Baltisk Befrielse - Svenska insatser för friheten by Jarl Hjalmarson

Krister Wahlbäck är nutidshistoriker, statsvetare och tidigare ambassadör. Han var forskare och lärare på Stockholms universitet 1965–1976, gick sedan över till UD som säkerhetspolitisk expert och var minister på Sveriges ambassad i Helsingfors 1986–1991. Han har publicerat en mängd böcker och artiklar om finländsk politik och historia. Under sin tid i Helsingfors följde han nära inledningen av den baltiska frigörelsen och var 1991–1994 chef för den säkerhetspolitiska analysgruppen på Statsrådsberedningen under Carl Bildts tid som statsminister. Därefter har Krister Wahlbäck haft ett antal samtidshistoriska utredningsuppdrag på UD. Han var adjungerad professor vid Umeå universitet 1989–2004.

Baltisk Befrielse Svenska insatser fรถr friheten

© 2012 Jarl Hjalmarson Stiftelsen Denna bok är tryckt med bidrag från Sida. Texterna i boken uttrycker författarnas åsikter. Tryck: Hallvigs, 2012 Omslag: Henrik Sundbom www.hjalmarsonstiftelsen.se ISBN 978-91-979315-2-6

Baltisk Befrielse –

Svenska insatser för friheten

Krister Wahlbäck Efterord av

Peeter Luksep

Jarl Hjalmarson Stiftelsen

Innehåll Tidslinje

Karta

Förord

Sovjet vacklar

Sverige rör sig

Vad kan vi göra?

De ryska trupperna

Andra länders stöd

Historien som hopp och börda

Gränser – på marken och för ”suveränitetsstödet”

Trupperna återigen

Washington in på scenen

Estland, dess strategiska objekt och pensionärer

Men jobben då?

Ryska minoriteter och invandrare

Omdöme om en omvälvande tid, 1991–1994

Kontinuitet och förändring, 1994–2006

I finanskrisens våld

Efterord av Peeter Luksep

Personregister

110

1991 24 augusti Ryska Socialistiska federativa rådsrepubliken erkänner de baltiska ländernas självständighet. 27 augusti Sverige erkänner de baltiska ländernas självständighet. 6 september Sovjetunionen erkänner de baltiska ländernas självständighet. September De baltiska staterna upptas i ESK, sedermera OSSE 26 december Sovjetunionen upplöses 1992 Mars Frihandels- och investeringsskyddsavtal tecknas mellan Sverige och de baltiska staterna. 10 juli ESK, inklusive Ryssland, beslutar om ryskt tillbakadragande av förband från de baltiska staterna 1993 31 augusti Ryssland hämtar hem sina förband från Litauen 1994 30 april Avtal tecknas mellan Ryssland och Lettland om avveckling av radarstationen i Skrunda och tillbakadragande av ryska förband 26 juli Estlands och Rysslands presidenter, Lennart Meri och Boris Jeltsin, tecknar ett avtal om tillbakadragande av ryska förband, militärpensioner och avveckling av militärbasen i Paldiski. 31 augusti De sista ryska förbanden lämnar Baltikum

Förord När finanskrisens stormar svepte fram över Europa i augusti 2011, kunde vi i Sverige för en stund vända uppmärksamheten mot något positivt i stället. Vi högtidlighöll tjugoårsminnet av de baltiska ländernas återvunna självständighet 1991, och vi kunde göra det med desto större skäl som alla kunde se att det i dagens Europa inte var de baltiska staterna som härjades av strejker, upplopp och missnöjesval i finanskrisens spår. I Lettland och Estland hade parlamentsvalen 2010 och 2011 tvärtom resulterat i omval av regeringar som genomfört utomordentligt tuffa besparingar. Det bekräftade intrycket av realism och förmåga till försakelse som baltema gett även på andra områden under de förflutna decennierna. I Lettland hade dessutom republikens president på sommaren 2011 tagit drastiska beslut för att ge väljarna möjlighet att ta ställning till en politisk cancer som plågat landet i alla år: oligarkernas korrumperande inflytande i det politiska livet. Sverige har spelat en väsentlig roll som rådgivar- och

Leninstatyn i Vilnius krossas, 22 augusti 1991. Foto: Bertil Persson

biståndsland åt de baltiska länderna under alla dessa tjugo år, särskilt under de första och svåraste åren av självständigheten. Det är ett arv som förpliktar och som vi har skäl att påminna oss. Den återblick som jag här skall ge lider naturligtvis av att en så närliggande tid till största delen varken har hunnit behandlas av forskningen eller skildras av de viktigaste aktörerna. Dessutom har jag tagit mig friheten att foga in en del minnesbilder och personliga intryck från dessa år. Den här översikten är alltså mer en journalistisk produkt än en forskningsrapport.

Krister Wahlbäck Stockholm, januari 2012

Sovjet vacklar

Den 24 augusti 1991 erkände Ryssland de baltiska ländernas självständighet. ”Ryssland” var då fortfarande liktydigt med den Ryska Socialistiska federativa rådsrepubliken inom Sovjetunionen, och dess president sedan ett par månader var Boris Jeltsin. Han utfärdade en ukas om erkännandet där han också uppmanade presidenten för hela Sovjetunionen att göra detsamma, liksom alla världens stater. Det dröjde till den 6 september innan presidenten ifråga, Michail Gorbatjov, följde uppmaningen. Men alla visste att det nu var Jeltsin som höll i taktpinnen i Moskva. De reaktionära krafternas kuppförsök mot Gorbatjov den 19 augusti hade misslyckats till följd av det beslutsamma motstånd som Jeltsin hade rest i Moskva. Gorbatjov å sin sida uppträdde osäkert när han återkom från sin semester på Krim, där han hade fallit i kuppmakarnas händer. Hela Sovjetunionen vacklade. Inte bara Ukraina utan flera andra av sovjetrepublikerna strävade uppenbarligen efter självständighet på samma sätt som Boris Jeltsin gjorde för Rysslands del. Men redan nu hade alltså de baltiska länderna vunnit sitt mål. Den svenska regeringens erkännande av deras suveränitet kom den 27 augusti. Det sovjetiska beslutet den 6 september var på ett sätt en formalitet sedan Ryssland sagt sitt, men på ett annat sätt skulle det visa sig vara principiellt viktigt, eftersom det innebar att Moskva tydligt

bekräftade balternas särställning inom unionen. Under hela mellankrigstiden hade de ju varit självständiga stater och medlemmar av Nationernas Förbund (NF), den tidens FN. Nu fick de tillbaka sin frihet först av alla, och de fick den erkänd av Sovjetunionen medan den alltjämt existerade – en signal av viss vikt, kunde man hoppas, för framtida sovjetnostalgiker och imperiedrömmande revanschister. Alla övriga unionsrepubliker mottog ju sin självständighet mer eller mindre automatiskt några månader senare, när Sovjetunionen upplöstes i december 1991. Att kollapsen skulle komma så pass snabbt var inte något som man kunde veta med säkerhet i september 1991. Men det som redan hänt var enastående i det moderna Europas historia. Att tre små nationer med sammanlagt sju miljoner invånare kunde genomdriva att supermakten Sovjet återställde deras suveränitet efter femtio års ockupation, utan att jätteriket först hade besegrats i något krig, det var ofattbart enligt alla gängse lagar för stormaktspolitiken. En av förklaringarna var att en stor del av sovjetdiktaturens ledarskikt hade gripits av tvivel på sitt eget system, och att den ledare som de valt 1985 var genuint ovillig att använda väpnad makt för att slå ner folkliga protester mot systemet. Det gällde i första hand gentemot det ”yttre imperiet”, alltså de östeuropeiska stater som Stalin hade påtvingat sitt kommunistiska system 1945–1948 medan de formellt fått behålla sin statliga suveränitet. Ifråga om de baltiska sovjetrepublikerna var Gorbatjovs hållning inte lika klar. I januari 1991 hade han sålunda inte motsatt sig ordern till

inrikesministeriets ”svarta baskrar” att slå till mot Vilnius och Riga. Men i det längsta hade han även här avstått från öppet våld. Uppenbarligen trodde Gorbatjov att sovjetsystemet skulle kunna reformeras och effektiviseras i enlighet med hans perestrojka under ganska fri debatt i tecknet av glasnost, och att detta skulle kunna ske utan att kommunistpartiets maktmonopol måste upprätthållas med våld. Om dessa illusioner var en av förklaringarna till att Kreml gav efter, så var en annan avgörande förutsättning för balternas framgång den dödsföraktande djärvhet som de själva visade. Undan för undan under åren 1988–1991 tänjdes gränserna för det mått av självstyre som Moskva kunde tolerera, allt medan flertalet sovjetexperter i väst ansåg att de gick för långt och för snabbt. Hos en del av balternas ledare fanns det en sedan länge uppdämd känsla av ”nu eller aldrig”. Men de hade också gjort en rationell kalkyl av de faktorer som skulle tvinga Gorbatjov till fortsatt återhållsamhet. Han var beroende av ekonomiskt och annat stöd från väst för sin reformpolitik. Gorbatjov hade också befogade farhågor för att han skulle bli tvungen att luta sig mot de hårdföra ortodoxa krafterna i Sovjet som ogillade både hans glasnost och hans perestrojka, om han stötte bort sina reformvänliga anhängare genom att ta till våld. Det fanns också ledande balter som tidigt syftade längre än till självstyre inom Sovjetunionen, och som hade full självständighet som mål. En del av dem trodde att detta bara kunde uppnås om deras egen kamp uppmuntrade liknande krafter i de övriga sovjetrepublikerna. De var

redo att aktivt verka som ”missionärer” där i hopp om att därmed underlätta sin egen frihetskamp och kanske också ge balterna den världshistoriska rollen att påskynda Sovjetunionens upplösning. Sådana tankar ansågs oftast som helt ansvarslösa bland sovjetkännarna i väst. Onekligen var de ägnade att provocera de rättrogna systembevararna i Sovjet till att slå till mot balterna innan dessa hunnit sprida sina farliga idéer. Men även på denna punkt fick balterna av allt att döma rätt. Naturligtvis var ingenting av allt detta något givet, det kunde ha gått illa, de ortodoxa krafterna kunde ha tagit överhanden i kommunistpartiet, och deras vänner i armén och säkerhetsorganen kunde ha gjort en tidigare och bättre planerad kupp mot Gorbatjov än den som kom till stånd i augusti 1991. De försiktigare rösterna bland balterna själva, och de pessimistiska bedömare i väst som ansett sig vara balternas sanna vänner, hade i så fall fått sina farhågor besannade. Men nu gick det inte så. Andra bedömare i väst, som ansåg att man borde låta balterna själva bestämma sina länders kurs i en sådan ödesfråga för dem, och stödja dem om de krävde samma rättigheter som man i väst ansåg självklara i de egna länderna, fick sin syn på utvecklingen bekräftad.

Sverige rör sig

Jag får anledning att återkomma till de dramatiska åren före 1991, men för tillfället kan det räcka med dessa korta påminnelser som bakgrunden till den stämning av häpen glädje som jag minns från min arbetsplats på UD i september 1991. Men den känslan förenades också med åtskillig oro över hur balterna skulle kunna klara av de väldiga uppgifter som låg framför dem. Var och en på svensk sida har naturligtvis sina egna minnesbilder från denna omvälvande tid. För egen del kommer jag bäst ihåg våra försök på tjänstemannaplanet på UD att förutse de förhoppningar och förväntningar som skulle ställas på Sverige i det nya läget. Uppenbarligen skulle vi kunna få en viktig roll som balternas rådgivare och understödjare om vi var redo att ta på oss riskerna och kostnaderna, och om vi ville söka förmå andra länder att delta i uppgiften. Vad gällde det närmast berörda landet, Finland, visste jag efter tjänstgöring 1986–1991 på vår ambassad i Helsingfors något om de särskilda bekymmer inför utvecklingen som man hade på officiell finländsk sida, såsom närmaste granne både till Sovjet och till Estland. Å ena sidan var man väl medveten om det egna folkets starka sympati för esterna, grundad på den språkliga och kulturella gemenskapen och på det öde som de delat som småstatsgrannar till Sovjet. Finländarna hade visserligen klarat sig bättre, bland annat

därför att de var fler, deras land var större och terrängen besvärligare för en angripare, och de tillhörde dessutom kretsen av nordiska stater. Men medkänslan med deras sämre lottade estniske lillebror var stark och djup när han nu sökte återfå sin frihet. Jag minns äldre helsingforsare som grät av rörelse när de för första gången sen sin ungdom åter fick se en estnisk båt i Södra hamnen som vågade föra den förbjudna flaggan i blått, svart och vitt från den självständiga republiken Estland. Å andra sidan måste den politiska ledningen i Finland hålla sådana känslor under kontroll både hos sig själva och hos sitt folk. Man borde undvika officiella sympatiyttringar som kunde uppegga frihetssträvandena i Estland och provocera den store grannen i öster att slå tillbaka mot Finland självt. Om motsättningarna mellan Tallinn och Moskva skulle skärpas, och om man i Finland skulle befara att ryssarna kunde uppfatta Sveriges mer ”aktivistiska” hållning som en utmanande uppmuntran till balterna, kunde det bli problem för Helsingfors, som ju ligger mitt emellan Stockholm och Moskva och inte gillar när de tvistar. Nu hade visserligen balterna uppnått sin självständighet, men det återstod många svåra problem att lösa. Då skulle vi behöva en regeringschef med goda kontakter i Helsingfors och med kunskap om den annorlunda balans mellan realpolitik och moralpolitik som Finlands läge traditionellt framtvingat. Valutgången den 15 september 1991 syntes peka på att Carl Bildt skulle bli statsminister. Att han

förstod sig på Finland och var uppskattad i Helsingfors som säkerhetspolitisk bedömare hade jag sett redan under min första tid där på hösten 1986, då han hade inbjudits att tala inför det s.k. Paasikivi-samfundet. En ära som dittills bara vederfarits svenska stats- och utrikesministrar. Då hade han också ombetts att söka upp inte bara statsminister Kalevi Sorsa (S) och utrikesminister Paavo Väyrynen (CP), utan även republikens president Mauno Koivisto (S) för politiska samtal. Men det var samtidigt viktigt att han hade ett förtroendekapital att dra på i de baltiska länderna, om en svensk roll i de rysk-baltiska kontroverserna skulle komma att innefatta inte enbart stöd till balterna utan också uppmaningar till kompromissvilja efter det att självständigheten uppnåtts. Så hade jag i varje fall tolkat ett par av hans kommentarer om de långsiktiga perspektiven, när han passerat Helsingfors den 2 januari 1989 på väg till Tallinn. Han hade kommit upp på ambassaden för att orientera min chef Knut Thyberg och mig själv om bakgrunden till sitt beslut att som första ledande svenska politiker besöka Estland efter en inbjudan från staden Tartu. Vi behövde ju kunna svara på frågor, som var lätta att förutse, från de betänksamma bland våra finländska vänner om hur Bildt resonerat när han antagit inbjudan. Det var tydligt att han fäste stor vikt vid det moraliska stöd från väst som balterna behövde känna och som man bäst gav genom att själv komma dit utan att ta vägen över Moskva, även om det skulle störa ryssarna. I sin bok Uppdrag Europa (2003) har

Carl Bildt själv beskrivit de intryck han fick under besöket i Estland: han ”började misstänka” att det nu blivit alltför sent för att ett sovjetiskt försök att slå tillbaka mot balterna skulle kunna lyckas, det vill säga lyckas utan att Moskva nödgades tillgripa så brutala metoder att Gorbatjovs reformpolitik skulle haverera. Men mitt intryck var alltså att han redan tänkte på scenariot efter självständigheten. Detta var drygt ett år innan de berömda måndagsmötena började på Norrmalmstorg på våren 1990. Den våg av stöd och sympati för balterna som vällde fram i svensk opinion hade delvis sin grund i dåligt samvete för flera decennier av officiell likgiltighet och begränsat intresse hos vanligt folk. Men viktigare var en ganska allmän beundran i Sverige för ”den sjungande revolutionen”, som tog sig fredliga men vältaliga uttryck bland annat genom de väldiga sångarfestivalerna i Tallinn. En annan demonstration som gjorde intryck internationellt ägde rum den 23 augusti 1989, på femtioårsdagen av Stalins pakt med Hitler som gett Moskva fria händer i Baltikum. En protestkedja från Tallinn till Vilnius av hundratusentals människor som höll varandras händer blev en visuellt slående påminnelse om hur och varför våra grannländer på andra sidan Östersjön alltjämt ockuperades av Sovjet. Det var inte lätt för den regerande socialdemokratin att hantera det nya läget. Den ideologiska vakthållningen kring småstater under stormaktstryck, som alltsedan Vietnamdecenniet riktats in mot USA, måste nu skifta fokus österut. Man kunde räkna sig tillgodo att man vid det första

östersjötoppmötet om miljöfrågor i Ronneby i september 1990 hade låtit deltagarna från de baltiska sovjetrepublikerna sitta bakom sina egna flaggor från självständighetstiden, trots starka invändningar från Moskva. Men överlag hade ju vår hållning varit försiktig jämfört med hur vi uppträtt i exempelvis Vietnamfrågan. Vid tjugoårsminnet av Baltikums återvunna självständighet gjordes många påminnelser om ett antal av regeringens uttalanden som vittnat om dess svårigheter. Men från januari 1991 hade signalerna blivit klarare, och när självständigheten nu erkänts även av Sovjet borde förutsättningarna vara goda för en bred enighet i svensk opinion. Min egen syn på Baltikumfrågan var påverkad av en betydligt yngre UD-kollega, Lars Fredén, som 1989–1991 följt letternas kamp som chef för det ”avdelningskontor” under generalkonsulatet i Leningrad som upprättats i Riga på hösten 1989. Idag är han vår ambassadör i Peking. UD:s dåvarande kabinettssekreterare Pierre Schori säger i sina memoarer, Dokument inifrån – Sverige och storpolitiken i omvälvningarnas tid (1992) att Fredén med sin oräddhet, sina språkkunskaper och sina unika kontakter blev ”något av en kombination av en svensk Timothy Garton Ash och Röda nejlikan i Baltikum”. Säkert är att hans bok Förvandlingar (2004) om åren i Riga (1989–1991) är minst lika välskriven som Garton Ashs bästa reportageböcker från omvälvningarna i Östeuropa, och dessutom naturligtvis långt bättre dokumenterad.

Vad kan vi göra?

