FiB09-2013

Page 1

BOKSPECIAL Hyllning till de fria förlagen

JOHANNA LANGHORST

SYNAR HATET MOT FÖRORTEN ORGANSTÖLDERNA Drevet som begravde scoopet HILLEVI NAGEL Inblick i en värld av gåtfulla bilder FABRIZIO GATTI Följ med längs slavrutten mot Europa Folketibildnio201349 kr


Red.

INNEHÅLL

En hyllning till fria aktörer

Månadens SATIRARKIVET.SE

UNDER SEPTEMBERS SISTA skälvande dagar

inträffar en av årets viktigaste evenemang för skrivande och läsande människor i Norden – Bokmässan i Göteborg. Böcker och bibliotek är hörnstenar för det fria ordet. En av Folket i Bild/Kulturfronts tre portalparagrafer lyder Försvar för yttrande- och tryckfriheten. FiB/K är som vanligt på plats med en egen monter (B08:69) på mässan, två veckor efter att denna tidning har nått prenumeranterna. I DETTA NUMMER visar vi upp den stora

mångfald av kämpande sanningssägare som finns. Johanna Langhorst som säger sanningen om rasistiskt tankegods i svenska statushierarkier för bostäder. Donald Boström som avslöjade sanningen om organstölder som palestinier utsatts för. Hillevi Nagel som närmar sig sanningen via mångtydiga bilder. Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades i 438 dagar för att de försökte ta reda på en hemsk sanning. Fabrizio Gatti som i detalj berättar en smutsig sanning om hur afrikanska flyktingar utnyttjas. Margareta Zetterström som skriver i motvind. Berndt Paulsson, den pensionerade arméofficeren som har skrivit om USA-imperialismen. Modiga människor som inte har fått hjälp av de svenska storförlagen. De böcker vi uppmärksammar i detta nummer har getts ut på små eller åtminstone relativt små svenska förlag: Ordfront, Karneval, Filter, Celanders, Tintomara och Vulkan. SANNINGSSÄGARNA BEMÖTS med moteld som fokuserar på ovidkommande detaljer (som i Langhorsts och Boströms fall) eller – kanske ännu värre – med tystnad.

stefan ljung, redaktör fib 2

4

Sverigebilden

5

Noterat

10

JordenRunt

29

Bokutdrag

31

Imperialism

34

Historia

36

Recensioner

40

Media

44

Skriftställning

46

Rätt&Rådligt

47

Medlem

6

43

Intervju: JOHANNA LANGHORST. I sin bok

Förortshat synliggör hon hur makt- och statushierarkier stigmatiserar vissa bostadsorter.

12 Organstölder: DEL 2 AV 3. När Donald Boström skrev om hur palestinier bestals på sina organ av israeler utsattes han för en hatkampanj. Men berättelsen var sann.


Krönika. Äntligen höst – tid för böcker

17

Fotografi: HILLEVI NAGEL. Se mångbottnade bilder ur FiBmedarbetaren Hillevi Nagels produktion. Hennes senaste bok Gatans poesi, kom ut tidigare i år.

HÖSTEN SMYGER sig på. I skrivande stund befinner vi oss

bara i mitten av augusti men det märks redan nu, speciellt under tidiga morgnar när vi vaknar i kolonistugan – denna fantastiska inrättning med sitt demokratiska kösystem befriat från alla marknadspriser – att luften är kyligare och också klarare. Naturen, de stora ekarna, gräsmattan, bärbuskarna, hallonsnåren och blommorna ser lite tröttare ut. Grönskan och spänsten är mindre intensiv. Sommaren har varit strålande varm. Härligt! Och nu stundar snart den tid när man utan dåligt samvete kan krypa upp i soffhörnan och fördjupa sig i höstens nyutkomna litteratur. Det är verkligen något visst även med hösten. VI HAR GÅTT IGENOM Svensk Bokhandels höstkatalog

24 Reportage: SLAVRUTTEN. Följ med författaren Fabrizio Gatti genom Nordafrikas öken i en undersökning av afrikanska flyktingars svåra väg mot Europa.

22

Martin&Johan: FÄNGELSEBOK. Ett år efter att Martin Schib-

bye och Johan Persson släpptes ur etiopiskt fängelse släpps deras bok 438 dagar.

2013 på jakt efter böcker att recensera. Varje år recenseras omkring 100 böcker i FIB/Kulturfront. Inte så illa när man jämför med Dagens Nyheters 800 bokrecensioner. Trenden bland nyutkomna böcker fortsätter dessvärre att vara mat, dryck, heminredning och trädgård i en aldrig sinande mängd. Men det tycks som om vi får det vi vill ha eller så vill vi ha det vi får. Annat får vi läsa desto mindre om, som angreppen mot de grekiska, spanska och portugisiska folken. Grekland kan knappast längre sägas vara en demokrati med en regering som inte längre står till svars inför sitt folk utan i stället inför långivarna. Böcker som inte stryker medhårs vill vi ha, böcker som går på tvärs mot rådande vind vill vi ha och böcker som får oss att vakna och reagera. YTTERLIGARE EVENEMANG väntar under sensomma-

ren. Här i Stockholm avslutas varje år kulturveckan med ”Världens längsta bokbord”. I stort sett är hela Drottninggatan fylld med bord efter bord av böcker. Små alternativa förlag ställer ut liksom antikvariat som man annars mest hittar på nätet tillsammans med en bred allmänhet som säljer sina böcker. Ett eldorado för alla bokälskare. Och så naturligtvis Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i slutet av september med sitt oändliga utbud av utställare, förlag, litterära sällskap, seminarier och föredrag. Även FIB/Kulturfront brukar ha en monter. MED DETTA SAGT ser vi fram emot att kunna presente-

ra recensioner av en del av höstens intressantaste titlar i FIB/Kulturfront. jan bergsten/agneta willans

fib 3


Sverigebilden. FOTO hillevi nagel WWW.HILLEVINAGEL.SE

fib fib 44


FiB-noterat. Var rädda om det nya tidningshuvudet! I förra numret hade P-O Tellander , ordförande i VästmanlandDalarna, med en insändare som var kritisk till det nya tidningshuvudet/loggan. Frågan har också varit uppe på en stämma, men där fanns inte tid nog att verkligen diskutera frågan. Eftersom jag var ansvarig för omgörningen av Fib vill jag förklara hur jag tänker om tidningshuvudet. För det första så är det ingen nyhet att förkorta namnet Folket i Bild Kulturfront till just bara FiB. Så såg det ut på 1980-talet. En tid då jag antar att tidningsförsäljningen var mycket större. Kärt barn har också flera namn; som Folket i Bild, FiB eller till och med ”Fibban”. För den som inte känner till tidningen alls är det nog ändå mötet med försäljaren som är det viktigaste. Och där verkar Västmanland-Dalarna ha en del att lära ut : - ) Att loggan i dag är ett uttryck för att tidningsförsäljningen nedgraderats kan jag i varje fall lova att det INTE är. Snarare tvärtom. Jag ville ha en tydlighet. Det gamla tidningshuvudet var inte tydligt, det var magert och försvann snarare i olika omslagsbilder. Det kunde inte heller användas som en tydlig avsändare på flygblad och affischer. Tvärtom misstänker jag att namnet Folket i Bild eller FiB skrivits på ett otal sätt och med olika typsnitt och färger på olika material runt landet. Det blir helt enkelt en otydlig avsändare. Nu kan den minsta förening använda loggan. Alltid lika snygg, proper – och tydlig. För människor lär sig snabbt att känna igen bilder. Vi är fena på det. Tänk på Socialdemokraternas ros. Trots att den modifierats under åren så räcker det i princip att sätta rosen underst på vad som helst och folk kommer att uppfatta det som att det kommer

från Socialdemokraterna. Även helt utan text! För så snart vi har uppfattat att rosen är lika med Socialdemokraterna, så behövs inte texten längre. I stället tänker vi på det VI förknippar med Socialdemokraterna, bra eller dåligt. Och det gäller även företag som McDonalds M eller Moderaternas M. Vi kan lätt skilja dem åt och de har olika betydelser för oss. Man kan skratta åt olika reklamnissars funderingar kring varumärken och förskräckas av hur de används, vilket exempelvis Naomi Klein visade i boken No Logo – men också använda det i ett gott syfte! Jag förnekar inte att det tar längre tid för en förening som är liten. Vi exponeras inte lika ofta. men NÄR vi syns så är det viktigt att det är något enkelt som folk kan komma ihåg. Tvärtemot P-O tror jag att loggan fungerar bättre i längden. Om vi använder den konsekvent och ”laddar den” med positiva associationer så kommer det att bli en tillgång som bara växer. Vi som arbetade med logotypen var jag, Robert Nyberg och Donald Boström. Men när Nils föreslog att den skulle ligga på en rund platta, tyckte jag att den verkligen hittade hem. Vi har nu en tydlig avsändare på flygblad, affischer, (varför inte en affisch med BARA loggan vid tidningsförsäljning?). I en förlängning, om ekonomin och föreningen växer, kan den dessutom med fördel tryckas på vad som helst som ligger still: väskor, paraplyer, pennor, nålar, flaggor, tidningsställ, mässmontrar, bilstreamers, tält… Man kan till och med göra mönster av den. Nu har vi ett synligt tidningshuvud som också är en logotyp. Var rädd om den. LOSITA GARCIA

»

40 år har gått sedan IB-avslöjandet. Vad är bättre/sämre i relationerna mellan statsapparat, partiväsende, medborgare, säkerhetsoch underrättelsetjänst samt främmande makter idag, enligt din analys, Jan Guillou?

ILLUSTRATION mare toomingas

Den stora förändringen är att vi hade en hemlig underrättelse- och säkerhetstjänst underställd ett parti. Det kunde vara naturligt i ett sovjetiskt system, men ingen annanstans i västvärlden fanns något liknande. Det har vi inte idag. Däremot utlämnar Säpo säkert mer information om egna medborgare till främmande makt i dag. fib 5


Intervju.

Johanna Langhorst sätter fingret på en öm punkt i det svenska samhället genom sin bok Förortshat.

fib 6


Hon avslöjar hatet mot förorten Efter att boken Förortshat av Johanna Langhorst publicerat i mars följde en intensiv debatt på många tidningars ledar-, kultur- och debattsidor samt i bloggosfären. En hel del besk kritik delades ut: författaren var för vit, för mycket medelklass. Hon exotiserade, visade upp klassförakt och var för personlig och hade inte koll på den ”äkta” förortskulturen”. Så lät en del av kritiken trots att Johanna Langhorst bodde i Stockholmsförorten Tensta i 17 år – i svenska riksspridda medier vald (tillsammans med några få andra förorter i Sveriges tre största städer) till att symbolisera Värsting-förorten. Men många kritiker såg också en relevant analys av statushierarkier och stigmatisering och nödvändigheten av att lansera ett nytt begrepp – förortshat.

J

TEXT stefan ljung FOTO eva wernlid

ag träffar Johanna Langhorst i Tensta för en intervju om förortshatet efter att först ha promenerat från Rinkeby och passerat trevåningshus, lekande barn, grönska, radhusområden, mer grönska, en gammal kyrka, fler lekande barn och ytterligare trevåningshus för att sedan nå Tensta centrum och storskaligare nedsliten bebyggelse med fler våningar, sida vid sida med splitternya huskroppar med restauranger och butiker i bottenplan. Jag är tidig och sätter mig att vänta vid t-baneuppgången i den gassande augustisolen. Tensta är en sömnig förort som andra. Några människor droppar ner då och då i tunnelbanan och några står och pratar vid kiosken. I övrigt hörs bara det sporadiska ljudet från några få bilar som passerar. Tågen mot Hjulsta stannar till var tionde minut, rytmen markeras av att det varje gång kommer en ström av människor upp ur underjorden. Johanna Langhorst dyker upp och vi går till ett kafé i gallerian. Jag köper en kaffe och vi sätter oss vid ett bord på uteserveringen intill en massiv grönska. Förortshatet, är det främst ett klasshat eller ett rashat? – Det är en kombination. Klasshatet förfrämligar alltid, men det är praktiskt med annat

utseende, kläder och kultur som en ingrediens i klasshatet. Hatet uppifrån och ner blir en stark berättelse. Eliten har så mycket makt att deras version blir allmängiltig. Det rör sig kanske inte om gammaldags rasism, utan mera att man rider på den främlingsrädsla och okunskap som finns. Kanske ingen rasistisk tanke eller ideologi, men resultatet blir sådant. Du skriver om att ”göra rasism”? – Ja, det blir en del av vår kultur. Vissa sanningar bär människor med sig utan att veta var de kommer ifrån. Som rädslan för miljonprogrammen. Jag hade den som barn. Jag hade åkt förbi, jag hade sett bilder. Jag hade uppfattat stämningen som fanns överallt inklusive barnkulturen. Stämningen sa att betong och stora hus är dåligt, omänskligt och farligt. Man är indoktrinerad redan från början. Men ligger det inte något i det? Finns det inget som är dåligt och omänskligt med stora hus? – Det verkar ju bara vara om de ligger i miljonprogramsförorter. För många svenskar i dag är Manhattan drömlivet och det ultimata livsstilsvalet. Och vad hittar du där? Stora hus. Jag tycker själv att det är tryggt att komma till Manhattan och andra platser med stora hus. För mig betyder

»

Hatet uppifrån och ner blir en stark berättelse. Eliten har så mycket makt att deras version blir allmängiltig.

>

fib 7


INTERVJU

»

Det är svårt att undvika förortshatet för bostadsorten blir en del av ens identitet.

det att det finns många olika människor där. Att vara nyinflyttad i ett litet hus på landet verkar mer otryggt för mig. Det beror på vad man är van vid.

ökat i Sverige och gör det med en enorm hastighet så har det blivit allt viktigare att markera vilken klass man tillhör.

Men bilden av stora hus som något dåligt, hur uppstod den? – Det gäller speciellt hus i förorten. Sverige är lite av en ankdamm, som tillåter endast en åsikt i taget. Som jag tolkar historien byggdes miljonprogrammen samtidigt som modernismen övergavs. De blev en symbol för negativ statlig inblandning. Jag tycker i och för sig inte att det är fel att ifrågasätta auktoriteter, men i dag är idéerna om stora hus en ingrediens i förortshatet.

Och boendet är en tung markör. – Ja, det är svårt att undvika förortshatet för bostadsorten blir en del av ens identitet. Livsstilsidealen genomtränger allt i dag. Det är en negativ sida av individualismen. Vi bygger vår identitet på livsstil och där ingår nästan allt – mat, semester och boende både med köksrenoveringar och var man bor. Titta på vad tidningar och teveprogram handlar om idag, de handlar bara om livsstil. Individualism är bra, man får ha sex med vem man vill, man får bli vem man vill och behöver inte bli samma som ens föräldrar. Men det finns en mörk sida av individualismen och individualismen är inte heller fullständig. Jag kan inte gå ut i en rosarandig mössa och moonboots utan att mina vänner skulle tro att jag har blivit galen på riktigt. Det är jättebegränsat vad man kan göra, vilka val som godkänns.

