INTRO

Page 1

intro

nr 2, 2012

pris 99:-

tHis must Be tHe pLACe issue

7 3 8 1 2 3 4 5 9 9 0 0 9



4-5 6-12

INTRO This Must Be the Place - Talking Heads KONSERTMINNEN JJ, Bon Iver, Junior Boys, Band of Horses, Monotonics, Crystal Antlers

13-16

DÄR INGA TONER HÖRS Trehundrafemtio kilometer upp i luften Rymdmusik – Tre män som tonsatte tomrummet

17-19

JAG VET VILKEN DY HON VARIT I Hultsfred, Where the Action is, Peace & Love, Emmaboda, Way out West, Popaganda

20-25

STRAIGHT TO THE SKY Into the Clouds

26-31

JASON MUNN Jag vill skapa bilder som visar hur musik låter

32-36

THE NAME OF THIS BAND IS TALKING HEADS Jan Gradvall om Talking Heads

37-41

42

RECENSIONER Bob Dylan, War on Drugs, Living in the Material World, Instrument OUTRO Låtlistan


HOME IS WHERE I WANT TO BE PICK ME UP AND TURN ME ROUND / I FEEL NUMB – BORN WITH A WEAK HEART

[SO I] GUESS I MUST BE HAVING FUN THE LESS WE SAY ABOUT IT THE BETTER MAKE IT UP AS WE GO ALONG FEET ON THE GROUND /HEAD IN THE SKY IT'S OK I KNOW NOTHING'S WRONG / NOTHING

HI YO

YOU GOT LIGHT IN YOUR EYES YOU'RE STANDING HERE BESIDE ME

I LOVE THE PASSING OF TIME /NEVER FOR MONEY / ALWAYS FORLOVE COVER UP SAY GOODNIGHT / SAY GOODNIGHT HOME IS WHERE I WANT TO BE BUT I GUESS I’M ALREADY THERE I COME HOME SHE LIFTED UP HER WINGS GUESS THAT THIS MUST BE THE PLACE I CAN’T TELL ONE FROM THE OTHER DID I FIND YOU, OR YOU FIND ME? THERE WAS A TIME, BEFORE WE WERE BORN IF SOMEONE ASKS, THIS WHERE I’LL BE / WHERE I’LL BE

HI YO WE DRIFT IN AND OUT • SING INTO MY MOUTH

OUT OF ALL THOSE KINDS OF PEOPLE / YOU GOT A FACE WITH A VIEW I'M JUST AN ANIMAL LOOKING FOR A HOME SHARE THE SAME SPACE FOR A MINUTE OR TWO AND YOU LOVE ME TILL MY HEART STOPS

LOVE ME TILL I'M DEAD / EYES THAT LIGHT UP, EYES LOOK THROUGH YOU COVER UP THE BLANK SPOTS /HIT ME ON THE HEAD AH OOH

4

TALKING HEADS – THIS MUST BE THE PLACE


Musik är mer än bara ljud. Musik är känslor, uttryck och färger. Genom att göra om ljud till bild kan man visualisera musik och få en ny form av uttryck. När vi skapade omslaget till detta nummer utgick vi från låten This Must Be the Place med Talking Heads. Vi lät varje ton representeras av en färg och utifrån det byggdes ett stort mönster upp. Tillsammans skapar tonerna ett brett spektrum och ger oss en bild av hur musiken låter.

Ta del av playlisten till detta nummer genom att scanna QR-koden ovan eller gå in på intro.se för att ladda ner den.

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE Sandra Engström

INTERNET www.intro.se intro@intro.se

REDAKTÖR Julia Eriksson

FACEBOOK www.facebook.com/intro

ART DIRECTOR Ella Gustafsson

TWITTER @intro

CREATIVE DIRECTOR Erik Fredriksson

KONTAKT Rörstrandsgatan 89 108 40 Stockholm

BILDREDAKTÖR Olle Stake

TELEFON +46 70 444 08 08

TRYCK LiU-Tryck i Linköping PAPPER Omslag: Colorit 225 g Inlaga: 4CC 160 g PRENUMERATION 4 nr 299 kr Pg: 108 300-5 INTRO ges ut av Cicero AB. För insänt material som inte beställts av Intro-redaktionen ansvaras ej.

5


KONSERTMINNEN FOTO DANIEL JORDAHL


EN ENDA BILD KAN SAMMANFATTA EN KONSERT SÅ MYCKET BÄTTRE ÄN VAD ORD NÅGONSIN KAN

INTRO KOLLAR VAD DANIEL JORDAHL HAR ATT SÄGA OM KONSERTMINNEN OCH KONSTEN ATT TA GRYMMA KONSERTBILDER

VILKET ÄR DITT STARKASTE KONSERTMINNE? Monotonix spelning på Way Out West 2009 var en sjukt häftig upplevelse. Bandet stod mitt bland publiken och spelade, mellan varje låt tog man hjälp av publiken för att flytta på trumsetet och förstärkarna och sen spelade man nästa låt på herrtoaletten eller balkongen. Att den extremt håriga sångaren endast var iförd kalsonger var också speciellt. HUR LÄNGE HAR DU VARIT INTRESSERAD AV FOTOGRAFI? Det har jag varit länge, men det är väl först på senare år som jag blivit lite seriösare i mitt fotograferande. VARFÖR ÄR DET SÅ KUL ATT FOTA PÅ KONSERTER? Det är så mycket som händer hela tiden, plus att man får mycket gratis när det gäller ljussättning och rök och sånt. Det blir lättare att få till en cool bild. Sen tycker jag det är kul att dokumentera konserter, mest för min egen skull så att jag kommer ihåg dem senare i livet. Och en enda bild kan sammanfatta en konsert så mycket bättre än vad ord någonsin kan. FINNS DET NÅGON ARTIST DU DRÖMMER OM ATT FOTA PÅ SCEN? Jag har precis upptäckt Bob Dylan, väldigt sent i livet jag vet... Honom skulle jag vilja fota på scen. Det finns så många ikoniska bilder av honom redan men jag tror det finns plats i rockhistorien för några till. Bara han inte går och dör innan jag får chansen. HAR DU NÅGON FAVORIT ROCKFOTOGRAF? Jag älskar Annie Leibovitz bilder av The Rolling Stones från deras turné 1975. De är ju helt fantastiska. Men hon är ju även grym på att fota annat än rockmusiker. SLUTLIGEN, ÄR DET NÅGON KONSERT FRAMÖVER SOM DU SKA FOTA? Way Out West i sommar kommer nog bjuda på många chanser. Jag ser nog mest fram emot att se Bon Iver live igen. Får hoppas att han har tränat in några nya poser.

