Tresystrar blädderex

1

tre systrar och en ber채ttare

3

4

Lars sund systrar och en berättare Roman i fyra akter

Schildts & Söderströms 5

Till min mor Ingalill Sund (1928–2013)

www.sets.fi ISBN 978-951-52-3466-7 @ Lars Sund, 2014 Omslag: Helena Kajander Tryckt hos Oy Bookwell Ab, Borgå 2014 6

Efter tvåhundra, trehundra år kommer livet här på jorden att vara bättre än vi kan föreställa oss, ja häpnadsväckande skönt.

Människan fordrar ett sådant liv, och om det än så länge inte finns till, så är det hennes skyldighet att ana det, vänta, drömma, göra sig färdig för det, och för den skull måste hon se och veta mera än hennes farfar och far visste.

Anton Tjechov: Tre systrar

7

8

Natten innan Ulla-Maj Holm, pensionerad skoldirektör och tidigare riksdagsledamot för Svenska folkpartiet i Vasa läns norra valkrets, försvann spårlöst från Norrvalla Rehab Center i Vörå, drömde hon om en teaterpremiär som aldrig blev av.

Drömmen förde henne sextio år bakåt i tiden. Alla detaljer var tyd­liga, konturerna skarpa. Hennes dröm luktade damm, lack, teater­­ smink.

I drömmen står hon än en gång på Brandkårshusets trånga scen.

Det är lördagen den 13 november 1948. Fyra år har gått sedan kriget slutade. Hon är den unga folkskollärarinnan Ulla-Maj Norrgrann från Siklax i Sydösterbotten och har, efter slutfört provår, erhållit ordinarie tjänst vid Svenska folkskolan i den lilla österbottniska hamnstad hon så småningom ska representera på Arkadiabacken i Helsingfors (en dag kommer hon rent av att bli påtänkt som undervisningsminister i Mauno Koivistos andra regering, men det har hon förstås ingen aning om ännu, där hon står på scenen iförd en rysk flickgymnasielärarinnas blåa uniform).

Om några minuter kommer dörrarna till salongen att slås upp och publiken att släppas in, genom ridåns tunga sammet kommer man att höra dämpade röster, steg, knarr, gnissel när stolsitsar viks ner.

Första aktens dekor är uppställd på scenen: Hos familjen Prosorov.

9

Förmak med kolonner, bakom vilka man ser en stor sal. Klockan är tolv på dagen. Ute är det glatt och soligt.

En strålkastare har placerats så att ljuset faller in genom ett fönster i höger sidokuliss. När ridån går upp kommer publiken att höra slamret av tallrikar och bestick, för i salen dukar man till frukost.

Professor Bergbom har samlat skådespelarna runt sig på Brand­ kårshusets scen.

De tre huvudrollsinnehavarna står tätt intill varandra med UllaMaj, den äldsta, i mitten. Hon har Margit till höger om sig, framför stolen där Margit kommer att sitta när ridån om några minuter går upp (en bok ligger på stolsitsen, den har röda pärmar och en liten reva i ryggen, ovanpå boken ligger en svart hatt). Iris har ställt sig till vänster om Ulla-Maj. Hon biter sig i läppen, skådar hastigt på Ulla-Maj, början till ett blygt leende darrar i hennes mungipor.

Men hon gömmer undan sitt försök till leende, vrider bort huvudet, sänker ögonlocken som om hon försökte titta in i själv; hon ser bräcklig och liten och mycket ung ut, skenet från strålkastaren i kulissen lägger en blek förgyllning över hennes blonda hår.

Ulla-Maj får lust att sträcka ut handen och varsamt stryka över hårets glans med fingertopparna.

Så blir Ulla-Maj varse att Bergbom ser på henne.

Bergbom riktar stålpennsblicken mot henne: den särskilda blicken hon ibland har, som sticker djupt, borrar, rispar. Ulla-Maj vet vad som fordras av henne. Hon måste se Bergbom rakt i ögo­ nen, låta stålpennan sticka, inte försöka vika undan. Hon biter ihop tänderna. Sätter klackarna i scengolvet. Tar spjärn. Står så, utan att ens våga andas, och låter sig genomborras.

Och Bergbom nickar, en knapp märkbar lutning på huvudet, och höjer vänstra ögonbrynet en aning. I det hårda strålkastarljuset 10

på scenen avtecknar sig tunna rynkor runt Bergboms mun, likt sömmar som håller läpparna på plats. Bergbom sticker blicken i Margit. Margit flyttar kroppstyngden från ena foten till den andra, hennes svarta klänning frasar (kan hon aldrig hålla sig stilla! tänker Ulla-Maj i drömmen). Bergbom naglar länge fast Margit innan hon äntligen nickar sitt godkännande. Hon vänder sig till Iris. Mönstrar henne. Det tycks som om hon med blotta viljan tvingar Iris att lyfta på huvudet och se på henne.

Då händer något märkligt. Rynkorna runt Bergboms läppar slätas ut, hela munnen blir liksom bredare, blicken mjuknar. Vänstra ögon­brynet klättrar än en gång upp i pannan. Bergbom nickar. Hon nickar en gång till.

Iris ler till sist, men mycket försiktigt.

Ulla-Maj skådar på henne och tvingar sig att vara alldeles stilla, både utanpå och inuti.

Bergboms stålpennsblick vandrar över resten av ensemblen, grans­ kar, godkänner var och en: Kurt, Josef, Göran, Sten ... Blicken stan­ nar ett par sekunder på Irmeli, som gömmer händerna under ett rutigt förkläde och har hucklet neddraget i pannan. Fru Irmeli Jungell hör ju till det gamla gardet på damsidan i Dramatiska föreningen och ansåg sig självskriven som en av de tre systrarna; först efter en hel del övertalning från Kurts sida gick hon till slut motvilligt med på att spela familjen Prosorovs åldriga barnsköterska Anthisa. Det är tydligt att Irmeli tänker ta ut allt hon kan ur den obetydliga rollen.

Bergboms blick innehåller en skarp varning: spela nu inte över, för satan!

Ulla-Maj ser Bergbom vända sig bort från Irmeli. Bergbom vrider på huvudet, vrider på hela den massiva överkroppen, sökande efter någonting eller någon, hon lyfter glasögonen och sätter dem på näsan, hon har en vertikal rynka i pannan. Bergbom skådar bort 11

mot Strandvall, inspicienten, som står i kulissen till höger, vid den halvöppna dörren till logerna.

Då vet Ulla-Maj att någonting är fel. Hon förstår bara inte vad.

Dämpade ljud som tränger genom ridån: man har öppnat dörrarna till salongen, publiken är på väg in.

Någonting är fel. Om bara några minuter går ridån upp. Ulla-Majs lärarkollega vid Svenska folkskolan Viktor Sund sitter redan i den snäckformade sufflörluckan framme vid scenkanten med lampan tänd, lik en byst i dess nisch. Bergbom har sagt åt dem att samlas mitt på scenen, fatta varandras händer, andas djupt. Ulla-Maj märker att Iris redan har stuckit sin hand i hennes. Iris hand är varm och en smula fuktig, fingrarna sluter om Ulla-Majs handrygg.

Men istället för att säga några ord innan de intar sina platser går Bergbom bort till Strandvall vid scendörren. Broschen på hennes dräktjacka blixtrar till i skenet från strålkastaren Hon böjer sig fram och viskar några ord till honom. Inspicienten rynkar pannan, ser sig om. Slår ut med handen.

