Personligt Lotta Gray
»Den är här nu. Den här dagen har kommit. Den här dagen jag har fantiserat om, tänkt på och iscensatt om och om igen med olika slut i så många år. Den här dagen har jag rullat runt och spottat ut så många gånger att munnen är full med blåsor. Den här dagen jag sett framför mig i samma sekund jag fick mitt cancerbesked och för mitt liv inte kunnat begripa hur jag ska nå. Nu är den här. Dagen jag tänkt på så ofta sedan fyra år att tanken är lika sliten som begagnad. Dagen D. Dagen med stora besked. Dagen när jag har en chans att få bli friskförklarad. Friskförklarad. Fri «
Så börjar mitt allra sista inlägg dagen innan jag
Många har hyllat min inställning och den kamp man verkat tro jag fört när jag i själva verket bara gråtit mig igenom dagarna. Den där kampen har jag aldrig varit förtjust i att man pratar om. Av alla dessa unga människor som lämnat sina barn har alla velat leva lika mycket som jag. Men de dog. Kämpade de mindre?
micael engström
ska få min dom. Men vi tar det från början. Sedan jag drabbades av tjocktarmscancer för drygt fyra år sedan har jag skrivit, pratat och berättat om det som hände mig, min familj och de mina. Jag har blivit något av tjocktarmscancerns ansikte utåt och jag har suttit i otaliga tv-soffor, radiokanaler och prisats för min blogg. Det var aldrig tanken med den här resan, men jag är oerhört glad över att kunna vara ett virtuellt stöd åt andra drabbade och anhöriga. Jag har aldrig trott att det skulle hålla. Att jag skulle leva. Jag har hela tiden varit inställd på dåliga besked vid varje läkarbesök.
här hos oss. Och att också vara tacksam för det obegripliga. Att mina cytostatika hjälpte till att krympa spridningen till min lever så den gick att operera. Och att det sedan, vid varje halvår, såg fint och bra ut.
Torsdagen 31 maj. Då fick jag mitt liv tillbaka. Det
Lotta Gray Lotta Gray drabbades 2008 av spridd tjocktarmscancer. Efter cytostatikabehandling samt operationer har hon nu efter fyra år friskförklarats. Lotta lever med sin man och sjuårige son och har bara en dröm: Att få fortsätta leva.
liv som blivit så tilltufsat och gjort mig så rädd att inte få vara i. Det är en tyst glädje som inte skriker eller stampar. Den bor nära hjärtat och tar sig inga stora uttryck som man kanske kan tro. Men den breder ut sig som en solkatt på väggen. Den banar väg och får mig att försiktigt våga lita på att jag nu kanske får leva ett längre liv. Få se min sjuåring börja både första och andra klass. Planera för sommarsemestrar och studentfester. Våga börja vila i att det faktisk hände mig. Jag blev frisk. Nu börjar utmaningen att leva fullt ut utan säkerhetslinor. Och att sätta skuldkänslorna åt sidan för alla dem jag mött på vägen som inte längre finns
Naturligtvis har min socioekonomiska och mentala stabilitet skapat förutsättningarna. Och min son Lennox som varit den allra starkaste och mest lysande stjärnan när jag gått vilse i landet Cannorlunda – landet där cancer råder. För det är inte alls självklart att jag är här. Mina delmål har varit små med korta avstånd. Bara tänka till nästa besked. Försöka leva där emellan ett vanligt vardagsliv fast jag hela tiden tvivlat på att det skulle gå. Och jag funderar mycket på vad min smala lycka är. Rädslan för återfall är påtaglig. Den kommer skvalpa runt i periferin hela livet. Som ett rejält skavsår på hälen. Men jag är fortfarande Lotta. I går. I dag och i morgon.
nummer tre 2012 | Rädda Livet | 21