JJ – FROM AFRICA TO MALAGA

7


BON IVER – ANNEXET, STOCKHOLM

8

BON IVER – BETH / REST


JUNIOR BOYS – ACCELERATOR, STOCKHOLM

JUNIOR BOYS – BANANA RIPPLE

9


BAND OF HORSES – ACCELERATOR, STOCKHOLM

10

BAND OF HORSES – NEIGHBOR


MONOTONIX – WAY OUT WEST, GÖTEBORG

AT THE DRIVE-IN – ROLODEX PROPAGANDA

11


CRYSTAL ANTLERS – WAY OUT WEST, GÖTEBORG

12

CRYSTAL ANTLERS – JULES’ STORY


DÄR INGA TONER HÖRS


TREHUNDRAFEMTIO KILOMETER UPP I LUFTEN

ASTRONAUTEN CARL WALZ BODDE EN GÅNG PÅ DEN INTERNATIONELLA RYMDSTATIONEN (ISS) I 196 DAGAR. DET ÄR EN LÅNG TID ATT TITTA NER PÅ JORDEN UTAN ATT KUNNA RÖRA VID DEN.

14

känd som en didgeridoo, där uppe. Astronauten Ellen Ochoa, en klassisk musiker, tog med sig en flöjt som en av sina personliga saker på sin första rymdfärd.

Walz berättar att innan han åkte upp år 2001 så frågade psykologerna honom vilken typ av saker som han skulle vara intresserad av att ta med. ”Jag sa: ”Tja, en keyboard vore trevligt.” Och de svarade: ”Vi kommer att undersöka saken.””

”ATT SPELA INSTRUMENT BLIR EN LIKA NATURLIG DEL AV VARDAGEN HÄR UPPE SOM HEMMA”

Många astronauter spelar instrument. Det finns även ett astronautband som spelar rock'n'roll. Och ett överraskande utbud av musikinstrument har hittat sin väg ut i rymden: förutom keyboard har det även varit en flöjt, en gitarr, en saxofon och ett australiensiskt aboriginalt blåsinstrument,

Hon fick bara spela på den gång dock och det var som en del av en pedagogisk video för skolbarn. Ochoa förklarar att på korta rymdresor är astronauter så upptagna att de verkligen inte har mycket tid att spela ett instrument. Under längre vistelser är det dock inget problem. ”Du har en hel

BOARDS OF CANADA – DAYVAN COWBOY

del ledig tid”, säger Walz, ”särskilt på söndagar.” Det finns flera möjligheter att ta fram ett instrument och spela. ”Det är en koppling hem”, säger Walz, som spelar i sin hemstads kyrka, sjunger i sitt astronautband och är känd för sina Elvisimitationer. Han har under sin tid på stationen inte bara spelat keyboard utan fann också tid att lära sig själv lite gitarr. Walz tycker att länken är viktig. ”Vissa killar kan bli oense och säga: ja, du vet, du vill klippa alla kopplingar hem. Men jag föredrar att ha dem.” Oavsett hur länge en astronaut är kvar i rymden vet vi alla att vi är på väg tillbaka till jorden. Vi vet att vi är på väg tillbaka till det livet, och att spela instrument blir en lika naturlig del av vardagen här uppe som hemma, säger han. För Mike Pedley är musiken inte något oroande, det är en säkerhet. Pedley är


chef på NASAs rymdstation för material och processer, vilket innebär att om en astronaut vill ta upp ett musikinstrument, måste Pedley ha kontrollera att det är säkert att flyga med. En elektronisk keyboard till exempel kan vara en källa

”VISSA VILL KLIPPA ALLA KOPPLINGAR HEM, MEN JAG FÖREDRAR ATT HA DEM” till elektromagnetisk strålning som kan störa driften av färjan eller stationen. Sådana föremål kan vanligtvis modifieras, förklarar Pedley. Typen av hölje gör skillnad. Något i ett metallhölje avger normalt inte mycket strålning, i ett plasthölje, avger den mer. Vanligtvis, säger han, är det möjligt att ändra en eller två komponenter på ett sätt som minskar strålningen utan att påverka funktionen. Träinstrument som gitarrer är en annan fråga. De är brandfarliga. Dessa saker får följa med upp om astronauter godkänner att hantera dem med omsorg och stuva dem när de inte används. När du spelar musik på färjan eller stationen låter det inte annorlunda, säger astronauterna. Fysiken i ljudet är densamma i mikrogravitation som det är på jorden. Skillnaden är hur du hanterar instrument. ”När jag spelade flöjt i rymden”, säger Ochoa, ”hade jag mina fötter i fotslingor.” I mikrogravitation skulle den lilla kraft luften blåser ut ur flöjten vara tillräckligt för att flytta henne runt i kabinen. Faktum är att även med fötterna anslutna i slingorna, kunde hon känna kraften trycka henne fram och tillbaka ”bara lite” när hon spelade.

var Walz också tvungen att använda fotremmar för att hålla sig på plats. I mikrogravitation trycker du bort keyboarden när du slår på tangenterna ”Du måste vänja dig vid det.” Walz klarade sig genom att binda fast keyboarden med en gummisnodd runt benen. ”Det begränsade det lite mer”, men han kunde aldrig klura ut hur han kunde använda fotpedalen utan att byta position. Instrument kontrolleras också på grund av alla gaser de kan producera. Till skillnad från jorden där giftiga ångor kan blåsa ut ofarligt genom fönstret, är rymdstationen lufttät.

”MUSIK GÖR ATT DET KÄNNS MINDRE SOM EN RYMDFÄRJA, OCH MER SOM ETT HEM” Astronauter har börjat tillbringa mycket längre tid i rymden. De fysiska påfrestningarna i rymdfärder är allmänt kända - men det finns psykologiska spänningar också. Och astronauterna vet detta. ”Är du borta en lång tid”, säger Ochoa, ”vill du förbereda dig ordentligt. En av de saker du vill göra är att fortsätta med aktiviteter som är viktiga för dig på marken. Många av dem går inte, men de som går, som till exempel att spela ett instrument, tycker människor om att göra.” ”Det konstigaste med att spela musik i rymden”, säger Carl Walz, ”är att det inte är konstigt. I de flesta hem finns det ett musikinstrument eller två. Och jag tycker det är passande att ha med musikinstrument till ditt hem i rymden. Det är naturligt.” ”Musik gör att det kännas mindre som en rymdfärja, och mer som ett hem.”

När det gäller gitarr, säger Walz, ”behöver du inte en gitarrrem där uppe, men det som var roligt var att jag spelade och sedan helt plötsligt gled gitarren ur mina händer. I stället för att falla så flöt den bort, och jag var tvungen att fånga den innan den försvann.” När han spelade keyboard

XELA – BOBBLE HATS IN SUMMER

15


RYMDMUSIK TRE MÄN SOM TONSATTE TOMRUMMET

JOHN WILLIAMS

RICHARD STRAUSS

JAMES HORNER

John Williams var redan en väletablerad kompositör när han skrev musiken till den första Star Wars filmen. Stephen Spielberg, som nyligen hade arbetat med honom med Hajen, rekommenderade Williams för George Lucas. Det som växte fram var ett tidlöst ljud som trotsade diskotekeran.

