Söndag 16 september 2012 kl 18.30 Helsingborgs Konserthus Dirigent: Andrew Manze Solister: Organic Vibes Helsingborgs Symfoniorkester Konsertmästare: Fredrik Burstedt
Anna-Lena Laurin Persephone (URUPPFÖRANDE)
ca 35 min
Largo molto tranquillo – Andantino mosso ma non tanto – Andante sostenuto – Adagietto ma sempre mobile – Allegretto animato – Andante deciso – Andante placido con grandezza
PAUS Jean Sibelius Symfoni nr 2
ca 45 min
Allegretto Tempo andante, ma rubato Vivacissimo – Lento e suave – Tempo I – Lento e suave – Finale: Allegro moderato
Konserten spelas in av: Söndagsserien
Andrew Manze dirigent Förra veckans torsdagskonsert innebar startskottet för Andrew Manzes sjunde säsong som HSO:s chefdirigent. Sedan hösten 2006 har såväl hans energiskt vitala musicerande som hans osvikliga förmåga att till sin publik muntligen förmedla något av sina egna tankar om musiken stått i helsingborgarnas och det helsingborgska musiklivets tjänst. Bland de cd-skivor Manze och orkestern producerat tillsammans för skivbolag som Hyperion, Harmonia Mundi och CPO ska kanske särskilt nämnas den första, Beethovens Eroica (Harmonia Mundi), och den senaste, Brahms fyra symfonier (CPO). Sedan 2010 är Andrew Manze Associate Guest Conductor för BBC Scottish Symphony Orchestra och han har varit, och är, en regelbunden gäst hos bland andra City of Birmingham Symphony Orchestra, Mahler
Chamber Orchestra, Oslofilharmonin och Kungliga Filharmonikerna. Manzes bakgrund som en av världens ledande barockviolinister är dokumenterad i form av en rad inspelningar av violinmusik från Pandolfi och Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom har han med sin sakkunskap bidragit till nya notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och konserter för några av världens ledande musikförlag. I fjol tilldelades Andrew Manze det prestigefulla Rolf Schockpriset, ett pris som utdelas vart tredje år i fyra olika kategorier av Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Akademien för de fria konsterna och Kungl. Musikaliska Akademien. Bland tidigare pristagare i kategorin ”De musikaliska konsterna” hittar man namn som György Ligeti, Ann-Sofie von Otter och Gidon Kremer.
Organic Vibes hammondkvartett ”Jag blir lika glad varje gång jag upptäcker att det finns unga musiker som finner det mödan värt att släpa omkring på en tung Hammond B3. För det finns ingen synt i världen som på riktigt kan ersätta en sådan.” (Mats Palmquist i tidningen Lira) Den Hammondorgelbaserade jazzkvartetten Organic Vibes består av Joacim Eriksson, hammondorgel, Richard Hauer, gitarr, Tomas Trulsson, saxofon och Anders Vestergård, trummor. De har sina rötter i Skåne och beskriver själva sin musik som en
blandning av storstadsjazz och nordiskt vemod. Organic Vibes har framträtt på jazzklubbar och festivaler runtom i världen, och våren 2009 gjorde SR P2 en liveinspelning av bandet som sänts vid flera tillfällen. Samma år släppte Organic Vibes sin debutskiva Glue, och året därpå, 2010, fick man ett bidrag från Statens Kulturråd som möjliggjorde beställningen av det verk för jazzkvartett och symfoniorkester, vilket i kväll får sitt uruppförande.
Anna-Lena Laurin (f.1962): Persephone, för hammondkvartett och orkester (URUPPFÖRANDE) Frågor om genre engagerar sällan lyssnare. Istället är det på tidningsredaktioner och vid skivförsäljning som etikettsproblem dyker upp. Ett utmärkt exempel på det är AnnaLena Laurin, som med Persephone återkommer till Helsingborgs Konserthus efter att ha fått en svit framförd förra året. Hon har visserligen haft en egen jazzkvintett och äger en precis känsla för olika stilar, men när hon nu sedan drygt tio år tillbaka kommit att spelas i en rad av Sveriges främsta konserthus är det med en musik som tycks inrätta sin egen genre. Visst har det förekommit jazz i konstmusiken tidigare, som i 1920-talets Paris och bland en rad modernister därefter, men då är det som stillån. Jazzmusiker har etablerat sig i konstmusiken – tänk bara på Chick Corea. Men Laurin har hittat en mötesplats där impressionistisk harmonik kan länkas samman med Stravinskijs rytmik och skilda jazzidiom, utan att det går att upptäcka några skavande övergångar. Det är utifrån kännedom av instrumentens klang och musikalisk uppbyggnad, men med den grundläggande energin hämtad från intuition och impulser som Anna-Lena Laurin komponerar. Hon säger sig ”plocka klanger” vid pianot. Hon liknar komponerandet vid att bygga med legobitar som sätts samman. Först när idén tagit form visar det sig om biten är början, mitt eller slut.