Någonting knyter sig långt nere i Ulla-Majs magbotten. Hon hinner tänka: bara det inte är mensen som kommer! Inte ikväll!

Varje ord har hon noga lärt sig och repeterat, hon vet var hon ska lägga betoningarna, när hon ska höja rösten och när hon ska sänka den till en viskning; hon vet när hon ska stå och gå och böja på huvudet och vända sig om och slå ut med händerna. Hon har pjäsens första replik. Allt kommer an på henne. Hon måste klara det! Hon söker de första orden. Hon hittar dem inte. Huvudet är tomt, blankt som en rentorkad tavla i slutet av skoldagen. Paniken blixtrar genom hennes bröst, en vit tyst explosion. Krampen hugger till i mellangärdet. Och då kommer de inledande orden, liksom av sig själva: I dag för jämnt ett år sen dog pappa, den femte maj, på din namnsdag, Irina ...

12

Hon drar djupt efter andan. Lyfter huvudet. Ser sig om. Och förstår att någon fattas. ”Valborg?” viskar Ulla-Maj halvhögt, ”men Valborg är ju inte här.”

De står där på scenen, utbyter blickar med varandra.

Bergbom tittar på klockan, otåligt. Klappar i händerna: två skarpa klatschar. ”Nå! Nu måste vi försöka samla oss! Publiken börjar komma in.

Valborg kan ju inte ha ätit tvål och spruckit ... Är hon kvar i logen?

Strandvall, far och se efter, kvicka tag!”

Knuten i Ulla-Majs underliv smärtar. Det har blivit mycket trångt inne i bröstet. Hon hör sitt eget hjärta slå. Hon släpper Iris hand och tar ett steg framåt. Fållen på hennes långa klänning släpar i scengolvet. På rekvisitabordet bredvid scendörren ser hon ett häfte med grått pappersomslag, det påminner henne om anvisningen för öppningsscenen: Olga, klädd i en flickgymnasielärarinnas blå uniform korrigerar oavbrutet skolhäften, stående och gående.

Genom den öppna dörren ser hon Strandvalls rygg försvinna ner för halvtrappan ner till logerna. Hon tar ett steg till. Säger åt sig själv att stanna. I drömmen vet Ulla-Maj vad som kommer att ske. De andra står runt omkring henne, likt vita schackpjäser som lämnats kvar på brädet när spelet är slut. Hon urskiljer Iris och Margits ansikten, nära.

Det har blivit alldeles mörkt omkring henne. Strålkastaren till höger bländar henne. Ljuset är vitt och dött. Se aldrig in i strål­ kastarljuset! påminner hon sig själv.

Hon hör Strandvall ropa till därnere. Hon spärrar upp ögonen.

Och då förstod hon att hon var vaken. Hon låg i sängen i sitt hotellrum på Norvalla Rehab Center i Vörå. Det var sin egen röst 13

hon hade hört. Fullmånen lyste i hennes ansikte genom en glipa i gardinen. Hjärtat dunkade, hennes mage var en hård ömmande knut.

Rädslan vägrade släppa henne. Det som hade hänt, hade verkligen hänt.

14

Dramatiska föreningen ger lördagen den 13 november 1948 å Brandkårshuset

TRE SYSTRAR DRAMA I FYRA AKTER av Anton

Tjechov

Personerna: Andrej Sergejevitj Prosorov ........................................................ Göran Schalin Natalja Ivanova, hans fästmö, senare hans hustru ..................... Valborg Fellman Olga ............................................................................................ Ulla-Maj Norrgrann Masja .......................................................................................... Margit Boström Irina ............................................................................................ Iris Myllymäki Fjodor Iljitij Kulgyn, gymnasielärare, Masjas man ................... Josef Herler Alexander Ignajetvij Versjinin, överstelöjtnant vid artilleriet ..... Ernst Sandmarck Nikolaj Lvovitj Tusenbach, baron, löjtnant ................................ Sten Björses Vasilij Vasilevitj Soljonyj, stabskapten ....................................... Gustav Troberg Ivan Romanovitj Tjebutykin, militärläkare ................................. Kurt Sundqvist Aleksej Petrovitj Fedotik, underlöjtnant ..................................... Karl-Erik Klemets Vladimir Karlovitj Rode, underlöjtnant ...................................... Kurt Wärn Ferapont, vaktmästare vid kommunalstyrelsen, gubbe ............... Fjalar Bäck Anthisa, barnsköterska, 80-årig gumma ..................................... Irmeli Jungell Regi: Mirjam Bergbom Dekor: Kurt Sundqvist Inspicient: Henry Strandvall Handlingen försiggår i en guvernementsstad Servering i pausen.

15

16

Fรถrsta akten 1948

17

18

Km. 529+184

Min berättelse börjar lördagen den 28 augusti 1948 klockan 07.06.

Jag kontrollerar klockslaget på mitt gamla fickur och noterar det överst på första bladet i mitt svarta vaxdukshäfte. Dagens första tåg ut till Alholmen passerade för två minuter sedan – sexton axlar allt som allt, tomma godsvagnar på väg till hamnen och sist en av Oy Alko Ab:s tankvagnar som ska lastas med träsprit från Cellulosan.

Innan vi går vidare är det kanske lika så gott att jag träder ut ur min vaktstuga och presenterar mig en aning mera utförligt för läsaren. Vi kommer ju att ha en hel del att göra med varandra i fort­ sättningen.

Jag som skriver detta heter ... Nå, mitt namn spelar ingen roll, det är kanske bäst att jag förblir anonym i min egenskap av berät­tare.

Jag tjänstgör som banvakt vid en med varningssignaler och hel­ bommar utrustad plankorsning, här i staden allmänt kallad Frams kors­ning. I Finska statsjärnvägarnas interna förteckning över samt­ li­ga trafikplatser benämns mitt verksamhetsställe ”Koulu­­katu­ 19

km. 529+184”. Härifrån fjärrmanövrerar jag ävenledes med hjälp av vajrar bommarna vid den 175 meter längre åt väster beläg­­na korsningen ”Taljasepänkatu km. 529+359”. Ifall någon till äventyrs inte skulle vara närmare inkommen i Statsjärnvägarnas nomen­ klatura kan jag meddela att den första siffran anger avståndet från Helsingfors medan den andra talar om hur långt från närmaste större bangård respektive korsning mitt verksamhetsställe ligger, räknat i meter.

När man är vid Statsjärnvägarna måste man ha ordning med sig.

Det var en av de första lärdomarna som bibringades mig när jag i tiden fick mitt första arbete som stationskarl på Alholmen.

Min huvudsakliga uppgift är att fälla bommarna vid båda kors­ ningarna när tåg passerar eller annan spårtrafik förekommer. Kanske tror man att det är ett tämligen enkelt arbete, men så förhåller det sig ingalunda: manuell manövrering av helbommar är en konst som kräver både känsla och erfarenhet. Bommarna bör sänkas i lagom tempo, varken för fort – vilket i värsta fall kan leda till att de skadas – eller för långsamt. Detta kräver en jämnt fortlöpande cirkelrörelse vid veven; då bommarna närmar sig horisontalläget bromsar man mjukt för att hindra att de kommer i onödig gungning, bommarna ska lägga sig till rätta i sina klykor med bara en antydan till en blyg nigning.

