Nicke Sjödins samlade kåserier från 2008 by Gulsele By

En artikelserie presenterad i Tidningen www.västranytt.se

under året 2008

Artiklarna sammanställda av Kurt Ulander för hemsidan http://www.gulsele.junselebyar.se/

Signerat Affärsideér Vi läser skräckrapporter om att Junsele kommer att raderas ut från kartan när nu Konsum läggs ner och Äventyrsberget går i konkurs. Skitprat, säger jag. Det gäller bara att ägna sig åt nytänkande. Eller kanske gammeltänkande i stället. Kommer ni ihåg Ester Jakobssons pappershandel – den låg snett emot Asplunds kafé för att ge ett exakt lägesbesked. Där kunde man köpa lakritspipor och polkagrisar och mycket annat smått och gott. Men framför allt kunde man köpa veckotidningar. GAMLA veckotidningar. De kostade fem öre styck och att de inte var purfärska markerades med att omslaget var bortklippt. För 25 öre kunde jag köpa fem åtminstone för mig helt jungfruligt orörda veckotidningar. Varför har man slutat med detta? Den företagare som satsar på ett utbud av gamla veckotidningar gör ett klipp, folk kommer att vallfärda till Junsele för att skaffa olösta korsord, information om gamla skånska slott samt Pigge och Gnidde. Jag märker att jag hämtat samtliga dessa exempel ur Hemmets Veckotidning, men det ﬁnns ju många ﬂer, särskilt i dagens hysteriska kändisreportagejagande. Och vad gör det om tidningen är gammal? Om Carola förälskade sig i förra veckan eller för ett halvår sen skiter väl jag i, om uttrycket ursäktas. Det är alltid lika nytt för mig. Det gäller bara att hitta nåt häftigt namn på den där butiken – Old News, kan det va’ nåt, det är ju engelskt och tjusigt till och med. ’Gammtidning Limited’ är kanske inte lika lockande eftersom bara hälften i namnet är på engelska. Kanske kan Västra-Nytt utlysa en pristävling där det gäller att hitta på bästa namn.. Hör med intresserade tidningsförsäljare om detta, bäste redaktör’n.

Att djurparken skulle försvinna är en mycket sorglig nyhet. Här har jag haft tillfälle att lära både barn och barnbarn att de där som fyra spenar hänger under kallas kor och de där som bara har en spene kallas häst. Hur ska jag nu få denna information att gå fram? Jag har läst att alla djurparker i Sverige – inklusive Kolmården – går med förlust, så varför skulle inte den i Junsele följa med i den dystra utvecklingen? Jag tycker det är roligt att vandra i djurparker, men vad som slår mig är det stora utbudet av sevärdheter. Man blir ju som splittrad och stressad för att hinna med allt från kameler och noshörningar till amöbor och knott. Om vi skulle få en djurpark som specialiserade sig tror jag det skulle bli bättre och man skulle hinna med och ta till sig det man såg. Vad jag alltid först brukar besöka på en djurpark är ap-huset. Om det beror på att vi är litet släkt eller vad det kan bero på vet jag inte, men det är underbart roligt att se allt klängande och ﬂängande och hoppande och skuttande och avlusande och könsumgänge man kan uppleva på ett ställe. Om Junsele Djurpark skulle satsa BARA på ett sådant. Det skulle naturligtvis ställa stora krav på reklammakare och marknadsförare att åstadkomma ett säljande och lockande namn. Ett känsligt göra. ’Junsele – Aphuset’ kanske inte funkar så bra. ’Kom till Junsele och se alla apor’ låter litet tveksamt också. Men PR-nissarna brukar vara duktiga, så de hittar säkert något. Men visst är tanken god – de ﬂesta apor sköter sig själva om de får litet belöning i form av bananer och en godnattpuss. Sen kunde litet getter och kaniner och höns och ormslåar och sånt skutta omkring och kräla omkring, till särskild glädje för barnen. Lycka till alla företagare.

Signerat Tandläkarvägen Om ni kommer cyklande från Röånhållet och strax i kurvan före Nordahls Sport och posten svänger höger och jussom förbi blomsterhandeln, då svänger ni in på Tandläkarvägen – den heter så oavsett vad den heter idag. Rakt fram – i fonden som vi säger hemma i byn – ser ni ett vitt hus med som jag minns det rött tegeltak. (Det kan vara rivet nu men i förra veckan stod det där i alla fall. Där bodde han – eller rättare sagt härjade - för att inte säga torterade han. Tandläkare Hedman. Han var säkert en hygglig karl och skicklig yrkesman – det var bara det att i mitt fall hade han fått att göra med århundradets mes alla kategorier, skvätten och stingslig och ömtålig som en ovanligt tunn såpbubbla, en som skrek när han klippte naglarna och inte trodde han skulle överleva bytet till ett litet trångt livstycke. En som dessutom hade en tandstatus som fått den mest förhärdade sophanterare att baxna (jag hade haft engelska sjukan och gaddarna såg ut som ett gammalt kalhygge med svårt barkborreangripna stubbar). Som Jesus till Golgata kom man gående (långsamt) uppför den där blodbestänkta vägen – värst var det på vintern för då syntes de blödande resultaten av ingreppen extra tydligt i snön Med döden i hjärtat smög man in i väntrummet i förhoppningen att det skulle vara 783 patienter före i kön. Det var det aldrig. Högst tre, och man hann knappt bläddra fram till Pigge och Gnidde i Hemmets Veckotidning, så öppnades dörren och en drake iförd vita kläder trumpetade ut ”NÄSTA !” Det visade sig vara en förkortning av ordet ”näs-tag” vilket praktiserades under behandlingen. Så satt man då där i stolen blickande – för sannolikt sista gången – över fager Junselenejd.

Nere på lägdan stod en stor reklamskylt som jag aldrig lyckades läsa. Jag antog att det var ett tecken på bortdomnande från detta livet, det hade kanske redan börjat skymma för mina ögon - men så småningom insåg jag att det var spegelskrift och att man från Stennäsbron kunde läsa ordet MONARK. Bedövning fanns det nåt som hette. Det visade sig innebära att man vräkte en enorm spruta i tandköttet med omnejd och jag skrek och skrek och skrek. Hedman muttrade nåt till sin assistent som i sin brutala form löd: ”Den här får vi ta ner i källaren innan han skrämt ihjäl halva Junsele”. Det gjorde han aldrig – så en del gott fanns förvisso i honom. Det där med bedövning var inte så dumt efteråt i alla fall – det kändes tjockt och äckligt i munnen men ont nånstans hade man inte. Man kunde till och med bita loss en bit ur kinden utan nämnvärd smärta. Ja, sen kom han då med stora tången och beskrev sin insats – om det var för mig eller assistenten, ”Det var en fuling, den tar vi, och där en fuling till, den tar vi också”, och så vidare. Där satt jag – för en gångs skull tyst och lyddes till plingandet av gamla tänder som föll ner i en metallskål. När jag vandrade hemåt bidrog jag i hög grad till rödfärgandet av blodiga Tandläkarvägen i käften påminde jag starkt om en höräfsa på senhösten, och en mums-mums från Ester Jakobsson kunde man mulla i sig utan att tugga. Jag hade överlevt än en gång. Och som sagt – ingen skugga över tandläkare Hedman. Han hade bara oturen att få mig som patient. Nicke Sjödin

Signerat Möss och människor - så heter en berömd roman av den amerikanske författaren John Steinbeck. Det är synd att han skulle hinna före mig, för annars kunde jag ha skrivit en dubbelt så tjock bok i ämnet. Djurvän har jag alltid varit och sentimental därtill och djur har det funnits gott om – kattor, lösgående grisar och dito höns och tuppar (en var så folkilsken att man fick sitta på dass halva dagen för att han stod ute på bron och vaktade). Det har funnits många lägen för mig att sitta och gosa och klappa på de där djuren och hoppats att de skulle få leva. Hur väl minns jag inte slåttanna, när jag blivit så stor att jag fick köra släpräfsa. Då kunde jag få se hur pappa sprang runt som en vilde och stampade med fötterna – han hade upptäckt nån gnagare som han skulle ta livet av – för enkelhets skull kallar jag nu alla för råttor, det må vara möss eller sork eller fjällämlar eller kaniner eller vad som helst. Men vad gjorde jag om jag upptäckte nån sån där liten grå stackare framför släpräfsans vassa pinnar – jo körde i sidled för att undvika tragedin, eller runt, runt så hästen blev alldeles ’huvvevingli’ och fick lov att luta sig ett tag. Råttan skulle få leva, det var mitt mål. För några år sedan hade vi fått in såna där i Röån. Jag upptäckte det när jag skulle gå och lägga mig på övervåningen, för där mellan överlakan och underlakan hade de små raringarna byggt en perfekt pyramid av fågelfrö – som de hade hittat under fågelbordet utanför huset. Tänk vilket slitgöra – jag

menar alla dörrar var ju låsta och så skulle den stackars lilla råttan först hugga fast i ett sånt där frö, tränga sig under minst två låsta dörrar, knata uppför trappan, böka ner sig i sängen och sen bygga på den där pyramiden. Och sen ner igen och ta nya tag. Det kallar jag arbetsmoral, och hade litet dåligt samvete när jag med en irriterad handrörelse bara sopade iväg all denna pyramidala möda. Men ingen är perfekt – litet lömsk kan jag också bli om råttorna blir för besvärliga. Vårt hem på Bruket i Sollefteå ligger ganska nära den f d kommunala sopgropen på Övergård. Den lades ner nån gång på 60-talet och tusentals råttor blev både hem- och matlösa. De fick ge sig ut på vandring helt enkelt – rena Barnen ifrån Frostmofjället påminde de om. Vårt hem låg som sagt ganska nära till. Och nu talar vi inte om små möss utan stora feta bamsiga angoraråttor. Jag satt ute på bron och drack kaffe en sommardag och såg i ögonvrån något som skuttade, och trodde först det var en hund. Icke – det var en gigantisk råtta. Nåja, utomhus kunde de väl få vara, resonerade jag. Nån dag senare skulle jag hämta något ur en sån där rat-garderob som finns under trappan till övervåningen. Lyste med en ficklampa, letade och letade och vad jag fann var spillningen efter något djur. Inga småsaker där heller. ”Vet du om att vi har älgar i garderoben under trappan?” frågade jag hustrun. Det visste hon inte. Det blev till att köpa råttfällor.

