IDEM

IDEM

IDEM

Magasinprojektet Detta magasin är ett resultat av ett projekt inom programmet Kultur, Samhälle och Mediegestaltning vid Linköpings Universitet. Projektet tog sin start i seminarieserien ”Medier, identitet och senmodernitet” där vi diskuterade frågor kring identitetsskapande i en global kontext.

Där någonstans väcktes vårt intresse för svensk identitet och vi frågade oss vad detta var. Eftersom bloggmediet stod oss nära hjärtat började vi leta där och insåg snabbt att bloggarna gav oss det material vi behövde. Förutom en uppfattning om hur svensk identitet kan ge sig uttryck upptäckte vi den tillgång bloggar är för svenskt kulturliv. Vi ansåg att bloggar var något värdefullt men kunde inte uttrycka det lika väl som den svenska bloggaren UnderbaraClara. I inlägget ”Bloggen som konstform” sätter hon ord på våra tankar. Hon tycker att det är dags att vi uppdaterar bloggandet som en egen konstform och vi kan inget annat än hålla med. I jakten på material till detta magasin har vi inte bara stött på fantastiska fotografer, illustratörer och skribenter, utan också talangfulla bloggare. Vi har insett egenvärdet med detta hantverk och vill att denna insikt ska nå ut till flera. Genom detta magasin vill vi lyfta fram talanger som finns där ute men som har svårt att nå fram till dem som saknar bloggintresse. Vi hoppas att du genom detta magasin ska hitta bloggare du gillar, för att sedan kunna upptäcka så mycket mer av dem på deras egna bloggar. För även om det finns fördelar med ett magasin är det på Internet bloggar har sin naturliga plats och där de kan blomma ut i sin fulla prakt. När man gör ett magasin gör man samtidigt ett urval och de bloggare som finns representerade här är förstås bara en bråkdel av allt som finns där ute i den svenska bloggvärlden.

/Emma, Emmy, Frida och Maria

365 days of breakfast Fannyelina Ewatson Asdrid Saga Bergebo Af Apel Jenny Smith Benjamin och jag Xvii Ha ett bra liv Oh mon dieu!

Puls ur balans Luftrumm Bless this mess Johannes Pescatore Index of shadows Till fabriken Registration Kan Dee Drawings Kall hud och spets Ulicam Nina Lindgren Annette Perhsson

365 days of breakfast

365daysofbreakfast.blogspot.com

fa nnyelina.blog g.se

Fannyelina

Om tre timmars hångel i en trappuppgång Här är vi. Inte i ett du och jag. Men samtidigt i ett du och jag. Vi satt i trappen som vi så många gånger rusat upp och ner för. Aldrig varit så tom, uppriven, äcklad, förstörd. Att det skulle gå så fort för dig att kunna möta en annan kropp. Hennes. Nu var du inte ens lite min längre. Och det hade varit mitt beslut men det hade kommit till den punkt då du inte gav mig något val, jag var tvungen att ta mig loss, på grund av dig. Dig. Att något med en så fin fasad kan vara så sprucket och förstört inuti.

Ee wW ATSON atson.devote.se

Frågar mig själv om andras liv är så skakat och stört som mitt. Dramatisk helg efter dramatisk helg, gång på gång sen den där oktobernatten.

När helt sjuka saker inträffar.

Känner så mycket människor, i alla möjliga olika kretsar.

Slutar alltid med randomfester, med randomfolk. Ändå så ensam. Varför jag? Sedan hånglade vi. Kärleksförklarade varandra. Sen inget mer.

För jag älskar dig. Och du älskar mig. Men det räcker inte på långa vägar. Ja.

o h m o n d i e u . bl o g g. s e

asdrid asdrid.blogg.se

Saga Bergebo b l o g. s a g a b e r g e b o . s e

Måndagsflimmer Vi kränger av oss våra vinterpälsar, ömsar skinn så fort vi kan. Vi knäpper upp och knäpper och knäpper upp våra kappor i vårsolens nyckfulla förrädiskhet.

