Rädda Livet 4 - Cancer i olika kulturer

4/2010

12 000 fans på Facebook

Vardag i Kabul Sonen köpslår om en påse blod

Cancer a: m Te in ic ed m m Jobbet so i olika kulturer fokuserade på annat Ingela än sjukdomen

Guds vilja eller straff?

Nära 50 miljoner Rekordinsamling på Rosa Bandet-galan

Sonen köpslår om en påse blod

Tema: Cancer Jobbet som medicin i olika kulturer fokuserade på annat Ingela än sjukdomen

Guds vilja eller straff?

M

Nära 50 miljoner Rekordinsamling på Rosa Bandet-galan

REDAKTÖR Marita Önneby Eliasson marita.onneby@cancerfonden.se form och Layout The Factory of Design www.thefactoryofdesign.se KORREKTUR Birgitta Hessulf, Rödpennan ANSVARIG UTGIVARE Ursula Tengelin TEKNISK PRODUKTION Sörmlands Grafiska AB. Rädda Livet är tryckt på miljögodkänt papper.

ivat

Vardag i Kabul

ånga av dagens cancerpatienter är människor med olika traditioner och behov. Det blir väldigt tydligt i intervjuer i detta nummer med temat ”Cancer i olika kulturer”. Tydligt är också att dessa nya kontakter inom cancervården kräver både lyhördhet, tålamod och empati.

I artiklarna skriver vi om olika sätt att se på cancersjukdom och död. Hur man talar om sjukdomen eller inte benämner den alls av hänsyn till patienten. Att den kan uppkomma om man känner avund inför någon. Att hela familjen samlas runt sjuksängen är normalt i vissa kulturer. Inom islam är det en god gärning att som anhörig hela tiden befinna sig hos sin sjuka familjemedlem.

foto pr

12 000 fans på Facebook

foto privat

Lära av olikheter

4/2010

Patienter frågar sig i sjukhuskyrkan om sjukdomen är ett straff eller enligt Guds vilja. Och vad svarar pastorn på det? Vi möter vardagen för en cancerpatient i Afghanistan vars son jobbar extra för att ha ekonomiska möjligheter att köpslå om ytterligare en påse blod till sin sjuka mamma.

VI LL DU H A R Ä DDA LI VE i fort sätt ni ng T välkom na r vien så som stöd med dig i Ca ncer fond lem en.

OMSLAGSFOTO Jonte Wentzel

I svensk cancervård finns patienter från olika delar av vår

RÄDDA LIVET utkommer med fyra nummer per år och utges av Cancerfonden, den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning.

värld. Har vissa människor med utländsk bakgrund det tuffare i kontakten med vården? Saknas kulturell kompetens och omvärldskunskap inom sjukvården? Är språkbarriärer ett hinder?

Vi har kommit en god bit på väg om omtanke, värme och medmänsklighet blir ett gemensamt språk när orden inte räcker till.

BLI STÖDMEDLEM – AVGIFT PER ÅR 18 – 65 år 200 kr Under 18 år/över 65 år 100 kr Organisationer och företag 1 000 kr Enstaka exemplar 45 kr, inklusive porto CANCERFONDEN är en fristående, ideell insamlingsorganisation med fokus på forskningsfinansiering och opinionsbildning.

CANCERFONDEN, 101 55 Stockholm Telefon 020-59 59 59. Fax 08-677 10 01 Besöksadress David Bagares gata 5 Webbplats cancerfonden.se VILL DU BLI LIVSVIKTIG? Ring Cancerfonden 020-59 59 59 Mån – fre 8 – 21

2

Foto Melker Dahlstrand

FRÅGOR OM CANCER Cancerfondens informations- och stödlinje Telefon 020-59 59 59, mån – fre 9 – 13 infostodlinjen@cancerfonden.se

Cancerfonden 60 år 2011 fyller Cancerfonden 60 år. Hör av dig om du vill berätta minnen från förr, om din tidiga cancerbehandling, om ditt trogna givande eller om vad cancerforskningen har inneburit för ditt tillfrisknande.

Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm eller mejla marita.onneby@cancerfonden.se. nr 4 2010

Rädda Livet 4/2010

14

4 Extrajobb i Kabul för en påse blod till mamma ”Svårt att veta om det är värt pengarna.”

«När min pappa dog i sin cancer­sjukdom sa både min mamma och min farbror att vetskap om den påskyndade hans död.» sidan 21

9 Nytt lungcentrum på Karolinska Snabbare utredningar och kortare behandlingstider.

13 Jobbet som medicin Facklig karriär i stället för fokus på sjukdomen.

15 Viktiga genombrott inom bröstcancerforskningen Strålning från 1920-talet, cytostatika erbjöds på 80-talet.

17 Invandrare har svårare att ta för sig Studie saknas om generellt bemötande.

12

19 Omtanke som ett gemensamt språk Patient och anhörig alltid i centrum.

22 Besök hos äldre kvinna eller vis man Sjukvårdstradition i sydöstra Turkiet.

24 Straff eller Guds vilja?

Olika synsätt inom skilda kulturer.

nr 4 2010

9

24

36 Rekordsumma till cancerforskningen Anslag till de allra bästa projekten.

3

Extra

för

till m

4

nr 4 2010

jobb i Kabul

en påse blod

amma

Att få cancer i krigets Afghanistan är en jakt – på medicin, nytt blod, läkare och till och med sanningen om att man är sjuk. Vi har träffat cancersjuka Begum Nisa från Kabul och följt hennes och familjens kamp mot sjukdomen.

TEXT TERESE CRISTIANSSON foto JONTE WENTZEL

H

ennes läppar är alldeles vita.

Begum Nisa, 50, andas tungt när hon sakta tar steg för steg upp för lertrappan till huset som hon delar med sin son Abdul, 24, och hans familj. Två av hennes sju döttrar är också där. De sneglar upp mot henne. En av dem säger att de känner sig hjälplösa när de ser sina mamma hasa sig fram.

– Jag behöver ständigt mer blod. Jag känner att det är dags nu, men vi har ont om pengar så jag måste vänta, säger Begum Nisa och sätter sig tungt på en av golvmadrasserna.

Hennes ende son som har ansvaret för familjen är just nu ute och försöker få ihop pengar. Sedan hans mamma blev sjuk för 5 år sedan har han haft flera jobb för att ha råd med alla mediciner och läkarbesök. För tillfället lagar han mat åt flygbesättningar på dagarna och bär resenärers bagage på kvällarna.

– Det är mycket ansvar för honom att vara ensam son, men det är ju som det är, säger Begum Nisa.

Hon tar fram en plastpåse full med olika papper och röntgenbilder. Där står att hon lider av non-Hodgkins lymfom (en cancerform i lymfkörtlarna). Det vet emellertid inte Begum Nisa.

nr 4 2010

– Det mesta kommer från Pakistan dit jag åkt säkert tolv gånger. Jag förstår inte vad allt betyder. Läkaren säger att jag har cancer, men inte vilken cancer eller hur länge jag kommer att kunna leva. Jag skulle gärna vilja veta. Kan du titta, säger hon.

Begum Nisa och hennes familj är som många

andra märkta av det mer än 30 år långa kriget i Afghanistan. De har ingen utbildning, lever fattigt och bär på många ärr, både fysiska och psykiska. På Begum Nisas ben och armar finns stora urgröpningar efter en raketattack för 20 år sedan. Under samma period blev också hennes man kidnappad och dödad.

– Jag fick veta att han förgiftats till döds.

Där stod jag med mina skador och sju döttrar och en son. Att vara ensam mamma i Afghanistan är inte enkelt.

Som tur var hade Begum Nisa en bror som hjälpte henne genom åren då barnen skulle fostras och flickorna giftas bort.

Under talibanregimen lyckades de tillsammans fly till Pakistan. Efter talibanregimens fall och de internationella styrkornas intåg 2001 återvände de till Kabul. Men under de senaste nio åren har säkerheten sakta blivit sämre igen. Konsekvenserna av det har drabbat Begum Nisa och hennes familj på ett särskilt sätt eftersom det ständiga kriget

5

Sonen Abdul oroar sig för sin mammas hälsa. Han har ansvaret för familjen och jobbar extra för att kunna köpa blod till henne.

påverkat vårdmöjligheterna över hela landet.

– När vi återvände till Kabul trodde vi att framtiden äntligen skulle vara ljusare. Men plötsligt orkade jag inget, ibland tuppade jag av och min mage växte. Vi förstod alla att det var något allvarligt fel på mig.

De besökte flera sjukhus i Kabul, men ingenstans fick de svar. En läkare misstänkte cancer, men förklarade att det inte fanns laboratorium i Kabul för att ställa en säker diagnos.

Till slut åkte Begum Nisa till doktor Gilani i Peshawar i Pakistan. Han konsta­ terade att hon hade cancer.

det var en omöjlig summa, säger Begum Nisa.

Alternativet var att få nytt blod då och då.

Doktor Gilani har sagt att hon bör komma varje månad, men det brukar bli var tredje.

– Vi har inte råd med mer, det är ju inte bara jag i den här familjen. Och det är svårt att veta om det är värt pengarna när jag inte ens vet vad jag lider av.

Begum Nisa frågar gång på gång om jag kan se hennes diagnos och hur länge hon kommer att leva. Jag tar kontakt med doktor Gilani och frågar varför de inte berättar att

hon har non-Hodgkins lymfom? Han svarar att de vill skydda henne.

– Det finns ingen anledning att berätta för henne att hon är döende. Livet i Afghanistan är så svårt ändå och hon kan dö av en vägbomb vilken dag som helst. Varför ska vi då berätta att hon är döende i cancer?

Men hon vill veta, säger jag.

– Hon behöver inte veta det. Hon kommer leva högst något år till och det viktigaste är att hennes liv är så bra som möjligt. Nytt blod varje månad gör att hon känner sig piggare, säger han.

När vi ett par dagar senare träffar Begum

Begum Nisa stannar upp i sin berättelse,

fuktar läpparna och börjar åter tala. Vid ett av läkarbesöken fick de veta att det fanns en medicin, som de inte vet namnet på, som åtminstone skulle innebära att hon levde längre och bättre. Den skulle kosta 24 000 svenska kronor.

– Vi var tvungna att tacka nej. Det var ett svårt val, som att välja döden före livet, men

6

Afghanistan

Nisa igen tillsammans med hennes son är hon ännu svagare. De försöker lägga undan alla pengar de har så att de kan åka till Paki­ stan där nytt blod är billigare än i Afgha­ nistan. I Afghanistan kostar en påse blod lika mycket som Abdul tjänar per månad.

I Paki­stan får de tre gånger så mycket.

– I Kabul finns inte så mycket blod och ibland måste jag ställa mig utanför blod­ nr 4 2010

«Det finns ingen anledning att berätta för henne att hon är döende.»

bankerna och köpslå om en påse, säger hennes son.

Begum Nisa tar sin sons hand.

– Du vet vissa dagar känner jag mig nästan helt frisk, men sådana här dagar vill jag bara dö. Jag är en sådan belastning för hela min familj och jag är helt värdelös. Jag orkar inte ens laga mitt eget te. De lider så mycket på grund av mig. Det är långt värre än min egen fysiska smärta, säger hon.

Det blir alldeles tyst i rummet. Vanligtvis nr 4 2010

undviker de att prata om känslorna som stormar inom dem.

Abdul klappar henne på knät och säger att han är beredd att offra allt för att hans mamma ska må bättre.

– Jag får ta pengar som barnen skulle ha för att gå i skolan, men jag gör allt för henne. Att inte kunna köpa den där medicinen för 24 000 kronor var fruktansvärt. Jag känner mig som en dålig son, säger Abdul.

Medan han talar börjar Begum Nisa gråta.

– Jag förstår inte varför jag skulle drabbas av det här? säger hon. Jag försöker tänka positivt, men det känns orättvist.

Nu gråter båda. Trots att de inte vet hennes exakta diagnos förstår de att tiden som är kvar är kort. Efter en stund kommer

Abduls dotter och torkar bort sin farmors tårar.

– Det är tur att barnbarnen finns här. De skingrar tankarna, säger Begum Nisa.

Efter en stund lämnar vi familjen. Begum Nisa är väldigt trött.

Ett par dagar senare ringer Abdul och berät-

tar att hans mamma är sämre. Hon svimmade i hemmet och de fick ta henne till ett sjukhus i Kabul. Den här gången hade hon väntat för länge på nytt blod. Alla Abduls besparingar gick i stället åt till en enda påse blod.

En vecka senare är Begum Nisa starkare och på väg hem igen. Hennes son jobbar åter dygnet runt. Jakten på nästa påse blod har startat.

7

Har du frågor om cancer finns det tre sätt att komma i kontakt med Informations- och stödlinjen:

Tarmcancer botas med operation

1 3 2 E-posta till infostodlinjen@ cancerfonden.se

Ring 020-59 59 59, helgfri måndag– fredag kl 9–13. Sam­ talen är kostnadsfria.

Skicka ett vanligt brev till Cancerfondens informations- och stödlinje, 101 55 Stockholm

Bli Livsviktig Vill du bli Livsviktig? Det är enkelt. Att vara Livsviktig innebär att vara regelbunden givare till Cancerfonden. Gå in på www.cancerfonden.se och registrera dig. Du väljer själv hur stort belopp du vill skänka, och hur ofta. Varje bidrag är livsviktigt!

Foto istockphoto

Kontakta Cancerfonden

Tarmcancer är den tredje vanligaste cancerformen i Sverige, efter prostata- och bröstcancer.

Nära 6 000 fall upp täcks per år. Men upptäcks tumören i tid går den att operera bort med gott resultat. Runt 80 procent av tarmcancerpatienterna blir friska efter operation.

Källa: Tarmcancerrapporten 2010

Billigare ”prick­ under­sökning” För att förebygga hudcancer

(melanom) hålls varje vår ”Euro­melanoma Day” den 10 maj. Cirka 3 000 svenskar undersöker varje år sina ”prickar” och många fall upptäcks och kan behandlas i tid. Den som vill undersöka sig erbjuds tider hos hudläkare utan att behöva kontakta sin vårdcentral. Men läkarna menar ändå att det varit svårt att nå ut till vissa riskgrupper. Därför ska patienterna nästa år bara behöva betala normal taxa för besöket hos hudläkare.