I väntan på valresultatet 1991 och regeringsbildningen försökte vi tjänstemän på UD förutse de stora frågor som balterna omedelbart skulle behöva ta upp med Sovjetunionen och/eller Ryssland, och de krav som ryssarna å sin sida kunde väntas ställa på balterna. Det viktigaste problemet var naturligtvis den omfattande sovjetiska militära närvaron i de baltiska länderna. Den saknade nu varje folkrättslig grund så länge Moskva inte hade något avtal om saken med de regeringar vilkas suveränitet både Ryssland och Sovjetunionen nyss hade erkänt. Framför allt skulle det vara omöjligt för de baltiska regeringarna att skapa det inre och yttre förtroende och den säkerhet som var nödvändiga för att göra verklighet av självständigheten. Detta gällde inte minst den väldiga uppgiften för näringslivet att lägga om sin inriktning bort från förfallet i den sovjetiska ekonomin till möjligheterna i väst. En fråga som jag dock inte hade någon kompetens att bedöma och undvek att alls gå in på vid våra diskussioner på UD. Från ett internt morgonmöte med politiska avdelningen den 12 september har jag kvar texten till en inledning som jag ombetts göra och som inte andades någon större optimism. Bland annat utgick jag från att ryssarna skulle begära fortsatt kontroll av det baltiska luftrummet, där de i decennier haft sitt framskjutna luftförsvar för Leningrad

och Moskva, så länge de inte hunnit bygga upp något nytt i Pskov- och Novgorod-provinserna närmast Baltikum. Men det skulle givetvis vara en omöjlighet för balterna att under någon längre tid gå med på fortsatt närvaro på deras mark av alla de installationer jämte personal som en sådan kontroll av luftrummet förutsatte. Skulle man verkligen kunna nå en kompromiss som var hållbar även i en framtid, när nya hårdföra krafter kunde ha tagit makten i Moskva efter några års fördjupad inre kris i Ryssland? Frågan om en eventuell svensk insats i samband med dessa förhandlingar skulle uppenbarligen konkurrera om en kommande regerings tid och energi med en annan fråga, den som mycket riktigt sattes högst upp på dagordningen när Carl Bildt läste upp den nya fyrpartiministärens regeringsförklaring i riksdagen den 4 oktober 1991: ”att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen”. Det skulle bli en arbetskrävande uppgift, och på UD visste vi ju något om de klara praktiska gränserna för hur många svåra utrikesfrågor som ett litet regeringskansli kan hantera samtidigt. Ulf Dinkelspiel, den nye utrikeshandelsministern, har i sin bok om Den motvillige europén (2009) gett en spännande skildring av våra förhandlingar med EG/EU 1991-94. Den ger inte minst en övertygande bild av de ständiga insatser som krävdes av statsministern. Först för att säkra sammanhållningen inom den egna regeringen och med den socialdemokratiska oppositionen, som i regeringsställning

hade inlämnat vår medlemskapsansökan i juli 1991. Sedan, minst lika viktigt, för att bearbeta regeringarna i EG/EU och kommissionen i Bryssel, där det fanns mycken misstro mot allvaret i vårt europeiska engagemang. Att samtidigt med detta ta sig an ett potentiellt storpolitiskt sprängstoff som relationen Ryssland–Baltikum skulle kräva orimliga arbetsinsatser. Men den nye statsministern visade omgående att han inte drog sig för uppgiften. Den 15 november ägnade han en hel arbetsdag till ett seminarium i Rosenbad som han ordnat med en rad experter från olika samhällsområden för en grundlig inventering av de baltiska och ryska problemen. Något sådant hade aldrig förekommit i den svenska utrikesoch säkerhetspolitikens moderna historia, och därmed blev det också en kraftfull signal om statsministerns avsikt att engagera sig även i Baltikumfrågorna. Det var naturligtvis ingen som ställde någon impertinent fråga om hur han skulle hinna med att leda både EU- och Baltikum-spåren. Men kanske hade Carl Bildt redan då blivit varse att det fanns ett större inbördes samband mellan de båda spåren än man i förstone kunde tro. I samma mån som våra EU-förhandlingar var framgångsrika och förde oss närmare medlemskapet, ökade nämligen Sveriges tyngd mot Ryssland, som behövde ett nära samarbete med EU. Detsamma gällde faktiskt också i förhållande till de baltiska regeringarna, bland annat därför att balterna hoppades att på sikt själva bli medlemmar i EU och skulle behöva svenskt stöd i denna sin strävan. Och i samma mån som vi därmed kunde spela en effektiv och konstruktiv roll för att

desarmera rysk-baltiska kontroverser, skulle vi vinna ökad tilltro hos våra förhandlingsparter i Bryssel. De ville se klara tecken på att Sverige verkligen övergivit sina sekelgamla neutrala instinkter och skulle komma att lojalt och aktivt delta i unionens gemensamma utrikesoch säkerhetspolitik i enlighet med ambitionerna i det nya Maastrichtfördraget, som undertecknades i december 1991. I det här fallet skulle vi rentav kunna försöka visa vägen för unionen redan som kandidatland. En annan förtroendeskapande uppgift, inte minst gentemot Bryssel, skulle falla på den nya utrikesministern, Margaretha af Ugglas, när Sverige övertog ordförandeskapet i den Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, i december 1992. Dess uppgift var att följa tillämpningen av slutakten från ESK:s Helsingforsmöte 1975, med dess principer för det mellanstatliga umgänget i Europa och över Atlanten. De baltiska staterna hade upptagits i medlemskretsen i september 1991, och för Ryssland var ESK ett centralt forum för samarbete med väst. Här krävdes både taktfullhet och aktivitet från ordförandelandet, vars sätt att fullgöra uppgiften skulle granskas kritiskt inte minst av våra kommande EU-kolleger. Den svenska utrikesministern, med sin långa erfarenhet som internationellt orienterad parlamentariker, var väl rustad för uppgiften. I det baltiska sammanhanget var två av de avgörande stormakterna inom EU, det återförenade Tyskland samt Frankrike, tämligen osäkra kort, eftersom de prioriterade sina relationer med Moskva och inte kände något nämnvärt

eget intresse för Baltikum. För Tysklands del tillkom en begriplig återhållsamhet med tanke på dess historia i Baltikum. Om vi skulle kunna få dem med på vad vi i Stockholm ansåg vara rimliga ståndpunkter, krävdes att Sverige och särskilt statsministern kunde argumentera med överlägsen sakkunskap om det politiska och militära läget i Baltikum, i Rysslands nordvästra delar och i relationerna mellan Moskva å ena sidan, samt Tallinn, Riga och Vilnius å den andra. Ifall detta var Bildts ambition, så gjorde han det rätta valet när han behöll den välinformerade Örjan Berner som sändebud i Moskva men också rekryterade Lars Fredén till Statsrådsberedningen som sin egen rådgivare och medarbetare i de baltiska frågorna. Inte bara därför att Fredén hade färska och ojämförliga förkunskaper om Baltikum, utan också för att hans arbetsförmåga var kopiös och hans krav på sig själv mycket höga. Han hade ett ovanligt behov att tränga ner på djupet i varje fråga och förvissa sig om att de fakta och bedömningar som han framförde var solitt grundade, även när det krävdes omfattande utredningar innan han blev nöjd. För mig själv, som redan erbjudits att leda arbetet i den säkerhetspolitiska analysgrupp som Bildt börjat upprätta på Statsrådsberedningen och som Fredén skulle ansluta sig till, var det ett ovärderligt stöd att få en sådan kollega. En EU-anknytning hade även vårt engagemang i Bosnien, både när vi tog emot proportionellt fler flyktingar därifrån och när vi sände fler soldater dit för fredsbevarande uppgifter än EU-länder av motsvarande storlek. Där

visade vi europeisk solidaritet i praktisk handling. Men naturligtvis var signaleffekten i vår Baltikumpolitik långt viktigare. Här gällde det ju gränsgrannar till Ryssland, och det kunde räcka med ett vindkast i den storryska opinionen för att balterna skulle bli utsatta för en typ av gammaldags hot som kunde äventyra hela det nya förhållandet mellan Ryssland och dess samarbetsparter i väst. Ingen i EU ville tvingas ta i på skarpen mot Ryssland, och den stat som kunde förhindra att rysk-baltiska kriser förvärrades skulle vinna åtskillig goodwill. På ännu ett område fanns det en koppling mellan våra EU- och Baltikum-spår. Det gällde neutraliteten, eller neutralitetspolitiken, om vi skall uttrycka oss korrekt. ”Neutralitet” är nämligen enligt folkrätten en hållning som en stat kan inta i förhållande till ett pågående krig mellan andra länder, varvid man måste följa en rad regler om opartiskhet. ”Neutralitetspolitik” är däremot inget begrepp inom folkrätten utan en politisk term för att beteckna den hållning man intar i fredstid om man har målet att uppträda så att man i händelse av krig får trovärdighet för sin neutralitet hos de krigförande. Ett första krav är naturligtvis då ”alliansfrihet”, det vill säga att man inte i fredstid ingått ömsesidiga förpliktelser med den ena sidan i en stormaktsmotsättning om gemensamt militärt agerande i händelse av krig. Men vilka andra krav som man vill ålägga sig är en politisk bedömningsfråga. För vanligt folk var dock dessa distinktioner bara hårklyverier, ”neutralitet” räckte mer än väl.

Dock, om vi skulle engagera oss i de rysk-baltiska frågorna måste vi först befria de gångna cirka hundrasextio årens ”neutralitet” från den alltmer dogmatiska karaktär som den hade getts sedan 1960-talet och i stället visa hur praktisk, smidig och situationsanpassad den i själva verket varit. Där ville jag för egen del gärna bidra, eftersom jag sysslat mycket med den historien som fri forskare innan jag börjat på UD 1976. Uppgiften underlättades också när ett antal indiskretioner, till journalister från någon eller några av det mycket lilla fåtalet informerade, gav Carl Bildt anledning att tillsätta en offentlig utredning av erkända historiker, statsvetare och veteranpolitiker från olika partier. Dessa fick till uppgift att klarlägga vad som egentligen förekommit av sekreta svenska förberedelser för att ta emot militärt bistånd från väst i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Uppdraget gällde bara den första halvan av det kalla kriget, 1949–1969. Ända sedan 1959 hade det ingått i den officiella doktrinen att sådana förberedelser var uteslutna med hänsyn till neutralitetens trovärdighet. Men när sekretessen nu hävdes för utredarna befanns det att åtskilligt i själva verket hade gjorts med den politiska ledningens välsignelse. Det var spännande att delta i det arbetet, även om jag ibland måste känna mig generad över att ha fungerat som en nyttig idiot, när jag under alla mina femton år på UD hade predikat det officiella evangeliet om vår strikta neutralitetspolitik, alldeles okunnig om vad vi nu upptäckte. Men det viktiga var ju ändå att sanningen – så långt den kunde fastställas vid den här tiden – äntligen

kom fram när vår ”neutralitetspolitikkommission” lade fram sin rapport på vårvintern 1994. Den politiska effekten var, kan man säga, att neutraliteten därmed relativiserades. Det vidgade handlingsfriheten både för vår EU- och Baltikumpolitik. Från inrikespolitisk synpunkt hade den processen tagit ett avgörande steg redan i april–maj 1992, då först utrikesutskottet, sedan riksdagen antagit en ny formulering av vår utrikespolitik i enighet mellan de stora partierna. Ett nytt ord, här kursiverat, fördes in i den nya definitionen: ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.” Neutraliteten förvandlades därmed från en automatisk självklarhet i händelse av krig till en option, en av flera möjligheter. Utskottets dåvarande kanslichef Tomas Bertelman – senare vår ambassadör i Moskva – publicerade för ett par år sedan vad vi kan kalla för ett memoarfragment om hur han såg förändringen komma till. Den framförhandlades, berättar han, i en liten grupp som bestod av några ledamöter i den socialdemokratiska utskottsgruppen och några från regeringssidan. ”En kanslichef var förstås inte delaktig i partiernas interna diskussioner men kunde ändå inte undgå ett starkt intryck av att det på båda sidor fanns sådana ledamöter som till fullo insåg hur radikal förändringen var, och sådana som inte gjorde det eller hade en annan uppfattning – och att de förra inte var särskilt angelägna om att påminna de senare om hur radikal förändringen var.”

Det var Socialdemokraterna och Centerpartiet som ville undvika uppslitande interna strider om en förändring som deras ledare insåg var nödvändig med tanke på ett kommande EU-inträde. Det lyckades de också med, och det dröjde ett bra tag och krävdes åtskilliga pedagogiska klargöranden offentligen från statsministern, innan förändringen uppmärksammades mer allmänt halvtannat år senare. Då blev det också ett yrvaket motstånd som även ledningen för den socialdemokratiska oppositionen fann sig föranlåten att instämma i. Den omedelbara anledningen var att statsministern i ett anförande på Lettlands nationaldag i november 1993 illustrerade den nya valmöjligheten genom att konstatera att han hade ”svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi idag kan föreställa oss”, det vill säga i praktiken i första hand om de baltiska staterna skulle hotas. Skälet var att neutraliteten ”sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd”. Många trodde att valet i så fall måste bli militärt inträde i konflikten – de hade aldrig hört talas om vår hållning som ”icke krigförande” under Finlands vinterkrig, och de fäste sig inte heller vid att statsministern nämnde just det prejudikatet. Det var samma opponenter som inte heller observerat att redan den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson hade förebådat en hållning som inte band oss till neutralitetsrättens begränsningar, när han i januari 1991 offentligen lovat att Sverige skulle låta baltiska

politiker verka ”utan begränsningar” i vårt land, det vill säga att vi avsåg att ta emot exilregeringar, om den sovjetiska våldsanvändningen i Vilnius och Riga skulle leda därhän. Han begrep det kanske inte själv, men löftet förutsatte att vi icke förklarat oss neutrala utan behållit samma frihet att visa praktisk solidaritet som under vinterkriget. Därmed förbereddes opinionen dels på vårt kommande deltagande i EU:s gemensamma utrikesoch säkerhetspolitik, dels på en aktiv Baltikumpolitik redan i det aktuella läget. I båda fallen var det frågan om nyorienteringar som rimmade illa med den gamla ortodoxin. Samtidigt underströk Bildt att det som han kallade ”den hårda kärnan” i neutralitetspolitiken, alltså den militära alliansfriheten, kvarstod orubbad – några militära förpliktelser fanns ju inte i Maastrichtfördraget.

De ryska trupperna

Den viktigaste frågan på dagordningen var som sagt trupptillbakadragandet. Efter Sovjets kollaps under julhelgen 1991 hade Ryssland i januari 1992 formellt övertagit kontrollen över de före detta sovjetiska förbanden. De var sannerligen inte få i de baltiska staterna. Vår militära underrättelsetjänst Must beräknade att det rörde sig om ungefär 125 000 officerare och soldater med sina stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och fartyg, detta på en yta som var mindre än halva Sverige. I alla samhällen av någon betydelse fanns det rysk militär – bara i Lettland på 200 platser. Utöver de stridande förbanden hade den sovjetiska krigsmakten upprättat forskningsinstitut, militära skolor och sjukhus, verkstäder, varv samt väldiga skjutfält och andra övningsområden. Listan kunde göras längre, militariseringen av Baltikum var massiv. Men Moskva gjorde sig ingen brådska att börja förhandla om hur den folkrättsstridiga närvaron av dess militära förband och anläggningar på andra staters territorier skulle avvecklas. Det fanns onekligen en praktisk svårighet för Moskva, nämligen att finna garnisonsplatser och bostäder i Ryssland för officerarna. Även om nästan alla ryska politiker medgav att frågan måste lösas, ville myndigheterna ogärna utsätta officerarna och deras familjer för en längre tillvaro i tält och baracker. Missnöjda officerskårer ökar

inte stabiliteten i nya bräckliga stater, allra minst i en väldig stormakt som mötte så många andra problem som Ryssland. En politiker vid namn Vladimir Zjirinovskij, som fått sex miljoner röster i det ryska presidentvalet sommaren 1991, förklarade kort därefter i en intervju för finska Iltalehti att Lenin begått ett brott när han på sin tid erkänt Finlands och de baltiska ländernas självständighet, eftersom de historiskt hörde till Ryssland och snarast möjligt åter borde bli ett ryskt guvernement. Ingen tog honom på allvar, men Iltalehti påminde om att han ändå fått en fem gånger större andel av rösterna än en annan känd galning hade fått vid 1928 års riksdagsval i Tyskland. På baltisk sida misstänkte man naturligt nog att den ryska militärledningen hoppades att dra ut på tiden så att dess trupper i Baltikum gradvis skulle accepteras som ett etablerat faktum, eller att Ryssland skulle återvinna tillräcklig styrka för att på nytt ta kontroll över Baltikum. Men så var inte fallet den här gången, åtminstone inte vad Litauen beträffade. I september 1992 överraskades vi av att dess försvarsminister kunde underteckna ett avtal med Rysslands försvarsminister Pavel Gratjov om att samtliga förband skulle dras tillbaka inom ett år eller senast till den 31 augusti 1993. Strikta villkor föreskrevs också för förbandens vistelse fram till dess. Ryska utrikesministeriets chefsförhandlare med Litauen medgav för Fredén att han inte hade någon aning om hur avtalet kommit till, och den litauiske försvarsministern trodde att hans ryska kollegor handlat på egen hand (fast givetvis med Jeltsins kännedom).

Hur kunde Gratjov gå med på detta, han som helt nyligen gjort så tuffa uttalanden om att man inte fick upprepa i Baltikum ”de tyska och polska misstagen”, det vill säga de löften som man gett att ta hem de betydligt större förbanden där senast under 1994? Visserligen klarnade det småningom att truppavtalet med Litauen formellt sett var ett bihang till ett politiskt huvudavtal som skulle undertecknas av Jeltsin och hans litauiske kollega, men som Jeltsin bara någon timme före ceremonin vägrade att skriva under. Det skulle senare leda till problem. Ändå var det som redan skett en märkvärdig utveckling. Det fanns politiska skillnader mellan Litauen och de båda andra baltstaterna, främst kanske att de som invandrat till Litauen under sovjettiden var betydligt färre – ”bara” cirka 8 procent av nuvarande befolkningen – och alltså hade kunnat beviljas automatiskt medborgarskap utan större risk för att de även på lång sikt skulle motsätta sig integrering i värdnationen. Men från rysk militär synpunkt var det väsentligaste att det inte fanns några så kallade strategiska objekt i form av hamnar eller baser och liknande som man ansåg sig behöva behålla långt fram i tiden. Däremot fanns där två luftlandsättningsdivisioner som hade relativt högt stridsvärde, och dem ansåg man sig måhända behöva bättre hemma i Ryssland i en orolig tid. För Jeltsin, som inte sällan såg de storpolitiska aspekterna på de baltiska frågorna bättre än sina utrikespolitiska hjälpredor, kan det ha tett sig lämpligt att markera beredskap till vissa eftergifter. Carl Bildt ansåg att Jeltsin först i början av juli 1992, när han var med vid toppmötet i Helsingfors

med ESK, den Europeiska säkerhetskonferensen, förstod den vikt som omvärlden fäste vid frågan om de ryska trupperna i Baltikum. Det mötet hade sin särskilda baltiska ouvertyr. Ett så kallat slutdokument hade mödosamt förhandlats fram under flera månader inom kretsen av ESK-stater och skulle nu förhoppningsvis antas i Helsingfors med konsensus enligt ESK:s regler, det vill säga enhälligt, i närvaro av ett stort antal stats- och regeringschefer, bland dem även USA:s president George HW Bush senior. Det var många frågor som man hade sökt finna riktlinjer för, inte minst konflikterna i förutvarande Jugoslavien. De baltiska förhandlarna krävde naturligtvis att den folkrättsstridiga närvaron av ryska förband och militära anläggningar på deras territorier skulle påtalas. De nordiska ländernas ESK-förhandlare hade kort före toppmötets inledning lyckats få ryssarna med på en formulering som krävde att avtal genast borde ingås ”for the early, orderly and complete withdrawal of foreign forces from the Baltic States”. Balterna hade velat ha skarpare och tydligare skrivningar, framför allt ett slutdatum för tillbakadragandet, och det ville givetvis även vi på svensk sida jämte våra nordiska kolleger. Men det var uppenbart att ryssarna inte skulle gå med på mer än den formulering som jag citerat, och då fick man nöja sig med den betydande framgång som det ändå innebar att ha naglat fast Moskva vid denna utfästelse i ett internationellt dokument av tyngsta kaliber. Bildt ville emellertid för säkerhets skull knyta ihop säcken

med de baltiska presidenterna i förväg och hade föreslagit ett ”förmöte” med dem i Riga den 7–8 juli. Det visade sig vara förutseende, ty den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis, som inte var någon kompromissernas man, lät meddela att han inte kunde godta den text som hans förhandlare motvilligt accepterat men som alltså saknade slutdatum. Hans hållning påverkade naturligtvis även den lettiske presidenten. Så var läget när det svenska regeringsplanet landade på Riga flygplats och vi klev in i bilarna ut till det lettiska parlamentets representationsvilla vid den mäktiga sandstranden ute i Jurmala. Där väntade de tre presidenterna, vardera med sina svärmar av medarbetare. Bildt lyckades skaka av sig nästan alla utom de tre presidenterna som han drog in i en tom salong och började mangla. Vi andra samlades ute på altanerna och konverserade varandra i den underbara sommardagen. Jag har aldrig sett någon uppteckning från det enda viktiga samtalet, men jag visste ju vad Bildt skulle säga. De baltiska företrädarna kunde knappast göra någon sämre internationell debut, framhöll han, än genom att blockera slutdokumentet med hjälp av krav som flertalet andra länder skulle uppfatta som maximalistisk omogenhet och som skulle ge Moskva trumf på hand. Efter ett par timmar kom Bildt ut och förklarade att nu var saken klar. En bidragande orsak till att Landsbergis gett med sig var måhända att Bildt kände honom sedan ett besök som han gjort i Vilnius redan som oppositionsledare 1990. ”Som så ofta när det gällde Baltikumfrågorna fick Bildt i Jurmala

nytta av att ha odlat bekantskaper så att säga innan de behövdes”, konstaterar Lars Fredén. Balterna hade ju goda skäl till misstro mot västliga politiker, som i långa tider bara stött dem med vackra ord för att i slutänden godta Moskvas synpunkter. Det fåtal som tidigt visat kunskaper om vad balterna gått igenom, och förståelse för de emotioner som detta öde skapat, hade betydligt bättre förutsättningar än andra att vinna gehör för sina råd. Karavanen kunde nu dra vidare till Helsingfors och det stora mötet med ESK ute i Mässhallen. Där kunde man notera att Jeltsin hörde till det fåtal som nästan hela tiden satt flitigt i sin bänk och lyssnade på tolkningen av de många talen i hörlurarna. Den 10 juli kunde slutdokumentet antas. Eftersom Ryssland som ESK-stat själv hade varit med om att anta det, kunde dess formulering om snart tillbakadragande inte viftas undan i Moskva, till skillnad från uttalanden från många andra internationella organisationer.