När jag beskrev djuren för råttfällehökaren kom han bärande med något som man nog både kunde få björn och varg i. Jag laddade den och följande morgon var den borta. Fällförsäljaren sade att jag naturligtvis måste binda fast den med ståltråd. OK -följande morgon var ståltråden avbiten och fällan borta. Fällhandlaren tyckte nu att jag varit korkad som inte fattade att det måste vara koppartråd till sånt där. OK - köpte koppartråd och fäste fällan i en gammal gitarr som hade bara fyra strängar. Samma kväll hördes plötsligt från trappas undersida de mest skrällande och falska gitarrackord plus hög och gäll sång – påminde litet om Melodifestivalen faktiskt. Efter ett tag blev det tyst och jag smög ner med ﬁcklampan. Jo där låg råttstackarn, stendöd och insnärjd i gitarrsträngar. Jag kånkade ut råtta och gitarr, och fann att den var ju också gullig, om än stor. Föreslog hustrun att jag skulle låta göra en vintermössa åt henne av den. Hon avböjde. Nicke Sjödin

Signerat Vintersport Den enda vintersport herrar i min ålder ägnar sig åt, det är att hosta. Det gör vi emellertid hela säsongen lång, och jag minns för ett par år sen när jag hade dubbelsidig lunginﬂammation – jesses, vad jag hostade. En konkurrent blev uppenbarligen avundsjuk eller i vart fall imponerad när jag avslöjade mitt tillstånd, och hans stormunnade svarsreplik blev: - Dubbelsidig – jo jag tackar jag. I min ungdom höll jag emellertid på med åtskilliga andra sporter. Backhoppare var jag, bland annat. På den tiden gällde det inte att hoppa långt utan att hoppa högt. Till den ändan byggde vi så kallade sprätthopp. Dessa såg ut ungefär som osten brukar göra framåt trettondagen till. Och jädrar vad högt vi kunde sprätta. Sen föll den där konsten på nåt vis i glömska, men nu har den återkommit har jag sett på TV, fast kallas inte sprätthopp längre utan free-style eller half-pipe eller nåt annat utländskt. Men sprätthopp är vad det är – man har väl ögon att se med. Enda skillnaden är att nu för tiden törs de inte som vi ha stavarna med sig i hoppet – fegisarna. På ån åkte vi skridskor – eller isdans eller vad det heter. Jobbigast med den sporten var att skotta banan. Samt att spänna på sig skridskorna. Det var en skena som man skulle på nåt vis skruva fast under pjäxan med en särskild nyckel. Med den kunde man för resten också ändra storleken efter skonumret, fast som regel hade den lilla muttern som höll hela kalaset på plats rostat fast.

Ändå var det viktigt att kunna ändra snabbt, eftersom vi var sjutton tävlande och hade bara ett par skridskor. En av sönerna hittade en av de där skridskorna härom året i nån bråte på lagårdsloftet och undrade länge vad det kunde vara för ett föremål. Han fastnade för att det nog var en ölöppnare. Med tiden ﬁck vi råd att köpa ytterligare ett par skridskor och då var det dags för lagsporter. Vi försåg oss med långa käppar och sen åkte vi omkring – eller gick på fotlederna var det väl mest – på isen och slog frusna hästlortar mellan oss med de där långa käpparna. Fast ishockey kallades det inte på den tiden – det namnet hittade man på långt senare. Dagens ishockeyspelare har det mycket lättare på många vis än vi hade. De behöver till exempel aldrig vara på sin vakt mot svagisen. Ej heller har jag hört några huliganer på läktarna ropa samma råd som jag av mamma kunde få höra mitt i en tekning: ”Håll åt land, Nils Erik, dä ä svagt utpå!” Birger Norman – den kloke ångermanlänningen – har slagit fast skidåkningens förﬂackning i sin dikt ”Anne vare!” ”Ett ä då sant å visst: dä ä slut på kärra däri skibenränninga. Dom träna å träna å ha månadslöna. Säen hinn dom nätt å jämt på utlanne å val dom nåk.

Allrin vare na ol om att’n Elis Wiklunn feck na åt magan. Int att ’n Kalle Pahlin hade snuva heller. Älle att dä vart nan grubbe på formkurva för ’n Husum-Jonsson. Å dä hänn eviga pjåle om mjölksyra! Hon va int oppfunnen hon på Häggblads tin.” För fåkunniga kan meddelas att ’kärra’ betyder ’karlar’, ’säen’ - ’sedan’, ’nåk’ - ’sjuk’ och ’grubbe’ - ’grop’. Det är med rodnande kinder jag förklarar rena självklarheter. Men man vet ju aldrig hur det är med bildningen i våra dagar. Slalom ägnade vi oss aldrig åt. Vi kände redan till axiomet att ”slalom är den dummaste vägen mellan två punkter”. Och golf är väl ingen vintersport. Annars har vi en golfbana i Junsele, fast den kallas inte golfbana där. Den heter ”göralöslägda”. Och det är klart, har man inget att göra kan man slå ett slag på den lägdan.

Nicke Sjödin

Signerat I huvet på en ishockeymålvakt (Vad tänker en hockeymålvakt bakom visiret? Så här kanske). Jaha, då står man här och kan inte annat, och det var ju vad vår lagledare sa också – han kan inget annat, han får stå i mål, skitprat, nog hade jag kunnat spela ute även om min skridskoteknik inte är direkt bländande – men påstå att jag går mest på fotlederna, det är väl att ta i… satans besserbög. Att puckjäveln alltid ska gömma sig bakom stängerna i masken… men titta, det har gått hål på plocken, där ser jag tummetotten…nedrans…och varför ska vi ha så fåniga klubbor, passar bättre i ett bageri…hoppsan… försvaret är ju som ett durkslag för kålrötter..och gud vad suspensoiren skaver, man blir väl omskuren redan i andra perioden. Gå ihop, din backklump sa jag…jävlar, stolpen och då föll drickaﬂaskan min ner också och den där långa tutten gick ur…hur många gånger ska jag säga till ungarna att dom inte får låta sin hamsterkoloni bo i min plock… nog kunde man väl dricka som vanligt ur en ﬂaska utan tutt, det går ju bra på lördagskvällarna… Jesus Maria där sitter mamma

på läktaren, tänk att kärringen vågar kasta ner järnrör i motståndarbåset…vad mycket konstiga saker publiken tar med sig nu på matcherna…sluta spruta snö på mig, din förbannade kälkpartist, du kan väl bromsa som folk…tre domare har vi och ingen enda märker att den där vadderade tjocksmocken försöker beröva mig mina ögons ljus..hur fan kan du döma mål på det där, det var minst två femmor inne i målgården, har du fått domarkortet i ett Corn Flakes-paket, din svarte jävel..jag vet var du bor…vem jag, nä jag har inte sagt ett dugg..det måste ha varit nån på läktaren… svor…jag har förbanne mig inte svurit sen konﬁrmationen och då var det mest för att oblaten fastnade uppe i gommen..jajamensan, här ser du grabben som kan uppskatta en god domarinsats… ja visst är det en trevlig match, du borde se resten av den…åkej då, låt det där jävla rundningsmärket till back sitta av straffet… det är på nåt vis skönt att vara målvakt för man kan ju inte bli utvisad på riktigt…tycker jag att nån av våra lirare segar till, då är det bara att slå in fontanellen på nån passerande motståndare och så blir jag utvisad och den

där segisen får sitta av det…jag har försökt förankra den där idén hos ledargarnityret, men dom bara skakar på huvet dom…ja dom får vara glada så länge dom har nåt huvud att skaka på… Att jag aldrig kan hålla ihop benen…nu smet den där pucksatan emellan igen…det kanske ligger något i det där min olagligt sammanboende – min svarta sambo alltså – sa, att jag skulle följa med henne på mödravårdscentralen när dom har knipövningar…man kan inte stå och bresa så där det förstår jag väl… man jobbar ju inte på Malmskillnadsgatan heller…man är väl för rackarn hockeymålis…Honken, Högosta, Pekka Lindmark och så jag då… Fy fan vad tiden går – i morgon är det tolfte söndagen efter Trefaldighet, och nu är det periodpaus. Nån som vet vad det står. Nicke Sjödin