I din bok Förortshat går du i polemik mot Ola Andersson och hans bok Vykort från Utopia (se FiB/K nr 8/2012). På vilket sätt tycker du att han har fel? – Han påstår att när man planerade utifrån ideal om den sociala ingenjörskonsten så bestämde man hur folk skulle leva fast folk inte ville leva så. Dels så tycker jag att han själv – precis som övrig elit som hävdar att den traditionella täta stenstaden är den enda riktiga staden – har samma sorts överhöghetstanke, att han kan bestämma att stenstaden är det rätta sättet att bo. Och dels så var inte modernismens sociala ingenjörskonst tagen ur luften. Modernisterna mätte allt för att göra livet så bekvämt som möjligt för dem som skulle leva i de nya stadsdelarna och bo i de nya lägenheterna. De boende i miljonprogrammen trivs med att bo i välplanerade lägenheter i gröna områden utan farlig trafik så att de vågar låta barnen gå ut. Men han pekar på att de flesta som får råd flyttar från miljonprogrammen. Har inte marknaden alltid rätt? – Om marknaden alltid har rätt så skulle allt begär, begär efter lyxrenoveringar, bilar och prylar vara ett behov helt nödvändigt att uppfylla. Så är det ju inte. Men varför strömmar så många igenom miljonprogrammen utan att stanna kvar? – Status. Ingen vill bo i ett område som alla ser ner på. Det handlar om statushierarkier som genomsyrar allt. I och med att klasskillnaderna har

fib 8

Det är kanske inte medveten rasism utan en likhetsnorm vi har i Sverige. Vi trivs bäst med dem som är som vi själva. – Fast jag trivs med olikhet. Jag kan få panik på Södermalm där alla är likadana. Visst, det är mycket likhetsnorm som basuneras ut, som en del av kommersialismen via reklam och medier. Det är personer ur övre medelklassen, vita och män, som är normen. Många ser inte sina egna rasistiska beteenden. Det kan vara svårt att dra gränsen för vad som är rasism, men resultatet av vissa handlingar blir rasistiskt och segregerat. Till exempel, när de som har ekonomiska möjligheter att välja faktiskt väljer att inte bo bland invandrare och fattiga. Vad kan vi göra för att förändra samhället? – Bli mer ideologiska. Jag saknar ideologi bland intellektuella och politiker och marknadsaktörer. Vi skapar, vi kan skapa, det samhälle vi vill ha. Vill vi ha stängsel och murar? Samhället blir inte bara till automatiskt utan möjligheter för oss att påverka riktningen. Kan vi inte prata om det? Vill vi ha ett öppet samhälle där alla kan vara med – eller vill vi ha ett med murar och bortsorterade människor? ■ ■


UTDRAG UR

FÖRORTSHAT VARFÖR BLIR VISSA bostadsområden utpekade som

sämre än andra? Det kan ta ett halvt sekel för en ort att tvätta bort dålighetsstämpeln. Har den väl fäst är den svår att bli av med. När jag var barn var Söder ökänt för sin fulhet och sitt bus. Sedan dess har Söder i folkmun bytt namn till Södermalm och på något underligt sätt blivit tjusigt, trots att det är samma bus och samma mörka, trånga gator och lägenheter nu som då. Det är egentligen bara priset som förändrats, höjts till det tiodubbla. Föreställningen om Farsta som fult och farligt var också stark under sjuttio- och åttiotalet. Nu har den bilden bleknat. Även där står samma hus kvar och området är varken lugnare eller särskilt mycket rikare än förut. I BREDÄNG OCH SKÄRHOLMEN är det närmast omöjligt att få tag i hyreslägenheter och bostadsrättspriserna är höga, ändå släpar dessa förorter fortfarande på sitt dåliga rykte. De är ju bevars miljonprogram ändå. Det finns sällan några verkliga orsaker till varför vissa områden får dåligt rykte. Ibland tänker jag att Tensta är som horan på

skolgården. Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet någonting. Allt som berättas om henne har en viss doft, en viss klang. En underton av ”du vet hon”. I ett hierarkiskt samhälle måste du skilja ut dig och markera status. För att komma upp dig måste du ha någon under dig. Du måste tala om vad som är skillnaden mellan dig och dem. På vilket sätt du är bättre än dem. Kan du inte definiera skillnaden mellan dig själv och dem som står under, riskerar du själv att hamna underst. ATT BO I TENSTA är att ständigt beskrivas, men

aldrig känna igen sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal. Det är inte smärtfritt att vara ”den andre”, den som samhällets ”vi” definierar sig emot i stället för identifierar sig med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder ”stick” eller ”brännmärke” och det gör ont.

Förortshat Författare: Johanna Langhorst Förlag: Ordfront

Johanna Langhorst vid tunnelbanestationen i Tensta.

fib 9


JordenRunt. USA/ÖSTRA AFRIKA /VÄRLDEN

TEXTER lisa forsberg

Global uppvärmning ökar våldet

ISRAEL

Proisraelisk kampanj i sociala medier Israel vidtar åtgärder för att förbättra sin image. Framför allt är man angelägen om att påverka omvärldens syn på landet, som tydligen inte är så positiv som man skulle önska att den var. De planerade åtgärderna består inte i att, till exempel, avhålla sig från att utöka bygget av illegala bosättningar på ockuperade palestinska territorier. I stället planerar man att anlita israeliska universitetsstudenter som ska betalas för att publicera proisraeliska kommentarer och glada tillrop via sociala media som Twitter och Facebook. Flera hundra studenter vid landets sju universitet ska erbjudas stipendier i utbyte mot att de

uttalar sitt stöd för den israeliska regeringens politik på sina Facebook- och Twitterkonton. Detta framgår av korrespondens gällande den planerade pr-kampanjen som publicerats i israeliska Haaretz. Stipendierna är olika stora, beroende på studentens roll. Varje universitet ska ha en eller flera enheter som styrs av studenter som agerar enhetschefer och koordinerar arbetet. Regeringen ska själv överse kampanjen och har i ett uttalande bekräftat att den redan lanserats. Från regeringens sida uppger man att det är ett led i att anpassa åtgärder för att förbättra landets image. Regeringens roll i det hela ska dock vara osynlig.

Imageansvarig skapar imageproblem Det återstår att se hur väl Israels nya insatser för att förbättra sin image i omvärldens ögon faller ut. Det finns vissa saker som tyder på att kampanjen kanske inte blir lika lyckad som väntat. Ett av de största problemen hittills verkar vara Daniel Seaman – som har utnämnts till ansvarig för Israels imageförbättrande åtgärdsprogram – själv. Seaman är nytillträdd på posten som chef för ”israelisk offentlig diplomati på internet”, men har enligt israeliska Jerusalem Post redan vid ett flertal olika tillfällen fått varningar av Israels regering och har beordrats att sluta publicera stötande kommentarer, framförallt fib 10

på sin personliga Facebooksida. Anledningarna är många. Bland annat har Seaman, som svar på krav på att Israel ska stoppa en ny planerad expansion av sina illegala bosättningar på de ockuperade palestinska områdena på Västbanken, som framförts av den palestinska huvudförhandlaren Saeb Erekat, skrivit på sin Facebooksida: ”Finns det ett diplomatiskt sätt att säga ’dra åt helvete’ [’go fuck yourself’]”? I början av den heliga månaden Ramadan, då muslimer fastar mellan soluppgång och solnedgång skrev Seaman: ”Innebär Ramadans inträde att muslimer kommer att sluta äta varandra under dagtid?”.

Små klimatförändringar, och temperaturökningar i synnerhet, har visat sig ha samband med ökad risk för konflikter och våldsyttringar. Detta har författarna till en studie som nyligen publicerades i den akademiska tidskriften Science kommit fram till. Artikelförfattarna, från University of California, Berkeley, beskriver själva resultaten som ”slående”. Studiens författare fann statistiskt signifikanta korrelationer mellan klimatförändringar och en ökande andel våldsyttringar, både på individnivå (mord, våldtäkt, misshandel) och våld mellan olika grupper i samhället, liksom olika former av institutionella sammanbrott. Korrelationerna var likartade i alla delar av världen. Den starkaste korrelationen som återfanns var den mellan temperaturhöjningar och konflikter mellan olika grupper. Resultaten går igen från tidigare studier, där man bland annat har undersökt samband mellan klimatförändringar och konfliktutbrott i östra Afrika under perioden 1990–2009. Den mest intressanta frågan är förstås kanske varför våldet ökar när temperaturen förändras, något som forskarna ännu inte kan svara på. Våldsamma konflikter uppstår som ett resultat av en uppsjö av olika orsaker, varav några blir betydligt mer sannolika när klimatförhållandena förvärras.


Lagen mot krig

”Sverige måste åter lyfta fram de fredliga lösningarna i det internationella umgänget. Vårt land måste återgå till de fredliga lösningarna med samtal, förhandlingar och medling som det centrala i fredsarbetet. Vårt land måste återgå till den väg som vi med framgång gått på under många år. De diplomatiska vägarna var riktmärket som vann en bred anslutning världen över. Sverige stod för fred – inte för krig!

Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen Det här är ett försvar för FN-stadgans förbud mot aggressionskrig. Vid rättegången mot nazistiska krigsförbrytare i Nürnberg efter andra världskriget betraktades just aggressionskrig som det allvarligaste av alla brott. Boken ger en fyllig redogörelse för vad folkrätten säger om angreppskrig och intervention i andra länders inre angelägenheter. Författarna diskuterar även de försök som gjorts under senare år att förändra folkrättens innehåll

Denna bok är ett viktigt bidrag i fredsarbetet. Denna bok är också ett värdefullt och nödvändigt fredsdokument för alla som vill veta mer om folkrätten och om de viktiga principerna bakom den.”

med hänvisning till så kallade humanitära interventioner och ”responsibility to protect”.

ur Thage G. Petersons förord

Beställ boken från order@celanders.se eller telefon 046 373740

Direktpris 150 kr

Författarna

Rolf Andersson är verksam som advokatoch har bl.a. medverkat i antologin Folkrätt och stormaktspolitik, 1992, och antologin Med alla till buds stående medel, 1987. Mats Björkenfeldt är verksam som advokat och har bl.a. medverkat i antologin Folkrätt och stormaktspolitik, 1992.

Per Boström arbetar med miljörätt och har bl.a. medverkat i antologin Folkrätt och stormaktspolitik, 1992. Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i FiB-juristerna och har gett ut skriften Sverige i krig igen – vägen in i Afghanistankriget, 2012.

Det här är ingalunda en bok för experter. Detta är en bok för alla som är intresserade av fredens förutsättningar och hur mänskligheten ska kunna stärka FN och folkrätten. Vad vi än tycker om folkrätten och FN-systemet så är det “den tunna blå linje” som skiljer oss från totalt kaos och en internationell huggsexa med ett troligt Harmageddon runt hörnet. Stefan Lindgren på Nyhetsbanken

Danskt band, 208 sidor ISBN: 978-91-87393-05-1 Utgivningsdatum: 10.08.2013


Organstölder. Augusti 2009 briserade en bomb i världen och

i medie-Sverige. Aftonbladet hade publicerat en artikel av Donald Boström som beskrev hur palestinska unga män dödades av israeliska soldater och återlämnades fem dygn senare mitt i natten, uppsprättade och ihopsydda. De anhöriga misstänkte att männen hade plundrats på sina organ. Inom kort drog drevet igång – artikeln stämplades som lögn, Donald Boström som antisemit och Aftonbladets pronazistiska hållning under andra världskriget drogs fram. Men – som FiB skrev i förra numret – texten om organstölder var sann.

En israelisk soldat bevakar ett gatuavsnitt i Hebron, redo att avfyra sitt vapen.

fib 12

Händelseförloppet runt Aftonbladets artikel väcker en rad frågor. Frågor om sanning, makt, tanke- och yttrandefrihet och journalistik.

Tre månader efter att artikeln publicerats i Aftonbladet erkände såväl hälsoministeriet i Israel som representanter för armén att organstölder förekommit under lång tid. Samtidigt ljög de och påstod att organstölderna hade upphört sedan länge. I medie-Sverige var bilden av Donald Boström som lögnaktig cementerad – trots erkännandet i Israel. Hur blev det så?


Massiv moteld – så begravs ett scoop 17 augusti publicerades artikeln i Aftonbladets kulturdel. Samma dag kom ett mothugg från Sydsvenskans ledarredaktion. Rubriken var Antisemitbladet. Två dagar senare kallade Israels kulturministerium artikeln för rasistisk och demoniserande. En mediestorm rasade sedan i Sverige och en hatisk stämning piskades upp.

I

TEXT stefan ljung FOTO donald boström

Bilal Ahmed Ghanem återfördes mitt i natten till sin hemby, död, lemlästad, uppsprättad och ihopsydd.

srael eskalerade kritiken och utrikesministeriet försökte sänka artikeln med att beskriva den som ”rasistisk hysteri” som ”säkert uppmuntrar till hatbrott mot judar”. Israels utrikesminister krävde att den svenska regeringen skulle fördöma artikeln. Den svenska debatten följde den israeliska propagandafärgade kritikens upptrampade spår. ”Donald Boström hade bara vidarebefordrat konspirationsteorier”, ansåg Niklas Ekdal tidigare politisk chefredaktör på Expressen och Dagens Nyheter i en debattartikel på sajten Newsmill. Svenska Dagbladets ledarredaktion refererade till ”Aftonbladets antisemitiska myter”. Två teman regerade debatten: liknelser med nazismen och påståendet att artikeln förde vidare gamla blodsmyter, som de om judar som tappade kristna barn på blod för att baka bröd.

ledande forskare om organhandel, följde debatten. Hon hade redan tio år tidigare intervjuat Yehuda Hiss, chef på det israeliska rättsmedicinska institutet Abu Kabir, som erkänner allt i intervjun. Hon bestämde sig för att låta intervjun publiceras i israeliska Channel 2 och ringde Donald Boström för att meddela detta. Ett beslut som borde ha hävt det utförda karaktärsmordet i Sverige.

KARAKTÄRSMORD. Svenska Dagbladets ledarsida

VIFTADES BORT. I december 2009 sände Channel

skrev att Donald Boström hade påstått att israeliska soldater medvetet dödar palestinier för att skära ut deras organ. Den tidigare utrikeschefen på Expressen, Ernst Klein, undrade om Aftonbladet fortfarande genomsyrades av sitt ”nazistiska förflutna”. Den 25 augusti lämnade en amerikansk advokat med judisk bakgrund in en stämningsansökan mot både Donald Boström och Aftonbladet till Högsta domstolen i New York. Han menade att han som jude blivit kränkt av artikeln och att Donald Boström och Aftonbladet skulle betala över 50 miljoner kronor i skadestånd. I internationella medier, som CNN och al-Jazira men även i israeliska tidningar, tv och radio, var det lättare för Donald Boström att få ge sin version. Professor Nancy Scheper-Hughes, världs-

2 inslaget som fullständigt avslöjar organhandeln. Efter programmet medger israeliska myndigheter att organ har tagits från både israeler och palestinier. Men de påstår också falskt att verksamheten upphörde 2000. Avslöjandet gav eko i mediavärlden. Aftonbladets Åsa Linderborg kunde skriva att nu ”torde diskussionen vara avslutad huruvida Aftonbladet hade rätt att ställa frågan vad som hänt Bilal”. Men i övriga svenska medier lät det annorlunda i december 2009. Ett myndighetserkännande förvandlades till ett påstående i en tv-kanal. Eller så viftades allt bort som gamla, redan kända nyheter. Inte ett ord om kopplingen till Boströms artikel eller att israeliska myndigheter medgivit organstöld. En TT-artikel konstaterade att Hiss erkännande inte bekräftade de ”antydningar” som

»

Den svenska debatten följde i den israeliska propagandafärgade kritikens upptrampade spår.

> fib 13


ORGANSTÖLDER Donald Boström intervjuar den israeliska rättsläkaren Chen Kugel.

Boström gjort om att israeler ”medvetet skulle ha dödat palestinier för att kunna leverera åtråvärda organ”. Donald Boström lyckades i maj 2010 få ut den hemligstämplade Segelsonrapporten från 2001 direkt från Knesset. Rättsläkare Chen Kugel (se intervju intill) var den hemliga källan till Yedioth Ahronoths reportage om Abu Kabir 2001. När Segelsonrapporten genomfördes kom det fram att det var han som var källan. Han frystes ut och startade eget. Förra sommaren träffade Donald Boström honom för första gången och fick intervjua honom. Ett förstahandsvittne från insidan som sa det rakt ut: Palestinierna hade rätt när de trodde att organ hade stulits från de döda kropparna. Kugel hade bara ett villkor, intervjun fick inte publiceras i Aftonbladet. Så Boström erbjöd intervjun till alla stora tidningar. De nekade alla och hänvisade till att det handlade om gamla uppgifter som alla redan kände till. I Sverige förblev det tyst, men inte i resten av världen. Boström har fått priser för rapporteringen och flera dokumentärfilmer är under produktion.

Göteborgs-Posten skrev så här: ”Ett av huvudproblemen med artikeln var att den band ihop två historier som inte med självklarhet hade med varandra att göra. Guilt by association. (…) Det fanns goda skäl att ifrågasätta somt i den ursprungliga texten. Men det finns ännu bättre skäl för många svenska redaktioner att på allvar fundera över det som sades i det offentliga dessa augustiveckor för drygt tre år sedan. Om det råder det knappast någon tvekan längre.”

FORTSATT DREVKRITIK. Till slut publicerade tidningen Filter i november 2012 ett stort reportage om karaktärsmordet på Boström och hans avslöjande samt intervjun med Chen Kugel. Responsen var blandad. Aftonbladet skrev så här: ”Tre år senare ger Filter oss total upprättelse och mer än så. I numret som nu finns i handeln kan man läsa en intervju som Donald fick med Chen Kugel, rättsläkaren och överstelöjtnanten på Abu Kabir som redan 2001 slog larm om de organstölder som svenska medier påstår bara var Aftonbladets antisemitiska fantasier.” Expressen skrev så här: ”Det är skamlöst av både Filter och Åsa Linderborg att inte stå för att Donald Boström skrev en undermålig artikel, där han okritiskt återgav hårresande teorier om att armén fångade palestinier i syfte att stjäla deras organ – för att sedan avrätta dem.”

Hur ser du på svenska medier i dag? – Medierna gjorde inte sitt jobb! Tvärtom! Mediernas agerande under den här tiden var ett direkt hot mot yttrandefriheten, så kan vi inte ha det i svenska medier! Ingen brydde som om att söka efter sanningen. Ingen brydde sig om offren eller familjerna till offren. Ingen brydde sig om att tre fasansfulla brott var styrkta med fakta i texten, 133 mord utan rättegångar samma år, 59 stycken fördes över gränsen till Israel, och 59 unga palestinier sprättades upp mot familjernas vilja. Ledarskribenter och debattörer fokuserade på att söka formella fel i texten i stället för att rasa över mord och folkrättsbrott. Ingen brydde sig om att min text ställde frågan: Vad har hänt med kropparna till offren? Ingen förrän Filter i november förra året har brytt sig om att vi nu har svaret – organen stals från dem. ■ ■

Nu, fyra år efteråt – hur ser du, Donald Boström, på din artikel? – Tre allvarliga brott avslöjades i artikeln, det har aldrig framkommit i debatten. För det första att 133 unga palestinier mördades under ett år, för det andra att 59 fördes olagligt över gränsen till Israel, för det tredje att de sprättades upp. Ett fjärde avslöjande är att palestinska familjer anklagade Israel för att stjäla organ. Sedan dröjde det inte länge innan artikeln tvingade israeliska myndigheter och armén att erkänna.