Stanley Kubrick har alltid haft ett rykte om individualitet i sitt filmskapande. Med 2001: A Space Odyssey skapade han även förväntningar på soundtracket. Trots att han hade beställt specialgjord musik från kompositören Alex North, valde han att ignorera den och hålla sig till sitt ursprungliga spår som består av klassiska verk som han själv utsett. Resten är som de säger historia.

Horner är en amerikansk kompositör och dirigent för orkester-och filmmusik. Han karaktäriseras för sin integrering av kör och elektroniska element i mycket av hans filmmusik, och för frekvent användning av element från keltisk musik. Hans musik till filmen Titanic (1997) är fortfarande det mest sålda filmsoundtracket genom tiderna.

Williams jobbar mycket med samstämmigheten i filmmusiken. Han gör anslutningar från film till film och påminner tittarna om tidigare händelser. Ständigt återkommande individuella teman har blivit legendariska: som den illavarslande ”Imperial March” i samband med Darth Vader. Williams vann en Oscar för Star Wars år 1978 och slog sitt eget rekord för Närkontakt av tredje graden. Sedan dess har det funnits bara sex år när han inte har blivit nominerad i minst en Oscar.

16

Titelspåret är öppningsmusiken från ”Also Sprach Zarathustra” av Richard Strauss. Under filmen förknippas den med svarta monoliter och solförmörkelser (passande eftersom denna del av den ursprungliga musiken symboliserar solen). Denna musik kommer sedan att representera monumentala händelser i mänsklighetens historia som iscensatt av dessa mystiska krafter.

BURIAL – STOLEN DOG

Dessutom har Horner gjort musik till över 100 filmer och ofta samarbetar han med hyllade regissörer som James Cameron och Ron Howard. Exempel på filmer han arbetat med är Apollo 13, Star Trek II: The Wrath of Khan, Alien och Avatar. Han har skrivit musiken till de två mest inkomstbringande filmerna genom tiderna, Titanic och Avatar, vilka båda är regisserade av James Cameron.


JAG VET VILKEN DY HON VARIT I FOTO: DANIEL JORDAHL, JOSEFINE LEMOS TEXT: SANDRA ENGSTRÖM

17


PEACE & LOVE BESÖKARE: 50 000 PRIS: 1760 :DAGAR: IIII

WHERE THE ACTION IS HULTSFRED BESÖKARE:10 500 PRIS: 1560 :DAGAR: III Först ut på sommarens hektiska festivalschema är Hultsfredsfestivalen. I natursköna folkets park samlas nostalgiker och nybörjare för att skapa nya festivalmin-

BESÖKARE: 25 000 PRIS: 950 :DAGAR: I ”Det bästa med WTAI är det gröna och fina festivalområdet i Slottskogen och att det är enkelt att ta sig dit. Det finns möjlighet att sitta i gräset och chilla samtidigt som man lyssnar på ett band, att sitta och sola, eller hänga i skuggan under ett träd. Stämningen är rätt avslappnad samtidigt som det kan vara riktigt bra festivalfeeling när man står där vid någon av scenerna och

14 - 16 JUNI

18

”Stämningen på P&L är grym, det blir något speciellt med utomhuskonserter på sommaren, alla människor är så glada. Är skönt att ha en hel helg med vännerna, att bara umgås och träffa nya människor. Mitt starkaste minne var när Jay Z hade avslutningskonsert sommaren 2010, det var mäktigt! Det var 42 000 i publiken den kvällen!” PETTER ARVIDSSON, 2011

26 - 30 JUNI

28 JUNI nen. Som alltid erbjuder festivalen en skön blandning av etablerade stora namn och heta nykomlingar. Smålands skogar lockar denna sommar med artister som The Cardigans, Alunageorge, Anna Ternheim, Au Palais, Azure Blue, Bat for Lashes, Bear in Heaven, Errors, French Films, Future Islands, James Blake, Justice, Kasabian, M83, Mumford & Sons, Noah and the Whale, Rising, The Cure, The Kooks och The XX.

Sveriges största festival slår återigen upp portarna i centrala Borlänge. År 2011 kunde Peace & Love skryta med över 50 000 sålda biljetter, och i år hoppas arrangörerna på att slå siffrorna. Under fem heldagar spelar bland annat Kent, Lars Winnerbäck, Veronica Maggio, Wolfmother, Anna Ternheim, Arch Enemy, Dada Life, Deportees, Hoffmaestro, Melissa Horn, My Morning Jacket, Timbuktu och Turbonegro.

hoppar och sjunger sig hes till musiken. Ett av mina starkaste minnen från festivalen var när jag fick chansen att träffa The Ark backstage. Den konserten var också den sista jag såg med dem (nu har de ju lagt av) och det gjorde vinsten lite extra rolig. En annan sak som jag minns väl var såklart att det var första gången jag såg Coldplay live, och det var grymt!” THERESE BLIDAL, 2011

AZURE BLUE – THE CATCHER IN THE RYE


WAY OUT WEST BESÖKARE: 30 000 PRIS: 1900 :DAGAR: III

EMMABODA BESÖKARE: 11 000 PRIS: 895 :DAGAR: IIII Emmabodafestivalen uppstod en kväll i juni 1988 som en trädgårdsfest för arrangörens vänner och bekanta. Den enkla festen varade i en dag och ett enda lokalt liveband stod för musiken. Emmabodafes-

Har du inte redan gjort det är det dags att boka in andra helgen i augusti. Återigen är det dags att bege sig till Slottsskogen i Göteborg för en fullspäckad konserthelg. Nytt för i år är att festivalen utökar antalet festivaldagar från två till tre, men man behåller även sina något överbefolkade klubbspelningar. Festivalen har på kort tid vuxit från en liten indiefestival till en av de populäraste i landet, mycket tack vare sin enorma bredd i musikutbudet. Förra årets spelning med Prince hörde till årets absoluta höjdpunkter. Några av sommarens guldkorn är Refused, Bon Iver, Florence + The Machine, Feist, First Aid Kit, The War On Drugs, Thurston Moore, The Black Keys, Billy Bragg, Azealia Banks, Deportees, Yelawolf och St. Vincent.