Signerat

Vers till våren Nu lindar glada våren oss kring sin fingerborg och bjuder generöst med stora famnen, vid dess trumpetstöt tjusas vi upp ur vinterkorg och fyller trädens bark med kvinnfolknamnen. Nu porlar det och skvätter ur armhålor och bäck, det spritter litet rart i varje skreva, i fägring står var flicka, i blom varenda häck - nu är det vår, då är det skönt att leva. Nu sveper vårens vindar bort hosta och katarr, och tomten malat in sin röda luva, nu brister alla knoppar, nu hurrar alla barr, visst gör det ont – men ej så ont som snuva. Nu fejas det på vindar och vindas det en krans av vårens viva samt av andra örter, nu balanserar livet sin inbytesbalans och sill och lake glada som en mört är. Nu vinteryra myran ses lyssna i sin stack på sköna arbetarrörelsesuset, och små stenciler stimma i sina skilda fack i sin modul där i Förvaltningshuset. Ja, där i ständig fägring och prunk och prakt allt står, där personalen höjer högt sin hjässa, för efter köttets lustar de aldrig fika får men bjuds på gratis té strax före dessa. Nu lever lusen loppan i vintrigt vit kalsong och nu blir älgen ren där bort i gölen, man ej vill ta i julgranstingelitang med tång, och fålen får funderingar på fölen. Nu frossar vi på vårlök och vårvind och på glass och hyllar hoppets blågulgröna hemligheter, för en minut vi glömmer bud från TT och från TASS och andra trista radioaktiviteter. Nu hurrar haren högljutt, nu blåser lärkan lur, nu svärmar baggen i fåraktig klunga, nu dåras däldens duva och drillar dovt i dur, nu är det vår – och därmed dags att sjunga. Gör det! Nicke Sjödin

Edited by Foxit PDF Editor Copyright (c) by Foxit Software Company, 2004 For Evaluation Only.

Signerat Kor och vår Ett citat jag läst någon gång om denna årstid är följande: ”Det var så mycket vår i luften att det kunde få en biskop att bita en servitris i örat”. Huruvida vädret när detta läses är på det viset att det får biskopar att tugga på servitriser vet jag givetvis i skrivande stund inte. Men några mindre dramatiska vårtecken bör rimligtvis ha dykt upp. Kanske nån tussilago, kanske några blyga ölburkar sticker upp sina buckliga små huvuden ur dikesrenarna eller möjligen kan de dekorativt svarta hundbajspåsarna ha tinat fram ur drivan. Från min barndom minns jag bäst vårtecknet framför andra – när korna släpptes loss ur vinterlagårns dunkel för att slussas till sommarlagårns mera luftiga tillvaro alldeles i skogsbrynet. Vilken cirkus! Hela familjen plus ett antal uteströvande grannar utposterades vid känsliga ställen – järnvägsövergången, den rangliga bron över ån, vid klädstrecket med nytvättade ﬂanellskjortor och blåblusar och vid (det blivande) trädgårdslandet – som vi av någon anledning kallade ”kröddgårn”, Några kryddor minns jag dock inte att det fanns där – det var mest rovor och ärtbockar. Hela denna vaktstyrka var beväpnad med vidjor och kvistar och påkar och störar och räfsor och järnspett – jag vet inte allt – för att föra in kossorna på de rätta vägarna, de vägar som till sommarlagårn bar. Från tidigare vårar visste vi att korna brukade vara tämligen desorienterade när de kom ut i det fria. Ett stilla rassel från lossade kedjor och andra typer av fängsel, t ex de där läderremmarna som korna har runt

halsen…jag vet inte vad de heter, men vi kallade dem för ”trålj”…och diskreta råmanden inifrån lagårn förebådade vad som komma skulle. Sen hördes muntra klövslag först mot cementgolvet i lagårn och sen mot trägolvet i…ja, vad heter det nu, alltså hallen eller farstun eller vad jag ska kalla den…lagårdsporten, sade vi. Därefter kom korna ut. Alla tre. Plus ett par kalvar. Tro inte att det var något värdigt utmarscherande därvidlag, långt därifrån. Halvblinda av den stickande vårsolen och rusiga av lycka över den nyvunna friheten stormade de ut, hit och dit och hit, ömsom på bakbenen och ömsom på frambenen, en del halkade omkull och det var ett skuttande och råmande och kesande å det våldsammaste. Det påminde starkt om sena tiders hip-hopdisco eller vad det heter. Kostackarna verkade helt från vettet – fast inte kallade vi dem för galna kor på den tiden. Så småningom var de så utpumpade att de bara ställde sig rakt upp och ner på den plats där de just avslutat en dubbel Salkov med pik, flämtade och tittade på oss med sina stora ögon. Kalvarna tittade på oss med inte fullt så stora ögon. Några såna där vårtecken får jag inte uppleva i min by nu för tiden. Där finns inte en enda ko, inte så mycket som en bladmage att fylla med de första spirande grässtråna. De sista korna rök härom året, när siste bonden fick besök av några herrar i kritstrecksrandiga kostymer och blanka lågskor. De kom från EU och marscherade in i hans lagård, drog fram ett måttband ur paletån och satte igång att mäta kornas bås. Därvid visade det sig att båsen underskred EU:s båsstandard med åtta centimeter, varpå bonden fick order att genast bygga om lagårn. För döva

EU-öron klingade hans invändning att hans kor var mycket mindre än såna där belgiska blåkor som de var vana vid, och rymdes gott i båsen. ”Riv och bygg nytt” var generalordern. Givetvis hade min vän inte råd med detta så han lade ner hela verksamheten. I nåder slapp han då fylla i några blanketter – det vill säga en ﬁck han lov att fylla i, nämligen för att ansöka om att slippa fylla i några blanketter. Det är klart att kor inte får stå för trångt, fattas bara. Att sjuka människor på överbelagda sjukhus får ligga i sköljrum och korridorer är däremot en helt annan sak. Där lyser måttbandsgubbarna från EU med sin frånvaro. Så inte är det korna som är galna – åtminstone inte bara dom.

Nicke Sjödin

Signerat Sommar Nu är den sköna sommarn snart utbruten, minsann. Det är nu allt skall hända, det är nu vi skall ta igen allt vi missade i november och skitfebruari, då vi bara hostade och snorade och drog i snö i hallen. Nu jädrar i min lilla syrenbuske ska livet levas. Känner ni hur kraven tornar upp sig? Det här är fästingarnas högsäsong - och getingarnas. Härom året hade jag ett getingbo - stort som Globen i Stockholm ungefär - i soptunnan. Det var visserligen rart av de små begaddade älsklingarna att bygga just där, kan man tycka, men då har man inte talat med kommunens sophanterare. De vägrade naturligtvis att hämta en sån sopsäck. I vart fall tror jag det. De kunde lika gärna ha stått på skjutvallen till min militärtjänsts skyttebana och fäktat med svart plast, just när vi hade skjutövning. Än idag undrar jag över hur förvånade sanitetsteknikerna blev när de konstaterade faktum, och muttrade att den där Sjödin han kastar allt möjligt i soptunnan han. Jag tänker inte tala om hur jag blev av med det där getingboet, men om jag säger Nero kanske ni får en antydan. Badsäsongen är också inne innan vi vet ordet av. Den

här årstiden går det också att bada utomhus. Jag minns min barndoms badsomrar, när vi klofsade i tjekaleret ner till Röåns viltfradgande strand och sen kastade oss i dess böljor. Ån var banne mig minst åtta meter bred, men som tur var fanns det ett stort klippblock - Grônnhälla - på halva vägen, där vi kunde stanna och vila inför slutsträckan. Vi var i stort sett nakna, vi pojkar, när vi badade - därvidlag påminde vi litet grand om ﬁnalen i schlagerfestivaltävlingen på teven. Ändå sökte vi skyla oss - inte för att det var mycket att skyla, men ändå - och högernäven hölls alltid på ett strategiskt ställe, var vi gick och stod - eller simmade. Och simma med bara vänster arm är inte det lättaste. Ett annat problem var att playan i Röån sammanföll med kohagen åt Tarbergs korna. När man lagt av sig vardagspaltorna på stranden och lyckats simma över till den motsatta, då kunde man inte vara säker på att inte någon ko just höll på att smälta ett avlagt livstycke. (Jag minns när jag i mitt yrke blev kollega med Staffan Hasselberg, som är en av de få som simmat över Engelska Kanalen, och jag då frågade honom ”Staffan, när du nu steg i land i Calais

- då hade du ju kläderna på stranden i Dover, hur ﬁxade du det? Med en iskall blick upplyste han mig om företeelsen ’följebåt’. Nån sån hade vi aldrig när vi simmade över Röån) En gång åt en glupsk ko upp min kamrat Olles armbandsur det som han skrutit och skräppt över ända sedan han konﬁrmerats ett par månader tidigare. Vi letade och letade, vi lyssnade på alla komagar - Löpmagen, Bladmagen, Sommen och Glan eller vad de hette alla de där som man lärt sig i skolan. Icke ett ljud - jo, en ko som hette Majros tickade litet i magen, tyckte vi, men det kanske var en hörselvilla. Vi hade i alla fall räknat ut att vad som går in genom munnen så småningom kommer ut på andra sidan, så allt hopp tycktes inte ute. Hela den hösten gick vi och vände på komockorna - ’kodyngrusern’, som det egentligen heter, men aldrig att vi hittade den där klockan.. Eventuellt hade den hamnat i blindtarmen på Majros eller någon av hennes kamrater. Glad fortsättning på försommaren. Nicke 15

