Provläs: Ryskt bläck

TAT I A NA DE ROSNAY

ryskt bl채ck

Spine 13,5 mm

Tatiana de Rosnay

Ryskt bläck Översättning: Elisabet Fredholm

roman

Av samma författare: Bumerang (2010) Huset du älskade (2011) Colombes granne (2012)

TATIANA DE ROSNAY, RYSKT BLÄCK Originalets titel: À l’encre russe / Russian Ink Copyright © 2013, Éditions Héloïse d’Ormesson Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet på s. 236 är hämtat ur William Shakespeares Stormen, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1969. Översättning av Carl August Hagberg. Översättning: Elisabet Fredholm Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Andrew Quested / Getty Images Författarporträtt: © Charlotte Jolly de Rosnay Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-86480-83-7 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se www.rysktblack.se

Denna bok tillägnas Héloïse och Gilles (de vet varför) och Sarah Hirsch (hon vet också varför).

Till minne av Min farmor, Natasja Koltjina de Rosnay (Sankt Petersburg 1914–Sens 2005) Min farbror, Arnaud de Rosnay (Paris 1946–Formosasundet 1984)

Glöm böckerna du vill skriva.

Tänk bara på boken du skriver.

H e n ry M i l l e r Man skriver inte för att man vill säga något, man skriver för att man har något att säga.

F. S c o t t F i t z g e r a l d

Fredag 15 juli 2011 All is vanity. Nothing is fair.

W i l l i a m T h a c k e r ay

När Nicolas anlände till Gallo Nero – ett avlångt ockrafärgat hus med mörkrött tak och gröna fönsterluckor – kändes det inte som ett hotell utan som någons hem. En bit bort stod ett par Porschar och Jaguarer, en Ferrari och en Lamborghini parkerade. Uppför några trappsteg, och så öppnades dörren. En smärt kvinna i svart dräkt uttalade hans namn som om det var det mest förtrollande ljudet i världen.

Malvina och Nicolas visades in i lobbyn, som inte alls såg ut som en lobby utan mer som ett ombonat vardagsrum, med klinkergolv, takbjälkar, en murad eldstad med en målning av en tupp ovanför, pösiga vita soffor, färgglada kuddar, krukväxter, låga bord, travar av böcker och tidskrifter. Genom de öppna burspråksfönstren skymtade han en terrass upplyst av levande ljus och hörde sorlet av röster, skratt, klirret av isbitar, de spröda pianotonerna av ”The Girl from Ipanema”. Gallo Nero luktade citron och solsken, lavendel och kanel, men framförallt njutning och pengar.

Två veckor tidigare, i Paris, en stekhet dag i början av juli, hade han ätit lunch på Cigale Récamier med Frédérique, en 15

tat iana de ro snay

söt blåögd journalist på en glassig tidning, och hon hade lett sitt vita leende och sagt: ”Du måste åka till Gallo Nero, Nicolas.” Hon sa att det var ett idealiskt ställe om man ville sticka iväg några dagar och skämma bort sig lite. Lätt att komma ihåg. Svarta tuppen. Han kollade upp det. Exklusivt. Det slags etablissemang som förmögna människor drog sig undan till. Hotellet låg på en liten ö utanför den toskanska kusten. Det hade en privat strand som man tog sig ner till via en James Bond-aktig hiss inbyggd i klippan, en berömd kock, tennisbanor och en njurformad havsvattenpool. Det var hutlöst dyrt. Men det var lockande. Det skulle vara skönt att slippa ifrån den kvalmiga parisiska sommaren. Och han hade inte varit vid den italienska kusten sedan 2003, sedan den där resan med François, hans bästa vän. Han ringde till Gallo Nero, och kvinnan som svarade sa högdraget: ”Det finns tyvärr inga lediga rum den veckan, signore. Vi är fullbokade flera månader framåt.” Han mumlade en ursäkt och sa: ”Kan jag ge er mitt namn och telefonnummer om ni skulle få någon avbokning? Det är min flickväns födelsedag, och …” En suck i andra änden. Han antog att sucken betydde ja, så han fortsatte: ”Nicolas Kolt.” Innan han hann börja rabbla upp sitt telefonnummer hördes ett flämtande. ”Ursäkta?” sa kvinnan med kvävd röst, som om någon höll på att strypa henne. ”Sa ni Nicolas Kolt?” Han hade börjat vänja sig vid sådant här, men han hade inte tröttnat på det än. ”Den Nicolas Kolt? Författaren till Brevet? Signor Kolt, ni skulle ha sagt vem ni var med detsamma, naturligtvis har 16

rysk t b l äc k

vi ett rum åt er, ett av våra allra bästa rum, med en underbar utsikt över Monte Argentario. När var det ni ville komma, signor Kolt?”