JAN GUILLOU KOMMENTERAR

Jan Guillou, hur ser du på svenska redaktioners sätt att hantera Donald Boströms artikel om organstölder i Aftonbladet 2009?

– Det är en sorts mobbning med hejdlösa överdrifter. Det vi har sett är de sedvanliga antisemitanklagelserna efter Israelkritik.

Varför blev bevakningen som den blev, tror du?

– Det beror på flera saker. Det fanns blottor i texten som var möjliga att angripa. Den publicerades på Aftonbladets kultursidor, som hör till de mest Israelkritiska i

fib 14

mainstream-medier. Motståndarna ville ge igen.

Vad har bevakningens utformning för effekter på yttrandefriheten i Sverige?

– Ingen alls. Israel-Palestinafrågan är ett av de hetaste debattämnena som finns. Israels försvarare är hårt trängda. Det är därför varje chans till antisemitbeskyllningar tas.


En hård pr-förlust Donald Boström har intervjuat den israeliska överstelöjtnanten och rättsläkaren Chen Kugel som arbetade på Abu Kabir i femton år tills han kom med ett tidigt avslöjande av systematiska organstölder.

D

TEXT donald boström

onald Boström: Vad hände med dig när du avslöjade detta för första gången 2001? Chen Kugel: När det gick ut i medierna hände ingenting. Det var hemligt att jag var källan. Men det ledde till en kommission som skulle utreda saken. Då var jag tvungen att träda fram, och omedelbart förstod alla att det var jag som låg bakom uppgifterna till medierna. Fram till dess var jag stjärnan på institutet och nummer två i hierarkin. Jag föreläste på alla medicinska fakulteter i Israel. Men över en natt förändrades allt. Jag blev obetydlig, fick alla skitjobb, fick plötsligt massa klagomål, fick inte föreläsa längre, folk slutade prata med mig. När jag kom in i ett rum blev det tyst och jag fick sitta för mig själv. Folk vågade inte prata med mig för att det kunde skada deras karriärer. Jag kan tänka mig att du själv fick vara med om något liknande efter din artikel. Det var ett skräckvälde på institutet. Chefen Yehuda Hiss var 24 år på samma chefspost. Det är unikt i Israel, det normala är sju till åtta år innan det kommer en ny chef. Jag tror att det beror på att Yehuda Hiss gav systemet det systemet ville ha och löste ett problem för dem. DB: Det betyder att myndigheterna visste vad som hände på institutet? CK: Ja, de kände till vad Yehuda Hiss och andra gjorde. Men gjorde ingenting åt det. Först efter att din artikel återigen avslöjat den olagliga verksamheten har myndigheterna börjat agera.

»

Därför förstår jag inte varför det blev ett sådant liv om din artikel. DB: Ditt avslöjande 2001 ledde till en minskning av organstölderna. 2009 ledde min artikel till ett nytt avslöjande av den olagliga verksamheten. Vad hände i Israel då? CK: Det som hände var att din artikel inte citerades korrekt. Jag trodde själv att det stod i din artikel att arméns syfte med att skjuta palestinier var för att ta deras organ. Tills jag läste en korrekt översättning av artikeln och såg att så inte var fallet. Det som stod var att palestinska familjer trodde att det saknades organ i många av de kroppar de begravde, vilket var sant. Samma sak hände med judiska kroppar, med det kände naturligtvis inte palestinierna till. Armén var inte inblandad i organhanteringen. Organ togs även från våra egna soldaters kroppar vilket chockade många inom armén när det blev känt. DB: Varför blev det då en sådan upprördhet i Israel om min artikel när den publicerades? CK: Det kan bero på missförstånd och manipulationer. Det ena var att du bara skrev om palestinier, när organ i själva verket stals från alla. Från israeliska soldater, ortodoxa judar, turister och gästarbetare. Det andra var att det i Israel felaktigt påstods att artikeln beskrev hur våra soldater jagade palestinier för organens skull. DB: Varför tror du att landets premiärminister, försvarsminister, utrikesminister med flera gick ut så stenhårt när deras egen utredning redan bekräftat organstöld? Varför satsade de så hårt på att ljuga? CK: Svårt att säga. Men din artikel var en hård pr-förlust för Israel som man försökte motverka, men gjorde allt fel. I Israel handlade det aldrig om det var sant eller inte, för alla visste svaret, det kom att handla om saker som inte stod i artikeln. Det är en vanlig taktik, att påstå något som inte står i texten, och då måste man prata om det i stället för själva sakfrågan, och på så viss neutraliserades din text. ■ ■

din artikel var en hård PR-förlust för Israel som man försökte motverka, men gjorde allt fel.

En version av intervjun har publicerats i Tidningen Filter. En del av intervjun publicerades i förra numret av FiB, mer av intervjun följer i nästa nummer. Yehuda Hiss har fått sparken. I mars i år utsågs Chen Kugel till ny chef på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir.

Del 1, som publicerades i nr 8/2013, berättade om händelserna före augusti 2009. Läs mer om följderna i kommande nummer av Folket i Bild/Kulturfront: Denna del, del 2, berörde mediabevakningen från augusti 2009 tills nu. I del 3, som publiceras i nästa nummer, granskas de konkreta konsekvenserna i Israel av publiceringen i Aftonbladet 17 augusti 2009 fram tills nu. För att vara säker på att inte missa något nummer – prenumerera! Surfa in på www.fib.se/prenumerera fib 15


NOTERAT

»

Internatskolan Lundsberg har stängts efter att elever har bränts med strykjärn i en så kallad nollningsritual. Din kommentar?

kristina eriksson & hans-magnus meincke

Det är Lundsbergs och Sigtunas svanesång vi ser. Solbacka lades ner redan 1973, så det är konstigt att det dröjde så länge för de andra. Innan Lundsberg kan öppna på nytt så måste vissa reformer genomföras. Skolan behöver inget särskilt statsbidrag. Internatskolorna ska hänvisas till skolpengssystemet och förbjudas att ta betalt för utbildningen. Ett kryphål är visserligen att ta betalt för inkvarteringen. Kundkretsen är pris-okänslig. Utbildningen kostar en kvarts miljon per år i dag, kunderna skulle tåla en fördubbling. Det ser ändå ut som slutet för svenska internatskolor för överklassen. Det var på tiden. /Jan Guillou, 29 augusti FÖRFATTARDEBUT!

VÄRT ATT KÄMPA FÖR En bok av PELLE SUNVISSON «Värt att kämpa för » är en politisk ungdomsbok om kärlek, orättvisor och kamp. Det är en bok om att välja mellan vänskap och förälskelse, en bok om människor som missbrukar sin makt och en bok om att göra något. Det är en bok för alla som någon gång varit kära, förbannade eller uppgivna. Meningsutbyte, regeringsbyte, systemskifte. Det är i tur och ordning vad «Värt att kämpa för» handlar om. Bokrecension.se Bered dig på en våg av underhållande ungdomsdrama, underbara tankeställare och inspiration i överflöd. Boknörden

Beställ ditt exemplar på www.psförlag.se

fib 16


Tacka ja till kampanjen ett nummer av FiB i handen, två i brevlådan på Bokmässan i Göteborg och få Hillevi Nagels bok Det finns inte ord på köpet!

Fotografi.

FIB-MEDARBETAREN OCH FOTOGRAFEN HILLEVI NAGELS BOK GATANS POESI VÄCKER TANKAR

Bilder att tänja TEXT margareta omsäter FOTO hillevi nagel

Redan i 13-årsåldern valde Hillevi Nagel fotografin – på hästarnas bekostnad. När hon fotograferar är hon fullständigt närvarande, en närvaro som skänker lycka. De bilder som skapas är frusna ögonblick av vardagens symbolik.

F

lyttkartongerna står högt och lågt kring oss, där vi sitter vid köksbordet. Snart ska fotografen Hillevi Nagel lämna den göteborgska stadsdelen Majorna. Här har hon bott i tre

decennier, sedan länge med arbetslokalen på en kvarts promenadavstånd. I fotoboken Gatans poesi, som kom ut i våras, finns de där dagliga vandringarna dokumenterade. Eller snarare sådant som Hillevi lagt märke till efter vägen. Det här är bilder som inte går att söka upp. Inget storvulet, mest motiv som vi alla säkert passerar hela tiden. Skillnaden är att de flesta av oss inte ser dem. – Det är något roligt med fotografi, att man upptäcker så mycket, säger Hillevi. – Ögonen skannar ständigt av omvärlden.

Titel: Gatans poesi Fotograf: Hillevi Nagel Förlag: Karneval

Olof Palmes Plats, Göteborg 2010. Ur Gatans poesi.

fib 17

>


FOTOGRAFI

Stora Teatern, Gรถteborg 2007. Ur Gatans poesi.

fib 18


För sex år sedan bestämde sig Hillevi för att ta en bild per dag av något som blicken föll på och till en början mest för egen räkning. Själv beskriver hon arbetsmodellen som ett slags motsvarighet till en musikers skalövningar. Alltså något som man gör för att hålla sig i gång inom sitt gebit. För hennes personliga del är det här – promenad med kamera – också en form av mindfulness. Flanörer finns det rätt gott om inom fotohistorien och Hillevi påpekar att många före henne ägnat sig åt liknande projekt. Själv nämner hon gärna Frank Horvats, som hon säger, anspråkslösa bok 1999 – A Daily Report. – Jag tycker om vardagen, konstaterar Hillevi. MÅNGBOTTNAT. Samtidigt rymmer hennes bilder

ofta symboler och hon eftersträvar det mångbottnade som hon menar gör tillvaron magisk. Det vardagliga parat med symbolik, det gäller inte minst fotografierna i Gatans poesi. Bilderna berättar om människor och spår de lämnar efter sig, medvetet, omedvetet, av en slump. Men oavsett hur motiven har kommit till är de aldrig arrangerade av fotografen. Detta som svar på en fråga som Hillevi får då och då. – Verkligheten överträffar fantasin, säger hon och tillägger att de slumpartade motiven i hennes ögon är lite roligare.

Hon menar att de som har en medveten avsändare sällan håller lika länge eftersom de är mindre mångtydiga. Att de som har fler än en ingång, och något mer bakom det första intrycket, tål att betraktas om och om igen. Enligt Hillevi är inte fotografierna i sig så speciella. Det märkvärdiga är att hon faktiskt har fångat de här motiven. De är flyktiga; det går inte att komma tillbaka och ta dem en annan dag.

Fotögatan, Göteborg 1998. Ur Gatans poesi.

TÄNJBARA. När det var dags att välja vilka bilder

som skulle presenteras i bokform var ett av de första kriterierna att de måste fungera utan någon förtydligande text. Hillevi menar att bilder är mer tänjbara än text, att de rent av går att vrida till sin egen motsats. Och de kan, som i Gatans poesi, samtidigt vara både klurigt roliga och ha sorgsna stråk. – Jag tycker om att själv vara den som ger mig arbetsuppgifter, säger Hillevi. – Problemet är att sedan få ut bilderna, och att få ekonomi i det hela. För gröten på bordet och tak över huvudet har hon genom åren fotograferat för facktidningar och magasin, mest reportagebilder och porträtt. – Tack vare de uppdragen har jag fått se olika delar av samhället. – Dessutom kan det trots allt vara en stimulerande utmaning att ta bilder utifrån givna förutsättningar.

>

fib 19


FOTOGRAFI Till vänster: Fiskhamnsgatan, Göteborg 2009. Ur Gatans poesi. Till höger: Självporträtt på vinden, pågående projekt.

Hillevi Nagels andra bok i ordningen, Om sorg & omsorg, hör också närmast hemma på det dokumentära fältet. Där berättar hon i ord och bild om gäster och personal på ett hospice. Om ett sammanhang där döden är vardag. – Den handlar om hur det är att vara nära slutet, men jag ville ändå ge bilderna en poetisk ton. Och det tycker jag att jag lyckades med. – Jag tror att det är något som är genomgående för mina foton. Trots att jag eftersträvar en strikt och stram estetik rymmer de oftast lite poesi, och även de dokumentära går att tänja åt olika håll. Den första boken, Det finns inte ord från 2004, kan ses som en föregångare till Gatans poesi. Även här har en flanör hållit i kameran. Och även de motiven är hittade och fådda. På så vis rymde den också ett frö till det som skulle bli Gatans poesi. Men Hillevi kallar Det finns inte ord för en ”egobok”, fylld av sådant som talade till henne själv just då. Samtidigt hoppas och tror hon att även andra människor kan få ut något av den. Hillevi säger att hennes arbete leder till många roliga möten med människor. Som en bieffekt har fotograferandet förresten bidragit till att hon inte längre är så blyg, något som hon verkligen har jobbat på. – Det är överhuvudtaget en fördel för en fotograf att bli äldre. En liten tant med en kamera ses som ofarlig. FOTONÄRVARO. Sina första fotografier tog Hillevi under ett ridläger när hon var 13 år. Hon hade fått låna med sig storebrors kamera, och upptäckte att hon var mer intresserad av den än av hästarna. Under gymnasietiden började hon

fib 20

ägna sig åt foto på ett mer målmedvetet vis, bland annat för att hon hade märkt att fotograferandet gjorde henne koncentrerad och närvarande i nuet. – Koncentration är lycka. Trots det satsade hon efter gymnasiet på att bli arbetsterapeut. Fast i bakhuvudet hade hon tankar om att använda kameran som redskap i arbetet inom vården. När hon besviket konstaterat att utbildningen var helt inriktad på det kroppsliga sökte hon sig i stället till en fotokurs och sedan vidare till Fotohögskolan. SYMBOLPEDAGOGIK. Kanske kan man säga att cir-

keln nu har slutits. De senaste två åren har Hillevi Nagel nämligen ägnat åt en utbildning i symbolpedagogik. – Där är grundhållningen att varje människa bär på sina egna svar, berättar hon. – Med hjälp av bilder kommer man bortom orden, som kan vara förledande, och når en känsla på ett intuitivt vis. Det ligger alltså inte så långt ifrån de idéer hon hade när hon en gång tänkte sig en bana som arbetsterapeut. Nu ser Hillevi fram mot tillvaron som mångsysslare. En dag i veckan jobbar hon som personlig assistent. Enligt planerna ska hon också arbeta med olika grupper utifrån symbolpedagogiska metoder. Och naturligtvis kommer det fler böcker och utställningar. Den senaste tiden har det blivit en del promenader på kyrkogården mitt emot bostaden som hon snart ska lämna. Vem vet, kanske är det där som nästa projekt finns? ■ ■


I björkskogen, pågående projekt.

fib 21


Martin&Johan.

Ett år har passerat sedan Martin Schibbye och Johan Persson släpptes ut ur Kality-fängelset i Etiopien (se FiB/K nr 10/2012). I FiB/K nr 12/2012 sa Martin Schibbye att ”nu ska vi ta itu med boken om våra 438 dagar i fängelse”. Och den 14 september, ett år efter att de landade i Sverige och två dagar efter att denna tidning distribueras, ges deras bok ut. FiB/K kan publicera ett smakprov (se sidan intill). fib 22


UTDRAG UR

438 DAGAR MARTIN: Nattluften är klar och krispig. Stjärnhim-

len ger ledljus. Bilen rör sig sakta, sakta. Prövar sig fram. Alla är på helspänn. Jag sätter på satellittelefonen. Spänner alla remmar. Knyter skorna ännu en gång. Drar åt skärpet. Stoppar ner anteckningsblocket i byxbenet. Kollar att första förbandet ligger där det ska i benfickan. Drar på pannlampan, men slår inte på ljuset. Spänner höftremmen på ryggsäcken. Vi befinner oss nu långt inne i Etiopien, utan visumstämplar. Vid horisonten ser vi oväntat ett ljus. Guppande som en lykta. Föraren tvärnitar. Dödar motorn och strålkastarna. Svetten bryter fram på hans panna. Vi slutar andas. Bilen står stilla. Minuterna går. Vi försöker fråga chauffören, som bara rycker på axlarna. Jag svär över att han inte kan ett ord engelska och att vi inte kan somali. Allas blickar är fixerade vid ljuskäglan. – Är det ONLF som signalerar? försöker jag. – Antingen det eller etiopisk militär, svarar Johan. Ljuset rör sig inte. Föraren ber om hjälp med att tända en cigarett. Eldslågan från tändaren förblindar oss i en sekund. Jävligt dumt att flasha med eld nu, tänker jag. Föraren drar ett par rejäla halsbloss. Han verkar trött på att vänta, skakar på huvudet, vrider om startnyckeln och fortsätter att köra, sakta, sakta. – Chaffisen verkar jävligt spänd alltså, säger Johan. Hade det varit någon annan hade de ju inte lyst med lamporna, eller hur? – Jag tror jag såg något ljus till vänster också, tillägger Johan. Jag ser på Johan. Ser på chauffören. Luften i bilen är så tjock av rök att den är svår att andas. Både Johan och chauffören kedjeröker. JOHAN: Plötsligt dränks bilen i ett bländande ljus.