Signerat Hej hej Ibland låter vi människor som om vi hade karbonpapper i munnen - finns karbonpapper numera, när alla har kopiator? - och jag skall genast förklara vad jag menar. På mina morgonpromenader, dessvärre utan hund men med nödiga gå-stavar försedd, möter jag ofta andra morgonflanörer. I småstäder som min har vi som bekant den trevliga vanan att hälsa på varandra när vi möts på gator och vägar. I storstäder lär man väl snarast få hälsa hem om man beter sig så, i vart fall riskerar man att åka på en s k propp. Det lustiga är att vi hälsar inte bara en gång utan i de flesta fall dubblerar vi hälsningsfrasen, både när vi möts och skiljs. Visst känns det igen - ’hej,hej’, ’goddag,goddag’, ’adjö,adjö’, ’mors,mors’, ’tjenare’tjenare’. Vi hälsar väl inte direkt genom att tacka, men visst lyder frasen vid mottagande av gåvor ’tack,tack’. Det kanske är en försiktig inledning till uttalandet ’tusen tack’. Varför vi säger på det där viset har jag ingen aning om, men medge att man kan undra. Är det så att ett enkelt ’hej’ låter för snuttigt och rumphugget, nåt man säger när man träffar ovänner och meningsmotståndare, eller vad är det fråga om? Jag tror inte det är i så många andra sammanhang man stöter på liknande dubbleringar. En lyckad tröjdragning i VM-fotbollen kan för all del kommenteras med ’bra,bra’. alternativt ’fy,fy’. Uppmaningen ’Kom, kom, kom till smörgåsbordet’ är ett undantag som får skrivas på

rytmbehovskontot. Trippelupprepningar förekommer annars sällan i hälsningsfraser - att bemöta människor med ’hej,hej,hej’ känns på något sätt att gå för långt. I min barndoms by förekom inte den typen av upprepningar - då skulle man ha betraktats som mindre vetande. Detta faktum beror huvudsakligen på att våra hälsningsfraser på den tiden skiljde sig från dagens. Ett enfaldigt ’goddag’ sade man till lärarinnan - om man inte tittade åt sidan, men alla andra hälsades med en uppsjö av olika fraser. När man råkades på landsvägen kunde man hälsa med orden ’Vilket jävla väder’, ’Å du har skaffat ny krimmermössa ser jag’ eller ’Det var ju bedrövligt att Konsum brann ner’. Försök att dubblera de fraserna, så får ni höra hur fånigt det låter. Hälsningen bestod i att man kommenterade något men var för den skull inte mindre hjärtlig. Sätten att uttrycka sig smittar också har jag märkt. De kan vara modeflugor som flaxar bort efter nån säsong - t ex sättet att uttala siffrorna ’nio’ och ’tio’, som för några år sen av TV-hallåor alltid uttalades så att de rimmade på ord som ’bio’ och ’trio’. Numera hör vi det inte så ofta, men det kan poppa upp hos någon bedagad programpresentatör. Så mycket vanligare är ett sätt att svara på frågor, som jag först lade märke till hos hockeylandslagets coach (fjasksvenska för ledare, tränare eller vad det kan vara) Bengt-Åke Gustafsson. Han började nämligen alla sina svar på reportrarnas frågor

med ordet ’Nej’. Så här kunde det låta efter en Tre Kronor-vinst med 11-0: ”Ni vann rätt lätt idag, BengtÅke”. - ”Nej, men vi hade ju också trott att det skulle bli rätt enkelt mot Zimbabwes B-trupp.” - ”Vilka tyckte du var särskilt bra i ditt lag idag? ”Nej, det var väl Honken och Hinken och Hulken som jag ser det.” Så där håller han på. Och detta sätt att prata har spritt sig som ett löpsedelsrykte. Särskilt idrottsmän har tagit det till sina blågula hjärtan, men även andra har lärt sig det. Det är inte så lätt att lära sig men det går. Själv har jag börjat öva för att smälta in bland idolerna. Senast igår fick jag frågan om jag ville ha en extra portion isterband. Efter en viss självövervinnelse lyckades jag svara ”Nej, det tar jag gärna”. Det kändes konstigt, måste jag medge och servitrisen till och med röt åt mig: ”Ska du ha eller inte, tala ur skägget gubbe!” Ändå hade jag i förra veckan legat i hård träning och lyckats börja mina svar med ’nej’ både på frågor om jag ville göra rent bakom toalettstolen, tapetsera om i köket, plantera en libbsticka och en del andra spörsmål. Men de var ju också lätta, rena nybörjarfrågorna, men man ska nånstans börja. Hej, hej. Nicke

Signerat Obegripligheter I tidningen läser jag att tilltalsordet ’ni’ börjar komma till heders igen. Bror Rexeds du-reform på 1960-talet sägs ha överlevt sig själv. ’Ni’ betraktas nu som hövligare och mera belevat än det burdusa ’du’. Visst minns jag min militärtjänst på 50-talet, då det var mera hyfs och stil på befälen än det blivit senare. Aldrig att det skulle falla dem in att dua oss enkla trosskuskar och dikeskrypare i deras omgivning. ”Ni där - skjortan hänger utanför”, hette det, och då kände man att man blev bemött med vördnad och anständighet och att vi fick behålla vår integritet. Efter du-reformen blev den trakasserad som använde ordet ’ni’ till en enda person. ”Ni - tror du att jag är lusig” fick man som svar i så fall. Så det är upp och ner här i världen, det gäller att hålla reda på vad som gäller. Det gäller också att förstå språket. För många år sedan fick jag klart för mig vilken bondläppstämpel man får på sig om man inte hajar klyket i vår huvudstad. Det var på det viset att jag hade anledning att övernatta på ett hotell i huvudkommunen - det låg alldeles intill den där runda byggnaden som ser ut som ena behå-halvan på en sångerska i 16

Eurovisonsschlagerfestivalen och uthungrad störtade jag ner i matsalen och skriade på makaroner och korv. Den rätten fanns inte och jag hänvisades till nåt som hette pastakarburatoriosi, eller nåt i den stilen, beställde det, åt och fann att det var gott. Sen skulle jag betala - modern som jag är med kort - och en svartnaglad men i övrigt rödfärgad snorgoding kom med notan, lade den framför mig - det svartnade för ögonen på mig när jag såg slutsumman - och sen sade hon med ett något nasalt tonfall nåt som lät som ”Taleniingen”. Förundrad tittade jag på människan. Vad menade hon? Presenterade hon sig? Folk har ju så konstiga namn nu för tiden. ”Sjödin” svarade jag belevat, men hon fortsatte med sitt enfaldiga ”Taleniingen” och började se irriterad ut. ”Va?” frågade jag då med ett frågande tonfall. ”Talen i ringen” deklamerade hon då långsamt och tydligt precis som om jag varit en idiot. ”Nej, men vi talen junselemål”, tänkte jag säga, men höll klokt nog inne med denna replik. Då placerade hon sitt kart- och svartnaglade pekfinger på notan, jag följde dess riktning och såg

att hon pekade på en tuschritad ring alldeles bredvid slutsumman på notan, försumbara 483 kronor. Sen lutade hon sig över mig - och när jag hostat upp en kubikdecimeter parfymångor nästan röt hon åt mig ”TO-TALEN I RING-EN. Read my lips!””. Nu gick det upp ett ljus för mig - ty jag är ju inte dum när det gäller affärstransaktioner. Hon menade att jag i denna ring skulle skriva in vad jag avsåg betala, trots de 483 spänn jag MÅSTE hysta upp. Jag funderade på att skriva dit 200 kronor utan att blinka, men insåg att detta inte skulle tas väl upp. Jag kanske aldrig skulle få komma tillbaka dit mera, alternativt tvingas komma varje vecka. Det var givetvis dricksen hon var ute efter. Storsint präntade jag i den där ringen siffran 485, sköt över notan till henne med ett chevalereskt ”Köp sig nåt snyggt för det som blev över”, varpå vi skiljdes under ensidiga artighetsbetygelser. Numera vet jag alltså vad som gäller i sådana sammanhang. Nicke Sjödin

Signerat Höstgöra Kanske litet tidigt, men jag har lärt mig att man ska vara ute i god tid. ”Nu är den dystra höst utbruten som E A Karlfeldt kallar vår...” skaldar den kloke Grönköpingsskalden Alfr:d W:stl:nd med all rätt. Komma och snacka om att detta är den årstid som bara ”de svage” kallar höst. Själv kallar han årstiden för ’vår’. Man kan undra vad han kallade den som vi alla andra kallar ’vår’ W:stl:nd igen: ”Ty sången, är den gudaboren vill icke söka konstlad tröst och dikta hösten om till våren - nej, är det höst, så är det höst.” Sannerligen ord i rättan tid. Därmed inte sagt att det är något fel på hösten, snarare tvärtom. Det ﬁnns mycket som är bra med hösten lingonplockning till exempel När man plockar lingon ska man vara en gnet - inte en visionär. Ronny Eriksson har beskrivit hur en visionär beter sig i lingonskogen - han går och går, passerar röda lingontuvor, men det är för litet. Han har blicken långt bort i fjärran ty han vet att där, snart, kanske redan bakom den där kullen en halv kilometer bort formligen dråsar det antagligen av lingon, hela marken är röd, det är inte fråga om att plocka lingon där - det är bara att hämta. När skymningen faller måste han dessvärre tomhänt vända tillbaka och där vid bilen vid vägkanten ﬁnner han sin hustru kånkande på

