särskilt för honom som kom från Irak till Sverige för två år sedan. – Jag bor med min hustru och vår flicka Malak, född i april förra året, i en tvårummare här i Rosengård. Vi har ett andrahandskontrakt som går ut 1 april nästa år. Till dess måste familjen ha hittat en annan bostad. Men det verkar

39

vara ett oändligt svårt. Lättast vore att ta över förstahandskontraktet där de bor idag. Men innehavaren är i Irak och har inte råd att resa till Sverige och ordna med något sådant. Varken Mohammed eller hustrun har några pengar att köpa en lägenhet för. – Jag har ställt mig i kö hos min värd men jag står långt bak. Och jag är medlem i Hyresgästföreningen. Varje dag tänker jag på hur det ska gå. Jag har svårt att koncentrera mig på studierna när jag kommer hit, tänker bara på en ny lägenhet. Men, han har sin shiamuslimska förening och genom den även sin moské, Almuntadar. Här är han aktiv, både som en slags ungdomsledare och allmän rådgivare. – Jag tar hand om folk jag ser har problem. Jag pratar med dem. Kanske blir den nya bostaden ett resultat av ett samtal med någon, som känner någon, som har ett hem, om än i andra hand, att erbjuda den lilla familjen under våren. Det har inte varit helt lätt att förstå Mohammeds svenska men han läser som bäst på SFI, kurs C. Sedan blir det D. – Vet du, Malak betyder stjärna, säger han innan vi tar farväl.

40

41

Skicka lösningen i de färgade rutorna senast den 30 september till Aluma, Kyrkogatan 1, 211 22 Malmö. Eller maila till korsord@Aluma.nu. Märk med ”Korsord 9”. Tre vinnare får presentkort på böcker värt 150 kr. Lösningen till korsord 7 är: Kostnadsfri semestertripp V innare: Karin Meyer, Höör, Kerstin Larsson, Lund & Gert Grekow, Vellinge

42

En plats för alla Svenska kyrkan har rum för alla, för den sökande och tvivlande som för den trosvisse. Kyrkan är en plats för gudstjänster, möten och samtal. Kyrkan finns till hands vid de högtidliga tillfällena i livet, men har också på olika sätt betydelse för våra vardagliga behov av eftertanke, stillhet och omsorg.

Tel (vx): 040-27 90 00 • www.svenskakyrkan.se/malmo 43

44


Aluma Nr 10