ägda av en galen, pappershatande mediemogul som torkar sig i ändan med hårtork. – Något nytt om den försvunna chefredaktören? – Ingen har sett honom sedan i förrgår kväll då han lämnade en jazzklubb, klädd i gångkläder fast kylan var arktisk. – Så var håller mannen hus? – Ingen vet, ett mysterium. Han är som man brukar säga, spårlöst försvunnen. Fast tydligen har han rymt från hustrun en gång tidigare, till Danmark med en älskarinna, hur otroligt det än låter. Men du vet hur det kan vara när passionen slår till. Allt enligt Gudde som jag pratade med på tåget ner hit. – Låter i mina öron ändå som ett brott är begånget. – Kanske, men jag tror på kärleken tills motsatsen är bevisad, sa Rikkard och tömde sin andra whisky i botten. – Den där Greatling känner jag till, sa Jussi. – Gör du …? – Har faktiskt besökt ett av hans slott i Skottland. En lång historia. Har dock aldrig träffat honom personligen. Han lär vara en osedvanligt osympatisk person. Grym, sägs det. En hårding. Tillhör den så kallade Superklassen, miljardärsklubben, i dollar alltså … – Sir Greatling har just köpt och lagt ner ett antal tidningar vars chefredaktörer hittats nedmalda i pappersmassa … i alla fall minst en av dem. – Som du ser, sa Jussi, inte ett dugg sympatisk. Det ondas genius … det låter för övrigt riktigt dramatiskt där uppe i Sundsvall, sa Jussi, en riktig såpa. – Soppa, sa Rikkard. Den typiska tidningsredaktionen, ena hälften förändringsbenägen och framåt, den andra hälfJOHN BARK – Designeren debuterer som ten bakåtsträvare som tycker thrillerforfatter med ’Pappersvargen’. att allt ska förbli som det är. Precis som hos grottmänniskorna på savannen i tidernas begynnelse. Några vill se vad som finns bortom bergen, andra föredrar det välkända, det trygga. Du vet vad du har men inte vad du får. – Du beskriver hela mänskligheten, sa Jussi. – Jag vet, men den kommer bara i så tydlig dager på en tidningsredaktion. Hur som helst, de är dåligt organiserade med en svag ledning. Otydliga hierarkier med ovilliga chefer och arbetsledare. Typisk murveltradition. Det enda som fungerar hjälpligt är själva nyhetsarbetet när något stort händer. – … och snart har väl internet tagit över hela showen, sa Jussi. Sir Greatling har säkert rätt … – Papperstidningens dagar har varit räknade i evigheter redan. – Så varför envisas folk med något så opraktiskt som att bläddra i stora papperssjok varje morgon? Även tabloidformatet är skrymmande – för att inte tala om fullformatstidningar, man kan ju bädda en dubbelsäng med en sådan. I alla fall om man slår upp den. – Gammal vana kanske, tidningen är fortfarande en stor och viktig del av folks frukostritual. Svårt att vara utan morgontidningen helt enkelt. 12 – Absolut, jag vet, jag är själv beroende, men man tänker SNDSMagazine 2009|1
på yngre, de som aldrig vant sig. Internetgenerationen, den uttjatade … – Vi får väl se, men jag tror att det som knäcker dagstidningen är kostnaden för distribution och papper tillsammans med att annonsörerna sviker mediet. Plus att yngre aldrig skaffat sig pappersvanan. – Och dessutom, sa Jussi, hur miljövänligt är det att skicka pappersbuntar eller rullar, med eller utan tryck, kors och tvärs över klotet? När man nu kan läsa nyheter på skärmen. Det är ju rätt lång väg från skogen till frukostbordet trots allt. – Det man ändå hela tiden underskattar är den fysiska formen. Papperets närvaro, möjligheten att hålla något i händerna. Jag tror människors behov av ting även omfattar dagstidningen. Lite av ett kontrollbehov. – Datorn är också ett ting … – Datorn är en maskin, än så länge. Tidningen är mer mjukvara du kan hålla i. Ger dig också en känsla av kontroll, det är du som har kommandot, styr läsandet snarare än tvärtom. – Det tycker nog de flesta framför sin skärm också … – Jag undrar det, framför skärmen är du mer användaren, betraktaren, den som tittar in. Du får snällt rätta dig efter vad som sker när du väl klickat dig in. Jag tror att papperstidningsläsare är mer kritiska bara för att mediet inbjuder till det. Där tror jag en del av storheten ligger. – Men tänk på skvallersajterna, sa Jussi, och Wikipedia, nyhetssajterna styrda av läsarna … bloggarna … vi är mitt i en evolution … revolution. Gammelmedia är på väg ut. – Kanske det, men personligen avskyr jag begrepp som gammelmedia, sa Rikkard. De vittnar bara om dåligt omdöme. – Ursäkta mig då, herr formgivare … – De är så missledande bara. Tänk på Den Nya Ekonomin … vad hände med den? Och i formvärlden pratades det på nittiotalet om The New Guard vs The Old Guard, alltså den nya generationens formgivare mot den gamla. Och nu är de gamla borta, de nya börjar bli gamla, och ett gäng färskingar ska putta ut allihop. Samma gamla visa. Visst finns det gammalt och nytt, i alla branscher, sådant som är på väg ut och annat som kommer. Men det är bara låtsasvisionärer som prompt måste sätta etiketter på allt och skapa begrepp … Det är ju egentligen ganska ”ickevisionärt” att svänga sig med färdigförpackade uttryck. – Okej, okej, jag kan delvis hålla med … men vad händer då framöver … med dagstidningen till exempel? – … Allt är ju på väg att kommersialiseras och regleras ytterligare på nätet. Nya sätt att ta betalt utvecklas ju hela tiden. Rikkard slog ut med armarna. Laglösheten på internet är en teknisk och juridisk tidsfråga. Marknadskrafter kommer i slutänden ta över ruljansen och kanalisera pengaflödena, så har det alltid varit. Den hierarkiska ordningen kommer att återställas. Anarkin inom bloggsfären är en chimär, det har ju visat sig vara etablerade krafter bakom de flesta bloggar av betydelse. – Och dagstidningen? sa Jussi. Papperstidningen? – Pratar vi dagstidning så kommer den att finnas så länge det finns ekonomi i den. När den ekonomiska ekvationen är till nätets fördel så kommer papperstidningens alla nackdelar dra ner den i djupet. Och det kommer att gå fort, redan nu läggs stora tidningar ner. Det är inte bara galningar som sir Greatling som begraver tidningar nuförtiden. Först kommer den stora fusionseran, sedan den stora tidningsdöden. Lite som på dinosauriernas tid. […] ■