De kom dit sent på torsdagskvällen, och Malvina var trött efter den långa resan, först med flyg från Charles de Gaulle i Paris till Fiumicino i Rom och sedan, efter att en chaufför hämtat dem på flygplatsen, med bil längs kusten.

Nu är det fredagsmorgon och Malvina sover fortfarande i det stora rummet, som verkligen är förtjusande. Sobra ljusbruna och beigea nyanser, akvareller av italienska byar, benvita gardiner och sängöverkast. Vita rosor, små skålar med fikon och vindruvor. Ett brev med en personlig hälsning från hotelldirektören, Otto Gheza. Nicolas vaknar tidigt, kliver försiktigt ur sängen för att inte väcka Malvina och kikar ut mellan gardinerna på balkongen med de två solstolarna, det fyrkantiga teakbordet och lagerträden i krukor. Han drar på sig badbyxorna och den mjuka badrocken som hänger på badrumsdörren, tar sin svarta skrivbok och sin svarta Montblancpenna och går ner till terrassen för att äta frukost.

Nicolas kan inte låta bli att lägga märke till att alla i personalen, från husfrun till flickan som kom upp till deras rum med mineralvatten, tycks känna till hans namn. Och de uttalar det rätt, à la russe, med runt o, som om de visste att det var en förkortning av Koltjin. De ler mot honom, men det finns inget falskt över deras leenden, inget underdånigt eller insmickrande. Hotellet har inte så många rum, sa han till Malvina under flygresan, bara omkring tjugo. Det 17

tat iana de ro snay

är stängt på vintern men fullbelagt från april till september.

Han berättade vad han hade läst på hemsidan, att huset som nu inrymde Gallo Nero hade byggts av en amerikansk pilot och en romersk arvtagerska på sextiotalet. De fick inga barn, så trettio år senare såldes huset till en rik italienare som förvandlade det till hotell. Malvina tyckte att det var romantiskt, vilket Nicolas vetat att hon skulle göra.

Frukostbuffén står uppdukad under ett par stora fyrkantiga parasoller. Det är mycket tyst – det enda som hörs är svischet från en vattenspridare, kvittret från en osynlig fågel, det dämpade mullret från ett flygplan högt uppe i den molnfria himlen. Trots att det är så tidigt på morgonen sitter redan flera gäster och äter frukost. Nicolas visas fram till ett bord med utsikt över vattnet och slår sig ner. Det turkosa havet glittrar nedanför honom, och här och där syns segelbåtar, färjor och kryssningsfartyg. En servitris frågar om han önskar kaffe eller te, och han svarar Lapsang souchong. Inom fem minuter får han sitt te, i en tung kanna. Han väntar några minuter och häller sedan upp. En man i en elegant mörk kostym glider förbi, nickar och säger: ”Jag hoppas att ni får en trevlig dag, signor Kolt.” Nicolas nickar tillbaka och undrar om det var hotelldirektören, Otto Gheza, och om han borde ha sagt något, eller rest sig upp. Han smuttar på teet och njuter av dess rökiga smak, tar upp skrivboken ur fickan, lägger den framför sig och slår upp första sidan. Han läser sina senaste anteckningar. Anteckningar till den förbannade boken som han låtsas skriva. Anteckningar som ska få folk 18