Källa: Sahlgrenska akademin

Cancer kan botas med läkemedel Under de senaste 20 åren har

cancerläkemedel stått för en stor del av förbättringen i överlevnad i till exempel bröst-, lung- och ändtarmscancer. Kostnaderna för cancerläkemedel står i dag för knappt 10 procent av den totala läkemedelskostnaden i Sverige.

Källa: Läkartidningen

8

Fler kvinnor överlever om deras bröstcancer upptäcks i tid.

Mammografi räddar liv Hur effektiva mammografi­ undersökningarna varit i

Norra sjukvårdsregionen har undersökts av Pál Bordás, överläkare vid Mammografiska

enheten, Sunderby sjukhus. I en färsk avhandling har han visat att dödligheten i bröstcancer i norra Sverige är betydligt lägre bland de kvinnor som har

deltagit i den mammografiska hälso­kontrollen. Fler kvinnor överlever om deras sjukdom upptäcks i tid.

Källa: Norrbottens läns landsting

«Alla ska få samma vård oavsett språk­ kunskaper och utbildning.»

Alexandra Pascalidou

Yngre bör kallas till mammografi Forskare vid Umeå universitet har kunnat visa att mammografi för yngre kvinnor, mellan 40 och 49 år, resulterade i 29 procents lägre dödlighet i bröstcancer än för kvinnor i samma åldersgrupp

som inte kallades till screening.

Vid vilken ålder kvinnor ska erbjudas mammografi är omdiskuterat. Cirka hälften av Sveriges landsting och kommuner bjuder in kvinnor i åldrarna

40 –49 år, medan resten endast kallar kvinnor över 50 år. I dag rekommenderar Socialstyrelsen att kvinnor i åldrarna 40 –74 år erbjuds mammografi.

Källa: Umeå universitet nr 4 2010

80% … av tarmcancerpatienterna blir friska efter tidig operation.

Cancerfonden på Facebook Du vet väl att Cancerfonden finns på Facebook? Över 12 000 personer gillar Cancerfondens sida, där du kan läsa nyheter om Cancerfondens verksamhet. www.facebook.com/cancerfonden

29 304 105 kronor Så mycket pengar till cancerforskningen har Cancerfonden fått av PostkodLotteriet under 2010.

Fler cancerfall upptäcks med PSA-test Nu minskar antalet fall igen, utom i Kronobergs län där psaundersökningar infördes senare än i övriga sydsvenska län.

Inom eu var prostatacancer den vanligaste cancerformen 2008. Antagligen hänger det samman med männens symtomfria psa-testning.

Foto istockphoto

I södra Sverige fördubblades antalet fall av prostatacancer mellan åren 1996 och 2004.

Men ökningen var främst orsakad av aktiv diagnostik med psa-blodprov, som ledde till att fler fall upptäcktes, rapporterar Skånes Universitetssjukhus.

Nordens första barnhospice

Karolinska Universitetssjukhuset

ska bygga upp ett nytt lung­ onko­logiskt centrum. Centret ska bli ett samarbete mellan lung- och allergikliniken samt onkologiska kliniken. Syftet med det nya centret är att få till stånd snabbare vårdutredningar och kortare behandlingstider.

Källa: Karolinska Universitets­ sjukhuset

”Cancersurfare” får litteraturpris Författaren Per Johans­ son, aktuell med boken Cancersurfare, har fått tidningen Göteborgs-Postens litteraturpris 2010.

Huvudpersonen i Cancersurfare är en ung man som arbetar inom hemtjänsten. Han sköter två gamla nazister som är i slut­fasen av livet. Samtidigt är mannen ”intill manins gräns intresserad av cancer som han via läkarkonsultationer och allmän vetgirighet närmar sig kliniskt och vetenskapligt”, skriver Norstedts förlag.

Ersta diakoni har öppnat Nordens första

hospice för barn i Nacka. Till hospicets sju vårdplatser ska barn kunna komma för att få vård i livets slutskede. Cirka hundra barn per år bara i Stockholms län drabbas av dödliga cancerformer eller andra livshotande sjukdomar.

Georg Engel, verksamhetschef på Ersta hospiceklinik, säger att man givetvis ska ge kvalificerad medicinsk vård, men också att livet i slutskedet ”ska få den kvalitet och det innehåll som barnet och familjen vill ha och klarar av”. Det ska också finnas utrymme för lekfullhet och glädje.

Källa: Ersta diakoni

Tabletter till lung­ cancer­patienter

Du bestämmer över cancervården i Sverige. Din första insats?

nr 4 2010

Nytt lungcentrum på Karolinska

George Schottl,

Seth Löfgren,

Kristoffer Hellstrand,

patient i Malmö:

patient i Uppsala:

forskare i Göteborg:

Låt de mest forsk­ nings­inten­siva klini­kerna styra besluten för alla patienter.

Utbilda fler onkologer så att tillgängligheten till läkaren blir större.

Mer resurser till vården av patienter med bröst- och prostatacancer. Mer personal och mer utbildning.

Patienter med icke-småcellig

lungcancer kan behandlas med Tarceva och med gott resultat.

Läkemedlet blockerar en så kallad receptor på cancercellernas yta, och detta gör att sjukdomen bromsas upp i mer än ett år. Detta är avsevärt längre tid än vad som uppnås med cytostatika.

9

Hundnosar får konkurrens Hundars känsliga luktsinne kan användas för att upptäcka tumörer, rapporterade vi om i Rädda Livet nr 3/10. Nu har svenska forskare, ledda av docent György Horvath vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, visat

rekommendationer på åtgärder som förhoppningsvis kan förebygga sjukdomar som cancer, hjärtsjukdomar, diabetes och psykisk ohälsa.

Rekommendationerna ingår i nya nationella riktlinjer för hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen rekommenderar att vårdpersonal ska stödja människors försök att förbättra sina levnadsvanor.

De viktigaste rekommendationerna är rökstopp, minskad alkoholkonsumtion, ökad fysisk aktivitet och förbättrade matvanor.

Källa: Socialstyrelsen Socialstyrelsen ger 132

Vad är tid? ”tid” för den som är cancersjuk? Den frågan ställde Nätverket mot cancer till tio konstnärer på Gotland. De fick göra varsitt konstverk som presenterades på utställningen ”Vad är tid … varje sekund räknas” under Almedalsveckan i somras. Utställningen går nu på turné till olika sjukhus och föreningar i landet.

Efter turnén ska verken auktioneras ut i samband med Världscancer­dagen den 4 feb­ruari 2011.

Vill du bjuda på något av verket går det bra på www.konstbolaget.se

På Cancerfondens webbplats kan du

söka en Samtalsvän. En Samtalsvän är en person med egen erfarenhet av cancer, antingen som patient eller närstående. Du som vill bli Samtalsvän kan också registrera dig på cancerfonden.se

Källa: Future Oncology

Svenska 70-åringar allt smartare Dagens 70-åringar presterar

Foto istockphoto

Sjukdomar kan före­byggas

att också elektroniska ”näsor” kan användas för att spåra tumörer. Vid försök på celler från äggstockar klarade den elektroniska näsan att hitta tumörceller med 85 procents säkerhet.

Någon att prata med

Dagens 70-åringar uppfyller höga intellektuella krav för att hantera avancerad teknik.

bättre på tester som mäter minne, logik och rumsuppfattning än vad 70-åringar gjorde 1971. Forskare vid Göteborgs universitet testade personer födda 1901 och 1902 för 40 år sedan. När testerna upprepades år 2000 på personer födda 1930 visade det sig att de presterade mycket bättre på denna typ av kognitiva tester.

Skälen till detta är enligt den ansvariga forskaren Simona Sacuiu bättre förlossningsvård, bättre kost, högre utbildningskvalitet, bättre behandling av högt blodtryck och andra kärlsjukdomar samt de högre intellektuella krav som finns i dagens samhälle för att hantera avancerad teknik.

Källa: Dagens Medicin

Vad innebär ordet

10

Vid Södertälje sjukhus har man sedan fyra år kurser för cancerpatienter och deras anhöriga – Lära sig leva med cancer.

Deltagarna får lyssna på föreläsningar av läkare, kurator, dietist, sjukgymnast och sjuksköterska.

Man deltar i gruppsamtal kring orsaker till cancer, behandlingsformer, smärtlindring och hur man hanterar sjukdom, både som patient och närstående.

– Vi vill att man ska bli en kompetent patient, säger Anders John, sjuksköterska och kursledare. Då kan man lättare

Foto istockphoto

Bli en kompetent patient!

Ett 20-tal sjukhus arrangerar föreläsningar för patienter och närstående.

vara förberedd på behandlingar, ställa rätt frågor till läkarna och hantera sin sjukdom.

Likartade kurser finns på ett 20-tal orter i landet. Fråga din kontaktsjuksköterska! nr 4 2010

Fråga experten

Radiumhemmet 100 år Radiumhemmets verksamhet startade i början av 1900-talet. Då öppnades en liten mottagning på Serafimerlasarettet i Stockholm där patienter behandlades med röntgenstrålning. Men snart behövde man vårdplatser där patienterna kunde läggas in. Därför inrättades en klinik i

en lägenhet på Scheelegatan på Kungsholmen 1910 – alltså för 100 år sedan.

Kliniken drevs av Cancerföreningen i Stockholm. I dag hör Radiumhemmet till Karolinska Universitetssjukhuset.

Källa: Karolinska Universitetssjukhuset

Livmoder

illustration madelene olsson/ the factory of design

Spiralen släpper ifrån sig hor­moner som hämmar cancer­ cellernas tillväxt hos kvinnor som har livmodercancer i ett tidigt stadium. Spiralen kan också kombineras med en injektion en gång i månaden av ett hormon som stoppar produktionen av östrogen. Östrogen kan bidra till utvecklingen av livmodercancer.

Spiralbehandlingen har prövats på kvinnor i Spanien.

Ett år efter spiralbehandlingen togs spiralen ut, om cancer­ tumören inte hade vuxit.

Denna behandling kan göra det möjligt för unga kvinnor

Spiral

Jag har en dotter på 42 år. Hon har rökt mycket sedan hon var 16 år. Hur stor är risken att hon får lungcancer?

Äggstock

med livmodercancer att få barn. Vid konventionell behandling, där hela eller delar av livmodern opereras bort, förlorar kvinnorna möjligheten att bli gravida.

Källa: Annals of Oncology

Tenor stödjer kampen mot cancer

Foto scanpix

En av de tre stora tenorerna,

José Carreras, diagnostiserades med akut lymfatisk leukemi 1987. Efter nio månader på sjukhus, där han bland annat genomgick en benmärgstransplantation och flera cytostatikabehandlingar, återvände José Carreras till scenen 1988

Min fru går på cytostatikabehandling efter leukemi och blir mycket infektionskänslig mellan kurerna. Bör vi ta bort krukväxterna inne? Göra oss av med hunden? Avstå besök av barnbarnen?

– Det finns vissa högdosbehandlingar med cytostatika som innebär stora risker och man kan då behöva vara isolerad från besök utifrån under viss tid. De allra flesta behandlingar leder visserligen till ökad infektionskänslighet, men innebär inte att man behöver avstå från kontakt med barn, djur eller växter. Man ska iaktta noggrann handhygien, och förstås inte vara alldeles inpå någon som har en tydligt pågående infektion.

Spiral kan behandla livmodercancer En vanlig preventivspiral kan i framtiden användas för att behandla livmodercancer.

Jan Zedenius besvarar dina frågor i Rädda Livet.

och han uppträder fortfarande.

José Carreras har sjungit på många välgörenhetskonserter till förmån för kampen mot cancer, och också grundat en stiftelse, José Carreras International Leukaemia Foundation, som delar ut anslag till leukemiforskare.

I oktober i år sjöng José Carreras på La Scala i Milano på en avslutningskonsert för den 35:e esmokongressen. esmo (European Society for Medical Oncology) är en europeisk organisation för verksamma inom medicinsk onkologi.

Källa: ESMO

– Man kan inte avgöra lungcancerrisken hos en enskild individ. En storrökare löper dock 15–20 ggr högre risk att få lungcancer än en ickerökare. Om man slutar röka sjunker risken successivt, även om man slutar efter lång tid. Det är alltså aldrig för sent att sluta röka!

– Av 100 000 kvinnor får ca 35 lungcancer varje år, och av dem har nära 9 av 10 rökt. Då kvinnor i dag röker i högre utsträckning än män, får snart fler kvinnor än män lungcancer. Lungcancer är därtill en av de cancerformer som har sämst prognos. Mot den bakgrunden är det svårbegripligt varför i övrigt förnuftiga människor kan fortsätta att röka och utsätta sig för dessa – egentligen lätteliminerade – risker.

Jag har lågt blodvärde – 97 mm Hg. Hur kan jag påverka detta själv med mat och dryck?

– Lågt blodvärde (eller anemi) kan ha många orsaker, varav den vanligaste är någon form av järnbrist.

Således är livsmedel som innehåller mycket järn då av godo, exempelvis rött kött, lever, blodpudding och liknande. Tyvärr innehåller järnrika grönsaker (t ex spenat) en järnform som är alldeles otillräcklig för att kunna påverka blodvärdet. Vid allvarlig järnbrist behöver man dock ta läkemedel (tabletter eller injektioner) som innehåller järn. Det finns också kosttillskott på apotek och hälsokostaffärer som har järntillsats; rådfråga först butikens expertis.

Jan Zedenius Jan Zedenius är docent och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Han bedriver cancerforskning vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi. Därutöver är han biträdande vetenskaplig sekreterare på Cancerfonden.

Ingela slukade all information som fanns och visste vad hon ville när hon träffade läkarna.

– Man kan väl säga att jag är en besvärlig patient, men det är ju dom som klarar sig bäst sägs det.

Ingelas tips Leta redan på ett forum. Jag har min livlina i forumet Can­ cert­jejer (www.cancertjejer. forum24.se). Det finns inga andra som förstår mig så bra och som är ett sådant stöd.

