Reagan av Karin Henriksson by Leopard forlag

En kontroversiell ikon

Karin Henriksson

Leopard fรถrlag Stockholm 2015

Innehåll FÖRORD

1. ATTENTATET OCH EN TREVARE TILL SOVJET

2. DEN PRIVATE PRIVATPERSONEN

3. B-FILMERNAS ERROL FLYNN

4. NANCY OCH BARNEN

5. IDEOLOGISKE IDOLEN

6. SKÅDISEN BLIR POLITIKER

7. NYA KVASTAR I VITA HUSET

8. THE GREAT COMMUNICATOR

115

9. DEN FRÅNVARANDE CHEFEN

130

10. HÖGERSPÖKET OCH SVERIGE

144

11. HATET MOT ”GOVERNMENT”

159

12. REAGANOMICS: REVOLUTIONEN SOM KOM AV SIG

173

13. WELFARE QUEENS, WALL STREET KINGS

187

14. MAGGIE OCH RON

198

15. LIBANON, LIBANON, LIBANON … OCH LIBYEN

208

16. DET OTROLIGA DRAMAT IRAN–CONTRAS

224

17. DEN KALLA KRIGAREN SOM VAR FREDSDUVA

236

18. LIVET EFTER DÖDEN

258

TACK KRONOLOGI LITTERATUR PERSONREGISTER

276 277 284 290

FÖRORD

Ronald Reagans liv spände över nästan hela 1900-talet. Han upplevde två världskrig, den djupa depressionen, filmfabriken, kommunismen, facket, kalla krigets slut och den amerikanska konservativa vågen. Var han B-skådisen som spelade president, helst drog historier från Hollywood och gradvis gled in i alzheimerdimman medan revorna i ett redan glest socialt trygghetsnät blev allt större? Eller den historiske hjälten som lättade på det allt tyngre vänsteroket av skatter och välfärdsbyråkrati – och som knäckte Sovjetunionen och räddade världen undan kommunism och kärnvapenkapprustning? En sak är i alla fall säker. Ronald Reagan älskade att vara president. Alltihop, summerade hustrun Nancy Reagan. Beslutsfattandet, ansvaret, förhandlingarna, liksom ceremonielet, offentliga framträdanden och toppmöten. Makten i sig betydde inte så mycket för honom, som talade om presidentskapet mer i termer av ”det här uppdraget” eller ”jobbet”, enligt Nancy. Det har publicerats hundratals böcker om Ronald Reagan men detta är den första biografin på svenska. I skrivande stund håller idolporträtten av den 40:e presidenten på att kompletteras med några mer kritiska skildringar. Reagan väcker starka känslor mer än ett decennium efter sin död. Han förblir nämligen i högsta grad en kontroversiell ikon: hur kunde han som varit demokrat i halva livet vrida USA:s politik åt höger? Hur ideologiskt renlärig var han egentligen? Vilka blev resultaten av hans ekonomiska politik? Och hur var det med hans vänskap med Storbritanniens premiärminister Margret Thatcher? Var hans hat mot kärnvapnen intensivare än hatet mot Sovjetsystemet och kommunismen? Det är några av de frågor som jag belyser i den här

biografin – som är en skildring av Ronald Reagans liv, gärning och eftermäle i 18 kapitel om viktiga teman i grov kronologisk ordning med en fyllig timeline allra sist i boken. Det kommer säkert att finnas kunniga läsare som saknar episoder eller personer, men som synes är personregistret redan rätt omfattande. Viktiga källor är Ronald Reagans två självbiografier, spökskrivna Where’s the Rest of Me? och An American Life, som utkom efter åren i Vita huset, liksom dagböckerna från presidenttiden och manus till tal och radioframträdanden. Vidare memoarer av en lång rad medarbetare och intervjuerna som finns i Ronald Reagan Oral History på Miller Center vid University of Virginia (alla är inte offentliggjorda ännu). Jag besökte presidentbiblioteket i Simi Valley, deltog i seminarier om Reagans värv, plöjde positiva och negativa artiklar och böcker, och har följt amerikansk politik som Svenska Dagbladets USA-korrespondent från Ronald Reagans sista år vid makten fram till idag. Jag skulle placera in mig i den journalistikskola som ibland nedsättande kallas å-ena-sidan/å-andra-sidan och hoppas att denna bok ger en heltäckande bild av en fascinerande människa och politiker. Karin Henriksson Washington, våren 2015