Karin Boye hade en plastrhododendron under armen igår. Idag har hon en tidning. Hon är en belevad dam, alltid på tapeten, med i alla svängar.

Han snett mitt emot mig på tåget, han är vacker. Jag visste inte på en lång stund om det var en pojke eller flicka och det tycker jag om. Det överjordiskt androgyna. Han log emot mig när jag råkade lägga min kamera i vägen och sa ursäkta. Kastanjeögon, porslinshy, låtsassvart hår. Verkligen vacker. Jag tittar på honom hela tiden, bryr mig inte ens om att försöka vara diskret.

Vad jag skulle vilja ha honom framför min kamera.

Och lite närmare.

Idag tänker jag på Paris och London. Det är bra städer att åka till i början av juni. Typiska junistäder.

Mamma vid pianot. Mörka hårknuten, huden som är brun även efter sjumilavintern. Händerna över tangenterna, över dur och moll, genom kompositörer och sekel. Det här är det sista som Beethoven skrev. Och: kommer du ihåg din första pianofröken? Hon den rys-

ka. Hon lärde mig vad ros hette på ryska. Då kunde jag det (och så kunde jag spela.)

Ljuset, ja ljuset gör skillnad. It means all the difference. All skillnad i världen.

Jag får så bra livsstil här.

Jag såg en fasan förut, en fin. Jag har hittat en sorts Gäseneost jag faktiskt gillar. Smakar mycket mer än den ni brukar ha. Har du hört att de ska få barn, båda två? Dagarna efter varandra. Pappa ramlade idag.

Tack och lov att det gick bra ändå. Han fick komma ut i rullstolen sen och snart har de en altan på baksidan så han kan sitta där i solen. Jag har gått upp från 61 till 65 nu de sista månaderna. Det är fikabröden.

Och jag har börjat äta smör igen. Jaja. Jag tycker om karriären, stegen som tar en framåt. Eller, karriär är fel ord egentligen. Men just den där känslan, att det händer saker. Sånt man säger.

Hon är arg hela tiden. Hela tiden. Arg åt alla håll, det strålar och sprutar och skvätter ner överallt. Vad ska man göra när man ser det.

Bauerskogarna på sidorna. Raksträckorna med tallarna i givakt på var sida. Vattenfläckiga träskmarker och björkar, älgtorn. Skogen först och vägen sedan.

Af Apel

afapel.devote.se

Foto till höger:

JENNIE SMITH jenniesmithphoto.wordpress.com

Benjamin och jag b e n j a m i n o c h j a g. bl o g g. s e

xvii xvii.blogg.se

If loneliness was art, I could hang you from the wall in some Berlin hall Det är vår och jag har just bestämt mig för att stanna kvar i Frankrike ännu en termin. Det är lördag på samma gamla vanliga engelska pub bara några kvarter ifrån mig och jag har följt med min kusin dit. Egentligen vet jag inte varför, känner mig för ovanlighetens skull inte ens sugen på att gå ut.

Men just ikväll är det ändå rätt trevligt och plötsligt knackar någon mig på axeln. Det är en fransman som frågar mig något, och eftersom han inte verkar sliskig till skillnad från precis alla andra fransmän jag träffat, låter jag honom hållas. Som så ofta annars har jag inget annat än vänskapliga intentioner med vårt samtal, något som mina vänner ofta hånar mig för. Pratar en kille med en ute, så får man räkna med att han har vissa intentioner. Men jag vill ju så förtvivlat ha franska vänner att öva med nu när mitt språk har förbättrats så till den milda grad att jag är förvånad själv.

I min jakt på franska vänner byter jag nummer med honom och bestämmer helt oskyldigt (i alla fall från min sida) att vi ska ses dagen därpå. Han kommer och hämtar mig i sin bil (en skruttig liten Citroën, givetvis) och sen får jag för första gången åka ut på landet utanför Lyon. Det är hisnande, franska ängar och komockstäckta åkrar så långt ögat kan nå. Och slingrande vägar, jag blir nästan åksjuk i franska km/h. När vi kommer fram får jag en smärre chock, då han visar sig bo i ett slott. Inga tinnar och torn kanske, men väl ett slott. Jag är nervös eftersom han bor hemma och det innebär att jag får träffa hans föräldrar, men de får mig att känna mig otroligt välkommen och erbjuder mig att stanna på middag.

musik, han visar mig franska band jag aldrig har hört talas om och jag gör blandband med det bästa av svensk musik i mina öron.

