a id
s n
s so ung r u a idsj rekord v r ör A an är ktiv i f e and nen. H erspe r ö f ord ommu nya p h c r o tarek föra in TONSSON å 9 r 1 r, arbe nna ÖR: JOHN AN ä r de krate as ku RÄTTAT F n a En demo hopp tiet. BE n i Rob cial och par
n å
r F UPPDRAGET: Att jag skulle bli arbetarekommunens ordförande var inget jag kunnat förutspå. Några månader innan årsmötet blev jag tillfrågad om jag stod till förfogande för ordförandeposten och jag tackade ja efter en kort tids betänketid. Därefter blev jag nominerad av två av S-föreningarna i Arvidsjaurs kommun och valdes enhälligt på årsmötet. Det är ett stort privilegium att få representera Socialdemokraterna i den kommun jag växt upp i. Som ordförande har jag ett ansvar att leda arbetet i partiet och tillvarata den goda laganda som traditionellt utgjort en stor resurs i det politiska arbetet inom partiet. Jag ser min bakgrund i SSU som något som kan berika partiet med de erfarenheter av att driva politik och utåtriktat arbete som vi i SSU är så duktiga på. VÄGEN DIT: Jag inledde mitt politiska arbete som trettonåring inför valet 2006. Jag har alltid varit föreningsengagerad, angelägen om att vara delaktig och framför allt att få göra min röst hörd. Därför blev steget in i politiken naturligt. Efter att ha läst på om de olika ungdomsförbunden och partierna beslutade jag mig för SSU mot bakgrund av att jag kände en stor samhörighet med de socialdemokratiska och fackliga idealen och de samhälleliga framgångar de framburit under historiens lopp. På min skola anordnades inget skolval det året så jag tog tag i saken via elevrådet och anordnade
i m
en debatt med lokala partiföreträdare och därefter ett skolval på min högstadieskola. KONFLIKTEN MED PARTIET: Två år senare, när jag gick i nian, hamnade jag som elevrådets ordförande i konflikt med mitt eget parti. Kommunen hade för avsikt att genomföra stora besparingar på en redan spartyngd skola. Detta skulle resultera i fler håltimmar, färre speciallärare och större klasser. I protest gick vi ut i strejk, intog Arvidsjaurs gator beväpnade med protestlistor och flygblad, barrikaderade oss med plakat framför kommunhuset och höll en hearing om besparingarna på folkets hus där alla kommunens partier medverkade. När jag ett år senare började gymnasiet så följde besparingskraven efter som ett spöke och blev aktuella även på gymnasieskolan. Beslutsunderlaget togs fram av en inhyrd konsult utan dialog med varken elevrådet eller lärarfacket. Då hade vi två bakläxor att ge den socialdemokratiskt styrda kommunen. En bättre medborgardialog och budskapet att vara väldigt försiktiga med att sy in skolans kostym. Förr eller senare ger det sociala bakslag och är inte samhällsekonomiskt rationellt. SKA GÖRA: Min plan för det kommande året är att driva ett aktivt arbete för att utveckla Socialdemokraterna i Arvidsjaur, vi måste ha en öppen organisation som tillvaratar alla
FRIHET
55 3/2012
kamrater. En viktig orsak till att vi tappade egen majoritet i kommunfullmäktige i valet 2010, för första gången sedan kriget, var inre splittringar och en oförmåga att föra en öppen och konstruktiv politisk diskussion. Det är en stor utmaning. Vi är ett stort parti som rymmer många olika åsikter och idéer. Denna dynamik är en oerhörd resurs, för att kunna växa ytterligare måste vi visa att alla som delar våra grundläggande värderingar om demokratisk socialism är välkomna – att ingen trycks ner för att man kommer med avstickande idéer eller är oense. Ett parti som inte klarar av sin egen organisation anses lätt ovärdigt att bedriva politik i den kommunala organisationen. UTMANINGARNA: Vi är en liten kommun befolkningsmässigt med en åldrande befolkning. Historiskt sett har vi klarat oss och vuxit genom satsningar på infrastruktur, arbete och genom att tillgodose en hög kvalitet i välfärden och bereda möjligheter för människor att utvecklas. Det har alltid funnits idéer och vi har fattat djärva beslut. Nu står vi inför en svår situation som kräver mod, uppriktighet och nytänkande. Hur ska välfärden organiseras? Vad är en värdig lägstanivå inom vården? Vad kan vi göra för att inte bara förvalta utan också utveckla? Hur ska vi ge unga människor möjlighet att utvecklas, om de vill stanna kvar på orten eller komma tillbaka senare i livet?