Liksom två andra exempel ur hennes senare produktion hämtar hennes nya stycke sin titel från det antika Greklands saga och myt, nämligen gudinnan Persephone som av Hades fördes till underjorden för att bli hans hustru men som varje vår tilläts att komma tillbaka till ljuset. Det är helt enkelt en mytologisk förklaring till årstidernas växling. Samtidigt ska ingen förvänta sig några musikaliska illustrationer: Laurin betonar att hon satt titeln först efter att ha komponerat verket, men också att det finns en universell dramaturgi som förenar hennes musik med myten, en växling mellan kyla och värme som minner om växlingen mellan årstiderna. Persephone är skrivet för symfoniorkester och jazzgrupp. Därför har vi inte att göra med den klassiska typen för soloinstrument och orkester (som i solokonserten), utan en växling mellan orkester och en liten ensemble i en symfonisk väv. Ensemblen består av altsaxofon, halvakustisk gitarr, hammondorgel och jazzslagverk. Det ges stort utrymme för improviserade soloepisoder, men varje moment är integrerat i verkets helhet. Någon lyssnaranvisning finns inte. AnnaLena Laurin säger istället att lyssnaren bjuds in på en resa i detta verk bestående av sju delar spelade i en följd. Det får helt enkelt visa sig var man hamnar med öronens hjälp.
Mer om Helsingborgs Symfoniorkester & Konserthus på internet: www.helsingborgskonserthus.se – www.facebook.com/konserthuset För stöd till HSO, gå med i Vänföreningen: www.hsv-vanner.se
Jean Sibelius (1865-1957): Symfoni nr 2 D-dur opus 43 Det finns två historier att berätta kring bakgrunden till Sibelius andra symfoni. Den första är den om ett verk som passade som hand i handske på den finländska nationalism som växte sig stark runt förra sekelskiftet. Tonsättaren tog ett kliv bort ifrån de ryska influenserna från den första symfonin. Vännen Robert Kajanus skrev efter uruppförandet 1901 en artikel i Hufvudstadsbladet där han tolkade verket som ett porträtt av det finländska folkets kamp mot de ryska herrarna. Problemet är bara att Sibelius, som onekligen hade finsk självständighet på det politiska programmet, förnekade all form av politisering av verket. Den andra historien handlar om hur familjen Sibelius 1901 åkte på resa till Italien. Som vanligt tog pengarna slut, men dessutom insjuknade dottern Ruth i något som först antogs vara tyfus. Så fort hon kom på bättringsvägen försvann Jean iväg till Rom för att gå på Colosseum och operan – samt att jobba, förstås. Då hade han redan påbörjat något som var tänkt att bli en symfonisk dikt kring Don Juan: den amoröse äventyraren tänks sitta i ett slott, väntande på en okänd gäst, Stenstoden eller Döden. Detta har fått kommentatorer att tolka ut både en närvarande Don Juan och en frånvarande gäst i början av andantet. Att en sådan scen, eventuellt, kunde smyga sig in i en annars programlös symfoni,
faktiskt i likhet med en andra programmatisk idé, nämligen tondiktande kring Dantes Divina Commedia, visar på en tydlig förändring av det formmässiga tänkandet: olikartade material, fragment av frånvarande helheter kunde samlas ihop till ett enhetligt mönster för att sedan falla isär igen. Det märks i den första satsen som är skriven i fri sonatform. Andra satsens Andante låter linjer mötas och separeras men samlar sig till kraftfulla kulminationer, långdragna bågar varieras med febril gestik. Tredjesatsen tycks vara ett klassiskt, energiskt scherzo med långsam trio, men det blir istället en A-B-A-Bstruktur där den sista B-delen följs av en kulmination in i den mäktigt anlagda finalsatsen. I detta avslutande Allegro moderato spelar Sibelius ut karaktärer mot varandra, också det fjäderlätta kan dölja överraskande het lava. En mäktig kulmination avbryts flera gånger i förtid för att sedan till sist återkomma i ett väldigt klimax, där 3/2-takten på ett ytterst märkligt sätt blir marschartad. Med andra ord krävs varken några finska frihetssträvanden eller ruvande Don Juangestalter för att skapa en stark dramatik. Det innebär ändå inte att sådana tankefigurer är helt irrelevanta. Artistkommentarer: Mats Persson Verkkommentarer: Erik Wallrup
Under nästa vecka ägnar sig HSO åt att tillsammans med Andrew Manze och violinisten Ulf Wallin spela in musik av Tor Aulin på cd. Vi konserterar åter torsdag den 27 september kl. 19.30. Musik av Felix Mendelssohn, Rolf Martinsson och Hamish MacCunn. På dirigentpulten återser vi då Rumon Gamba.