ATTENTATET OCH EN TREVARE TILL SOVJET Kulan som missade. Den enstörige stalkern. Stämningsläget 1980. Brevet till Brezjnev.

Det var först efteråt som det blev känt hur nära döden Ronald Reagan befann sig på eftermiddagen den 30 mars 1981. Han hade hållit tal på en fackförbundskonferens i hotellet Washington Hilton. Klockan 14.25 var han på väg ut genom en sidoutgång till bilarna i kortegen. Han hade varit president i lite mer än två månader. Han höjde armen för att vinka åt en liten folkskara när skarpa smällar hördes. ”Vad i helsike var det?” undrade Reagan. En av livvakterna föste in honom i limousinen och en annan, Jerry Parr, kastade sig över honom för att skydda honom med sin kropp. Till en början fanns inga misstankar om att presidenten skadats och han fräste själv åt Parr att flytta på sig med ett: ”Jag tror att du knäckt ett revben.” När Parr såg blod välla ur munnen på Reagan röt han åt chauffören att köra till närmaste sjukhus, inte till Vita huset. Om Parr inte hade gjort det skulle Reagan sannolikt ha blivit den femte amerikanske presidenten som fallit offer för en mördare. ”Jag hörde ett skott. Sedan var det en kort paus, sedan tre–fyra skott till. Min reaktion blev att genast knuffa presidenten in i bilen. Han hamnade mellan bak- och framsätena … jag hörde (namnet överstruket) stänga dörren bakom oss. Jag frågade presidenten om han hade träffats, och han sa: ’Jag tror inte det, men jag tror att bröstkorgen fick en knäck när du landade ovanpå mig’ ”, uppgav Parr i FBI-förhören efteråt. När kortegen anlände till George Washington University Hospital tio minuter senare kunde en askgrå Reagan bara med största möda

förflytta sig från limousinen in till akuten. Väl inne ramlade han ihop. Blodtrycket föll snabbt. En lunga hade kollapsat. Nancy Reagan som rusade över till sjukhuset berättade att läkarna och övriga personalen förgäves försökt ta Reagans puls två gånger. Det var först när de klippte sönder kläderna som de upptäckte ett litet ingångshål och konstaterade att han hade träffats. Kulan, en kaliber .22 som kallades Devastator, skulle egentligen explodera vid träff. Här hade den rikoschetterat från pansarbilplåten och plattats ut till en skiva med vassa kanter som borrade in sig i lungvävnaden nära det sjunde revbenet, bara ett par centimeter från hjärtat. ”Snälla, säg att ni alla är republikaner”, skojade Reagan före operationen som skulle ta nära två timmar. Till en början var prognosen mycket god men några dagar senare tillstötte feber och blödningar. Efter kraftiga doser antibiotika fick han återvända till Vita huset den 11 april och han skrev: ”Att bli skjuten gör ont. Fast skräcken berodde på att det kändes som om jag fick mindre och mindre luft oavsett hur hårt jag försökte dra efter andan. Jag riktade hela uppmärksamheten mot plattorna i taket och bad en bön. Men jag insåg att jag inte kunde be Gud om hjälp samtidigt som jag kände ett hat mot den störde unge mannen som hade skjutit mig. Är det inte det som är meningen med det förlorade fåret? Vi är alla Guds barn och därför lika älskade av honom. Jag började be för hans själ och för att han skulle finna en väg tillbaka.” Dagboksanteckningarna den dagen avslutade han med: ”Oavsett vad som än händer har jag Gud att tacka för mitt liv och jag kommer att försöka tjäna honom på alla sätt jag kan.” Reagans tillfrisknande gick sedan långsamt framåt och flera i den omedelbara omgivningen iakttog hur han åldrades efter skottskadan – och var medvetna om att han kanske inte skulle ha klarat sig om han inte varit i så god form. I åratal efteråt klagade Reagan varje gång han tvingades bära skottsäker väst, ”järnskjortan” som han sa, under kostymen. Attentatet återges mycket naturtroget på bästa tänkbara amerikanska museitekniska manér i både ljud och bild i presidentbiblioteket