Jag vänder mig om och stirrar rakt in i två strålkastare femtio meter ifrån vår bil. – Militär, militär! skriker chauffören, trycker gaspedalen i botten och spottar ut khatblad ur munnen. Bilen svarar direkt och häver sig fram i ett moln av damm. Bakom oss kan man urskilja två fordon. Det ser ut som jeepar med soldater på flaken. Fy fan, det är

ju precis som på film, hinner jag tänka innan jag slår huvudet i taket. Jag håller krampaktigt i handtaget över passagerardörren. Kroppen far av och an som en vante i baksätet, bilen går upp på sidan, drivs på två hjul uppför en slänt och sedan ner igen på alla fyra över en uttorkad flod, genom buskage … automatlådan gör att det tar lite tid att få upp farten, men efter ett par sekunder är vi på rätt köl och uppe i över 100 kilometer i timmen. – Armé, armé! skriker chauffören. Två lysande röda ögon dyker upp framför oss och en antilop dunsar över motorhuven, bilen kastar sig genom ett buskage och sedan ut i den öppna sandterrängen igen. Herrejävlar! Vi kör ju inte ens på en väg utan på någon kamelstig. Krockar vi eller slår runt är det kört. – Om de börjar skjuta lägger vi oss ner på golvet, skriker Martin till mig. Om bilen välter stannar vi i lyktornas sken med händerna över huvudet. Vår Landcruiser kränger fram och tillbaka, jag tittar på hastighetsmätaren: 120 kilometer i timmen! Grenar och kvistar trummar mot den framrusande bilen. Känner mig plötsligt lugn. Allt blir klart och tydligt: den piskande sanden, den rusande motorn. Kroppen verkar förstå att detta är på riktigt. Nu är det vinna eller försvinna som gäller. Kör vi inte ifrån de här bilarna är det slut. Förföljarna tappar mark. Jag fumlar fram en cigarett ur bröstfickan och lyckas tända den trots att bilen är som en rullande tombola. Jag drar ett häftigt bloss och får ögonkontakt med chauffören i backspegeln. – Cigarett, ge mig en cigarett! skriker han. Lite engelska kan han i alla fall. Tänder en ny cigg på den jag redan har i munnen. Bilen sladdar till och är uppe på två hjul igen. Tar ett hårt tag i handtaget över fönstret, svingar mig fram med cigaretten och sätter den på plats i chaufförens mun. Bilen landar på fyra hjul igen och gungar till. 125 kilometer i timmen nu. Med ciggen i mungipan kör chauffören som en gud. Svetten rinner från pannan och hans blick är klistrad på öknen framför oss. Han kör för sitt och våra liv. Jag sliter upp satellittelefonen och sträcker över den till Martin. – Ring, ring, vem som helst! ■ ■

438 dagar Författare: Johan Persson & Martin Schibbye Förlag: Filter

fib 23


Reportage. Författaren Fabrizio Gatti har rest längs vägen genom Sahara där många afrikaner desperat försöker ta sig till Medelhavskusten för att via en livsfarlig båtfärd ta sig till Europa. Hans upprörande vittnesmål borde leda till politisk förändring. Följande text är ett utdrag ur Gattis bok Bilal. På slavrutten till Europa.

Den långa vägen till J

»

TEXT&FOTO fabrizio gatti ÖVERSÄTTNING margareta zetterström

Titel: Bilal. På slavrutten till Europa. Författare: Fabrizio Gatti Förlag: Celanders

fib 24

ag sökte orsaken till varför tusentals män och kvinnor går ombord på båtvrak som är dömda att förlisa. Varför gör de inte som Amadou, den unga pappan som jag mötte på marknaden i Ayorou, han som nästan var framme i Europa men var modig nog att återvända hem? Varför avstår de inte från att resa? Varför försöker de inte rädda sitt eget skinn? Varför vänder de inte tillbaka? Jag ville ta reda på vad det är på vägen till Europa som är ännu mer skrämmande än döden på havet. Och jag har också fått veta det. Här i öknen har jag lärt känna hur det är att leva som död. Det var i och för sig inte svårt att föreställa sig redan innan jag for. MEN RESAN väntade på mig. Det var den prövning jag måste utstå för att, utan underlägsenhetskänslor, kunna betrakta dem som överlevt färden över havet och stigit i land i Italien, ja även för att förstå de italienare och andra européer som på 1800- och 1900-talet gav sig av till Nord- och Sydamerika, Australien och Sydafrika. En nödvändig minnesträning som får längtan att plötsligt explodera. En längtan efter de döda som jag aldrig lärt känna. Som Kofi. Och efter de många levande som vilseletts av lögner. Det är en försmak av den själsliga smärta som kommer att åtfölja min återkomst, det är jag säker på. En omvänd längtan. Det är ännu för tidigt att känna hemlängtan. Men jag vet redan att så snart jag är hemma igen kommer jag att sakna denna resa och dess hjältar. Jag kommer som alltid att få lov att anförtro mig åt Henne. Vem vet vad Hon gör just nu. ”Jag kommer att ha fullt sjå med att bota dig från

I Sahara har vattnet en omisskännlig doft. En metallisk vällukt som omedelbart hetsar upp strupen. denna galenskap”, skrev hon till mig i sitt sista sms innan jag lämnade Agadez. SÅ SNART ORION står i zenit börjar det blåsa en

kylig bris. En frisk smekning som känns ända ner i lungorna. Temperaturfallet får de klippor, som går i dagen i sanden, att knastra och knaka. Det låter som ord, fragment av fraser som förs vidare av vinden. Djinnerna har många sagor att berätta för varandra denna natt. Mot värken i själen är dock sömnen det bästa smärtstillande medlet. Åtminstone tills morgonen gryr. Ljudet kommer långt bortifrån. Ett långsamt rytande. Hjärnan pejlar i det omedvetna för att förstå om det är en dröm eller inte. Ljudet envisas. Försvinner. Återkommer. Ögonen upptäcker att det redan är ljust utanför de slutna ögonlocken. Rytandet kommer närmare. Volymen stiger och sjunker. Det beror på om motorn befinner sig högst uppe på en sanddyn eller längst ner i en sänka. I natt var det så kallt att det var nödvändigt att ta på sig vindjackan. Runtomkring mig, på den ondulerade sanden, har en vit mus lämnat sköra fotavtryck efter sin expedition. Men där finns också större spår. All-


fästning Europa

deles för stora för att vara ökenräven, fennek. Spår av ett djur som gått på tå. En schakal. Den har snokat runt lite överallt. Den kan ha känt lukten av våra andetag, av lådan med vår mat och av vattendunken. I SAHARA har vattnet en omisskännlig doft. En

metallisk vällukt som omedelbart hetsar upp strupen som är förtorkad av värme och sand. Man lär sig genast att känna igen den. – Dold som en schakal, säger Yayas vän. I natt tände jag min ficklampa. Schakalen stod alldeles orörlig bredvid dig, sen flydde den. Båda två är redan vakna. Yaya försöker

skydda en bunt ved från vinden, så att den skall ta eld. – Camiòn, camiòn, säger han. Lastbil, lastbil. – Har du sett den? – Inte än, men den kommer att vara här inom en halvtimme. Vägen går inte så långt bort. – Yaya, varför möter vi inte någon tom lastbil på väg tillbaka från Libyen? Han placerar tekannan på den lilla spis han arrangerat i sanden. Den torra veden har till slut börjat brinna. Han rycker på axlarna. – Det vet jag inte, svarar han. Lastbilen kommer närmare och stannar. Kan-

>

fib 25


REPORTAGE

»

Två soldater har gummislangar i händerna. Kontroll och plundring är samma sak.

ske för sin morgonrast. Den står nu mindre än en kilometer ifrån oss. – Yaya, jag går dit till fots. Vi ses vid posteringen i Dao Timmi. Lastbilens chaufförer talar bara arabiska. – Aiwa, ja, trehundratvå passagerare, svarar de från förarhytten på mina tafatta frågor och upprepar svaret genom att med fingrarna visa tre-nolltvå. MÄNNISKORNA ÄR HOPTRÄNGDA som druvor i en

klase. Räkneoperationen tar inte lång tid. Denna last av män och kvinnor har gett människosmugglarna totalt 11 600 euro. Det vill säga 25 000 CFAfranc multiplicerat med 302. Ingen kliver av. Chaufförerna tänker fortsätta direkt till Dao Timmi. En av dem, som tittar ut genom bilfönstret, gör tummen upp med sin slutna högernäve. Det är bekräftelsen som ger mig tillstånd att stiga på. Killarna närmast stegen makar motvilligt på sig. Det finns egentligen ingen plats. Och varje gång bilen rycker till riskerar vi att ramla av. Men det är min enda möjlighet att eventuellt kunna hitta Daniel och Stephen. Ögonen observerar alla ansikten runtomkring. Det ena efter det andra. Deras ögonfransar och ögonbryn är täckta av salt och sand. Läpparna torra och brända. Många passagerare måste vara sjuka, för lukten av diarré är så påträngande att man blir illamående. Det är inte läge att börja ställa frågar. Tystnaden ombord säger redan tillräckligt. Men Daniel och hans bror finns inte där. Inte ens under de tygsjok och handdukar som några lindat runt huvudet. Dessa utmattade ansikten är alla okända för mig. Det kan vara tröttheten. Det kan vara den vrede som lagrats längst in i magen. Det kan vara nattens köld och den kristallklara luft som trängt ner i lungorna och som inte ens ursinniga hostattacker lyckas driva ut. Men denna dag skulle jag vilja befinna mig någon annanstans. Inte här. DET ÄR BARA Saharas väldiga bildspel som förmår

trösta mig. Vi glider ner i en ojämnt sammanfogad dal. Vågorna av sand som drivit med vinden har bildat en rad ockrafärgade trappsteg. Här och där visar sig vita klippstenar som polerats av vatten. Det måste ha varit en flod. Några små och ensliga akacieträd håller ännu stånd med rötterna fastfib 26

klamrade vid klumpar av sand och avfall. Till höger, lite avsides, står en riktigt hög akacia med sitt skuggande paraply till krona. Yaya har stannat sin terrängbil längs vägen. Bredvid en skrothög. Han gör tecken åt mig att stiga av. Lastbilen stannar inte. Men den kör så långsamt att det inte är någon större konst att hoppa ner från bilens stege i farten. Några få passagerare besvarar min avskedshälsning. – Här framför oss ligger Dao Timmi. Om vi inte vill ha trubbel med militärerna är det bäst att du inte befinner dig på lastbilen vid den posteringen. Vi väntar en timme och sedan kör vi ifatt lastbilen. Okej? säger Yaya. – Om det är bäst för dig, så är det bäst även för mig. Men vad har hänt här? – Det är resterna av en lastbil, svarar han. Förarhytten är nästa helt tillplattad, dörrarna på vid gavel, olika delar spridda tiotals meter omkring. – Den exploderade i fjol, förklarar Yaya. Det var en migranttransport. En tänd cigarrett satte eld på varulasten. Och värmen därifrån fick sedan bensintanken att explodera. – Det ser ut som en flygolycka. Hur många människor dog? – Ingen. De hann avlägsna sig före själva explosionen. SOLDATERNA I DAO TIMMI har förskansat sig

högst upp på en sluttning. Man måste vänta på att någon kommer ner och hämtar ens passersedel och pass, bär upp handlingarna till befälhavaren i det lilla fortet och sedan återvänder ner igen med dokumenten stämplade och undertecknade. Lastbilen som vi mötte tidigare i morse har stannat ett hundratal meter därifrån. Militärerna är nästan färdiga med sin kontroll av passagerarna. De flesta är klara för avfärd. Men minst trettio passagerare står fortfarande på knä i sanden, med händerna på huvudet. Två soldater har gummislangar i händerna. Kontroll och plundring är samma sak. Här liksom i Dirkou. – Tror du att jag kan gå bort till lastbilen nu? – Nej, jag tror att det är bättre för oss alla att vänta här i terrängbilen, svarar Yaya. En kille kommer fram till bilfönstret. Han ber att få något att äta. Han pekar också på några


andra lite längre bort. De sitter i ring mitt på den öppna platsen på fyrkantiga stenblock. Två av dem ber, knäböjda, i riktning mot öst. De fanns där redan när vi anlände. Men det är inte lätt att urskilja dem mot bakgrund av den ofruktbara dalen. Dammet har bemäktigat sig deras hår, deras slitna kläder och hud. De har samma färg som landskapet. De är tjugotvå till antalet. – Vi kommer från Mali och Ghana, berättar han som står utanför bilfönstret. Han heter Adama och är tjugofem år gammal. – Jag är från Bamako, huvudstaden i Mali. Känner ni till den? – Hur länge har ni varit här? Adama har inte mycket kraft kvar. Han talar med låg röst: – I tolv dagar, tror jag. Officiellt sa de att de låtit oss stiga av eftersom vår lastbil var för tungt lastad för att klara uppförsbacken. Men i själva verket var soldaterna övertygade om att vi, efter att ha stekts en stund i solen, skulle lämna ifrån oss en del av våra pengar. Så gör de här, de övertygar en med hjälp av hunger och törst. Men vi hade inga pengar. – Vad var det för en lastbil? – Vi åkte med en cigarrettbil. Till slut körde den i väg. Och nu finns det inte en enda chaufför som kan ta oss med. Vi har inte längre några

pengar. Jag vet inte vad vi ska göra. Även den här bilen som anlände alldeles nyss säger att de är för hårt lastade för att ta oss med. Åker ni till Gatrun i Libyen? Yaya förklarar för honom att vi inte kan köra till Gatrun. – Adama, ger militärerna er något att äta? – Det beror på om de har några matrester att avvara. Ibland får vi lite hirs, men inte varje dag. Och det räcker aldrig till allihop. Vi får klara oss bäst vi kan. Ibland, när vi är väldigt hungriga, lyckas vi fånga en råtta och då steker vi den på elden, eller möjligen några små gräshoppor. Men här i Dao Timmi är det brist på ved. – Har ni vatten? – Vatten har vi ingen brist på, Gud vare tack och lov. Där nere finns en brunn, säger Adama och pekar på en rad med palmer längst bort på den öppna platsen. EN SOLDAT, med k-pisten över axeln, kommer fram till oss. Så snart han blir varse att det under en tagelmust döljer sig ett europeiskt ansikte går han genast för att underrätta de kollegor som är upptagna av lastbilen. De sista passagerarna på knä i sanden kan då resa sig upp. Ja, de måste dessutom skynda sig. Soldaterna vrålar och går på.

Lastbil med migranter som deporterats från Libyen på väg genom Saharaöknen.

>

fib 27


REPORTAGE Uppehåll i oasen Seguedine i Saharaöknen

Efter tio minuter är den stora Mercedeslastbilen klar att köra vidare. Yaya skrattar. – Ja, se militärer! mumlar han. Vi får nu tillåtelse att kliva ur vår terrängbil. Adama förser sig, ur vårt matförråd, med en burk mjölkpulver, några bröd, en flaska matolja, kex och en bit fårkött. Som tack tvingar militärerna oss att stå stilla i solen i en och en halv timme. VÄGEN GÅR NU uppåt, i stenig terräng. Två skarpa

kurvor. En ändlös uppförsbacke med idel vassa stenar. En vildhund som fått för sig att springa efter oss. Vi kommer till kanten av en högslätt som ligger där omgiven av idel rostbruna berg. I de stora rännorna och på bergssluttningarna finns tunna lager av sand, ditförd av stormvindar. Själva klipporna har samma bruna färg som järn efter en eldsvåda. I öster störtar slättlandet ner i en avgrund för att sedan återuppstå som de märkligt formade Totomaibergen. I väster avtecknar sig, i fjärran, den kompakta och platta Djadoplatån. Vinderosionen är obeveklig. UNDER HJULEN öppnar sig en matta av klotrunda

stenar. De största är lika stora som biljardbollar. fib 28

De minsta av en spelkulas storlek. Yaya stannar för att fylla på däcken med hjälp av bilens kompressor. En del stenar är perfekt polerade. Och väger som stål. Många är ihåliga och går sönder som vore de ägg. Då utsöndras ett slags pulverblandning. Gul sand och mörka mineraler. Ett utmärkt salttillskott. – Man ska dricka det löst i vatten, förklarar Yaya, det är bra för blodet och botar även magvärk. TIDIGT PÅ EFTERMIDDAGEN stiger ett sandmoln

upp vid horisonten. – Vi har hunnit ifatt dem. Camiòn, camiòn, säger Yaya och ler. Molnet försvinner och dyker åter upp som värmehägring. – Måste du stiga på den där lastbilen? frågar Yaya. – Nej, jag måste väl inte direkt. Ingen av mina tidigare reskamrater finns där. Och jag har inga frågor att ställa till de arma passagerarna på just den bilen. Men om jag lyckas kliva ombord där kan jag kanske nästla mig in vid gränskontrollen i Madama. Och jag vill på nära håll se vad det är som händer vid gränsen till Libyen. Yaya säger ingenting. ■ ■


Margareta Zetterström, som har översatt Fabrizio Gattis bok har i sin egen bok Att skriva i motvind skrivit texten Massdöden på Medelhavet. FiB kan här publicera texten som ett utdrag ur boken.

