BIZ&ART nr 7

BIZ&ART

BIZ&ART 7

®

Ett magasin om kultur och affärsliv i Uppsala. Nr 7

Våga utsätta dig för ett nytt konferensrum.

ISSN 1654-5370

Ring 018-727 90 20 eller mejla konferens@ukk.se för att boka nästa möte på Uppsala Konsert & Kongress.

BIZ&ART juni 2009 75 SEK

771654 537006

är idealiska för möten mellan två till 60 personer. Givetvis är de utrustade med senaste teknik och allsköns uppkopplingar. Restaurangen i huset är erkänt bra och läget kunde inte vara bättre – centralt mitt i Uppsala – nära till Arlanda, tåg och bussar.

Efter mötet finns alla möjligheter att fortsätta brytandet av mönster och vanor. Utsätt er för ett ljudförsök. Gå på en konsert och lyssna på något ni aldrig hört förut.

För aktuella konserter, evenemang och konferensmöjligheter se ukk.se Välkommen till något nytt!

9

det är enkelt att göra som man alltid gjort... och sedan upprepa det intill dumhet. Men det finns en baksida, speciellt om man arbetar med nytänkande och innovationer. För då kan det vara värt hur mycket som helst att gå en annan väg ibland, att välja en ny plats för sina vanor.

Miljön här på Uppsala Konsert & Kongress är långt ifrån insmickrande, men den utmanar, inspirerar och är något »helt annat«. Om du vill utnyttja det föreslår vi att ni lägger nästa möte här. Du känner säkert till att vi har stora kongressalar men kanske inte att vi har små rum som

P O ENQuIST uppsala kammarorkester FILMSTADEN UPPSALA matti kallioinen NYA STADSTEATERN SAKEN ÄR BIFF starbreeze anime & manga-fest 01

Uppsala Konsert & Kongress AB 753 75 Uppsala | 018-727 90 00 | www.ukk.se

ià }

£ xx Óää LÞÊ À iÊ >V LÃi

2

6> Ã> >}>Ì> ÊÓn]ÊÊ1««Ã> >ÊÊÊÌi Êä£n ÈxÊäÎÊÇäÊÊ F vÀiÊ£ä £nÊÊÊ ÀÊ£ä £x v JÛ> > >}>à iÌ°ÃiÊ Ê ÜÜÜ°Û> > >}>à iÌ°Ãi 3

*24 månaders delbetalning. 0% ränta, 295 kr i uppläggningsavgift, 35 kr aviavgift. Effektiv ränta uträknad på 49 999 kr under 2 år 2,27%.

Spana in den hos Sony Center i Uppsala.

.

NYA BRAVIA KDL-ZX1 ÄR VÄRLDENS TUNNASTE 40” LCD TV Endast 9.9 mm tunn, ZX1 har även BRAVIA 1080 trådlös HD teknologi.

44 999 KR

SMIDIG

PLATT

3 mm

LÄTT

MINIMAL

HDR-TG3

KDL-40EX1B

XEL-1B

VGN-TT21WN/B

BDV-IT1000

Världens minsta och lättaste fullHD videokamera. Snyggt och reptåligt titanhölje. Carl Zeiss optik. Ansiktsavkänning och 5.1 surroundljud.

Slimmad 40-tums Full HD 1080 Picture Frame LCD-tv med integrerad trådlös HD-anslutning som passar perfekt på din vägg.

Otroligt slimmad (3 mm) 11-tums bildskärmspanel med en vikt på bara 2 kg. Klara färger och makalös kontrast. OLED teknik för dig som vill ha det senaste.

Överlägsna kommunikationsmöjligheter och mobilitet med inbyggt VAIO Everywair. Stryktåligt chassi i kolfiber och väger endast 1,27 kg. Flash SSD-teknik.

Kraftfull Blu-ray Disc™-hemmabioanläggning med smäckra och snygga högtalare. Vackert utformad anläggning som levererar suveränt HD-ljud tack vare en 32-bitars digital S-Master-förstärkare.

