samtalet
” Vi vet för lite om barns behov” TEXT: KATARINA BJÄRVALL Foto: Ulrica Zwenger
Elever som behöver särskilt stöd får sällan hjälp i tid. En förklaring är att vi vet för lite om vilka insatser som verkligen fungerar, säger nationalekonomen Camilo von Greiff på Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS). — Det pågår mängder av experiment som vi inte lär oss något av.
V
årsolen slår in genom fönstren på SNS kontor högt över Stockholms citys shoppingkvarter. Det är måndagsmorgon och Camilo von Greiff, föräldraledig fyra dagar av fem, tar sats inför veckans enda arbetsdag. Efter sin avhandling om utbildningsval 2007 har han arbetat på Globaliseringsrådet, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och Finansdepartementet. I dag är han forskningsledare på SNS men, betonar han, fri att uttrycka sina egna uppfattningar. På uppdrag av ESO har Camilo von Greiff skrivit två rapporter om skolan, ”Lika skola med olika resurser” och ”En god start – om tidigt stöd i skolan” (tillsammans med Anna Sjögren och Ing-Marie Wieselgren). De rapporterna, och mycket annat som han intresserar sig för, kretsar kring barn som har det tufft – barn som är sena i utvecklingen eller lever under svåra socioekonomiska förhållanden. Vad finns det för gemensam nämnare i det du fördjupar dig i?
– Jag är intresserad av frågor som rör utjämnande av livschanser. Att alla barn och ungdomar ska få lika möjligheter, oavsett hemförhållanden. Och som ekonom är jag intresserad av att studera vilken roll resursfördelning spelar. För rätt använda spelar resurser stor roll. I rapporten om tidigt stöd visar ni hur lite svensk forskning faktiskt vet om vilka insatser som har effekt och även hur lite som görs, särskilt för yngre barn. Vilket är mest problematiskt, att man inte vet tillräckligt eller att man inte gör tillräckligt?
– Det är svårt att ställa de problemen mot varandra. Det man kan säga är att det alltid är 14
LÄRA #3/2013
viktigt att förbättra den generella kvaliteten, för om den är god så blir det färre som behöver särskilt stöd. Men samtidigt ska man nog inte vara så rädd för riktade insatser som man är i Sverige. För att ta Finland som exempel, som vi ju gärna gör i svensk skoldebatt, så har man mycket fler och tidigare insatser. När eleverna går ut skolan där så har mer än 50 procent någon gång under skoltiden fått specialpedagogiskt stöd. Och det i ett land där kvaliteten på den generella undervisningen bedöms som bland de högsta i världen. Hur stor andel är det i Sverige?
– Det finns det ingen som vet, mig veterligen, och det är en del av den här stora bristen på kunskap. Men det är med all sannolikhet en avsevärt mindre andel än i Finland. Vilka kunskaper saknas när det gäller dessa tidiga insatser?
– Det finns nästan inget område där den reella kunskapen är stor. De studier som har gjorts visar oftast bara på samband men inte mer precist på vad som leder till vad. Eller så är studierna så små att inga generella slutsatser kan dras. – Ett av få områden som numera faktiskt är väl beforskade är klasstorlekens betydelse. Länge saknades studier som visade på orsakssamband. Man såg till exempel att elever som gick i mindre klasser presterade sämre i skolan, och då kunde man felaktigt tro att små klasser inte var bra. Men i själva verket ser ju sambandet ut så att elever som tidigt uppvisar problem oftare placeras i mindre klasser. Amerikanska studier visar att en liten klasstorlek framför allt för yngre elever kan få betydande positiva effekter även långt senare i livet. Och i dag finns det faktiskt liknande studier just >>