UTDRAG UR ATT SKRIVA I MOTVIND

MASSDÖDEN PÅ MEDELHAVET MEDAN VI EU-medborgare betraktar Medelhavet

som ett behagligt ställe där vi mer än gärna semestrar och njuter av sol och bad är samma hav — för de fattiga och förtryckta folken söder och öster därom — både möjligheten till ett bättre liv och en jättelik gravplats, ett hav som slukat och fortsätter att sluka många av dem som med båt försöker ta sig över till den europeiska kontinenten. Från 1988 fram till den 21 maj 2011 uppges 17 317 människor ha dött i vattnen utanför Festung Europa, en plågsam drunkningsdöd i Medelhavets blåa böljor. Och då är bara de dokumenterade fallen inräknade. I verkligheten kan det röra sig om betydligt fler, eftersom detta med nödvändighet är en hemlig trafik som just därför är svår att till fullo överblicka. Sifferuppgiften ovan har jag hämtat från sajten Fortress Europa, startad år 2006 av den då tjugofyraårige italienaren Gabriele Del Grande i syfte att belysa en av vår tids stora sociala och mänskliga katastrofer: massdöden på Medelhavet, en katastrof som hela tiden pågår men som vi, som bor inuti själva fästningen, ofta tycks skamligt omedvetna om. GABRIELE DEL GRANDE nöjer sig heller inte med att lista varje död flykting. Han är också en författare som tagit som sin uppgift att ge dessa torra siffror namn och ansikten. Han skriver för l’Unità, Redattore Sociale och Peace Reporter och har dessutom utgett flera böcker i ämnet. Hösten 2007 utkom hans bok Mamadou va a morire. La strage dei clandestini nel Mediterraneo (Mamadous resa mot döden. Massakern på klandestiner på Medelhavet, förlaget Infinito). Den har översatts till tyska och spanska och även utkommit i en andra, utvidgad och uppdaterad, italiensk upplaga. Av författarens avslutande tackord framgår att han, när han skrev denna bok, på kvällarna för sin försörjning arbetade som kypare på en restaurang i Rom. Men då hade han dessförinnan i flera år gjort vidsträckta reportageresor och grundligt researcharbete. Boken Mamadou va a morire är en till det yttre registrerande och faktaspäckad skildring, en bok som vill säga allt om ett stort och viktigt ämne, men där man också märker den upprördhet och

det patos som ligger till grund för författarens idoga detektivarbete. Han följer de döda i spåren bakåt till deras hembyar eller hemstäder, familjer och vänner. Han skildrar de sociala och ekonomiska förhållanden som får människor att riskera livet på havet och i öknen för drömmen om ett bättre och värdigare liv. Det handlar oftast om unga män men också en del mödrar med barn, människor som i sina hemländer aldrig fått chansen att genom eget arbete förbättra sina levnadsvillkor, unga människor som inte längre står ut med att se sina anhöriga lida nöd. Ofta lånar de i hemlighet ihop pengar till resan, ofta ger de sig i väg utan att meddela sina familjer och alldeles för ofta drunknar de när deras överlastade båtar kapsejsar. Men risken att dö avhåller ändå inte dessa företagsamma och modiga personer från att ge sig av. Det de lämnar bakom sig ter sig nämligen ännu värre än döden på havet eller i öknen. Och det finns alltid människor som är beredda att tjäna pengar på andras olycka (jag syftar här på de skrupelfria individer och maffianätverk som organiserar denna trafik). Genom Gabriele Del Grandes skildring förstår vi även den psykologiska bakgrunden till vårens uppror i arabvärlden. En ung människa kan inte leva om hon inte har någonting att hoppas på för framtiden, och själva hopplösheten är nog det värsta med att leva i ett samhälle som inte ger plats och möjligheter för de nya generationerna.

Att skriva i motvind Författare:Margareta Zetterström Förlag: Tintomara

TIDIGARE, skriver Del Grande, var Medelhavet en

föreningslänk, någonting som band samman de olika kontinenterna och underlättade kontakten mellan människor och kulturer. Idag är detta hav i stället någonting som skiljer Europa från Afrika och Asien, en stor oöverstiglig vallgrav. På ena sidan rikedom, på andra sidan fattigdom och nöd. På ena sidan demokrati, på andra sidan olika typer av diktatur. Och när då folken i Nordafrika reser sig och vill ha demokratiska rättigheter och samma mate-riella villkor som vi på den rika sidan, då blir de styrande i våra länder rädda och stänger gränserna ännu mer för de desperata människor som till följd av oroligheterna kommer i kläm och därför ser sig nödgade att fly. Gabriele Del Grandes nya bok heter Il Mare di

>

fib 29


BOKUTDRAG

»

En ung människa kan inte leva om hon inte har någonting att hoppas på för framtiden.

Mezzo. Al tempo dei respingimenti (Havet mellan oss. I avvisningarnas tid, utgiven 2010, även den av Infinito edizioni). Denna bok är resultatet av tre års resor och efterforskningar i länderna runt Medelhavet, delvis finansierade med hjälp av ett stipendium. Och den fördjupar ytterligare bilden av det drama som utspelar sig mitt framför våra ögon men som vi gör allt för att slippa se. I FÖRSTA AVSNITTET följer författaren två algeriska

fäder som desperat söker sanningen om vad som hänt deras söner. Dessa ynglingar gav sig i väg år 2007 och har sedan dess inte mer hörts av. Deras båt hade Sardinien som mål, men båten kom aldrig fram och fäderna kan heller aldrig tänka sig att ge upp sitt sökande. I andra avsnittet skildrar Del Grande förtrycket i Tunisien, möter oppositionsledare, fackligt aktiva och advokater som vittnar om regimens hårdhet och maffialiknande girighet och är också själv, trots minutiösa försiktighetsåtgärder, ständigt förföljd och övervakad av regimens polis. Han får höra många berättelser om hur ”folkets pengar hamnar i palatsen och folkets söner i fängelse” och passar också på att, profetiskt, citera några rader av den unge tunisiske poeten Abou el Kacem Chebbi från 1933 som i min snabböversättning lyder: ”Den dag folket väljer livet/Kommer ödet att lystra/Mörkret skingras/Och bojorna brista.” Därefter följer avsnitt om förhållandena i libyska fängelser där många av flyktingarna fastnar. En del fängelser ligger vid kusten, andra mitt ute i öknen, men gemensamt för dem är att där råder vidriga förhållanden. Fångarna torteras, plågas, förnedras och blir ibland också utsatta för rena massakrer. Somliga av dessa läger har för övrigt finansierats av Italien, som ett led i den italienska regeringens avtal med Libyens ledare Muammar Gaddafi om att sätta stopp för flyktingtrafiken över Medelhavet. NI KANSKE MINNS katastrofen sensommaren 2009

då sjuttiotre människor miste livet? Det som gjorde denna katastrof extra upprörande var att maltesiska myndigheter hade fått tips om att en överlastad gummibåt befann sig i nöd. Ändå underlät de att slå larm och kalla på räddning. I flera veckor drev båten, som från början hade sjuttioåtta passagerare, omkring tills räddningen kom i form av en vanlig italiensk fiskeskuta. Men då var endast fem fib 30

av passagerarna vid liv. De andra hade redan fått havets djup som grav, och deras kroppar har aldrig återfunnits. Gabriele Del Grande förklarar i boken Il Mare di Mezzo varför det inte tidigare kom några fiskare till undsättning. Det var nämligen så att det under augusti och september rådde fiskeförbud i de berörda vattnen (för att säkra fiskbeståndet där). Och den havererade och illa utrustade gummibåten hade oturen att vara ute på havet just under denna period då de flesta fiskefartyg låg kvar i hamn. För även om EU-kommissionen och de europeiska regeringarna är kallsinnigt inställda till människor i nöd råder bland dem som yrkesmässigt trafikerar Medelhavet den hederskodex som kal�las la legge del mare (havets lag) och som säger att människor i nöd alltid måste undsättas. Man kan inte titta bort och fortfarande kalla sig människa, det vet alla yrkesfiskare och efter den regeln lever också de allra flesta. En annan gång kan det vara de själva som behöver hjälp. AVSLUTNINGSVIS SKILDRAR författaren förhållandena i de italienska läger där båtflyktingarna spärras in i väntan på avvisning till Afrika. Det är de fängelseliknande läger som tidigare beskrivits av Marco Rovelli och Fabrizio Gatti, läger varifrån fångarna självklart försöker rymma så fort tillfälle ges och då förvandlas till klandestiner. Det är ju nämligen EU:s restriktiva invandringspolitik och närmast hermetiskt stängda gränser som producerar dessa ”illegala” invandrare, som de kallas, människor som ofta inte ens får sina asylskäl prövade men som inte är mer oönskade än att Italiens frukt- och grönsaksodlare hänsynslöst kan utnyttja dem som underbetald slavarbetskraft. Om hela detta komplex, flyktingströmmen över Medelhavet och den rika världens dubbelmoral, handlar Gabriele Del Grandes böcker som jag hoppas någon svensk förläggare snart skall få upp ögonen för. För det är litteratur som hjälper oss att förstå den värld vi lever i och de människor som — vad än våra regeringar och EU-ledare må anse — är våra bröder och systrar. ■ ■

(dixikon.se 26 juni 2011) P.S. Massdöden på Medelhavet fortsätter. I oktober 2012 hade antalet döda, alltsedan 1988, stigit till 18 535. Bara under 2011 dog 2 352 personer, allt enligt Fortress Europe.


Imperialism.

Sanningen om USA SVENSK EX-MILITÄR HAR SKRIVIT MASTODONTVERK OM USA-IMPERIALISMEN

En före detta svensk artilleriofficer, snart 80 år gammal, bosatt på Lidingö, skriver en vitbok på närmare 1 000 sidor om USA-imperialismen. Lägg till meriterna dessutom 23 år som avdelningsdirektör på Försvarets materielverk med bland annat produktionsplanering av armévapen samt chefsutbildning som en av sina uppgifter. Låter det troligt?

F

TEXT peo österholm FOTO eva wernlid

örfattaren Berndt Paulsson, född 1934, skrattar och påpekar att han är född under mycket enkla förhållanden i Jämtland, men genom ihärdiga studier nått akademiska examina och bra jobb. Det är inga små ambitioner du har haft. Boken är tämligen heltäckande. (Den är på 840 sidor plus 160 sidor appendix). – Nej, jag har också fått kritik för det. Den gri-

per över väldigt mycket. Man kan gärna se min bok som en uppslagsbok. Paulsson inleder boken med att berätta om hur han som svensk representant stod på en vapenmässa i Grekland och var stolt och imponerad av svensk vapenexport. VÄCKARKLOCKA. – Jag var stolt över våra svenska vapen, tillverkade av Saab, Bofors, Ericsson och så vidare. Jag har alltid också varit stolt över Sverige

Berndt Paulsson, ursprungligen från mycket enkla förhållanden i Jämtland har skrivit massiva 1000 sidor, inklusive notapparat.

fib 31

>


IMPERIALISM

som samhälle och lojal mot det svenska försvaret. Men jag reflekterade inte så mycket, jag var lojal. Paulsson nämner avskaffandet av värnplikten och avskaffandet av territorialförsvaret som en väckarklocka. Då började reflekterandet desto mer när den demokratiska aspekten av försvaret togs bort. Som militär i armén hade han i ryggmärgen att försvara det svenska territoriet. Svenska soldater blev nu insatsstyrkor under Nato. Det ledde vidare. Vistelser i Latinamerika öppnade också ögonen. Som vapenexpert insåg han den amerikanska vapenindustrins makt över politiken. Paulsson började skriva. Det blev en heltäckande vitbok – utrikespolitiken tar förstås en stor del. Berndt Paulsson nämner avskaffandet av värnplikten och avskaffandet av territorialförsvaret som en väckarklocka.

VÅLDSBENÄGEN. – Erövringen av Nordamerika

från indianerna skapade en våldsbenägen nation, där våldet fortfarande sitter i med ständiga erövringar och man kan se det i USA:s inställning till Israel och erövringen av palestinsk territorium som man bara låter passera. Boken är heltäckande. Här finns kapitel om

»

Erövringen av Nordamerika från indianerna skapade en våldsbenägen nation.

/Berndt Paulsson

makten över tanken, medierna, fördumningsindustrin, det inhemska våldet, alla hundratals militärbaser, jakten på olja, girigheten i börs- och finansvärlden. Hur lång tid tar det att skriva en bok på 1 000 sidor? – Jag började för åtta–tio år sedan men har skrivit av och till, inte hela tiden. Ett kapitel om en växande insikt inne i USA om att det krävs en förändring ger en hoppfull avslutning. ■ ■

UTDRAG UR EN OBEKVÄM POLITISK SANNING

En obekväm politisk sanning Författare: Berndt Paulsson Förlag: Vulkan

Manifest Destiny – erövringståget västerut på 1800-talet – ville skapa herravälde över kontinentens urinvånare, indianerna och deras markområden. De, främst från Europa inflyttade, började redan här betrakta sig själva som predestinerade att leda den övriga världen. Monroedoktrinen från 1823 skulle – med vapenmakt – ge Förenta staterna rätten att styra över Centralamerika och all inblandning från andra stater skulle bestraffas. Roosevelt Corollary angav att de förenade staternas ledning skulle ses som polismakten som skulle styra och tillrättavisa andra stater. Med detta började en form av rasism skapas. Trumandoktrinen från 1947 efter andra världskriget ville stoppa all aggression från dåvarande Sovjetunionen och även från andra länder och detta oavsett var denna aggression mot Förenta staterna skulle uppträda. Här startade det långvariga kalla kriget mellan de dåvarande stormakterna. Marshallplanen, bildandet av den nordatlantiska pakten NATO och etableringen av militära anläggfib 32

ningar i Europa var inledningen till det världsomfattande nätet av hållpunkter för att säkerställa ekonomiska och militära garantier för Förenta staternas hegemoni. Caracasdeklarationen blev 1954 en förnyad Monroedoktrin i praktiken innebärande att ge Förenta staterna rätten att ta tillvara de resurser som fanns i Latinamerika. Varje hot i eller utanför Förenta staterna skulle nu mötas kraftfullt. Samarbets- och handelsorganisationen för de amerikanska staterna – OAS – bildades. Clintondoktrinen skulle ge Förenta staterna en obegränsad tillgång till naturresurser och angav därtill en utrikespolitisk inriktning i början av 2000-talet benämnd… Bushdoktrinen, att säkerhet för den nordamerikanska staten skulle nås genom expansion. Stater och statsledningar blev som en följd av terrorattacken mot New York och Washington beskrivna som endera ”med oss eller mot oss” (emot i form av terrorister). Här skapades, utöver denna högst förenklade tudelning av världen, det förebyggande kriget. ■ ■


UTDRAG UR EN OBEKVÄM POLITISK SANNING CHILES DIKTATOR Augusto Pinochet fick under sin

diktaturperiod hjälp av banker i Förenta staterna att ordna privata konton med miljontals dollar. Detta framgår av en rapport som den nordamerikanska bankinspektionen fick fram i sin helhet år 2005. Under hela 25 år var Pinochet en av banken Riggs bästa kunder. Denna bank hjälpte Pinochet att väva ett nät av hemliga konton på tre kontinenter. Det rörde sig om ett stort antal, inklusive hemliga konton som öppnats under vilseledande namn. Pinochet hade dessutom konton i Citigroup, Bank of America och flera andra USA-banker. Sammanlagt rörde det sig om 125 olika bankkonton, med totalt minst 15 miljoner dollar, cirka 100 miljoner kronor. År 1986 reste banken Riggs styrelseordförande Joe Allbritton själv till Santiago. Där träffade han Pinochet och mötet ägde rum i La Moneda, presidentpalatset som Pinochet lät flygbomba den 11 september 1973, då Allende störtades. Under alla de år som följde höll Pinochet Chile i ett järngrepp. 3 000 chilenare beräknas ha dödats, 30 0000 torterades och tiotusentals tvingades i exil. ÅR 1990 ÖVERLÄMNADE så diktatorn makten till

en civil president. (Men Pinochet satt kvar som fruktad ÖB och arméchef.) Bankmannen Allbritton, framgår det av rapporten, hade vid sina resor syftet att ”personligen tacka överbefälhavaren för den chilenska armén, alltså Pinochet, för den långa och vinstgivande relationen med Riggs bank”. Vid den tidpunkten hade chilenska militärer över 65 miljoner dollar på konton i Riggs, vilket gav banken en årlig vinst på 600 000 dollar. I ett brev 1997 skrev Allbritton till Pinochet och tackade för ett besök i Chile: ”Ni har befriat Chile från hotet om en totalitär regering och ett ålderdomligt ekonomiskt system, baserat på statligt ägande och centralplanering. Vi i USA och resten av Västvärlden är skyldiga Er ett enormt tack och jag är övertygad om att Er avsikt har varit att uppnå en bättre och säkrare värld för Era barn och barnbarn.” I januari 2005 tvingades Riggs Bank erkänna sig skyldig till att ha mörkat Pinochets kontokaruseller och dömdes att betala tillbaka stora belopp inklusive 8 miljoner dollar till en fond för Pinochet-diktaturens offer. I Chile finns därför en grundmurad skräck för att den här perioden skall upprepas. Omkring 40 organisationer undertecknade ett brev till Chi-

les president Michelle Bachelet med krav på att hon inte ska skicka fler militärer till ”School of the Americas” – militärskolan i USA som är ökänd för att bland annat lära ut tortyrteknik. ”Under 59 år har School of the Americas utbildat fler än 61 000 latinamerikanska soldater, varav 3 000 från Chile, i stridsteknik, kommandotaktik, underrättelsearbete och tortyrteknik. Hundratusentals latinamerikaner har torterats, våldtagits, mördats och förts bort av militärer som utbildats vid den skolan”, står det i brevet, som lämnades över till presidenten i nov 2006. Militärskolan döptes om till Whinsec år 2001, men enligt de 40 organisationerna är det samma instruktörer som lär ut samma tekniker som användes av de blodbefläckade latinamerikanska diktaturerna under 1970- och 80-talen. Bland de organisationer som har skrivit under brevet finns den chilenska avdelningen av Amnesty, Peruanska kommittén för politiska flyktingar, samt omkring 100 chilenska och utländska privatpersoner, däribland den kände amerikanska debattören Noam Chomsky. Whinsec (Western Hemisphere Institute for Security Cooperation) och skolans försvarare hävdar att demokrati och mänskliga rättigheter nu ingår i undervisningen. I CHILE VISADES under år 2009 att rättsväsendet

