Som någon annan bäddar

det nu, okvinnligt själviskt och utan att känna dåligt samvete.

Väninnan tittar fundersamt ner i golvet. ”Jag vill inte förlora dig”, säger hon sedan tyst. ”Jag och mina döttrar har mått så mycket bättre sedan vi blev vänner.” Hon har själv ett förhållande som inte känns så bra, som inte blev vad hon hade förväntat sig av livet. Hon är katolik. Har flera gånger berättat att hon aldrig kommer att skilja sig, för det gör man inte.

Då är det bättre att skaffa sig en älskare. Eller i alla fall drömma om en älskare. Väninnan har ofta sådana dagdrömmar. Sitter vid sin cello och drömmer. Längtan strömmar ut ur hennes musik.

Den svenska väninnan i huset bredvid vet vad det är för längtan som kommer fram. Känner sorgen över hur människor lever och är villiga att fortsätta leva.

Hon vill ruska om sin ledsna väninna och få henne att förstå att hon är värd lycka och kärlek. Att den finns därute om hon bara vågar ta steget. Väninnan vill inte bli omruskad. Hon är katolik och stannar med sin man. Så är det bara. Så är det bara inte för henne själv. Hon vet att hon är värd mer. Vågar inte lita på ett liv efter detta för att få betalt för sina vedermödor i detta liv. Vill något mer för sin son och sig själv.