Andra länders stöd

Innan jag fortsätter berätta om trupptillbakadragandet bör jag notera några andra drag i utvecklingen. På den diplomatiska fronten föreslog det brittiska utrikesdepartementet att företrädare för några lämpliga länder skulle samlas i Stockholm för att diskutera om omvärlden kunde och borde ingripa på något sätt i de förestående rysk-baltiska förhandlingarna om truppfrågan. Britterna såg väl flera fördelar i att låta Sverige ta ledartröjan i den västliga Baltikumpolitiken. På svensk sida tog vi gärna fasta på möjligheten att informellt kunna påverka ett antal ledande ESK-stater, som ju i några fall var lösa i köttet i de baltiska frågorna. Dit hörde kanske som sagt i första hand Frankrike, Tyskland och Italien. Till det första mötet i Stockholm inbjöds också tungviktare som USA och EU-kommissionen jämte givetvis Storbritannien, våra tre nordiska grannar och Kanada. Vid mötet den 30 juli 1992 kom man överens om att ett formellt försök att ingripa inte vore lämpligt men att man borde hålla fortsatt kontakt inom vad som kom att kallas The Stockholm Ad Hoc Group on the Baltic States. Om man ville påverka de båda sidorna i förhandlingarna var det uppenbarligen nyttigt att de råd och förmaningar som gavs var någorlunda väl samstämda. De ståndpunkter som förordades av gruppens ordförande Tomas Bertelman – vid den här tiden chef för politiska avdelningens första

enhet med ansvar för samtliga ESK-stater – måste givetvis förankras under hand före gruppens möten. Dessa var förvånansvärt framgångsrika, till stor del beroende på ordförandens lyhördhet och förmåga att finna kompromisser som inte avlägsnade sig för mycket från vad vi ansåg lämpligt på svensk sida. ”Ad hoc-gruppen började som en informell samrådsorganisation men blev gradvis ett slags utbildningsinstitution”, skriver Lars Fredén. ”Det behövdes, för okunnigheten i vissa huvudstäder var tidvis stor.” Någon undrar kanske hur man på baltisk sida uppfattade dessa möten, i den mån de hörde talas om dem. Som ett slags förmynderskap och uttryck för att knappt hade de blivit fria från det sovjetiska förtrycket förrän de fick veta att nu måste de anpassa sig till vad man på västlig sida ansåg vara klok politik i förhållande till Ryssland? Ja, så förhöll det sig onekligen i realpolitikens kalla värld. Är man beroende av stöd från väst för att kunna motstå trycket från öst, och för att vårda hoppet om ett framtida medlemskap i EU, så måste man ta hänsyn till vad dessa makter var beredda att stödja. På rysk sida ogillade man i princip varje inblandning av tredje stat i vad man ville se som en rent bilateral förhandling med balterna. Men man insåg samtidigt att dessa länder, inte minst Sverige, åtnjöt ett visst förtroende i de baltiska huvudstäderna som gjorde att deras råd kunde få genomslag även när de pläderade för ståndpunkter som tog större hänsyn till Moskva. Ett svenskt initiativ som ställde saken på sin spets hade likaså Tomas Bertelman som upphovsman. I oktober 1992

föreslog han en ny roll för ESK (eller OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som den småningom döptes om till sedan den etablerats som en permanent institution med säte i Wien). Man borde ta fasta på bestämmelser som antagits vid ESK-mötet i Helsingfors om så kallad preventive action, som medlemsstaterna förband sig att vidta innan det blev kris eller konflikt. ESK kunde, föreslog Bertelman, upprätta en närvaro i områden med rysk befolkningsmajoritet först i Estland, sedan kanske i Lettland, i form av en mission eller ett kontor med tre–fyra diplomater från ESK-länderna. Deras uppgift skulle vara att förse OSSE med fakta om de talrika klagomål som framfördes av Moskva eller av de ryska invandrargruppernas företrädare mot värdnationernas behandling av dem. Carl Bildt gillade tanken och informerade Estlands premiärminister Mart Laar, som insåg fördelarna med ett sådant internationellt skydd mot obefogad kritik. Missionen i Estland kom på plats i april 1993, och den i Lettland i november samma år. På svensk sida fanns det också två andra motiv till förslaget. De rysktalande borde få någon part som lyssnade på deras synpunkter med ett mått av tålamod och förståelse. Vidare borde ESK-missionerna bedriva informations- och upplysningsverksamhet även i förhållande till de estniska och lettiska myndigheterna om de normer för invandrares rättigheter som var gängse i kretsen av ESK-stater. Samtidigt måste vi räkna med risken att missionernas blotta existens kunde utnyttjas av dem som så ville för att påstå att ESK ansåg att det var något allvarligt fel på värdländernas behandling

av sina icke-medborgare. Att läget var lika allvarligt som för de etniska minoriteter (alltså inte efterkrigstida invandrare, utan historiska minoriteter) i de andra länder – före detta Jugoslavien eller Moldavien – där det redan fanns ESKmissioner. Men den risken fann Carl Bildt värd att ta för att vinna fördelarna.

Historien som hopp och börda

I den enklare svenska inrikespolitiska polemiken var det inte ovanligt att Bildt utmålades som en Carl XII-figur, fixerad i fientlighet mot Ryssland och i svenska stormaktsdrömmar. Verkligheten var den motsatta. Ett av de drag som tidigt slog mig i hans hållning var hans förståelse för ”det ryska ödet” ända sedan medeltidens mongolvälde och för de omätliga lidanden som det ryska folket nu senast genomgått i bolsjevikernas händer och under Hitlers angreppskrig. Det kom till offentligt uttryck vid ett besök i S:t Petersburg i mars 1993, då han höll ett anförande som formade sig till en exposé över svensk-ryska relationer genom seklerna, med tonvikt på de skeden under medeltiden då furstendömet Novgorod, i höjd med sin tids europeiska förhållanden, var vår ryska granne, och under halvseklet 1861–1914 då ”den stora ryska nationen beredde sig på att på allvar ta steget in i den europeiska gemenskapen”. Mot den bakgrunden beskrev han tragedin när Lenins statskupp i stället isolerade Ryssland under sjuttio år framåt, men hur landet nu öppnats vilket var lovande inte minst för svensk-ryskt samarbete. Avsikten var naturligtvis att söka peka på en historia som det ryska folket kunde känna stolthet över och som även balterna kunde erkänna som en lovande början. Men förutsättningen var givetvis att det nya Ryssland skulle lämna sina imperialistiska traditioner,

tsaristiska eller kommunistiska, bakom sig och bland annat bejaka de baltiska staternas självständighet. Vad balterna beträffade fanns det även ett svenskt historiskt bagage att hantera, låt vara av helt annat slag. För att lägga en sund grundval för våra framtida relationer med dem krävdes att vår kritiska granskning skulle vändas mot Sverige självt och mot vår hållning till Baltikum i det nära förflutna. Professor Wilhelm Carlgren, UD:s tidigare arkivchef, fick i uppdrag att i en offentlig skrift granska vad som förevarit. Sverige och Baltikum: från mellankrigstid till efterkrigsår utredde framför allt två olika fall av svenska ”utlämnanden”. Det gällde först 1940 års överlämnande till de nya herrarna i Baltikum av det guld som de då ännu självständiga estniska och litauiska riksbankerna hade deponerat i Sveriges riksbank i början av 1939 för att det skulle vara i säkerhet även om deras lagliga regeringar skulle tvingas i exil. Nästa fall var 1945–1946 års deportering till Sovjet av 120 så kallade militärbalter. Inte i någotdera fallen var det fråga om tillmötesgåenden till Moskva som folkrätten ålade oss. Guldet utlämnades därför att vi i juli 1940 ville undvika en ny konfliktanledning med Sovjet i ett läge där Moskva var den enda motvikten till Nazitysklands dominans i Nordeuropa. I den frågan beslöt regeringen 1993 att kompensera Estland och Litauen genom att erlägga motvärdet till guldet i svensk valuta enligt det då aktuella penningvärdet. Svårare att gottgöra var de umbäranden som drabbat militärbalterna. De hade rekryterats till Waffen-SS på

sommaren 1943 för att kämpa mot en hotande, ännu värre sovjetisk ockupation. De hade kommit över Östersjön i tyska uniformer alldeles före den tyska kapitulationen den 7 maj 1945. De var alltså inte ens innefattade i den sovjetiska framställning som kom i juni 1945 om utlämning av de soldater som slagits på tysk sida och som flytt till Sverige från östfronten efter Tysklands kapitulation. Den framställningen skedde i enlighet med en överenskommelse som träffats mellan de allierade, enligt vilken de som kämpat på de olika fronterna skulle utlämnas till respektive motståndare om de sökt asyl på annat håll efter kapitulationen. Hur samlingsregeringen i sitt svar kunde ta sig till att på eget initiativ utvidga kretsen av drabbade ter sig oförklarligt och oförsvarligt. Kanske var det fråga om en tanklöshet eller utmattning hos de ansvariga i krigets kaotiska slutskede, men tyvärr rörde det sig nog snarare om en inställsam tjänstvillighet mot Sovjet, som såg det som en prestigefråga att få tillbaka alla sina undersåtar vare sig de ville eller ej. Men eftersom baltiska medborgare i sovjetiska ögon var sovjetmedborgare sedan 1940, kunde man på svensk sida befara att de skulle behandlas som landsförrädare. När det sovjetiska fartyg som skulle hämta dem dröjde ända till senhösten 1945, och den svenska allmänheten fick reda på vad som förestod, uppstod en opinionsstorm som krävde att utlämningen skulle inställas. Man gjorde det bland annat med hänvisning till att ryssarna själva varit så långsamma att balterna nu hade varit internerade hos oss i ett halvår och i många fall fått hälsoproblem. Majoriteten av regeringen – den nya socialdemokratiska som tillträtt på sommaren 1945 –

genomdrev emellertid utlämningen, antingen därför att man inte ville behandla Sovjet annorlunda än västmakterna, eller därför att det skulle väcka misstro hos Stalin om den svenska regeringen inte förmådde trotsa sin egen folkopinion. Att erkänna vanskötseln av ärendet var en sak, att kompensera de överlevande militärbalterna och/eller deras familjer för deras lidanden var svårare. Utrikesminister af Ugglas träffade flertalet av dem i Tallinn i mars 1993 och gav då i ett anförande en reservationslös ursäkt för ”denna mörka sida av den svenska historien”. Samtidigt inbjöds de till ett besök i Sverige följande sommar, som också genomfördes i en stämning av försoning från gästernas sida. Det bör tilläggas att det naturligtvis aldrig kommit på fråga att ge efter för de sovjetiska kraven på att även utlämna de cirka 30 000 vanliga civila flyktingar från Baltikum som lyckats ta sig över Östersjön för att undkomma den sovjetiska ”återockupationen” 1944– 1945, ofta under livsfarliga färder i småbåtar. I den frågan var det nästan bara våra svenska kommunister som ville stå till tjänst. Därmed hade vi på svensk sida både ”städat bordet” ifråga om egna synder och försummelser mot balterna i det förflutna och försökt att historiskt-programmatiskt förbereda vår framtida relation till Ryssland – det ”eviga Ryssland” som vi hoppades hade börjat återuppstå. Vi hade också fått till stånd såväl ad hoc-gruppen som ESKmissionerna, två nya instrument för att underlätta lösningar av de baltisk-ryska motsättningarna.

Gränser – på marken och för ”suveränitetsstödet”

I ett par avseenden gjorde vi dock åtskilliga ester och letter besvikna. Bildt förklarade mycket tidigt att Sverige inte stödde några krav på att flytta Estlands och Lettlands gränser österut ifråga om de områden som hört till deras av Sovjet erkända territorier 1920–1940 men som Stalin med ett penndrag fört över till den ryska sovjetrepubliken. Det rörde sig om Ivangorod och Petjory i Estland samt om Abrene i Lettland. Kraven var en följd av att båda länderna hävdade sin statskontinuitet sedan mellankrigstiden, eftersom 1940 års ockupation och annektering varit folkrättsstridig. Men ingen kunde tro att Moskva skulle lämna tillbaka dessa områden, som nu var helt ryskspråkiga. Den insats Sverige kunde göra var att försöka hitta någon verbal formel som tillgodosåg balternas berättigade krav på att det nya Ryssland skulle erkänna giltigheten av 1920 års fredsslut, samtidigt som balterna avstod från alla territoriella krav. Det lyckades dock aldrig. Bildt var också synnerligen restriktiv ifråga om export av vapen. Han ansåg att balterna borde försöka köpa ryska vapen, som var billiga och som de utbildats på. Han menade att de framför allt borde använda sina resurser till att säkra de civila instrumenten för sin suveränitet – polis, gränskontroll, tull och kustbevakning. Behovet av dessa

instrument var mer närliggande, och där var omedelbara svenska intressen berörda, inte minst bekämpandet av den ryska maffian och dess etablering i Baltikum för vidare aktiviteter västerut. Ifråga om sådant ”suveränitetsstöd” gjorde svenska myndigheter mycket stora insatser. Därmed engagerades också långt större delar av den svenska offentliga administrationen än utrikesförvaltningen i Baltikumstödet. Det är ett stort och viktigt ämne som jag dock måste lämna åt sidan i denna skrift, där jag har valt att koncentrera mig på sådana frågor som tangerade vårt förhållande till Ryssland. Ifråga om vapen och befälsutbildning var det Finland som i stillhet gjorde vissa insatser. Det svenska regelverket för vapenexport var ju sedan länge ytterst restriktivt, och att tumma på det till balternas förmån skulle riva upp inrikes konflikter. Vi kunde naturligtvis inte vänta oss att balterna skulle godta vårt resonemang, som stred mot alla instinkter hos nationer som nyss vunnit sin självständighet. De hade också en lika förståelig önskan att kunna göra militärt motstånd åtminstone tillräckligt många timmar för att omvärlden och nyhetsmedia skulle se att de utsattes för ett väpnat angrepp (ett CNN-försvar, som man då sade). En upprepning av den motståndslösa uppgivenheten i juni 1940 ville man till varje pris undvika. Jag förmodade att Bildts hållning påverkades av hänsyn till Ryssland och till den politiska oppositionen här hemma, kanske också till det taktiskt lämpliga att få kritik från ivriga aktivister i Baltikumpolitiken, men om detta visste jag naturligtvis ingenting.