7 399 KR

24 999 KR

39 999 KR

26 999 KR

18 999 KR

Delbetala 356 kr/mån*

Delbetala 1089 kr/mån*

Delbetala 1714 kr/mån*

Delbetala 1172 kr/mån*

Delbetala 839 kr/mån*

www.sonycenter.nu

Sony Center Uppsala 4

Delbetala 1922 kr/mån*

Bangårdsgatan 7 • Uppsala Tel 018-653470 • info@sonycenter.nu

Innehåll 7 (In)ledare 8 Per-Olov Enquist 14 Kulturellt tjuvgods 16 Uppsala Kammarorkester 24 Saken är biff 28 Focus Dance 32 Pernilla Sylwan 38 Starbreeze 48 Kom in 54 UppCon är paradiset på jorden 60 Framtiden på besök 64 Uppsala som filmstad 76 Stadsteaterns förvandling 86 Face II face 90 Sparris, sol och vitt vin Ansvarig utgivare: Stewen Quigley Redaktion: Johanna Uddén, Lillemor Berg, Stewen Quigley, Susanne Lundström.

Skribenter: Dan-Marcus Pethrus, Andrea Dahlkild, Liselotte Forslin, Marie Larsson Sturdy, Johanna Uddén, Lillemor Berg, Lisa Bergström, Love Sydstrand, Gunilla Sthyr, Engla Bertolino Wass, Sara Åkerlind, Lars Lambert Projektledning: Lundström & jag Fotografer: sid 34 och 36 Petter Mörk, sid 86 Göran Gustavsson.

Omslagsfoto och övriga bilder: Stewen Quigley. Arkivbilder: Svensk filmindustri.

Formgivare: Bosse Rosander Original: Bosse Rosander Annonsörer i detta nummer: Vålamagasinet, Sony center, Trydells, Uppsala Akademiförvaltning, Bildformatet, Skandia, Uppsala Nya Tidning, Sirius, Opsala, Sigtunahöjden, Feskarn, Upplands Motor, Uppsala konsert & kongress Annonsering och prenumeration: BIZ&ART AB, Övre Slottsgatan 6, 753 10 Uppsala. Tel 018-26 26 00, Fax 018-26 26 06 kontakt@bizart.se, www.bizart.se Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm ISSN-nr: 1654-5370 Miljömärkning: Trydells Tryckeri AB är miljöcertifierat enligt ISO 14001.

Hela produktionen inklusive distribution i miljövänlig plast är miljömärkt med Lic nr 341091.

För icke beställt material ansvaras ej. Tidningen får ej kopieras.

Citera gärna men ange källan.

92 Uppslag 94 Bildhistoria

®

Biz&Art varumärkesregistrerat.

5

Nicandro Granito 6

Solen går ner över fälten utanför Rom. Jag är där i rollen som fotograf. Det är ett bra uppdrag, allt bekostat av Gambro, som skall ha bilder och intervjuer till sin årsredovisning. Mittemot mig sitter Nicandro Granito, en italiensk bonde som bjuder på hemmagjort surt vin blandat med livsfilosofi. Herr Granitos njurar har slutat fungera för flera år sedan. Han är nu dialyspatient.

Vi har talat en stund om livskvalitet. Nicandro häller upp mer av sitt sura vin, jag protesterar utan framgång. Han fyller upp fulla glas. Så stannar han med blicken och fäster den i min. På bruten engelska säger han: – Do you think that you have a better life than me?

Jag stoppar två oliver i munnen, tar en rejäl klunk av det sura vinet, för att få betänketid.

– You do not need to answer, fortsätter Nicandro. I can tell you, I think my life is better than yours, although I every other day must go on dialysis in five hours to clean my blood.

Mer vin, vart tar detta vägen? Här sitter en äldre man med njurar som slutat att fungera och påstår att han har ett bättre liv än mitt.

Nicandro forsätter.

– You know Stewen, every second day when I get dialysis for five hours, I think about my life tomorrow. I get the same feeling as a child the night before the birthday, full of anticipation, so happy to be alive.

Can you see the old man over there?