i Simi Valley. Presstalesmannen James Brady fick bestående hjärnskador och han och hans hustru vigde sedan sina liv åt den tröstlösa kampen för skärpt vapenlagstiftning. En livvakt och en polisman skadades. Och förövaren, den 26-årige John W. Hinckley jr, dömdes till sluten psykiatrisk vård. Hans anhörigas enträgna ansökningar om att han bör få lämna institutionen har alltid avslagits. Totalt avlossade Hinckley, som köpt vapnet och ammunitionen lagligt, sex skott. Han var en stalker med mentala problem och med samma tragiska profil som så många av de andra störda unga männen som stått bakom mordattentat och skottmassakrer. Kanske var det en påminnelse att människolivet är kort och skört som fick Ronald Reagan att skrida till handling – mot Sovjetunionen, mot kommunismen och den i hans ögon vansinniga kärnvapenkapprustningen. Han fattade pennan och skissade på ett brev till Sovjetledaren Leonid Brezjnev. Gänget i ”de randiga byxorna”, som Reagan kallade diplomaterna i USA:s UD, State Department, ville gå igenom innehållet och texten maldes fram och tillbaka några gånger. Reagan noterade belåtet att han vunnit delar av slaget men fick till sist gå med på att hans eget handskrivna brev skulle åtföljas av ett mer formellt som författats av UD. ”Min käre hr president”, inleddes denna första kontakt i ett förhandlingsspel som ledde till fred i det långa kalla kriget och säkrade Ronald Reagans plats i historien. Men det skulle ta många år, med både medgångar och motgångar. Och Berlinmuren föll först efter det att Reagan lämnat Vita huset. Den norska Nobelkommittén tilldelade Michail Gorbatjov fredspriset 1990. Nedrustningspartnern Ronald Reagan fick det aldrig. En del ögonbryn höjdes både i USA och på andra håll i världen hösten 2009 när Barack Obama belönades med fredspriset i vad som väl skulle vara uppfordrande syfte. Detta fastän han, såväl som Reagan gjorde, leder världens starkaste militär som då förde krig på två fronter och fortfarande har en ansenlig kärnvapenarsenal.