Och han uppvaktar mig så som jag aldrig har blivit uppvaktad. Han hittar på smeknamn, la poupée, la princesse. Samtidigt som jag blir lite smickrad (jag är ju bara 19) så blir jag också störd. Blir svag klädd i dylika ord, de tynger och kväver mig. Och han har börjat tjata. Frågar varför jag inte är kär i honom. Han varnar mig för att när jag ångrar mig om tre månader så kommer han inte att finnas kvar. Han kan inte förstå.

Och hur ska jag förklara?

Och jag kan inte sluta tänka på amerikanen. Hur jag än försöker kommer jag inte fram till något, jag vet helt enkelt inte om jag vill ge mig in något nytt.

Det är lördag och vi är ute tillsammans med hans vänner och min bästa vän.

Jag ångrar mig i samma sekund som vi kommer till klubben, men känner ändå att jag borde stanna. Jag köper en cola, har ändå inte lust med något annat. De andra går direkt till dansgolvet. Efter ett tag kommer han fram till mig. Jag tar ett djupt andetag, bereder mig på hans sedvanliga tjat. Men det kommer. I stället säger han att han har funderat mycket på det hela och kommit fram till en sak: ”Och det är att du måste vara lesbisk”.

Det hela blir snabbt en slags helgritual för oss. Han hämtar mig efter skolan på fredagarna, eller ibland på lördagarna om vi går ut i stan på fredagen. Så åker vi hem till honom, promenerar på ägorna (vilket ord!), äter trerätters festmåltider (alltid med minst fyra olika ostar) och jag får sova över i ett rum med eget badrum.

Visst är det en klyscha men jag känner mig som en prinsessa, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.

Vi ser alla franska filmklassiker, vi pratar filosofi och konst (han studerar konsthistoria och hans mamma är konservator på ett museum i stan). Och vi pratar

Ha ett bra liv haettbraliv.blogspot.com

ohmondieu.blog g.se

Oh mon dieu! o h m o n d i e u . b l o g g . s e

Brinn hjärta, brinn I När jag var liten hade jag ljust, tunt hår i en kortklippt page och stora, blåa ögon. Min mamma klädde mig alltid i tights och stora tröjor och precis som nu ägde jag nog inte ett enda par jeans.

Jag tyckte bäst om att sitta för mig själv och rita, läsa och skriva sagor.

Redan då: Det här med flyktbenägenhet, kanske.

Nej, jag vet inte II Min mamma bar alltid kläder i pastellfärger och doftade svagt av schampo, Barnängens tvål, dyr parfym och cigaretter. Hon hade mjukt hår och världens vackraste leende. Hon och hennes systrar var kända för sina perfekta leenden.

De såg ut att vara tagna direkt ur en Colgatereklam.

III Vi brukade sitta i vårt ljusa kök och färglägga i ritböcker. Hon tyckte bäst om att färglägga de allra minsta detaljerna och ibland när jag tittade igenom mina böcker hade hon färglagt även sidor som vi egentligen inte hade börjat med. När jag med min bestämda femåringsröst påpekade det fnissade hon lite och sa att hon inte kunde låta bli.

Ibland gick vi på bio, min mamma och jag. Hennes favoritfilm var Lejonkungen för att den var så fruktansvärt sorglig och varm på samma gång. Precis som hennes ögon.

Vissa kvällar brukade vi krypa ihop i min lilla, vita barnsäng och läsa sagor.

Hon sjöng alltid för mig innan jag skulle sova och jag tänkte att när jag blir stor, då vill jag bli exakt som hon: Varm, glad och vacker.

Men ni förstår, långsamt förändrades min mamma.