Han pekar ut över fälten, där solen låter sina sista strålar smeka över de gamla vinstockarna. Där ute i dalen ser jag en liten framåtlutande bonde gå och hacka i jorden.

– He is an idiot, I have known him for forty years and he has always been an idiot. Now I have decided not to talk to him anymore.

Nicandro pausar, fyller på mer vin, jag har slutat med meningslösa protester.

– I don’t have the time, my lifetime is reduced. So from now my life is only quality. Stewen to be honest, you work, travel and run like time is endless?

Han behövde inget svar, mer surt vin och solen gick ner.

(in)ledare

Kvalitetstid

STEWEN QUIGLEY

Alitalia serverar blaskigt kaffe. Jag är på hemresa och tänker på Nicandro Granito. För visst är det så, att det är först när vi får något reducerat i livet som vi förstår att uppskatta det till fullo. Det gäller för pengar, kärlek och själva livet.

Det gäller att se till kvalitén och välja bort sådant som är ointressant och meningslöst.

Och nu till frågan. Den fråga som ledaren egentligen skulle handlat om.

Hur går det för BIZ&ART och det nya magasinet OPSALA i denna lågkonjuktur?

– Jo tack, vi mår bra, vi jobbar med kvalitetstid.

Stewen Quigley Ansvarig utgivare 7

8

Per olovs uppsalaresa av Dan-Marcus Pethrus Per Olov Enquists författarskap började formas i Uppsala.

Dan-Marcus Pethrus samtalar med honom om vad mötet med staden betydde för såväl skrivandet som världsvanan.

Vi slår oss ner i köket i Per Olov Enquists skrivarlya på Södermalm i Stockholm. Hans bok Lewis resa handlar om min gammelmorfar Lewi Pethrus. För mig var det en märklig läsupplevelse. Nu ger boken en vag känsla av någon slags relation. Samtalet får handla om att resa och vi konstaterar att staden – alltså själva platsen – ofta har en förmåga att göra resan intensiv och förändra de som möter den. I ynglingen Per Olov Enquists fall var det Uppsala. Vad gjorde det med bygrabben, frikyrkopojken och poetdrömmaren?

Per Olov kom ensam med sin kappsäck till Uppsala och sparkade ut sig själv 23 år senare med hjälp av den egna dramatikerkarriären. Året för entrén var 1955.

Klockan var sju på morgonen och det var augusti med den tidiga höstterminens alla förväntningar. Det fanns så mycket möjligt att studera och många sociala koder att lära sig i denna nya och extremt sofistikerade miljö.

Per Olov, från skogen och med en tid i Skellefteå, förlamades inte.

– Jag visste att jag hade många svarta hål i min bildning och allt kunde man inte läsa in från kodböcker.

Men det störde mig inte så mycket. Jag insåg ganska tidigt att jag hade en speciell begåvning och då behövde man inte vara begåvad på allt tänkte jag nog. Uppsala

var inte heller så stort då, så det var inte så svindlande, men enormt trevligt. Så jag traskade in i det ganska lugnt. Det var förnuftigt hela tiden. Man kan vara lite förbluffad över det i efterhand, jag tappade i alla fall inte kalsongerna inför den nya världen.

Stadskänslan lyckades han aldrig riktigt hitta i Uppsala. Det var ett universitet Per Olov hade kommit till och de enda tillfällena som han fortsatte förbi Fyrisån och över järnvägen, var för att träna friidrott på Österängens IP i Fålhagen.

– Uppsala var en plats där man förbluffande nog intresserade sig för de sakerna som jag var intresserad av: film, litteratur, idrott, umgängesliv och tjejer. Det var bildning och frihet. En berömvärd stad, som hade förstått vad jag var intresserad av.

Bildningen ledde fram till en magisterexamen 1960.

Men det var inte det som var det viktiga. Författeriet har sin yrkeskunskap och Per Olov gick igenom en nyttig litteraturestetisk grundkurs som med tiden blev till en sofistikerad kurs i hur konst byggdes.

