D
ET ÄR DEN tid på året då den nordliga ökenvinden, harmattan, blåser ner sand från Sahara och lägger ett disigt filter över himlen i Ghana. Ändå är skillnaden markant bara en kvarts bilresa från huvudstaden Accras finanscentrum. Grådiset blir mer kompakt. Luften tyngre.
EN VÄLDIG GRÖNSAKSMARKNAD breder ut sig längs vägen och drivor av cassava, tomater, ananas och torkad peppar fraktas omkring i en typ av plastlådor man sällan ser på andra marknader. Här finns de däremot i överflöd: tomma datormonitorer. Skalen av gamla uttjänta tjockskärmar som berövats på sitt innehåll. Dem man inte lastar varor i och bär på huvudet vänder man uppochner och använder som pallar att sitta på. Marknaden tunnas ut något vid bron, där kvinnor säljer begagnade jeans för ett par kronor styck. De går åt, ofta i för stora storlekar, när barnen på tippen intill måste slänga sina gamla, stelnade byxor. Efter ett par veckors användning är de som stöpta i tungmetaller som inte går att tvätta bort. På andra sidan floden bolmar tjocka plymer upp och smälter samman i ett långsamt svävande rökmoln. Här, i Agbogbloshi, ligger en av Västafrikas största elektroniktippar. Hit kommer Europas datorer för att dö. DET KRASAR UNDER fötterna när Yaos flipflopsandaler trampar över skrotberget. Sulorna har slitits ned så att halva hälarna snart riskerar att landa rakt på de vassa skärvorna av sönderslagna vitvaror och teve-apparater. Han är 17 år men ser betydligt yngre ut där han går i utochinvänd t-tröja och för långa jeans, med blicken i marken, svepande över tyska tangentbord, danska dvd-spelare och en diskmaskinsdisplay av svenskt märke. Någon gång böjer han sig ner för att plocka upp ett litet kretskort till samlingen i sin fransade rissäck från Vietnam. Nu innehåller den små metallbitar, koppartrådar, kablar, kretskort. När han har fått ihop lite mer ska han väga in allt hos någon av männen som sitter under parasollen vid infarten till tippen, som i sin tur stöper om metallerna och säljer dem vidare. En del stannar i landet, men det sägs att mycket skeppas vidare till Kina. EN RIKTIGT BRA dag kan Yao tjäna 25 cedis, vilket motsvarar knappt hundra kronor. Men det är inte varje dag han har tillräckligt mycket skrot för att det ska bli värt att väga in det överhuvudtaget. Det han fått ihop hittills i dag skulle kunna ge honom tio kronor. Pengarna går till mat och kläder för honom och hans två yngre bröder. Det som blir över sparar han på ett hemligt ställe, för att någon gång kunna ta sig härifrån. Yao är bara en av cirka tvåtusen unga män, och en del flickor, som varje dag jobbar på tippen i Agbogbloshi. Många av dem kommer hit från de fattiga, torkdrabbade jordbruksregionerna i norr, i jakt på en inkomst till sig själva och sina familjer. Genom att slå sönder datorer, teve-apparater och kylskåp kommer de åt åtråvärda metaller som bly, kvicksilver, järn och koppar. Men eldarna som bränner fram deras försörjning frigör dioxiner som tar närmaste väg rakt in i deras kroppar. Det svider i ögonen och Yaos röst är hes när han säger att han brukar ha problem med att sova. Huvudet värker ofta, men det har han vant sig vid. Tungmetallerna han dagligen andas in sätter sig i hans kropp och hans organ som fortfarande är under utveckling. Det är känt att höga dioxinhalter kan påverka hjärnan och nervsystemet, och ge beteendestörningar och cancer. Livet som ”asätare”, som pojkarna ibland kallas, blir ofta alldeles för kort. FÖR BARA TIO år sedan var det här en grönskande och viktig del av ekosystemet. Här fanns frisk mangroveskog, en levande sumpmark som filtrerade flodvattnet under dess resa mot havet och kor som beta-
30 3/2012
FRIHET
”Skalen av gamla uttjänta tjockskärmar som berövats på sitt innehåll. Dem man inte lastar varor i och bär på huvudet vänder man uppochner och använder som pallar att sitta på.”