Där får jag svar på allt som jag undrar över.

Kolla upp med din arbetsgivare om du kan arbeta. Och gå igenom hur ni ska lägga upp behandlingstiden.

Håll i gång! Ta en promenad på 100 meter om du är trött, det är bättre än inget.

Sitt inte och vänta på att folk ska höra av sig, för det gör de inte. Vill du ha kontakt får du höra av sig själv.

12

nr 4 2010

Jobbet – Jobbet var min räddning under behandlingstiden, säger Ingela Edlund. Då fokuserade jag på något annat än min bröstcancersjukdom.

som

medicin TEXT BIRGITTA FORSSELL FOTO JENNIFER NEMIE

H

on inte bara arbetade, hon gjorde karriär också. Drygt ett halvår efter avslutad strålning valdes hon in i den absoluta toppen på fackförbundet Seko.

I dag är hon förbundssekreterare, sitter med i verkställande utskottet och drar upp strategier för framtiden.

Vi träffas på hennes pampiga arbetsrum med soffgrupp och utsikt över Norra Latin i Stockholm. Ingela plockar undan lite på skrivbordet och säger att hon önskar att det var lite mer ordning.

sjöng nubbevisor och solen sken och jag satt där som en grå zombie.

Men på jobbet var hon på vardagarna.

– Jag hade inte orkat gå hemma och oroa mig. Jag gick och vilade när jag kände mig trött. En del dagar hann jag inte mer än till morgonfikat förrän jag säckade ihop. Jag är glad att jag kom till en onkolog som sa: ”Vad du än gör så försök att jobba.” Om jag hade varit sjukskriven under behandlingen är jag inte så säker på att jag befunnit mig där jag är i dag. Man glöms bort ganska fort även om det inte är illa menat.

Ingela känner sig som vanligt igen, håret har

Ingela är ensamstående. Hennes två älsklingar, hundarna Yoker och Busan, har flyttat hemifrån eftersom hon inte hann med dem så som hon ville.

Hon delar inte alls den gängse bilden av att det är synd om den som är ensam och sjuk, tvärtom.

– Det var skönt att låsa om sig och må precis så ruttet som man mådde utan att behöva förklara sig. Jag tycker det var en fördel att vara singel. Det var lättare att ställa om livet utan att ha man och barn att ta hänsyn till. Den enda oron var ju hundarna.

Jag gjorde en lista på folk som kunde gå ut med vovvarna om jag inte orkade. Endast tre gånger behövde jag hjälp.

I dag mår Ingela bra. Hon äter hormontabletter, har slutat röka och lever sundare.

Hon försöker hinna med både gångband och crosstrainer varje dag.

– Träningen har varit jätteviktig. Hade jag inte hållit i gång tror jag inte att jag hade haft samma rörlighet i armen och bröstpartiet.

Hon fyller 50 i år och har lärt sig att göra mest det hon vill – och göra det nu.

vuxit ut, ögonfransar och ögonbryn likaså.

Annat var det våren 2008 när sjukdomen plötsligt slog ner. Hon hade hoppat över en och annan mammografi, hade inte tid..! och hon kände ju sig frisk som en nötkärna.

– Det var påsk och jag hade ägnat helgen åt att måla ett innertak och trodde att den konstiga känslan i höger armhåla var överansträngning. Men så kände jag efter lite mer ordentligt och hittade en riktigt stor knöl.

Första beskedet var att tumören skulle opereras, men bara några dagar senare kom nästa kalldusch.

– Bröstcancern hade spridit sig till lymfkörtlarna och jag var tvungen att först gå på stentuffa cytostatikakurer. Då blev jag riktigt rädd.

Hon kastade sig över allt som gick att läsa.

Lusläste Socialstyrelsens riktlinjer, plöjde vetenskapliga artiklar och sökte information på internet. Det visade sig att hennes cancerform inte hade den bästa prognosen; att man ville avvakta med operation var ett dåligt tecken. nr 4 2010

– Jag arbetade så gott som varje dag under min behandlingstid, berättar Ingela Edlund, 49 år, som är förbundssekreterare i LO-förbundet Seko.

– Jag var helt öppen med sjukdomen både till mina chefer och arbetskamrater och kände mig uppbackad till 100 procent, säger Ingela och hejar på kommunikationschefen Jonas som hon motionstävlar med. Målet är att gå ner minst 10 kg för att vara i form inför den närliggande bröstrekonstruktionen.

Våren 2008 var tung. Cytostatikan bröt ner kroppen.

– Allt smakade plåt. Jag var svullen av kortison, fick psoriasis och mådde skit. Och var livrädd för att dö hela tiden. Allra svårast var det kring midsommar när alla andra

13

50 miljoner till Rosa Ban Helt fantastiskt! När det var 9 minuter kvar av sändning i TV3 från Lisebergshallen i Göteborg i slutet av Rosa Bandet-månaden oktober viftar ICA med en check på drygt 6 miljoner kronor.

Rekordet var ett faktum.

FOTO MELKER DAHLSTRAND

14

K

vällen inleddes med musik och dans. Postludiet blev den parad av överlevare i bröstcancer som klätt sig i vitt och stod som segrare över sin sjukdom.

Dessförinnan fick vi träffa Tilde, två och ett halvt år. Hon har förlorat sin mamma i bröstcancer. Tilde kommer alltid att känna saknad efter sin mamma. Men pappa Henrik har lovat sig själv och henne att hon inte alltid ska behöva känna sorg, som han uttryckte det i det gripande inslaget om hustrun och mamman Anna Jansson.

Nära 50 miljoner kronor är en intäkt för att cancerforskningen kan fortgå och därigenom ge åtminstone våra barnbarns barn en mycket god möjlighet att överleva en eventuell bröstcancersjukdom.

nr 4 2010

Lär känna dina bröst

Risken att just du ska drabbas av

bröstcancer är en på nio. Du kan själv bidra till att sjukdomen upptäcks tidigt genom att undersöka dina bröst regelbundet. Gå in på länken nedan och lär dig hur du ska undersöka dina bröst! cancerfonden.se/brostskolan

Rosa Bandet i världen

det – Cancerforskningen går framåt, säger professor Bengt Westermark, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd. I dag lever 80 procent tio år efter sin diagnos. Vi kommer att lyckas nå visionen att cancer ska kunna botas. Svårare är att sia om tidpunkten.

En strålande glad generalsekreterare kommenterar galan: –Det var en fantastisk kväll med både skratt och tårar. Vi på Cancerfonden är oerhört glada över allt engagemang och att så mycket pengar kom in, säger Ursula Tengelin.

Med årets belopp har Rosa Bandetkampanjen samlat in 310 miljoner kronor sedan starten 2003.

Rosa Bandet-kampanjen är en internationell rörelse med ursprung i USA. Pink Ribbon, som Rosa Bandet heter på engelska, startades 1991 av bland andra Evelyn Lauder från kosmetikföretaget Estée Lauder. Sedan dess har Rosa Bandet vuxit till en internationell folkrörelse. Världen över viger organisationer, företag och privatpersoner oktober månad åt bröstcancerfrågan. Cancerfonden har varit engagerad i Rosa Bandet sedan 2003 och samlat in 310 miljoner kronor.

Bröstcancerforskning – viktiga genombrott

nr 4 2010

15

Tema: Cancer i olika kulturer reagerar kan kan yttra sig på olika sätt. Hur vi Reaktionen på att få cancerbesked har r ifrån, vilka livserfarenheter man me kom n ma tur kul en vilk d me p hänga iho a kulturer. at i detta nummer är cancer i olik eller vilken religion man tillhör. Tem a namn i synen på sjukdomen som har olik der llna ski ella tur kul r ma sam ärk Vi uppm desto lättare blir kommunikara, and var om vet vi r me Ju . nas eller inte får benäm le. tionen i ett mångkulturellt samhäl

I Sarajevo hade hela familjen samlats runt sjuksängen Först byggde Mira Pajic bo i Bosnien. Under kriget började hon och hennes familj om från noll i Sverige.

Bröstcancern ledde till en tredje omstart i livet.

TEXT AGNETA SLONAWSKI FOTO MAJA KRISTIN NYLANDER

H

ennes mönstrade meditationsfåtölj är gigantisk och omslutande. På paradplats i vardagsrummet står en färgstark akvarell med ett ljus som ser ut att komma bakom färgerna. Mira Pajic är 54 år och började måla i och med att hon fick cancer i vänster bröst.

För åtta år sedan upptäckte hon knölen i bröstet. Snabbt gjorde hon mammografi och hon minns det som i går när läkaren ringde en fredagseftermiddag och lämnade beskedet. Då visste hon inte att det skulle dröja två långa månader innan hon fick en operationstid för att ta bort bröstet.

– Jag fick panik. Det svåraste var att tala om det för min dotter.

resonera lika valhänt och bli behandlad som hon själv.

Efter sju cytostatikabehandlingar började livet komma tillbaka. Hon hade till en början ett gott stöd av sin man, liksom av sin dotter under hela sjukdomsperioden.

Hon tog många och långa promenader för att hålla sig i god form, både ensam i naturen och med sina väninnor. Ett år och tre månader efter operationen började hon arbeta heltid på kontor igen.

– Det hade varit skillnad om jag hade bott i Sarajevo; då hade jag haft resten av min familj runt mig, bland annat min pappa och min moster. Mitt nätverk hade varit annorlunda. Men mitt liv är här. Jag känner mig trygg i Sverige. När vi flyttade hit 1993

Sjukvårdssystemet var något okänt för Mira

Pajic.

– Visst hade jag hört talas om vårdköer, men jag var ju frisk och funderade inte så mycket på det. I dag tror jag att det kunde gått fortare om jag hävdat mig bättre. Men jag har svårt att tolka det som skedde utifrån det faktum att jag är invandrare.

Hon tror att en svenskfödd person som inte haft med vårdapparaten att göra skulle

16

Bosnien och Hercegovina

nr 4 2010

Ålder: 54 år.

Bor: I Landala i Göteborg.

Familj: En vuxen dotter.

Arbetar: Ekonomiassistent på en färg­industri.

Intressen: Resa, läsa, promenera, måla, laga vegetarisk mat och att umgås. Övrigt: Aktiv i den lokala bröst­ cancerföreningen Johanna.

bestämde vi oss för att detta var vårt hem.

Jag tror inte att man ska glömma det som hänt, men man ska inte tänka på det för mycket heller, konstaterar Mira Pajic.

Själv har hon försökt ha fokus på att bli frisk och hon har gjort vissa vägval. För snart fem år sedan skilde hon sig från sin man. Strax innan cancerbeskedet flyttade hennes enda barn hemifrån.

I dag använder hon sin fritid till att måla, umgås med goda vänner och att resa.

Sjukdomen ledde henne till måleriet och till qigong och den meditation som hon nästan varje morgon utövar i sin behagliga fåtölj.

– Det som har hänt mig har gjort att jag tänker mer på mig själv, inte ego­ istiskt, utan att jag sparar in energi och inte längre finns till för alla eller försöker att hitta lösningar på allt.

Hon har inga men efter sjukdomen och är inte särskilt orolig för att drabbas av cancer igen. Men nyligen fick hon hosta och då gick tanken blixtsnabbt till att det kan vara något elakartat. Då resonerar hon med sig själv och allt läggs till rätta igen. Blir hon tillfälligt orolig finns dottern och vänner nära till hands.

Då är det bara att prata av sig en stund.

– Om det finns en liten skillnad med att vara född i Bosnien, så handlar den om att man pratar mer om saken där, delar med sig av olyckan och ältar den lite längre. Jag tror att just det här att prata är en viktig sak i själva bearbetnings­ processen. I Sverige accepterar man saker lättare, säger Mira Pajic. nr 4 2010

Invandrare har svårare att ta för sig Som en slags inofficiell diskrimineringsombudsman får journalisten och författaren Alexandra Pascalidou ofta mejl och samtal från människor som känner sig utsatta, åsidosatta eller misshandlade i vårdapparaten.

Många upplever att deras krämpor inte tas på allvar. Det är allt ifrån känslan av en slags misstänksamhet, kommunikationssvårigheter och/eller kulturskillnader.

– En del personer jag pratat med känner att deras uttryck generellt anses överdrivna.

Det här kan leda till allvarliga konsekvenser, säger Alexandra Pascalidou, som själv har erfarenhet av en nära släkting som ”lättvindigt” blev hemskickad, trots långt gången cancer.

Efter att ha rest några varv runt jorden och själv tvingats söka vård på olika platser anser Alexandra ändå att svensk sjukvård håller en hög internationell nivå, att den oftast är tillförlitlig och tillgänglig för alla.

Men hon anser att det är av stor betydelse att läkare med utländsk bakgrund får en snabbare översättning av sina betyg, så att de kan rycka in i svensk vård för att komma närmare patienter med olika bakgrund.

Alexandra menar att det i grunden handlar om att se på sina medmänniskor med värdighet och respekt, med ögon och öron utifrån individuella förutsättningar och behov.

– Detta kanske låter enkelt, men det är så pass komplicerat att kulturell kompetens, omvärldskunskap och mångfaldsträning borde vara ett krav på vård- och läkarutbildningarna i Sverige. I usa och Kanada har man jobbat mycket med de här frågorna, så vi har goda exempel att följa.

Alexandra anser att människor med utländsk bakgrund har det tuffare i kontakten med vården. Detta behöver inte vara ett utslag av rasism, utan att man som invandrare har svårare att ta för sig, kommunicera och genom detta kräva rätt vård.

Alexandra Pascalidou

Vinn boken!

Sänd in ditt namn och adress till Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm.

Märk kortet med Alexandra.

Född: 1970 i Bukarest, Rumänien, av grekiska föräldrar.

Bor: I lägenhet i Stockholm och Aten och är mamma till dottern Melina.

Yrke: Journalist, författare, programledare för bland annat Ring P1. Kolumnist i Metro, föreläser, leder debatter och konferenser.

Har just publicerat sin femte bok: ”Min stora feta grekiska kokbok” (Bonnier Fakta).