rysk t b l äc k

att tro att Nicolas Kolt skriver på sin nya roman, den som alla väntar på, uppföljaren. Anteckningar som ska lugna Alice Dor (fransk förläggare och agent) och Dita Dallard (pressansvarig). Anteckningar som ska lugna Emma Duhamel, född Van der Vleuten (mor). Anteckningar som ska lugna Malvina Voss (flickvän). Anteckningar som ska lugna Delphine Valette (före detta flickvän) och hennes dotter (Gaia Garnier), Elvire Duhamel (faster) och Roxane Van der Vleuten (moster). Anteckningar som ska lugna Lara Martinvast (närmaste vän). Anteckningar som ska lugna Isabelle Pinson (banktjänsteman) och Corinne Beyer (revisor). Anteckningar som ska lugna Agneta Sandström (svensk förläggare), Carla Marsh (amerikansk förläggare), Ursula Berg (tysk förläggare), Lorenza Manfredi (italiensk förläggare), Marije Gert (nederländsk förläggare), Alina Villalonga (spansk förläggare) och så vidare och så vidare. Anteckningar som ska lugna alla dessa kvinnor i hans omgivning, inom och utom förlagsvärlden. Nicolas håller på med sin nya roman. Se på honom där han sitter med ögonbrynen rynkade av koncentration och skriver så att pennan glöder. Föga anar de, dessa oroliga kvinnor, att hans skrivbok är full av krumelurer och meningar som saknar innebörd och samband, som bara är ord som är slumpmässigt sammanfogade som pärlor på ett halsband.

Nicolas tänker på hur lekande lätt det gick till när han skrev Brevet. Det var för fyra år sedan, och han hade skrivit romanen sittande vid Delphines skrangliga köksbord, med Gaia pladdrande på ena sidan, kaffepannan visslande på den 19

tat iana de ro snay

andra och Delphine pratande i telefon med sin mor eller Gaias far. Det var omöjligt att hejda orden som flödade ur honom, laddade med passion, vrede, skräck och glädje.

Inspirationen sviktade aldrig. Hur många gånger hade han berättat den historien för journalisterna? De tycktes aldrig tröttna på att höra den. ”Och fick du uppslaget till romanen när du skulle förnya ditt pass?” frågade de, och frågar fortfarande. Hur ska Nicolas kunna säga till dem att det inte finns någon bok, eftersom han aldrig tar sig tid att skriva, eftersom han hellre låter sig intervjuas av tidningar och teve och solar sig i sina läsares beundran?

Till vänster om Nicolas sitter ett tyst, allvarsamt par. Han betraktar dem. Han tycker om att titta på människor, på deras ansikten, deras kläder, deras klockor. Redan som ung brukade han lägga märke till klockor. Men numera, sedan han blivit berömd och därmed förmögen, lägger han också märke till vad folk har för kläder, skor, solglasögon, något som irriterade hans före detta flickvän Delphine. Mot slutet av deras förhållande påminde hon honom ofta om hur mycket han hade förändrats. Om hur fåfäng han blivit.

TAT I A NA DE R O S NAY

ryskt bläck

”Födelseattesterna kom med posten till Rue Pernety efter fyra dagar. De kom en regnig dag. En dag som Nicolas aldrig skulle glömma.”

När Nicolas Duhamel är tjugofyra år upptäcker han av en slump att hans familj försökt stryka ett kapitel ur sin historia. Fast besluten att lösa gåtan ger han sig ut på en resa som leder honom från Paris till St. Petersburg. Efterforskningarna mynnar ut i en succéroman, och Nicolas tror att han en gång för alla gjort upp med sina spöken. Men när han flera år senare tar in på ett lyxhotell utanför den toscanska kusten, dyker de upp igen. Under några heta sommardagar sätts Nicolas värld åter i gungning, och han tvingas omvärdera sitt liv, de val han gjort, och den man han blivit.

© C H A R LOT T E J O L LY D E R O S N AY

Ryskt bläck är en meditation över identitet och skrivande, författad av hemligheternas drottning.

Tatiana de Rosnay är född och bosatt i Paris.

Sedan debuten har hon skrivit elva romaner, bland annat bästsäljaren Sarahs nyckel, och i dag är hon en av Europas mest lästa fransk­språkiga författare. Översättning från engelska: Elisabet Fredholm

”Här återfinner man den fransk-engelska författarens talang för att få sina läsare att hålla andan genom en underhållande berättelse full av oväntade vändningar.” CULT UREBOX

ISBN: 978-91-86480-83-7