Under 1970-talet var USA en stukad nation. Vietnamkriget tärde på både moral, militär, självförtroende och statsfinanser. Fyra presidentskap i rad hade slutat i tragedier eller skandaler: mordet på John F. Kennedy; det överraskande beslutet av en alltmer härjad Lyndon B. Johnson att inte ställa upp för omval; Richard Nixon som, som förste president någonsin, tvingades avgå efter Watergateskandalen, och slutligen icke-folkvalde Gerald Ford som fick ta vid men stämplades som en klumpeduns i tv-satirer och vars rykte oåterkalleligt skamfilades av benådningen av Nixon. Motvinden friskade gradvis i för den demokratiske presidenten Jimmy Carter, med hög inflation, press från oljerika länder i Mellanöstern, ett självsäkrare Sovjetunionen och sedan, i en tragiskt dramatisk kulmen, den islamiska revolutionen i Iran 1979 med 52 amerikanska diplomater som togs som gisslan i Teheran. Det är mot den bakgrunden man ska begrunda Ronald Reagans valsegrar. Det spetsiga ”Har ni det bättre nu än för fyra år sedan?” 1980 följdes upp fyra år senare med soliga och idylliska Morning in America-annonsen. Motståndarna irriterade sig på att Reagan tycktes omges av ett teflonhölje. Han visste, som de allra skickligaste politikerna, vad han ville åstadkomma, han irrade inte bort sig i detaljer och gjorde skäl för smeknamnet ”The Great Communicator” när han förmedlade budskapen med slutklämmen att landets bästa dagar väntar i framtiden. Vidare stod Reagan på samma sätt som John F. Kennedy för ett slags tidlösa amerikanska egenskaper. Snygg, smittande charm, självsäkert uppträdande, optimistisk framtidstro, nära till skratt och, om än i mindre grad än JFK, självironi. Men som framgått var den där marsdagen 1981 oerhört betydelsefull både för Reagan, för hemlandet och för omvärlden. Detsamma gällde hans personlighet, hans uppväxt, hans mors tro på att det goda skulle segra, hans småstadsrötter, hans år i drömfabriken och hans orubbliga tro på det Amerika han idealiserade.

DEN PRIVATE PRIVATPERSONEN Människan ingen kom in på livet. De irländska rötterna. Faderns alkoholism. Moderns religiositet.

Hurdan var Ronald Reagan egentligen? Ingen lätt fråga – men svaret var enkelt, enligt Nancy Reagan som var gift med honom i över 50 år: ”Hemligheten med Ronald Reagan är helt enkelt att det inte finns några hemligheter. Han är precis sådan han framstår som. Den Ronald Reagan som syns i offentligheten är samme Ronald Reagan jag lever ihop med.” Detta skrev hon i självbiografin My Turn som utkom 1989. Hon spekulerade vidare att det om 20 år, ungefär 2010, inte skulle ha dykt upp några vittnesmål om ”mörka skrymslen” i Reagans karaktär eller om ”desperata ångestfyllda ögonblick, obeslutsamhet och sviktande självkänsla”. Naturligtvis är han inte opåverkad av humörsvängningar eller besvikelser, fortsatte hon, men i stort är ”Ronnie den mest optimistiske mannen” hon någonsin träffat. Nancy Reagan viftade bort argumenten om att makens skådespelarbakgrund betydde att han alltid spelade en roll, att inget var äkta, utan bara kulisser. Nej, absolut inte, sådana dylika felaktiga föreställningar om ”Ronnies soliga sinnelag” bidrog ständigt till att folk underskattade honom. ”Om han oroade sig för något skulle du aldrig ha en aning om det. Om han är nervös håller han det för sig själv. Deprimerad? Han vet inte vad det ordet betyder. Han är lika avspänd och förhoppningsfull som han verkar. Jag har nästan aldrig hört honom klaga över något. Om något tynger honom nämner han det knappast. Och han berättar aldrig, inte ens för mig, ifall han inte känner sig pigg.”