– En fri, irrationell skrivarkurs på si så där tio år där man kunde dölja vad man höll på med, att bli författare, under täckmanteln akademiska studier, förklarar han själv.

9

Barndomshemmet

Täckmanteln var röjd 1961 då Per Olov debuterade med Kristallögat. Ändå hanns det med tre romaner till innan licentiatexamen var avklarad 1966. Studentrummen på Bredgränd, Sysslomansgatan, Studentvägen 6, 26 och 3 var skrivkammare innan bröllop och ”det litet mörka huset” på Jägarvägen i Graneberg.

– På rummet kunde man sitta och skriva. Men jag hade ingen glänta i skogen direkt. Jo, det fanns en, Carolina. Gud välsigne Carolina. När jag växte till i mognad och bildning fick jag forskarbord och man kunde beställa allt från bibliotekets rika förråd.

Det var inte direkt åtta timmar framför böckerna varje dag. Man ”slog en forsk” lite oftare än man slog en drill så klart, men det var en behaglig tillvaro vid och bredvid forskarbordet. Samtalen ute på Carolinas trappa och vid fikaborden på Alma i Universitetshuset kunde bli långa och ofta mer intressanta än böckerna.

Han spenderade allt mer tid med idéhistoriker.

– Jag läste kopiöst mycket vid sidan om studierna, både diktsamlingar och prosa. Det var samtids- och 40talslitteratur. Min trebetygsuppsats var på Sven Fagerbergs Höknatt. Men jag dolde som sagt effektivt att jag skrev under de första fem åren i Uppsala. Det var för pretentiöst. Jag var en idrottsman, som läste litteraturhistoria.

Tid med böckerna och möten med människor som var intresserade av samma sak, det var Per Olovs grundkurs i romanestetik. Han bodde granne med Lars Gustafsson, men att det skulle ha haft en stor betydelse

10

för det egna skrivandet förnekas; Per Olov skrev både innan och efter de möttes. De var exotiska figurer för varandra, knappast bästisar.

1960-talet var inte förskonat från nätverkets makt och under årtiondets första hälft var Per Olov mitt i den uppsaliensiska kulturväven. Hans debut skedde på Norstedts, ett förlag som det skvätte om. Litteraturklubben fick låna lokaler på Villavägen och hyrde källarutrymmen på nationerna. Högtidliga läskvällar. Det kokade varje gång de sågs.

– Uppsala var det intellektuella centrat och inget annat jävla centrum fick nämnas i jämnhöjd med oss.

Vi var säkert ett femtontal författare som alla bodde nära varandra, vi satt i sandgropen och lekte med våra barn, vi umgicks och jobbade intensivt på våra litterära karriärer. Det akademiska jobbet var mindre intressant.

Gemenskapen var helt koncentrerad på romanestetiska frågor. Sedan kom ett brott och politiken kom in i det hela 1965.

Vad pratade de om? ­ – Det fanns ett stort intresse för estetiska experiment. Konkretismen och den nya franska romanen kom. Vi läste två av Clézios första böcker och vi tyckte han var ointressant. Det fanns så många andra, Michel Butor och Nathalie Sarraute, som var mycket fräckare.

Och nu hörde vi till vår häpnad att Clézio fick nobelpriset. Honom som vi, och märk vi, sa nej till redan på 60-talet för att han var för snäll.

Där och då hände det också inom lyriken i form

11

av den nya konkreta poesin som mynnade ut i popkonsten. Per Olov och vännerna lyssnade intensivt på svensktoppen. De tyckte illa om Beatles, Stones var det enda sanna eftersom de var råare. Beatles var för snällt och polerat, som Clézio.

Det levdes på nätterna också.

– Jag mötte som tjugoettåring ett fenomenalt nöjesliv genom nationerna. Det var Värmlands på måndagar och Östgöta och Stockholms. Det var gasker och intensivt. Ändå var det ganska glest med folk. Kom ihåg att jag är född 1934. I min generation var vi bara 50 000 födda. Födelsetalen kulminerade runt 1953 med tre gånger så många födda. Så vi var en superpriviligerad grupp, den smala generationen.