40 kilo lingon som hon plockat i dikeskanten medan han storvulet letat efter mängderna. Det där känner man ju igen. Redan fabulisten i Hunden och köttstycket gjorde det. Den som gapar efter mycket, etc. Något annat som är roligt den här årstiden är att sätta in innanfönstren. Åtminstone några av dem tog man ju ut i våras - speciellt de där man har häktfönster. (Tänk att jag har träffat folk som inte vet vad ett häktfönster är. Det är ju de där fönstren som går att öppna och sen häkta fast med en liten hake. Jag tror att det till och med var hos en ganska känd norrländsk författare som jag läste varianten ’häckfönster’. Precis som om man utanför dem skulle ha planterat en häck av nåt slag. Eller kanske trodde han de skulle användas på samma sätt som viss bilburen ungdom brukar använda sidorutorna i bilen - veva ner dem och sticka ut häcken, när man passerar allsköns misshaglig allmoge). När man tar ut innanfönster bör man vara noga med att på kortsidan anteckna var fönstret skall sitta - ”Köket mot ån” och liknande instruktioner bör ﬁnnas. Annars får man ett helsike när fönstren ska in på hösten, eftersom det ena fönstret inte är det andra likt och man bankar och slår och bänder och bryter och rätt som det är får man en demolerad ruta i tumvecket eller dess närhet. Klisterremsorna brukar ha en benägenhet att knorva sig när man blött dem i vattnet - nån rekommenderade att man skulle doppa dem

i mjölk i stället, men då lär det väl lukta surmjölk i huset hela vintern igenom. Man bör också se till att inte klistra alltför tätt, för då missar man konserten från de där remsorna när det blåser ute. Ibland blir det riktigt ﬁna melodier man kan få höra, och så kan man sitta där vid köksbordet och sjunga till ackompanjemanget - några vemodiga rader som man hittar på rakt av. Och jag skulle vilja se den Idol-jury som har något att invända mot den sången. Hösten ägnar sig väl åt att läsa böcker. I fjol genomförde hustrun och jag projektet att läsa James Joyces tegelsten ’Odysseus’ och nu är vi mitt i ett annat projekt - att plöja igenom Bibeln. Jag läser 1917 års översättning och hon den senaste. Och vad vi blir arga på den senaste. 1917 skrev man så vackert om syndaﬂoden att ”himmelens fönster öppnade sig” men i den nya står det ’himlens dammluckor’! Som nåt sabla kraftverksbygge. Ordspråksbokens som talar om fyra underbara ting som inte kan spåras - ni vet, det som 1917 slutar med ’en ung mans väg hos en ung kvinna’ är ersatt med det menlösa och svårbegripliga ’ mannens väg i kvinnan’. Särskilt prepositionen ’i’ förbryllar mig. För övrigt ska det väl heta ’en ung mans väg till ena pigo’.Så hette det ju förr. Nicke Sjödin

Signerat Om resors betydelse Kära resenär. ’Wenn jemand eine reise tut, dann kann er was erzählen” är ett gammalt munnaord från det inre av Junsele, som är så sant som det är sagt. För den som inte är så hemma i ortens dialekt kan jag avslöja att andemeningen i uttalandet är att den som är ute och far bör berätta var han har varit när han kommer hem. Samt – i förekommande fall – vad han/ hon har upplevt. Om han/hon kommer ihåg något. Nu är det så att några av oss ogärna reser längre än till Mellansel – utom de som bor i Mellansel då förstås, som gärna kan tänka sig en utﬂykt till Björna eller Örnsköldsvik. Varför ska man resa långt bort där det är ohyggligt varmt och man måste ha en strut på näsan och sen får man sand i naveln och därefter reser man hem? Ett skäl är givetvis att det är så roligt att komma hem och läsa en hel veckas jungfruliga Örnsköldsviks Allehanda och vällustigt vältra sig i meddelanden om slamtömning i Solberg och konﬁrmandjubiléer i Myckelgensjö. Sånt är lycka det. I min barndom for man inte särskilt långt. Jag – eller i vart fall far min – minns när innovationen, velocipeden, kom. Det var i den vevan all inavel kom i vanrykte och horisonter vidgades så det stod härliga till. ”Jag cyklade ända till Näsåker, och jag hörde hundar skälla ännu

längre bort”, kunde nån skrytmåns dra till med på den tiden. Ett skäl till att herrarna gav sig ut på såna där långväga cykelturer var bland annat att de skulle försöka städsla pigor. De egna döttrarna var redan städslade – ville uppleva stora världen kan man tro – och då ﬁck man lov att söka ersättning. (Om Gudrun Schyman läst så här långt vill jag be henne bläddra till nån annan sida nu). Kvinnorna skulle då för tiden nämligen stå vid spisen och nere i djupsnön vid vaken på sjön och koka gröt eller skölja vadmalsbyxor eller föda barn eller vad de nu kunde hitta på, de små liven. Och helt ensamma kunde de naturligtvis inte vara, så därför kvoterades in ett antal pigor att hjälpa till. Dessa pigor skulle far i huset städsla – ingen nackdel om de var mjälla och rundhyllta på diverse ställen, sades det. Vid anställningsintervjun – har det sagts mig – var det viktigt att intervjuaren i förväg kommit ihåg att smörja in hakan och kinderna med smör eller ﬂott eller ister eller nåt, en åtgärd som dagens arbetsförmedlare totalt försummat. Det var nämligen på det viset att om den arbetssökande såg dessa glänsande nyllen, så skulle hon inse att här gives anställning på en arbetsplats där intet saknas av bordets håvor, här skulle hon inte behöva leva på Guds försyn och potatisavkok allenast, utan här fanns vad som

långt senare skulle komma att kallas kalorier. Men för övrigt förekom inga längre resor. Jag minns att det gick en hel del tåg mellan Forsmo och Hoting och av dem kunde man begagna sig om man drabbats av blindtarmsinflammation eller någon annan mindre åkomma och behövde uppsöka lasarettet i Backe. Idag finns bara spåren av de där tågen kvar, det vill säga en hel del timmertåg går fortfarande. Med dem får man dock åka endast om man är timmerstock och även i så fall bara i ena riktningen – hemifrån. Jag vet inte ens om det numera går att lägga ett-öringar på rälsen och av tåget få dem utplattade så att de passar utmärkt i den där chokladautomatens 50-öresinkast utanför Ester Jakobssons affär i Junsele. Det finns väl inga ett-öringar längre kanske, eller ens Ester och hennes automat - och jag kan inte tänka mig att man får samma inkomstbringande resultat om man smusslar ner en euro på rälsen strax före växelspåret vid den nedlagda stationen därhemma. Men försöka duger. Nicke Sjödin

Signerat Affärsmetoder Jag minns min barndoms nasare. Han kom en eller två gånger om året med en stor brun väska på cykeln (sommartid) eller på sparken (vintertid). Stegade in i köket, hälsade, strök av sig mössan och satte sig på kökssoffan. Stora väskan lade han framför sig på golvet. Sen öppnade han väskan - och himmelriket (åtminstone för en liten gosse) stod på vid gavel. Sen plockade nasaren upp vara efter vara, lade dem i locket - efter att ha kastat en frågande blick på mor i huset. Far i huset var sällan hemma. Locket blev så småningom fyllt av allehanda nyttiga ting - flossade långkalsonger, rutiga förkläden, små flaskor med Sloans Liniment och rader av nålbrev, sy- stopp- och säkerhetsnålar. Ibland kunde det hända att nåt nålbrev bytte ägare, men ofta blev det ingen affär av alls. Och tro inte att nasaren i såna lägen uttryckte något som helst missnöje, än mindre försökte övertala till köp. Vi hade fått se vad där fanns och ville vi inte köpa fick vi skylla oss själva, tycktes han resonera. Lugnt och metodiskt flyttade han tillbaka varorna från locket till väskan, stängde den och tog ett artigt farväl. Såna där affärsmetoder saknar jag idag, när vi bombarderas med uppmaningar att handla det ena och det andra. Brevlådan är full till brädden varje dag - ja, jag vet att man kan tacka nej till reklam, men då får man ju inte telefonkatalogen Din Del - affischer och annonser ryter ut sina kommandoord - KÖP KÖP KÖP

och man vet inte vart man ska ta vägen snart. Värst är alla idioter som tror att man ska handla av dem bara för att de lusar ner ens dator med lockande budskap - spam, kallas det visst, vilket låter litet grand som ’spy’ vilket är vad man får lust att göra, när man läser dem. Egendomliga - och fullkomligt onödiga - varor frestas man med. Populärast just nu tycks vara nån grej eller medicin eller vad det kan vara, som förlänger snoppen. Skulle jag ha tackat ja till alla erbjudanden om sådant, hade jag vid det här laget haft en snopp som räcker från Sollefteå och till Södertälje, allra minst. Detta sannolikt till stort förfång för toalettbesöken. En annan metod som jag blir kräksjuk av går ut på att krämaren ifråga använder telefonen. När man grymtar ’Hallå’ eller nåt i luren, hör man en ljuv kvinnostämma kvittra: ”Är det Nils-Eric jag pratar med?” Redan där börjar jag ana en hund begraven i mossen - ingen har använt detta mitt dopnamn sen våren 1991 (det var då pappa min gick bort). Hinner jag inte förneka att det är Nils-Eric sätter människan igång och mal. ”Ja, jag heter Jessica och jag undrar om du Nils-Eric, hört talas om våra vinägerprodukter, Nils-Eric, har du det Nils-Eric, annars förstår du Nils-Eric, skickar vi dig ett prov, och Nils-Eric, det är alldeles gratis, ja 29, 90 i frakt kostar det, men då Nils-Eric, då får du, alldeles gratis, sa jag det, Nils-Eric, då får du...” Vid det här laget har jag hunnit dra åt mig andan och ryter genom etern: ”JAG SKA INTE KÖPA NÅNTING,