POPAGANDA BESÖKARE: 11 000 PRIS: 695 :DAGAR: II Förra sommaren kunde Popaganda skryta med Arcade Fire som största akt. Strålande sol i kombination med indiebandets bejublade konsert gjorde festivalen till en succé. Svenska Serenades och JJ bidrog också till att förgylla konserthelgen. Under två dagar kör arrangörerna för fullt vid Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm. Nu håller

9 - 11 AUGUSTI

25 - 28 JULI

25 - 26 AUGUSTI

tivalen som har kallats den lilla festivalen med stort hjärta, blev en återkommande tillställning och har idag blivit en av Sveriges största med 50 artister under fyra dagar. Arrangören för festivalen förklarar att en fest med camping, skog och gemenskap är viktigare än bokningar med stora namn. I sommar kan ni trampa takten till bland annat Bob Hund, Soulwax, Maskinen, Shpongle (Simon Posford Djset) och Mr. Oizo.

alla festivalsugna tummarna för att Popaganda höjer ribban ytterligare vid årets efterlängtade bandsläpp! ”Jag var på Popaganda förra året och jag älskade verkligen varje sekund utav det. Och jag dansade hela vägen hem, precis som man ska en härlig festivalsommar.” LOVISA HOLMSTRÖM, 2011

THE BLACK KEYS - TIGHTEN UP

19


20

THE SOUND OF ARROWS – INTO THE CLOUDS


STRAIGHT TO THE SKY, THEN INTO THE CLOUDS. FOTO: BEATA CERVIN

21


22


I MIGHT BE DREAMING BUT I THINK I BELIEVE.

23


WE COULD LEAVE THIS PLACE AND FLY FAR AWAY.

24


AND NOW IT’S TAKING OFF. THE JOURNEY BEGINS. IT’S TIME TO LEAVE THIS PLACE, THE STREETS AND THE CARS AND THE CROWS. THEN INTO THE CLOUDS.

25


JASON MUNN ”JAG VILL SKAPA BILDER SOM VISAR HUR MUSIK LÅTER.” Musikaffischer har blivit något av en ny konstform som på den senaste tiden blivit så pass omfattande och uppskattad att ett helt nytt event skapats. Flatstock, som det kallas, startade år 2002 i San Francisco och är ett konvent där designers av rockaffischer träffas för att visa upp sina arbeten och utbyta erfarenheter. Designern Jason Munn gjorde sitt första besök på Flatstock som åskådare och insåg då att det var där han hörde hemma. Nästa år dök han upp på eventet igen, men då med en ny och imponerande portfolio fylld med eget arbete. Nu, några år senare, är han en mycket omtyckt och välrespekterad designer med ett eget visuellt uttryck. Rockmusikern och affischmakaren Jay Ryan från Chicago-tryckeriet The Bird Machine har här låtit intervjua honom.

26

NADA SURF – THERE GOES SOMETHING


JAY RYAN: Jag gillar att tänka på dig som

killen som kom till det första Flatstockkonventet i San Francisco som en åskådare. Som någon som aldrig gjort en affisch och som tänkte ”jag kan göra det”, gick hem, och var på toppen av fältet ett år senare. JASON MUNN: Jag blev mycket inspirerad

av mitt första besök på Flatstock. Att gå in och se arbeten av Jeff Kleinsmith och Faktor 27 klargjorde ganska tydligt för mig att detta var något jag ville göra. Jag hade gjort några albumomslag och t-shirts åt vänner som spelar i band, men jag hade ingen aning om hur man skulle göra för att gå längre än så. När jag lämnade det första Flatstock visste jag att jag ville börja göra affischer men jag hade inte någon klar uppfattning om hur. RYAN: Du arbetade i en t-shirtbutik vid

samma tid som när du började göra affischer. Höll du på och printade innan du började göra affischer, eller började du med det samtidigt? MUNN: Jag arbetade extra på en t-shirtaffär

i Oakland strax efter att jag flyttade från Wisconsin. Jag gjorde inga tryck då men hade en grundläggande kunskap om hur man screentrycker. Ungefär samma tid bad några vänner mig att skapa affischer för att annonsera för stället de börjat boka band på. Lokalen hette The Ramp och låg i källaren till en kyrka i Berkeley. Konserterna var vanligtvis några lokala band tillsammans med ett turnerande band. Deerhoof, Damien Jurado, Animal Collective, Why? och Danielson var några av de band som spelade på The Ramp under deras alltför korta existens på ett år. Jag var verkligen glad över detta och vi kom överens om att jag skulle utforma affischer, men jag var lite osäker på hur vi skulle få dem tryckta. Jag bestämde mig för det bästa sättet att få dem producerade var att screentrycka dem, eftersom vi bara skulle skapa ungefär 50 stycken för varje konsert. De första affischerna trycktes hemifrån, men jag fick mina skärmar brända på t-shirtbutiken där jag arbetade. RYAN: Vid vilken tidpunkt beslutade du

att just affischer var din sak att göra och inte bara mer allmän design? Fanns det en aha-upplevelse, eller har du bara successivt slutat att arbeta med annat tills affischer var det enda som kvarstod? MUNN: Efter att ha gjort några affischer för

The Ramp var jag ganska fast. Under denna tid började jag göra andra affischer för band som spelade San Francisco som jag kände till eller hade träffat via The Ramp. Jag arbetade fortfarande deltid under denna period samtidigt som jag tillbringade

DEERHUNTER – DESIRE LINES

27


28

S O N I C Y O U T H – T H E S P R A WL


en hel del tid på att leta efter ett heltidsjobb på en designstudio. Ett tag kände jag att jag stod i valet mellan att officiellt kunna gå ut och jobba på egen hand eller att fortsätta söka jobb på en annan studio. Det var ungefär vid den tiden som jag fick ett av mina första uppdrag från Death Cab for Cutie: en uppsättning med turnéaffischer och några t-shirtdesigner. RYAN: Det tycks mig som om du har varit

särskilt bra på att hitta kärnan, det huvudsakliga temat för ämnet, som visas på ett tydligt sätt utan att bli överdrivet. Med överdrivet menar jag att du alltid håller den visuella dialogen intelligent och låter det vara ett internet skämt för dem som känner bandet. MUNN: När jag börjar skapa en affisch, är

mitt mål att göra något som känns anpassat för bandet. Jag känner inte alltid att jag når detta, men oavsett resultat så är det alltid målet. Det är en tunn linje mellan att skapa ett arbete som känns rätt och som dessutom känns eget på något sätt.

MUNN: Ja, Antony och Deerhunter-prin-

tarna är definitivt lite annorlunda för mig, men jag försöker också att fortfarande göra något som känns passande till artisten och som i mitt sinne ser ut som bandet låter. Band som Deerhunter, som har en mer experimentell karaktär, leder mig till mönster som är mer experimentella. Deerhunteraffischen har i synnerhet varit en av mina favoritaffischer under det senaste året.

Ibland vill jag också omtolka eller referera till kortlivade bilder, som ett gammalt skivomslag eller en annons som inspirerade mig. Att manipulera och ändra i välkända eller upphittade bilder var definitivt en del av min utveckling som designer. Mina mönster har i allmänhet blivit enklare med åren, men jag tror också de blivit starkare. Jag använder ibland fortfarande hittade bilder eller texturer tillsammans med mina egna tillägg för att slutföra en design.