Och när den sista tågvagnen rullat förbi väntar man ett par sekunder innan man vevar upp bommarna på nytt. Man får inte ha för bråttom, men givetvis ska vägtrafiken inte heller fördröjas i onödan. Efter ungefär ett kvarts varv på veven känner man ett tilltagande motstånd när vajrarna spänns. Då har man verkligen tillfälle att demonstrera sin yrkesskicklighet: om en nybörjare hanterar veven brukar bommarna fara uppåt i tvära ryck, medan en erfaren banvakt får dem att jämnt och vackert resa sig mot himlen – som då innerlig körsång stiger mot taket i kyrkan, brukar jag 20

ibland säga. Bommarna bör stanna i vertikalläget med endast en lätt, knappt förnimbar skälvning: då har man lyckats.

I all blygsamhet vill jag påstå att jag är en av Finska stats­järn­ vägarnas mest framstående bomskötare, och jag är stolt över mitt hand­­lag med veven.

Jag har dejour vid Frams korsning vardagar mellan klockan 06.00 och 22.00 och lördagar 06.00 – 18.00; om söndagarna har jag ledigt, ty då ligger tågtrafiken på hamnen och Cellulosan nere.

Några gånger dagligen rasslar telefonen i min vaktstuga och när jag lyfter luren hör jag en sträv röst tillkännage: ”Tåg kommer!”

Jag träder strax i funktion. Avgår tåget från Alholmen sänker jag först de mindre bommarna vid Blockmakaregatan och därefter bommarna vid Frams; körs tåget från stationen ner till hamnen är ordningen givetvis den omvända. Min tjänst innebär merendels väntan, men jag klagar ingalunda. Sed fugit interea, fugit irreparible tempus – tiden flyr utan återvändo, som den romerske skalden Vergilius framhöll; själv försöker jag så gott jag kan fatta tiden vid de flygande lockarna och nyttja min väntan på bästa möjliga sätt: jag läser mina böcker, tar emot enstaka besök och samtalar – mer om det strax – och skriver i vaxdukshäftena jag regelbundet får till skänks av min vän, folkskolläraren och skalden Viktor Sund.

Någon av er som bor här i stan har kanske sett mig när ni passerar Frams korsning. Om vädret är vackert sitter jag på trappan till min vaktstuga: en karl med högra sidan av ansiktet vanställt av ärrvävnad och ett stelt, orörligt porslinsöga. Jag haltar ganska illa när jag går, vilket beror på att mitt högra underben är ersatt av en protes.

De flesta vänder hastigt bort blicken.

Småbarn stirrar förstås på mig, det har jag fått vänja mig vid.

Eftersom de ännu inte lärt sig att hyckla förstår de inte att dölja sin rädsla och fascination. Men jag vet varför de flesta vuxna undviker 21

att skåda på mig. Ärren i mitt ansikte, mitt döda porslinsöga, min linkande gång påminner er om det ni helst inte vill bli påminda om, än en gång. Och då skäms ni.

En berömd författare lär en gång ha sagt att det inte krävs mycket för­ stånd att skriva en roman – men utan kärlek går det inte. Författaren måste älska de människor han skriver om, annars förmår han bara ingjuta bräckvatten istället för blod i deras ådror och de kommer aldrig att leva och växa. Man ser genast när kärleken fattas, ansåg den berömde författaren. En roman eller berättelse som inte är skriven med kärlek saknar även kraft: när den borde sjunga orkar den endast kvida, där den skulle brinna mäktar den blott ryka, som askan efter en slocknad kokkobrasa.

Det är synnerligen kloka ord, enligt mitt förmenande. Jag ämnar följa den berömde författarens maning och skriva med all kärlek jag bär i mitt bröst. Min kropp är kanske inte mycket att hurra för, men ett stort och rött hjärta har jag.

22

Samtal med en kråka

Lördagen den 28 augusti 1948 ingick i stadens tidning två notiser som fångade mitt särskilda intresse.

I kåserispalten Språklådan meddelade signaturen ”Luffare” att den stora hängbjörken invid Schalinska gården redan hade börjat gulna, vilket är ett säkert tecken på att hösten är i antågande. Den andra notisen – vars tvåspaltiga rubrik satt i 18 punkters mager kursiv stil löd: ”Djärvt vågspel” – berättade att Dramaten under instundande säsong avsåg att sätta upp pjäsen Tre systrar, en komedi i fyra akter av den ryske dramatikern Anton Pavlovitj Tjechov.

Jag studerade den andra notisen ytterst grundligt. Jag läste faktiskt om den tre gånger, och mitt hjärta tog ett luftsprång och satte igång att picka ivrigt i bröstets bur. Jag fick lov att fylla lungornas säckar med extra luft innan jag kunde tänka riktigt klart igen.

Den korta men välskrivna texten var signerad H.H. I likhet med märket H.H. i lokaltidningen är även jag en hängiven vän av fru 23

Thalia, låt vara att min tjänst och andra omständigheter merendels tvingar mig att följa teaterlivet här i staden på avstånd.

Denna lördagsförmiddag regnade det som vanligt. Vädergudarna har sannerligen varit frikostiga med vattnet under den gångna sommaren och förefaller alltjämt obenägna att stänga de himmelska slussportarna; de fyra vindarna har likaså varit i livlig verksamhet och blåst bort sommarvärmen. Jag ogillar fukt och kyla, ty gra­nat­ splittret jag bär i kroppen blir i sådant väder ganska elakt och låter mig smaka värken i många variationer och styrkegrader.

Jag reste mig nu från bänken i vaktstugan där jag suttit och sträckte på mig, kände skärvornas skarpa kanter skära i köttet; jag gned korsryggen med båda händerna och smärtan lättade en aning.

Jag haltade fram till fönstret. Vinden drog efter andan och blåste ett nytt knippe smattrande regndroppar mot rutan, hinnor av vatten rann utefter glaset, det dröp från vindbrädor och fönsterbleck.

Frams korsning låg öde, som om syndafloden redan varit och farit och tagit med sig både folk och fä. Den enda levande varelsen inom synhåll var en gråkråka. Hon kurade på rälen nedanför vaktstugans trappa, ruggig och blöt som en tuss ilandspolat sjögräs, till synes försjunken i djup kontemplation.

Kråkan och jag är en smula bekanta.

Mellan sina vanliga förrättningar dyker hon då och då upp vid Frams korsning för att se efter mig. Vi hälsar artigt på var­ and­ra. Kommer hon förbi när jag äter frukost eller dricker efter­ middagskaffe brukar jag bjuda henne på en godbit. Hon vägrar dock att låta sig tämjas helt: kvick och med ett misstänksamt blänk i de svarta ögonen hoppar hon fram och nyper åt sig korvstycket eller brödbiten ur min utsträckta hand, varpå hon genast retirerar till säkert avstånd för att svälja födan; hon har mig hela tiden under noggrann uppsikt. Hon håller sig på sin kant. Men när hon har tid brukar hon stanna en stund och vi samtalar. Mest är 24

det jag som pratar, hon lyssnar med huvudet på sned och lämnar enstaka kommentarer, på kråkors vis. Emellanåt är hon ändå på meddelsamt humör och delger mig information hon snappat upp i flykten; kråkans tydligen mångförgrenade och vidlyftiga affärer (om vilka hon dock är ytterst förtegen) för henne vida omkring i staden med omnejd, och mycket litet av vad som tilldrar sig undgår hennes svarta blick. Eftersom jag själv är i avsaknad av kråkans avundsvärda rörlighet är jag tacksam för allt hon kan berätta.