Det fanns dagar då hon inte log en enda gång, dagar då hon blev jättearg jättelätt och skrek på mig tills både hon och jag började gråta och föll ihop i en enda stor, gråtande hög. Hon blev arg utan anledning på precis allt och alla och jag var så hemskt rädd för henne. Jag skämdes när mina kompisar följde med mig hem för min mamma kunde aldrig behärska sig.

Ingen förstod varför hon var så fruktansvärt rasande hela tiden, varför hennes syn blev allt sämre och varför hennes ena öga skrämmande nog hade börjat

pressas utåt. Ingen förstod varför hon kände det som att ett helt åskväder hade bosatt sig i hennes huvud, men det fanns en anledning. En anledning lika stor som en apelsin, fast egentligen lika gigantisk som livet.

Jag kommer aldrig att glömma när pappa kom med beskedet.

IV Det var en ljummen kväll och jag satt med min farmor och farfar i pappas och min lägenhet nere vid torget och tittade på teve. Min farmor och farfar var fantastiska och min farmor den mest godhjärtade människan som någonsin funnits.

När pappa kom hem sent på kvällen tog han min hand och förde mig ut till bilen och tillsammans åkte vi till mammas lägenhet. Jag fann henne vilandes på det blommiga överkastet på sängen i sovrummet.

De hade funnit en cancertumör i hjärnan och dagen efter skulle hon åka till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Det var akut.

Jag höll ett krampaktigt tag i min mammas arm hela natten och bad att hon aldrig någonsin skulle försvinna ifrån mig, men det spelar ingen roll hur mycket man än gråter eller ber, ingenting går som man vill ändå.

Min mamma försvann några veckor efteråt, trots att jag bara var nio år och livrädd.

V Landets bästa kirurger var på plats för att operera bort tumören. Det tog ett helt dygn att operera men de fick ändå inte bort hela. Den hade växt in i tomrummen i din hjärna. De sa att det inte gjorde någonting; att allt skulle bli bra ändå.

Det blev inte bra. Det blev långt ifrån bra. Åh, min älskade mamma.

Några veckor senare, dagen innan hon skulle få åka hem för första gången, skulle man kunna säga att min mamma dog.

VI Vi satt utanför ett undersökningsrum, jag, mamma och pappa, när hon helt plötsligt började svamla om pengar. Hon pratade oavbrutet om olika saker helt utan något sammanhang och pappa och jag förstod absolut ingenting.

Helt plötsligt föll hon ihop på golvet och slöt ögonen. Ögonfransarna lätt vilandes mot huden Min mamma vaknade inte dagen efter.

Inte veckan efter.

Och inte månaden efter heller.

Min mamma hamnade i koma och att allt skulle bli bra var den största lögnen som någon någonsin placerat i våra händer.

De sa att vi lika gärna kunde stänga av respiratorn som höll henne vid liv. Hon skulle ändå aldrig att kunna bli som vanligt igen.

Hon skulle kanske inte ens vakna.

VII Varje kväll tog pappa och jag vår blåa Volvo upp till Stockholm. Varje kväll i flera månader åkte vi de där milen fram och tillbaka för att mötas av någonting som gjorde så fruktansvärt ont att vi ibland inte klarade av att andas.

Vissa kvällar fick jag mata mamma genom en slang i hennes hals. Man fick använda sig av en jättestor spruta och försiktigt spruta ned lite av maten i taget.

Jag vet inte riktigt vad det var som jag tryckte ner i hennes hals, men det såg ut som väldigt grumligt vatten. Barnmat i vätskeform.

När jag gav henne mat fick jag alltid en liten plastbricka att sätta fast på tröjan där det stod “Sjuksyster Frida”. Det gjorde mig jättestolt.

Jag förstod nog inte riktigt det omvända i att mata sin egen mamma.

VIII Jag och pappa brukade sitta på varsin stol i mammas rum. På ena sidan låg hon: sovande, orörlig, utan tillstymmelse till att någonsin öppna ögonen igen, och på den andra sidan satt vi: sårade, ovetande men trots allt hoppfulla. För det måste man vara. Hoppfull. Annars överlever man inte.

IX Sjuksköterskorna på intensiven var så otroligt snälla mot mig. De tog hand om mig som om jag vore deras eget barn.