Foto: Johan Lindskog

Mira Pajic

17

Tema: Cancer i olika kulturer – Precis som i alla branscher förekommer diskriminering, även inom vården. När så är fallet ska det utredas. Jag skulle vilja se en större jämförande studie där man granskar hur invandrare behandlas generellt i vården, säger Alexandra.

Det handlar om patientsäkerhet.

Hon tror att svensk vårdpersonal av vissa kan upplevas som alltför saklig och därmed distanserad. Den mänskliga aspekten, som tröst och empatiförmåga, är viktigare för vissa människor, beroende på miljö, fostran och utbildning.

– Det kan bli stressigare för patienter som har större vårdbehov att formulera sina krav.

Det har visat sig att en högutbildad, välinitierad patient har lättare att också få vård, har mer avancerade verktyg för att ställa krav.

Det är orättvist.

kan det bli komplext och laddat. Alexandra menar att kulturskillnaderna mellan människor avgör hur bemötandet också då blir.

– Jag kan förstå att det kan verka an-

– Det är extra komplicerat med vissa etniska grupper där könsstympning förekommer eller religioner där mannen anses vara den som ska föra sin kvinnas talan. I vår svenska kultur förväntar vi oss jämställda relationer, något som blir knepigt om vi plötsligt önskar omvända patienter för att de ska passa in i en vårdsituation.

«I vår svenska kultur förväntar vi oss jämställda relationer, något som blir knepigt om vi plötsligt önskar omvända patienter.»

I situationer där hela familjer följer med

en bror, mamma eller syster in till läkaren

norlunda. Det är inte ”svenskt” att hantera horder av anhöriga som tar en massa plats i ett rum; de kanske gråter och ställer massor av frågor. Men här måste personalen acceptera att familjeband ser olika ut. Vi som är barn till invandrare har ju sedan vi var små fått följa med till läkare och översätta för föräldrarna och stötta.

Och ju mer fjärran en kultur eller religion kan upplevas för vårdpersonalen, desto mer arbete krävs det för att möta upp.

Tolken balanserar mellan närhet och distans Nabi Fatahi är röntgensjuksköterska på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, medicine doktor och forskare vid Sahlgrenska akademin. Han har forskat på tolkarnas upplevelse av relationen till patient och personal. Resultatet visar att sjukvårdspersonalen fäster stor vikt vid tolkens förmåga att balansera mellan närhet och distans till patienten för att sedan översätta och förmedla språket utan att göra tillägg eller reduktioner. Personalen efterlyser också kulturell sakkunskap och anser att patientens behov måste styra valet av tolk.

– De kom också med förslag till utbildningsinsatser, till exempel om kulturella villkor för såväl personal som tolkar, säger Nabi Fatahi.

18

Foto: Magnus Gotander

Sjukvården har en utmaning framför sig att övervinna kommunikations­ barriärerna för icke svensktalande patienter.

Precis som vårdpersonal behöver ha större kompetenskrav kring patienter med invandrarbakgrund, behöver invandrare informeras om den svenska vårdkulturen.

– Det centrala är att man måste få den vård man behöver, säger hon. Oavsett om du är analfabet som bott i ett tält eller är hemlös på ”Plattan” mitt i Stockholm. I vissa kulturer finns också en mängd tabubelagda ämnen, som kan variera beroende på bakgrund. Och bara en sådan sak som att visa sig naken kan vara en jättestor och privat sak, medan många svenskar har fått lära sig att detta är naturligt.

Alexandra menar att vi alla har fördomar. Även om vi inte vill ha det. Eller tror att vi har det.

– Vårdpersonal bör vara extra vaksam på underliggande, omedvetna attityder och fördomar och hur dessa påverkar dem i deras arbete. Det är lätt att göra skillnad på folk och folk. Först när vi inser detta tråkiga kan vi göra skillnad.

Alexandra har tagit del av undersökningar som visar att människor som behärskar språket väl, har högre utbildning och status oftare får den vård de behöver då de är bättre på att formulera sina krav och att beskriva sina krämpor.

– När jag i somras ledde en cancerdebatt i Almedalen hörde jag en chefsläkare säga att om man vill ha rätt vård i Sverige bör man kunna perfekt svenska. Det är befängt. Det strider mot Hippokrates grundtes om lika vård och hela läkaretiken. Alla ska få samma vård oavsett språkkunskaper och utbildning, bostadsort, födelseland eller kön.

GABRIELLA GRÜNWALD

Nabi Fatahi har forskat på tolkarnas upplevelse av relationen till patient och personal. nr 4 2010

foto: Caroline Andersson

Dilsa Demirbag-Sten Född: 1969 i sydöstra Turkiet.

Bor: I lägenhet i centrala Stockholm med sin man och två barn.

Yrke: Svensk författare och frilansjournalist. Liberal och islamkritiker. Aktuell med senaste boken ”Fosterland”. Dilsa är även projektledare på Stiftelsen Culture Without Borders Foundation, där målet är att leda unga människor till att vara en del av samhällsgemenskapen, skapa mångfald, och att hitta verktygen till att formulera en identitet.

Vinn boken! Sänd in ditt namn och adress till Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm. Märk kortet med Dilsa.

Omtanke som ett gemensamt språk Dilsa Demirbag-Sten är ständigt aktuell i samhällsdebatten, som journalist och svensk författare. Med kurdisk bakgrund kom hon tillsammans med sin familj till Sverige från Turkiet redan som sexåring.

Integration och förståelse är hennes hjärtebarn.

För att skapa bättre vård för cancerpatienter i Sverige efterlyser hon större lyhördhet som grundvärde.

– Cancervården är ett av de mest känsliga områdena som finns för oss människor, säger Dilsa, som menar att ordet cancer för många direkt är förknippat med döden. Här har vi ju direkt ett förbjudet ämne! Döden som företeelse är tabubelagt i Sverige; vi pratar inte gärna om den då vi är helt besatta av att vara arbetsföra, unga och friska.

Dilsa menar att man hela tiden bör nyansera

nedärvda värderingar för att nå en ökad förståelse mellan patient och läkare. Hon talar sig varm för omtanke, värme och medmänsklighet som ett gemensamt språk, oavsett geografiskt ursprung, modersmål eller religionstillhörighet.

– Det svenska samhället bygger på att alla har gått nio år i grundskolan. Att alla kan nr 4 2010

läsa och skriva. Men sanningen är den att vi har en ganska stor grupp som inte uppfyller de här villkoren, säger Dilsa. Det är alltifrån personer som gått ut svenska skolan men ändå är analfabeter till individer som min egen mamma, som inte gått i svensk skola alls utan besitter vad ungefär en tolvåring äger i sin kunskapsbank.

«Det är avgörande att ständigt påminna om att patienten och anhöriga är i centrum.»

Dilsa menar att det här tillståndet ställer allt högre krav på våra samhällsinstitutioner, för dem som sitter på makten, och som ska ta hand om dem som är sjuka eller över huvud taget är i en utsatt position. För dem som drabbas av cancer är läget oftast akut och desperat till en början och då blir eventuella kunskapsgap extra synliga. En patient med språksvårigheter och osvenska kulturkoder blir mycket sårbar.

– Om man har tid med en människa, ger tid, när språklig effektivitet inte finns,

kommer processen att bli enklare för alla parter. Men för detta krävs resurser; kan sjukvården erbjuda detta, värdera detta, ja, då finns det en utväg.

Klädkoder och andra kulturarv måste också tas naturligt. En tolk kan inte lösa hela knuten. Tolken är för övrigt också en kostnad i vårdadministrationen.

– Om patienten har specifika behov – oavsett vem som sitter framför den individen och för journalen – så ska behoven till­ godoses. Om en patient bär slöja så är det ett behov som ska bemötas. Patienten är central, inte läkaren.

Dilsa menar också att man bör upprepa frågor till patienten och se ut som om man menar allvar när man ställer frågor om speciella behov. Man bör lämna frågor öppna och hela tiden vara vaken för om patienten vill något specifikt. Detta har inte med tid och pengar att göra, utan handlar om empati och vanlig gott, psykologiskt omdöme.

– Det är avgörande att ständigt påminna om att patienten och anhöriga är i centrum.

Det är det psykologiska mötet som vi måste jobba med. Detta är värdebehandlande och helande. Respekten handlar även om att en muslimsk kvinna som till exempel

19

Tema: Cancer i olika kulturer ska på mammografi ska få bli behandlad av en kvinna, om den muslimska kvinnan så önskar. Den kommunikationen måste fram klart och tydligt. Vad kostar det inte samhället om kvinnor i Sverige slutar att gå på mammografi?

Dilsa ser en stor risk i att lyhördhet som grundvärde går om intet i tider av nedskärningar. Det psykologiska mötet får en lägre rang. Här måste utbildning, fortbildning men även rutiner ses över för att omvärdera behandlingar och patientvården, även om det råder dåliga tider.

– Vården har som syfte att läka och hela människor, rehabilitera, även mentalt, oavsett om du är invandrare eller inte, men då måste kraven också få se olika ut beroende på var och med vem mötet ska ske. Vården kommer aldrig att kunna uppfylla sina primära mål om kompetenskraven stannar vid det rent medicinska, säger Dilsa.

Hon talar även om den stora pensions­ kullen och konstaterar att det i den finns många med invandrarbakgrund, personer som kom hit för att jobba i fabrikerna och som nu är slitna och rätt vårdkrävande.

– Deras svenska är givetvis inte på topp, och finns inte kravet på goda språkkunskaper inom vården står de sig slätt, inte minst vid allvarliga diagnoser som cancer.

Hon förklarar att det är många som tiger still och biter ihop, för avsaknaden av språk blir en skam som sätter sig i kroppen. Resultatet blir att man som patient med små kommunikationsutrymmen känner skuld. Självkänslan går i botten.

– Vet man inte sina rättigheter rasar det ju!

Det går inte att skylla allt på nedskärningar, utan det handlar om att ta ett personligt ansvar. Det här handlar om mognad och en inställning. Om fostran. Om utbildning. Jag har själv fått rycka in flera gånger för att hjälpa min mamma som viftats bort för att man inte vill ta sig an en äldre invandrarkvinna som pratar knackig svenska. Det kan gälla vården eller när hon ska ha tillbaka pengar för en trasig dammsugare.

– Hälsan är ändå det mest utsatta. Här är behoven allra störst. Och de kan bli väldigt akuta. Det har vi inte råd med, säger Dilsa Demirbag-Sten.

GABRIELLA GRÜNWALD

20

«Vill de dansa, dricka vin och beställa en pizza så ska de få göra det. Det kanske är det sista vi kan göra för vissa patienter.»

– Invandrare pratar ganska högt och det kan uppfattas som bråk eller att man är arg, säger Kathy Hafezi, legitimerad sjuksköterska på Västerås lasarett.

Språk är inte bara Ej sällan uppstår missförstånd på grund av språkbarriär mellan sjukvårdspersonal och patienter från olika delar av världen. Kultur, tradition och religion ter sig olika. För sjukvårdspersonalen gäller det att vara lyhörd och att fråga. TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO ROGER SCHEDERIN

V

år uppfattning av hälsa och sjukdom präglas av livserfarenheter, ödet, tron, tillit, kunskap, familjeband och erfarenhet av sjukvården i hemlandet. Därför bör vårdpersonalen visa förståelse för andra kulturer och därmed tillgodose behovet hos patienter från andra länder och deras närstående.

Kulturen i språket är dessutom viktigt att känna till, att veta vilken ton och vilka ord som är lämpliga att använda i olika sammanhang. Invandrare pratar ganska högt och det kan uppfattas som bråk eller

att man är arg, menar Kathy Hafezi, legitimerad sjuksköterska på Västerås lasarett.

– Men språk är inte bara ord, säger hon.

Kroppsspråket är alltid användbart. Var lyhörd! Patienter har olika sätt att uttrycka vad de vill få sagt.

Kathy kommer från Iran. I hennes förra

hemland säger man ofta ”Om Gud vill”.

– Det är sant att vi kan påverka vårt liv till viss del, men till sist är det ändå ödet som vinner. Tron på Gud och Guds vilja inspirerar de äldre iraniernas reflektion på tro och på liv och mening med hälsa och sjukdom. nr 4 2010

Olika ritualer … i olika religioner vid dödsfall, t ex i islam: Maka/make till den döde räknas som skild så fort han/hon avlider.

En kvinna/man får inte tvätta motsatt kön.

Den avlidne ska ha ansiktet och helst den högra skuldran mot Mecka.

Den avlidne ska, om det finns möjlighet, begravas inom 24 timmar.

ord Lisbeth Beck beskriver i en artikel 2000 att en nyckelaspekt i afrikansk kultur är fokus på vem som orsakade sjukdomen, snarare än på vad som är orsak till sjukdomen. Ofta tror patienten att en sjukdom som cancer är resultat av hennes onda levnadssätt och ser cancer som en bestraffning.

– Det är inte ovanligt att iranier pratar om ”onda ögat” som innebär att avundsjukan har orsakat sjukdomen eller olyckan. Den kan göra att jag blir sjuk, en uppfattning som inte tolereras bland välutbildade iranier, påpekar Kathy, men erkänner samtidigt att även hon kan känna viss oro inför avundsjuka.

Kathy talar också om skillnader i synen på läkare i Sverige och Iran. En patient i Iran vill känna respekt för en doktor.

En patient från Kurdistan mötte en ung läkare som inte kunde lova att hon inte skulle få cancer på nytt. Den doktorn hade hon svårt att lita på. nr 4 2010

Kathy berättar om ett eget läkarbesök hemma i Iran. Hon behövde medicin mot sitt eksem. Du har nickelallergi , sade doktorn och skrev ut olika preparat. I påsen på apoteket fick hon mjukgörande salva, flytande tvål och vitaminer.

– Jag visste att det inte skulle hjälpa mitt eksem, men det kändes ändå bra. Min förväntan att få något verksamt medel skapade tillit.

I Iran är det inte brukligt att i första hand

tala om för patienten att han/hon har drabbats av en dödlig sjukdom. En omtanke som bottnar i att de inte vill ta ifrån patienten hoppet.

Iran

Detta sätt att värna om patientens hopp till bättring eller överlevnad vill iranska invandrare föra in i den svenska sjukvården.