Kråkan måtte ha anat att jag talade om henne. Hon lyfte vingarna, sträckte på huvudet; vek åter pedantiskt ihop vingarna på ryggen och skådade uppfordrande på mig. Jag öppnade vaktstugans dörr och med axeln stödd mot karmen, så att det mesta av kroppstyngden låg på mitt friska ben, hälsade jag på henne. ”God dag på er! Vilket uselt väder, eller vad säger ni?”

Kråkan lutade sig framåt där hon satt på rälen, vidgade strup­ säcken, gapade med den kraftiga näbben: det såg ut som om hon stod i beråd att stöta upp en stor hårbeklädd spyboll. När hon på detta sätt givit uttryck för sin uppfattning om vädret stängde hon näbbens skänklar med en hörbar knäpp, lade huvudet på sned, visade att hon lyssnade. ”Hösten är snart här, björken på Schalinska gården har börjat gulna, står det i dagens tidning. Jag antar väl att du redan har sett det. Och så skriver tidningen att Dramaten tänker sätta upp ett skådespel av ryska dramatikern Anton Tjechov i höst.”

Jag måste här inpassa att jag talar svenska med kråkan. När hon och jag först blev bekanta försökte jag tilltala henne på finska; jag utgick automatiskt från att Finlands kråkor förstod landets majoritetsspråk. Hon brydde sig emellertid inte om mig och vägrade ta länkkorvsbiten jag höll fram åt henne. Först när jag slog över till svenska och sa ”varsågod” fick jag hennes uppmärksamhet. Det förhåller sig uppenbarligen så att kråkorna här i stan huvudsakligen 25

är svensktalande i likhet med flertalet människor.

Och som ni kanske även märker niar jag kråkan och använder högsvenska när jag talar till henne, hon har nämligen gjort klart att hon ogillar dialekt. Jag tror att det är en mycket borgerligt sinnad kråka jag fått till vän. ”Med Dramaten åsyftar tidningen förstås ingalunda Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm utan vår egen Dramatiska före­ ning här i stan, men det har ni säkert redan förstått”, fortsatte jag. ”Pjäsen man ämnar spela är Tre systrar. Dramaten har som regissör lyckats knyta till sig skådespelerskan och före detta teaterchefen, konstnärsprofessor Mirjam Bergbom, som sedan en tid är bosatt här i staden. Redan före första världskriget, då professor Bergbom som ung aktris en period auskulterade vid Konstnärliga teatern i Moskva, kom hon i kontakt med Tjechovs dramatik, och på 1920-talet satte hon upp Måsen och Onkel Vanja i Helsingfors. Hon har länge velat göra Tre systrar och kontaktade redan i våras Dramatens ord­förande, reklamchef Kurt Sundqvist och ungdomsförbundets teaterkonsulent Josef Herler och föreslog samarbete ... Tråkar jag månne ut er?”

Kråkan var sysselsatt med att putsa högervingens större täckfjädrar. Hon avbröt sin toalett och betraktade mig med huvudet lätt på sned. ”Nåväl. Efter lång diskussion har styrelsen för Dramatiska föreningen beslutat att anta fru Bergboms erbjudande.” Jag slog upp tidningen jag hade i handen och läste högt: ”Enligt herr Sundqvist är detta det kanske djärvaste vågspelet i Dramatens femtiofyraåriga historia. Styrelsen har dock fullt förtroende för professor Bergboms förmåga att ro föreställningen i hamn. Föreningen avser den här gången att söka utanför sina egna led efter lämpliga förmågor för att besätta de bärande rollerna, varför kontakter snarast möjligt kommer att tas med Hembygdens vänner och Teaterklubben ...”

26

Jag såg på kråkan. ”Nå, det var ju någonting, det också! Tre systrar! Tjechov lär vara ganska svårspelad, jag undrar vad som flugit i Dramatens styrelse, om de inte tar sig vatten över huvudet den här gången ...

Vad säger ni?”

Kråkan sa absolut ingenting.

Hon gav mig en högdragen blick, burrade upp sig som en dammvippa, ruskade vätan ur fjäderdräkten. Bröstet hävdes, det såg nästan ut som om hon suckade. Jag förstod vinken. Hon visade tydligt att hon inte var särskilt hågad att i det skvalande regnet vidare dryfta Dramatiska föreningens planer med en enkel banvakt vid Statsjärnvägarna. Jag lät mig dock inte avskräckas. ”Ja, jag förstår att ni inte är så värst intresserad”, sa jag. ”Men artikeln i tidningen har gett mig en idé. Som ni ju vet umgås jag med planer på att försöka skriva en berättelse om efterkrigstidens Finland. Det har fallit mig in att jag skulle välja tre unga kvinnor som huvudpersoner. Mitt första problem är att sammanföra de tänkta protagonisterna. Nå, då jag läste artikeln om Dramatens planer slog det mig med ens – varför inte låta mina tre hjältinnor förenas av ett gemensamt teaterintresse? De får rollerna som Olga, Masja och Irina i Tre systrar. På så vis blir de bekanta. Jag föreställer mig att de sedan kommer att följas åt under många år...”

Jag pratade allt snabbare och ivrigare och tyckte mig se att kråkan lyssnade på mig med större uppmärksamhet. Hon böjde nådigt på huvudet, och jag tog det som ett tecken på att jag fick fortsätta. ”Vilka är sen de här tre unga damerna? De ska förstås ha ganska skilda bakgrunder. En av dem kan ju vara hemma från landet, från Sydösterbotten rentav, det skulle passa bra att göra henne till – ja, varför inte folkskollärarinna? En annan är dotter till kontorschefen på Tobaksfabriken, hon kan spela Masja. Och hon som får rollen som Irina – jag har redan en idé om vem hon skulle vara ... De 27

kommer alltså från skilda samhällsklasser, och det är viktigt för att ge min berättelse den nödvändiga sociala spännvidden. Deras personligheter är ganska olika. Men under repetitionsarbetet kom­ mer de att svetsas samman. Det uppstår ett märkligt band mellan dem. Någonting kommer att hända som påverkar dem djupt! Och präglar dem sen efter det ... De tre systrarna!”

Hjärtat hade ökat farten igen, det dunkade som tåghjul mot skenskarvar – hjulen på ett kraftfullt snälltåg som körde rätt genom bröstet! Jag slog näven i dörrkarmen, kunde rent av ha tagit ett par danssteg på vaktstugans trappa om bara benprotesen hade medgett dylika övningar. ”Nu gäller det att hitta rätt flickor!” ropade jag åt kråkan. ”Med språkets hjälp och de möjligheter som fiktionen ger kan vi nog ordna den saken. Jag kommer att behöva ert bistånd, bästa kråka!

Och Viktors, förstås, jag måste prata med Viktor genast när han kommer på kaffe halv fyra ...”

Då jag nämnde Viktor stelnade kråkan till. Hon gav mig en förtörnad blick, hennes svarta öga blänkte som antracit. Hon hoppade ner från rälen och började picka i banvallens regnvåta ballast med ryggen demonstrativt vänd mot mig. Jag har aldrig kunnat begripa varför kråkan tycker så illa om Viktor Sund. Inte ens hans namn tål hon höra.