Jag fick böcker från deras sjukhusbibliotek och jag fick äta hur många ost- och gurksmörgåsar som jag ville. Lukten av gurka och ost kan fortfarande få mig att må så otroligt illa på grund av alla minnen. Precis som den där tunga sjukhuslukten som aldrig försvinner ur ens kläder. Den där lukten som får mig att vilja kräkas och gråta och som samtidigt får mig att känna mig så fruktansvärt trygg, för trots allt så blev alla dessa sjukhus mina andra hem under de där åren då min mamma försvann och kom tillbaka och försvann igen.

Det är en hel livshistoria; ett ständigt pågående kapitel.

X Vi brukade hitta på sånger tillsammans, pappa och jag. Berättelser om folk vi åkte förbi i ett nattsvart Stockholm. Sagor med lyckliga slut. Han sjöng mig alltid till sömns och fanns alltid någonstans i närheten; lärde mig att jag aldrig var ensam.

Min pappa grät tyst när vi åkte hem från Stockholm på natten. Då när alla vån-

ingshus och billjus lyste upp mörkret, då när han trodde att jag sov.

Ibland undrar jag hur han klarade av det, att balansera både sitt eget och mitt liv på sina axlar.

XI En natt drömde jag att mamma levde igen, inte bara genom en respirator, utan att hon befann sig hos oss, i det verkliga livet, inte i drömmen bakom hennes stängda ögonlock. Vi befann oss mitt ute på ett hav; på en ö med långa sandstränder, palmer och god mat.

Den natten väckte pappa mig och sa att mamma hade vaknat.

XII Hon var som förbytt, min mamma. Hon kunde varken äta, prata eller gå och jag förstod absolut ingenting. Var det inte bra att vakna upp ifrån en sådan evighetslång sömn?

Skulle inte allt bli precis som förut när hon slog upp ögonen igen för första gången på flera månader?

Om det var meningen att livet skulle vara såhär fruktansvärt orättvist visste jag inte om jag ville vara med mer, tänkte jag tre år senare när allt kom ikapp mig.

Men det är en annan tid; en helt annan berättelse.

XIII Hon blev förflyttad från och till olika avdelningar för att lära sig att prata, äta och gå precis som alla andra igen. Allt tog så fruktansvärt lång tid och vägen dit var hemsk på många olika sätt. Ibland trodde jag att vi aldrig skulle klara av att leva igen, varken hon, jag eller pappa.

Efter en mycket lång tid lärde hon sig att äta, men bara om hon blev matad med mosad mat, och långsamt började orden att formas i hennes mun igen. Jag minns att jag tyckte att de var lite kantiga, de där orden. Ofta förstod jag inte alls vad hon sa, men de fanns där. Otydliga men de fanns.

XIV En kväll.

Det började skymma utanför och helt plötsligt pekade hon på mig, vände sig till pappa och frågade med skör röst: -Vem är det där?

Då brast mitt hjärta.

Min mamma kom inte längre ihåg vem jag var.

En annan gång föll jag ihop utanför hennes sjukhusdörr och grät över att hon såg så fruktansvärt hjälplös ut när hon låg där i alldeles för stora sjukhuskläder

och inte ens kunde äta själv. Då kom en tjock sjuksköterska fram till mig och sa barskt: - Vad gråter du för? Sluta att gråta!

Då grät jag ännu mer och pappa fick släpa mig ut ur sjukhuset.

XV Alla dessa olika sjukhus och behandlingshem; alla dessa dödssjuka människor som ständigt befann sig runt omkring. Det fanns ingenstans att fly. Vart man än vände sig så blev man påmind om att livet är långt ifrån en dans på rosor. Trots att jag bara var nio år gammal hade jag redan fått lära mig att livet snarare är en jävla plågodans på krossat glas.