Trupperna återigen

Om jag nu återgår till frågan om den ryska militära närvaron där jag, tidigare i denna text, lämnade den på sensommaren 1992, då Moskva gått med på utrymningen av Litauen och undertecknat löftet i ESK:s slutdokument, så bör jag först notera att allt länge gick väl vad Litauen beträffade. Samtidigt pågick ett formlöst och begränsat men dock tillbakadragande av ryska förband från Estland och Lettland. När utrikesminister Andrej Kozyrev besökte Harpsund i augusti 1993 nämnde han för Lars Fredén att försvarsminister Gratjov emellanåt ringde upp honom för att meddela att nu höll ett nytt förband på att återvända till Ryssland (”Andrej, jag drar mig tillbaka”). Gratjov gav inget svar på Kozyrevs fråga hur det då skulle bli med ”militärpensionärerna”, alltså de tidigare sovjetiska officerare som ville bo kvar i Baltikum och som var en av tvistefrågorna i de rysk-baltiska förhandlingarna. Kozyrev fick vara måltavla för kritikerna av tillbakadragandet på hemmaplan, samtidigt som hans främsta förhandlingskort med balterna, alltså den faktiska truppnärvaron, successivt minskade i värde. Det föreföll tydligt att militärledningen i Moskva prioriterade sitt behov att flytta sina styrkor dit de bättre behövdes. Men lika glädjande som detta var, lika tydligt var det också att denna avtalslösa process kunde avbrytas när som helst, exempelvis vid en regimförändring i Moskva, vilket Kozyrev

för övrigt inte tvekade att skrämma med när han vid sina samtal ville förmå oss att påverka balterna att snabbt få till stånd ett avtal på ryska villkor. Ett exempel på hur raskt vindarna kunde vända i Moskva fick Litauen erfara i augusti 1993, alldeles innan de sista ryska förbanden skulle dras tillbaka enligt vad parterna enats om ett år tidigare. Ryssarna tog åter upp det gamla kravet att man först skulle sluta ett ”politiskt huvudavtal”, och litauerna svarade med att återkomma till frågan om ersättning för de väldiga skador på miljön som orsakats av Röda arméns närvaro och verksamhet i landet. I ett skriftligt uttalande förklarade MID, det ryska utrikesministeriet, att de återstående ryska förbanden inte nödvändigtvis skulle dras tillbaka den 31 augusti utan när det ”passade” Ryska Federationen. En kritisk kommentar av utrikesminister Margaretha af Ugglas bemöttes i hårda ordalag. Men lika plötsligt som krisen seglat upp, lika snabbt avvecklades den efter ett telefonsamtal mellan Jeltsin och den litauiske presidenten. Vad som utspelat sig bakom Kremls murar kunde man som vanligt inte veta. För Estlands och Lettlands del kvarstod dock frågan olöst. Risken för incidenter var inte obetydlig ifall tålamodet skulle ta slut i de ryska förläggningarna eller hos befolkningen. Jag frågade mig ibland hur länge balterna skulle orka behärska sig, och någon gång ställde jag den alltför djärva kontrafaktiska frågan till skandinaviska och andra västeuropeiska kolleger hur deras folk skulle ha reagerat om tyska militära förband av något skäl fått dröja kvar in på 1947. Men lyckligtvis

inträffade det inte ett enda allvarligt överfall eller sabotage mot de ryska soldaterna, trots att de små baltiska hemvärnsstyrkor som börjat sättas upp förvisso hade tillräckligt med vapen för att ordna den saken och därmed provocera brutala ryska reaktioner. En politisk risk var att ryssarna skulle komma på idén att villkora tillbakadragandet med baltiska åtaganden om sin framtida säkerhetspolitik, exempelvis i stil med den vänskaps-, samarbets- och biståndspakt som Finland hade måst sluta 1948, eller med utfästelser att avstå från medlemskap i Nato. Dessvärre måste vi räkna med att särskilt det sistnämnda kravet skulle möta en viss förståelse hos en del EU-medlemmar som tyckte att redan medlemskap i EU för balterna vore onödigt utmanande mot Moskva. En Nato-utvidgning till före detta Warszawapaktstater såsom Polen hade börjat bli internationellt diskuterad hösten 1993. På svensk sida hade vi naturligtvis lätt att förstå polackernas behov av garanterad säkerhet, men en utvidgning som lämnade de baltiska staterna utanför, trots det i september 1993 officiellt uttalade önskemålet från deras försvarsministrar, skulle placera dem i en obehaglig gråzon. Föreställningar om en rysk rätt till något slags intressesfär i ”det nära utlandet” fanns inte enbart i Ryssland självt. Risken för att en annan regim än Jeltsins i Moskva skulle frestas till våldsanvändning i Baltikum var naturligtvis större. Särskilt om det redan fanns ryska trupper där som kunde stödja en kupp av lokala kommunister, eller av extremister bland de ryska invandrarna och de talrika pensionerade officerare med familjer som bodde kvar i Baltikum eller

flyttat dit från övriga Sovjet. Detta var ett av de scenarier som diskuterats vid ett möte på Haga slott under Carl Bildts ledning i augusti 1993 då man hade gått igenom olika lägen där en svensk neutralitetsförklaring skulle vara politisktmoraliskt möjlig respektive omöjlig. Jeltsins ställning i rysk opinion hade försämrats i takt med att den ekonomiska krisen i landet förvärrats. Bara ett par månader efter Hagamötet, i oktober 1993, inträffade det dramatiska kuppförsöket mot honom med stöd av starka nationalistiska krafter i det ryska parlamentet. Kuppförsöket slogs tillbaka, men med knapp nöd, och först sedan Jeltsin beordrat eld mot dumans hus. Kort efteråt, i december 1993, blev valen till parlamentet en betydande framgång för Zjirinovskij, mannen som nu också offentligen yrkat på att de baltiska länderna på samma sätt som Finland borde ”återföras” till Ryssland.

Washington in på scenen

Vid det här laget hade den nya demokratiska administ rationen under Bill Clinton haft nästan ett år på sig att sätta sig in i USA:s väldiga utrikespolitiska agenda. Där stod inte Baltikumfrågan högre upp än den gjort under hans företrädare, George Bush senior. Men Carl Bildt hade just haft tillfälle att resonera med honom i Washington. Vår ambassadör Henrik Liljegren, som fått den goda idén att ordna en middag i residenset för de amerikaner som fått årets nobelpris, frågade Vita huset om inte presidenten ville träffa dem när de nu var samlade i Washington, tillsammans med Sveriges statsminister som skulle komma över till middagen för att hedra dem. Ingen president med sinne för PR säger ju nej till att glänsa i ett så prestigefyllt sällskap, och Vita huset bjöd dem till en mottagning den 1 december tillsammans med Bildt, som fick en stund ensam med presidenten. Mer behövdes inte för att Bildt, som flugit in direkt från ett besök i Murmansk, skulle fånga Clintons intresse för det ryskbaltiska komplexet. En bidragande orsak var säkert att de rysk-lettiska förhandlingarna inte bara gällde de ryska trupperna, utan också kommit allt längre in på ett militärt objekt som på ett helt annat sätt berörde amerikanernas egna intressen: förvarningsstationen mot kärnvapenmissiler i Skrunda, en liten by strax sydväst om Riga. Det var en radaranläggning i

två delar, en äldre från 1960-talet och en modern som höll på att byggas. De ingick i en kedja av förvarningsstationer längs Sovjets gränser där Skrunda täckte en bred sektor åt väst och nordväst. Anläggningen betjänades av ett tusental ryska tekniker och militärer, bosatta i ett eget, slutet samhälle. I trakten omgavs Skrunda givetvis av mycken mystik om vad som egentligen försiggick i radartornet som reste sig hundra meter upp på den kurländska slätten. USA hade egna förvarningsstationer, vilket parterna i det sovjetisk-amerikanska ABM-avtalet (antiballistisk robot) från 1972 hade tillåtit varandra. Letterna ville givetvis inte ha kvar stationen med dess besättning på sitt territorium, medan ryssarna ville stanna åtminstone ett halvt dussin år tills de hunnit bygga en ersättning på egen mark öster om Lettland. Om Skrunda måste stängas tidigare, skulle det uppstå ”en blind sektor” i missilförsvaret som kunde äventyra den ömsesidiga kärnvapenavskräckningen. Det hävdade i varje fall de ryska förhandlarna inför sina misstrogna lettiska motparter, som med lätthet kunde se ”monstret” användas för andra syften. De befarade också att det skulle vanställa bilden av Lettland i väst och såg inte något skäl till att just Lettland skulle ta dessa risker för att tjäna kärnvapenbalansen. Samtidigt kunde några års tillstånd för ”det gamla Skrunda” vara det förhandlingskort som letterna behövde för att förmå ryssarna till reträtt i andra öppna frågor. En del ledande letter insåg detta men hade att övervinna en stark opposition i parlamentet och behövde eldunderstöd

utifrån. I just den här frågan hade Sverige större trovärdighet i Riga än USA, som normalt givetvis var letternas bästa stöd mot Ryssland. Men nu var USA en kärnvapen- och ABM-kompanjon till Moskva och misstänktes ha egna intressen i saken. Det insåg man nog i Washington. I varje fall tog Clinton genast fasta på Bildts förslag om samråd och samverkan. Från svensk synpunkt var detta ett utmärkt tillfälle att intressera och engagera Washington för Baltikum. Det blev inledningen till den kanske märkligaste fasen i den svenska Baltikumpolitiken (och därmed i hela vår utrikespolitik) under efterkrigstiden. Bildt hade knappt hunnit återvända till Stockholm förrän den oroande ryska valutgången gav honom anledning att skriva till Clinton om vikten av att inte spilla någon tid. Det förhandlingsbud som ryssarna hade gett letterna ett par veckor tidigare, i slutet av november 1993, skulle inte förbättras av valutgången, och Bildt framhöll hur nödvändigt det var att Clinton redan före sitt eget förestående besök hos Jeltsin i Moskva i mitten av januari 1994 underströk för honom att truppavtalen med balterna måste slutas snabbt. Samtidigt skrev han om samma sak till Andrej Kozyrev, som han just besökt i Murmansk under dennes valkampanj. Lars Fredén sändes till Tallinn och Riga för att sondera utsikterna att de skulle acceptera den 31 augusti 1994 som slutdatum för trupperna och ”ett längre avtal för Skrunda”, det vill säga den gamla stationen där, som i vilket fall som helst skulle bli tekniskt föråldrad rätt snart (den station som höll på att byggas skulle givetvis rivas genast efter avtalet). Detta borde

vara ett pris värt att betala, ansåg Bildt, så att man hade frågan avklarad innan den nya, mer reaktionära duman hann börja påverka Kreml. Den lettiske chefsförhandlaren ansåg att det vore politiskt självmord för någon lett att gå med på mer än två år för Skrunda. Återkommen till Stockholm fick Fredén veta att han nästa dag skulle till Washington med Tomas Bertelman för samtal med Nelson Strobridge ”Strobe” Talbott, Nicholas ”Nick” Burns och några andra av Clintons närmaste medarbetare i Rysslandspolitiken. Då skulle amerikanerna få beskedet att Bildt var villig att satsa sitt baltiska förtroendekapital på att övertyga balterna om en rimlig kompromiss. Presidenten hade noga läst statsministerns brev, sade Nick Burns, som medgav att letterna inte riktigt litade på USA, och han ville att Sverige skulle verka för en accept av de sex år som ryssarna krävt i sitt senaste bud. Fredén genmälde att fyra år nog var det maximum som man kunde få dem med på. Så fortsatte det i en oavbruten trafik av brev och samtal och besök mellan Stockholm och Washington. Det skulle bli en alltför lång skildring att här följa de många turerna i historien om mödorna för ett litet land att försöka leda Washington vid nosgrimman i en viktig del av dess Rysslandsrelation. Men det är ett fascinerande och unikt inslag i svensk utrikespolitik som jag bara kan råda den intresserade läsaren att ta del av genom Fredéns egen skildring i ett par av de mest spännande avsnitten i hans andra Baltikumbok, den som behandlar åren 1991–1994, Återkomster (2006). Där visar han att inte ens ett så litet

land som Lettland är lätt att påverka. Ett par av de starkaste kritikerna av ett Skrundaavtal fick tas över till Stockholm för att höra Carl Bildt beskriva kärnvapenbalansen och den nordeuropeiska säkerhetspolitiken. Senare, i februari 1994, inbjöds alla gruppordförandena i parlamentet till Washington tillsammans med Fredén, där de fick träffa hela administrationens säkerhetspolitiska elit, delvis nere i Vita husets situation room. På återvägen hem till Riga mellanlandade de i Stockholm för att möta ad hoc-gruppen och lyssna till de ledande EU-staternas försäkringar att ännu några års Skrundabas på lettisk mark ingalunda skulle försvåra ett framtida EU-medlemskap. Men motståndet var starkt och ihållande. Den lettiska regeringen och dess förhandlare insåg naturligtvis de politiska skälen för att komma överens med ryssarna, och förhandlingarna mellan Moskva och Riga närmade sig en kompromiss som innebar att de sista ryska förbanden skulle dras tillbaka den 31 augusti 1994 men att ytterligare fyra år skulle beviljas för Skrundabasens gamla del plus arton månader för dess avveckling (den nya delen skulle omgående demonteras). Men det fanns ett otal tillämpningsfrågor, exempelvis om villkoren för den ryska Skrundapersonalen, som alltjämt var oreglerade i avtalsutkasten. Både presidenten och regeringen kände hur motståndet i folkopinionen och i parlamentet blev så starkt att regeringskris hotade. De behövde få assistans på hemmaplan från någon utländsk auktoritet som kunde försäkra letterna att de hade stöd utifrån ifall de tog risken att lita på rysk respekt för det avtal

som var på tal. Carl Bildt ombads ta sig tid och gick med på att komma över till Riga i slutet av mars 1994, alldeles före sin sydostasiatiska resa. Ad hoc-gruppen sammankallades till Stockholm och fick skriftlig vägledning om vad som borde sägas till ryssar och letter i respektive huvudstäder. Själv for Fredén över kvällen före statsministern för att få sista-minuten-råd av förhandlingsledaren om vad Bildt framför allt borde betona nästa dag. Så deltog han i en sen middag med de lettiska journalister som han själv valt ut för nästa dags intervju med Bildt. Under sina fyra timmar i Riga hann Bildt med samtal med presidenten, en diskussion i parlamentets utrikesutskott och, antagligen viktigast, en lång intervju i tv:s största aktualitetsprogram. ”Efter ett tag kom Bildt upp i varv”, relaterar Fredén, och alla de rätta sakerna blev sagda i denna den första intervju som någon utländsk politiker hade gett i någon baltisk huvudstad. ”Han utstrålade förvissningen att allt skulle gå bra med truppavtalen, ja att det redan hade gått bra. Lettland var praktiskt taget redan inne i den västliga värmen.” Men fullt så väl var det inte. Från taket av hotell Caravelle i Ho Chi Minh-staden fick Bildt ringa på mobilen till NSC för att få amerikanerna att inskärpa i Moskva vad ryssarna måste göra för att reparera de skador som de nyss vållat i Riga genom ett plötsligt och ensidigt så kallat basdekret, som stred mot det tänkta Skrundaavtalet. Fredén bedömde dock dekretet som ett utslag av Rysslands notoriska oreda mer än av dess notoriska opålitlighet, och Jeltsin förmåddes mycket riktigt att ta tillbaka dokumentet. Men förtroendeskapande

var ju inte detta mellanspel, och opinionsstormarna mot Skrundaavtalet tilltog. Kunde vi inte ge något svenskt bidrag till kostnaden för demonteringen av nya Skrunda, vädjade premiärminister Valdis Birkavs när Fredén träffade honom på kvällen den 27 april. Summan är inte så viktig, sade han, bara det blir något, det skulle ta udden av en del av kritiken. Nästa dag ringde Fredén till Bildt, som satt i överläggningar med Ny Demokrati om vårdnadsbidraget, men som lovade att ringa Birkavs om en timme. Så skedde med besked om åtta miljoner. President Ulmanis, som tvekat i det längsta, beslöt nu att anta Jeltsins inbjudan till Moskva för att underteckna avtalen. Så skedde också den 30 april. I Washington gav Bill Clinton sitt erkännande av Sveriges ”konstruktiva roll” när han samma dag kommenterade uppgörelsen. Den 10 juni lät Jeltsin framföra sin tacksamhet till Bildt för ”de vänskapliga råd som ni gav, och vilka vi, som ni sett, drog nytta av och använde”. Bildt, som levt med Skrunda i ett halvår, hade på planet hem från ett av vårens Rigabesök noterat att ”det här med icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter, det har vi ju egentligen sen länge lämnat bakom oss …” Snart kunde han konstatera att det gått ovanligt bra denna gång. Om oppositionen i Lettland ogillat hans ingripanden så dog missnöjet snabbt ut i takt med att Ryssland, tvärtemot kritikernas farhågor, noga iakttog alla föreskrifter i avtalet, inklusive det slutliga tillbakadragandet 1998. Och såväl Washington som Moskva hade alltså uttryckt belåtenhet i ordalag som jag inte kan påminna mig att de någonsin tidigare använt om något inslag i svensk aktiv utrikesoch säkerhetspolitik. Nu var det dags för Estland.

Estland, dess strategiska objekt och pensionärer

Den 3 maj 1994 gjorde Bildt ett sedan tidigare planerat besök i S:t Petersburg, varvid Kozyrev överraskande kom upp från Moskva. Under ett längre samtal i god stämning på det svenska generalkonsulatet nämnde Kozyrev att Jeltsin satt stort värde på Bildts insats i det lettiska fallet och att Ryssland mycket skulle uppskatta om Sverige kunde göra ”något liknande när det gäller våra estniska grannar”. I ryssarnas relation till Tallinn fanns det onekligen en rad frågor som gjorde att de hade ännu svårare att få till stånd en konstruktiv diskussion än de nyss haft med Riga. Paldiski eller Baltischport är en halvö som sticker ut i Finska viken, ungefär som Hangö snett emot på andra sidan. Där hade ryssarna en örlogsbas med en skola för utbildning av ubåtsbesättningar på vissa typer av atomdrivna ubåtar. Några sådana fanns ju inte i Östersjön, men man hade tydligen inte velat förlägga skolan uppe i Murmanskområdet vid Barents hav, där dessa ubåtar hade sina hemmahamnar – Paldiski ansågs väl trevligare eller i varje fall varmare. Utbildningen ägde rum i två så kallade ubåtssimulatorer, inrymda i en jättelik hangarliknande byggnad med hela ”inkråmet” i riktiga atomubåtar, inklusive kärnkraftsreaktorerna med reaktorstavar och radioaktivt bränsle. De ubåtstyper som besättningarna tränades på var inte bara kärnkraftsdrivna

utan också kärnvapenbestyckade, men några sådana laddningar behövdes ju inte i simulatorerna. (Däremot kan det ha funnits kärnvapenbärande torpeder för vanliga dieseldrivna ubåtar i Paldiski, men det är en annan historia.) Simulatorerna i Paldiski var en inte oviktig del av den ryska sidan i den ubåtsburna delen av terrorbalansen, inte på samma omedelbara sätt som Skrunda behövdes för missilförsvaret, men på längre sikt. I varje fall hävdade ryssarna att de inte hade någon motsvarande anläggning någon annanstans utan måste få god tid på sig för att demontera simulatorerna och ta med sig de värdefulla och hemliga komponenterna till den ersättning som de måste bygga i Ryssland för att få igång utbildningen av yngre besättningar innan de nuvarande började pensioneras. Det radioaktiva avfall som under årens lopp lagrats runt omkring anläggningen måste givetvis någon ta hand om. För Moskva var detta dock snarast ett problem för esterna, på samma sätt som balterna generellt hänvisades till att försöka ”städa upp” efter alla de skador som den sovjetiska krigsmakten åstadkommit på miljön i deras länder. Varken atomsoporna eller reaktorerna hade – det bör inskjutas – varit kända av kritikerna i vår egen svenska kärnkraftsdebatt på 1970- och 1980-talen. Men att de funnits i den sovjetiska militärens vård på andra sidan Östersjön, bara cirka fyrtio mil från Stockholm, var nu historia. Vår militära underrättelsetjänst Must hade länge känt till simulatorerna, men inte vetat något närmare om dem – de hörde ju inte heller till de militära hoten mot Sverige under kalla kriget.