28

Stadens skald

Min vän Viktor Sund fick mig att börja skriva. Han förser mig med penna och papper och vid behov även med ord. Han uppmuntrar mig och visar mig väg genom språkets urskogar när jag allt som oftast står vilsen och villrådig.

Han har skänkt mig en dyrbar reservoarpenna av märket Waterman, när jag till en början inte ville ta emot den övertalade han mig på sitt försynta sätt tills jag slutligen gav med mig. Pennan lägger sig liksom av sig själv tillrätta i min hand, så utomordentlig välgjord är den. Spetsen löper lätt över papperet, i vackra bukter och slingor som en skicklig skridskoåkares spår på isen. Jag använder grönt bläck, det gör i mitt tycke texten ännu mer tilltalande.

Nog vet jag att det inte kommer an på pennans kvalitet eller bläckets färg om det jag skriver ska ha något värde. Jag måste lyssna inåt och försöka hitta mitt eget tonfall, säger Viktor. Först då kan orden få liv.

Viktor Sund är stadens skald. Jag kan beskriva honom i tre ord 29

med likalydande efterled: försynt, boksynt, vidsynt. Vid sidan av sin mångåriga lärargärning i Svenska folkskolan verkar han även som stadsbibliotekarie och museiintendent. Han är ivrig samlare av konst och antikviteter; i den lilla stugan vid Blockmakaregatan han ärvt efter modern hänger verk av namnkunniga målare som Nelimarkka, Järnefelt, Simberg och Helen Schjerfbeck. Till allt detta ska läggas att han även tjänstgör som Dramatens ordinarie sufflör.

Kråkan skulle väl fnysa (i den mån fåglar kan fnysa) att Viktors bisysslor knappast kan betecknas som överdrivet betungande: stadsbiblioteket håller öppet tre kvällar i veckan mellan klockan fem och åtta och stadsmuseet är för det mesta stängt. Och det senare är nog lika bra (skulle kråkan alltså säga), eftersom Viktor har förvandlat salarna i den gamla redargården vid Parentesen till magasin för allt skräp och bråte han ropar in på auktion – Viktor ränner på alla frivilliga och exekutiva auktioner som hålls här i nejden och ställer sig i främsta ledet med armen höjd för att påkalla uppmärksamhet. Han bor i praktiken på stadsmuseets vind som ett annat sytningshjon, givetvis utan att erlägga hyra; kåken på Skata begagnar han mest som skrivarstuga och konstupplag. Det är en skandal att stadsstyrelsen inte tar itu med ett dylikt flagrant missbruk av allmänna medel!

Nå, detta är ju kråkans tänkta åsikt, inte min egen.

Viktor Sund må ha sina egenheter, men hans insatser kulturlivet till fromma får för den skull inte förringas. Somliga menar att hans rastlösa verksamhet på den andliga odlingens åkerfält ska ses som en ersättning för nederlag på andra håll. Första strofen i Viktors mest uppskattade dikt – tonsatt redan 1916 av Oskar Merikanto för blandad kör – lyder: ”Där björkarna susa sin milda sommarsång / och ängen av rosor blommar, / skall vårt strålande brudefölje engång / draga fram i den ljuvliga sommar”. Men Viktors brudfölje 30

vart inställt och rosorna på ängen vissnade. Han svedde sig tydligen så illa på kärlekens låga att han allt framgent föredrar ungkarlens ensliga liv; stoiskt döljer han sitt brännskadade hjärta och drar sig försynt tillbaka till Stadsmuseets vind, där han bland vålnaderna av sedan länge avdöda kommerseråd Malm och deras familjer hänger sig åt drömmarnas skymningslek: ”Du blev den lycka, /som aldrig i blomning går. / Du blev den kärlek, / som trotsar förgängelsen ...”

Dessa och andra rader återfinns i Viktors första och enda dikt­ samling, som utgavs på Söderström & Co Förlagsaktiebolag i Hel­ sing­­fors år 1915. Boken fick ett tämligen välvilligt mottagande av kritiken, dock med undantag av Dagens Press, vars anmälan in­led­des sålunda: ”Herr Viktor Sund har gjort sig själf en otjänst genom att befordra dessa dikter till trycket ...” Det som sårade Viktor djupast var att recensionen författats av den finlandssvenska storskalden och docenten Arvid Mörne, som Viktor beundrade; i bitterheten stallade han sin pegas och skruvade igen locket på bläckhornet. Bläck är emellertid svårt att bli kvitt om man väl har fått det i blodet; tids nog grep Viktor åter efter pennan, lik en morfinist som sträcker sina darrande händer efter injektionssprutan.

Han har dock en gång för alla vänt parnassen ryggen och diktar i huvudsak för skrivbordslådan eller kakelugnen. En liten vers av hans hand har dock nått stor spridning. Den tillkom när stadens drätselkammare i början av 1930-talet av misstag råkade påföra Viktor hundskatt. Hans korta och kärnfulla överklagan löd: ”Ingen katt, / ingen hund, / ingen skatt. / Viktor Sund.”

Stadskamreren strök skrattande den felaktiga posten i Viktors taxering. Numera kan minsta barn här i stan citera Viktors rim utantill. Och jag är övertygad om att de fyra raderna kommer att förbli ihågkomna långt efter det att Arvid Mörnes verk har skattat åt förgängelsen.

31

Åtminstone en gång i veckan tar sig Viktor Sund tid att besöka mig på mitt verksamhetsställe. Han kommer med böcker åt mig från stadsbiblioteket, jag är antagligen den enda låntagaren som får en sådan betjäning. Vår vänskap – jag tror att jag törs använda ett sådant ord – tog sin början sedan jag år 1943 förordnats till banvakt här vid Frams korsning.

Jag hade hunnit tjänstgöra i min nya befattning några månader då Viktor en eftermiddag kom spatserande förbi Frams korsning.

Det var om hösten, den tiden på året när lokförarna och bromsarna svär över lövhalkan på spåren, men vädret var fortfarande ovanligt milt för årstiden. Jag satt i skjortärmarna på trappan till min vaktstuga och doppade som vanligt näsan i en bok då jag fick en underlig krypande känsla bak i nacken – just den känsla man kan få när någon står och stirrar på en. Lite irriterad rev jag blicken från boksidan. Naturligtvis kände jag strax igen Viktor Sund, det gör ju alla här i stan. Han stod mitt emellan spåren och tittade på mig.

Han sa ingenting; han bara skådade. Det tog några ögonblick innan jag trodde mig begripa vad han ville, då stack jag pekfingret mellan sidorna där jag var och höjde boken så att han kunde se titeln och författarnamnet – det var Pikku Dorrit av Charles Dickens jag läste, jag hade lånat den i järnvägsmannaförbundets lilla bibliotek på stationen.

Viktor Sund lyfte på hatten och log svagt, liksom ursäktade han sig. Utan ett ord fortsatte han uppför Skolbacken, med händerna på ryggen.

Några dagar senare kom han på nytt förbi, hälsade då också. Jag såg nog att han gärna ville stanna och prata, men Viktor är ju inte en människa som tränger sig på. Det föll på mig att säga de första orden.

Jag har inte heller alldeles lätt för att ett tu tre öppna mun. Till sist gjorde jag det ändå. Än en gång upptäckte jag att det ingalunda är så 32

besvärligt att börja prata med en främmande människa som man för det mesta föreställer sig. Har man bara intressanta samtalsämnen går nog orden att plocka fram utan större svårighet.