I Sverige har vi en lag som säger att vårdpersonalen är skyldig att berätta eftersom patienter ska vara delaktiga i behandlingen.

Kathy berättar om sina föräldrar när fadern var mycket sjuk i cancer. Familjen ville inte ta ifrån honom hoppet om att tillfriskna.

Läkaren på det svenska sjukhuset kände sin plikt att informera.

– När min pappa dog i sin cancersjukdom sa både min mamma och min farbror att vetskapen om den påskyndade hans död.

Kathy kom till Sverige för 25 år sedan. Hon

blev färdigutbildad sjuksköterska 1993.

Ibland hör hon stänk av irritation bland sjukvårdspersonal vad gäller invandrarnas sätt att komma och gå på avdelningen på tider som passar dem själva. Jobbigt också att hela släkten kommer med på besöken.

– Man kan också vända detta till att de utgör en stor resurs. De anhöriga ska involveras i behandling och skötsel. Det är en patients sista önskan att få träffa sin familj. Då ska vi inom vården gå dem till mötes. Vill de dansa, dricka vin och beställa en pizza så ska de få göra det. Det kanske är det sista vi kan göra för vissa patienter.

Kathy Hafezi är muslim. I olika religioner finns ritualer. Hon kan inte lära sina kolleger alla religioner och olika regler, men hon kan komma med sin uppmaning: – Fråga patienten, hur vill du ha det? Man kommer långt med att vara lyhörd, genom att visa tålamod, flexibilitet och empati.

21

Tema: Cancer i olika kulturer Sjukvårdstradition i sydöstra Turkiet:

Besök hos klok kvinna före läkarbesöket

För att förstå varför vissa anhöriga till patienter med cancer reagerar på ett annorlunda sätt än vad vi kanske är vana vid, måste vi känna till personernas bakgrund.

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO karl gabor

F

uat Celebioglu har sina rötter i en by i sydöstra Turkiet. För 24 år sedan kom han till Sverige via medicinstudier i Tyskland. I dag arbetar han som bröstcancerkirurg och överläkare vid Södersjukhuset i Stockholm. Han berättar om hur det var att bli sjuk i hans forna hemtrakter där tron på det onda ögat, nazar, var och är stark.

22

– Onda ögat, onda krafter eller olika väsen, exempelvis cinner, kan ingripa i människors liv och förorsaka sjukdomar bland annat cancer som kallas för ”elaka sjukan”. Onda ögat eller dessa väsen kan motverkas av behandlingar hos så kallade vise män.

Behandlingsmetoderna kan vara att inandas rök, genomgå rituella bad, bränna salt, hälla smält tenn i kallt vatten. Ofta tar

detta lång tid i anspråk och kan leda till att man kommer sent till sjukvårdskunnig person.

Fuat Celebioglu öser ur minnen från sitt hemland. Han berättar med värme och stor förståelse om människors tro och handlingar vid sjukdom.

– Sjuka personer i Turkiet gick sällan till läkare direkt för att få hjälp. Oftast valde man så kallad personlig eller folklig sektor framför den vetenskapliga. Den här vägen kunde ibland vara mycket lång, vilket ledde till försenad behandling. Det finns olika orsaker till det, till exempel ekonomi och tillgänglighet till sjukvård.

– I det område jag kommer ifrån hade nr 4 2010

«Onda ögat, onda krafter eller olika väsen, exempelvis cinner, kan ingripa i människors liv och förorsaka sjukdomar.» rykte om sig att kunna bota sjukdomar. Det kunde vara en lärare eller en religiös man. Han slog i sina böcker och utan att kommunicera med patienten i fråga kunde han bedöma orsaken till patientens problem och finna på råd eller lösning.

Andra folkliga läkemän utförde magiska

vi ett litet sjukhus. Att träffa en doktor där kunde innebära flera dagars väntan utanför sjukhuset. Dessutom hade vi ett par privata doktorer som inte alltid var tillgängliga.

Den personliga vägen innebar att man sökte upp en äldre person i familjen, oftast en äldre kvinna, som hade rykte om sig att vara en klok person. Hon visste till exempel att aspirin är smärtstillande och rekommenderade detta vid alla typer av smärtor. Man kunde också blanda olika läkemedel eller ta lite medicin som grannen erbjöd. Den kunde också ha sin verkan.

Gick inte sjukdomen över tog man ett nästa steg till så kallade folkliga sektorn. Då vände man sig till en lärd man som hade nr 4 2010

handlingar och fördrev onda makter. Metoderna var många.

– Först efter dessa försök utan att nå gott resultat uppsökte man närmaste doktor. Det kunde innebära en resa på tio mil och man tog sig dit via lastbil, buss, häst eller åsna.

Färden kunde ta en hel dag.

Patientens sjukdomsberättelse utgjorde enda underlaget för diagnos och behandling.

Exempelvis saknades såväl ultraljud som röntgenutrustning. För 20 till 30 år sedan var kanske en urinsticka enda utrustningen.

I dag har läkare gott om tekniska hjälpmedel och många läkemedel.

Upp till en månad efter första läkarbesöket kom den sjuke på återbesök. Kunde inte läkaren hjälpa patienten skickades denne vidare till en större sjukvårdsinrättning i en större stad. Där fanns möjligheter att ställa en korrekt diagnos.

– Än i dag pratar läkare i Turkiet inte alltid med patienten om vilken diagnos han eller hon har, framför allt inte om det rör sig om cancer, säger Fuat Celebioglu.

Antingen talar doktorn med barnen som är med eller den som har fått familjens mandat att kommunicera med doktorn. Man går ut med doktorn till ett annat rum och får höra vilken sjukdom pappa eller mamma har.

Doktorn meddelar diagnosen och vad det skulle kosta att behandla till exempel cancer.

Har man råd brukar barnen tacka ja till komplett behandling. Har man inte råd med operation behandlas enbart symtomen.

– Mer regel än undantag är då att patienten får smärtlindring, magsårsmedicin, vitaminer, antibiotika och eventuellt lug-

nande medel. Blir det en operation är det inte säkert att patienten vet vad han eller hon behandlas för.

Patienten återvänder hem och kombinerar dessa mediciner. Efter ett par dagar börjar kanske den sjuke känna sig lite bättre, har mindre ont, sover bättre, gnäller mindre och har kanske fått lite bättre aptit. ”Härligt, vilken bra doktor,” blir kommentaren.

Kunskapsnivån hos anhöriga är inte så hög. Att kombination av alla dessa mediciner inom några få veckor kan ge andra oönskade effekter såsom andningsstillestånd och död känner man inte säkert till.

– Detta gör att många än i dag tror att ordet cancer är förenat med död inom överskådlig tid, vilket gör att många unga anhöriga inte vill att doktorn berättar för en förälder om en eventuell cancersjukdom.

Deras tro är: ”Säger doktorn att mamma eller pappa har cancer så dör hon/han inom en månad.”

I Sverige är Fuat Celebioglu av den bestämda uppfattningen att informationen måste komma fram, men att sjukvårdspersonal ska vara lyhörd för patienters och närståendes tro och tankar.

Han menar att det oftast inte är patienterna, de äldre, som inte vill höra; de är mycket trygga i sin tro. Det är barnen som säger ifrån.

– Använd en tolk och inte en anhörig vid samtal om svåra sjukdomar. En patient har rätt att veta, säger Fuat Celebioglu.

Turkiet

23

Tema: Cancer i olika kulturer

FOTO MAJA KRISTIN NYLANDER

Straff eller Guds vilja?

I snart 30 år har Roland Svantesson arbetat som pastor i Östra sjukhusets sjukhuskyrka i Göteborg. Många gånger har han och hans kolleger mött patienter och anhöriga med olika kulturella bakgrunder som fått cancerbesked. Och reaktionerna kan vara vitt skilda. Någon kan uppleva det som ett straff, medan andra tolkar det som Guds vilja. Och ibland vill man inte veta.

Mellan hissarna och kafeterian i Östra sjukhusets entréhall ligger Sjukhuskyrkan.

En frizon dit man kan komma för att tända ett ljus, sitta ned eller få prata om det som tynger.

Det kan röra sig om en patient med svår ångest eller anhöriga som inte vet hur de ska hantera det faktum att deras familjemedlem är svårt sjuk.

– Visst kan det finnas skillnader i hur man reagerar beroende på vilken kultur man kommer ifrån, men det betyder inte att alla från en viss kultur eller religion reagerar på samma sätt.

Roland Svantesson menar att det är viktigt

att känna till att religiös och kulturell bakgrund många gånger filtrerar hur man upplever sjukdom och död, men man ska inte generalisera. Bakom filtret finns en människa som försöker förhålla sig till det som händer.

– Jag har suttit med cancerpatienter som säger att det är Guds vilja. Utifrån sin religionsuppfattning tolkar man det så, men det är också ett sätt att hantera sjukdomen. I stället för att acceptera sjukdomen och sorgen flyr man kanske in i en slags offerroll.

Det har också hänt att Roland blivit kallad till en avdelning för att patienten eller de anhöriga inte vill prata med den kvinnliga vårdpersonalen.

I vissa kulturer kan det också upplevas som en skam att bli sjuk. För ett tag sedan mötte Roland Svantesson en cancersjuk man som stomiopererats. Han hade vuxit upp i ett land med stark patriarkalisk struktur

24

– Man kan lära av varandra genom att visa ömsesidig respekt för andra religioner och kulturer, menar sjukhuspastorn Roland Svantesson.

och för honom innebar sjukdomen att han blev dubbelt drabbad eftersom det också förändrade hans position i familjen. Från att ha varit en som familjen förlitade sig på, blev han nu beroende av familjen.

– Sådana möten är svåra. I stället för att kritisera religionen eller kulturen försöker jag förklara att jag inte tror att någon föraktar honom för att han blivit sjuk. Jag kan inte utifrån mitt kristna perspektiv säga att han tänker fel. I stället vill jag förmedla en bild av en Gud som finns där även när livet är tungt. Men i första hand handlar det om att lyssna och ta emot oron.

Familjebegreppet kan också vara annor-

lunda i en del kulturer. Till familjen räknas inte bara de allra närmaste utan även avlägsna släktingar och ibland grannar. Roland Svantesson tror att det kan vara en förklaring till att själavård inte finns i islam på samma sätt som i svensk kultur. Och kommer man till Sverige och saknar det sammanhanget

kan man känna sig övergiven när något svårt inträffar.

I sjukhuskyrkan planerar man nu att erbjuda imamer utbildning i självård. Men Roland Svantesson tillägger att det samtidigt handlar om en ömsesidig respekt för andra religioner och kulturer. Att man kan lära av varandra.

– Vi svenskfödda har ibland svårt att han­­tera döden. Inom många andra kulturer ser man döden som en del av livet och kan därför förhålla sig till den på ett mer naturligt sätt än vad vi gör. Man har självklara ritualer och traditioner som hjälper i sorgeprocessen.

– Från våra invandrare har vi lärt oss att närma oss döden på ett mer självklart sätt än för några årtionden sedan. Men först och främst är vår roll i sjukhuskyrkan att utan religiösa pekpinnar vara en medföljare när livet sviktar, avslutar Roland Svantesson.

Anna cederberg gerdrup

nr 4 2010

är ett faktum. Min pappa, som är från Västafrika, kan inte förstå att jag går ensam till mina cellgifts­ behandlingar. Därifrån han kommer släpper man inte sina anhöriga ifrån sig en sekund vid en sådan allvarlig sjukdom utan mat lagas, hus städas och barn tas om hand inom den egna släkten och av vännerna.

Han ber för mig. Alla han känner ber för mig och hans ständiga samtal om att jag måste äta vitkål är rörande av omsorg. Han håller ingen distans eller försök till hurtiga tillrop utan lider och sörjer med mig på ett sätt jag inte alls uppfattar att mina nära här gör.

De har helt andra sätt att visa sin rädsla på. Däremot har han svårare att förstå att jag prompt vill hämta på dagis trots att jag kanske inte borde. Jag tror också att döendet och döden bemöts och ser olika ut därför att våra kulturella skillnader, tro och uppfattning präglar även den slutgiltiga delen av våra liv.

Lotta Gray

Engström

turer. I kristendomen tillmäts smärta och lidande en särskild betydelse. Smärta är inget straff utan människans beskärda del, medan i den islamska föreställningen ses som en prövning av sin tro.

I Europa, och framför allt i Norden, lever vi individuella liv. Vi vill inte störa, tränga oss på.

Vi har fullt upp med vårt eget och isoleringen

Cancer i andra kulturer. Till syvende och sist är vi alla drabbade på vårt sätt. Dels genom det arv vi bär på, hur vi upplever och hanterar sjukdomen, dels genom den personliga resan som ingen kultur kan råda bot på.

Micael

Kronisk smärta upplevs också olika i andra kul-

Foto privat

«Han håller ingen distans eller försök till hurtiga tillrop utan lider och sörjer med mig på ett sätt jag inte alls uppfattar att mina nära här gör.»

foto

C

ancer är världsomspännande. Den är demokratisk. Den skiljer inte på fattig eller rik, gammal eller ung. Den tar ingen som helst hänsyn till det lilla barnet som kommer att förlora sin mamma eller mamman som kommer att förlora sitt barn.

Inte heller kan pengar ställa allt till rätta. Det ska gudarna veta; att köpslå med Djävulen har inte hjälpt någon. Men hur är det då om man får cancer i andra kulturer? Hur ser stödet och tillvaron ut då?

Omkring 16 miljoner människor kommer att drabbas av cancer år 2020.

Ett svindlande antal med en människa bakom varje siffra.

En människa som förmodligen har anhöriga, kanske små barn och en hel räcka av år den tänkt leva.

I vissa kulturer anses det vara stigmatiserat att få cancer. Att det är en olycka man har dragit på sig av olika anledningar. Att man får skylla sig själv. Men jag tror att det ibland kan vara lättare att vara sjuk i andra kulturer än vår egen. Inte ur den medicinska vinkeln. Den europeiska cancervården håller en hög, om än något pragmatisk hållning gentemot sina patienter. Det tror jag ser annorlunda ut i övriga delen av världen.