Nu visste vi att båda reaktorerna varit avstängda sedan 1990 och att den normala verksamheten upphört i maj 1992. Men kvar fanns 280 officerare vid ubåtsskolan och kanske 450 officerare som bodde kvar i basen som pensionärer. De var en del av det större problemet med de ryska förbanden och militärpensionärerna i Estland. Och kvar fanns också kontaminerade verktyg och skyddskläder etcetera, jämte en okänd kvantitet plutonium. Sådant bildas alltid när uranet i reaktorerna förbränns och kan användas för att framställa kärnvapen. I december 1993 lyckades esterna få ryssarna med på att i ett gemensamt brev vända sig till Sverige med begäran om experthjälp med avvecklingen av Paldiski. Chefen för vårt strålskyddsinstitut hade redan tidigare haft kontakter med sin finländske kollega om de problem som i första hand skulle drabba våra båda länder vid en eventuell atomolycka i Paldiski. Deras tanke var att sammankalla ett möte mellan alla berörda parter, inklusive ryssarna, vilket naturligtvis uppmuntrades av Statsrådsberedningen och UD. Mötet, som ägde rum i Stockholm i slutet av januari 1994, blev starten till Paldiski International Experts Reference Group (PIERG), formellt bildad i Stockholm den 10 maj samma år, med företrädare för Estland, Sverige, Finland, Tyskland, USA, EG-kommissionen samt IAEA, det internationella atomenergiorganet i Wien. Det var ett unikt samarbete, aldrig tidigare hade Ryssland inlåtit sig i internationellt samarbete kring avfallsfrågor som hängde samman med militär reaktorteknologi. Lars Fredén, som följt Paldiski-

frågan från början och skildrat den i sin bok om åren 1991– 1994, konstaterar att den drivande kraften var chefen för vårt strålskyddsinstitut men att en stor del av förtjänsten för att samarbetet gick så bra måste tillskrivas den öppna attityden hos ubåtsskolans chef sedan 1989, viceamiralen Alexander Olchovikov. Han bar utmärkelsen Hjälte av Sovjetunionen, den finaste som funnits, men hade nu bara den deprimerande uppgiften att avveckla anläggningen. När Fredén utbringade en skål ”för er framtid” vid en middag efter ett PIERG-möte, svarade amiralen sorgset att ”jag har ingen framtid mer” och drack ur. På det mänskliga planet kunde det ibland vara lätt att känna sympati för ”återtågets hjältar”. Detta kunde någon gång gälla även de ryska ”militärpensionärerna” i Estland, cirka 10 500 man inräknat officersänkor och personer som tjänstgjort vid gränstrupperna, inrikestrupperna och GRU, den militära säkerhetstjänsten. Vilka som skulle få stanna kvar i Estland och på vilka villkor (exempelvis där de bodde i villor som på sin tid beslagtagits av deporterade estniska officerare) var en komplicerad och emotionellt laddad fråga, där mycket hängde på hur de estniska myndigheterna bedömde varje fall i ljuset av den estniska lagstiftningen. Samma fråga hade haft ännu större proportioner i Lettland, dit ryska officerare inte sällan sökt sig vid pensioneringen även om de aldrig tjänstgjort i landet. Men lika lite som jag nyss fann skäl att gå in på detaljerna i det fallet vill jag göra det här. Det får räcka med att säga att nypensionerade ryska officerare med god fysik naturligtvis

utgjorde en potentiell säkerhetsrisk för Estland, och att det folkrättsligt var självklart att en främmande krigsmakt som drar sig tillbaka inte kan lämna kvar sina officerare i det land de ockuperat. På förmiddagen den 7 juni 1994 lyfte en av flygvapnets helikoptrar från gräsmattan utanför Filmhuset på Gärdet i Stockholm med Bildt och hans medarbetare ombord. Statsministern ville själv förvissa sig om hur det såg ut i Paldiskianläggningen för att kunna bedöma rimligheten av ryssarnas krav att själva få sköta demonteringen och ta den tid som de påstod behövdes, det vill säga till årsskiftet 1995– 1996. Det blev en grundlig inspektion. ”Med den vänlige och outtröttlige amiralen i spetsen kröp, klättrade och ålade vi oss en efter en genom luckor, över och under kylrör och uppför branta stegar inne i den jättelika simulatorn”, berättar Fredén. Bildt hade dagen innan haft överläggningar med Estlands premiär- och utrikesministrar Mart Laar och Jüri Luik på Dagö i de gamla svenskbygderna, och diskussionen fortsatte nu i Tallinn hos presidenten Lennart Meri. Denne misstänkte liksom Luik att ryssarna försökte bita sig fast i Paldiski, men Bildt fann en del av ryssarnas argument begripliga. Detta tema diskuterades utförligt, liksom också hur möjliga kompromisser skulle kunna presenteras för att göra ett ryskt kvarstannande någon tid efter den 31 augusti acceptabelt för estniska opinionen. För den som själv har ytterst begränsade kunskaper i reaktorteknologi är det inte lätt att beskriva den egendomliga förhandlingsomgång som följde. Det är nog

säkrast att jag nöjer mig med att notera proceduren, där Bildt formulerade de estniska positionerna i budskap till ryssarna och omvänt, samtidigt som han försökte se till att amerikanerna inte gav sig in i egna samtal med Moskva där de gick längre än vad han bedömde som godtagbart för esterna. I sitt tidigare nämnda tack till Bildt för hans insatser ifråga om Skrunda och Lettland hade Jeltsin låtit framföra att ”presidenten hoppades på en lika välvillig och opartisk medverkan från er sida när det gäller Estland”, vilket naturligtvis kunde läsas som en vädjan om svenska påtryckningar på Tallinn. Detta var egentligen en ofrånkomlig del av den roll som expert på militär reaktoravveckling som Bildt åtagit sig och som esterna får sägas ha accepterat, liksom för övrigt även amerikanerna. Lars Fredén, som nog inte visste mycket mer än jag själv om reaktorer, hade till uppgift att sätta på pränt Bildts bedömningar av turbiner, kylvattenpumpar, reaktorernas lågfrekvenssignaturer och andra svårbegripliga ämnen. Fredén hade samtidigt del i ansvaret för den teknisk-diplomatiska logistiken när exempelvis Jeltsin och Kozyrev skulle fås att avsätta tid för att diskutera Estlandsförhandlingen med Bildt såsom inbjudna gäster vid EU-mötet på Korfu den 24–25 juni (det möte där Bildt undertecknade vår anslutning till EU). Eller när Clinton och hans stab skulle fås att komma ihåg att överlämna ett brev från president Meri till Jeltsin vid Clintons separata överläggning med Jeltsin i samband med ett möte med G-7 i Neapel den 10 juli.

Så skedde dock, och Jeltsin lovade ”Bill” att ta emot Meri i Moskva, låt vara under många hårda ord om Estlands hållning som inte bådade gott. Men under mötet den 26 juli blev de båda presidenterna faktiskt ense om avtal både ifråga om trupptillbakadragandet (avslutas 31 augusti), militärpensionärerna (estniska regeringen beslutar om uppehållstillstånd under medverkan av ESK) och Paldiski (210 ryska officerare iförda ”specialist”-kläder skulle få finnas kvar under demonteringen till den 30 september 1995). Många formuleringar i dessa avtal var grumliga, men den politiska viljan att nå en uppgörelse tog över hos Jeltsin. Att avtalen kom till stånd på dessa villkor var en sensation för de närmast berörda, och enligt Fredéns bedömning berodde det på att Jeltsin själv till sist kom med i handlingen och engagerade sig i problemet. Detta kom lyckligtvis att ske när vodkan flödade fritt under hans lunch på tu man hand med Meri. Lars Fredén fick den 4 augusti höra dennes egen version av hur det gått till under ett besök hos presidenten på hans sommarställe på Nuckö. Meri hade tydligen undvikit all polemik i sakfrågorna för att i stället skapa en god atmosfär. Sålunda prisade han Jeltsin för hans insatser 1991 och talade på sin utmärkta ryska om hur detta vackra språk borde rensas från ”sovjetismer”, ungefär som om Jeltsin varit en man av kultur. Jeltsin hade överlämnat ett exemplar av sin memoarbok med en handskriven dedikation till Meri från FÖRFATTAREN (med stora bokstäver, han var uppenbarligen stolt över sitt verk och visste kanske att Meri var en riktig författare). När

Kozyrev och Luik emellanåt kom in i matsalen med tvistiga punkter från sitt förhandlande i rummet intill, klargjorde Jeltsin i allt ilsknare tonfall att nu fick de faktiskt komma fram till ett avtal å det snaraste, ”annars blir det ingen mat”. Kozyrev, som inte väntat att han skulle bli beordrad att slutföra förhandlingarna på stället, fick säkerligen göra större eftergifter än han tänkt sig. Toppmöten är ju normalt noggrant förberedda på tjänstemannanivå, men här återstod alla viktiga frågor att lösa när Rysslands och Estlands presidenter satte sig ner vid förhandlingsbordet, konstaterar Lars Fredén. ”Men de lyckades. Det var något gammaldags, nästan 1600-talsmässigt över Jeltsins och Meris möte i Kreml.” Ja, den generösa sidan av den ryska själen tog gestalt i Jeltsin, ungefär som hos en äkta tsar av det slag han gärna såg sig som. Ingen hade vågat hoppas på en sådan framgång, minst av alla Nick Burns, medarbetare hos president Clinton, som dagen före deras möte hade sagt till Fredén i Washington att så som stämningsläget nu var i Moskva så hade det nog varit bättre om det inte blivit något möte alls. Men nu gick det ju bra, och det var onekligen Clintons och amerikanernas förtjänst att Jeltsin gått med på att ta emot Meri. Om det faktiskt var lunchen i Kreml som löste upp alla knutarna, bara fem veckor före den 31 augusti, så var Luik kanske alltför vänlig mot oss när han några veckor senare, i samband med invigningen av Sveriges nya ambassad i Tallinn den 29 augusti, sade att Sveriges roll i Rysslandsförhandlingarna hade varit ”absolut avgörande”. Men kanske syftade

Luik på allt det långvariga förarbetet? Hur som helst, det väsentliga var ju att man uppnått målet att de sista före detta sovjetförbanden skulle lämna Baltikum samma dag som de drogs tillbaka från Polen och DDR. Det var ännu en viktig markering av att de baltiska länderna aldrig varit några vanliga sovjetrepubliker utan hört till den krets av stater som vunnit sin självständighet redan 1918 när imperierna fallit och demokratin brutit igenom efter första världskriget, och inte förlorat den förrän 1940.

Men jobben då?

Hittills har jag knappast med ett ord berört den ekonomiska utvecklingen i Baltikum annat än när jag nämnde att det ryska trupptillbakadragandet var en förutsättning för att få till stånd den politiska säkerhet som utländska investerare brukar efterfråga. Men sysselsättningen och levnadsstandarden måste ju också hållas uppe för att skapa ett minimum av inrikespolitisk stabilitet och ge de snabbt skiftande regeringarna det stöd som de behövde för sin utrikesoch säkerhetspolitik. Som vi sett lyckades de ju lotsa igenom sina avtal med Moskva om Skrunda, Paldiski, militärpensionärerna med mera. Och detta trots den starka oppositionen mot de impopulära eftergifter som de innehöll. Men många andra svåra frågor stod kvar på den framtida dagordningen. De som försökte bidra till att de baltiska länderna skulle ”släppas in i den europeiska värmen” kunde inte undgå att känna en viss oro över hur balterna skulle klara av övergången till marknadsekonomi från beroendet av sovjetekonomin. Energibristen var det man märkte först, jag minns från vintern 1991–1992 hur vi bortskämda svenskar under ett officiellt besök satt med överrockarna på i den kanske tiogradiga värmen i ett av regeringsbyggnadernas sammanträdesrum med våra baltiska värdar. En svensk ekonom med estnisk bakgrund, Rudolf Jalakas, som besökt Tallinn 1988, när optimisterna började hoppas

på självständighet, har i ett föredrag 1997 berättat hur han då med några meningsfränder diskuterat hur man skulle klara den massarbetslöshet som väntades uppstå efter en skilsmässa från Sovjet. 95 procent av all export gick österut, det fanns stora företag som enbart jobbade för den sovjetiska marknaden. Man kunde förutse att de här företagen skulle förlora sin marknad och bli stående eller få fortsätta med reducerad personal. ”Jag var den mest optimistiske: jag trodde på 20 procents arbetslöshet, de andra hade högre siffror.” För mig som sysslade med säkerhetspolitik och knappast kunde någonting alls om ekonomi var det som sagt de inrikespolitiska följderna som vållade mest bekymmer på hösten 1991. Men Lars Fredén, som alltjämt arbetade i Riga men ombads komma över till Carl Bildts heldagsseminarium i november 1991, såg redan uppmuntrande tecken. Småföretagandet ökade. ”Vad som borde göras var kanske inte så mycket att modernisera existerande system som att skapa nya. Möjligen var det precis vad som i tysthet höll på att ske. Det verkade finnas en spirande ekonomi, utanför de traditionella sektorerna. Om vi hade svårt att se den berodde det kanske på att den inte lät sig mätas med traditionella metoder.” Detta var av allt att döma en realistisk prognos. Jalakas noterade 1997 hur man i Finland med förskräckelse talade om vilket grymt öde som drabbat landet genom den sovjetiska marknadens sammanbrott. Av Finlands export 1989 gick 12 procent till Sovjet, av Estlands 95 procent. Det borde alltså ha blivit mycket allvarligare konsekvenser i Baltikum, men så

blev det inte. Hur kommer det sig? De ekonomer som jag nu talat med ger ungefär samma förklaring som Fredén. Många entreprenörer från Sverige, Finland och andra länder drogs till det Klondike som Baltikum utgjorde med sina extremt låga arbetskostnader. En del var kanske mindre seriösa, men de allra flesta gav goda bidrag till vad företagsamt folk bland balterna själva åstadkom. ”Nya företag har vuxit upp som svampar ur jorden och ersatt alla dessa stora konglomerat som tidigare arbetade för den sovjetiska marknaden”, konstaterade Jalakas i sitt återblickande föredrag 1997. Han lade för sin del huvudvikten vid något som han inte trodde att hans svenska auditorium skulle gilla, men det kunde inte hjälpas, ”jag har nått en sådan ålder att jag inte bryr mig om vad publiken tycker om eller inte tycker om”. Den faktor som han tänkte på var att den som blev arbetslös kunde ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. ”Här finns inga kollektivavtal eller arbetsrättsliga regler som hindrar folk att gå ner i löneanspråk. Man är så illa tvungen, eftersom arbetslöshetsbidraget bara är 5 procent av genomsnittslönen.” Estland har inte tänkt ut den här lösningen, den har tvingats på oss därför att vi inte har råd med annat. Fackföreningar har inte hunnit öka sin makt, arbetsrätten inte hunnit utvecklas tillräckligt mycket för att åstadkomma vår svenska stelhet i lönebildningen. Och det har funnits jobb att söka. I mars 1992 undertecknade Sverige som första land i världen frihandels- och investeringsskyddsavtal med de tre baltiska staterna i samband med att deras premiärministrar

kom på besök. Vi stödde också deras ansökan om medlemskap i IMF (International Monetary Fund) och Världsbanken. När det gällde valutareformerna gjorde vi däremot en felbedömning, skriver Fredén. Några fristående svenska ekonomer, med Lars Jonung i Lund i spetsen, pläderade tidigt 1992 för ett snabbt införande av egna valutor, stödda på så kallade sedelfonder. Men andra sakkunniga, bland dem statssekreteraren i finansen, sedermera riksbankschefen Urban Bäckström, ansåg att de baltiska staterna ännu inte var ekonomiskt mogna att införa egna valutor. Bildt varnade uttryckligen sin estniske kollega under hans besök för att gå för snabbt fram, ”man kan bara genomföra en valutareform en gång”. Esternas riksbankschef höll med om att alla ekonomiska förutsättningar inte var idealiska, men det fanns ett politiskt tryck att ta hänsyn till, genomsnittsesten ansåg att självständigheten måste följas av en egen valuta. Så beslöt också regeringen i Tallinn, den estniska kronan infördes på midsommaraftonen 1992 och blev en omedelbar framgång, och Bildt rekryterade Lars Jonung som ekonomisk rådgivare. Letterna följde efter med egen valuta i mars 1993.

Ryska minoriteter och invandrare

När de baltiska länderna 1991 återupprättade sina staters suveränitet från tiden före 1940 års ockupation och annektering, gällde detta givetvis också medborgarskapen. Alla som varit medborgare i början av juni 1940 och alltjämt var i livet blev det automatiskt på nytt, jämte alla de yngre invånare som hade medborgare på fädernet eller mödernet. Detta gällde oavsett etniskt ursprung, det vill säga de medborgare som tillhört olika minoriteter inneslöts också i automatiken. I Estland och Lettland var de ryskspråkiga minoriteterna ganska stora, ungefär 4 respektive 6 procent av 1940 års medborgare. Men de som invandrat under den sovjetiska ockupationen och som nu ville bli medborgare fick ansöka om det och få det beviljat förutsatt att de uppfyllde vissa krav. I alla europeiska stater finns liknande procedurer för ”naturalisation”. Många hade ju ockuperats av Nazityskland under världskriget, men bara ett land hade både ockuperats och annekterats utan samband med världskrigets strider, ungefär som var fallet med det sovjetiska besättandet av Estland och Lettland 1940, nämligen Österrike genom Anschluss i mars 1938. Tyskar hade kunnat slå sig ner där under de sju år som följde, lika formlöst som ryssarna i Estland och Lettland kunde 1940–1941 och 1944–1991.

Men det blev självfallet långt färre som hann göra det. Sedan Österrike återupprättat sin statliga suveränitet 1945 tog den österrikiska regeringen det principiellt och folkrättsligt avgörande beslutet att de tyskar som ville stanna kvar och bli medborgare måste ansöka om saken och uppfylla vissa villkor. Ingen bestred det legitima i detta beslut, framför allt försökte ingen göra det som hade politiskt ansvar i Förbundsrepubliken Tyskland. Däremot har ingen med politiskt ansvar i Ryska Federationen velat erkänna att Stalin agerade lika folkrättsstridigt 1940 som Hitler gjort 1938. Ett av skälen till Moskvas hållning är naturligtvis att om man skulle medge att det var fråga om en folkrättsstridig ockupation så blir det svårt att undvika slutsatsen att även de återupprättade staterna Estland och Lettland handlar legitimt när de – liksom Österrike 1945 – kräver ett ansökningsförfarande i efterhand av det slag som de förhindrats att tillämpa under ockupationen. I Moskva pekar man gärna på den annorlunda politiken i Litauen, där alla invånare som så ville fick medborgarskap 1991. Självfallet hade det inte funnits något folkrättsligt hinder för de båda andra staterna att välja samma linje. Det var en politisk bedömningsfråga som till största delen berodde på invandrargruppens storlek och hur starka farhågor man hade för att den inte skulle låta sig integreras. Här skiljer sig inte balterna från andra EU-stater. Överallt är politikerna medvetna om att deras väljare inte önskar en invandring så stor att den skulle ge dem känslan av att inte längre utgöra en alldeles klar majoritet i sitt eget land vars

kultur invandrarna får lov att lära känna och respektera. Var ”toleransgränsen” går skiftar förstås beroende på en rad faktorer, men fler än 20–25 procent har veterligen ingen stat accepterat. I Estland och Lettland, som ju inte själva haft något att säga till om under sovjettiden, hade andelen kommit upp i 35–40 procent på 1980-talet, och man såg inget slut på processen. Det var ju dessutom så att alla deras invandrare kom från ett och samma land, en grannstat och stormakt som hållit dem ockuperade i decennier. Det skapade ett slags existentiellt trauma som inte försvann i brådrasket. Förvånansvärt många iakttagare, även i Sverige, har haft svårt att fatta denna bakgrund. Men om vi för diskussionens skull antar att Nazityskland hade ockuperat Sverige under kriget, och även börjat kolonisera vårt land enligt Hitlers långsiktiga planer, så att vi suttit med en halv miljon tyskar bosatta här 1945 (motsvarande de 8–9 procent ryssar som Litauen hade 1991), vad hade vi själva då gjort? Möjligen hade vi låtit dem få automatiskt svenskt medborgarskap, men knappast om de varit två miljoner (motsvarande andelen ryssar i Estland–Lettland). Då hade vi krävt ansökan och någon form av bevis på att de var beredda och kapabla att låta sig integreras i det svenska samhället. (Om någon invänder att vi nog snarare hade utvisat samtliga tyskar omgående, ungefär som Polen gjorde med sina tyskar, så måste jag hålla med. Men faktum är att ingen drev den linjen i Estland eller Lettland, vilket jag vill se som ett tecken både på realpolitisk klokhet och på mänsklig tolerans.)