ändå fungerar när man väckte åtal mot militärer som under diktaturen har haft ledande befattningar. Inte mindre än 133 f.d. agenter i Pinochets dåvarande säkerhetspolis har häktats och anklagas för människorättsbrott. Bakom de omfattande arresteringarna ligger många års polisarbete och vittnesförhör. Först med Pinochets död 2006 blev det lättare att få värdefulla vittnesmål från personer som tidigare inte vågat träda fram. 2006 blev också den första kvinnliga presidenten i Sydamerika vald. Michelle Bachelet tillträdde i Chile och i maj 2008 utsågs hon också till den förste presidenten i den nybildade unionen för de sydamerikanska länderna, UNASUR. Vid valet år 2010 tillät inte vallagen omval och med viss majoritet kunde Sebastian Pinera, som representerar ett centerhöger parti, väljas. Denne Pinera, stor och rik företagsledare, har lovat bygga vidare på Bachelets sociala reformer. Chile har, likt Norge med goda naturtillgångar, sökt säkerställa en kontinuerligt god nationalekonomi genom att fondera medel för framtiden. ■ ■

»

Hundratusentals latinamerikaner har torterats, våldtagits, mördats och förts bort av militärer som utbildats vid den skolan. /Chilenska organisationer om School of Americas i USA

fib 33


Historia. ”SLÄPP INTE IN DEN DÄR HORUNGEN I VITA HUSET”

Atombombens fader TEXT carl-göran ekerwald

Ray Monks biografi över ”atombombens fader” Robert J. Oppenheimer kom 2012 (Cape, London) och omfattar 818 sidor. Titeln är Inside the centre och antyder en ambition hos huvudpersonen att hålla sig framme och utöva makt. Här en kort sammanfattning av det viktigaste.

R Inside the centre Författare: Ray Monk Förlag: Jonathan Cape

fib 34

obert J. Oppenheimer (1904–1967) ledde det team som konstruerade de två första atombomberna. En av uran fälldes den 6 augusti 1945 över Hiroshima, den andra av plutonium över Nagasaki tre dagar senare. Han kom från en förmögen New York-familj och var högt bildad kristen jude. Ansåg det moraliskt tveksamt att fysiker konstruerade bomber – men han ville hämnas på nazisternas förföljelse av judar. Han sympatiserade med kommunisterna. Hans hustru Kitty var partimedlem liksom hans bror. Av medlemmarna i det amerikanska kommunistpartiet var 15 procent judar.

ETT NERVVRAK. Hans besvikelse var stor över att bomberna inte hann sluttestas före tyskarnas kapitulation. Nu fälldes de över Japan i stället. Och det trots att USA hade segern inom räckhåll. Men president Truman krävde att bomberna fälldes. Han ville skrämma världen till lydnad. Han sa – och det är löjeväckande: ”This is the greatest thing in history!” – Några bomber! Det är svårt att bortse från att fördröjningen berodde på att européer av USA:s regering värderas högre än japaner. Hiroshima betydde 135 000 döda, Nagasaki 100 000. Oppenheimer, som först hade varit stolt över att bomberna fungerade, förvandlades nu till ett nervvrak. Kallad till Truman för att bli lovprisad, sa han: ”Jag har blod på mina händer.” – Truman vände sig till utrikesministern Dean Acheson och sa: ”Släpp inte in den här horungen i Vita huset!” Han kallade Oppenheimer ”lipsill till forskare”. När Truman avslöjade för Stalin att de hade den bästa bomben av alla, visade Stalin bara

»

Ännu viktigare var att vi såg och bedömde vår egen inneboende ondska

ointresse. Han var redan väl informerad genom sin spion Klaus Fuchs som hade arbetat under Oppenheimer. Och redan i oktober 1949 detonerade den första ryska atombomben. Andrej Sacharov tillverkade sedan den första ryska vätebomben. Oppenheimer var ingen favorit hos regeringen. Han hade yrkat på att ryssarna redan 1944 borde få ta del av receptet på en atombomb. De var ju bundsförvanter mot Hitler. Han hade också föreslagit en internationell kommission som skulle ha kontroll över kärnvapen. UTRENSNINGAR. När McCarthy 1950 började utrensningarna av kommunister från administrationen, var det naturligt att också pröva Oppenheimer. Han utpekades 1953 som en säkerhetsrisk men friades helt 1957. Under förhören hade han för att visa sin lojalitet mot USA pekat ut en vän som kommunist. Personen i fråga blev – fast helt oskyldig – avskedad och flyttade till Frankrike för att slippa vidare efterräkningar. Oppenheimer bad honom aldrig om ursäkt för detta fula trick. Pressad av en hemligt agerande säkerhetstjänst som FBI kan man lockas till desperata handlingar. Jämför med George Orwell som för att ställa in sig hos det brittiska Säpo angav ett fyrtiotal kamrater som kommunister!


Oppenheimer fick aldrig nobelpriset. Han hade inte gjort några upptäckter. Han var ingen experimenterande laboratoriefysiker. Han var den fantasirike teoretikern som samlade in försöksresultat vilka tedde sig oförklarliga, och han kunde ofta utifrån dessa ge en tolkning som sedan pragmatiskt verifierades när man satte ihop den första bomben och fick den att detonera. BLI VILDDJUR. Han höll föredrag om människans

förhållande till politiken. Budskapet var att vi inte bara skulle se ondskan i motparten utan ännu viktigare var att vi såg och bedömde vår egen inneboende ondska. Annars var risken att vi blev till vilddjur. När astronomerna 1967 konstaterade förekomsten av roterande neutronstjärnor och ”svarta hål” aktualiserades en som det visade sig epokgörande studie av Oppenheimer och Hartland Snyder som redan 1939 teoretiskt beskrev dessa fenomen.

Stjärnor dör och i denna gravitationskollaps drar de sig samman i allt större täthet och når till sist ett ”noll-stadium” då de framstår som svarta hål. I dag anses denna studie vetenskapligt stå högre än Oppenheimers bombförberedelser. På frågan ”Finns det något säkert faktum beträffande materien?” ansåg han rätt svar vara ett definitivt nej. Att arbetet med atombomben påverkade familjelivet negativt visar det faktum att när dottern Toni föddes bad Oppenheimer en främmande familj adoptera flickan, då fyra månader gammal, med motiveringen: ”I can’t love her.” Båda föräldrarna var just då helt upptagna av det första bombtestet. Detta är Ray Monks förklaring. Det kan mycket väl finnas andra förklaringar. I Ray Monks väldokumenterade biografi lär man sig mycket om partikelfysik – det viktigare är den insyn man får i ett mänskligt öde där den poetiska och religiösa dimensionen åtföljs av den kyligaste rationalitet. ■ ■

Robert J. Oppenheimer bröt samman efter att atombomberna hade fällts över Japan: ”Jag har blod på mina händer!”.

fib 35


Recension. En droppe svart blod – ras och tolerans i USA Karin Henriksson Leopard

En enda droppe svart blod i ådrorna. En enda svart förfader bland hundratals vita. Det räckte tidigare för att en person skulle klassificeras som svart. Nu kan amerikanska medborgare ofta välja hur de ska klassificeras. Karin Henriksson beskriver hur president Obama ser sig som afroamerikan trots sin vita mamma. ”Äktenskap mellan svarta och vita var förbjudet i sexton delstater så sent

Bilal På slavrutten till Europa Fabrizio Gatti Övers. Margareta Zetterström Celanders förlag

Den italienske författaren och reportern Fabrizio Gattis bok om de afrikanska flyktingarnas resa genom öknen till Europa, rymmer en värld av lidande, kamp och förtryck. Flyktingarna som benämns klandestiner färdas i uttjänta, till brädden fyllda lastbilar. Det är tillsammans med dem som Fabrizio Gatti reser likt föregångaren Günther Wallraff. Slavrutten inleds i Dakar i Senegal, fortsätter genom öknen i Mali och Niger norrut mot Libyen till Afrikas fib 36

Recensionsredaktörer: Jan Bergsten och Agneta Willans Kontakt: recensioner@fib.se

som 1967”. Det är bara en av många intressanta faktauppgifter. För detta ska Karin Henriksson hyllas. Det är en ärlighet som få historieförfattare lever upp till. Ändå upplever jag att boken inte fullt ut tar konsekvenserna av så uppseendeväckande råa fakta. Henriksson berättar om svenskar som reagerat på rasismen i USA. Men de som inte reagerade blir till stor del anonyma. Före och efter 1967 har många politiker och intellektuella tigit om rasismen och sett USA som ett demokratiskt föredöme. Socialdemokraten August Palm skrev om rassegregationen: ”Sålunda sutto ett par hvita, från de södra staterna att döma efter deras drägt, sätt och uppträdande, och högt beklagade sig öfver att negrerna, som för öfrigt uppförde sig mer städat än de två hvita herrarna, finge resa i samma vagnar som de hvita. I södern och längre in i de vestra staterna nödgas de färgade

åka i särskilda vaggoner”. Varför tystnar kritiken efter August Palm? Henriksson skriver också hur motståndet mot slaveriet organiseras. Det handlar dels om att organisera resor för förrymda slavar till bland annat Kanada. Men även om rent väpnat motstånd – ofta på kristen grund. Har du hört namnet Crispus Attucks? Han var den förste martyren i Bostonmassakern 1770. Attucks var svart och sköts ihjäl av brittiska soldater. Soldaternas försvarsadvokat beskrev deltagarna som ”hoprafsat slödder med uppkäftiga pojkar, negrer och mulatter, irländare och besynnerliga sjöbussar”. Nu glömde jag att berätta att försvarsadvokatens namn var John Adams, som senare blev USA:s president! Som sagt, det handlar om huruvida man skriver historia uppifrån eller underifrån. olof rydström

medelhavskust och den farliga överfarten till havs mot Europa. Först som sist måste man säga att den här boken kan man inte läsa utan att andas djupt. Den nöd och de umbäranden som Gattis medresenärer, de afrikanska flyktingarna, genomlider, liksom förtrycket och rättslösheten de möter, får hela vår nya vackra värld att framstå som ett helvete. Det som gör att den här boken blir så mycket mer än ett indignerat protestreportage är att Fabrizio Gatti fortsätter där dem flesta reportagen slutar. Han följer de som lyckades ta sig fram till målet Italien, till drömmarnas Europa. Under dold identitet arbetar han som illegal invandrare på tomatodlingar i södra Italien. Vad han där skildrar är en systematisk rättslöshet och övergrepp utan påföljd. Demokratins nakna övervåld. Boken som skrevs medan Ghadaffi ännu styrde Libyen, visar hur flyktvägarna stängdes den ena efter den andra. Detta till följd av att Libyen hade

kommit överens med Italien om att förhindra flyktingströmmen till Europa. Denna svidande vidräkning med Europas hyckleri, med slavliknade arbetsförhållanden i jordbruket för de illegala invandrarna och med ett svårt korrumperat Afrika är ett reportage som tränger djupare än de flesta. Fabrizio Gatti tar sig in i flyktinglägren dit ingen reporter kommit före honom. Han arbetar i jordbruket som utnyttjar de illegalas underläge på ett vidrigt sätt. Han skriver om de illegala som de högerpopulistiska partierna vill kasta ut. Om de som fungerar i det närmaste som gratis arbetskraft och som dessutom saknar alla sociala rättigheter. Dessutom fungerar dessa flyktingar även som en buffert mot den inhemska arbetarklassens krav, vilket han dock inte nämner. Den här boken är ett grävande reportage som de officiella medierna och politikerna helst inte vill låtsas om, men som vi bör uppmärksamma. jan bergsten


En obekväm politisk sanning Vitboken om nordamerikansk imperialism Berndt Alfred Paulsson Vulkan

Berndt A. Paulsson presenterar sig som fil pol mag från Stockholms universitet med erfarenhet från försvar och utrikeshandel. Från att ha varit lojal försvarsanställd under många år har han sedan 1986 allt mer reagerat mot Sveriges beroende av Förenta Staterna, deltagandet i kriget i Afghanistan och närmandet till Nato och ”insett att vi har förlorat den tidigare nationella känslan att försvara ett statsskick, ett territorium och en samhällskultur som vi trodde på som Sverige med den svenska modellen, fackligt och politiskt”. Efter sin pensionering har han tagit sig före att skriva en vitbok om den nordamerikanska imperialismen. Det är ingen liten ambition. Här finns redan en omfattande litteratur på

Monomani Sami Said Natur & Kultur

Att en nyss debuterad författares andra roman handlar om hur han skriver sin första roman är kanske inte så vanligt. Men det är i alla fall vad Sami Said gjort med Monomani. Romanen har formen av ett brev till vännen Sara, som han aldrig träffat,

»

Ämnet, den nordamerikanska imperialismen, är viktigt och angeläget. svenska, däribland William Blum: CIA & USA:s verkliga utrikespolitik, Chalmers Johnson: Imperiedrömmar och Socialistisk Debatts välgjorda temanummer Imperialismen på 2000-talet (nr 202) för att bara nämna några väsentliga bidrag till förståelsen av ämnet. På nästan 1000 sidor blandar författaren högt och lågt, fakta med personliga funderingar. Det mesta består av referat av andra författare, av vilka han själv framhåller Noam Chomsky, John Pilger, Naomi Klein, Eduardo Galeano, Joseph Stiglitz och Arundhati Roy som sina främsta inspiratörer. (Några tankegångar av Samir Amin refererar han i andra hand ur en bok av Ingemar Lindberg.) Ett separat kapitel (kap 8) består av en kommenterad litteraturlista med många goda tips till fortsatt läsning och fördjupning i ämnet. Boken blir en rapsodisk framställning av USA:s historia, samhällsför-

endast brevväxlat med. Brevet är en enda lång ursäkt för varför han inte hört av sig. Och läsaren förstår snart varför. Huvudpersonen har varit upptagen av att skriva sin roman. Emellanåt försörjer han sig som timvikarie i skolan. Inkomster och utgifter är på ett minimum. Det är ett skrivande på liv och död. Vänner, föräldrar: allt får stå åt sidan för det allt överskuggande skrivandet. Mycket från debuten känns igen. Den ensamme unge mannen med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt egensinniga språk och enda mål i tillvaron: att skriva. Sami Said, med sin i dubbel bemärkelse skeva blick på tillvaron,

hållanden i dagens USA, relationer till FN och omvärlden, av våldskulturen och krigsmakten och krigen mot Korea, Vietnam, Irak, Afghanistan och krigsplaneringen mot Iran. Men det är osmält och osystematiskt, med mycket personligt tyckande. Jag saknar en sammanhängande analys av imperialismen (inklusive EU:s roll, där författaren har illusioner), av USA:s agerande och utveckling efter andra världskriget och i synnerhet efter Sovjetunionens sammanbrott 1989, av Natos förändrade roll och truppframflyttning efter 1990, av dagens amerikanska krigspolitik och USA:s roll i krigen mot Libyen eller Syrien samt en bedömning av USA:s relativa styrka eller svaghet inför framtiden. Ämnet, den nordamerikanska imperialismen, är viktigt och angeläget, och här finns naturligtvis en hel del riktiga och tänkvärda iakttagelser. Men som helhet tillför boken inte mycket ny kunskap. Formen – där källangivelsen inleder textreferatet istället för att förläggas till en fotnot – gör också boken ganska tungläst. Det är tråkigt att behöva säga det, men god vilja räcker inte alltid hela vägen. christer lundgren

»

Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt sällan fin (2012) först. liknar ingen annan jag läst. Monomani kan ses som en pendang till förstlingsverket. Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt sällan fin (2012) först. tom carlson fib 37


RECENSION

Kejne – verkligheten bakom

1950-talets rättsröteaffärer Dan Korn Carlsson

1950-talet var rättsröteaffärernas decennium. Tidningar och kända debattörer som Vilhelm Moberg gick till storms mot vad man uppfattade som korruption och maktmissbruk. Upprinnelsen var det sannolikt korrekta antagandet att kungen var homosexuell, i det här fallet avsågs Gustaf V, och pressades på pengar av sina älskare och fick hjälp av höga tjänstemän att sopa igen spåren. Verksam vid Stockholms Stadsmission fanns en pastor Kejne som såg hemliga sällskap bland dessa ’drängaskändande’ libertiner i samhällets toppskikt. På den här tiden ansågs präster vara moraliska föredömen. Kejnes berättelser togs för sanning och fick