Frikyrkopojke med sträng uppfostran slog runt – och hade kul. Redan under gymnasiet och militärtjänstgöringen hade Per Olov börjat lägga tron och kyrkans liv åt sidan. Han besökte några bibelaftnar på Fjellstedtska i början av uppsalatiden, men mer än så blev det inte.

– Jag gled bort från tron. Det var svårt att med sinnesro tro på det man tidigare hade trott på, de förenklade svaren och himmel och helvete. Det fejdade ut som en dålig tv-bild lite grann.

Hur förändrades värderingarna under tiden i Uppsala?

– Det var inte så dramatiskt för mig. Det finns inga hörn som man rundar och allt finns kvar, men blekare och omprioriterat. Men det värdeobjektiva sitter kvar, inte i religionen då men i värdesystemet över vad som är rätt och fel och hur man ska tycka och känna. Jag försöker fortfarande bli kvitt det. Men det är en moralkonservatism som sitter djupt, den har jag från min konservativa uppväxt och väckelserörelsen som helhet.

Det var ny kunskap som utmanade; upplysningstankar formade av sin tid. Mötet med Hans Villius och det källkritiska tänkandet och Ingemar Hedenius och värdenihilismen gjorde sitt, även för Per Olov Enquist.

– Hedenius var monolitisk och en idol. Hans antiautoritära förkunnelse hade en oerhörd auktoritet. Det fanns flera akademiska monster som var ikoner då, min lärare Gunnar Tidström och Gunnar Brandell till exem-

12

pel. Att möta allt detta var befriande för mig. Om man hittade en ny tolkningsmodell så var man lycklig. Det var ju inget märkvärdigt att använda en färdig modell.

Att tänka fritt var en väldig frihet.

Men att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större?

– Ja, jag kan nog inte minnas någon som inte tyckte att Geijers gamla yttrande var lite konstigt. Men kanske ligger något i det också. Vad är det för fel i att tänka rätt? Det är en svår tanke. Vad fan är rätt?

– Men jag är oerhört tacksam för min uppfostran.

Den gav massa intressanta frågor att grubbla vidare på.

En liten guldgruva som man inte ska tillsluta med bly.

Detta att fortfarande kunna sjunga de gamla sångerna och förstå den världen, det är oerhört värdefullt.

Har han stött på många teologiska analyser av sina böcker, framför allt den sista?

– Det förvånar mig väldigt mycket, men svaret är nej. Jag trodde nog att det skulle bli mer diskussioner från teologiskt intresserade men jag har inte sett mycket av det än. Bara begreppet återuppståndelsen i Kapten Nemos Bibliotek, den kan ges hur mycket teologiska tolkningar som helst. Och om man lägger ihop det med den senaste boken, då finns det mycket att säga.

Mycket av det vuxna blev satt i Uppsala konstaterar han själv. Det var det yrkesmässiga i skrivandet som gjorde det. En viktig del av första halvan av författarskap är skrivet här, även om det inte skiner igenom så mycket. Han erövrade sitt skrivande, bytte ideologisk värld och slängde sina synder i Fyrisån. En dag kom det där vita skeppet som Hjalmar Söderberg skriver om, seglande uppför samma Fyriså. Per Olov skrev Tribadernas natt 1975 och teatervärlden öppnade sig fullt ut. Om det var ett lyckoskepp eller inte svarar han nog både ja och nej på. Men det tog med honom ombord och bort från Uppsala. Resten har Per Olov skrivit om i sina böcker. m

13

Kulturellt tjuvgods av Lillemor Berg Tjuvar kan grabba sina klåfingriga händer om de mest osannolika föremål. Kort efter Emanuel Swedenborgs död och begravning i svenska kyrkan i London 1772, försvinner hans kranium vid ett inbrott i kryptan. Medan Swedenborgs övriga kvarlevor flyttas över till Sverige under högtidliga former 1908, valsar skallen runt på okända vägar i tvåhundra år innan den dyker upp på Sotheby’s i London. Det ovanliga auktionsföremålet säljs 1978 för drygt tiotusen dollar till Svenska Kungliga Vetenskapsakademien och världens dyraste kranium kan slutligen återförenas med resten av kvarlevorna i Uppsala Domkyrka. Det har raljerats en del om den här ganska absurda historien. Och visst är den kuriös. Men den säger något om hur lätt girigheten manipulerar etiska såväl som kulturhistoriska värden in i en situation, där alla hänsyn tvingas foga sig efter en krasst kommersiell värdeskala.