Nu hör det till saken att de ryska invandrarna inte alls upplevde sig som några invandrare utan ansåg att de bara flyttat från en sovjetrepublik till en annan. Detta var ju också den bild som myndigheterna gett dem när de kommenderats att flytta till nya jobb vid fabriker som centralplanerarna i Moskva hade beslutat att förlägga till Baltikum. Det tycks ha varit på det sättet som de flesta av dem kommit, även om många flyttat dit helt på egen hand därför att de hört att det fortfarande fanns angenäma spår kvar där av de gamla tiderna. Rimligen måste de småningom ha insett att det fanns en historia av stolt självständighet före 1940, men eftersom de åtnjöt ett antal privilegier, bland annat ifråga om tilldelning av bostäder, så blev ju livet lättare om man trodde på den officiella versionen om balternas ”frivilliga” anslutning till Sovjetunionen 1940. Det är lätt att förstå att det blev en chock för många av ryssarna att förvandlas från medborgare i den härskande imperiemakten till icke-medborgare i två självständiga stater vilkas ursprungsbefolkning hade många goda anledningar att hata det sovjetiska styret (inte minst deportationerna till Gulag av tiotusentals balter) och inte alltid ville skilja på det ryska och det sovjetiska. Faktum var dock att – som Carl Bildt uttryckte det i ett anförande i april 1992 där han fördömde den sovjetiska politiken – flertalet baltryssar ”är som individer lika lite ansvariga för och lika mycket offer för denna politik som övriga invånare i de baltiska staterna”. De ryssar som ville stanna kvar, men såsom ryska medborgare, kunde mycket lätt göra det genom att ta ut

ett ryskt medborgarskap vid Rysslands ambassader. Det var ganska många som föredrog den lösningen, oftast därför att de slog vakt om sin nationella identitet och ansåg att Ryssland, det ryska språket och kulturen var mycket finare än något som dessa småstater kunde erbjuda. De befarade att deras ryska självkänsla skulle ta skada om de tog baltiskt medborgarskap. På liknande sätt brukade även fransmän och britter och andra imperiemakters kolonisatörer resonera, när de besittningar där de slagit sig ner vann sitt oberoende. I andra fall var skälet att de endast som ryska medborgare hade ett säkert tillträde för sina barn till de många förnämliga utbildningsanstalterna i S:t Petersburg. Ibland höll de frågan öppen trots att de utan vidare uppfyllde villkoren för baltiskt medborgarskap men fann det förödmjukande att behöva söka och prövas. Men från baltisk synpunkt var det just ett medvetet val av en estnisk eller lettisk tillhörighet, och en lojalitet mot dessa stater, som de skulle visa genom sin ansökan. Låt vara att de självfallet var fria att behålla sitt ryska språk och sin kultur. Vi svenskar stödde naturligtvis esternas och letternas krav på ansökningsförfarande och bemötte Moskvas propaganda om att ryssarnas mänskliga rättigheter kränktes när dessa ”minoriteter” inte fick automatiskt medborgarskap. Men i många länder i väst var man även på officiellt håll okunnig om skillnaden mellan å ena sidan historiska ”minoriteter”, som mycket länge bott i landet och naturligtvis var medborgare där (såsom danskarna i norra Schleswig eller ungrarna i södra Slovakien), och å andra

sidan efterkrigstida ”invandrare” (såsom turkarna i Tyskland eller pakistanierna i Storbritannien) som måste ansöka om de ville bli medborgare. Detsamma gällde för övrigt ganska många i Sverige, även inom UD, trots att redan Olof Palmes regering i 1985 års invandrarproposition hade slagit fast denna skillnad mellan dem som ”mycket länge eller alltid” bott i landet och dem som kommit ganska nyligen eller för bara något eller några få decennier sen. Vad amerikanerna beträffade var den europeiska synen i dessa frågor obegriplig. USA är ju en nation av invandrare som nästan utrotat den ursprungliga befolkningen, alltså indianerna. Att undervisa Washington om elementa i den europeiska och i den baltiska situationen var ingen lätt uppgift, men Bildt gjorde ett försök i ett brev till utrikesminister James Baker som han diskuterat saken med under sitt besök i Washington i februari 1992, och hans påpekanden fick åtminstone ett visst genomslag i administrationens hållning. Stödet från Sverige torde ha varit av betydelse inte minst när Estland och Lettland sökte och beviljades medlemskap i Europarådet. Att få internationell acceptans på denna punkt var emellertid en sak, följdfrågan om vilka krav som rimligen kunde ställas för att medborgarskap skulle beviljas var en annan. Visserligen är detta en fråga som det enligt folkrätten är varje stats suveräna rätt att avgöra, och det var lätt att påvisa att exempelvis en stat som Schweiz krävde en längre tids bosättning i landet än vad Estland gjorde innan medborgarskap kunde medges. Men det var ett politiskt faktum att man i många EU-stater,

liksom i Sverige, ansåg att den politiska klokheten och de humanitära hänsynen talade för generösa regler just ifråga om ryssarna i Estland–Lettland. Man ansåg också att det ryska språket på många områden skulle ges en långt starkare ställning än vad man själv hade gett åt sina egna invandrares språk. Eller snarare: få behålla den ställning det haft under sovjettiden, exempelvis ifråga om statligt finansierade skolor med ryska som undervisningsspråk. Dessa ting reglerades i språklagar som ofta antogs först efter hårda inrikespolitiska strider mellan ”nationalistiska” och ”realpolitiska” krafter. Eftersom Estland och Lettland var beroende av bibehållen goodwill i väst med tanke på sina EU- och Nato-ambitioner kunde de inte bortse från västliga reaktioner. Sådana kom inte bara mot byråkratisk småaktighet och obstruktion vid tillämpningen av nationella lagar på det lokala planet, utan också mot själva lagstiftningen. På svensk sida fann vi läget i Narvaområdet i nordöstra Estland särskilt bekymmersamt. Staden hade skadats svårt under 1944 års strider när Estland återockuperades, och Sovjet hade sprängt bort nästan allt som återstod av denna sällsynt vackra 1700-talsstad och därtill förbjudit de estniska invånarna att återvända. I stället hade ryssar flyttats dit i vad som var ett ovanligt klart fall av etnisk rensning. På 1990-talet var det inte lätt för dessa ryssar att lära sig ens det minimum av estniska som krävdes för medborgarskap – det fanns ju knappt några ester i staden. Arbetslösheten var hög och det ekonomiska läget var nästan lika uselt som i Ivangorod på den ryska sidan av Narvafloden. Antag att den

kommunala ledningen i Narva förklarade sig vilja bryta sig loss från Estland och förenas med Ryssland – skulle Moskva kunna motstå frestelsen att ge dem stöd, även militärt? På hösten 1992 beslöt vi att låta Kommunförbundet inbjuda stadens ledande företrädare till Sverige på ett studiebesök, mest för att visa dem att man i väst förstod deras problem och att det var här och inte i Ryssland som deras framtid låg. Vi försökte också förklara varför den estniska hållningen i medborgarskapsfrågan i princip var riktig. Samtidigt besökte Bildt Tallinn för att plädera för en flexibel hållning i medborgarskapsfrågan – kunde inte exempelvis äldre ryssar befrias från språkkravet? Den stora krisen kring Narva dröjde till försommaren 1993. En ny utlänningslag som antogs av parlamentet ledde till officiella ryska protester som varnade för en ”etnisk explosion” i Estland och förklarade att ”vi måste vidtaga extra steg” i försvaret av landets rysktalande befolkning. Samtidigt spreds flygblad i Narva som krävde att stadsfullmäktige skulle genomföra en folkomröstning om ett förslag att ”utropa Narva till en fri stad som självständigt får bestämma sitt öde”. I Stockholm fann vi utlänningslagen så illa skriven att den inte skulle hålla inför kritik från väst och från Moskva. Särskilt bestämmelserna om de grunder på vilka uppehållstillstånd skulle kunna beviljas eller avslås var så oklart formulerade att de gav utrymme för godtycke och därmed till farhågor hos estlandsryssarna att avsikten var att utvisa dem. Men att få parlamentet att ändra eller ta tillbaka en redan beslutad lag skulle inte bli lätt. Lars Fredén sändes

över till Tallinn och föreslog premiärministern Mart Laar att utnyttja de två veckorna som presidenten kunde dröja med att promulgera lagen till att låta Europarådets experter ge sina synpunkter på den, vilket kunde ge president Meri möjlighet att återremittera den till parlamentet. Under tiden fortsatte kanonaden i Moskva att störa midsommarfriden i Stockholm. I ett skriftligt uttalande sade Jeltsin att lagen syftade till ”apartheid” och ”etnisk rensning”, att Ryssland inte kunde förhålla sig passivt och att esterna borde betänka de ”geopolitiska realiteterna”. I en kommentar kritiserade Bildt dessa förtäckta hotelser samtidigt som han beklagade att utlänningslagen fått en utformning som inte kunde skingra osäkerheten hos icke-medborgarna och ge dem ”en känsla av i lag förankrad trygghet inför framtiden”. På kvällen samma dag – den 25 juni – ringde president Meri till Carl Bildt för att meddela att han avsåg att dröja med sin underskrift tills någon form av internationell granskning genomförts. Knappt hade denna lättnad i krisen inträffat förrän Narva stadsfullmäktige beslöt ordna en lokal folkomröstning den 17 juli om ”autonomi”, en utmaning mot Tallinn som inte skulle underlätta en revidering av utlänningslagen. Bildt beslöt att resa över till Tallinn den 3 juli för att verka för en återremittering av utlänningslagen och för att parlamentet – som antagit den första versionen med 59 röster mot 3 – verkligen skulle ta hänsyn till Europarådets synpunkter. Det var viktigt att de önskvärda förändringarna inte skulle framstå som eftergifter för Moskvas propagandamuller, utan som en anpassning till de normer som gällde i Västeuropa.

Innan Bildt avreste fick Rysslands ambassadör i Stockholm, den alltid lika kloke och konstruktive Oleg Grinjevskij, veta att Bildt behövde en klar signal från hög nivå i Moskva att man skulle upphöra med att försvåra en estnisk omprövning. Signalen kom nästa dag, medan Bildt redan inlett sina samtal i Tallinn: Jeltsin hade instruerat honom att framföra att han mycket uppskattade Bildts avsikt att desarmera situationen och att Ryssland skulle stödja varje försök från svensk sida att ändra den estniska lagstiftningen ”på basis av ESK:s och Europarådets rekommendationer”. President Meri beslöt att följa Bildts råd om återremittering sedan Europarådets ganska skarpt kritiska synpunkter inkommit. Men det återstod att se hur parlamentet, som hade sommarledigt men inkallats till extrasession, skulle utforma en eventuell ny lag. Den som beslöts den 8 juli var fortfarande inte tillfredsställande, tyckte vi i Stockholm, men den räckte för att lugna Moskva. Jeltsin lät Kozyrev överlämna ett tackbrev till Bildt för ”Er personliga insats i regleringen av den explosionsartade situation som uppstått i Estland”. Kommunalpolitikerna i Narvaområdet avstod efter en del krumbukter från att genomföra sina planer, troligen därför att de fått besked från Moskva om att backa, men också genom att Ulf Dinkelspiel följt med Bildt till Tallinn den 3 juli för en lång diskussion med Narvaledningen om möjligheterna för svenskt näringsliv att utveckla sina kontakter med Narva. Det var nog arbetslösheten som bekymrade Narvaryssarna allra mest.

En liknande kris uppstod även i Lettland ett år senare, på sommaren 1994, sedan parlamentet antagit en besynnerlig lag om medborgarskap. Enligt denna skulle olika åldersklasser få lämna in sina ansökningar vid olika år, så kallat fönster, av vilka det första inte skulle öppnas förrän år 2000. Denna gång behövde dock inte Sverige agera ensamt, utan fick sällskap med flera EU-stater i uppmaningar till lettiska regeringen att låta Europarådet granska lagen. Så skedde, en ny lag antogs av parlamentet, men med bibehållande av fönstersystemet, som inte avskaffades förrän 1998. Kritiken från Moskva förblev hård men fick aldrig något riskabelt lokalt fokus i stil med Narva. Mycket mer vore att tillägga om en rad initiativ som vi tog till både stöd för det ryska språket och för ryssarnas möjligheter att lära sig estniska respektive lettiska. Men det finns gränser för läsarens uthållighet, så jag nöjer mig med att konstatera att baltryssarnas ställning i sina värdländer är en av dessa frågor som aldrig kan ”lösas”, däremot hanteras med sikte på att tiden skall lindra även detta sår.

Omdöme om en omvälvande tid, 1991–1994

Aldrig har ett lands säkerhetspolitiska läge förbättrats så mycket till så liten kostnad. I stället för kommunisternas attackplan och luftlandsättningsdivisioner som närmaste grannar – tre borgerliga republiker med frihet, lugn och ro som högsta drömmar i livet. – I precis rätt ögonblick fick Sverige en statsminister med utrikespolitisk vision, moralisk kompass och ett personligt kontaktnät bland alla de unga (ofta under 30 år) som skulle forma 90-talet runt Östersjön. – Sällan har så många haft sådan tur med så mycket. Utan Carl Bildt och Lars Peter Fredén hade oddsen varit klart sämre. Omdömet ovan fälldes i en artikel i Dagens Nyheter i november 2006 av Niklas Ekdal, då tidningens politiske chefredaktör. Man kan tillägga att det i denna tur också ingick att det viktigaste arbetet hunnit slutföras i september 1994, när valkampanjen inför riksdagsvalet gick in i sitt slutskede. Inte så att fyrpartiregeringens Baltikumpolitik räknades den tillgodo eller spelade någon roll i valdebatten. Men väl så att den nya regeringen under Ingvar Carlsson inte konfronterades med någon akut Baltikumfråga där den omgående måste söka fylla Sveriges nya roll.

Kontinuitet och förändring, 1994–2006

Att skildra socialdemokraternas tolv år som förvaltare av den svenska Baltikumpolitiken är ingen lätt uppgift. Till en början därför att jag själv återgick till UD i oktober 1994 och där visserligen kunde följa frågan bättre än den vanlige tidningsläsaren men inte hade någon aktiv roll eller någon egentlig insyn jämförbar med tidigare år. Men också därför att Ingvar Carlsson, statsminister till våren 1996, inte berör den i sina memoarer och hans efterträdare Göran Persson i sin Min väg, mina val (2007) bara skriver ett par sidor om sina tio år med balterna. Utrikesministern 1994–1998, Lena Hjelm-Wallén, har inte publicerat mer än en halv sida, i en festskrift till Jan Eliasson 2010, om sina egna erfarenheter. Göran Persson rekryterade inte någon specialmedarbetare för Baltikum till Statsrådsberedningen. Hans statssekreterare Lars Danielsson fick ta hand om dessa frågor parallellt med allt annat, men han har berört dem på några ställen i sina memoarer, I skuggan av makten (2007). Bortsett från en sida i en artikel av politiske chefen på UD 1995–2000 Ulf Hjertonsson, i festskriften till Jan Eliasson, är Danielssons bok såvitt känt den enda insiderskildring som finns tillgänglig. Om de sidor som följer blir en mycket kortfattad redogörelse, särskilt i jämförelse med allt jag skrivit om åren

1991-1994, så beror det alltså delvis på att det tillgängliga källmaterialet, inklusive mina egna minnesbilder, är så mycket magrare. Men väsentligare är nog att det inte inträffade några kriser jämförbara med 1991–1994 års. Därmed förvisso inte sagt att regeringen var overksam ifråga om Baltikum. Viktigaste uppgiften var ju att – sedan vi själva kommit med i kretsen av EU-medlemmar 1995 – säkra medlemskap även för de baltiska länderna. Lite senare kom frågan om Nato-medlemskap. Slutligen gällde det att utvidga suveränitetsstödet till försvarsmaterielsektorn, nu när de sista ryska förbanden dragits bort från baltisk mark. Några ord om dessa tre frågor. Ifråga om EU-medlemskapet var det mest ett träget missionerande bland skeptiska EU-stater och en ständig observans på att inget ogrundat negativt omdöme om ansökarländernas ekonomiska och politiska förutsättningar att uppfylla de krav som medlemskapet ställde skulle smygas in i kommissionens avis. Det fanns gott om stater som motsatte sig unionens utvidgning med alltför många länder som befarades bli en långvarig ekonomisk belastning eller skulle förskjuta unionens tyngdpunkt åt nordöst. Det fanns stater som ville ta hänsyn till ryssarnas motstånd mot att EU expanderade in på deras gamla imperieområde i Östeuropa, särskilt in i forna Sovjetunionen genom de baltiska staterna. Andra ville visa sig duktiga inför stormakten Ryssland, exempelvis genom att göra gällande att Estlands och Lettlands hantering av baltryssarnas medborgarskapsfråga stred mot folkrätten. Jag deltog själv som svensk företrädare i en

arbetsgrupp om just denna fråga och slogs av hyckleriet när medlemsstater som själva hade mer restriktiva bestämmelser kritiserade Estlands regelverk. Men kanske var det naivt att tro att stormaktens särställning – även när den inte är med i EU – inte skulle göra sig gällande inom unionen. Att Göran Persson personligen var engagerad för balternas sak hade han gjort alldeles klart redan vid sitt tillträde, då han lånat den klassiska parollen från Finlands vinterkrig, ”Finlands sak är vår”, och tillämpat den på balterna 1996. Han beslöt också att göra sitt första officiella besök som statsminister inte i Finland, som traditionen bjöd, utan i Estland. Vårt sändebud i Riga under åren 1996–2000, Hans Magnusson, har berättat att han tre gånger blev ombedd att kommer över till middagar i Sagerska palatset, som Persson ordnade för de tre baltiska sändebuden i Stockholm för att de skulle kunna framföra sina bekymmer direkt till statsministern och ge honom sin bild av läget i sina respektive länder. Vid ett tillfälle på våren 1998 fick Göran Persson göra en brandkårsutryckning i stil med Carl Bildts till Riga för att söka bidra till att regeringen där skulle godta en ny och bättre medborgarskapslagstiftning. Frågan hade visserligen redan hunnit lösas under förmiddagen när det svenska regeringsplanet landade den 15 april, men insatsviljan var påtaglig. Dock uppstod det en besvärande skillnad mellan Sverige och Finland i den taktiska bedömningen inför EU:s beslut om att inleda förhandlingar om medlemskap med ett antal av de central- och östeuropeiska staterna. Den svenska regeringen drev den så kallade regattamodellen, enligt vilken alla tre

baltiska länderna skulle ingå i denna grupp och att man sedan under den mycket långa förhandlingsprocessens gång skulle se vilket eller vilka av kandidatländerna som till sist kvalificerat sig. Finland statsminister, Göran Perssons socialdemokratiske partiledarkollega Paavo Lipponen, ansåg däremot att man skulle ansluta sig till EU-kommissionens bedömning att endast Estland hunnit tillräckligt långt i reformpolitiken, och att svenskarnas maximilinje riskerade att leda till att EU fann det enklast att inte ta med något av de tre länderna i denna omgång. Carl Bildt delade denna bedömning som mina vänner i Finlands UM försäkrade att också Helmut Kohl ansåg som den enda realistiska (einer oder keiner, en eller ingen, som han skall ha sagt) med tanke på motviljan bland medlemsstaterna. Därmed blev saken inte bara ännu en anledning till de usla relationerna mellan Lipponen och Persson, livfullt skildrade i Perssons memoarer, utan också en inrikespolitisk stridsfråga i Sverige. Beslutet vid EU:s toppmöte i Luxemburg i december 1997 blev att endast Estland skulle släppas fram till förhandlingsbordet. ”De andra var ännu inte redo – de fick nu alla skäl att rejält skynda på sin reformprocess”, konstaterar Bildt i Uppdrag Europa (2003). Lettland och Litauen hörde alltså till de ansökarländer vars möjligheter skulle prövas årligen vid EU:s toppmöten, vilket skedde med positivt resultat 1999. ”Regattan fick börja längre ut på fjärden”, summerade Hans Magnusson vid ett samtal 2011. Men vid toppmötet i Köpenhamn i