Krönikan

Foto priv at

Pappa vill att jag äter vitkål

w w w. v immel mamman blogg.se .

Lotta Gray drabbades av akut, spridd tjocktarmscancer i maj 2008. Hon lever med sin man och sin fyraårige son Lennox och opererades i början av februari 2009 för att få bort metastaserna i levern. Det här är hennes resa mellan cellgifter, småbarn, dagis, illamående och viljan att leva!

nr 4 2010

25

Gemenskap ger golf Laholms Golfklubb har deltagit i Ett slag för Cancerfonden i 21 år och har under den tiden samlat in drygt 2 miljoner kronor. Hur de har klarat av detta ville vi veta och satte oss på tåget. Fem timmar senare har vi swischat fram genom den svenska geografin och Laholms siluett blir synlig.

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO KARL GABOR

P

å golfbanan är det höst. Daglediga spelar upp mot hål 18. Lillemor Salomonsson och Eva Odd från kansliet, hedersordföranden Jan Rabe liksom klubbmedlemmarna Iréne och Lasse Bengtsson sitter och pratar om hur det började och hur de fått in så mycket pengar. Lasse har fotoalbum med sig, urklipp från ortstidningen vittnar om segrar och stora pengar.

Något av de första åren samlade de in 18 000

kronor. Örkelljunga Gk hade mycket högre siffror, något som imponerade och sporrade.

– Jag ringde dit och gratulerade till det goda resultatet. Samtidigt frågade jag lite försiktigt hur de hade betett sig, minns Lillemor Salomonsson som tidigt insåg att det krävs sponsorer för att få in de riktigt stora pengarna.

26

I år har 62 sponsorer skänkt 54 000 kronor samt presentkort och gåvor. Damgolfen bidrog med drygt 5 000 kronor liksom klubbens Veteraner. Young Ladies samlade in drygt 3 000 kronor.

Sofie Eres är konstnär från Laholm. Hon ställde ut sina akvareller i restaurang och klubbhus från maj till augusti. Som tack för vernissageväggarna skänkte hon en tavla som sedan utgjorde vinst i ett lotteri.

Lotterna kostade 50 kronor styck. Intäkten blev 11 000 kronor som även den gick till Ett Slag för Cancerfonden.

– En tredjedel av de 112 000 kronorna vi kunde skänka i år kom från tävlingen, resten från kringaktiviteter, säger kanslichefen Eva Odd. De vittnar om många glada minnen från förr. 18 personer samlades på den första

träffen för planering av aktiviteter för att få in riktigt mycket pengar till Cancerfonden.

I mitten på 1990-talet fick de in rekordstora summor omkring 130 000 kronor varje år.

Lasse Bengtsson har beloppen uppskrivna.

– Vi planerade varje månad, spelade golf och åt tillsammans på klubben. Maten betalade vi naturligtvis själva! Då redogjorde alla för vilka kontakter man tagit och hur mycket pengar vi fått in, berättar Iréne Bengtsson.

Aktiviteterna har skiftat, men intresset har bestått. Lasse visar bilder både på logdansen i ladan och Hasse Kvinnaböske Andersson som hade gitarren med sig på 18:e tee.

Det är deras berättelser och bilderna på gulnade foton som gör att ett beskrivande ord blir så tydligt, gemenskap. De har klarat av att samla in 2 miljoner kronor till svensk

nr 4 2010

foto: Anders Hegethorn

miljoner «Vi sporras av att vara bland de bästa klubbarna i landet på insamling. Men det finns ett allvar med i spelet. De flesta är drabbade av cancer på det ena eller andra sättet i släkten eller bland bekanta. » cancerforskning tack vare uppslutning kring ett gemensamt uppdrag.

– Vi har alltid haft så roligt när vi träffats, säger Iréne Bengtsson, som minns den härliga anda som rådde redan på 1990-talet när de var 16 personer i tävlingskommittén.

Fortfarande arbetar många ideellt vid tävlingar.

– Det är tack vare att klubbmedlemmar ställt upp för insamlingen till Cancerfonden som det blivit så bra resultat varje år, säger Lillemor Salomonsson.

– Vi sporras av att vara bland de bästa klubbarna i landet på insamling. Men det finns ett allvar med i spelet, säger Jan Rabe.

De flesta är drabbade av cancer på det ena eller andra sättet i släkten eller bland bekanta.

Laholms Golfklubb bildades 1964. En

provisorisk 9-hålsbana anlade de själva,

nr 4 2010

bland annat lärde de sig att pitcha över ett hästhinder där. 18 hål stod klara 1978.

– Banan kostade 1,2 miljoner kronor.

Vår engelske tränare satt i en grön arbetarbod; vi hade inte råd med något klubbhus från början, säger Jan Rabe. Det långa par 5-hålet på 9 :an handklippte vi. Att köpa en fairwaygräsklippare var för dyrt.

Jan Rabe och Lillemor Salomonsson har varit med från 1971 respektive 1975.

Då lockades medlemmar till klubben bland annat genom ett prova på-medlemskap med en medlemsavgift på 300 kronor.

– Vi lånade ut tre klubbor och en putter.

Folk fick spela hur många ronder de ville för att känna efter om ett intresse skulle väckas, säger Jan Rabe.

I dag har Laholms Golfklubb 27 hål och 1 450 medlemmar samt alla faciliteter en modern anläggning kräver.

Niklas Järved, Tinna Gabrielsson, Kjell Bergenudd och Gösta Johansson ingick i ett av två lag från Åkagårdens Golfklubb som deltog i årets final i Ett Slag för Cancerfonden.

204 220 från Åkagårdens Golfklubb Åkagården är den klubb som samlat in mest pengar under 2010 med hela 204 220 kronor. De inträdde därmed också i Miljonklubben (för klubbar som under åren samlat in totalt över 1 miljon kronor).

Finalen spelades den 12 september på Nässjö Golfklubb. De 15 klubbar som i samband med sina klubbtävlingar samlat in mest pengar fick skicka tre representanter var och tillsammans med en ”kändis” bilda ett lag vid finaltävlingen.

Spelform bästboll poängbogey där de två bästa resultaten räknades resulterade i 88 poäng för segrarlaget från Alingsås Golfklubb.

Birgitta Hessulf

27

Ditt uttag är ett viktigt bidrag i kampen mot cancer Om du ska ta ut kontanter använd då Kontantens orangea automater. Då gör du samtidigt en god gärning. För när du tryggt och säkert får dina pengar, skänker Kontanten 10 öre till Cancerfonden.

Med tanke på att det görs ett uttag varannan sekund runt om i Sverige innebär det att Kontanten kommer att skänka 1,5 miljoner kronor på ett år. Men vi vill gärna skänka mer, så berätta för alla du känner att deras uttag hjälper forskningen mot nya framsteg.

Kontanten är partner till Cancerfonden

Inom loppet av ett halvår insjuknade Maud Malmberg och hennes två yngre bröder Bo och Göran i cancer.

Möt här en kvinna med en livskraft som smittar. Ett skratt som roar. Och med ögon som glittrar.

TEXT GABRIELLA GRÜNWALD FOTO JENNIFER NEMIE

Att finnas är min livsuppgift

N

är jag fick domen om cancer var det en chock, ett töcken, ett stort trauma. Jag trodde verkligen att jag skulle dö dagen efter, säger 64-åriga Maud. Men det gör du inte. Det här går att leva med. Cancer är inte lika med död. Hur svår diagnosen än är.

De tre syskonen, som alla bor i Norrköping, har drabbats av helt skilda cancertyper. Man har inte hittat några genetiska anlag, och ingen har haft cancer tidigare i familjen. Maud förklarar att det är en stor gåta hur de alla tre kunde insjukna nästan samtidigt. Hon var den första av syskonen som drabbades i oktober 2007 ; i mars året därpå fick yngsta brodern, 59-årige Göran, lymfkörtelcancer.

Strax efter honom fick mellanbrodern, 63-årige Bo, tjocktarmscancer.

– Jag har fått trängas med dem på onkologen bland sjuk­ sköterskor och läkare, ler Maud, och jag har oroat mig så mycket för dem. Samtidigt har vi kunnat skratta tillsammans, över gnäll och konstiga symtom. Detta har varit en överlevnadsstrategi som gjort mig starkare. Inte minst nu när jag är så sjuk.

I pusslet att överleva rädslorna har just bröderna varit en av be-

ståndsdelarna som drivit Maud.

– Samtidigt är du ensam på din resa. Men du måste försöka se allt från den ljusa sidan, vara rationell och leva, säger Maud. Jag har fått ett återfall och är svårt sjuk, har gått ned massor i vikt. Men jag kan inte lägga mig i sängen och upphöra. När mitt ena barnbarn tog studenten i våras höll jag i kalaset, och jag åker till mina vänner och är med på allt roligt jag kan. Jag har bytt ut hela min garderob

nr 4 2010

29

Syskonen Göran, Maud och Bo har drabbats av olika cancertyper utan att man hittat några genetiska anlag.

då inget passar längre. Oh, så härligt mycket nytt jag köpt!

Hon menar att det är farligt att sticka huvudet i sanden i en allvarlig situation, och tårarna kommer precis som ångesten. Men sedan vill Maud resa på sig och skaka av sig nedstämdheten. Och det gör hon.

– Det är tillåtet att vara ledsen; jag bejakar det starkt. Men det är lika tillåtet att vara glad och skratta och att resa till Mallorca med en väninna eller att flytta till en större lägenhet som jag gör nu om några månader.

Dör jag mitt i flytten så dör jag. Du kan ju själv dö i morgon. Vi vet ingenting.

Mauds prognos är dålig. Bukspottkörtelcan-

cer (pankreas) är en av de mest svårbehandlade cancersjukdomarna man kan drabbas av. Den första tumören var liten. Men hennes utveckling betraktas ändå som unik, enligt hennes läkare. Hon äter mycket morfin för

«Det är tillåtet att vara ledsen; jag bejakar det starkt. Men det är lika tillåtet att vara glad och skratta.»

30

smärtan, men det är egentligen bara det onda som stör henne i dagsläget.

– Jag blev ju ”frisk” förra gången. Nu har jag fått återfall, men jag måste vara i det och se till att jag har så lite ångest och ont som det bara går. Än är jag inte död och begraven. Jag lever faktiskt mer än vad jag gjort tidigare. Detta går knappt att förklara i ord, men jag ser den utmaningen som min nuvarande livsuppgift. Jag uppskattar mer än tidigare det som är centralt i livet. Alltifrån köttbullar och lingon till de relationer som jag vill satsa på.

Hon förklarar att hennes värderingar nyanserats genom att luften blir annorlunda att andas; musiken på radion får en ny klang, och sommarpelargonerna står sig vackrare.

– Det handlar inte om att du ska visa upp en skev bild av dig själv, säger hon. Det som händer när du är svårt drabbad är abstrakt och svårfångat i ord och olika för alla. Vi upplever och äger våra egna sanningar. Med den insikten ökar din empati och ödmjukhet inför livets små rara stunder. Allt detta kanske låter helt snurrigt. Men jag är rikare och kraftfullare nu.

Maud är en vacker kvinna. Hon har utmejs-

lade drag i ansiktet och välkomponerade färger. Hon använder sin charm för att få väninnorna att vrida sig i skrattanfall. Hon är snabb i repliken, har en räv bakom örat

och sjunger de bästa snapsvisorna på kräftskivorna.

– Jag är en busig person, har alltid varit det, men nu är jag nog ännu busigare. Det piggar upp! Att jag är lite knäpp bjuder jag på! För jag är rätt så knäpp.

Hon förklarar samtidigt att frågor om döden från omgivningen kommer. Antingen rakt ut eller indirekt genom inlindade frågor och uppenbart kroppsspråk. Och då vill hon säga som det är.

– Om någon frågar mig så pratar jag rakt ut och rätt fram. Jag kan inte ljuga. Då blir det enklare att leva. Som utomstående måste du som steg ett förstå att du inte förstår. Just den insikten är avgörande om du ska finnas bredvid och stötta. När du vet att du inte kan greppa vad din vän eller familjemedlem går igenom skänker du den största omtanken.

När Rädda Livet träffar Maud är hon på väg till landstället i Gryts skärgård. Där ska hon ha fest för tre väninnor, som ska sova över.

Och alla ska få varsin present. Huruvida det blir en trerättersmiddag hemma i huset eller på restaurangen vid båtvarvet är ännu inte bestämt.

– Det lutar mot varvet. Vi tar väl en taxi dit om vi bestämmer oss för att inte sitta vid mitt middagsbord. Vi gör precis vad vi vill.

Vad skulle stoppa oss?

nr 4 2010

Cancerfondens mest trogne givare Den 5 oktober fyllde Stig Mårtensson 82 år. I 60 år har han regelbundet, vår och höst, skänkt pengar till Cancerfonden. Under senare år har han satt in 200 kronor varje gång; lite svårare att minnas beloppet från förr.

Text Marita Önneby Eliasson Foto Karl Gabor

N

är Stig var 22 år fick en god väns svåger en tumör i benet. Trots behandling avled han av sin sjukdom. ”Det var en förfärlig tid för den familjen,” minns Stig när vi träffas hemma i huset i Halmstad.

Det man först ser när man kommer dit är de extremt välansade rabatterna. Det är Stigs uppgift även om han ibland får assistans av hustru Elisabeth som i dag planerar födelsedagsmiddagen. Sonen väntas på besök.

Rädda Livet uppvaktar med ett par orkidéstänglar i svagt violett. Vi ringer på och Stig inleder vår träff med att ta en bild

nr 4 2010

på mig. Mötet avslutas med en vänlig kram.

Det är ett glatt födelsedagsbarn som berättar om sitt arbetsliv på lådfabriken och vid järnvägen. Inte fanns det mycket pengar i familjen, men gåvan till Cancerfonden ville han inte ge avkall på.

Under hela Cancerfondens historia har han skänkt pengar till forskningen. Och hustrun sedan 43 år har inte haft något att invända.

– Jag har varit sjuksköterska och hade egen ekonomi. Han fick gärna sätta in pengar till Cancerfonden, säger Elisabeth Mårtensson.