MÄNNISKA!”. Tror ni det hjälper, nej oförtrutet kvittrar hon på ”O nej, Nils-Eric det gäller inte köpa, det här är alldels gratis Nils-Eric och du förbinder dig inte att köpa nånting, Nils-Eric...” Av pur utmattning svarar jag då: ”Jamen skicka skiten då”. Då slutar hon egendomligt nog nästan direkt att kvittra.Knappt har jag lagt på luren så kommer med posten två små påsar med nåt som ser ut som älgkalvsbajs i och två (TVÅ !!!) inbetalningskort om 29,90. Dessutom ett vackert präntat papper där det står: ”Välkommen som medlem i Hälsoklubben. Nu får du varje månad ett hälsopaket med stärkande örter, som gör dig frisk, rask, pigg och konditionsstark. Du betalar endast 380:- plus frakt för varje hälsopaket. Än en gång. välkommen!” De glömde skriva Nils-Eric, och det påpekade jag när jag ringde och bad dem stoppa alla sina paket på nåt lämpligt ställe, dock inte i min brevlåda.Min barndoms nasare höll käften om han inte blev tillfrågad exempelvis om kalsongernas kvalitet. Detta förfarande rekommenderas varmt till dagens tramsiga telefonsäljare. Nicke Sjödin

Signerat De knutna händerna heter en bra roman av Vilhelm Moberg, men dessutom läste jag nånstans en iakttagelse som jag aldrig tänkt på förut, men som nog är riktig. Barn föds med knutna händer. Visst stämmer det? Barnmorskor i alla länder - rätta mig om det är fel. Om jag försöker erinra mig hur det var när jag själv ﬁck barn - eller vem det nu var i släkten - jo då, nog hade de händerna knutna när de gjorde entré i jämmerdalen. Knogarna vitnade nästan, om jag minns rätt. ”Kom an bara, liv!” annonserade de. Och varför är det på det där viset kan man undra. Tja, är det så konstigt egentligen? Här kommer en liten smetig protoplasmaklump till en plats han/hon aldrig önskat sig till, och vad återstår då att göra? Jo, det gäller att slåss för tillvaron. Klart som fanken att de har händerna knutna, de små knytena. Sen sliter de sig igenom livet, eller slår sig fram med de knutna händerna, och rätt som det är så är det dags att lämna det igen. Men hur ser händerna ut då? Ingalunda är de knutna. De ligger stillsamt som en försonande gest utbredda över bårtäcket - matchen är över, domaren har blåst av, ingen mening att begära time-out. Men det är klart, under den där tiden har ju en hel del hunnit inträffa. Kroppen har hållit igång, om jag säger så. Exempelvis har varje dygn njurarna passerats av 1500 liter blod, varvid 150 liter primärurin ﬁltrerats bort. Av denna mängd har varje dygn 148,5 l återabsorberats av kroppen. Och det måste man väl

vara kroppen väldigt tacksam för att den har gjort. Resten, 1,5 l, är urin, och vad som händer med den är herrar i min ålder väl medvetna om. Jo, 05.30 varje morgon pockar den på att få lämna kroppen. Varför den valt just denna okristliga tidpunkt vet jag inte, men så är det. Man får vara tacksam så länge man vaknar av det där pockandet. Helt annorlunda är det med hundar det insåg jag på den tiden vi hade hund. Hundkroppen absorberar inte en centiliter, så vitt jag förstått. Alla 150 litrarna ska ut, gärna tidigt på morgonen även där och sen i små skvättar i stort sett hela dagen och till långt in på natten. Inte heller duger vilken plats som helst , när det där primärurinet ska lämna hundkräket. Nehej då, det blir till att välja. Vilken snödriva som helst passar inte, tro inte det. Nej, här ska nosas och sniffas och fnysas och borras ner hela hundskallen i snön tills någon - oftast tidigare använd - hundtoalett beﬁnns värdig. Då minsann kommer där fyra milliliter, och husse sliter och drar i kopplet, men sen är det jädrar i min cockerspaniel dags igen. Undra på att en kilometers hundpromenad tar ﬂera timmar. Fast det är klart det är kul med hundar, inte minst när man som lärare kan få en uppsats som den här - den mycket personliga stavningen bör behållas: ”Hunden är ett jur. Han har ett huve i ena ändan som han skäller med och en svans i andra ändan som han vyftar med. Ibland är svansen

avhöggen. Hunden har fyra ben som slutar i ena ändan med tassar och i andra ändan med kråppen. Såmliga hundar är stora som santbärnshundar åck såmliga är små som mopsar. En hund heter tacks och har sådana ben som på liktjistor. Han slepar magen på marken och förekåmer mest i sellskap med feta fröknar som de leda i band. När hunden har ett ben i munnen själler han och bits. Såmliga hundar använder munkårj för att slippa bitas. Dem ska man ackta sig för när dom är utan munkårj.” Och apropå ”santbärnshundar” erinrar man sig de båda nödställda gossarna i Alperna, som insnöade såg en sådan komma lufsande med den klassiska konjakskaggen om halsen, varvid följande replikskifte förekom: - Titta, där kommer människans bäste vän. - Ja, och en stor sabla hund också! Därmed knyter vi händerna och går ut att ﬁra den annalkande vintern.

Nicke Sjödin

Signerat Tal i vädret Vädret är väl ett kärt samtalsämne har jag märkt och har alltid varit så. Den ﬂitige brevskrivaren Paulus säger i sitt första mail...eller brev hette det på den tiden - till korintierna: ”Om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen ? Då bliver det ju ett tal i vädret.” Det var väl vackert sagt och en hyfsad beskrivning av många politikerframträdanden. Sägas bör att det är i gamla bibelöversättningen det låter så där. I den nya är det betydligt menlösare, eller vad sägs om ”Då talar ni ju ut i tomma luften.” Litet tidigare i samma brev talar han om löpare på tävlingsbanan och säger (i gamla översättningen): ”Jag för min del löper alltså icke, såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.” Men i nya versionen är vädret ersatt med luft igen, och inte bara det. Hör bara: ”Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.” Inte visste jag att Paulus var mångkampare - rena Carolina Klüft faktiskt. Att han var boxare hade jag ingen aning om. Och han rekommenderar alltså att man lappar till direkt, inget enfaldigt jabbande i luften, som dagens pugilister håller på med mer än halva matchen. Annars är det väl inte så många idrottsmän och -kvinnor i Den Heliga Skrift. Möjligen skulle man kunna få ihop till ett skapligt fotbollslag med några av de kända gestalterna.

Petrus ﬁck givetvis utgöra klippan i försvaret, medan lagets Benjamin, ﬁck skena omkring på vänsteryttern. I målet ställer vi självfallet Zackeus - han som var känd för att han ”tog mer än vad skäligt var.” Jag tror inte det talas om så många vinteridrotter i Skriften, men det är alltså vad jag tror - jag vet inte med bestämdhet. Tron kan visserligen försätta berg, sägs det, men om den är så mycket att lita på är jag osäker på. Jag vet för övrigt inte ens hur man gör när man försätter berg, om jag ska vara ärlig. Däremot hur man försätter någon på fri fot. Man ska dock inte tro allt man hör - ens om det är från lärare, enligt vad jag erfor under min aktiva tid. Än mer erfor en av mina svågrar detta, när han tjänstgjorde i en skola i det inre av Lappland. Han hade då en elev i ämnet matematik, och denne elev var väl ingen stjärna direkt i något av räknesätten, men framför allt var det subtraktion som vållade honom huvudbry. Lägga ihop -”och”, som det kallades, dela och till och med gånga gick nån väg, men så fort det rörde sig om minus slog det tvärstopp. Min svåger lirkade, bad, bönade och hotade - ingenting hjälpte. Åtta minus sju blev lik förbannat fjorton eller nåt i den stilen. Vid ett av terminens så kallade kvartssamtal tog min svåger upp den här elevens problem med hans goda moder (pappor gick aldrig på kvartssamtal på den tiden). ”Kalle” - vi kan kalla honom

så fast han hette Olle - ”han har väldigt svårt med minus, väldigt svårt. Jag vore glad om ni kunde hjälpa till att öva honom i sådana tal.” Mammans svar kom prompt. ”Jaså, minus, nää, det ska jag säga magistern att det tror jag inte på jag heller. Jag tro’ int’ på fråndragninga. Jag tro’nt dä stäm”. Ja, då står man där. Vad göra? Åtta minus tre blir fem. ”Nej, det tror jag inte”. Hela lärarauktoriteten rasar ihop som en drös vallöften. Världsbilden förrycks. Och tänk om det är på det viset. Jag hade nöjet för några år sedan att träffa ett stort sällskap professorer i just ämnet matematik, och för att förnöja dem litet grand vid middagsbordet berättade jag den där historien. Den gjorde emellertid inte riktigt så stor lycka som jag bespetsat mig på. Förklaringen kom efteråt, när ﬂera av dessa matematiska snillen dök på mig med orden: ”Ja det där med fråndragning, det ska jag säga dig, den tror inte jag heller på.” Att tala om att åtta minus tre blir fem, det är verkligen att tala i vädret uppenbarligen. Ungefär som att slå i luften när man boxas. Nicke Sjödin