Lugnet och stabiliteten blev ibland så överväldigande att hustrun kände att det var hon som fick oroa sig för dem båda. De grälade så sällan att det i så fall blev en stor händelse. En gång skrev han ett brev efteråt: ”Det är sant att hr Reagan ibland tappar humöret och slår igen en dörr men det beror på att han inte kan gråta eller stampa med foten i golvet (han är inte den typen). Men såväl glad som arg är hr Reagan huvudlöst förälskad i fru Reagan och kan inte tänka sig en tillvaro utan henne.” Just den natten fick hr Reagan gå upp och ta en sömntablett för att kunna somna, tillade han. För övrigt ville Ronald Reagan helst komma hem direkt efter jobbet, i Hollywood, Sacramento och Washington. Han var aldrig intresserad av att gå ut och ta en drink med ”the fellows”, enligt Nancy Reagan. I just delstatshuvudstäderna hörde, och hör på sina håll fortfarande, ett fraterniserande till mellan politiker, påtryckare och mediefolk, men Nancy sa att Ronnie aldrig intresserade sig för den typ av umgänge som pågick på ett ställe i Sacramento som hette Frank Fat’s. Makarna märkte heller aldrig av den rotlöshet som andra politiker och deras familjer vittnat om, fortsatte hon. Om de hade varandra kände de sig ”hemma” överallt. Ett annat talande citat från brevskrivaren, som ibland kallade sig ”your husband” och ibland ”your room mate”, går ut på att han gärna skulle ge hustrun sitt hjärta i julklapp. Men det gick ju tyvärr inte, beklagade han, för då skulle han först vara tvungen att ta tillbaka det från henne. Makens egenskaper överensstämde med vad som anses höra till för alla som är födda i Vattumannens tecken, fastslog Nancy Reagan. Jag kollar ett par astrologisajter på måfå och de goda egenskaper som förknippas med vattumän är: vitsiga, smarta, människovänner, påhittiga, originella. Bland svagheterna: envisa, okänsliga, sarkastiska, upproriska, otillgängliga. Ronald Reagan var vidskeplig och om han hade invändningar mot hustruns nära kontakter med astrologer har det inte framkommit,

bara hennes förklaring att han tyckte att det var okej om det fick henne att känna sig tryggare. Stämmer Nancy Reagans spådomar nästan 25 år senare? Ja och nej. De stämmer så till vida att de allra flesta, även utanför den inre kretsen, bara har gott att säga om Ronald Reagans personlighet. Han var alltid vänlig, oftast med ett skämt till hands, baktalade aldrig något, fick endast enstaka vredesutbrott, trodde alltid det bästa om sin nästa och var engagerad i okända människors olycksöden. I dagböckerna nämnde han ofta möten med funktionshindrade. Det märktes att han var berörd. Likaså finns det många exempel på att han skickade pengar till personer som hamnat i svårigheter. I något fall postade han en ny check eftersom mottagaren aldrig hade löst in den första, utan ramat in den och hängt den på väggen. ”Ibland är det lättare med människor man inte känner”, menade Nancy Reagan om utbytet med dessa främlingar. Ingen fick komma för nära. Det fanns ”en mur runt honom” som även hustrun märkte av fastän hon stod honom närmare än någon annan. Vänner och bekanta stördes av det opersonliga draget men till skillnad från många människor hade han uppenbarligen inget behov av andra, varken som sällskap eller självbekräftelse. ”Som han alltid sa till mig, han verkar bara behöva en annan människa – mig”, konstaterade Nancy Reagan. Sonen Ron Reagan talar för sin del om att 90 procent av bilden av fadern är den som alla såg, och som började med ett ”Well …” med den så välkända rösten och huvudet lutat på sned. Men den där sista biten, 10 procent, förblev ett mysterium även för familjen. Om barnen vore riktigt ärliga skulle de erkänna att han var en egendomlig sälle, fortsatte Ron Reagan i boken My Father at 100, inte på något dåligt sätt, tvärtom. Han var ”alltid så solig, så äkta, så renons på cynism och småaktighet” att han tycktes utgöra en alldeles egen sort, nästan ”för god” och tedde sig som en besökare från ett förtrollat rike där de aldrig skulle ha uppfunnit sådana företeelser som den obscena kaloribomben Double Down-sandwichen eller de