december 2002 kunde förhandlingarna slutföras för alla tre baltiska staterna (liksom med Polen och flera andra i kön). EU-medlemskapet, formellt i kraft den 1 maj 2004, var naturligtvis av central betydelse för de baltiska länderna. De blev äntligen formellt inneslutna i den europeiska eller snarare den västeuropeiska familjen efter ett drygt decennium. De var visserligen självständiga men i en oklar mellanställning svävande stater, belastade av en femtioårig hemsk historia och av omvärldens bristande kännedom om deras kulturer. ”Var de inte trots allt lite för små för att långsiktigt kunna klara sig? Den okunskap man mötte under diskussionerna av denna fråga runt om i Europa var stundtals rätt skrämmande”, skriver Carl Bildt. Nu skulle de få framträda på EU-scenen som likställda med andra medlemsstater. Det hade också en säkerhetspolitisk innebörd för deras relationer med sin stormaktsgranne. Men vad balterna till syvende och sidst ville ha var den fulla säkerhetsgarantin som bara ett Nato-medlemskap kunde ge. Den internationella diskussionen om en utvidgning av Nato-medlemskretsen hade startat redan 1993, men det dröjde innan den kom att gälla även balterna. Eftersom Sverige självt stod utanför Nato var det inte alldeles lätt att ta klar ställning. Lars Danielsson beskriver läget i augusti 1996 inför Göran Perssons besök i Washington, där den amerikanska statsledningen fortfarande var högst måttligt intresserad av att balterna skulle få komma med. Mest av oro för hur Moskva skulle reagera: ”Göran hade gradvis flyttat den socialdemokratiska retoriken om betoning på

att inte skapa nya skiljelinjer i Europa (underförstått: ta det försiktigt med Nato-utvidgningen). Han föredrog att mer understryka varje lands rätt att få sin egen säkerhetspolitiska önskan uppfylld (underförstått, vill något land bli medlem i Nato är det bra om de får det, inte minst eftersom trygga grannar är goda grannar).” Det är säkert en korrekt beskrivning av hur dåvarande statsministern tänkte, men knappast av hur regeringens företrädare uttryckte sig offentligen. Danielsson klagar över alla veterandiplomater och journalister som jämförde uttalandena och påpekade motsättningar och otydligheter, men faktum var att sådana förelåg, och att det uppenbarligen tog sin tid innan den inrotade svenska misstron mot Nato, främst men inte bara inom socialdemokratin, kunde övervinnas. ”Även svenska politiker insåg så småningom att Natos utvidgning också tjänade Sveriges säkerhetspolitiska intressen”, skriver den erfarne DN-journalisten Bengt Albons i en minnesruna 2011 över den amerikanske forskaren och diplomaten Ron Asmus. Han var en outtröttlig missionär för utvidgningen, inte minst vid sina Sverigebesök. Han insåg tidigt att när Polen, Ungern och Tjeckien togs in 1999, men inte balterna, kunde detta missförstås i Moskva. ”En engångsutvidgning som inte omfattade oss skulle sända den farliga signalen att vår självständighet var en tillfällig företeelse och att vi inte var särskilt viktiga för väst”, sade Estlands president Toomas Ilves när han sammanfattade Ron Asmus syn vid dennes bortgång. Samma insikt spred sig inom den svenska regeringen. Det kan inte uteslutas att

vår hållning hade en viss betydelse när man i Washington beslöt sig för att driva igenom baltiskt medlemskap från år 2004 trots betydande skepsis inom flera av de västeuropeiska staterna. Ett väsentligt avsnitt i den svenska omorienteringen kan i främsta rummet tillskrivas Björn von Sydow, försvarsminister 1997–2002. Det var han som genomdrev våra omfattande leveranser av material ur avvecklade infanteri-, luftvärnsoch andra förband till de baltiska länderna. Tyvärr saknas det alltjämt en sammanfattande beskrivning och analys av vad som uträttades. Här får jag nöja mig med att notera att detta stöd till balternas försvarsansträngningar naturligtvis observerades inte bara i Moskva utan också i Washington. Lars Danielsson framhåller att de två så kallade östersjömiljarderna, som användes för att stödja olika projekt, bland annat i Baltikum, visserligen blev hårt kritiserade för otillräcklig kontroll av hur medlen användes, men också gav många exempel på lyckade satsningar. ”Här hittade jag den glade prästen i svenska församlingen i Tallinn som berättar om renoveringen av kyrkan där erfarna svenska byggnadsarbetare lärt upp unga estniska snickare. Här finns den svenska sjukgymnasten från Stockholm som lärt anställda inom äldrevården i Riga rätt teknik för att lyfta gamla på stadens ålderdomshem.” Sådant ligger utanför den egentliga säkerhetspolitiken och utanför det som vi kallade suveränitetsstöd – till exempel tull och gränsbevakning. Men det bidrog till att bygga upp det civila samhället, vilket kan vara väl så viktigt för länder vars självständighet är ny

och bräcklig. Det för osökt över till ett ämne som jag inte alls berört i den här skriften, nämligen de otaliga spontana stödaktioner som lanserades ute i det svenska samhället, med början redan före 1991 års självständighet och som fortsätter ännu när jag skriver dessa rader. Att kartlägga detta skulle kräva en egen doktorsavhandling, men det hör onekligen till den svenska Baltikumpolitiken i en bredare mening. ”Kontinuitet och förändring” är den rubrik som jag valt för detta avsnitt om den socialdemokratiska förvaltningen 1994–2006 av den borgerliga Baltikum-politiken 1991– 1994. Lars Fredén gör i Återkomster en reflektion om hur kanske ”den idealism som låg bakom det svenska engagemanget under sextio-, sjuttio- och åttiotal för olika transoceana länder på sätt och vis banade väg för en liknande hållning också när det gällde Baltikum. Vanan att moralisera inom utrikespolitiken visade sig på ett lyckligt sätt överflyttbar till de baltiska problemen.” Den stora skillnaden var förstås, tillägger han, att det fanns ett svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse när det gällde Baltikum; ”här blev det även realpolitiskt klokt att ganska långt vara moralist”. Kanske är detta nyckeln till att realpolitikern Göran Persson, vars kritiska syn på Olof Palme avslöjats i Olle Svennings biografi över honom, Göran Persson och hans värld (2005), fick med sig sin rörelse i Baltikumpolitiken?

I finanskrisens våld

Innan den internationella finanskrisen slog till brukade Lettland anföras som den främsta av ”de baltiska tigrarna” som imponerade genom sin snabba tillväxt – i genomsnitt 11 procent per år under 2005–2007. Men det var en riskabel överhettning som inte beaktade varningarna från internationell expertis för den kreditbubbla som byggdes upp genom att bankerna – främst svenska – tillhandahöll lån till låga räntor utan ordentlig prövning av de sökandes soliditet. Hur stor del av skulden som skall läggas på dem, respektive på den lettiska regeringens optimism om framtiden och bekymmerslösa försummelse att skaffa sig reserver för bättre tider genom budgetöverskott, är inte lätt att avgöra. Men när Lehman Brothers kollapsade i september 2008 försvann inflödet av billiga lån in på den internationella kreditmarknaden. Lettland sökte stöd hos IMF och fick åtta miljarder euro genom att utfästa sig att genomföra ett mycket tufft besparingsprogram – det som kallas intern devalvering och som Grekland och Irland senare försökt sig på. Men det kräver en beslutsam regering och en tålmodig befolkning för att lyckas. Lettland hade bådadera. Ekonomin krympte med minst 25 procent, arbetslösheten steg till 21 procent 2010. Men tredje kvartalet 2010 hade tillväxten återvänt.

Sverige stödde letternas beslutsamhet att undvika en devalvering av den nationella valutan och erbjöd sig tillsammans med andra nordiska länder att ge särskilda lån. Dessa löften har inte behövt utnyttjas men torde ändå ha haft sin betydelse för att stabilisera läget. Vi bör nog vänta på Anders Borgs memoarer innan vi kan pussla ihop den fullständiga bilden, men den svenska insatsen är värd att notera. Vi vet dock inte vilka nya påfrestningar som kan vänta runt hörnet. På längre sikt är det mest bekymmersamma den omfattande emigrationen av ungt och företagsamt folk. Jag har bara uppehållit mig vid Lettland, där Sverige var mest exponerat genom de kreditförluster som kunde ha slagit hårt mot de svenska bankerna, i första hand Swedbank. Läget var inte lika kritiskt för Estland och Litauen, och vi bör värja oss mot vår tendens att klumpa ihop de tre länderna trots deras ofta väsentliga olikheter. Men alla tre är sårbara. Till de positiva drag som överraskat många pessimistiska iakttagare av utvecklingen i Ryssland hör dock att inga tecken har märkts på försök från nationalistiska ryska krafter att uppamma ett särskilt missnöje mot de estniska och lettiska regeringarnas neddragningar och besparingar hos de ryskspråkiga invandrarna och medborgarna. Många europeiska stater har ekonomiska och politiska problem, ibland värre än de baltiska. Att därtill hantera väldiga invandrarkollektiv från en angränsande stormakt är Estland och Lettland ensamma om att behöva göra. Uppgiften kan te sig oöverkomlig. Men de kommer säkert att lyckas med den, liksom de så ofta förr överraskat oss med sina framgångar.

Efterord Av Peeter Luksep Under min uppväxt i 1960-, 70- och 80-talens Sverige förekom Baltikum nästan inte alls i debatt eller nyhetsförmedling. I stort sett kan jag räkna på ena handens fingrar de tillfällen när detta närområde nämndes. Som ung var jag ganska förbryllad: avståndet från Gotland var mindre än tio mil och det kompakta ointresset kontrasterade starkt mot det förhållandevis stora intresset för utvecklingen i avlägsna länder. Sommaren 1980 var ett av de få undantagen. Då invigdes OS-seglingarna i Tallinn och dessutom hölls en exilestnisk världsfestival i Stockholm. Några kulturprogram och någon enstaka nyhet var annars det som bjöds. I skolböckerna avhandlades Baltikum på en halv sida i geografiboken och på kartan försvann de tre grannländerna under bokstäverna ”Leningrad” i utkanten av en stor sovjetkarta. Visst fanns det de som försökte väcka intresse för grannländernas öde. Bland dem några som under andra världskriget hade varnat allra tydligast mot nazismen: författarna Vilhelm Moberg och Ture Nerman. På 1960-talet stödde de appeller för Estlands, Lettlands och Litauens rätt till demokrati och självständighet och mot det kommunistiska förtrycket. Birger Nerman drev en kommitté som fick stöd av ledande borgerliga politiker liksom av exilbaltiska organisationer men där den tidens

Peeter Luksep, Håkan Holmberg och Gunnar Hökmark talar på måndagsmötet som hölls den 15 augusti 2011 för att högtidlighålla 20-årsminnet av de baltiska ländernas frigörelse.

främsta regeringsparti, Socialdemokraterna, lyste med sin frånvaro. Detta trots att det i exil i Sverige då fortfarande fanns framstående socialdemokratiska statsmän som Bruno Kalnins från Lettland och August Rei från Estland och trots att såväl Vilhelm Moberg som Ture Nerman stod arbetarrörelsen nära. På 1970-talet började Sverigefödda barn till baltiska flyktingar – och för den delen till flyktingar från andra länder i vad vi då kallade Östeuropa – ge sig in i debatten. Andres Küng fick en viss uppmärksamhet med en rad böcker och en omfattande publicistisk verksamhet. Ännu en journalist med estniskt påbrå, Ülo Ignats, kom snart att komplettera

sitt författande med kampanjverksamhet tillsammans med en inte alltför stor men engagerad svensk supporterkrets i Östeuropeiska Solidaritetskommittén. Förutom otaliga mindre demonstrationer och möten så ordnade exilbalter 1985 en frihetskryssning nära den sovjetiska havsgränsen i Östersjön. Genomslaget i den allmänna debatten i Sverige förblev minimalt men aktionerna och det som skrevs lade grunden till en yngre generations engagemang för och kunskaper om Baltikum. Mot slutet av 1980-talet började nyheter om demokratioch självständighetssträvanden i Baltikum sippra ut genom järnridån. Ganska snart stod det klart att det i Baltikum liksom i Centraleuropa handlade om att kasta av sig såväl kommunismen som sovjetmakten. Dessa i grunden glädjande nyheter väckte inte odelad eufori i väst. I åtskilliga huvudstäder sågs stabilitet – om än till priset av medmänniskors frihet – som ett större värde. Historien kom att visa att en upplöst Sovjetunion var avsevärt bättre för världsfreden men på den tiden var det inte allmänt accepterat. Bland de allra mest återhållsamma fanns svensk socialdemokrati som verkade ha svårt att skaka av sig årtionden av beröringsångest när det gällde kritik av det kommunistiska förtrycket i Sovjetunionen. Så sent som 1988 fick Gunnar Hökmark, då moderat riksdagsledamot, höra av sin socialdemokratiska kollega Sture Ericsson, om Hökmarks stöd till de baltiska staternas rätt till självständighet, att det ”vore betänkligt om sådana utrikespolitiska stolligheter sprids

utanför extremmoderaternas krets ... Sådana utrikespolitiska initiativ för att skapa tre nya stater vid Östersjön är ingenting annat än tokigheter som man naturligtvis odlar på den extremmoderata kanten för att det möjligen skall ge en del exilbaltiska röster i höstens val.” Dessa upprörande men på sin tid inte särskilt uppseendeväckande utsagor följdes året därpå av den dåvarande socialdemokratiske utrikesministern Sten Anderssons svårigheter att tala klartext om den sovjetiska ockupationen inför baltiska värdar som själva inte skrädde orden. Blott något år senare, i september 1991, fick den socialdemokratiska regeringen under sina sista regeringsveckor ta skeden i vacker hand och erkänna Estland, Lettland och Litauen som självständiga stater, men det kunde man förstås inte veta då. Idén till att ordna måndagsmöten till stöd för balterna väcktes ursprungligen vid en födelsedagsmiddag i Stockholm vårvintern 1990. Idén kom från det forna Östtyskland där den demokratiska oppositionen gick ut i protestmanifestationer i Dresden och Leipzig på måndagskvällar fram till de första demokratiska valen i mars 1990. En av deltagarna vid middagen var Gunnar Hökmark som tog tag i tanken och kontaktade sin folkpartistiske riksdagskollega Håkan Holmberg, som bland annat hade medverkat i böcker om Östeuropa. Hökmark kontaktade också Andres Küng och undertecknad. Jag måste medge att jag naturligtvis var glad över idén men samtidigt något tveksam till om den skulle hålla särskilt många måndagar. Men jag visste samtidigt att

jag inte tänkte vara den som bromsar någon som vill stödja Baltikums frigörelse, så jag ställde upp. Startsträckan var kort, redan några dagar efter den idégivande middagen skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Mats Svegfors om idén och nästa dag publicerades ett upprop i Svenska Dagbladet undertecknat av den fyra man starka initiativgruppen. Det första mötet genomfördes måndagen den 19 mars kl 12 på Norrmalmstorg i Stockholm. Det var veckan efter de sista måndagsdemonstrationerna i Östtyskland. Moderaterna i Stockholm ställde upp med högtalare, från tankesmedjan Timbro kom Mats Johansson och några medhjälpare som hjälpte till att hålla banderoller. Uppropet uppmärksammades av ett par hundra personer, kanske hälften av dem exilbalter, som kom med flaggor och egna plakat. Många ansikten var välbekanta från Östeuropeiska Solidaritetskommitténs verksamhet. Det första mötet var relativt kort och innehöll främst några appeller, bland dem av historikerna Stefan Hedlund och Kristian Gerner, samt lite aktuell information om vad som pågick på andra sidan Östersjön. Mötet fick god täckning i pressen, förmodligen för att intresset för utvecklingen i Baltikum och hela Sovjetunionen var väckt men tillgången på information var inte så stor. Den sovjetiska informationsblockaden var ännu inte helt nedmonterad. 1990 nåddes få av e-post, det tidiga Internet innehöll databaser men inga nyheter, mobiltelefonerna var stora som tegelstenar och gick bara att prata i och sociala medier

i dagens betydelse fanns överhuvudtaget inte. Information om måndagsmötena spreds därför mun mot mun bland vänner och genom de kanaler som organisationer som var positiva till idén hade till sina medlemmar. Att det första mötet blev uppmärksammat i medierna gav därför en extra skjuts och redan det andra mötet samlade över tusentalet deltagare. Då talade oppositionsledaren Carl Bildt, som själv hade besökt Estland ett år tidigare, liksom folkpartiledaren Bengt Westerberg och centerns partisekreterare Åke Pettersson. Uppmärksamheten hade av allt att döma lett till viss oro i det socialdemokratiska Regeringskansliet. Vid tidpunkten för detta andra möte ”råkade” utrikesminister Sten Andersson promenera förbi Norrmalmstorg och tackade genast ja till erbjudandet att säga något. Hans budskap hade visserligen moderniserats efter fadäsen med förnekandet av att Baltikum var ockuperat, men gjorde knappast någon succé. Att det verkade dra ihop sig till inrikespolitisk storm över Baltikum ökade sannolikt medias intresse ytterligare. Skeendet i Baltikum kom dock snart att överskugga den svenska inrikespolitiken. Mötena blev snabbt kända och gästande balter från samhällets olika sektorer kom självmant eller togs av sina värdar till Norrmalmstorg. Många framträdde med tal eller musik, andra fanns helt enkelt på plats och var tillgängliga för alla de journalister som ville ha information och som såg möjligheten att här balansera den nyhetsförmedling som nådde världen från Moskva och som var färgad av en sovjetisk syn på Baltikum.