Signerat Trögkrypare I min barndoms sagor dök det nästan alltid förr eller senare upp någon godhjärtad varelse som erbjöd sig att utan ersättning hjälpa någon fattig stackars pojke eller ﬂicka till en bättre tillvaro. Det gick oftast till på det sättet att de arma barnen skulle få tre önskningar uppfyllda, och det lät ju gentilt. Det var bara det att ungrackarna hade så fantasilösa önskemål - just nu minns jag inte exakt vad de brukade dra till med, men det kunde vara en kattunge, en ny järnspis till en gammal mormor (den gamla rök in nämligen) eller i bästa fall nån prins eller prinsessa att släpa till altaret. Jag tyckte alltid det där var så urbota korkat. Själv hade jag förberett mig noga och skulle bara ha behövt få en enda önskan uppfylld om en sån där guldgnistrande fé oförhappandes dök upp mellan dyngkasen och potatislandet. Givetvis skulle jag med hög röst säga: ”Jag önskar att alla mina önskningar hädanefter kommer att uppfyllas.” Enkelt och genialt. Dessvärre kom aldrig nån fé och nu har jag slutat hoppas. Det hindrar inte att man kan ha diverse önskemål även vid övermogen ålder. Vad jag brinner för just nu är följande: I nästa liv vill jag bli en trögkrypare - och jag undanber mig alla dumma skämt om att jag redan skulle vara en sådan. Varför vill jag då bli en trögkrypare - jo lyss till vad vetenskapen har att säga om en sådan: ”Trögkrypare har världsvid utbredning och omfattar c:a 500 arter, varav c:a 65 i Sverige. Vanligast är de i fuktig mossa , men de förekommer också i jord och i sediment i sötvatten och i hav. Kroppen är kort och knubbig,

påminnande om leksaksbjörnar. De har fyra ben och uppvisar segmentering i nervsystemet och i muskulaturen. Trögkrypare är skildkönade och har inre befruktning. Trögkrypare har en märklig förmåga att kunna utstå svåra miljöförhållanden. När vattnet omkring mossbladen långsamt avdunstar förlorar de också själva nästan allt vatten, drar in benen och går i dvala. De kan sedan överleva temperaturer mellan c:a +150 grader Celsius och -272, nedsänkning i absolut alkohol och exponering för svavelväte.” Medge att det låter lockande! Visserligen är trögkryparen ingen bjässe precis, bara 0,02 mm i strumplästen. Men bara det skulle väl vara kul att pröva på, tänk att bara vara två hundradels millimeter lång och ändå påminna om en leksaksbjörn, trava omkring på fyra ben och vara knubbig. Det är annat det än att vara närmare 200 000 gånger så lång och bara ha två ben. Enda likheten är knubbigheten, men det är föga tröst Segmentering i muskulaturen vore väl inte så dumt att ha eller åtminstone muskulatur. Jag är beredd att avstå från den där segmenteringen om det kniper. Och tänk att vara skildkönad och köra med inre befruktning - ingen risk för mansskatt där inte. En fara är dock att - om den här övergången till trögkrypare skulle sprida sig - Gudrun Schyman och gänget då ser sin chans att äntligen helt avskaffa oss otäcka karlar. Men det är risker man får ta här i livet. Vad bra det vore att kunna uthärda svåra miljöförhållanden - valrörelser, Idol , atomsopor och liknande. Och visst har också du, kära läsarinna,

stundom känt ett starkt behov av att dra in benen och gå i dvala. (I min ålder går det någorlunda hyfsat redan nu att gå i dvala - det är betydligt värre att dra in benen, särskilt när hustrun dammsuger runt dem). Att klara temperaturer ner till minus 272 grader har jag länge önskat kunna. Känn er blåsta alla el-bolag som kappas om att ställa mig på bar backe (där det för övrigt också är ganska kallt). Och äntligen ska det då bli slut på det där tjatet om att vi måste skaffa värmepump och jordvärme och värmekrus och jag vet inte allt. Det bästa har man sparat till sist i den där beskrivningen här ovan - med lätthet klara nedsänkning i alkohol. Av hela kroppen - gott folk ! Som det nu är klarar man ju nätt nätt och jämnt att doppa ner tungspetsen. Äntligen blir den där snapsvisan om önskemål att alla sjöar vore brännvin, och å vad vi då skulle bada och hela det där köret en realitet. Och sänk gärna spritskatten till noll - vi klarar oss nog ändå. Det här förslaget om att sänka skatten med 40 % kommer vi trögkrypare att betrakta som en halvmesyr, särskilt om den skattesänkningen - som Grönköpings Veckoblad föreslår - kompletteras med motsvarande sänkning av alkoholhalten. Nu gäller det bara att hitta den där fén med önskespöet. Håll tummarna! Nicke Sjödin

Signerat Tankar i Juletid När detta skrivs är det snart december, och alla har väl börjat fila på sina önskelistor. Julhandeln lär väl även i år liksom alla tidigare år slå alla rekord, och vi ska kappas om att köpa sånt som ingen behöver till såna som redan har allt. Hur väl minns jag inte min barndoms enkla önskningar inför helgen och all glädje vi kände. De små ögonen tindrade och de små läpparna formade jubelbudskapet: ”Hurra, hurra, nu är det snart jul och då får vi ha kammardörra öppen!” Året om bodde man i köket men på julaftonen öppnades kammardörren och man fick se en julgran och äta en apelsin. Det mjuka papperet som apelsinen låg i kom till god användning på utedasset senare. Numera bara äter man sig fördärvad den där helgen. Man börjar förstå varför det om senaste julen brukar heta ’sistlidna’ jul. För nog är det ett lidande allt, särskilt om man som jag aldrig kan lära mig äta av det där gående julbordet. Jag blir aldrig rutinerad. Ändå brukar jag noga studera de vana julbordhabituéerna, de som cirklar runt bordet i ytterkurva och vänstervarv, spanar och spejar, nosar och sniffar - och rätt som det är låter de en katapultliknande arm skjuta fram genom muren av köande och dreglande matgäster, och vips har de kloat fast en bit hummer eller ett stycke rökt ål. Sen cirkulerar de vidare på jakt efter nåt ännu läckrare. Det där klarar aldrig jag. Redan i sydöstra hörnet av det dignande bordet har jag lassat tallriken full med potatis och sill i dill och sill i olja och sill i tomat och sill i kapprock och sill i fan och hans mormor...ja, vad blir man? Tvärmätt, givetvis, och det är väl ändå inte det som är meningen. Det var mycket enklare vid min barndoms julbord därhemma i torpköket. En

skinka stor som en Skandiabonus, ett fat med lutfisk och en skål med risgrynsgröt - inga frustrerande valsituationer vid det bordet inte. Jo, visst ja, utan grisfötter blir det ju ingen riktig jul - särskilt inte för grisen, så några lätt lurviga sådana fanns också där på ett fat. Ett år minns jag att vi hade läst om nån nymodighet som kallades ’dopp i gryta’. Tillredningen av den rätten gick till så att man lade ett stycke bröd i den bubbelkokande skinkbuljongen, varpå det hela var färdigt. Inte lät det vidare gott, men en jul lyckades jag få gehör för det gallskrikande kravet på dopp i gryta, Nu var det på det viset att det enda bröd vi använde, det var mammas asgoda och spröda hembakta tunnbröd. Jag tog en bit av detta bröd och släppte ner den i den kokande buljongen, och vad hände ? Brödbiten försvann, förintades, gick hem till Gud, Jag kunde lika gärna ha släppt ner den i en skål med svavelsyra. Jag letade och letade, men icke. Än idag vet jag inte vart den tog vägen. Experimentet med dopp i gryta upprepades aldrig. Nån jultomte såg jag inte förrän jag gjorde lumpen - förlåt, min militärtjänst. Det visade sig vara en fryntlig och utklädd överfurir som skulle på maskeradbal på underbefälsmässen. Jag minns att jag tänkte att här får vi anmärkning på klädseln så fort man lämnat den minsta lilla gylfknapp oknäppt, men överheten får minsann sjava omkring klädd hur som helst den. I den mån julklappar förekom ’kastades’ de in till den som skulle få dem. Man smög i mörkret till närmaste granne, gläntade på köksdörren och slängde med full kraft paketet in över golvet (det var väl den seden som gjorde att man sällan gav bort Orreforsvaser i julklapp). Därvid störtade gårdsfolket upp och ut för att jaga ikapp inkastaren och traktera denne

med nötter, knäck och Jägarbrännnvin (om vederbörande hade åldern inne). Som kastare var man med andra ord mån om att bli upphunnen för att inte gå miste om ovan nämnda gudslån - huvudregeln var att om kastaren hann innanför egna hemmets dörr så var han lika oåtkomlig som en politiker som gjort nåt fel. Närmade man sig hemmafarstun fanns bara ett att göra - kasta sig omkull i en snödriva högljutt klagande över de hala skorna och därmed låta sig infångas. Sånt där görs inte numera ens i mina barndomstrakter. Nu finns det ju tomtar och en hel del annat oknytt snart sagt överallt. Nicke Sjödin

