Intervju med Hilda Andersson 88 år Den 5/7 1973
Oxelösunds Socialdemokratiska kvinnoklubb på ”gökotta” omkring 1920-talet, Hilda sitter längst ner till höger i bilden.
Intervju med fru Hilda Andersson, 88 år veteran inom arbetarrörelsen och ordförande i Kvinnoklubben under många år. O:
Var och när är Du född?
H A:
Jag är född i Sköldinge den 11.1 1885. Sedan flyttade mina föräldrar hit och dit pappa arbetade i gruvan. Och sedan flytta de därifrån och till Vrena, han arbeta i Vrena såg i några år. När jag var 6 – 7 år då flytta vi till Blacksta och jag fick gå i skolan där. Ja, jag behöver väl inte tala om hu vi hade det.
O:
Skolgången den var väl inte så vidlyftig?
H A:
Nej, jag gick ju där i småskolan och sedan dröjde det inte länge, pappa var stenarbetare så han gick och la grunder och så där, men sen flög det i honom att han skulle flytta ner till Oxelösund 1894 och sedan fick familjen komma efter 1895. Och då var inte Oxelösund vad den är nu.
O:
Var hamnade ni i Oxelösund, på vilken gata?
H A:
Vi hamnade i ”Kråkslottet” kalla dom det för. En liten kåk neråt, jag vet inte om det var något namn på en gata en gång på den tiden.
O:
Nej det fanns det inte.
H A:
Dit flytta vi och sen gick jag ju, pappa arbeta vid hamnen. Och det var ju, hur ska jag säga, jag menar som det såg ut här då, det var ju inte så mycket stugor och inte så mycket. Och ont om vatten var det, man fick gå långa vägar efter vatten. Och så när jag blev lite större så fick jag gå till hamnen med mat och kaffe 3 gånger om dan. Och det kunde ju vara spännande, jag vet inte hur jag
ska beskriva det en gång. Vi var med och vi ville gärna hjälpa dom när de höll på och åt, så då var vi med och hjälpte till och lasta malm. O:
Hade du själv många syskon?
H A:
Ja, vi är 6 syskon och jag är äldst. Så det var på mig det vila allt.
O:
När du kom till Oxelösund börja du skolan någon gång här då?
H A:
Ja jag börja när jag kom hit, för jag hade ju gått där i Blacksta. Jag börja för fru Sturm. Fröken Stenström hade ju småskolan då.
O:
Men då gick du i den lilla skolan som fanns?
H A:
Ja det gjorde jag, den gamla som fanns där borta. Och då var det ju så att vi gå två klasser på samma gång, och gå varannan dag. Men en sak tyckte jag var bra för det sista vi höll på med i räkning när jag var kvar i skolan i Blacksta och jag kunde inte få klart för mig hur man skulle räkna det här delat med, fanns inte möjligheter. Men när jag kom hit till skolan och fru Sturm förklara det då kunde jag det med detsamma.
O:
Det var inget fel på fattningsförmågan då inte.
H A:
Nej det var det ju inte. Men jag var ju störst så jag fick hjälpa till hemma. Vara ute och leka skulle jag inte få, det var jag för stor för, utan då fick jag hellre sitta inne och sticka på en strumpa.
O:
Hur gammal var du när du fick komma ut och tjäna något själv?
H A:
Ja, då var jag 14 år. Då hade mamma skrivit till Stockholm till en släkting där och jag fick bud att jag fick komma upp. Så när jag var 14 år åkte jag med båt upp till Stockholm. Och så fick jag plats som ensamjungfru vid Tanto Sockerbruk hos ett gammalt par, han var verkmästare där. Han var tysk. Och jag var stor och försigkommen förstås så jag fick ju platsen. Men sen förklara frun att hade de vetat att jag var så ung hade jag aldrig fått den. Men det var en bra plats. Hon var duktig att laga mat och jag fick lära mig allt möjligt. Och hon behandla mig som om jag skulle vara hennes unge, jag fick inte gå ut som jag ville, jag fick inte gå någonstans. Jag fick fråga om lov till allting.
O:
Vad hade du betalt då?
H A:
Jag fick 7 kronor i månaden. Det var inte mycket att komma med.
O:
Det var precis omkring sekelskiftet du kom till Stockholm då?
H A:
Ja det var det. I alla fall det var ju så lockande jag fick 7 kronor och det första jag skulle köpa så skulle jag köpa snörliv.
O:
Fast du var så ung?