XVI Efter flera månader blev min mamma förflyttad till Danderyds behandlingshem. Hon fick psykoser och hallucinerade, såg människor och saker som inte fanns, men lärde sig sakta men säkert att använda sig av sin kropp igen. Hon satt i rullstol och ibland, när hon inte behövde den vid eftermiddagsfikat, fick jag låna den ett tag. Då brukade jag låtsas att sjukhuskorridorerna var vägar som ledde mig till nyfunna platser, att linoleummattan var nylagd asfalt och att de beigea väggarna var himlen; den oändliga rymden utanför.

Det fanns inga gränser och jag styrde mig själv ut i världen.

Jag styrde mig själv långt, långt bort.

XVII Över ett år passerade och sedan fick hon komma hem. Min älskade, fina mamma fick komma hem och sova i sin egen säng, laga mat i sitt eget kök, duscha i sitt egna badrum och städa och dåna så som en mamma alltid gör.

Enda skillnaden mot en vanlig mamma var att min mamma varken kunde laga mat eller städa själv.

Min mamma kunde inte använda sin högra hand och hon var blind på ena ögat och hade försämrad syn på det andra. Min mamma tänkte inte längre som andra.

Snabbt blev badrummet handikappanpassat med handtag vid toaletten och en sittplatta vid badkaret så att mamma kunde sitta ner och duscha. Trösklarna slets bort och nya, gråa plattor sattes dit så att hon kunde ta sig vart hon ville med rullstolen. Hemtjänsten var där varje dag för att hjälpa till.

Den rena, friska luften fanns inte längre kvar och köket påminde inte om lavendel och ljusa vårkvällar som förut, bara om färdiglagad mat och en verklighet som inte längre var den som vi en gång levt i.

Ingenting var som förut men min mamma var äntligen hemma.

XVIII Nu. Min mamma kan inte handla på ICA utan hjälp. Min mamma kan inte skära gurka. Min mamma kan inte gå upp för trapporna till Mosebacke för att äta middag. Min mamma kommer aldrig någonsin att bli frisk. Men hon kan betala sina räkningar och laga köttbullar och makaroner och koka kaffe och skriva små anteckningar i sin kalender och hon andas och hon lever. Hon lever.

Man måste tänka framåt, måste tänka stort.

För det är det allting handlar om.

Att tänka framåt.

Att aldrig någonsin ge upp.

Puls ur balans p u l s u r b a l a n s . bl o g g. s e

Luftrumm l e o a h l g r e n . bl o g s p o t . c o m

BLESS THIS MESS amandamogrim.blogspot.com

Johannes Pescatore d j u n g e l t r u m m a n . s e / j o h a n n e s p e s c a t o r e

hej jag ska bli smal och skitsnygg och alltid ha nya kläder jag ska gå på fancy fester låta alla som kan betala stoppa sin kuk i mig det är som högstadiet all over igen men med bättre grafik och coolare specialeffekter jag ligger under min egen säng i fosterställning varför ligger jag under min egen säng i fosterställning och inte i den istället frågar jag inte mig själv ens i förbifarten det är så banalt jag skriver något med fingrarna i dammet det är en dikt som jag skäms över redan innan den är klar jag har tittat på för många amerikanska filmer jag har en inbyggd berättarröst i mitt huvud den sjunger en fransk låt jag förstår ingenting men jag älskar det men jag vill inte dö jag är så rädd jag vill bara att du ska hålla om mig och ta följe med mig in i fördärvet ont i bröstet ont i huvudet ont överallt ibland önskar jag att någon jag älskar ska bli sjuk bara för att legitimera min egen nedstämdhet man hoppar inte från broar för att det är måndag igen igen igen igen igen igen igen man hoppar inte från broar för att vissa bor i slott när andra bor ingenstans man hoppar inte från broar bara för att man kan eller gör man blod och inälvor på den nya blusen letar i nationalencyklopedin efter mindre kladdiga alternativ jag är så dålig på att dosera tvättmedel min mamma gråter när hon ser mig fylla alla hålrum med vitt pulver tills det svämmar över ner på golvet där jag i panik sopar upp resterna jag blundar hårt och knäpper händerna under hakan ber om ett liv utan smuts ber att nästa gång jag vaknar ska alla utnyttjade barn och uteliggare vara utplånade från jordens yta jag vill inte ha vidrigheter uppkörda i mitt nypeelade ansikte varje gång jag tittar på nyheterna jag vill att alla sändningar ska handla om kronprinsessan victoria som precis har fött en liten liten baby med downs syndrom hon är så lycklig hon står på en klippa med den nya tronarvingen i sina händer höjer honom mot himlen i vördnadsfull tystnad han badar i ljus och alla djur på savannen knäböjer snälla snälla gud varför är det så svårt att leva när det är så lätt att dö det måste vara något fabriksfel jag vill ha mina pengar tillbaka jag vet allt om verkligheten jag läser alla modetidningar placera två fingrar i halsen spy upp all ångest spola ner den i toaletten gråt med kinden mot badrumsgolvet det här är receptet för framgång och lycka så djupt du kan tills du nästan kvävs sluta inte förrän du är helt tömd på innehåll det här är receptet jag vet allt krossa din spegelbild med knuten näve sy sju stygn gör det en gång till du kan lita på mig jag är någon slags självutnämnd guru det inne att vara ihålig och fläckfri i vår det är inne att vara institutionerad och självmordsbenägen det här är din second chance jag vet att du har väntat på längtat efter drömt om den