Och rarare hustru än Elisabeth kunde

han väl knappast ha fått. Hon guidar oss i huset och visar bilder från förr. Nu har emellertid den fotointresserade Stig tappat intresset för svunna tider. Fotografens kamera med 70–200 mm zoom är betydligt mera spännande. De går ut i trädgården för att plåta en installation, signerad Stig Mårtensson.

31

Andrum

32

nr 4 2010

Jag såg dem först på avstånd. De gick hand i hand och det såg ut som om det var den 6-åriga flickan som höll sin mamma i handen och var hennes stöd. Den lilla flickan bar den vuxna. Så skildes deras vägar, de gav varandra en kram och sade hejdå.

Flickan fortsatte sin väg till skolan där andra barn och vuxna väntade på henne.

Nu var det min tur att möta mamman. Precis när vi passerade varandra tittade hon upp på mig. Jag lade märke till stora tårar som trillade utför hennes kinder. Våra blickar möttes för en kort sekund, lite trevande och försiktigt.

Snart hade hon gått förbi. Vad var det som hade hänt som gjort henne så ledsen?

Det var många tankar som for genom mitt huvud när jag fortsatte min väg. Hennes blick letade sig in i mitt inre rum.

Vad hade hänt mellan dem, innan eller långt tidigare?

Vad hade de varit med om tillsammans som hos mamman uttryckte så stark sorg eller förtvivlan att det verkade som om barnet fick bära henne, vara hennes tröst? En smärta som till och med låg utanpå kroppen dröjde sig kvar i hennes sätt att röra sig.

Hon hade inte längre några försvar kvar inför det som på djupet berört eller sårat hennes liv och vardag och som hennes kropp och rörelser gjorde transparenta. Jag kunde bara ana.

Hennes liv mötte mitt. Som om vi tillhörde varandra där på vägen en helt vanlig dag. Båda hade vi erfarenhet av vad livets sårbarhet gör med våra liv, men också vad som kan ge glädje och skönhet.

Mina tankar gick till alla de träd som varit en del av mitt liv genom åren och som denna kvinnas förtvivlan påminde mig om. Alla dessa tröstekar som famnat mitt liv med sin långa historia och sin skönhet. Som för kortare nr 4 2010

Foto: Sanna Wärn

Tröstekar har famnat mitt liv eller längre stunder varit en tyst samtalspartner inför livets oförutsägbarhet.

Andrum för sorg och glädje.

När jag föddes planterade min farmor ett träd på vår tomt.

I dag är det trädet en imponerande gran, mycket mer fullvuxen och kanske till och med mer vinddriven än jag. Den har gått igenom många stormar och vintrar, men bevarat sina rötter och sin skönhet. Min farmors kärlek hade lång eftervärme och har gett mig mycken omsorg och väldoft.

På vår tomt fanns dessutom många andra träd, en stolt silvertall, darrande aspar och svartvita klätterbjörkar för kojbyggande och så ett lärkträd. Lärkträdet hade gjort en lång resa ända från Österbotten och var tomtens ”märkvärdighet”. Det fanns inte så många lärkträd i byn så vi talade om det trädet med viss stolthet. ”Också har vi ett lärkträd också,” sa vi malligt.

Känslan av att träden famnar våra liv, ger rymd åt vår dag och kan ta emot våra livsberättelser vilar som en välsignelse över mitt, och jag vill tro, andras liv. Jag fick med mig en gåva av min farmor att i varje träd kunna se hoppets tecken.

Hon visste att trädens blad är läkedom för folken. Så enkelt och så klokt.

Där jag arbetar finns de här tröstekarna i sjukhusparken.

Jag tar ofta en omväg för att få ge dem min hälsning, buga mig i vördnad. Omfamnas av för mig det heliga som uttrycks genom trädens skönhet.

Jag hoppas att kvinnan och barnet jag mötte orkar höja blicken för att fångas av deras närvaro alla dessa oförutsedda dagar.

Gunilla Vedin Halvardson pastor, Sjukhuskyrkan Antje Jackelén Karolinska Universitetsjukhuset Solna Biskop i Lunds stift, Svenska kyrkan 33

ig t Personl

Tacka vet jag den grå vardagen

V

id frukostbordet sitter jag och tittar på träden utanför. Regnet gör ut­ sikten randig och oskarp. De få löv som höstvindarna ännu inte har tagit med sig skakar oroligt och ser ut att krampaktigt hålla sig kvar på grenarna i ovädret.

Jag är sen.

Dricker därför teet lite för fort, det är fortfarande kokhett och jag bränner mig. Kommer på att jag inte vet om jag tuggat i mig mina smörgåsar eller inte. Måste titta på tallriken efter smulspår. Jodå, jag har ätit.

Snabbt iväg med andan i halsen.

Inser för sent att jag borde tagit stövlar, men hinner inte vända. På tåget till jobbet immar fönstren igen av fukt. Det luktar blöt regnrock och gratistidningens trycksvärta löser upp sig när jag vänder blad. Jag har nu nästan en hel artikel insmetad i fingertopparna. Runt omkring mig hostas och snörvlas det.

Hösten är egentligen min favoritårstid, men en sådan här dag längtar jag bort. Bort från stan, bort från vardag, bort från stress och passa tider. Bort, bort, bort.

lever sedan några år med en kronisk cancersjukdom och måste nu få veckovis cytostatikabehandling för att hålla sjukdomen i schack. Hon kämpar för att behålla vardagen så mycket hon kan. Det är viktigt för henne att vara mer än sin sjukdom. Att bejaka det som står för det vanliga och friska i livet. Vardagsrutiner som många tycker är ett nödvändigt ont är för henne ett mål att sträva mot.

De dagar som hon mår hyfsat bra tar hon sig till kontoret för att jobba några timmar. Min vän tycker att det är viktigt att få vara en i gruppen, att tillhöra. Att vara behövd och inte bli bortglömd.

Och att göra sådant som alla friska tar som en självklarhet.

Det kan också handla om att gå ut med hunden, om så bara runt kvarteret. Och aldrig tidigare har hon värdesatt att stryka tvätt och köa på ica så mycket som nu.

«Det är viktigt för henne att vara mer än sin sjukdom.»

Samtidigt kan jag tänka på min

nära vän som uppskattar den grå vardagen mer än någonsin. Hon

Det här är också något jag känner igen från samtal

på Informations- och stödlinjen. ”Tänk om jag bara kunde bli frisk så att jag får tillbaka den vanliga vardagen.”

Det är märkligt att man ska behöva hamna i en situation med allvarlig sjukdom för att till fullo uppskatta den vanliga lunken, den grå vardagen.

De är ju egentligen DE dagarna som betyder något.

När jag kliver av morgontåget och stegar mot jobbet bestämmer jag mig för att försöka ta mig an dagen med ny ansats.

Sannerligen, känns det inte som om regnet avtar? Och visst ljusnar det lite där borta i horisonten?

Sanna Wärn Sanna Wärn är 42 år och specialistutbildad sjuksköterska i onkologi. Hon svarar i telefon och på mejl på Cancerfondens informations- och stödlinje. Sanna bor söder om Stockholm med man och två döttrar. Hon är en hejare på att plocka svamp.

34

nr 4 2010

Vilket land har störst yta?

A. Sverige B. Grönland I vilket av dessa länder bor flest människor?

A. Danmark B. Finland Vilket land har mest skog räknat i procent av den totala ytan?

A. Finland B. Sverige

5 632 asylansökningar kom från människor i Afghanistan till Norden 2009. Till vilket land sökte sig de flesta?

A. Norge B. Sverige Antal dödsfall i cancer per 100 000 invånare 2008.

I vilket land uppmäts de högsta dödstalen bland män 75+?

A. Grönland B. Åland

foto madelene olsson

Så in i Norden Antal dödsfall i cancer per 100 000 invånare 2008. I vilket land uppmäts de högsta dödstalen bland kvinnor 75+?

A. Danmark B. Island

I vilket land gör man flest musei­besök (2008)?

A. Åland B. Norge

Företagsvän Här presenteras företags­vänner som köpt Stora marknads­paketet och stödjer Cancerfonden med 50 000 kronor per år. Vill du engagera ditt företag, kontakta Susann Henriksson, Cancerfonden, telefon 08-677 10 77.

Cancerfondens företagsvänner:

3M Barium AB Bil och Traktorservice i Stigtomta AB Deloitte AB Elekta EnergoRetea Forsen Projekt

GSK Lindab Nordvalls Pfizer Santa Maria Siemens AB Teleinfo 118 800

Ökat bidrag till cancerforskningen från PostkodLotteriet I år delade PostkodLotteriet ut rekordsumman 732 miljoner kronor till sina förmånstagare. Under en festlig utdelningskväll den 13 oktober fick Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin ta emot en check på 29 304 105 kronor till cancerforskningen, den största summan hittills.

– Vi är otroligt glada för att Cancerfonden får vara förmånstagare till PostkodLotteriet. Vi vill rikta ett stort tack till alla som deltar i PostkodLotteriet och därmed stödjer livsviktig forskning. Pengarna ger

Vinnare av böcker Här kommer en för tidig julklapp till er som vunnit en bok i utlottningen i Rädda Livet 3/2010. Grattis!

Att ta avsked Margareta Dehle, Härnösand Rita Carlsson – meddela din adress!

Ingalill Malm, Jönköping Göran Kågerud, Järfälla nr 4 2010

för att förbättra utsikterna för våra barn och barnbarn, säger Ursula Tengelin.

oss möjlighet att bidra till nya forskningsrön och svensk cancerforskning i världsklass. Vi vill ta svensk cancerforskning in i framtiden

Monika Aittamaa, Tärendö Cancerkarusellen Sten-Inge Westberg, Valbo Carl-Johan Lesseur, Kalmar Livet kan inte vänta Britt Wahlgren, Genarp Elaine Flodin, Lycksele Ann-Christin Bergelin, Ånge Anneli Samuelsson, Ljungskile Min mamma är död Maj-Britt Larsson, Lund Eva Andersson-Stråberg, Stockholm

Kerstin Hult, Åsenhöga Kristina Jönsson, Gunnarn Om bland tusen stjärnor Eva Nordström, Alnö Mare Lorentzson, Timmersdala Sabina och draken Tove Schlosser Örlin, Vargön Så länge du lever Kerstin Elwinger, Vreta Kloster Kirsten Hjertberg, Växjö Berndt Holstensson, Linköping Wenche Aakvik, Göteborg

Svenska PostkodLotteriet har som syfte att generera pengar till organisationer som på olika sätt arbetar för en bättre värld. Varje år delas många miljoner ut till de 35 organisationer som får stöd. Summan blir större i takt med att lotteriet växer. I och med årets rekordstora utdelning har PostkodLotteriet sedan starten hösten 2005 delat ut över 1,8 miljarder kronor till välgörande ändamål.

Karin Ågren, Ulricehamn Agneta Kindlund, Mora Bertil Kraft, Linköping Åke Buskas, Oxelösund Kerstin Högbom, Vännäs Dorrit Fredriksson, Malmö Öppna ögonen & ta hand om din glädje!

Britt-Marie Glans, Malmö Sonja Stadig, Borås Astrid Kryger, Simrishamn Nils Asplund, Södertälje Marianne Öhlin, Hässelby

Överleva Helena Lindgren, Bromma Lisbet Tunholmer, Bräkne-Hoby Rikard Ullberg, Kvänum Siri Ljung, Kalmar Siv Inger Skärberg, Skutskär

35

Rekordsumma till cancerforskningen Framgångsrik klinisk forskning De högsta forskningsanslagen som tilldelas under 2011 går till Jonas Bergh vid Karolinska Institutet i Stockholm och till Bengt Glimelius och Lena Claesson-Welsh, Uppsala universitet. De får 2 miljoner kronor i forskningsanslag för respektive forskningsprojekt under nästa år.

– Vi har haft och har en mycket framgångsrik klinisk forskning på patienter och har därmed blivit världsledande då resultaten visat färre återfall och bättre överlevnad vid tjock- och ändtarmscancer jämfört med vad andra har uppnått, säger professor Bengt Glimelius. Genom pengarna som vi får 2011 kommer vi att kunna fortsätta driva studierna, påbörja nya och därigenom förbättra överlevnaden ännu mer. I framtiden hoppas vi på att kunna välja rätt behandling för varje patient.

Cancerfonden delar ut mer pengar än någonsin, 389 miljoner kronor, till svensk cancerforskning under 2011.

«Forskningsmedlen går till de allra bästa projekten i Sverige och det är både roligt och stimulerande att se att vi har så hög kompetens bland forskarna inom området.»

Professor Bengt Westermark, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.

Vaccin mot magsäckscancer Professor Nils Lycke vid Göteborgs universitet får 800 000 kronor för att utveckla ett vaccin mot magsäckscancer orsakad av bakterieinfektionen Helicobacter pylori.

– Vi vill utveckla ett vaccin mot infektion orsakad av Helicobacter pylori och den kroniska inflammation som till slut leder till cancer i magsäckens slemhinna. Vi har specialiserat oss på en patenterad immunförstärkare som ska möjliggöra att vi kan ge vaccinet genom näsan eller som dryck. Tack vare de här pengarna kan vi nu öka våra ansträngningar att få fram de komponenter som behövs för att framställa och kliniskt testa detta vaccin inom 4– 5 år. Ett effektivt vaccin mot Helicobacter pylori är den bästa insatsen för att minska risken att utveckla magsäckscancer, säger Nils Lycke.

36

Ger kroppen hjälp till självhjälp Professor Rolf Kiessling vid Karolinska In-

stitutet i Stockholm får 1,5 miljoner kronor för att studera utvecklingen av immunterapi mot cancer.

– Min forskning handlar om en utveckling av immunterapi mot cancer och kunskapen kring hur cancertumörer undviker upptäckt av immunsystemet. Immunterapi innebär många nya behandlingsmöjligheter och är ett sätt att lära kroppen hjälp till självhjälp, säger Rolf Kiessling.

De aktuella försöken syftar till att förstå hur patienters immunförsvar ska kunna förstärkas och dessutom förbättra pågående försök med immunterapi hos cancerpatienter.