Signerat Julklappstips Julen står för dörren eller åtminstone i dess omedelbara närhet, och vi har redan börjat leta efter lämpliga klappar till närstående och längre bort stående. Lätt är det inte, det ska gudarna veta, och en kamrat ringde mig härförleden och klagade sin nöd. Han hade tänkt överraska en god vän med den enda vettiga julklapp en riktig karl kan önska sig inför Jesu födelse - en brynja. Gärna XL, men de är ju töjbara de där rackarna så han hade kunnat nöja sig med en vanlig X om det knep. Och knep var vad det gjorde. Han hade gått i affär och ur affär och i affär igen i en vanligtvis välsorterad medelsvensk stad av medelstorlek, Sundsvall till exempel, men var det nåt brynjor lyste med så var det sin frånvaro. Jag ﬁck veta anledningen till att han var så angelägen om en brynja till sin kamrat, och orden föll i Herrans namn sålunda: ”Ja du vet gamla brynjer blir ju så frön (sköra) och maskorna går stup i ett, så nu tänkte jag...”, ja ni vet hur det brukar låta när man brinner av iver att glädja nån närstående. Men hade han hittat nån brynja - alls icke. På ett ställe trodde man sig ha nåt liknande men kom frambärande nåt som i hög grad påminde om en brudslöja och dessutom betingade det hutlösa priset av 200:- När jag senast köpte en brynja kostade den 4,75. Jag tyckte redan det var i häftigaste laget. I nästa affär fattade inte expediten

vad karln talade om. ”Ska det vara ett herrlinne”, undrade den okunniga människan. O, mänsklighet, varthän barkar du ? Min vän uttryckte en viss besvikelse - småjänter och diverse kvinnfolk har stulit våra brynjor, färgat en del av dem och säljer dem för 400 spänn. Min ungdoms brynjor som var så bra - inte nog med att man kunde ha dem under vitskjortan, man kunde dessutom när man tvättade dem i ån få en hel del abborrar i dem och dessutom var de förträffliga om man ville skölja sallad. Gammelsaker går det inte att få tag på längre, men om man går in i en gammeldags affär är det inte så lätt att hitta nymodigheter heller. Jag minns hur det var för bortåt 40 år sen när jag glömt köpa blöjor till barnen och var på väg till Röån. Jag visste att vi skulle passera en lanthandel inte långt från byn, så jag tröstade hustrun och gallskrikande barn med att jag skulle kila in där och köpa en förpackning blöjor. Jag kom in i en typiskt välsorterad lanthandel, stövlar och korvar hängde i taket, stora silltunnor stod innanför dörren och spik och polkagrisar förde ett friare liv i diverse skålar på en hylla i närheten. Handelsman själv dök upp bakom disken med blyertspennan bak örat och sade ingalunda som expediter gör nu för tiden: ”Jaha, tack”. Jag har alltid undrat över vad de tackar för innan man ens andats en stavelse om att man ska handla över huvud taget. I stället gick han

rakt på sak med orden: ”Va ska du ha då?” ”Blöjor”, svarade jag prompt. ”Blöjor?” svarade han med ett minst sagt frågande tonfall, ”Ja, blöjor - du vet barnen kissar på sig ibland och då behövs blöjor. Blöjor, som liksom suger upp kisset och då behöver de inte ligga och vara våta i kalsongerna....ja, du vet själv hur det känns...” Därvid sken hedersmannen bakom disken upp - han ﬁck liksom en före-döden-upplevelse - och lovade att gå ner på lagret, eftersom han hade för sig att det funnits nåt liknande där nere. Förväntansfullt väntande stod jag vid disken, de genomvåta barnens jämmerljud trängde nästan in genom timmerväggarna, men sen hörde jag ett stånkande och pustande i trappan ner till lagret, och upp dök så småningom handelsman själv kånkande med en bunt torvströ. - Joo du, i min affär ﬁnns allting, utbrast han triumfatoriskt. Jag hade inte hjärta att beskriva min besvikelse utan köpte bunten. Men inte lade jag in särskilt mycket torvströ i barnens blöjbyxor, det minns jag tydligt. Hur vi klarade problemet har jag inget minne av. I dagens läge är det för övrigt inte just dom som behöver blöjor. Däremot skulle de säkert bli glada över en brynja till jul Nicke Sjödin

Signerat Skryp I min föreställningsvärld var långt upp i åren ordet ’professor’ något som fick en att tänka på gamla tankspridda gubbar med blankslitna byxbakar eller kritstrecksrandiga gestalter med champagnevispar i guld i bröstfickan. Roliga historier, som den när han kommer hem från en dammig dag på universitetet och till hustrun utbrister: ”Men har vi en liten gosse också, Agda. Det har du aldrig förtalt mig”. Med tiden har jag haft åtskilliga tillfällen att revidera denna uppfattning. Numera är de flesta professorer avsevärt yngre än jag själv är och betydligt mindre tankspridda. Dessutom är de ena underhållande typer, till brädden fyllda med intressant kunskap som de gärna delar med sig av till allmogen. Ta till exempel Lars-Erik Edlund, professor i Umeå fast barnfödd i Gottne (tror jag). Varför heter det barnfödd, för resten, det måste jag fråga honom om. Finns det några individer som inte är födda som barn? Existerar några figurer som smetiga gjort entré i den här jämmerdalen i 23-årsåldern – vuxenfödda liksom? Tror jag knappast. Nåväl, denne Edlund hade jag glädjen att lyssna på härförleden. Det gällde ortnamn och dialekter, och jäsiken vad roligt och intressant det var. Bland annat så presenterade han en lista över ord som finns i dialekter men inte i rikssvenskan. Han undrade med rätta hur vårt rikstalspråk kunnat klara sig i alla år utan dessa ord. Ett av orden var ’bäg’. Envis och tjurig är för all del nån form av ersättningsord, men inte tusan är det likadant som bäg. En människa som är ’bäg’ är omöjlig att rubba. Jag minns en gosse som vid badet saknade badbyxor och hade den egenheten att han blev synbart och manligt erotiskt upphetsad så fort han tog av sig kalsongerna (egendomligt, men sant)

och därför avstod från det sköna doppet med orden : ”Jag är så bäg så jag bada ingenting”. Den som är ’bäg’ visar tydliga exempel på ’bägda’, men varken Edlund eller jag kan avgöra vem som är bägast, den som visar ’bägda’ eller ’tjurrda’. Ett besläktat ord är ’bäges’. Det kan väl närmast översättas med ’kivas’ men deltagarna är mycket bägare. ”Vi bägdes hele natta om vem som hade längst överläpp”, kan det heta. Det innebär att man munhöggs utan att gå till handgripligheter. Bra hade det varit om Bush och Saddam hade nöjt sig med att ’bäges’. Ett annat ord som var på tapeten var ’tjöjjes’. En gång gjorde jag en översättning av den gamla hit-låten ’Kiss of fire” (’En puss tå ell’n’). De första två raderna lyder i all sin pregnans: ”Jäg pusse däg i hastighet å vart rent brydd då / du värken tjöjjdes häll vart etret häll ens spydd då”. Där har vi ordet i sitt rätta sammanhang, betydande ’vara nära att kräkas. Ni vet det där som händer när halsdoktorn skyfflar in spaden – eller spateln eller vad det heter – i svalget och det är så nära så nära. När vi nu ändå befinner oss i de där trakterna av människokroppen, så kan jag erinra om två andra bra ord som också var på tapeten i Edlunds anförande, nämligen ’strångne’ och ’kvamne’. Beträffande dessa ord må vi komma ihåg att om man ska göra bådadera finns det bara en ordningsföljd som funkar. Man ska ’strångne’ först och ’kvamne’ sen. Börjar man med att ’kvamne’ får man inte en chans att ’strångne’. Om man råkar kvamne i någorlunda tidig ålder, då vart man ’skryp’ – ytterligare ett sånt där omistligt ord. Oftast hör man det om getmese och dylika läckerheter – ”Mesen va go men hon va farli skryp”, det vill säga den tog slut oväntat fort. Ordet kan dock också

användas i kondoleanssammanhang. Själv har jag hört folk komma hem till en nybliven änka och med lämpligt sorgflor på rösten säga: ”Ja, han vart skryp ’n Johan”. Den sorgsna kvinnan upplever då av hela sitt hjärta det deltagande inslaget i repliken och kan fylla på med nåt i stil med ”Ja, vem kunde tro att han skulle bli så skryp”. Arma riksspråk, som får nöja sig med meningslösheter som ”Beklagar sorgen”, Jag skulle ge flera goda dialektexempel men utrymmet på den här sidan är ju så skryp. Får nöja mig med att hoppas att maten inte blir skryp i jul God sådan, för resten.. Nicke Sjödin