Redan veckan efter det första mötet i Stockholm ordnades på lokala initiativ möten i Västerås, Karlstad, Göteborg och Linköping. Snart hade liknande initiativ till regelbundna möten tagits på ett trettiotal orter och nästan alltid med brett politiskt stöd i respektive kommun. Som mest räknade vi ihop till ett femtiotal orter. Till detta kom enstaka initiativ i andra länder, ända bort till Vancouver vid den kanadensiska stillahavskusten. Det fjärde måndagsmötet inföll på en speciell dag: måndagen den 9 april 1990, alltså 50-årsdagen av det tyska överfallet på Danmark och Norge. Denna dag, då bland andra författaren och tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark talade, gav anledning till reflektion över svenskt förhållande till totalitära makters verksamhet i Sveriges grannländer. Sommaren 1990 kom EstLines färjetrafik till Tallinn igång och färjans turlista råkade vara utformad så att den låg i Stockholm varje måndag. Det ökade den baltiska närvaron ytterligare. Mötena genomfördes relativt spontant, oftast fanns kanske någon talare eller något framträdande bokat i förväg men större delen av programmet löste sig ögonblicken innan mötena inleddes. Från början var det mest politiker, med tiden blev det författare, företagare, musiker, skådespelare, skollärare, religiösa företrädare, naturvänner och många andra, som tillsammans utgjorde ett brett tvärsnitt av det svenska samhället. Den svensklitauiske artisten Arkadijus Vinokur läste nyskrivna dikter varje måndag och konstnären Gunvor Westelius hade

100

med sig plakat med budskap. Till denna skara sällade sig det växande antalet gäster från Baltikum. Det blev ofta kö till podiet och eftersom vi ville hålla mötestiden kring 30 minuter eller i alla fall under en timme så fick initiativtagarna emellanåt den otacksamma uppgiften att tacka nej till talare. Vid sidan av opinionsmötena utvecklades måndagarna på Norrmalmstorg även till en mötespunkt. Gäster mötte värdar och försändelser bytte händer. Det senare är ett föga omskrivet fenomen som dock på sin tid hade stor betydelse. Det sovjetiska postverket var totalt opålitligt och censuren fungerade fortfarande. Därför uppstod en oorganiserad och helt frivillig postverksamhet på Norrmalmstorg där främlingar utan att tveka tog med sig post över Östersjön och folk på båda sidor såg till att ordna så att försändelserna nådde sina mottagare. Förutom vanliga privatbrev och politiska försändelser förmedlades också till exempel videoband från den litauiska televisionen till kanaler i väst. Till och med kvarglömda hotellnycklar återbördades via Norrmalmstorg. Vi hade sagt att vi skulle ses varje måndag klockan 12 men med undantag för helgdagar. Den femte måndagen efter start inföll annandag påsk. För säkerhets skull gick jag till Norrmalmstorg tillsammans med några vänner för att inte orsaka besvikelse om folk ändå kom och i någon mån också för att undvika att någon kapade tid och plats för något ovidkommande eller misskrediterande syfte. Ett hundratal hade slutit upp spontant och så blev det

101

denna annandag påsk, liksom kommande helgdagar som inföll på en måndag, en tyst manifestation med flaggor och plakat. Spontaniteten var sannolikt en del av förklaringen till mötenas framgång. Den gav variation och aktualitet, men den ledde också till en del dråpliga situationer. Vid ett tillfälle stod en känd och respekterad estnisk sportjournalist i tur att stiga upp på den uppochnervända läskback som utgjorde talarstol. Gunnar Hökmark skulle introducera honom och bad mig om journalistens namn. Det var kaotiskt och blåsigt och Hökmark talade redan så jag stack till honom en lapp med namnet. Han tittade på lappen och tystnade. Efter ett ögonblick introducerade han journalisten – utan namn. Efteråt förstod jag det som mitt estniska språköra i stundens brådska inte reagerade på. Journalistens namn var Enn Hallik. Ett kanske ännu mer anmärkningsvärt tillfälle var inför Litauens nationaldag i februari 1991. Vi hade ägnat mycket energi åt att ordna att Litauens nationalsång skulle spelas och dessutom skulle president Vytautas Landsbergis framträda i direktuppkoppling. Hur det nu var så lyckades vi få tag på nationalsången på LP-skiva men för sådana fanns det ingen uppspelningsmöjlighet med den relativt enkla utrustning som vi hade på torget. Landsbergis var visserligen musikprofessor men att be honom sjunga nationalsången a capella insåg vi vore att gå för långt. Modfällda började vi vänja oss vid tanken på att få klara oss utan. Men när mötet redan hade börjat så sammanförde någon mig med en äldre

102

litauisk man i orkesteruniform. Hans kunskaper i västliga språk var lika obefintliga som mina i litauiska men han kunde säga ett ord på tyska: – Singen? Svaret var givet. – Singen! Det visade sig vara en 80 man stark blåsorkester från Litauen som till vår obeskrivliga häpnad klev fram bakom den inte alltför stora pressbyråkiosk som då fanns på torgets ena sida. Visserligen handlade det mer om att spela än att sjunga men Litauens nationalsång har nog aldrig framförts så kraftfullt i Sverige som den dagen. Inför julen 1990 reste staden en julgran på Norrmalmstorg och någon kom på tanken att folk kunde hänga hälsningar till Baltikum i den. Granen blev snabbt fylld med handskrivna små hälsningar och flera baltiska företrädare fick tillfälle att ta del av dessa, bland andra en rörd Tunne Kelam, då ledande oppositionspolitiker i Estland och nu kollega med Gunnar Hökmark i Europaparlamentet. Den optimistiska stämning som rådde vårvintern 1990 förbyttes ganska snart alltmer i allvar. Stödappellerna blandades med dramatiska rapporter från Ülo Ignats, Imants Gross och andra som löpande följde utvecklingen, liksom från besökare med egna upplevelser av dramatiken. Sovjetmakten satte Litauen i blockad och hindrade utländska besökare från att komma till Litauen, vilket fick till följd att Norrmalmstorg blev ännu viktigare som informationskälla till vad som pågick.

103

Blockaden var också ekonomisk, oljeleveranser hindrades och när vintern kom frös folk i sina lägenheter. Sovjetiska trupper tog fysiskt kontrollen över bland annat det hus i Riga där de flesta tidningsredaktioner fanns och flera andra byggnader i Baltikum. Sju litauiska tulltjänstemän dödades vid ett anfall mot den nyupprättade tullstationen i Medininkai. I januari 1991 kom urladdningen med den sovjetiska militära attacken mot TV-tornet och radiohuset i Vilnius. Under aktionens gång dödade de sovjetiska trupperna 14 ungdomar och lämnade många skadade. När president Landsbergis försökte kontakta Gorbatjov i Moskva avvisades han med orden att ”Gorbatjov drack te”. Jag var i Vilnius under dessa dramatiska dagar och reste sedan genom Riga till Tallinn och såg beslutsamheten hos obeväpnade civila att försvara sina institutioner och sin frihet mot en av världens största militärmakter. Tidpunkten för den sovjetiska attacken i Vilnius och en vecka senare i Riga var med allra största sannolikhet vald för att hamna i skuggan av inledningen av det första Irakkriget; för balterna en påminnelse om att den första sovjetiska ockupationen 1940 genomfördes i skuggan av den tyska inmarschen i Paris. Men denna gång grusades förhoppningen om medieskugga av några svenska journalister som rapporterade på plats och vars bilder och röster hördes i medier över hela världen. Deras vittnesbörd gav den kunskap som var nödvändig för att kunna reagera och reaktionen på måndagsmötena i Sverige var massiv. I Stockholm fyllde folkmassorna Norrmalmstorg och räckte in på sidogatorna.

104

Det var också då jag blev medveten om att måndagsmötena var kända i Baltikum. Världsopinionen var balternas viktigaste vapen och ingenstans utanför Sovjetunionen fanns då en lika synlig och tydlig opinion som stödde baltisk frihet som i Sverige. Symboliken nådde långt utanför Sverige också i väst – mötena besöktes av politiker från övriga Norden och Tyskland och en snömoddig vinterdag stod ett lastbilsflak med amerikanska kongressmän på Norrmalmstorg. Nu hade mötena redan blivit ett slags regelbunden internationell mediebriefing där huvudrollen naturligtvis spelades av de gäster från Baltikum som fanns på plats. Ännu vid denna tidpunkt, när stödet till Baltikum redan var utbrett i Sverige och måndagsmötena samlade deltagare och talare från i stort sett alla politiska läger i Sverige, verkade den socialdemokratiska partiledningen bekymra sig om att mötena hölls utanför deras kontroll. En socialdemokratiskt dominerad kommitté grundades som höll något ganska klent besökt offentligt möte. I offentlighetens rampljus blev kommittén en kort parentes men det är möjligt att den hade betydelse internt inom partiet och kanske underlättade den det engagemang som hade vuxit fram bland många socialdemokrater på måndagsmöten runt landet. Augustikuppen i Moskva skedde en natt mot måndag, så även från kommunikationssynpunkt syntes den dåligt planerad. Då, 1991, var det naturligtvis inte lika lätt att så raljant avfärda den. Jag var ombord på färjan från Tallinn till Stockholm och det besök på kommandobryggan som hade

105

utlovats för barn, däribland den estniske liberale partiledaren och författaren Paul-Eerik Rummos barn och min son, blev inställt. Ur fartygets högtalare vidarebefordrades olycksbådande nyheter och samtalstonen var dämpad. Bussen från terminalen i Frihamnen kunde lika gärna ha omdirigerats till Norrmalmstorg! Jag tror att nästan alla ombord inklusive en del anställda och representanter för rederiet sökte sig dit. Också denna måndag var torget fyllt av tusentals människor. Det råkade sig så att några ledande företrädare för den sovjetestniska men frigörelseinriktade regeringen var på besök i Sverige, däribland premiärminister Edgar Savisaar som talade på torget. Förutom att tolka hans tal så höll jag emot folkmassan och översatte samtidigt den improviserade presskonferens med medier från hela världen som talet övergick i; i god kaotisk måndagsmötesanda. I Baltikum fortsatte de sovjetiska stridsvagnarna att avancera mot huvudstädernas regeringsbyggnader. Inom någon dag var kuppen dock över och de baltiska staternas väg till återupprättad självständighet låg öppen. Tre veckor senare, den 9 september 1991, hölls det sista måndagsmötet, det 79:e i ordningen, helgdagar oräknade. Estlands, Lettlands och Litauens självständighet hade då erkänts inte bara av Sverige utan också av den Ryska federationen och av en ännu inte upplöst Sovjetunion. Måndagsmötena för Baltikum fick flera uppföljare för andra syften men inga med samma genomslag. Stockholms stad lät uppföra ett monument på platsen tillägnat de

106

baltiska staternas frihet, tre stenpelare med rinnande vatten och en minnesskylt i Norrmalmstorgs stenläggning. Ett tioårsmöte genomfördes måndagen den 27 augusti 2001 och tjugoårsminnet firades högtidligt den 15 augusti 2011 på vad som alltså var det 81:a måndagsmötet under medverkan av Sveriges, Estlands, Lettlands och Litauens statsministrar, talmän och andra ledande representanter. Den baltiska frigörelsen var självklart i allt väsentligt resultatet av de baltiska folkens egna insatser. Friheten kom inte som gåva vare sig från Kreml eller från väst. Den blev resultatet av ett målmedvetet och klokt handlande som förmådde bygga möjligheter ur det totalitära och demoraliserade sovjetiska samhället. Men intresse och förståelse och aktivt opinionsstöd från omvärlden var ofrånkomliga komponenter i den fredliga strategin och i detta kom måndagsmötena att utgöra ett viktigt bidrag i sig och fungerade dessutom som en viktig länk till vidare stöd från den demokratiska världen. Rent konkret kom mötena också att bli en första kontaktpunkt mellan de baltiska samhällena och västvärldens civila samhälle. Inte bara för det svenska engagemang som uppstod, utan också genom de konkreta kontakter som förmedlades på Norrmalmstorg och andra platser runt om i Sverige. Resultatet blev samarbeten mellan kommuner, föreningar, myndigheter, småföretag och privatpersoner som bidrog till att ge Baltikum en snabb start på väg in i det gemensamma Europa som de nu så självklart tillhör.

107

Och med detta har även Sverige förändrats. Ekonomiskt från ett land i Europas periferi till ett land i centrum av en ny dynamisk nordeuropeisk region. Politiskt från ett av få västländer som erkände den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna och vars regering visade totalt ointresse för sina tre baltiska grannländer, till att bli det första land som hade en ambassadör på plats i Tallinn. Och även om det finns olika uppfattningar om Sveriges roll i Europa så finns det en bred partipolitisk samsyn på behovet att förena det gamla öst och det gamla väst och i det avseendet har Sverige blivit en viktig motor för det nya Europa. Inget av detta var självklart eller självskrivet. Allt är resultatet av enskilda människors medvetna val, i Baltikum liksom i Sverige.

108

Personregister Ahlmark, Per; författare ledare för för Folkpartiet 1975–1978 Albons, Bengt; journalist på Dagens Nyheter Andersson, Sten; Sveriges utrikesminister 1985–1991 Ash, Garton; engelsk journalist och professor Asmus, Ron; amerikansk diplomat och analytiker, Deputy Assistant Secretary of State för Europafrågor 1997–2000. Baker, James; USA:s utrikesminister, 1989–1992, stabschef i Vita huset 1992–1993 Berner, Örjan; Sveriges ambassadör i Moskva 1989–1994 Bertelman, Tomas; kanslichef i riksdagens utrikesutskott 1989– 1992, Sveriges generalkonsul i Leningrad 1988–1989. Senare ambassadör i bland annat Riga och Moskva Bildt, Carl; Sveriges statsminister (M) 1991–1994 Birkavs,Valdis; premiärminister i Lettland 1993–1994 Borg, Anders; Sveriges finansminister (M) 2006– Burns, R. Nicholas ”Nick”; rådgivare till president Clinton främst om Ryssland 1990–1995 Bush, George Herbert Walker; USA:s president 1989–1993 Bäckström, Urban; statssekreterare i Finansdepartementet (M) 1991–1993, chef för Riksbanken 1993–2003 Carlgren, Wilhelm; arkivchef på UD 1965–1987 och utredare av baltutlämning Carlsson, Ingvar; Socialdemokratisk ledare, statsminister 1986– 1991 samt 1994–1996 Clinton, Bill; USA:s president 1993–2001 Danielsson, Lars; statssekreterare i Statsrådsberedningen 1999– 2006 Dinkelspiel, Ulf; Europa- och utrikeshandelsminister (M) 1991–1994

110

Ekdal, Niklas; politisk chefredaktör Dagens Nyheter 2001–2009 Eliasson, Jan; diplomat och socialdemokrat, utrikesminister under 2006 Ericsson, Sture; riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1976–1994 Fredén, Lars; minister och biträdande chef för svenska ambassaden i Moskva, 1995–1998, rådgivare till utrikesministern 1994–1995, säkerhetsexpert hos statsministern 1992–1994, svensk konsul i Riga 1989–1992 Gerner, Kristian; svensk historiker Gorbatjov, Michail; sovjetunionens president 1990–1991, samt kommunistpartiets ledare 1985–1991 Gratjov, Pavel; Rysslands försvarsminister 1992–1996 Grinjevskij, Oleg; Rysslands ambassadör i Stockholm 1991–1997 Gross, Imants; svensk statstjänsteman med lettiskt påbrå. Arbetade 1991 vid Lettlands informationskontor i Stockholm Hedlund, Stefan; historiker Hitler, Adolf; Tysklands rikskansler 1933–1945 Hjelm-Wallén, Lena; Socialdemokrat och utrikesminister 1994– 1998 Hjertonsson, Ulf; politisk chef på UD 1995–2000 Holmberg, Håkan; riksdagsledamot för Folkpartiet 1988–1997, en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen Hökmark, Gunnar; riksdagsledamot för Moderaterna 1982–2004 och en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen Ignats, Ülo; svensk-estnisk journalist och författare (1951–2011) Ilves, Toomas; Estlands president 2006– Jalakas, Rudolf; svensk bankman född i Estland. En av huvudingenjörerna bakom den estniska valutareformen Jeltsin, Boris; Rysslands president 1991–1999

111

Johansson, Mats; politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet 2000–2003 Jonung, Lars; svensk nationalekonom Kalnins, Bruno; lettisk socialdemokratisk politiker och historiker, Lettland (1899–1990) Kelam, Tunne; Estnisk oppositionspolitiker, sedermera MEP Kohl, Helmut; Tysklands förbundskansler 1982–1998 Kozyrev, Andrej; Rysslands utrikesminister efter Sovjetunionens upplösning, 1991–1996 Küng, Andres; svensk journalist, författare och folkpartistisk politiker med estniskt påbrå (1945–2002) och en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen Laar, Mart; Estlands premiärminister 1992–1994 samt 1999–2002 Landsbergis, Vytautas; Litauens statschef 1990–1992 Lenin, Vladimir; ledare för Sovjetunionen 1917–1924 Liljegren, Henrik; ambassadör i bland annat Östberlin 1989–1992 Lipponen, Paavo; Finlands statsminister 1995–2003 Luik, Jüri; Estlands försvarsminister 1993–1994 samt 1999–2001, utrikesminister 1994–1995 Magnusson Hans; svensk ambassadör i Riga 1996–2000 Meri, Lennart; Estlands president 1992–2001 Moberg, Vilhelm; svensk författare (1898–1973) Nerman, Birger; svensk arkeolog och författare, bland annat verksam vid Dorpats universitet i Tartu (1888–1971) Nerman, Ture; svensk journalist och författare (1886–1969) Olchovikov, Alexander; sovjetisk/rysk viceadmiral och sedan 1989 chef för u-båtsskolan Paldiski, Estland Palme, Olof; Socialdemokratisk ledare, statsminister 1969–1976 samt 1982-1986

112

Persson, Göran; Socialdemokratisk ledare, statsminister 1996–2006 Pettersson, Åke; partisekreterare Centerpartiet 1987–1998 Rei, August; estnisk socialdemokratisk politiker. Premiärminister i den estniska exilregeringen 1945–1963 (1886–1963) Rummo, Paul-Eerik; liberal partiledare, Estland, författare

Savisaar, Edgar; Estlands premiärminister 1990–1992 Schori, Pierre; Kkbinettsekreterare 1982–1991 bistånds- och migrationsminister (S)1994–1999 Sorsa, Kalevi; Finlands statsminister i olika regeringar 1982–1987 Stalin, Josef; Sovjetunionens ledare 1924–1953 Svegfors, Mats; politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet 1991– 2000 Svenning, Olle; journalist och författare von Sydow, Björn; försvarsminister (S) 1997–2002 Talbott, Nelson Strobridge ”Strobe”; USA:s biträdande utrikesminister 1994–2001 Thyberg, Knut; ambassadör i Helsingfors 1984–1993 af Ugglas, Margaretha; Sveriges utrikesminister (M) 1991–1994 Ulmanis, Guntis; Lettlands president 1993–1999 Westelius, Gunvor; konstnär Westerberg, Bengt; Folkpartiledare 1983–1995 Vinokur, Arkadijus; svensk-litauisk artist och poet Väyrynen, Paavo; Finlands utrikesminister 1977–1987 och 1991– 1993 Zjirinovskij, Vladimir; grundare och ledare för Rysslands liberaldemokratiska parti

113

Jarl Hjalmarson Stiftelsen bildades 1994 och har till uppgift att främja samverkan och europeisk utveckling på frihetens, demokratins och marknadsekonomins grund. Detta sker genom upplysning och information till politiska partier och organisationer om demokrati och europeisk integration. De första åren koncentrerade Stiftelsen sin verksamhet främst till länder i närområdet: Estland, Lettland, Litauen, Polen och S:t Petersburg-området. Under senare år har verksamheten vidgats till att även omfatta Azerbajdzjan, Ukraina, Vitryssland, Balkan, Turkiet, Afrika och Latinamerika. Verksamheten omfattar politiskt aktiva och fokuseras till kvinnor och ungdomar, det vill säga de som inom några år kommer att inneha betydelsefulla politiska positioner i sina respektive länder. Arbetet finansieras i huvudsak av biståndsmyndigheten Sida som en del av det partianknutna bistånd som ska ”bistå i utvecklingen av ett väl fungerande partiväsende i u-länder och länder i Central- och Östeuropa i syfte att främja ett representativt demokratiskt styrelseskick”. Hjalmarson Stiftelsen arbetar främst genom utbildning. Arbetet består av: • organisationsuppbyggnad • utbildning i kommunikation • kampanjarbete och mediearbete • utbildning i ideologi • råd om politik i praktiken. Jarl Hjalmarson Stiftelsen är en till Moderaterna närstående organisation.

Jarl Hjalmarson Stiftelsen Box 2080 103 12 Stockholm

Tel: 08-676 80 00 www.hjalmarsonstiftelsen.se

Baksida

Krister Wahlbäck, tidigare ambassadör på UD, upplevde de tre baltiska ländernas frigörelse på nära håll – det vill säga ur ett svenskt perspektiv. Hans berättelse från 1990-talets början är fascinerande. Om hur dåvarande statsministern Carl Bildt drev på för att skapa stöd i väst för Estland, Lettland och Litauen. Om hur enskilda människors moraliska kompass och handlingskraft kan betyda skillnaden mellan frihet och diktatur. I ett efterord skriver Peeter Luksep, en av initiativtagarna till måndagsmötena på Norrmalmstorg, hur dessa skapade opinion och samtidigt var ett stöd för de baltiska folken.