Kyrkor har i alla tider hemsökts av plundrare och snattare. Framför allt har kyrksilvret glänst begärligt uppmuntrande mot tjuvaktigt sinnade. Numera töms medeltida kyrkor även på allehanda andra oskattbara sakrala klenoder och inredningsdetaljer. Igår kulturarv, idag antika samlarobjekt till salu på en global marknad. Det är inte trastjuvar som är i farten utan experter.

Också allmänna inrättningar som bibliotek och museer skattas då och då på innehåll av kulturhistoriskt värde. Generellt sett verkar inte biblioteksstölder vara något stort problem. Det finns i vart fall ingen statistik som påvisar att den boklånande allmänheten medverkar till något dramatiskt svinn. Men det har förekommit exceptionella fall. Då har det ofta handlat

14

om interna stölder, där tjuven varit en kunnig medarbetare med kännedom om vilka klenoder som är attraktiva på samlarmarknaden. Kända fall är den så kallade KB-mannen, en medarbetare på Kunglig biblioteket i Stockholm som stal från sin arbetsplats och senare påträffades död i sin söndersprängda lägenhet i Stockholm. Mannen misstänktes även för omfattande stölder från Uppsala universitetsbibliotek, där han gjort sin praktik. Det Konglige Biblioteket i Köpenhamn råkade ut för ett liknande fall för några år sedan. En bibliotekarie avslöjades ha stulit och avyttrat tusentals volymer från värdefulla samlingar. Ett annat känt fall rör omfattande stölder från Carolina Redivia och Karin Boye-biblioteket. En antikvariathandlare i Uppsala bjöd ut rara volymer på Internet till försäljning. När köpare tog kontakt, gick han helt sonika in på biblioteken och hämtade de åtråvärda böckerna.

Tidigare i år hölls en högtidlig ceremoni på Carolina Rediviva. En förstaupplaga av Isaac Newtons Principia Mathematica, som en gång tillhört professor Per Elvius, verksam i Uppsala omkring sekelskiftet 1700, återbördades till Uppsala Universitetsbibliotek efter fyrtio år i förskingringen. På 1960-talet, när boken stals från Carolina, kunde forskare och studenter fortfarande låna sådana här kulturskatter och förvara dem i åratal helt öppet på sina bord i läsesalen. Vem som helst kan när som helst under den tiden ha norpat till sig den antika boken. Stölden klarades aldrig upp men i övrigt har man kunnat följa hur boken vimlat runt i världen som ett auktionsobjekt på öppna marknaden. Till slut bestämmer sig den senaste ägaren, en anonym man från New York, att boken ska få komma hem, varför han donerar den till Uppsala universitet. Det kommer i fortsättningen bli mycket svårt att få låna eller ens se Per Elvius gamla exemplar av Principia. Boken hamnar inom lås och bom på ett hemligt ställe för att hindra hågade tjuvar i framtiden.

Sorgligast är förstås när oskattbara konstnärliga och historiska värden går förlorade genom ren vandalism. Tjuvaktighet och girighet är illa nog men är ändå gärningar som lämnar vägen öppen för ett lyckligt slut, som i fallen med Principia och Swedenborgs kranium.