Numera ställer Viktor och jag till med kaffedorior i min vaktstuga, på lördagseftermiddagarna, när det ringt ut efter sista lektionen i folkskolan. Efter klockan tre är tågtrafiken på hamnen så gott som obefintlig och vi blir sällan avbrutna av telefonens skrällande.

Först rinner eleverna förbi Frams korsning till fots eller på cykel, en stund senare följer lärarna, sist kommer Viktor med en liten påse äkta kaffe – Pauligs Negerpojken eller President, emellanåt rent av svenskt Löfbergs lila.

Viktor får då och då paket från Sverige. Vem som skickar dem åt honom vet jag inte och det skulle aldrig falla mig in att fråga. Jag är tacksam för hans förning, annars får jag ju hålla till godo med surrogat. Kaffet hörde till de första varorna som sattes på kort när vinterkriget bröt ut och blir väl en av de sista som Folksorgen – det är vad Folkförsörjningsministeriet i dagligt tal kallas – släpper fri igen. Jag sparar förstås sumpen av vårt lördagskaffe och kokar upp den igen, resultatet brukar vara drickbart ännu på måndag morgon om jag sätter till ett par skedar cikoria.

Viktor och jag dricker fredligt vårt kaffe om lördagseftermidda­ garna och samtalar. Vi talar svenska, Viktors finska är tämligen styv.

För mig gör det ingen skillnad; jag har båda språken med mig från barndomen, man kan väl säga att svenska är mitt modersmål och finska mitt fadersmål. Vi dryftar litteratur, konst, teater och aktuella händelser på kulturens område. Skvaller undviker vi, och genom en tyst överenskommelse även allt som kan tänkas lukta politik.

Vänskaps- samarbets- och biståndspakten som Finland nu i april undertecknade med Sovjetryssland, ryktena om att kommunisterna skulle ha planerat en statskupp efter tjeckiskt mönster och ryssarnas blockad av Berlin – det är ingenting som förs på tal i min vaktstuga.

33

Politik behöver man inte prata om när det finns böcker att diskutera – både de som redan har skrivits och de som ännu väntar på att skrivas. Särskilt den senare sortens böcker har Viktor och jag talat om mycket på sistone. ”Alla människor har åtminstone en bok inom sig”, sa Viktor när han gav mig reservoarpennan av märket Waterman. ”Det är boken om hennes eget liv.” ”Jag vill inte skriva om mig själv. Jag vill behandla ett viktigare ämne”, svarade jag.

Viktor tittade länge på mig. Jag tittade på honom i min tur och försökte loda blicken i hans ögon, verkligen ta mig ner så djupt som möjligt, helst ända ner till bottnen. Jag måste försäkra mig om att jag kunde lita på honom. ”Det har kommit för mig att jag skulle vilja försöka skriva någonting om den tid vi lever i. Så att den på något sätt kan göras begriplig – för oss själva och för andra”, sa jag till sist. ”Det är en mycket stor och anspråksfull uppgift”, svarade han efter en paus. Han skådade oavvänt på mig. ”Det vet jag nog, sa jag. ”I synnerhet för en svårt krigsskadad banvakt som bara har tre klasser i samskola bakom sig.” ”Det vore svårt för vem som helst”, sa Viktor.

Han frågade mig aldrig hur jag hade kommit på en sådan tokig idé. Inte heller försökte han avråda mig. Han nickade endast, satte försiktigt ner kaffekoppen. ”Nå, hur tänker du bära dig åt för att berätta om vår tid?”

Min vän kråkan hade vid det här laget tröttnat på mig och flugit bort.

Jag hann inte ens se när hon lyfte, ena stunden satt hon på rälens blankslitna rygg, nästa var hon borta. Världen kändes med ens en aning ödsligare då hon försvann. De täta granhäckarna, vilka på ömse sidor omgärdar järnvägen till hamnen som höga mörkgröna 34

murar, tycktes i det här vädret tjockare och raggigare än annars, sliprarna under rälsen var svarta av väta, genom den öppna dörren till vaktstugan kände jag den råa lukten av kreosot från banvallen.

Jag sökte min historia medan regnet tickade mot fönsterblecken, ojämnt och stötvis likt en väckarklocka som håller på att stanna.

Jag väntade på att Viktor skulle komma i sina kippande galoscher – av någon obegriplig anledning går han alltid i galoscher som är ett par nummer för stora. Kanske är de inropade på auktion, precis som hans gammalmodiga löskragar och lösmanschetter lär vara.

Frams korsning låg fortfarande tom och öde i regnet, skolornas hösttermin börjar först nästa onsdag. Viktor och jag brukar träffas på lördagarna fastän han är sommarledig; till skillnad från många andra är han fullkomligt ointresserad av skäriliv och hålls helst i stan hela sommaren. Jag tänkte på vad han hade sagt åt mig för ett par lördagar sedan, då regnet tog en paus och vi för en gångs skull satt med våra kaffekoppar på bänken utanför vaktstugan: Det gäller bara att våga börja.

35

En man och hans hosta

På Viktors inrådan börjar jag med att visa er reklamchef Kurt ”Kessu” Sundqvist, ivrig amatörskådespelare och mångårig ord­ förande i Dramatiska föreningen härstädes.

Betrakta nu Kurt Sundqvist! Skallig, med enstaka tunna hårstrån som spirar likt tåtar av strandråg på den kala hjässan. De kraftiga ögon­brynen välver sig som svarta kupade fågelvingar. Glasögonen har bågar av bärnstensfärgad bakelit. Näsan för tanken till stäven på en upp- och nedvänd fälbåt. Djupa fåror ramar in den ganska lilla munnen; hakan viker en aning inåt. Han är för dagen klädd i ljusgrå sommarkostym av bomull och diskret rödprickig fluga, om­ sorgs­fullt knuten som alltid.

Kurt Sundqvist leder ett sammanträde i Dramatiska föreningens styrelse. Utöver formalia och sedvanliga rutinärenden har styrelsen bara haft ett ärende på dagordningen: val av pjäs för höstsäsongen 1948. Mötet har pågått sedan klockan sju denna mulna torsdagskväll i augusti; Kurt Sundqvist ser sig om i sammanträdesrummet (Dra­ 36

ma­tiska föreningen har fått tillåtelse att disponera ett kabinett i anslutning till Tobaksfabrikens matservering för sina styrelsemöten) och säger med sin välskolade röst: ”Ja, om ingen av er har något ytterligare att tillägga, så ...”

