Äntligen dags!
S
olen lyste förvånansvärt klart och vinden hjälpte till att torka upp gatorna och temperaturen kröp en bra bit över nollan så det fanns inte någon orsak att låta bli årets första tur. De var bara en snabbtur till Hornbach först, innan jag äntligen skulle få köra hoj. Snabbt iväg och givetvis enorma bilköer vid ett av Göteborgs alla vägarbeten, men till slut var jag framme och snabbt letade jag upp dom grejer jag skulle ha. Nu vet ju alla som vart i ett byggtempel som har massor att välja på att det aldrig går snabbt att ta sig igenom. Nästan som ett Ullared med damsällskap fast nu har man ju valt själv liksom. Så tillslut fanns dom eftertraktade skruvarna i påsen och konstigt nog var det ingen kö i kassan. Iväg hem å solen sken å vägarna låg torra å inbjudande och viskade ”kör mig kör mig”. ”Visst”, svarade jag glatt. ”Ska bara in på Konsum först”. En snabbrunda med det viktigaste tog som vanligt lite för lång tid men tillslut kom jag iväg hemåt. Solen sken men nu började de dyka upp molnslöjor i väster. Ingen fara, torra vägar, hojen nästan körklar och ”ska bara” grejorna skall fixas snabbt. Kollar på klockan och ser att de är lunchdags å efter en snabbkalkylering att om utifall att jag käkar först, blir det flera timmar obruten hojkörning att se fram emot.
Sagt o gjort – tillredes en närande lunch och efter att tinat blodpuddingen och knaperstekt baconet och kollat nyheterna på datorn var jag körklar. Siktar in mig på ytterdörren och ser hunden stå med korsade ben och bedjande ögon som säger, ”Går du inte ut med mig nu exploderar jag i bästa soffan å då får du skit på flera sätt”. Inför sådan övertygande motivering av en promenad, var det bara att böja sig och leta rätt på kopplet och iväg. Så snabba dig nu å pinka då, men den som har hund vet att de kan ta lite tid och kopplet drar lätt iväg efter intressanta dofter som måste undersökas, så även denna gång. Nu börjar jag inse att det kan bli en något kortare hojtur, men ändå. Pinkad, nysketen och klar är vi äntligen på hemväg och då… Den första regndroppen låtsas man inte märka trots att man gör det. Nästa blir svårare att låta bli att se och när gatan börjar mörkna i takt med mitt sinnelag, inser jag att det blir nog inte nå’n körning idag. Speciellt inte som den ”fritid” jag hade har krympt till ingen alls och nästa åtagande står redan och väntar. Argumenten som att hojen va ju inte riktigt körklar (jo de va den visst) de e alldeles för mycket rullgrus (jag kör sååå försiktigt) de e alldeles för kallt (ska vi slå vad) och säkert flera sanningar som ställer sig i vägen för en tur med hojen. Men imorgon blir det också torrt och dåååå... Nu tittar jag ut över ett dimmigt Göteborg med några minusgrader och en förrädisk isskorpa som lätt drar undan benen på den som tar sig ut och morgonens hundpromenad blev mer ett hasande än promenerande. Men imorgon blir allt bättre och dååååååå!!! Ha de’
Acke