H A:
Jag hade fått för mig att det skulle vara någonting. Men det var inte alls lämpligt. Men det var ju inte så dyrt allting då inte. Man fick ett par kängor för 7 kronor också.
O:
Hur länge stannade du sedan då?
H A:
Jag stanna i Stockholm, ja innan jag var gift så var jag med ute, jag gick in i en klubb, en Verdandi. Verdandi det är ju enda politiska nykterhetsrörelsen. Och där var jag med. Det hade möten på Folkets hus.
O:
Så intresset det fanns ganska tidigt då för politiska frågor.
H A:
Jaa då. Och vi hade möten och så och där var det ju politik och allt möjligt. I alla fall de kallade varandra för systrar och bröder. De tyckte jag inte alls var lämpligt, utan jag föreslog att de skulle säga ”kamrat” istället. Det togs upp och det gick igenom, så det vart kamrat sedan. Ja, jag var ju med där rätt länge, men sen gifte jag mig och sen fick jag barn och sen vart det ingenting.
O:
Hur gammal var du när du gifte dig då?
H A:
22.
O:
Var du kvar i Stockholm hela tiden då?
H A:
Jaha det var jag, jag var 16 år i Stockholm.
O:
Så du träffade din man i Stockholm också?
H A:
Ja det gjorde jag. Och sedan var det ont om arbete där i Stockholm det var ju knalligt. Och det kom i tidningarna hela sidor annonser ifrån Järnverket här, så bra det var och att de behövde folk. Så han reste hit och till Oxelösund. Jag hade ju min mamma och pappa här nere så han fick bo hos dem. Och så skulle väl vi komma efter förstås. Jaadå han arbeta på järnverket en dag, där trivdes han inte. Sen kom han till hamnen.
O:
Vilket år var det ni flyttade hit då?
H A:
1914, på sommaren kom vi hit. Och sedan vart vi ju här nere sorgligt nog. Vi trivdes inte nån utav oss. Men det var inte gott att komma tillbaks till Stockholm när han hade 4 barn då. Sen fick jag ju 2 till så nu är det 6.
O:
Hur många barn hade ni när ni kom till Oxelösund?
H A:
4. Hjalmar han blev 1 år när vi flytta ner här. Vi flytta ner på sommaren och han är född den 25 juni. Ja, och sedan arbeta min man vid hamnen dålig förtjänst var det och strejk vart det. Och då fick de åka, dom åkte till, vad heter det utåt där på andra sidan sjön, förbi Nävekvarn där.
O:
Uppåt Bråviken till då?
H A:
Ja, de åkte dit och jobba i skogen. Och det var på vintern så de gick över isen.
O:
Jaha det var väl bränslekommissionen som det hette. De ordnade med skogsarbeten de där åren.
H A:
Ja, i alla fall så hankade vi oss fram.
O:
Hade alla barnen kommit då?
H A:
Nej de kom sedan vartannat år. Hjalmar är född 1913 och Evald 1915.
O:
Och Axel –09
H A:
Ja just det. Och Rune –15 då. Ja, sen blev det ju krig och bedrövligheter. Och min man han fick ju lov att åka tillbaks till Stockholm. Han var ju vid ingenjörskåren, så han fick åka dit och vi var här i Oxelösund. Och inga inkomster och ingenting.
O:
Hur bar ni er åt då?
H A:
Ja, jag vet inte. Det vart ju lite grann vi fick sedan genom det här militära. Men det var ju obetydligt. Så jag vet inte hur vi klara oss det vet jag inte.
O:
Var det 4 eller 5 barn då?
H A:
1914 då var det 5.
O:
Sen kom det flera.
H A:
Ja, det var Rune –15. Rune är ju född 1915 så Evald var född när kriget började.
O:
Hur många barn blev det allt som allt. Blev det 6?
H A:
Ja. Men du vet militärerna de hyrde där nere utav Jurell i stora byggningen och gjorde i ordning på nedre botten där så de hade logi där. Och de laga ju mat. Ja de var väldigt hyggliga, de stack till oss något lite ibland. Så man hanka sig fram i alla fall. Men det var i alla fall en bedrövlig tid, det får jag lov att säga. Och 1918 då blev det ju spanska sjukan. Men då klara vi oss. Men 1920 då blev min man sjuk. Det var på en måndag och han levde bara veckan ut. Och han var frisk och stark, en utav de starkaste de hade här nere, men det var ju så att de som var starkast de gick åt först. Gamla och klena de kunde klara sig. Ja, det var inte så nådigt.