Mitt arbete har gått igenom några faser. Många av mina tidiga affischmönster var kollagebaserade, en kombination av olika bilder för att kommunicera mina idéer.

”I SLUTÄNDEN ÄR TANKEN NÄR JAG ARBETAR ATT JAG SKA LÖSA ETT PROBLEM ELLER SKAPA NÅGOT JAG BLIR GLAD AV.”

RYAN: Du når en tydlig balans på det sättet,

tydligare än jag någonsin kunnat. Du står inte i vägen för ämnet som jag eller andra människor ibland gör. Handlar det om osjälvisk design? MUNN: Det finns några olika sätt som jag

ser det på. På det stora hela är jag verkligen attraherad av hantverk. Å andra sidan har jag alltid dragits till konstnärer med en särskild stil som har utvecklats under åren, i takt med arbetet. Det är denna utveckling som jag verkligen respekterar. Det bästa sättet för att vara konsekvent är att man gör ett arbete som känns lämpligt för banden. RYAN: Men ändå behåller det en uppenbar

personlighet. Det går helt klart att känna igen en ”Jason Munn-poster” för det mesta. MUNN: Tack. Jag har försökt att experimen-

tera lite mer med några av mina senaste arbeten, ett försök att utveckla den direkta och enkla grafiken jag vanligtvis gör. Fortfarande skapar jag design som passar för banden, men jag lämnar dem med ett lite mer öppet slut. Jag har njutit av och kämpat med att driva min design i nya riktningar. Ibland när en affisch gör mig nervös i början kommer den i slutet att bli en av mina favoriter, eller lite av en vändpunkt. RYAN: Jag ser en liten vändning mot

abstraktion, såsom i de senaste Antony and the Johnsons- och Deerhunter-affischerna. Du börjar också göra dina egna bilder nu, jämfört med att du hittade bilder för några år sedan, eller hur?

DEATH CAB FOR CUTIE – DIFFERENT NAMES FOR THE SAME THING

29


RYAN: Har du någonsin tänkt på ditt arbete

RYAN: Känner du att du anammar några

som målningar? Eller teckningar? Är det själva bildskapandet eller det faktum att du arbetar med dina favoritmusiker? Gör du postern för att du gillar musiken eller är det för att sätta en mening bakom de bilder du annars skulle känna var meningslösa?

särskilda traditioner inom design?

MUNN: I slutänden är tanken när jag

arbetar att jag ska lösa ett problem eller skapa något jag blir glad av. Jag insåg att jag behöver ha en mening bakom bilderna, och ofta en deadline. Många av mina bilder är så pass specifika för banden att jag oftast inte kan föreställa mig dem på egen hand.

MUNN: Ja, det gör jag, men det är något

slumpartat. Jag har inte studerat designhistoria, men under de senaste åren har jag börjat lära mig mycket mer och faktiskt ta mer inspiration från det. Jag har lärt mig designhistoria genom att titta på dagens designers och gå baklänges, så att säga. Vad som verkligen tilltalar mig är designarbeten från mitten av 1900-talet: rena linjer, återhållsamhet, organiserad typografi och en begränsad användning av färg. RYAN: Du brukar ta en dag i taget för det

RYAN: Hur har din process förändrats

över tiden?

mesta, men om du är tvungen att blicka framåt, vad ser du dig själv göra när du är 53?

MUNN: Min övergripande designprocess

har inte förändrats så mycket under åren. Jag närmar mig den stora processen på i princip samma sätt som jag gjorde när jag började, oftast med att tillbringa mer tid i själva konceptfasen än framför datorn. Att lära sig att screentrycka och printa mitt eget arbete under de första fem åren har präglat min utformning mer än något annat. Att förstå mina begränsningar som tryckare styr mycket hur jag designar.

30

MUNN: Jag tänker ofta på detta, ibland för

mycket. Som du sa försöker jag ta en dag i taget, men jag tänker också på vart arbetet kan leda i ett större perspektiv, även om jag inte vill hänga upp mig på detta. Framöver hoppas jag att arbetet kommer förändras naturligt och gå i olika riktningar. Vad jag gör är för mig en kombination av mina två största intressen: design och musik.

THE NATIONAL – START A WAR


ANIMAL COLLECTIVE – MY GIRLS

31


THE NAME OF THIS BAND IS TALKING HEADS TEXT JAN GRADVALL


JAN GRADVALL FICK UPPDRAGET ATT RECENSERA TALKING HEADS SAMLING ”SAND IN THE VASELINE”. RESULTATET BLEV EN ARTIKEL OM ATT ROCKHISTORIEN INTE ÄR KONSTANT UTAN STÄNDIGT MÅSTE SKRIVAS OM.

När New Musical Express 1979 röstade fram årets bästa album vann ”Fear of Music” med Talking Heads. Valet kändes något överraskande men samtidigt helt rätt. Många av den tidens ledande artister, som The Jam och The Clash, hade gjort lysande album under 1979, men det var Talking Heads som tagit det största steget framåt. ”Fear of Music” lät inte som något annat; åtminstone inte som något annat i eftersköljningarna av den vita nya vågen. Att i dag lyssna på ”Fear of Music” är en annan upplevelse. För den som 1992 hör en låt som ”I Zimbra” för första gången torde det te sig obegripligt att den för 13 år sedan kunde anses som revolutionerande. ”I Zimbra” är nämligen på intet sätt nyskapande. Faktum är att den inte ens var nyskapande 1979, musikaliskt sett. Allt Talking Heads gjorde var att blanda afrikanska rytmer, tämligen välkända och lättillgängliga sådana, med västerländsk intellektualism; i det här fallet ett dadaistiskt poem. 1979 fanns dock inte Real World. 1979 fanns möjligen begreppet världsmusik, men det användes inte i tidskrifter om rockkultur. 1979 var inte ens James Browns ”Sex Machine” en till döds uttjatad dansgolvsklassiker. Det var därför Talking Heads skrev rockhistoria med ”Fear of Music” och det är därför som Talking Heads alltjämt omnämns som ett av de stora rockbanden. Just ”I Zimbra”, som var den mest rytmiska låten på skivan, blev också vägvisaren för den nästföljande ”Remain in Light”, som ett tag kallades åttiotalets bästa album, samt Eno/Byrne-samarbetet ”My Life in the Bush of Ghosts”, som ibland kallats åttiotalets viktigaste album. Men hur låter egentligen dessa skivor nu? Är de verkligen en lika självklar del av rockhistorien som ”Blue Suede Shoes” och ”Anarchy in the UK”? ”I Zimbra” är det inte. I dag låter detta som något Kisa Magnusson eller AnnKristin Hedmark skulle kunna framföra på en ovanligt svängig fest för Kerstin