index of shadows hunnd.blogspot.com

till fabriken

tillfabriken.se

registration djungeltrumman.se/registration

KAN DEE DRAWINGS k a n d e e d r aw i n g s . b l o g g. s e

Offer av ett samhälle i en orytmisk vagga Det börjar med kompisar med stringtrosor i andra klass. Alltså lågstadiet. De smala blondinerna som delar ut bantningsknep på rasterna och ger din ansiktsform, med ett kvalificerat uttalande, benämningen “rund”.

Sminket, kläderna, kroppen. De tävlade till och med om vem som fick sin mens först. Komiskt nog kan jag beteckna mig som den storslagna förloraren när jag med lättnad upptäckte min första kvinnligt existentiella bekräftelse strax före skolavslutningen i nian.

Fast, egentligen börjar det med något mitt sexåriga jag konstaterar framför sovrumsspegeln, som väcker en slags underlig acceptans inför min närliggande framtid.

- Jag kommer aldrig någonsin bli vacker.

Klockan är sju på morgonen i ett morgonljust sovrum med blommiga bomullslakan i en säng i ett stort gult hus på landet. Klockan är sju på morgonen i en dunkel vrå i ett hemsökt hus i skogen. Klockan är sju på morgonen i en etta i en storstadsförort. Trots att jag under helgen varken skrikit mig hes på hemmafest, kedjerökt eller sovit med öppet fönster och tvärdrag, kliver jag upp ur sängen med sågklingor i halsen och blödande munvinklar. Så fort möjligheten ges särskådar jag min-

sta millimeter av återspeglingarna i all möjlig typ av reflekterande materia. Under frukosten kommer jag på mig själv med att knappt minnas sista gången jag hade mjölk till havregrynsgröten. Dagarna i Stockholm förflöt under något slags komaliknande tillstånd, vilket resulterade i nitton av sextio godkända högskolepoäng.

Allt jag hatade var beståndsdelar av mig själv och allt jag älskade var det som skulle förhöja mig, det som skulle förlösa mig samtidigt som jag bejakade mig själv i en parallellt nedbrytande process. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förnekade förfallet. Det som var min brygga och vagga, min tröst, min vän, mitt levebröd.

Jag skulle också ljuga om jag inte menade att det var min underkastelse, min undergång, som stod mig allra kärast.

Pro-ana bloggar blev min kurslitteratur. Vågen blev mitt facit. Nedräkningen av minuterna till nästa måltid blev min underhållning. Träningsskorna blev min största fiende, för hur lång tid jag än spenderade i dem var det aldrig tillräckligt. Matorgierna blev min kulm och högerfingrarna min frälsning.

Dagarna i Stockholm förflöts vadandes i mina egna spyor.