Men i slutändan förstör varje girig eller illvillig attack på vårt kulturarv möjligheten för oss alla, att njuta av de gemensamma rikedomarna i en öppen offentlig miljö. Värden, större än någon penningsumma, går förlorade när man tvingas låsa in våra historiska skatter bakom avspärrningar med elektronisk övervakning och pansarglas. Eller värre, placera dem i hemliga valv helt undanskymda för världens ögon. De allra flesta av oss saknar onda avsikter och vill nog helst fortsätta leva i en anda av godtrogenhet med våra kulturminnen som allmänt tillgängliga inslag i livsmiljön. Men en rysning av obehag kröp utmed ryggraden när en amerikansk vän på besök fällde en oväntad kommentar om de åtta runstenarna i Universitetsparken.

– Do they really leave these stones outside at night?

How come no one steals them? m

15

Uppsala Kammarorkester av Andrea Dahlkild

16

I Uppsalas nya konserthus bor stadens egen orkester.

Den har aldrig haft ett eget hus förut.

Länge höll man till i universitetsaulan, en vacker och anrik plats med ganska dålig akustik.

Stora salen får symfonierna att klinga.

Nu befinner vi oss i ett helt annat hus, nämligen violinisten Nils-Erik Sparfs villa i Djursholm. Han är konsertmästare i Uppsala Kammarorkester, en tjänst som han delar med Klara Hellgren. Klara sitter mittemot honom, på andra sidan av en något dallrig men ovanligt god citronpaj. Just här repeterar de flera dagar i veckan, tillsammans med övriga musiker i stråksextetten Uppsala Kammarsolister. Det är ett rum värdigt tonerna från en ensemble i världsklass – stort och tidlöst inrett med fönster som bjuder in solen.

Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren tillhör eliten bland svenska stråkmusiker. Nisse har varit stämledare i Sveriges främsta symfoniorkestrar och turnerat som solist över hela världen. Även Klara är en uppskattad solist och har stått i spetsen för orkestrar som Göteborgs Symfoniker och Folkoperan. Med Kammarsolisterna utgör de, tillsammans med blåsensemblen Linnékvintetten, Uppsala Kammarorkesters kärna.

Utöver dessa två fast anställda ensembler består orkestern av ett antal deltidsanställda musiker och frilansare.

– Arbetet med orkestern är bara en del av Kammarsolisternas verksamhet. Vi konserterar en hel del på egen hand, så utöver symfonimusiken får vi spela massor av kammarmusik! Det är ovanligt, en drömtjänst för en orkesteranställd, menar Klara. Hon tycker att kammarmusiken är bland det roligaste en klassisk musiker kan ta sig an.

– Där får alla vara solister. Man är en del av helheten samtidigt som det finns plats för egna initiativ.

Den mycket sammansvetsade stråksextetten tycks med sin vitalitet och höga nivå befrukta resten av orkestern. Den blir en uppmuntrande röst i det som Klara beskriver som ett samtal mellan instrumenten.

– När det fungerar är det som att hamna i rätt sällskap på en fest. Samtalet flyter, kemin stämmer och man synkroniserar.

17

Precis som de flesta virtuoser har Klara Hellgren och Nils-Erik Sparf spelat fiol sedan de var väldigt små.

Nisse går och hämtar en fotokopia av en målning. Den föreställer en äldre man som spelar fiol, hans ansikte förvridet i vresig koncentration. Konstnären Anders Zorn har fångat rörelsen i den yviga spelstilen.

– Det är min farmors far. Han ingick i Anders Zorns spelmansstämma, så jag har ett ganska tungt påbra, ler han. Jag var inte ens två år när jag började spela.

Stråken har gått som en stafettpinne mellan generationerna i den Sparfska släkten och lille Nils-Erik fick lydigt ta emot den vare sig han ville eller inte. Riktigt kul blev det först när han var i 16-årsåldern. Då fick han en ny lärare, en sådan som inspirerade och väckte spelglädjen.

18

– Det är viktigt att omge sig med sådana personer. Folk som ser en och höjer självförtroendet, menar de båda.

Klara var fem år gammal när hon fann sin första förebild i en granne som lämpligt nog spelade i Göteborgsoperan. Han gav henne privatlektioner. På Göteborgs Musikhögskola blev det allvar och sedan fick fiolen följa med till London. Solistdiplomet tog Klara på huvudstadens musikhögskola, där hon framförde en viss violinkonsert av Sibelius. Nisse var konsertmästare vid tillfället.