TALKING HEADS – LISTENING WIND

Thorvall på African Center. Nej, Fela Kuti skulle inte bli imponerad. ”Fear of Music”, som helhet, är komplicerad att lyssna på i vaket tillstånd. 1992 låter detta som fyra vita på besök i en djungel som dock skrämmer dem så mycket att de bedövat sig med antibiotika. Desinficerat är nog ordet. Efterföljande ”Remain in Light” från 1980 är fortfarande ett mästerverk — förutsatt att man inte lyssnar på den. Tibor Kalmans omslag. Brian Enos produktion. Kombinationen intensiva rytmmönster med lojt framförande. Allt detta gör att det går att tala i klassikertermer om ”Remain in Light” medan den fortfarande ligger i fodralet. När skivan sedan hamnar på skivtallriken ser man återigen den där djungelbilden framför sig. David Byrne i täten. Iklädd tropikhjälm och kortbyxor, med knallvita stickor till ben, trippar han käckt fram i den afrikanska myllan. I en intervju i engelska Elle från januari 1990 ser David Byrne tillbaka på tiden med Talking Heads. Mitt i intervjun säger han plötsligt något som sammanfattar problematiken med att i dag lyssna på Talking Heads skivor. ”Vad vi i princip gjorde med Talking Heads var att återuppfinna hjulet”, säger Byrne. ”Jag lyssnade på all den här afrikanska musiken, obskyra skivor med trummor och vokala ljud. Allt det bröt vi ned, analyserade bitarna, satte ihop dem igen — tills vi lät precis som ett amerikanskt funkband.” Är det därför så konstigt att Talking Heads musik inte längre känns relevant? Vad Talking Heads gjorde var att uppfinna något som redan fanns. De experimenterade, sökte nya vägar, ifrågasatte den vita rockmusikens ramar, tänjde på dem, och lyckades till slut uppfinna något som slog världen med häpnad. ”Svart musik!” Det var det som Talking Heads lyckades ”uppfinna” 1979. Efter att ha lyssnat igenom ”Sand in the Vaseline” — en dubbel CD-samling med 33 av gruppens låtar från 1977 och framåt — framgår det att rockhistorien är felskriven

33


och kontinuerligt måste omvärderas, rättas till, skrivas om. Talking Heads bidrag till rockhistorien är inte den musik bandet gjorde. David Byrne framstår i stället som rockens Christoffer Columbus; det är som vit upptäcktsresande han gjort sina största insatser. Amerika var indianernas land långt innan Columbus ”upptäckte” kontinenten. George Clinton och James Brown gjorde fantastisk musik långt innan David Byrne ”upptäckte” dem — men man kan samtidigt inte ta ifrån honom att han introducerade dem för en ny värld. Hur många är vi inte som upptäckt Al Green tack vare Talking Heads version av ”Take Me to the River”? ”Sand in the Vaseline” ger också insikten att rockhistorien inte är konstant. Det som var 1979 års bästa skiva 1979 behöver inte automatiskt vara 1979 års bästa skiva 1992. Nej, New Musical Express årsbästaval 1979 var inte felaktigt; detta trots att man med facit i hand kan påstå det. ”Fear of Music” och ”Remain in Light” var två av tidernas bästa rockalbum 1979-1980, kanske var de till och med så bra så långt fram som till 1985, men 1992 betyder de ingenting längre. ”Speaking in Tongues” från 1983, som ansågs vara ett mindre viktigt album när det släpptes, låter till exempel i dag betydligt bättre än båda de albumen. Blickar man bakåt, vilket det allt oftare finns anledning att göra på grund av alla CD-återutgivningar, finns det många andra exempel som visar på att rockhistorien kontinuerligt bör skrivas om. Pubrocken, vilket en gång var en viktig del av rockhistorien, är ett exempel på något extremt övervärderat. 1974-1976 var det en poäng i att spela bakåtsträvande musik på små pubar, detta som en reaktion mot rockens dåvarande elefantiasis, men den tidens pubrock, med band som Brinsley Schwarz och Ducks Deluxe, låter enbart konservativ och patetisk 1992. Är det till exempel någon som har kvar Kursaal Flyers, ett engelskt band som främst svenska rockkritiker hyllade på den tiden, i skivsamlingen? Jo, säkert en hel del. Många som var med på den tiden, och genom Kursaal Flyers minns sin egen ungdom, kan säkert få för sig att detta låter bra, men spela det för Fatima, 17, och hon ringer numret till färdtjänst. Om man däremot spelar Big Star, Patti Smith eller Harold Melvin & The Blue Notes — tre artister som gjorde skivor under samma tid — för Fatima, 17, finns chansen att hon i tur och ordning säger Teenage Fanclub, P J Harvey och ”Soul Corner”. Där har de röda trådarna inte klippts av. Musiken har betytt något även i ett senare skede, och de har försvarat sin plats i historieboken.

34

Även den så kallade ”nya vågen”, den mycket kritikerrosade våg som 1977-78 förde fram till exempel Talking Heads, har förlorat något av sitt skimmer, och det ska bli intressant att uppleva hur denna musik egentligen låter om ytterligare 10-15 år. ”Marquee Moon” med Televison är en av de skivor från den tiden som åldrats bäst. Den låter bra även på CD, men när Television spelade på Cirkus i oktober 1992 var stämningen bitvis äckligt nostalgisk. Detta berodde nog mer på publikens attityd — alla hade kommit dit för att få bekräftat något de redan visste — än på bandet själva, som imponerade i ett par nya låtar. Men ”See No Evil”, live 1992, lät plötsligt som gubbrock. De svarta skinnjackorna gungade med i fåtöljerna. ”Marquee Moon” lät som en gammal goding någon hade önskat i ”Ring så spelar vi”. Sensmoral: Precis som att rockhistorien inte är konstant går den heller inte att återskapa. Nostalgi är också rockens svåraste sjukdom. ”Sand in the Vaseline” är uppdelad på två olika CD-skivor. Den första, med 18 låtar från 1977 till 1983, är rätt behaglig lyssning. Den andra, med 15 låtar från liveskivan ”Stop Making Sense” från 1984 fram till bandets upplösning i slutet av åttiotalet, är fullständigt onödig. Efter ”Stop Making Sense”, som i Jonathan Demmes regi kvarstår som den bästa konsertfilm som gjorts, försökte Talking Heads bli av med sin intellektuella framtoning. Bandet blev därmed även av med sin särart. Den extremt blyge David Byrne, som en gång gjorde en timmes TV-intervju utan att någonsin titta in i kameran, var betydligt mer intressant än den folkligt festlige David Byrne som tog på sig en tokig hatt i ”True Stories” och sedan som soloartist uppfann hjulet ”latinamerikansk musik”! Den bästa danslåten Talking Heads gjorde var dessutom ”Genius of Love” med Tom Tom Club. Den låten, som Tina Weymouth och Chris Frantz gjorde vid sidan om bandet, utklassar alla så kallade danslåtar med Talking Heads på den här samlingen. Annars var, och är, det David Byrne som är det intressanta med Talking Heads. Alla fyra bandmedlemmar har skrivit varsin resumé om bandets historia i CD-häftet och David Byrnes text är den enda som överraskar. Med utgångspunkt från loftet på Chrystie Street på Manhattan, där bandet i begynnelsen både sov och spelade, skriver han i princip enbart om vilka droger han tog under åren med Talking Heads. Han understryker också att för honom har ”Get It Together”-albumet med Jackson 5 varit lika viktigt som ”Sgt. Pepper”.