O:
Att bli ensam med 6 barn på den tiden, hur klara man det. Det var inte bara att gå och hämta pengar inte. Hur klara ni er?
H A:
Neej det var det inte. Allra först så fick man ju ordna, jag fick ordna själv för begravning och allting. Jag fick gå till dem som hade hand om sådant och ordna med det själv och greja. Och på den tiden fick man ju åka till Nyköpings
kyrkogård, för det fanns ju ingen här i Oxelösund. Ja, man fick så mycket att tänka på så an kunde inte sörja tror jag. Men nog var det svårt. O:
Men hur klara du matfrågan och husrummet då? Och kläder?
H A:
Ja, vi bodde ju hos Jurells. I en bedrövlig lägenhet egentligen. Och kommun tog ju hand om, så de skulle betala hyran och så skulle jag få 20 kronor för 5 utav barnen, jag skulle inte ha något. Och det skulle vi leva på. Nej, men allra först då jag blev ensam då var de ju snälla. Scouterna hade samlat ihop så jag fick 500 kronor av dem genom Härberger då. Men det gick ju snart åt. Sen kom dom, ingen tänkte då på, barna var ju små, men ingen tänkte på att jag inte skulle lämna dem ensamma. Utan då kom de bara och ville att man skulle gå bort och tvätta och skura, och det var ju ingen annan råd. Och barna, en del gick ju i skolan, och de andra fick gå därhemma. Men det fanns tillbud. De hände de där två små. Vid julen så hade de plockat ljusstumpar av julgranarna och så hade de ställt upp i den där lilla förstugan vi hade och så tänt på de där ljusen. Så gick de hem till mormor som bodde en bra bit ifrån och tala om hur fint de hade gjort. Och så kom Gustav hem från skolan och då hade det redan tagit eld i golvet. Men aldrig var det någon som skulle se efter dem inte. Det går inte att tala om hur det var att lämna dem ensamma, barna. De bara ville att man skulle gå och arbeta. Och man hade 2:50 om dagen. Och på den tiden fanns det inga maskiner utan det var att stå och borsta och gno för hand allting. Jättestora tvättar.
O:
Fick man mat på dagen då?
H A:
Ja man fick ju maten, det fick man.
O:
Och så 2:50 för att arbeta hårt hela dagen, tvätta och skura.
H A:
Jaa, och det där skulle ju tvättas och lagas så det kunde ju bli senare på kvällen, så man sluta inte klockan 6 inte. Men jag har i alla fall jobbat och stått i och klarat mig…
O:
Och så var det 20 kronor för barnen per månad.
H A:
Ja, för 5 barn inte 6.
O:
Det blev 100 kronor och så + de där 2:50 som man kunde tjäna själv.
O:
Det blev ju inte mer än 150:- i månaden för 7 personer att leva på.
H A:
Det blev det säkert inte. Men det var ju så då. Det var ju billigt, men det hjälpte inte det räckte inte i alla fall.
O:
Och så fick du också tid över att vara med i det politiska livet. Jag vet utav protokoll att du kom in i klubben.
H A:
Ja saken var den att jag hade bekanta och de började fundera på att jag skulle gå in i klubben för då skulle man ju liksom ha ett stöd bakom sig. Men jag har ju
alltid varit intresserad utav politik och så där så det är klart jag gick in i klubben. Men man gjorde väl inte så mycket nytta i början alls. Man kom ju in så småningom. O:
Men du blev ju ordförande redan 1926.
H A:
Ja det var ju så att vii inom klubben hade lite kurser och så för att lära oss sköta ett möte och så där. Och jag gick på arbetarkommunens möten när jag kunde också, för jag var intresserad.
O:
Kan du komma ihåg när du gick in i klubben. Avsikten med det var väl ändå att försöka påverka samhället på något sätt att utjämna de ekonomiska och sociala orättvisor som var.
H A:
Ja nog hade man det i tankarna allt, att det skulle behövas ändring. Så det var ju inte bara för att få hjälp inte, det hade jag inte beräknat få någon. Men jag var ju intresserad. Det är inte så gott i en klubb, det är ingen som vet så mycket, men under åren så har vi ju haft, man kommer ju in i det undan för undan. Om man går på möten och så där så lär man sig. Vi hade ju kurser också, arbetarkommunen anordnade kurser i den gamla skolan. Och jag gick ju på allt sådant.
O:
Upplevde du någon gång att ni inom de politiska livet påverkade frågorna till det bättre? Tyckte du det någon gång?