Han slår ordförandeklubban lätt i bordsskivan. Föreningens sekreterare, fröken Margit Boström, kastar en hastig blick på sitt armbandsur och antecknar med sin vårdade handstil i protokollet: Sammanträdet avslutades klo. 8.30 e.m. Medan fröken Boström och styrelsens andra kvinnliga ledamot fru Irmeli Jungell skyndar ut i köket för att ordna med kaffet lutar sig de övriga mot stolarnas ryggstöd och rätar ut benen, lektor Sandmarck stiger upp och öppnar ett fönster och släpper in en portion kvällsluft som luktar rått av väta och sulfitcellulosa, tandläkare Björses kväver en gäspning bakom handflatan. Premiärlöjtnant Göran Schalin har med blicken följt fröken Boströms runda stjärt när hon försvinner ut genom dörren, nu stryker han den mörka mustaschen, den blodröda karneolen i klackringen som sitter på hans högra lillfinger, blänker till i ljuset från taklampan. ”Det var ju fan till möte att dra ut på tiden”, säger premiärlöjtnant Schalin rakt i luften. ”Jag som hade tänkt hinna in på Svenska klubben en stund ...” ”Ni ungkarlar har det nog bra ställt som får gå på Klubben när andan faller på”, suckar lektor Sandmarck. Han nyper tag i byxornas pressveck och drar upp dem ett stycke innan han sätter sig igen. ”Själv ska jag cykla till Östanpå ännu ikväll.” ”Jaså, ni bor fortfarande ute på villan? Nå, jag kan skjutsa ut dig med bilen om du vill, vi kan fast hänga peden bakpå.” ”Ingalunda behöver du göra dig besvär för min skull, Göran.” ”Inte är det något besvär alls.” Schalin vinkar avvärjande. Det trevande småpratet, så nyligen löst från mötets bojor, stannar av.

Kurt Sundqvist sträcker sig efter cigarrettasken som ligger på bordet.

37

Han har tagit upp ett långt munstycke av svart bakelit ur kavajfickan. Nu öppnar han cigarettasken och väljer en Armiro 2 åt sig; synar med fackmannens blick cylindern av hårt packad tobak, inrullad i tunt blekgult papper; knackar cigaretten mot asklocket för att slå bort lösa flagor och trycker in den i munstyckets öppning.

Sticker munstycket mellan läpparna. Tänderna – gula av nikotin som nötta mässingsbeslag – hittar strax bitmärkena i munstycket.

Han lutar sig framåt igen, gräver i kavajfickan efter tändsticksasken.

Etiketten bär texten STADSHOTELLET –KAUPUNGINHOTELLI och pryds av stadens vapen: ett krenelerat torn ur vilket ett krönt lejon höjer sig med ett rest svärd i tassen.

Fröken Boström och fru Jungell kommer in genom dörren med kaffepannan, en bricka med koppar och ett fat med sandkaka och kex. Kurt Sundqvist repar eld på en tändsticka, höjer den, låter lågans tunga slicka cigarretten. Han drar ett par snabba bloss, cigarrettens spets lyser orangeröd som ögat på en exotisk fågel. Han puffar ut rök mellan läpparna. Skakar tändstickan i luften; knäpper ner den i askoppen, där den störtar bland stumpar och brända flagor likt ett nedskjutet jaktplan, med en tunn rökstrimma efter sig. Sluter tummen och pekfingret om munstycket. Suger ner rök i lungorna.

Kurt Sundqvist hostar upp röken igen.

Han böjer sig över bordet. Det skramlar och rasslar i bröstet som om han har något löst därnere. Han måste slita ut munstycket, med den lediga handen drar han upp en näsduk ur byxfickan och trycker den mot läpparna. Ansiktet blir mörkrött. Han krämtar, harkar blött och tjärigt i näsduken. Torkar sig om munnen, knölar ihop den solkiga näsduken, kör ner den i byxfickan. Han liksom häver upp hela bröstet för att dra in luft. Bronkerna gnisslar som då man drar en fil över hårt furuvirke.

Kurt Sundqvist, Dramatens ordförande och en stöttepelare i teaterlivet i vår stad, harklar sig, ler ursäktande. Han stryker med 38

handryggen över läpparna som om han vill försäkra sig om att inget slem sitter kvar. För cigarrettmunstycket till läpparna i en vid båge, andas med hela bröstet. Tänderna biter om bakeliten.

Fröken Boström som blivit stående i dörröppningen ger honom en bekymrad blick. ”Nåmen, nu har ju kaffet kommit!” säger han med spelad förvåning. ”Tack kära damer, det ska nog smaka gott! Slå bara en halv kopp åt mig, snälla Maggi, vår käre fabriksläkare påstår att jag måste ta det lite försiktigt med kaffe ...”

Ja, Kurt Sundqvist spelar teater för människorna där i sam­man­ trädesrummet, låtsas att det är kaffet han inte tål. Han är ju utbildad skådespelare. Han behärskar ett stort register av tonfall, röstlägen, gester och mimik. Han lyckas än en gång övertyga publiken om att döden inte har tagit en inteckning i hans kropp, en inteckning som snart ska förfalla till betalning.

Kurt Sundqvist tar cigarrettmunstycket ur munnen och markerar en skål med höjd kaffekopp. ”Kära vänner, jag vill passa på att tacka er för den här kvällens sammanträde. Vi höll ju en lång och ingående diskussion om höstens pjäsval och jag hoppas att ni alla känner att ni fick göra er hörda. Nå, vi har gjort vårt beslut. Nu, mina vänner – nu ska vi i Dramatiska föreningen alltså sätta upp Anton Tjechovs pjäs Tre systrar! Och jag är nog säker på att det blir en satsning som man länge kommer att minnas här i stan ...”

Han ser på de övriga. Ler nöjd, tar en mun kaffe. Sticker mun­ stycket mellan läpparna och suger. Hostar.

39

Chrysomelodiea

Här i stan minns vi Kurt Sundqvist med cigarrettmunstycket i ständigt beknip mellan de gulnade tänderna och röken svävande om huvudet likt moln kring en bergstopp. Reklamchefen vid Tobaksfabriken utgör själv en vandrande annonspelare för firmans produktsortiment. Han röker och hostar, hostar och röker. Det märkvärdiga är att Kurt Sundqvist alls kan spela teater med ett sådant lyte. Men då han stiger ut på scenen är det som om han lämnar hostan bakom sig i logen, han håller ledigt ut i fyra akter med paus emellan utan att en enda gång behöva harkla sig, hans stämma klingar ut i Brandkårshusets salong likt slagen från en kyrkklocka, som signaturen H. H. en gång skrev i en recension i lokaltidningen. Först när applåderna efter sista inropet lagt sig och ridåns veck hänger orörliga som korrugerad plåt kommer rökhostan på nytt ikapp Kurt Sundqvist och rister i hans igensotade bröst.

Redan i våras hade fröken Boström tänkt att Kurt Sundqvists hosta skrällde och rasslade värre än förut. Precis som alla andra 40

människor visste Maggi (även om vi ännu inte är så bra bekanta tar jag mig friheten att hädanefter använda hennes smeknamn) vad en besvärlig hosta i sämsta fall betyder: lungsot, tuberkulos, tub...

Sjukdomen har flera namn och man uttalar dem med sänkt röst och ser sig vaksamt om, tuberkelsmitta lurar överallt, redo att sticka åt den otursamma en biljett till Östanlids sanatorium. Alla känner någon som tvingats anträda den resan, som i värsta fall slutar på Nya begravningsplatsen ...

Kurt Sundqvist avfärdade Maggis och andras farhågor för hans hälsa med oväntad bryskhet: ingenting fattades honom, för tusan, han var sannerligen ingen kandidat till Östanlid! Han hade förstås blivit förkyld i vintras, men vem hade nu inte varit det, halva stan hade ju haft influensan och gick fortfarande och snorade och hostade långt in på våren ... Nej, här är prima liv! försäkrade han, tände en ny cigarrett på stumpen av den förra, och hostade så att fönsterrutorna skallrade.