TALKING HEADS – BORN UNDER PUNCHES


TALKING HEADS – ONCE IN A LIFETIME

35


HOME IS WHERE I WANT TO BE, BUT I GUESS I’M ALREADY THERE… ”KANSKE DEN BÄSTA SÅNGEN OM KÄRLEK EN VIT ARTIST NÅGONSIN SKRIVIT”

THIS MUST BE THE PLACE (NAIVE MELODY) ”Home is where I want to be, but I guess I’m already there…” Kanske den bästa sången om kärlek en vit artist någonsin skrivit. I CD-häftet berättar Tina Weymouth att melodin improviserades fram vid ett tillfälle då bandmedlemmarna bytte instrument. Det är till exempel David Byrne som spelar klaviatur, detta trots att han egentligen inte kan spela, och kanske är det därför framförandet känns så fullständigt avslappnat. I den bästa David Byrne-intervjun, från Rolling Stone april 1988, säger han själv att texten till ”This Must Be the Place” är den mest direkta kärlekstext han skrivit. Favoritraden ”sing into my mouth” får också sin förklaring: ”I’d seen a picture of Eskimos singing. They’ll sometimes sing into each other’s mouths. I thought it was a most beautiful image.” Om David Byrne lyckats behålla just den naiviteten i sin musik kunde han ha fortsatt göra bra musik även efter 1983. Som ofta med musik, och all slags konst, har dock David Byrne förlorat något samtidigt som han blivit skickligare och mer erfaren. I den tidigare citerade Elle-intervjun, som gjordes i samband med en av hans sambaturnéer som soloartist, konstaterar journalisten att David Byrne nu är en helt annan person än den ”half-mad suburban nerd” han uppfattades som till en början. David Byrne har nu till och med lärt sig dansa ”på riktigt”, heter det i ett referat från liveframförandet. Vad varken David Byrne eller Elle-journalisten nämner är dock att det finns väldigt många människor som både är skickliga på att dansa och spela. Neurotiska, sjukligt blyga människor som kan skriva rader som ”sing into my mouth” är det däremot väldigt ont om.

36

TALKING HEADS – PSYCHO KILLER


RECENSIONER LÄST / SETT / HÖRT

BOB DYLAN – IF NOT FOR YOU

37


VINYL

DOKUMENTÄR

BOB DYLAN

MARTIN SCORSESE

NEW MORNING (1970)

LIVING IN THE MATERIAL WORLD

Skivan släpptes den 19 oktober 1970, endast fyra månader efter Dylans senaste skiva Self Portrait. Runt releasen cirkulerade vissa spekulationer om att den hastigt spelats in och getts ut som en omedelbar reaktion på den svidande kritiken som omgav den tidigare skivan. Men i själva verket var det övergripande innehållet i New Morning redan färdiginspelat när Self Portrait släpptes officiellt. New Morning fick oerhört mycket uppmärksamhet och ett varmt mottagande från fans och kritiker. Det som främst välkomnades med detta nya album var återkomsten av Dylans kända nasala sångröst. Något han ändrat under inspelningen av Self Portrait. Skivan nådde en sjundeplacering i USA, men tog snabbt en guldplacering. I Storbritannien fick Dylan sin sjätte albumetta. Albumet mest framgångsrika låt från ett mer kommersiellt perspektiv är förmodligen ”If Not For You”, som även spelades in med George Harrison. Harrison spelade gitarr på en version som inte släpptes förrän 1991 då Bootleg Series Volume 2 kom ut, vilket även blev en

38

internationell hit för Olivia Newton- John. Det är många som hävdar att Dylan skrev spåret ”Went To See The Gypsy” efter att ha träffat Elvis Presley. Sången nämner nämligen ett besök hos en mystisk men väldigt viktig person på ett hotell. Men i en intervju med Rolling Stone 2009 erkände Dylan att han aldrig träffat Elvis, med den enkla anledningen att han inte ville träffa honom . Det har sedan dess börjat spekuleras att låten istället handlar om Jimi Hendrix, som hade ett band vid namn ”Band of Gypsies”. Skivan New Morning är en av Dylans mest framgångsrika och hyllade album. Den kända skribenten Ralph Gleason skrev bland annat i en recension i Rolling Stone att ”vi har fått tillbaka Dylan”. Det finns dock de som inte varit lika imponerade och ansett att skivan inte slår hans mästerverk från 60-talet. Dessa kritiska röster har dock erkänt Dylans oerhörda förbättring från albumen som släpptes några år innan. Skivan må vara mer konversiell än Dylans tidigare men det var den här skivan som behövdes för att även den breda publiken skulle förstå Dylans oerhörda storhet.

GEORGE HARRISON – WHAT IS LIFE

Martin Scorsese har under en lång tid lyckats balansera sin framgångsrika karriär som regissör genom att växla spelfilm och dokumentär. Några av hans mest hyllade handlar om populärmusik, som Shine a Light med Rolling Stones. I hans senaste dokumentär har han valt att kasta nytt ljus på den så kallade ”tysta Beatlen”, George Harrison. Dokumentären är rik på nytt arkivmaterial, familjefoton samt intervjuer med bland annat Astrid Kirchherr, Eric Clapton, Paul McCartney, Ringo Starr och George Martin. Vi får följa Harrison genom hans fascinerande liv från uppväxten i ett radhus i Liverpool till livet på den ståtliga herrgården i samma region. Det berusande decenniet med The Beatles är väl täckt och man får en ny insikt i Harrisons smått märkliga bidrag i detta kända band. Martin Scorsese har med sin dokumentär ”Living in the material world” lyckats fånga en man och en historia som på många sätt har varit dold. Utöver framgångssagan målas även bilden upp av en man som ständigt slits mellan det berusande kändisskapet och sin avsky för det materialistiska samhället.