obegripliga låneinstrumenten som döptes till ”credit default swaps” och försatte hela globala finanssystemet i gungning. Ron vittnade om mycket lek och tävlingar under pojkåren, men sedan, i tonåren, får Ron samma intryck som de äldre syskonen Michael, Maureen och Patti. Det var inte det att han ”inte älskade eller brydde sig om mig”, men han behövde påminnas om sådant som vilket datum Ron fyllde år och vad hans kamrater hette: ”Så snart jag gått utanför dörren kom en spöklik förnimmelse om att jag försvann ut i kulisserna inne i hans sinne, ungefär som en bifigur som inte längre behövs i berättelsen.” Michael Reagan hade upplevt ett sådant ögonblick. Fadern höll tal på hans high school och gick runt och hälsade på eleverna efteråt. Han stannade till och sträckte ut handen mot en av dem och sa: ”Jag heter Ronald Reagan. Vad heter du?” Tonårige Michael som alltid presenterades som adoptivsonen till Reagan i äktenskapet med skådespelaren Jane Wyman – och tvingades sova på en soffa när han var hemma på skollov – kunde inte komma på något annat att säga än: ”Kommer du inte ihåg mig? Jag är din son Mike.” Ron Reagan gav en inblick i faderns uppfostringsmetoder. Han lät aldrig Ron vinna. Skälen var dels att Reagan trodde att pojken så småningom skulle genomskåda låtsasleken; dels att det på sikt medförde risken att lille Ron inte skulle kunna glädja sig lika mycket åt en välförtjänt seger. Ett par reflektioner till från Ron Reagan om idrott – fadern var en mycket skicklig simmare och han övervann många svårigheter för att verkligen få komma med i fotbollslaget på Eureka College. För denne naive, ensamme Mellanvästernpojke fanns det inget annat som kunde ha skänkt samma tillfredsställelse, enligt Ron Reagan med återgivandet av omdömet i årsboken från Eureka om att Dutch ”aldrig ger upp ens om oddsen är emot honom”. En person som regelbundet träffade Reagan, dessutom förhållandevis sent i dennes liv, var George Bush. Han hade varit motkandidat i valet 1980 och tackade efter förlusten ja till erbjudandet att bli Reagans vicepresident.

”Ingen var mer förvånad än jag när jag svarade i telefon och det var Ronald Reagan i andra änden”, sa Bush senare. Under åtta år åt de lunch ihop varje torsdag. Bara de två, ingen dagordning, med en ömsesidig överenskommelse att allt som sades stannade dem emellan. En torsdag i april 1983 tog Bush med en gummiring att sitta på eftersom han skadat svanskotan. ”Ingen tycker synd om mig”, noterade han och fortsatte att Reagan absolut inte hade några invändningar. Tvärtom skämtade han bort alltsammans och Bush fortsatte: ”Jag känner mig som om jag tillhör hans mest närstående och han får en att känna sig helt avspänd. Men han är svår att tolka; han ber inte om råd; han säger sällan ’Vad tror du om det här’, fast det gör å andra sidan att jag känner att jag kan ta upp vad som helst med honom. Om det är något kontroversiellt händer det att han tiger … han kanske inte ser direkt trollbunden ut eller uppmanar att ’berätta mer’, men jag får aldrig känslan att han inte vill att jag ska säga något, så jag gör normalt sett det.” En toppolitiker i andra lägret, Bill Clinton, var guvernör i Arkansas när Reagan gick segrande ur primärvalen 1980. Tolv år senare klådde Clinton för övrigt den sittande presidenten George Bush. Trots de grundläggande ideologiska skillnaderna ”gillade jag honom som person”, bekände Clinton i sin självbiografi My Life och fällde samma omdöme om hans historieberättande. Men sedan kom följande: ”Reagan var något av ett mysterium för mig, vänlig och avmätt på samma gång. Jag var aldrig säker på hur mycket han visste om konsekvenserna av sina mest hjärtlösa beslut eller om han utnyttjade den hårda högerns kärna eller om man där utnyttjade honom; i böckerna om honom ges inga slutgiltiga svar och eftersom han drabbades av alzheimer kommer vi troligen aldrig att få veta mer.” Detta alltså från en yngre politiker som beundrat John F. Kennedy men som senare förkunnade att ”the era of big government is over” och rörde sig mot mitten med en socialbidragsreform som partikamrater avfärdade som omänsklig.