status och ge det en annan mening än tidigare. På ett liknande sätt kan kombinationer mellan ett dyrbart och ett alldagligt material belysa det faktum att vissa material betraktas som finare än andra. Ett exempel är Uglycutes utställningsarkitektur till Dreamlands Burn, med ett stort antal nordiska samtidskonstnärer, som visades på konsthallen Mücsarnok i Budapest 2006. Till utställningen formgavs podier av akustiktak, det vill säga en typ a undertak som vanligen används för att täcka det egentliga taket. Det anonyma och vardagliga materialet kontrasterade inte bara konsthallens pampiga rum utan fick också en annan uppgift. Ett materials ändamål behöver alltså inte vara absolut utan kan få en förnyad mening. Uglycutes taktik för tankarna till den italienska gruppen Memphis som under 1980-talet, i en postmodern anda, kombinerade högt och lågt för att blottlägga normer och betydelser. Bland annat lät formgivarna billig plastlaminat ”krocka” med dyrbara sorter som ädelträ och marmor. I jämförelse med Memphis högljudda och emellanåt programmatiska design ger dock Uglycutes möbler ett lågmält och torrt intryck. Det kan till och med se rätt taffligt ut. En förklaring är okomplicerade tillverkningsmetoder men det kan också bero på att andra människor haft ett finger med i spelet. I samband med inredningen till Projekt Djurgårdsbrunn bjöds till exempel kompisar och kollegor in till en keramikworkshop för att formge salt- och pepparställ. Varje bord fick ett alldeles eget, unikt föremål – vissa pjäser såg proffsiga ut medan andra liknade oformliga lerklumpar. Även under arbetsprocesser utan gäster kan det dra åt olika håll. Medlemmarna är utbildade inom skilda discipliner – inredningsarkitektur, konst och arkitektur – men är inte minst fyra individer med
egna synsätt: ett ”problem” som Uglycute vänt till sin fördel och använder som metod. Det kollektiva arbetet kräver samarbete, diskussion och ömsesidiga eftergifter. Samtidigt väcks frågor: vad händer när man släpper på kontrollen? Kan lösningar bli bättre genom en kompromiss? Det är alltså en mer prövande, jämlik och demokratisk inställning till verket än tidigare. I konstvärlden har man sedan länge ägnat sig åt att dekonstruera myten om den manliga, modernistiska mästaren som kompromisslöst presenterar sin unika och geniala vision. Inom designområdet har inte samma undersökande och reflekterande inställning funnits. Där har man snarare fokuserat på nyttan och funktionen som det viktigaste i designprocessen, en ganska okritisk attityd som Uglycute med rätta gör upp med. Från keramikworkshopen är steget inte långt till Modern Talking på Galleri Enkehuset, ett utställningsprojekt som arrangerades av Hans Isaksson, Ylva Ogland och Rodrigo Mallea Lira under våren 2003. Uglycute fick i uppdrag att skapa en fysisk miljö som skulle fungera till en rad konstnärer och formgivare, vilka avlöste varandra under en längre period. Lösningen blev både pragmatisk och billig. Interiören bestod av klossar i frigolit: flexibel och lätt att förändra, eftersom blocken enkelt kunde flyttas runt. Att både konstnärer och formgivare medverkade på Modern Talking är talande. Vid den här tiden ifrågasatte många föreställningen om en ensam, utlevelsefull konstnär bakom verket och ett hierarkiskt konstbegrepp, i vilket konst betraktades som finare än design. Det traditionella utställningsrummet förvandlades i flera sammanhang till en mötesplats med samtal och deltagande och där konst, design, grafisk form och mode samsades på lika villkor.