VINYL

THE WAR ON DRUGS SLAVE AMBIENT I täten för detta amerikanska band har vi den allt annat än stillastående Adam Granduciel, vars rastlöshet syns i allt från de yviga rörelserna på scen till soundet på den nya skivan Slave Ambient. Det är därför ingen överraskning att bandet själva beskriver sitt sound som en ständig framåtrörelse med fart och rytmer såsom ett lokomotiv. Ett lokomotiv som sällan stoppas eller pausas. Slave Ambient delar stora likheter med föregångaren från 2008, Wagonwheel Blues. Precis som i det albumet får man en känsla av sig själv åkandes fram på en amerikansk motorväg. Vilket inte är så chockerande då Pitchforks Stephen Deusner redan 2010 beskrev musiken som ”fantastisk bilmusik”, och musiken är beskrivs på många sätt som en blandning mellan brittisk svirr-indie, amerikansk bilradiorock och 80-talssyntar, med en Dylan-epigon på sång. Om bandet själva skulle förklara sin senaste skiva skulle de visualisera den som ett hav av drömska synthar, flytande elgitarrer, regndroppar som rullar ner mot vindrutan och en tyst saxofon i fjärran. Bandet från Philadelphia

blev nyligen av med sin svenske gitarrist Kurt Vile som hoppade av bandet till förmån för sin hyllade solokarriär. Detta har dock inte förändrat någonting på deras andra regelrätta album, förutom att Vile stjäl en del av strålkastarljuset. Sångaren Adam Granduciels har en vision om en plats där inspirationen från Felt och Spacemen 3 smälter samman med Tom Petty. Valet av albumtiteln Slave Ambient är inte helt missvisande för det är verkligen någonting i Granduciels sånger som lyckas ha en både sövande och upplyftande inverkan på ens vardag. Kärleken till rockfarbröder syns i Slave Ambient tydligare än på första skivan. Adam Granduciel påminner om Tom Petty och på den sprudlande låten Baby Missiles låter han även som Bruce Springsteen. Inte sällan liknas även sångarens röst med Bob Dylans. Och nog påminner han titt som tätt om den legendariske sångaren, inte minst i sångtekniken – ansats från näsan och långa utdragna vokaler. Philadelphiagruppen tar dock ett tydligt avstamp från sitt hemlands alla musikpatriarker, trots

THE WAR ON DRUGS – BROTHERS

sina likheter med amerikanska storheter, för att som de själva beskriver det – sväva upp bland molnen. The War on Drugs är för att sammanfatta lika mycket svår indie som hemtrevlig folkrock. Orden i texterna ringlar sig runt gitarrer och förenar röst och instrument i en musikalisk symbios. Det syns att de redan under sin första skiva, visste precis hur de vill låta, samtidigt som de både lyckas variera sig och skapa enhet. Lyssna till exempel på ett av Slave Ambients mest utstickande spår, Baby Missiles, där 80-talssynthar beblandas med raggarsvänget från Springsteens Working On The Highway. Inte en klassiker, men väl ett bevis på The War On Drugs kreativitet. Musiken kan vara monotont och kosmiskt i ena stunden för att i nästa ögonblick flirta med jeansvästar och boots. Vitalt och originellt. Detta är bredbent rock som svävar.

39


40

KATE NASH – DO-WAH-DOO


FOTOGRAFIBOK

PAT GRAHAM INSTRUMENT När Amazon i november förra året tillkännagav årets bästa böcker fanns Pat Grahams bok Intrument med på listan. Den kända fotografen Pat Graham har tidigare arbetat som fotograf åt mängder av stora tidningar såsom Rolling Stone, Spin, Artforum, The Village Voice, Washington Post och VICE, för att nämna några. I den här boken får man följa Graham när han under nästan tio års tid åkt runt med sin kamera och fotograferat, dokumenterat och intervjuat över 50 musiker om deras instrument. Idéen till boken kom till när Graham bodde i Washington DC och han fick en möjlighet att fotografera Ian MacKaye och hans ikoniska vita Gibson SG. Hans fotografier fångar den intima relationen mellan en musiker och dennes instrument som berättas genom det slitage som uppstått genom alla år av intensivt spelande. Allt från tydliga förslitningar av fingrar, nycklar och cigaretter till skador som har uppkommit till följd av magiska scenuppträdanden. För att få en uppfattning om instrumentet och dess ägare följde Graham med på turnéer, på

klubbspelningar och även hemma hos artisterna. Några av dem som finns med i boken är medlemmar i band såsom The Smiths, Sonic Youth, The Flaming Lips, R.E.M., New Order, Wire, Fugazi, Built to Spill, Band of Horses, Modest Mouse, Yeah Yeah Yeahs och många fler. Dessutom är förordet skrivet av den inflytelserika gitarristen Johnny Marr från The Smiths som bland annat spelat med andra band såsom The Electronic, Modest Mouse, The Cribs och Johnny Marr and the Healers. Boken har en dynamisk uppdelning av bild och text vilket ger en trevlig läsupplevelse. Det är en annorlunda och intressant bok att ha framme och bläddra i för att få inspiration. Pat Graham ger oss en djupare insikt i bandens musikaliska liv på ett spännande och personligt sätt. Alla som någon gång ägt och älskat ett instrument kommer att kunna känna igen sig i artisternas berättelser.

NÅGRA AV ARTISTERNA JOHNNY MARR The Smiths BERNARD SUMNER Joy Division, New Order COLIN NEWMAN Wire ALEX KAPRANOS Franz Ferdinand GARY OCH RYAN JARMAN De Cribs JAMES CAUTY KLF, The Orb IAN CURTIS Joy Division JERRY DAMMERS The Specials JUSTIN VERNON Bon Iver

MODEST MOUSE – DASHBOARD

41


OUTRO

42

TALKING HEADS

DEERHUNTER

This Must Be the Place

Desire Lines

JJ

SONIC YOUTH

From Africa to Malaga

The Sprawl

BON IVER

DEATH CAB FOR CUTIES

Beth/Rest

Different Names for the Same Things

JUNIOR BOYS

THE NATIONAL

Banana Ripple

Start a War

BAND OF HORSES

ANIMAL COLLECTIVE

Neighbor

My Girls

AT THE DRIVE-IN

TALKING HEADS

Rolodex Propaganda

Listening Wind

CRYSTAL ANTLERS

TALKING HEADS

Jules’ Story

Born under Punches

BOARDS OF CANADA

TALKING HEADS

Dayvan Cowboy

Once in a Lifetime

XELA

TALKING HEADS

Bobble Hats in Summer

Psycho Killer

BURIAL

BOB DYLAN

Stolen Dog

If Not For You

AZURE BLUE

GEORGE HARRISON

The Catcher in the Rye

What is Life

THE BLACK KEYS

THE WAR ON DRUGS

Tighten Up

Brothers

THE SOUND OF ARROWS

KATE NASH

Into the Clouds

Do-Wah-Doo

NADA SURF

MODEST MOUSE

There Goes Something

Dashboard



mer musik p책 www.intro.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.