Kall hud och spets kallhudochspets.blogg.se Redigerad av redaktionen

kandeedrawings.blogg.se

ULICAM ulicam.blogspot.com

Will we never ever learn that things can go from bad to worse, and worst of all we’d love it if they did Vi träffas genom gemensamma vänner, minst sagt. Fast just ikväll känner jag inte så många. Jag som i vanliga fall kan vara lite avvaktande bland ett gäng för mig okända människor blir ikväll någon helt annan. Eller kanske lite mer som mig själv.

Nästa gång vi träffas rämnar allt. Jag som ska vara stark och obrydd klarar mig ett tag, jag ger honom den där utskällningen som har byggts upp så länge. Ställer honom mot väggen, bokstavligt talat. Sen går jag ändå hem med honom. Så mycket för karaktären.

Jag lägger märke till honom direkt, tramsar, flamsar, skrattar när jag ju bara vill vara så nära som möjligt.

Vet inte vad det är, bara att han är charmig på ett sätt som kanske inte är bra för mig. Naturligtvis har han flickvän, har de inte alltid det?

Jag vaknar upp bakfull och trasig och så fel. Står på gatan och väntar på bussen hem med mascaran under ögonen. Och jag är så oändligt trött. På honom, på mig själv. På allt, faktiskt. Jag vill bara bort men kommer ingenstans.

Helgerna går, jag blir ett naturligt inslag i gänget.

Eftersom mamma är sjuk och examensarbetet verkar gå åt helvete så orkar jag inget annat än att gå ut. Jag väntar på helgerna som ett otåligt barn, dagarna kan inte gå fort nog tills jag får andas igen, leva igen i det skyddande klubbmörkret, berusad och bedövad. Slippa tänka på hur det ska bli när jag vaknar.

Så här fortsätter det tyvärr. Lyckligtvis flyttar jag från stan men de få gånger vi ses efter det är det alltid samma sak och jag kan inte tro det själv när han hånglar upp mig mot en vägg någonstans. Och jag är så jäkla svag. Varje gång. Efter att han hälsat på några gemensamma vänner och vi har hängt hela helgen får jag ett sms när han har åkt. Där och då får det faktiskt vara nog. Det måste finnas en gräns för hur mycket man får förakta sig själv.

En dag har han inte flickvän längre, det tog tydligen slut för ett tag sen. Vi är hemma hos en vän på efterfest och plötsligt sitter jag i hans knä. Sedan smiter vi iväg när ingen ser, fast alla säkert ser igenom oss ändå. När jag vaknar har jag ett leende på läpparna. Sådär som när man har väntat på något länge och äntligen fått det.

Jag träffade honom för ett tag sen och kände ingenting.

Precis ingenting. Inte ens ilska. Och för första gången på väldigt länge tror jag att jag kanske minns hur det känns att älska sig själv.

Jag har redan dejtat en i gänget och borde ju verkligen inte bli förtjust i ännu en. Det är en så förbjuden sak, något man bara inte gör. Vem vill vara gängslampan, liksom? Men jag kan inte hjälpa det, han är charmig på ett sätt som kanske är bra för mig.

Vi fortsätter träffas. Går på picknickar, tittar på brittiska kostymdramer. Det känns bra men samtidigt så osäkert. Till och med jag som skyr vardagen börjar känna att vi är ett mellanting som jag inte är riktigt bekväm med. Att det kanske inte ens finns något "vi".

När han inte hör av sig på en och en halv vecka vaknar jag på något sätt upp. Inser att jag mår för dåligt för att behöva fundera över honom. Men det säger jag inte. Säger bara att jag inte vill mer. Om ni tror att han försöker rädda situationen tror ni fel.

Ha ett bra liv

haettbraliv.blogspot.com

Nina Lindgren

n i n a l i n d g r e n . b l o g s p o t . c o m

Annette Pehrsson blog.annette pehr sson.se

Tack alla bloggare, utan er hade inte detta varit möjligt.

Våren 2011 Emma Gustafsson, Emmy Liedbergius, Frida Öst och Maria Kowalska Elleberg Kultur, Samhälle och Mediegestaltning Linköpings Universitet Omslag av Frida Stenmark- Oh mon dieu!

För mer information om projektet se: magasinprojektet.blogg.se