H A:
Ja det kan jag inte annat än tycka.
O:
Så det var inte förgäves som du jobbade.
H A:
Nej det var det inte. Vi kom med våra förslag ifrån klubben. För det mesta måste de väl upp på arbetarkommunen först innan de gick vidare men många förslag som vi kom med dom gick vi till vårat distrikt med.
O:
För om någon fick uppleva orättvisorna så var det väl du som 1920 blev ensam med barnen.
H A:
Ja det kan man säga. Men man är en sån där beskedlig människa, allting fick lov att gå.
O:
Men det var ju rätt många i den situationen på den tiden. Ensamma hustrur med barn.
H A:
O, ja det var många som hade det knalligt. Men här i Oxelösund, som i ”bondkvarteret” det var ju mest, det var ju lite förmögna. Och de hade sina släktingar på landet, de hade inga stora bekymmer under kriget heller. Det var skillnad med en annan som fick hålla på och skala kålrötter i det oändliga och koka. Det fanns inget annat. Ungarna var ju hungriga jämt.
O:
Men du själv då? Som var borta och arbetade hela dagarna tungt.
H A:
Ja det var bedrövligt. Om man kunde beskriva det som det var egentligen.
O:
Var barnen mycket sjuka då?
H A:
Nej det kan jag inte säga. Det är klart att de var förkylda. Men alltid gick någon hos sjuksyster, för de slog sig ju så mycket, de höll ju till i skogen och lekte. Det var inte så mycket maskiner och grejer då som tur var.
O:
Så du hade lite att slåss för när det gällde det politiska. Du satt ju också ordförande i 14 –15 år, och var även sekreterare också.
H A:
Ja det räckte det väl till. I början var jag sekreterare. Men jag vet inte om jag var så duktig det vet jag inte. Man gjorde ju så gott man kunde. BB i Nyköping på den tiden fanns inget BB. Det tog klubben upp. Och så var det så att våran klubb och Nyköpings klubb vi hade, varje kvartal så hade vi gemensamt möte och då passade man på och tog upp sådana frågor. Då kom den där frågan om byggande av ett BB också. Och vi lyckades få det igenom så det blev ett BB i Nyköping……… verksamheten lämnade vi också bidrag till fast på den tiden fick man ju inga anslag utav något slag utan vi fick arbeta oss till det på det viset att vi hade fester på vintrarna i föreningslokalen. Det kommer du nog ihåg. Alltid hade vi nyårsbal med nyårstablå, och jag vill säga att det var ganska trevligt. Och där hjälptes vi åt, vi gjorde biljetterna själva och vi gjorde allting själva och dekorerade allt. Och vi fick väl några slantar över. Och likaså hade vi en fest i parken varje sommar också där fick vi några kronor över.
H A:
Vi arbeta och vi stickade. Stickade och jobbade åt beredskapsmännen. Studiecirklar som vi gick med i och försökte väl lära oss lite och göra vad vi kunde. Vi var ju med och la oss i den här uniformsfrågan. Jag kom att åka till Stockholm. Det var för bedrövligt där när de marschera och var otrevliga. Så det tog jag upp på ett möte.
O:
De politiska uniformerna då?
H A:
Ja visst, de var ju uniformerade så väldigt och gick där och sträckte och stövlade, usch så otrevligt. Ja, i alla fall så tog vi upp det och det gick till distriktet och våran ordförande i distriktet var närvarande och hon tyckte det var en väldigt bra fråga. Och hon tog upp det och det kom upp i riksdagen och det blev förbud.
O:
Sedan började ni arbeta för att kvinnorna skulle komma med i fullmäktige, i beslutande församlingen.
H A:
Ja det hade vi väl gjort tidigare.
O:
Men det var få kvinnliga representanter som var med i fullmäktige på den tiden både i municipalfullmäktige och kommunalt.
H A:
Ja jag var med både i municipalnämnden och fullmäktige medan Edla och Elin Andersson var med i kommunalfullmäktige. Men sedan tyckte jag att jag började bli för gammal så jag började säga ifrån mig. I flera år var jag med i
pensionsnämnden. Och det vill jag lova var ett arbete förr, när vi hade kommun också. Och det skulle resoneras med pensionsstyrelsen med. Det var en gammal kyrkoherde, han var faslig. Om de hade ett potatisland eller en 3-4 stycken höns kunde han hålla på och tugga på det i all oändlighet. Vi fick sitta på mötena i två dagar. O:
Skulle de inte ha full pension då?