De förlorade barnen – ett reportage

Jens Mikkelsen/Katia Wagner Natur och Kultur

Journalisterna Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, tar upp den stora problematik som finns runt ensamkommande flyktingbarn. Dessa barn och ungdomar anländer till olika länder i Europa från till exempel Asien och Afrika. Reportagen som återges i boken handlar om flyktingbarn från bland annat Afghanistan, Irak, Tunisien och Somalia. Efter ankomsten och ofta långt innan de fått svar på sin asylansökan, försvinner många av dem fib 38

moralpaniken att explodera. Dan Korn tycks ha vänt på varje sten som finns att vända på. Boken blir därför på drygt 800 sidor och bildar en färgstark historisk fresk. Den är väl värd att läsa bara av det skälet. Författarens förmåga att få in snart sagt varje person som bara med ett andetag kan förknippas med Kejne är häpnadsväckande. Fast man kan ju undra vilken effekt det har att slira iväg så hejdlöst att man blandar in popartisten Magnus Uggla i det hela. Detta bara för att nämna någon av de utvikningar som gott kunde ha lämnats åt sidan. Slutsatsen av Dan Korns undersökningar torde kunna sammanfattas i att Kejneaffären var mycket väsen för ingenting. De en gång så lösnummersäljande sensationerna spricker nämligen i eftervärldens ljus och blir till fantasier och elaka rykten. Som så ofta vad gäller Sveriges offentliga debatt hade också det här utländsk förebild. I detta fall USA där man byggde luftslott på fördomar mot minoriteter och politisk avsky för kollektiva lösning-

utan att över huvud taget återfinnas. Vad händer med dessa barn och ungdomar? Och var tar de vägen? Mikkelsen och Wagner söker svar på dessa frågor. De har letat reda på, träffat och intervjuat de som de lyckats spåra. Dessa barn och ungdomar är ensamlämnade med sina ofta mycket traumatiska upplevelser från sina hemländer, trauman som drivit dem på flykt. Och i sitt nya land är de övergivna och ignorerade av myndigheter och av vuxenvärlden, som inte tycks ta det ansvar de borde. Reportageboken De förlorade barnen består av olika fallbeskrivningar av barn och ungdomar som försvunnit. Det visar sig att de i sin utsatta situation, ofta hemlösa, lockats in i prostitution eller i att handla med droger. När de försvinner – går under jorden – är myndigheternas försök att hitta dem små eller inga alls. Om det däremot finns ett utvisningsbeslut, sätter polisen in stora resurser för att hitta den försvunne i syfte att verkställa beslutet.

»

Man kan ju undra om det fanns någon regissör tassande i kulisserna.

ar på samhällsfrågor. Detta skulle sen spinna loss i mccarthyism och obehagliga ståndrätter som liksom i Sverige utpekade människor som spioner för Sovjet. Man kan ju undra om det fanns någon regissör tassande i kulisserna. Bestickande är ju att Folkpartiet var klart överrepresenterat i den regeringstillsatta Kejnekommissionen. Liberala föreningar ute i landet ordnar möten, man driver frågan i riksdagen och DN:s liberala politruker kommer att figurera i rättegångar mot påstådda landsförrädare. Är det inte amerikanska halmhattar (valet 1968) man importerar så är det Tea Party-populism. Bara det kunde vara ett spår värt att följa. anders norborg

Italien är det europeiska land dit många flyktingar först anländer. Beviljade uppehållstillstånd där är relativt många men möjligheterna till ett drägligt liv är mycket små. De flyktingbarn som tar sig vidare till andra länder i Europa, till exempel till Sverige, riskerar enligt Dublinkonventionens regler att skickas tillbaka till det land som de först anlänt till, då det är i det landet som begäran om asyl ska prövas. Dublinkonventionen har lyckligtvis, sedan Mikkelsens och Wagners bok kom ut, upphävts när det gäller ensamkommande flyktingbarn. I bokens prolog beskrivs vad som händer när ett barn i det svenska samhället försvinner. Intensiva polisresurser sätts in, hundratals frivilliga vill hjälpa till att leta, medierna följer utvecklingen och kräver resultat. Detta sker inte när ensamkommande flyktingbarn försvinner. Vi måste fråga oss varför! agneta willans


Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör Red. Andreas Berg Ordfront

Ordfront har haft den goda smaken att ge ut denna generöst tilltagna biografi om förarglige satirikern och provokatören Lars Hillersberg. Samtidigt pågår en retrospektiv utställning på Kulturhuset i Stockholm. Tråkigt bara att han inte kan vara med själv. Det hade varit en upplevelse. Men många intresserade och sympatisörer fick möjlighet att träffa honom i montern på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och köpa några exemplar av Gatskrikan och andra verk. Tyvärr dog Hillersberg alldeles för tidigt, vid endast 67 års ålder, 2004. Biografin innehåller över 300 sidor

Lagen mot krig

– Om FN-stad-

gans våldsförbud och aggressionskrigen Rolf Andersson/Mats Björkenfeldt/ Per Boström/ Lars-Gunnar Liljestrand Celanders förlag

Författarna utgår från Förenta nationernas stadga. Där åtar sig medlemsstaterna att inte lösa konflikter sinsemellan med våld, inte lägga sig i andra medlemmars inre angelägenheter och de utpekar angreppskrig (”aggression”) som det största brottet. FN fick stor politisk och opinionsmässig betydelse. Stadgebrott brukade få så negativa konsekvenser att stater i det längsta försökte undvika sådana anklagelser. Dessvärre har imperialistiska stormakter ständigt brutit mot FN-stadgans och folkrättens anda och

i A4-format. Den är full av bilder och ger en fyllig bild av denne konstnär och satiriker, men eftersom han var verksam inom så olika genrer gör den honom inte riktig rättvisa. Det kan man förstå när man efter att ha läst den välfyllda utgåvan ögnar igenom registret över alla utställningar. Ändå är utställningar bara en del av Hillersbergs verksamhet. Några av dem berättas det om i texten. Antagligen för att de illustrerar Hillersbergs excentricitet och egensinnighet. Tyvärr hamnar visst fokus både i boken och på utställningen på Hillersbergs påstådda antisemitism. Men det verkar som om man använder hans kritik mot Israels ofta aggressiva politik som en möjlighet att ifrågasätta personen. En gång när Hillersberg tillfrågades om han hatar judar svarade han: ”Jag hatar alla människor”. Genialt svar och helt i linje med den brutala humor som han representerar. Antagligen hade han blivit trött på den infantila frågan. En märklig sak med Hillersberg är

»

Dessvärre har imperialistiska stormakter ständigt brutit mot FN-stadgans och folkrättens anda och bokstav. bokstav. Boken går igenom de viktigaste överträdelserna som krigen på Balkan och angreppen mot Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Läsaren kan följa den folkrättsliga diskussion som har förts i samband med olika interventioner vars förespråkare ofta syftat till att släta över brotten och ge dem legitimitet. Det är slående hur denna debatt har urvattnats genom åren. Argumenten för interventionerna har blivit alltmer krystade och ologiska och framstår numera som uppenbara svepskäl. Det sista fikonlövet föll nog i Libyenkriget. Under

»

Boken visar med all önskvärd tydlighet hur mångsidig, stridbar och omstridd Hillersberg var. att han säger sig sätta tecknade serier högre än annan konst. Men det beror kanske på hans rebelliska läggning. Han växte upp när serierna kom och konsumerades i massor av barn och ungdomar till de vuxnas förtret. Boken visar med all önskvärd tydlighet hur mångsidig, stridbar och omstridd Hillersberg var. Han försökte också forma sitt liv som ett sorts konstverk och det måste ha frestat på. Ändå satt han som en åldrad och till synes nöjd patriark i sin monter på Bokmässan och spred trivsel och glädje under sina sista framträdanden. stefan estby

senare år har stormakternas ledare obekymrat talat om att störta regeringar och stödja oppositionsgrupper i andra länder för att nå sina politiska mål som om folkrätten inte existerade. Desto större skäl att försöka återupprätta FN-stadgans roll och hänga ut brottslingarna. Lagen mot krig ger en historisk bakgrund och rikliga argument i det avseendet. Relevanta folkrättsliga dokument finns i bilagorna. Författarnas folkrättsliga analys av konflikterna är förnuftig och kunnig. De lägger stor vikt vid FN-stadgans våldsförbud som dock ofta och i onödan betraktas som ”generellt” eller ”strikt”. Men något sådant absolut våldsförbud finns inte i stadgan. Krig i självförsvar är till exempel tillåtet och legalt vilket författarna också klargör. Därmed blir epiteten både självmotsägande och vilseledande och kan politiskt utnyttjas till att fördunkla skillnaden mellan angripande och angripna stater. åke kilander fib 39


Media.

Om den osynli

»

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

/Thomas Thorild

V

TEXT hans isaksson

arför låter folk sig ständigt – oavsett politiska friheter och frånvaron av religiösa kontrollorgan – ännu styras av minoriteter med intressen motsatta deras? Varför låter sig underklassen sig slaktas i de rikas krig – och stundom ha gått sjungande till slaktbänken? För den härskande klassen är detta självfallet en icke-fråga och efter första världskriget ansåg sig inte bara Sigmund Freud, utan också hans lärjunge och dubbelnevö Edward Bernays ha löst den. Men progressiva människor grunnar ännu ständigt på den.

hundra mest inflytelserika personer under 1900-talet. Han grundade sin prfirma 1919 och var kanske den förste att tala om ”public relations”, om den (des-) information som sprids av den egna myndigheten eller betalande kunder. Till skillnad från ”propaganda”, som spreds av fiendestater eller konkurrenter till de företag som i regel var Bernays kunder. Bernays arbetade genom åren för flera presidenter i USA och för storbolag som Procter & Gamble, CBS, United Fruit Company, The American Tobacco Company (tills hans fru fick lungcancer), General Electric, Dodge Motors.

MEDAN DEN REVOLUTIONÄRT socia-

SÅ JUDE HAN VAR , skröt Bernays om att

listiska rörelsen under kriget höll på med att förbereda övertagandet av samhällsmakten började ett antal nya pr-företag, som inspirerats av Bernays, att i symbios med stat och kapitalistiska storföretag utveckla en struktur för insamlande av information om individer och samhälle och samtidigt distribuera för makten – och kapitalet – nyttiga idéer direkt till dem. Bernays, som avled nästan 104 år gammal 1995, anses ha blivit en av USA:s

fib 40

Hitlers propagandaminister Goebbels tillhörde hans uttalade beundrare. Informationsinhämtandet åt USA:s nationella säkerhetsmyndighet är numera outsourcat till det privata multinationella pr-bolaget Booz Allen Hamilton, där Edward Snowden arbetade innan han blev efterlyst av sin förre uppdragsgivare och av vårt alltid följsamma SVT omgående blev försedd med det stående epitetet ”den spionmisstänkte”. Booz Allen Hamilton grundades 1914. Det

har en omsättning på 6 miljarder dollar och fick en flygande start genom behovet hos USA:s krigspropaganda under första världskriget. Fast it-teknologin tillhandahåller nu också en mera kostnadseffektiv underrättelsetjänst, där folk till exempel via Microsoft, Google, Visa och Facebook frivilligt och gratis förser stat och kapital med ovärderliga informationer. Försäljning av personuppgifter har dessutom för vissa officiella register blivit en ny inkomstkälla. VI SÄGS LEVA i ett demokratiskt samhäl-

le, även om kapitalismen fanns på plats långt före demokratin och erfarenhetsmässigt ibland långt därefter. Med vissa undantag får vi framför allt inom lagens ram yttra vad vi vill – till exempel att demokrati och yttrandefrihet över huvud taget är skräp och borde avskaffas. Yttrandefrihet är ett bra ting. Men om vi verkligen skall kunna dra nytta av yttrandefriheten kräver den tankefrihet. I teorin taget har vi alltid haft denna frihet, även under de mest nattsvarta envälden. Men – som alla vet – brukar inte ens tankens frihet annat än i undantagsfall utnyttjas. Genom tiderna har makten lagt ner mycket möda för att vidmakthålla denna vår försumlighet, bland annat genom sina massmedier. ”Det medvetna och intelligenta manipulerandet av massornas vanor och åsikter är ett viktigt element i ett demokratiskt samhälle. De som styr denna osynliga samhällsmekanism utgör en osynlig regering som är den sanna


ga regimen

enligt Bernays, inte av dem som de för ändamålet trodde sig välja. Om man bara läser det korta citatet från Bernays lite slarvigt kunde man tro att han gillade demokrati och tankens frihet och ogillade manipulation av folks tankar. Detta vore dock att överskatta hans demokratiska sinnelag och bortse från att han hela sitt liv försörjt sig på just sådan manipulation.

Edward Bernays skapade överklassens verktyg att ta makten över tanken hos alla – pr-industrin.

regeringsmakten i vårt land”. Detta hävdade Edward Bernays 1928 i sin inflytelserika skrift ”This Business of Propaganda”. Här kan man verkligen tala om en utsaga direkt från hästens mun. Om man verkligen tror Bernays

beträffande vad han säger om fria, demokratiska samhällen borde man rentav ställa sig frågan om man strängt taget borde tala om sådana. Tankemanipulerade människor kan knappast tänka fritt, därför inte heller fritt yttra sig och fritt välja styresmän. Därför styrs folk,

BERNAYS BETJÄNADE under decennier ett antal presidenter genom att utforma deras propaganda – till exempel rådde han myndigheterna att i maktens intresse underhålla och förstärka fruktan för kommunismen – ett råd man definitivt efter andra världskriget tog fasta på. Han lade bland annat upp den kampanj åt United Fruit vilken 1954 störtade vänsterregeringen i Guatemala. Bland hans mest lyckade uppdrag för storbolagen var hans kampanjjippo för tobaksindustrin på 20-talet som äntligen, under slogans om kvinnornas frihet (”cigaretten är frihetens fackla”) fick USA:s kvinnor att börja röka offentligt. Bernays skriver ”Vi lever i en tid av massproduktion. I den materiella produktionen har vi utvecklat en omfattande teknik för distributionen. Vi behöver numera också en teknik för massdistribution av tankar”. (Manipulating Public Opinion 1928) ICKE OLIKT VAD man i dessa dagar möter

hos dagens EU-byråkrati var Bernays ideologi snarast en av ”upplyst diktatur” i samverkan med storkapital och

fib 41

>


MEDIA militärmakt. Han ansåg privat att allmänhetens demokratiska omdöme var alltför opålitligt. Folket måste därför ”styras ovanifrån” och uppenbart också övervakas av ”de upplysta”. Eftersom denna styrning och övervakning av massornas vanor och åsikter anses så vital för samhällets fortbestånd, har begreppet spioneri efterhand fått en ny och bredare innebörd, till exempel att avslöja statens spioneri mot det egna folket – det vill säga på papperet dess huvudman. FRÅN AVSLÖJANDET av IB:s underrät-

telseverksamhet, riktad mot vänstern i arbetarrörelsen, fram till Mannings avslöjande av USA:s lögner och krigsförbrytelser (som vi känt till i minst 50 år) och Snowdens ”avslöjanden” och regimens och it-bolagens sedan länge kända spioneri mot bland annat det egna folket är makten uppenbarligen beredd att, androm till varnagel, slå till mycket hårt mot dem som varit i stånd och beredda att dokumentera myndigheternas övergrepp mot demokratin. Det har å andra sidan av konspiratoriskt lagda påpekats att Bernays osynliga regering, ”den sanna regeringsmakten” likt hur en gång DDR:s regim såg på Stasi, samtidigt inte är helt obekväm med de avslöjanden som Snowden via The Guardian nu i sovrat skick offentliggör. Ty när folk får reda på att myndigheten via internet och lydiga it-bolag förfogar över nästan total information om medborgarna tjänar blotta medvetandet om existensen av denna övervakning som ett maktmedel mot folkets massa. I värsta fall har folk vant sig och säger: ”Okej, men jag ju inget att dölja!” Så har delvis skett i USA – men delvis också här. USA:S ETTERSURA president hävdar nu att spioneri och masspåverkan behövs för terrorbekämpning. Att den har ”räddat liv” är bevisligen obevisat, även om fib 42

»

Thomas Thorild hävdade att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Vad som i varje skede är rätt bestäms av rådande maktförhållanden

svenska medier i dagarna påpassligt (ur säker källa?) anser sig kunna intyga att hundratalet terrorattentat under senare år i Europa på detta sätt skulle ha avvärjts. Det förklarar dock inte att den för USA:s del således har pågått åtminstone 80–90 år innan någon nämnde förekomsten av ”internationell terrorism”.

Thomas Thorilds problematiska, eller i bästa fall obegripliga, aforism i ingressen står över ingången till Uppsala universitet. Den höggs in på 1800-talet långt innan ”politisk korrekthet” fått sina citationstecken omkring sig och en egen ironisk förkortning: PK. Om man skulle byta devis över porten och därvid hålla sig närmare sanningen skulle det stå: ”Vad som i varje skede är rätt bestäms av rådande maktförhållanden”. ELLER BÄTTRE: ”Demokrati innebär öm-

sesidigt förtroende – ta för vana att visa upp innehållet i medhavda tankar för oss då Du passerar kassan!” ■ ■


HÄNGNINGEN. PLANSCH NUMMER 11 I SERIEN ”LES MISÈRES DE LA GUERRE”, (KRIGETS ELÄNDE).