Prognosmarkörer vid prostatacancer Docent Pernilla Wikström vid Umeå universitet får 600 000 kronor för att studera bättre prognosmarkörer vid prostatacancer.

– Jag är oerhört tacksam för de pengar jag har fått, som gör det möjligt för oss att fortsätta och utöka våra forskningsstudier kring aggressiv prostatacancer. Många blir i dag resistenta mot den behandling som finns mot prostatacancer. Vi försöker hitta markörer som kan förutspå vilka dessa patienter är samt studerar hur man kan förhindra att behandlingen tappar effekt, säger Pernilla Wikström. nr 4 2010

Psykolog ens spalt

Samarbetar med patientföreningen Professor Johan Wennerberg vid Lunds

universitet får 800 000 kronor för att studera patienter med cancer inom huvud- och halsregionen.

– I nära samarbete med patientföreningen försöker vi titta på hur man kan minska de sidoeffekter som denna osynliga patientgrupp lider av. Vissa patienters hela sociala samvaro påverkas av den sårläkning som sker efter strålbehandling och operation. Det kan vara problem med att äta och dricka, problem att tala och annat som är viktigt i samvaron med andra. Vi vill hjälpa dem genom att studera hur man kan erbjuda bot till bästa möjliga pris, säger professor Johan Wennerberg.

Avmagring vid cancer Professor Anders Blomqvist vid Linköpings

universitet får 1 miljon kronor för att studera de centralnervösa mekanismerna bakom patienternas avmagring vid tumörsjukdomar.

– Jag är oerhört tacksam och vill tacka alla givare som har gjort det möjligt för mig att få genomföra denna forskning. Avmagringsprocessen är en viktig orsak till att många cancersjuka inte överlever. Vårt forskningsprojekt studerar kroppens signaler som styr avmagringen vid cancer, säger Anders Blomqvist.

Regional fördelning av anslagen för forskningsprojekt 2011* Ort

144,1

Uppsala

51,85 49,5

Göteborg

31,65

Umeå

24,56

Linköping

11,8

Örebro

0,4 (pågående projekt+nya)

nr 4 2010

K

ontaktsjuksköterskor i cancervården är relativt nytt. Syftet med dessa är bland annat att de ska utgöra en fast punkt där patienten kan söka information och få stöd.

Många kontaktsjuksköterskor gör ett fantastiskt jobb och har inneburit en stor förbättring för många patienter och närstående.

Men det kan finnas problem. En patient berättar att hon tidigt uppfattade sin kontaktsjuksköterska som ”kall”. Hon tyckte inte heller att hon fick svar på sina frågor utan de viftades bort med ”det tar vi när det blir aktuellt”. Patienten kände sig mycket missförstådd och ensam. Vid ett tillfälle tog patienten upp detta med kontaktsjuksköterskan som då försvarade sig och sa att ingen annan hade klagat tidigare.

Patienten bad då sin läkare att få byta kontaktsjuksköterska och en ny utsågs.

Kontakten var trög till en början. Den nya sjuksköterskan kände sig misstänksam mot patienten och upplevde väl också en viss illojalitet mot sin kollega om hon skulle fungera bra med patienten. Så småningom kom patienten och den nya kontaktsjuksköterskan att få en bra relation och patienten fick svar på sina frågor och stöd som hon kände sig bekväm med.

Jag tycker att man som patient inte ska tveka att byta kontaktsjuksköterska om man inte är nöjd. Kontaktsjuksköterskor är professionella yrkesutövare. Det är självklart att ”person­ kemin” inte alltid stämmer, och patienten ska inte ta på sig skulden för detta. Sjukvården är ju till för patienten.

Totalt, mkr

Stockholm Malmö/Lund

Byt om du inte är nöjd

*Totalsumman 388,8 miljoner kronor avser förutom forskningsprojekt även forskartjänster, stipendier och vårdutvecklingsprojekt för vårdpersonal med mera.

Läs mer om beviljade projekt på cancerfonden.se/fov

Yvonne Brandberg Psykolog vid Radium­ hemmet i Stockholm.

37

Diskussion

Här publicerar vi insändare liksom inlägg från diskussionsforum på webbplatsen cancerfonden.se och från blogg.cancerfonden.se

Insändar diskussio e & ns forum ­­

Var är mina känslor?

En sjukhusnalle till barnen i väntrummet Min dotter tillbringade ett års tid i väntrummet på sjukhuset i Lund då henne pappa var sjuk. Efter ett års tid gick hennes pappa/min man bort och vi återgick till det som kallas ”det vanliga livet” långt ifrån sjukhusvärlden.

Men kvar finns känslan för de andra barnen i väntrummen. Vi kan inte laga mamma och pappa, men vi kan hjälpa dem att få en stunds aktivitet den tid de väntar på sjukhuset.

Friska barn i en sjuk miljö – de behöver oss!

Vill du bidra? Köp min ”sjukhusnalle”! All vinst går oavkortat till leksaker som kommer att delas ut i väntrummen på sjukhus. Jag börjar med Lund men min ambition är att sprida det till fler sjukhus i landet. Kolla in hemsidan: www.123minsida.se/sjukhusnallen Tack för ditt stöd!

Anna Lindvall Olsson

«Jag var och är väl fortfarande rädd för att känna efter hur jag egentligen mår.»

Min mamma drabbades av cancer och vi fick beskedet våren 2010 och i juli gick hon bort. Allt gick så himla snabbt. Jag mådde jättedåligt under sjukperioden och efter hennes bortgång. Begravningen ägde rum i början av november. Jag var helt förstörd under hela ceremonin och efteråt.

Men efter vi kom hem har jag inte känt någonting och detta gör mig så rädd. Varför känner jag inget? Kommer jag inte göra det?

Vad är det som är fel?

Jag känner mig helt tom och jag vet att det inte är så här man ”ska” känna.

Jag har inte haft tid att sörja något, tre dagar efter mammas bortgång var vi i

Hej! Min mamma dog också i cancer, för bara knappt två veckor sedan, och för mig har det varit upp och ner. Gränslös förtvivlan och dagar som varit ”bra”.

Hon fick diagnosen bukspottkörtelcancer för knappt ett år sen, men det var de sista två veckorna hon blev riktigt dålig och hamnade på sjukhus.

Jag har alltid trott att när mamma dör, då dör jag också, men så blev det inte, och jag känner heller inte att jag vill dö. Jag är själv förvånad att jag klarade att vara någorlunda stark hennes sista veckor i livet, och vara ett stöd för henne. Nu har jag liknande tankar som du ibland, men jag har mina stunder när det känns som att sorgen sliter sönder mitt hjärta.

hennes lägenhet och röjde undan allt och höll på med detta tills jag började på mitt nya jobb. Så jag har haft fullt upp och inte hunnit ha ”egen tid”. Dock har jag alltid känt sorg.

Jag var och är väl fortfarande rädd för att känna efter hur jag egentligen mår då jag visste att jag skulle bryta ihop totalt.

Men just nu är jag bara rädd för att jag inte känner något, att det är tomt i mitt huvud.

Kommer sorgen komma tillbaka till mig?

När gör den det i så fall? Och hur kommer jag att reagera då?

Så många frågor utan svar

Jag tror att du kanske fortfarande är lite i chock. Det gick så oerhört fort, bara ett par månader från diagnos till bortgång. Jag tror också att det är människans sätt att överleva, så länge vi ”måste” fungera, så gör vi det vi måste göra, helt rationellt.

Jag tror, och hoppas att både du och jag kommer till den punkt när livet lugnar ner sig så pass att man kan tillåta sig själv att släppa ut allt och bara få vara människa och sörja den enorma förlusten.

Det kommer kanske att ta sin tid, men du kommer dit så småningom. Låt det ta den tid du behöver.

Tankar o kramar

Kram!

Skickar massor av styrkekramar till alla som på ett eller annat sätt drabbats av cancer!! Även kramar till all personal, som genom sitt arbete kommer i kontakt med denna/dessa sjukdomar. Hoppas ni har ork och förståelse att vara det stöd som varje patient/medmänniska och deras anhöriga behöver i kampen.

38

Lev livet till fullo Var på min första kontroll i måndags, nästan på dagen ett år efter första operationen.

Konstigt, men jag blir uppfylld av att påminnas om att livet inte går att ta för givet.

Det måste levas till fullo varje dag.

Kajsa Jeppson

Margaretha Bergqvist-Nilsson

nr 4 2010

Det här är Cancerfonden

Sätt att hjälpa till

Cancerfondens vision är att cancer ska kunna botas. Målet är att fler ska överleva och färre ska drabbas av cancer. För att nå visionen finansierar Cancerfonden svensk cancerforskning – forskning som hela tiden gör framsteg och leder till att fler liv kan räddas. Men Cancerfonden ska också påverka cancerfrågan här och nu genom opinionsbildning.

Aktiegåva Ägare av börsnoterade aktier kan skattefritt skänka utdelningen från sina aktier till Cancerfonden. En förutsättning är att man skänker utdelningen före bolagsstämman. Normalt beskattas utdelningen med 30 procent.

Grundades 1951 med syfte att stärka svensk cancerforskning.

Cancerfonden har inga statliga bidrag.

Cancerfondens vision är att cancer ska kunna botas.

Drygt 9 000 kontakter via Informations- och stödlinjen.

Finansierar de bästa forskningsprojekten i nationell konkurrens.

Cirka 90 000 nya givare varje år.

Delar för 2011 ut 389 miljoner kronor till svensk cancerforskning. Långsiktigt mål är att kunna dela ut över 400 miljoner kronor varje år.

30 huvudmän.

Läs mer: ca ncer ­f onden.s e

50 anställda.

Samlat in drygt 5 miljarder kronor och delat ut lika mycket till svensk cancerforskning.

Gratulationsgåva Att skänka en gratulationsgåva till Cancerfonden är ett sätt att uppvakta vid födelsedagar eller andra högtidliga tillfällen. Ett gratulationskort med givarens personliga hälsning skickas till jubilaren.

Stödmedlem Ett stödmedlemskap i Cancerfonden kostar 200 kronor (100 kronor för ungdomar och pensionärer). Som stöd­medlem får man fyra nummer per år av tidningen Rädda Livet som skriver om cancersjukdomar, forskningens framsteg och Cancerfondens verksamhet.

Hit går pengarna – hundratals forskare mot cancer

Minnesgåva Med en minnesgåva till Cancerfonden kan minnet av en avliden vän eller släkting hedras. Närstående får en fin hälsning samtidigt som cancerforskningen får ett värdefullt stöd.

Cancerfonden är den enskilt största finansiären av svensk cancerforskning. Varje år finansieras cirka 400 forsknings- och vårdutvecklingsprojekt via Cancerfonden. Cancerfonden har inga statliga bidrag utan är helt beroende av testamenten och gåvor från privatpersoner och företag.

Bli Livsviktig Du blir Livsviktig genom att starta ett regelbundet givande till Cancerfonden. Din valfrihet är stor, du väljer själv hur mycket och hur ofta du vill skänka. Och självklart kan du när som helst välja att göra uppehåll, ändra dina val eller avsluta ditt engagemang.

Cancerfondens insamlingskonton bevakas av SFI, Stiftelsen för Insamlingskontroll. De kontrollerar att insamlade medel går till avsett ändamål. För 2008 gick 17 procent till insamlings- och administrations­kostnader.

Enligt SFIs regler får maximalt 25 procent gå till detta.

Siffror om cancer Cancer är samlingsnamnet på cirka 200 olika sjuk­domar som kännetecknas av onormal celldelning.

Mer än 60 procent av dem som får en cancerdiagnos blir friska.

Cancer är den vanligaste döds­orsaken före 75 års ålder.

Män

Cancerfondens Rikslotteri Cancerfondens Rikslotteri är ett skraplotteri där hela överskottet går till Cancerfonden. Varje lott kostar 100 kronor och till vinsterna hör, förutom stödet till cancerforskningen, möjligheten att vinna en miljon kronor, presentcheckar på Coop och ICA med mera.

Kvinnor

Prostatacancer

8 740

Bröstcancer

7 301

Hudcancer

3 981

Hudcancer

3 146

Tjock- och ändtarmscancer

3 164

Tjock- och ändtarmscancer

2 822

Urinvägscancer

1 752

Lungcancer

1 624

Lungcancer

1 694

Livmoderkroppscancer

1 380

Spara i fonder Det går att stödja svensk cancerforskning samtidigt som man bygger upp ett sparkapital. I dag stöds Cancerfonden av Bancos Humanfond, SEB Cancerfonden

och Skandia Cancerfonden. En procentsats av fondförmögenheten i dessa fonder skänks varje år till Cancerfonden.

Testamente Ett testamente till Cancerfonden kan omfatta kontanter, värdeföremål, aktier, fondandelar, fastigheter med mera. Cancerfonden är befriad från skatt på ränteintäkter, aktieutdelningar och kapitalvinster och tar som testamentstagare ett aktivt ansvar för att testamentet verkställs på ett värdigt sätt och med respekt för allt det som testamentet omfattar.

Källa: Socialstyrelsen

nr 4 2010

39

B-post Retur till: Cancerfonden 101 55 Stockholm

Prenumerera

på 4 nr av Hälsa & Vetenskap så får du en ficklampa utan kostnad

STEGRÄKNARE PÅ KÖPET!

Hälsa & Vetenskap är en populärvetenskaplig tidning från Läkartidningen Förlag. Tidningen speglar var den medicinska vetenskapen står just nu, på ett begripligt och tillgängligt sätt.

Nu kan du beställa en prenumeration för endast 159 kr och samtidigt få en snygg ficklampa med LED-ljus utan kostnad (värde 99 kr).

en tidning fr ån

!

Förnamn

Efternamn

RL

7

Ja, jag beställer en prenumeration på Hälsa & Vetenskap och betalar 159 kr inkl moms för fyra nummer, och får en ficklampa utan kostnad.

FRANKERAS Ej LÄKARTIDNINGEN bETALAR pORTOT

LÄKARTIDNINGEN Svarspost

Adress

110 555 202

Postadress

110 26 STOCKHOLM

Det går också bra att mejla till prenumeration@halsavetenskap.se