Höstsäsongen 1916 hade Kurt Sundqvist gjort en smärre succé som Argan i Molières Den inbillade sjuke på Arkadiateatern i Helsingfors. Höstsäsongen 1948 uppträder han som Den inbillade friske här i stan och hoppas upprepa sin succé. Nu när Maggi häller upp kaffe till honom efter Dramatens styrelsemöte och han noterar hennes bekymrade min rätar han på ryggen och vrider munnen till sitt vanliga ironiska leende, höjer ett ögonbryn, säger att det räcker med en halv kopp, klappar halsen ovanför flugan; det han menar är att Maggi inte behöver oroa sig, allt är som det ska. Hon tror honom.

Hon vill låta sig övertygas. Han följer henne med blicken när hon fortsätter till Göran Schalin och häller upp kaffe åt honom, hennes smala hand är sluten om kopparpannans handtag och hon använder en grytlapp för att skydda sig mot värmen, en tunn guldlänk glänser på handleden. Göran Schalin ler mot Maggi och hon ler tillbaka, Kurt Sundqvist ser också det, ingenting undgår honom.

41

De känner varandra väl, Kurt Sundvist och Maggi Boström: för henne har han alltid varit farbror Kurre, hon kallar honom fortfarande ibland så.

Sundqvist och Maggis pappa är arbetskamrater vid Tobaks­ fabriken och familjerna bor grannar i Tjänstemannagården vid Loveret. Ända sedan Maggi och hennes systrar var små har de varit vana vid att höra farbror Kurres tobakshosta i trapphusets stenlagda ekokammare fyra gånger om dagen. Tio i nio försvinner hostan ner för trappan då han går till arbetet, tjugo i tolv hörs den nere i porten och ökar i styrka när han kommer hem för att äta frukost; tjugo över tolv och tio över fem upprepas proceduren från förmiddagen.

Farbror Kurres hosta ljöd genom Maggis barndom med samma regelbundenhet som Tobaksfabrikens tjutande vissla, och liksom visslan markerade det ekande hackandet i Tjänstemannagårdens trapphus arbetsdagens gång och ingav henne en känsla av trygghet och ordning som varken kunde eller behövde förklaras. Om fabriksvisslan inte blåste när den borde eller om farbror Kurre inte hördes i Tjänstemannagårdens trapphus en vanlig vardag hade man strax lagt märke till det och börjat undra om någonting var fel.

Men Maggi och de andra ungarna som växte upp i Tjänste­ mannagården behövde aldrig oroa sig. Tobaksfabrikens ångvissla och farbror Kurres hosta var pålitliga. Man kunde ställa klockan efter dem. Inte ens under den förfärliga kålrotsvintern 1942, när kölden höll landet i ett isande grepp och till och med potatisen sattes på kort, svek någondera.

Maggi är yngst av fem systrar. När herrarna på Svenska klubben får sig en knapp i västen brukar de säga som hennes far, kontorschefen vid Tobaksfabriken Lars Boström: ”Ja, si Lasse – han är så förbaskat svag för fruntimmer så han kan bara laga flickor, han!”

Herrarna skrattar gott och höjer grogglasen. Lasse Boström 42

skrattar med och säger inte emot.

I själva verket är väl inte Lars Boström svagare för fruntimmer än någon annan normal karl. Länge ansåg han att döttrar nog kan vara bra men att gossebarn vore ännu något bättre. Fem gånger gjorde han sin hustru med barn; fem gånger väntade han i växande spänning i nio månader och höll tummarna; fem gånger nödgades han dölja sin besvikelse när han skyndat upp till Barnbördshuset på Kvarnbacken med den uppknäppta paletån flaxande om benen och en blomkvast i handen och förevisades ännu ett litet rött, hopknipt knyte, som hade tio fingrar på händerna och tio tår på fötterna och även i övrigt var utrustat med alla de organ en människa behöver – förutom just det som kontorschef Boström äntligen hade hoppats få se på åtminstone en av sin avkomma.

Någon tid efter fru Boströms femte nedkomst höll makarna ett sammanträde bakom lyckta sängkammardörrar. Efter en kortare debatt enades de om att de nog kunde anses ha fullgjort sin plikt att vara fruktsamma och uppfylla världen, såsom Gud har befallt människan om man får tro Första Mosebok, första kapitlet, vers 28. Lars Boström fann sig resignerat i sina spermiers svek. Han begravde sina förhoppningar om en son; jordfästningen ägde rum i stillhet, på den avsides belägna plats i sinnet där vi gräver ner brust­na drömmar.

Barn är ju en gåva från himmelen, och ingen ska säga annat än att Lars Boström inte älskade sina fem döttrar som en öm far bör göra.

Han försåg dem med deras dagliga bröd och skyddade dem efter bästa förmåga mot världens råhet och fördärv; oroade sig då de fick mässling och vattkoppor, gladdes när de fick berömliga vitsord i skolbetygen; bannade dem om de varit dumma och skämde bort dem lite grann. I övrigt ledde han deras uppfostran på ett visst avstånd och delegerade de flesta praktiska detaljer till hustrun och barnflickorna som tjänstgjorde i det boströmska hushållet.

43

Emellanåt fann han det dock en aning påfrestande att leva om­ given av enbart fruntimmer. Han hade därför ingenting emot att tillfälligt låna ut sina flickor om chansen yppade sig. Det gällde inte minst hans sistfödda dotter, som visade sig vara ett ovanligt livligt barn, ständigt i farten, ständigt med munnen på vid gavel, ständigt pendlande mellan tårar och munterhet; Lillan kallades hon i familjekretsen ända tills hon en dag, nyss fyllda fyra år, stampade i golvet, tryckte de små nävarna mot sidorna och skrek: ”Jag heter int Lillan! Jag kallas Maggi! Hör ni det!”

När Maggi fann hemmet för trångt och bad att få gå över till farbror Kurre och tant Alma i grannlägenheten beviljades hon oftast tillstånd utan längre förhandlingar. Inte utan lättnad hörde Lars Boström hennes springande steg försvinna ut i hallen och dörren smälla – Maggi tycktes aldrig kunna lära sig att stänga dörrar, hon slog igen dem. Med en liten suck tände Lars Boström pipan på nytt och retirerade till sitt arbetsrum, där han i lugn och ro kunde plocka med sina insektslådor och herbarier, övervakad av en uppstoppad slaguggla som satt ovanpå en bokhylla med dramatiskt utspärrade vingar, till synes redo att slå klorna i en intet ont anande sork eller gråsiding. Ugglan hade han fått i femtioårspresent av kamraterna på Tobaksfabriken.

Lars Boströms starka intresse för naturen väcktes redan då han var pojke. I mannaåldern kunde han äntligen ge sina linneanska böjelser fritt spelrum, om somrarna sågs han med fågelkikaren på bröstet, växtportören vid höften och insektshåven över axeln; han var grundande medlem av Ostrobothnia Australis och hade fått en artikel om sitt fynd av en rödhalsad kulhalsbock (Dinoptera collaris) i stadens hamn publicerad i Entomologisk tidskrift. Det var nämligen insekterna som framför allt fängslade honom och han hade specialiserat sig på långhorningar och bladbaggar inom överfamiljen Chrysomelodiea, vilka han samlade, examinerade och 44

diskuterade vid varje tänkbart tillfälle. Lars Boström sökte även föra vidare sitt entomologiska intresse till sina döttrar. Det lyckades nu inte så väl. Den insektbitne fadern fann att han begåvats med en teaterbiten dotter.

45