H A:
O nej, det gick ju efter behov. Och det togs upp potatisland och höns och allting. Ja det är säkert. Och det var ju en liten pension då. Han var energisk så det var alldeles förfärligt. Och då hade vi inget betalt inte, då satt vi där för att vi var med ändå. Nu kan de ju inte röra ett finger utan att de ska ha betalt, det tycker jag är ett stort elände. Vi vart anslutna till bildningsförbundet också, kvinnoklubben, det var vi också med och tog initiativet till. Så vi har ju i alla fall försökt. Barnkolonin var vi också med och greja. Och så bjöd vi husmödrar på semesterhem, de behövde inte tillhöra klubben, vi bjöd dem ändå ett par stycken varje år. För vi hade ju semester hem då, nu har vi inte några. Pengar till Norges barn gav vi på den tiden när det var dåligt.
O:
Men det är ganska naturligt när jag har läst kvinnoklubbens protokoll som börjar 1907 så ser man ju där skillnaden mellan protokollen från 1960 och då, därför att i början på seklet då fanns inga rättigheter, framförallt inte för kvinnorna. Och då var det väldigt mycket fina idédebatter inom kvinnoklubben om alla orättvisor som fanns på olika områden. Det var antimilitarister, och de pratade mycket om socialism och sådant.
H A:
Ja det är klart och det får jag lov att säga att förr då hade vi debatter i kvinnoklubben. Vi kunde diskutera så stickor och strån stog om dem, det är säkert. Och det kunde hända så tokigt så att det var någon som tog åt sig personligt och gick ur klubben. Och det är ju så fel så, men fruntimmer är sådana.
O:
Men det är klart att tidigare när inte något av det elementära var tillgodosett, folk hade ju så fantastiskt dåligt ekonomiskt, det gick lättare att diskutera de här frågorna då. När man sedan sitter därhemma i ett relativt gott förhållande går det inte lika lätt.
H A:
Ja nu är allting så bra så inte skulle jag vilja diskutera om någonting nu.
O:
Det ligger nog på ett annat plan idag tror jag.
H A:
Det blir stor skillnad minsann som natt och dag.
O:
Konsten är ju att se och det är ju alldeles klart att man i din ålder lättare kan se förändringen som har skett, än de som har växt upp här ifrån 40 o 50-talet och framåt.
H A:
Ja det blir ett annat det. Det är annat än när vi bodde i Stockholm. Där var folk fattiga, det var inte en liknelse här i Oxelösund. Tänk så dåligt de hade det. Som
sagt, jag sa att här i Oxelösund är det ingen som vet vad det vill säga att vara fattig, sa jag när jag kom hit. O:
Har du läst Per-Anders Fogelströms serie om Stockholm?
H A:
Nej det har jag inte gjort.
O:
Där kan man ju läsa om hur fattigt det i Stockholm i mitten av 1800-talet och framåt på 1900-talet. Det var ju enormt vilken fattigdom det var.
H A:
O ja det vet jag ju så dant det var. Neejdå det är skillnad. Min pappa han var ju socialdemokrat och intresserad han också, utav politik. Men han uppträdde ju inte offentligt för han hörde dåligt. Och det är lika med mig, jag hör dåligt nu. Jag kan ju inte gå på ett möte, jag hör ju inte ett dugg vad de säger. När vi pratar så här då hör jag men är det någon som pratar bredvid, då tar det bort ljudet. Jag har hörapparat som väl är. Det är en väldigt fin uppfinning.
O:
Annars skulle du bli väldigt isolerad om du inte hade hörapparat.
H A:
Ja visst, men man blir det ändå. Det går aldrig någon hit.
O:
Du får väl påhälsning av barnen ibland?
H A:
Ja jag har ju barnen, de kommer så flitigt så. Men jag menar på klubben och så, dom ser jag ju aldrig till.
O:
Nej, men de är gamla dom också.
H A:
Ja dom är det och det är likadant med mig. Jag brukar tänka på dom på Björntorp men jag säger, jag åker inte ut för jag är också gammal. Men ser du jag tyckerom att vara hemma och röra mig och försöka själv. Jag har ordnat så att jag skulle ha så lindrig städning som möjligt så jag skulle klara mig, jag skulle inte bort någonstans.
O:
Men under första världskriget när ni hade barn och det var ont om mat och det var ransoneringskort, då var det väl en svår tid?