JACQUES CALLOT 1592–1635

Fransk kopparstickare och etsare. Utförde redan som femtonåring porträtt i kopparstick av hertigen av Lorraine i Nancy. Kom 1609 till Rom som deltagare i en beskickning till kurian. Flyttade 1611 till Florens där han under ett antal år var verksam för det toskanska hovet. Hemkallades 1622 till Nancy av Lorraines siste hertig Karl IV där han var verksam till sin död med undantag av kortare besök i Bryssel och Paris. Intill 1615 arbetade Callot mest med kopparstick men övergick vid denna tid till etsning och begagnade härvid en mycket hård grund, varigenom hans linje blir fast och pregnant. I verk med större figurer eller arkitektur ofta påminnande om kopparstick. Genom Callot blev etsningen en självständig konstart. Han ökade konstartens möjligheter genom uppfinningen av successiva täckningar som åstadkom fina toneffekter i fjärrperspektivet. Callots omkring 1 500 bilder ger en utomordentlig levande och rik bild av hans samtid. Mot slutet av sitt liv ägnade sig Callot åt den religiösa motivkretsen och åt att skildra krigets elände i serien Misères de la guerre. fib 43

Satirarkivet.se är ett forum på nätet för bild­skapare som vill kommentera samtiden. Här finns bilder från hela världen, såväl nutida som historiska. Välkommen att titta in på www.satirarkivet.se.

fib 43


Skriftställning. NORDISKA FREDSSAMTAL, DEGERFORS 2013-08-09—2013-08-11

LÄRDOMAR AV DET ONÖDIGA SAMMANBROTTET 1914 TEXT jan myrdal FOTO eva wernlid

Ett brett folkligt medvetande är nödvändigt för att kunna förhindra krigsutbrott. De nordiska fredssamtalen i Degerfors är ett steg i rätt riktning.

D

et är inte tillfälligt att jag i titeln kallar det stora krig onödigt vilket från första dagen förvandlade det europeiska artonhundratalets officiella framtidstro, socialistisk och liberal, till illusion. Ty krigsutbrottet i Europa för nittionio år sedan var ingen blixt från en klar himmel. Något utommänskligt som väder, var det inte. De verkliga politiska och ekonomiska konflikterna var kända och diskuterade sedan lång tid. Det fanns också starka folkliga rörelser mot krig alltifrån idealistiska och allmänpacifistiska till socialistiska. I efterhand går det att undersöka vad som ledde fram till och utlöste detta krig. Men framtiden står inte nedtecknad i någon stor bok i himmelen och fram till i augusti 1914 stod olika möjligheter öppna. AVGÖRANDE FÖR ATT alla dessa olika fredsmöjligheter stängdes blev sammanbrottet för den internationella arbetarrörelse vilken då på kongressen i Basel den 23 – 24 november 1912 analyserat risken för storkrig i Europa och i enlighet med kongressbesluten från Stuttgart och Köpenhamn klubbat att om ett sådant hotade då skulle arbetarklassen och dess parlamentariska representanter använda all sin kraft att

fib 44

med alla metoder förhindra ett utbrott. Men det sitter en person på var sak och när detta hot förverkligades var det bara en handfull arbetarrörelserepresentanter som handlade i enlighet med dessa bindande beslut. Så blev det kvalitativt nya storkriget verkligt och förändrade

»

Krigsutbrottet i Europa för nittionio år sedan var ingen blixt från en klar himmel. förutsättningarna också för oss än i dag. Hur kom detta sig och vilka lärdomar kan vi dra? NYHETSFÖRMEDLINGEN VAR utveck-

lad. Pressmonopol, som det William Randolph Hearst hade skapat i Förenta staterna, kunde med makt över vad folket gavs som nyhetspresentation nästan på egen hand driva fram ett krig som det om Kuba. Arbetarpress och andra oppositionella organ var upplagemässigt små, men de fanns. Där gavs en an annan och korrektare världsbild. Till de större krigen hade hört

Förenta staternas krig mot Spanien för makten över Kuba och Filippinerna, Rysslands nederlag mot Japan i kriget om Korea och Östra Kina, Storbritanniens krig för Sydafrika och Balkankrigen. Men allianserna inför vad som vore ett europeiskt storkrig av nytt slag hade sedan länge tagit form och bedömare som Engels kunde redan 1888 skriva: ”Och till sist är inget annat krig möjligt för Preussen-Tyskland än ett världskrig, och då ett världskrig av en tidigare oanad omfattning och våldsamhet. Åtta till tio miljoner soldater kommer att strypa varandra och därvid ödelägga Europa såsom aldrig förr en svärm gräshoppor. Trettioåriga krigets härjningar sammanpressade på tre till fyra år och spridda över hela kontinenten; hungersnöd; pest; allmän, av akut nöd framkallad förvildning av arméerna och folkmassorna; hopplöst kaos i vår artificiella handel, industri och kreditväsende, som slutar i allmän bankrutt; sammanbrott för de gamla staterna och deras traditionella politiska klokhet till den grad att kronorna rullar i dussintals över trottoarerna och ingen bryr sig om att plocka upp dem; absolut omöjlighet att förutse hur alltsammans ska sluta och vem som ska gå segrande ur striden; bara ett resultat är säkert: den allmänna utmattningen och skapandet av betingelserna för arbetarklassens slutliga seger.” Faktiskt förutsåg han följderna riktigt; enligt staternas officiella statistik gav det kriget 16 563 868 dödsoffer. (De döda


i det ryska inbördeskriget och det turkiska självständighetskriget oräknade.) Visst rullade också kronorna i trottoarerna och det blev revolution inte bara i Ryssland. Men betingelserna för arbetarklassens slutliga seger uteblev, ty Internationalen hade brutit samman i augusti 1914. Men Engels och andra socialister var inte ensamma om att dessa decennier visa vart militarismen, upprustningen och allianserna ledde. Många – även en Nobel med sitt fredspris (nu av korrupta norska politiker svekfullt missbrukade) – reagerade förnuftigt och sökte göra sitt bästa. Fredsrörelsen var omfattande. I SVERIGE HADE arbetarrörelsen, speciellt då ungdomsrörelsen, samman med liberala borgare lyckats förhindra krig mot Norge 1905. Men politiskt olycksbådande var den starka och folkligt förankrade chauvinismen i Förenta staterna, Japan, Storbritannien och Balkanstaterna som framträdde under de krigen. I starka och nu imperialistiska stater formerade sig också en krigshetsande yttersta höger. Därtill vacklade den dåtida europeiska och nordamerikanska arbetarrörelsen. Trots till stora delar lysande såväl teoretiskt diskuterande texter som folktillvänd propaganda i bild visade sig bland breda skikt en utbredd förståelse för den ”egna” imperialismen och en oförståelse för aktiv antikolonialism. Ja, det fanns till och med teoretiska diskussioner om socialistisk kolonialpolitik. (Det är lätt att visa på likheter med situationen i dag. Man behöver bara förändra, modernisera, vissa ord.) Trots de stora orden på Internationalens kongresser och i förstamajtal fanns i partierna en idémässig osäkerhet. En hel del av de mest högröstat revolutionära som Hervé i Frankrike kunde därför också svänga på klacken och 1914 plötsligt slå om till lika högröstad krigsiver. Allt detta bidrog till det stora sveket vid det verkliga krigsutbrottet i augusti

Jan Myrdal i en gruppdiskussion under mötet i Degerfors.

1914. Men man bör inte glömma våldets roll. Jaurès, antimilitaristen, mördades 31 juli 1914. De statliga tvångsmedlen i Frankrike sattes sedan in mot krigsmotståndare. I Förenta staterna inleddes en polisiär och juridisk kampanj av dittills okänd styrka mot all fredsopposition så fort också presidenten vunnits för krig. (Det var i den kampanjen arbetarrörelsen där för andra gången nästan totalt knäcktes.) LENIN DISKUTERADE 1915 i Schweiz

hur det stora (och för socialister världen runt då föredömliga) tyska partiet på detta sätt kunnat svika sig och agera för kriget (märk att även ”vänstern” i partiet till en början lojalt teg och röstade för krig). Ideologin naturligtvis. Men därtill

det praktiska. Man röstade för krig då man annars vore rädd för att de många tusentals funktionärerna skulle förlora sin trygga inkomst och partiets tillgångar som tryckerier skulle beslagtas. VILKA BLIR DÅ lärdomarna av det neder-

laget för nittionio år sedan? Att historien inte är skit som Ford ansåg. Våra möjligheter i Sverige i dag styrs också de av beslut som togs i augusti 1914. Insikten om detta ger oss möjligheter att handla rationellt. Till det hör att just breda diskussioner och försök att utnyttja alla möjligheter, såväl de medieorgan som nu utvecklas som möten och demonstrationer kan bidra till att skapa det breda folkliga medvetande som förmår hindra krigsutbrott. ■ ■ fib 45


Rätt&Rådligt. DET ÄR INTE KLANDERVÄRT ATT DEMONSTRERA

I

början av 1970-talet var jag försvarare för några FNL-are som stod åtalade för förargelseväckande beteende. De hade begett sig till en plats en bit från Borås och demonstrerat mot Vietnamkriget på vägen som gick förbi huset, där USA:s ambassadör Holland befann sig. De hade stått och ropat slagord och visat plakat. Försvarets argument innehöll olika komponenter: brottstypen förargelseväckande beteende var inget yttrandefrihetsbrott och här var fråga om yttrandefrihet; platsen där de åtalade hade uppehållit sig var inte en sådan allmän plats som avses i den aktuella paragrafen. SJÄLV TRODDE JAG mest på den senare typen av argument. Jag blev därför glatt överraskad när Borås tingsrätt frikände med hänvisning till yttrandefriheten. En sådan hänvisning var ovanlig för 40 år sedan. I mål av liknande slag var jag därför mer benägen att betona annat som försvaret betraktade som hårda fakta, eftersom vi trodde att domstolarna föredrog att beakta exempelvis omständigheter som svagheter i bevisning eller argument som tog sikte på de aktuella straffparagrafernas begränsningar av olika slag. I dag är läget annorlunda. Att Europakonventionen om mänskliga rättigheter har införlivats med svensk lag har ökat utrymmet för argumentation kring hur en tillämpning av de svenska straffbestämmelserna kan komma i konflikt med yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Ett tydligt uttryck för denna förändrade inställning hos svenska domstolar är hur de har bedömt några mål om hets mot folkgrupp. Om detta har jag senast skrivit i FiB/K 2009 nr 5. Ett aktuellt avgörande illustrerar det nu sagda. Det handlar om Greenpeaceaktionen för tre år sedan i kärn-

fib 46

kraftverket Forsmark. Ett halvår efter aktionen stod 20 personer inför rätta i Uppsala tingsrätt, åtalade för olaga intrång. Av dem hade tio personer trängt in på kraftverkets område. De dömdes för brottet till böter Tio personer som inte hade kommit in på området dömde tingsrätten trots detta för olaga intrång till samma straff som de som hade inträngt där. DE HADE ANLÄNT till en samlingsplats i

närheten av kraftverket kvällen före aktionen. Deras uppgifter var av olika slag. Några skulle dokumentera aktionen och förmedla uppgifter om den till medierna. En annan skulle svara för eventuella behov av sjukvård. Några demonstrerade från en båt utanför området genom att hålla upp en banderoll. Två personer transporterat deltagare i aktionen till platsen. Tingsrätten hade resonerat så att dessa åtalade, trots att de inte själva hade tagit sig in på det avspärrade området, ändå hade medverkat var och en på sitt sätt till att aktionen kom till stånd och att de därför skulle anses som gärningsmän, så kallat utvidgat gärningsmannaskap. För detta finns gott stöd i rättspraxis och rättsvetenskaplig doktrin. Det intressanta är emellertid att hovrätten sätter hela detta resonemang åt

sidan. Hovrätten finner att det föreligger ett utrymme för intresseavvägning i det enskilda fallet, så att inte straffansvaret blir alltför vidsträckt, och att straffansvar inte ska komma i fråga för handlingar som inte kan anses ”i egentlig mening klandervärda”. Vidare noterar hovrätten att flera av de tilltalades handlingar måste ”ses i ljuset” av den yttrandefrihet och demonstrationsfrihet som skyddas av regeringsformen och Europakonventionen. De som hade hållit upp banderoller utanför det avspärrade området frikändes därför. Sjuksköterskan också; hennes handlande kunde inte anses ”klandervärt i egentlig mening”. De som filmat och dokumenterat frikändes med hänvisning till bland annat informationsfriheten. De som hade förmedlat nyheter till medierna likaså. Alla tio som klagat blev frikända. Motvilligt måste jag erkänna för mig själv att allt inte var bättre förr.

Ingemar Folke är advokat, verksam i Stockholm, medlem i föreningen fib-juristerna (tffr.org)


Medlem. Fredssamtal i förkrigstid En helg i augusti samlades i Degerfors ett sjuttiotal intresserade och aktiva deltagare i samtal om freden. Krigshotet är inte bara överhängande. Krigen pågår med stor eller liten intensitet, de flesta med initiativ eller inblandning från USA. Här hemma bildas solidaritetsrörelser mot de olika krigen. Det bildas motståndsgrupper mot Nato:s allt intensivare militära uppbyggnad på Nordkalotten och den svenska följsamheten. I Degerfors fick nu aktiva i de olika grupperna tillfälle att ta del av varandras kunskap och erfarenheter och på så sätt skaffa sig en bättre helhetsförståelse och lägga grunden till vidare samarbete. Vi fick lyssna på informativa föredrag. De nuvarande och de kommande krigen belystes från olika håll. Vi fick även ta del av fredsrörelsers verksamhet i Norge och Danmark och delta i verkstäder (workshops) med olika teman. I pauserna gick diskussionerna höga och material och erfarenheter byttes. Konstutställning, musik och diktläsning bjöds också. En givande helg som vi hoppas skall bli återkommande.

sisela björnsson

Folket i Bild/Kulturfront är på Bokmässan 26–29/9. Besök oss i monter B08:69.

gen? r i förenin e d n ä h d a V .fib.se sida www m e h r å v Se MEDARBETARE I DETTA NUMMER OMSLAGSFOTOGRAFI:

Eva Wernlid

MEDARBETARE

Eva Wernlid, Jan Bergsten, Agneta Willans, Hillevi Nagel, Losita Garcia, Mare Toomingas, Jan Guillou, Stefan Ljung, Johanna Langhorst, Lisa Forsberg, Donald Boström, Kristina Eriksson, Hans-Magnus Meincke, Margareta Omsäter, Martin Schibbye, Johan Persson, Fabrizio Gatti, Margareta Zetterström, Peo Österholm, Berndt Paulsson, Carl-Göran Ekerwald, Olof Rydström, Christer Lundgren, Tom Carlson, Anders Norborg, Stefan Estby, Åke Kilander, Hans Isaksson, Jan Myrdal, Ingemar Folke, Christofer Ahde, Sisela Björnsson, Hans Lindström

Prenumerera!

För dig som vill prova på tidningen Folket i Bild har vi ett erbjudande: du får fyra nummer för en hundring!

www.fib.se/prenumerera Nästa nummer kommer 10 oktober. Prenumerera!

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

Ägs av föreningen med samma namn. ISSN 0345-3073 Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten • för en folkets kultur • antiimperialism. Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medarbetare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

ANSVARIG UTGIVARE: Nils Lundgren. REDAKTÖR: Stefan Ljung. LAYOUT: Björn Folke Johansson. KORR: Bengt Rydsjö. REDAKTIONSKOMMITTÉ: Solveig Giambanco, Oda

Hodlekve, Pia Karlsson, Nils Lundgren, Johanna Lundqvist, Hans O Sjöström, Eva Wernlid, Carolina Westin, Peo Österholm, Britta Ring, Anders Romelsjö.

GRAFISK FORM: Losita Garcia. ADRESS: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt). PRENUMERATIONER: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.se PLUSGIRO: 70 45 88-3, FiB/K BANKGIRO: 466-4140, FiB/K

Ekonomi: ekonomi@fib.se

FÖRENING: forening@fib.se PRISER: Lösnummer: 49 kr (sommar- och julnummer 65 kr), PRENUMERATION

helår: 525 kr (pens: 450 kr, stud/arb.lös: 350 kr), halvår: 285 kr (pens: 245 kr, stud/arb.lös: 195 kr), startprenumeration: 100 kr (4 nr). tvåårsprenumeration 950 kr, stöd-prenumeration: 800 kr (helår), utland: 750 kr (helår), 400 kr (halvår)

ANNONSPRISER (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se MEDLEMSKAP I FÖRENINGEN kostar 200 kr/år och sätts in på Plusgiro 70 45 88-3

TRYCK: Grafiska punkten, Växjö 2013. FIB/K INTERNETUTGÅVAN:

http://fib.se (ISSN 1401-1522).Allt material i pappers­ utgåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen. För icke beställt material ansvaras ej.

fib 47


posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

Lindstrรถm.

fib 48

www.bonton.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.