INTERVJUN
ÅSA RANUNG, VÄRLDSNATURFONDENS CHEF FÖR VATTENMILJÖ:
»ÄN ÄR DET INTE FÖR SENT ATT VÄNDA SKUTAN« WWF:s Åsa Ranung vill rädda de krisande världshaven med hjälp av »blå ekonomi«. Även de utan naturligt miljö engagemang har skäl att lyssna på henne. Tjugoentusen miljarder sådana, för att vara exakt.
V
text Christian Daun foto Mattias Bardå
ärldsnaturfondens svenska huvudkontor ryms i Ulriksdals slott utanför Solna. Från sina arbetsplatser i den södra flygeln kan personalen blicka ut över vidsträckta gräsmattor och klotformade träd i prydliga alléer. Naturen är domesticerad av människan, tämjd och formad för att behaga. Här får människans ingrepp på miljön sägas vara av det oskyldiga slaget. Det är värre med världshaven. Världsnaturfondens färska kartläggning Living Blue Planet Report visar, svart på vitt, att närmare hälften av allt liv i världshaven försvunnit – på bara 40 år. Populationerna av fisk, fåglar, kräldjur och marina däggdjur har krympt med i genomsnitt 49 procent. Och allt är människans fel. – Det har varit reaktioner från alla håll, säger Åsa Ranung på sitt kontor på tredje våningen. Allmänheten undrar: Är det verkligen så här illa? Ja, svarar vi. Varför har ni inte sagt något förut då? Det tycker jag att vi har, men vi har kanske varit dåliga på att ge en helhetsbild. WWF-rapporten är deprimerande läsning. Beståndet av arter som tonfisk och makrill har minskat med 74 procent. Ändå fortsätter den alldeles för stora globala fiskeflottan
20 | HAV & VATTEN 4 . 2015
sin ohållbara exploatering – subventionerad av världens regeringar. Bottentrålningen ger inte bara bifångst som slängs överbord; den ödelägger också havsbotten. Korallrev och sjögräsängar har försvunnit i skrämmande takt. – Jag är själv född på 1970-talet, säger Åsa Ranung. Allt det här har alltså hänt under min livstid. När jag tänker på det så bränner det till. Utvecklingen gör mig förskräckt, arg, frustrerad, bestört. Haven försörjer oss med mat och syre. De skapar livsförutsättningar och ger oss jobb. När vi förstår vårt beroende av haven blir rapporten mer skrämmande. Hur omvandlar man så nedslående fakta till handlingskraft? – Tack och lov har jag ett jobb där jag kan göra skillnad.
D
et var dock snubblande nära att Åsa Ranung kom att ägna sig åt något helt annat. Under gymnasiet var siktet inställt på att bli logoped, men biologiläraren Marianne Gustafsson på Östra Gymnasiet i Umeå inspirerade Åsa att byta spår. Läraren hade en förmåga att synliggöra abstraktioner; att omvandla dem till greppbara fenomen som kändes i magen. För Åsas del var det havens utarmning som kändes mest. Ända sedan uppväxten i Holmsund utanför Umeå hade hon tillbringat en ansenlig del av sin fritid i vattnet.