H A:
Ja det var svårt för det fanns ju ingen mat. Det sista kriget det var ju ett himmelrike, sa jag, det var väl ingenting. För då var ju pojkarna stora och var ute men första kriget då hade jag barna små. Du förstår så dant det var det fanns ingenting.
O:
Och myndigheterna de kunde inte göra någonting?
H A:
Nej inte ett dugg. Neej, jag har aldrig sett så bedrövligt. Man försökte göra allt, plocka nässlor och man plocka molla och koka. Vet du vad vi gjorde Severin och jag. Vi gick över Isberget på andra sidan där Aspabonden hade vete och tog sådana där skylar. Och dom la jag inne i rummet, vi hade ju rum och kök, och så piskade jag det där så jag fick dän alla korn och så tog jag upp dem och ut och blåste av det där och sedan torka jag dem i ugnen. Och så malde jag dom i
kaffekvarn och koka välling och gröt. Det vart så gott. Ja, man gjorde vad som helst. Det var ju precis hopplöst, det fanns inte att köpa potatis ens. O:
Har du något minne av när det började lätta för dig och din familj? På 20-talet var det ju också besvärligt men dina barn började ju bli stora då och skulle ut i förvärvsarbete. Men det var ju besvärligt en bra bit framöver också.
H A:
Ja du menar när pojkarna började arbeta.
O:
Ja, blev det bättre då?
H A:
Nej det blev det väl inte i början åtminstone. Axel han börja ju vi järnverket, han fick ju komma på kontoret där. Han tjäna 30:50 i månaden. Och Hjalle han började väl därnere också men han hade visst något ströjobb på stan ibland. Sedan börja han därnere hos elektrikern. Han tjäna ju inte mycket. Och Evald och Rune de börja på glasbruket. De tjäna väl en 30 kronor och 50 öre i månaden, då drog de av det jag fick för honom ifrån stan.
O:
De där 20 kronorna?
H A:
Jaa ögonblickligen. Och likadant sedan också det försvann.
O:
Varefter pojkarna tjäna så drogs det av på bidraget?
H A:
Ja, då skulle vi klara oss ändå. Men sedan när de började tjäna lite då hade vi det ju bra. Vi flytta ifrån den där, vilken lägenhet vi hade sedan hos Jurells.
O:
Det var 7 personer i rum och kök då?
H A:
Det var det. Och du vet på vintern, för det var ju kalla vintrar, då kunde det sitta istappar över panelerna i rummet och köksdörren var överdragen av is. Ja jag säger det, det är underligt att de inte blev sjuka.
O:
Hur många år fick du hålla på och jobba innan det blev bättre, kommer du ihåg det?
H A:
Ja, jag jobbade till pojkarna var stora. Men när de började på och tjäna då hade jag jämt göra att laga mat och sköta om dem och tvätta och så. Då klara vi oss och det gick bra. Och Gustav han fick ju plats på Konsum här uppe som springpojke. Och han for ju som ett torrt skinn, det gör han än idag. Det ska vara så precis allting så.
H A:
Ja, dom har var varit duktiga, jag säger att jag har haft tur bara för pojkarna har det bra. Gertrud hon kom ju bort, hon var ju hemma ibland, men för det mesta så var hon ju borta och hade plats.
O:
Ja det är ju alltid roligt att ha barn som sköter sig också.
H A:
Det är roligt ja. Jag säger att jag har haft tur bara för det.
O:
Du kanske uppfostrade dem riktigt.
H A:
Jag ska säga för dig att jag har aldrig rört dem med en hand. Aldrig någonsin för det behövs inte, barna blir mycket bättre om de inte får stryk. Det skulle inte falla mig in. Och jag tycker det har varit bra. Fast det är klart att det har varit problem. Jag kommer ihåg när Länsman Linder kom och skällde på mig för att Gustav har kastat sten på ”grevinnans” ungar.
O:
Vad var det för ”grevinna”??
H A:
Det var en , hon bodde nere på Esplanaden där, hennes man var på sjön och hon hade ihop det med Hedendal, han var polis och otrevlig polis. Och där stod jag och baka och greja när han kom. Han var stor och tjock och trätte och gick an så. Så det är klart, men annars har jag inte haft något obehag. Hjalmar också fick jag obehag för en gång.
O:
Å ja har man 5 pojkar så händer det väl lite.
H A:
Ja, men det gick bra. Axel har jag aldrig haft något besvär med.
O:
Ja, nu får jag tacka Hilda för den här pratstunden den var trevlig. Tack så mycket. SLUT!