– Det är något av det svåraste en violinist kan ge sig på, upplyser han roat.

– Jag var så nervös, det var en skräckupplevelse, säger Klara.

Både hon och Nisse tycks ha den sortens nervighet

19

20

21

våningar upp i mästerbygget UKK. Göran Kåver lutar sig framåt i sin stol. På andra sidan väggen, i Stora salen, ska orkestern strax börja repetera inför konserten Svenska klanger.

– När kören Allmänna Sången fyllde 175 år firade vi dem genom att ge dem en bag in box med estnisk vodka och så det här beställningsverket som är specialskrivet för Allmänna Sången och vår orkester. Det är en jätteproduktion, berättar Göran.

Uppsala Kammarorkester gör idag 10-12 konserter om året och har runt 750 abonnenter. Men framtiden är oviss. Statens bidrag till länsmusiken minskar och

som, om den hanteras rätt, gör en professionell musiker till en briljant sådan.

– Egentligen är jag för nervig för det här yrket, har svårt att sortera alla de intryck man får då man spelar med en stor orkester. Jag har en övre gräns på tio personer, skrattar Nisse.

Det tycks vara delvis därför han trivs så bra med Uppsala Kammarorkesters lite blygsammare storlek.

Och när man dessutom får samarbeta med en dirigent av Paul Mägis kaliber, då är det en fröjd att spela.

Göran Kåver, chef på Musik i Uppland, är av samma åsikt. Paul Mägi, Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren är alla personer som sätter sin prägel på orkestern och gör att den drar till sig landets bästa musiker.

– Det är sådana människor som gör att orkestern sitter framåtlutad i stolarna även en måndagmorgon.

Musiker är kräsna personer, de nöjer sig inte med att bara spela utan vill ju utvecklas också. Och det gör man när man får spela med de bästa.

Det är högt i tak på Musik i Upplands kontor, några

22

orkestern betraktas som en särskilt kostsam del.

– Jag skulle förstås sörja en nedläggning, säger Göran Kåver. Symfoniorkestrarna är ett viktigt kulturarv och symfonimusikens sound har en nerv och energi som aldrig går att återskapa i en dator. Det gör inte heller den kollektiva upplevelsen – att sitta i två timmar i en publik där alla känner samma sak. Sådant gör en till en lite bättre människa.

– Många tror att det här är något man måste förstå sig på för att kunna njuta av. Men man behöver inte kunna någonting! Tvärtom. Det är det som är grejen med musik, annars skulle man kunna strunta i att lyssna och läsa om den istället. m

23

Saken är biff Liselotte Forslin

En köttälskare som hoppar av från Fredsgatan 12 i Stockholm och börjar pendla till Uppsala för att styra upp kök och menyer på Svenssons krogar.

Vem är han, denne anonyme kille som nu senast förenar öst med väst i en ny spännande krogsatsning?

Robert Wirdahl är kökschef på Jay Fu´s i Saluhallen – det senaste tillskottet i Svenssons imperium. Robert är en snart trettioårig man som efter några rastlösa år hamnade på Fredsgatan 12 (F12 som drivs av Melker Andersson och Daniel Couyet) i Stockholm. Där stannade han i fem år och jobbade tre år som kock och två som souschef. När erbjudandet om att bli konsult åt Svenssons krogar dök upp kunde han inte motstå utmaningen. Robert och hans kollega Martin Ericsson bestämde sig för att fortsätta karriären i Uppsala och så har de gjort i tre år hittills. Tillsammans har de utformat köken och menyerna för alla krogarna inom koncernen. Nu förbereder han maten för kvällen och jobbar bara dagtid.

– Jag har haft mina hundår så det är perfekt när jag pendlar och har familj, säger Robert. Annars är kockyrket rätt slitigt med sena tider.

Det började när Robert gick i sexan och var prao på Bomans hotell i Trosa. Där lärde han känna Richard Elwing som också tog emot honom som prao i åttan på Tullhus 2 i Stockholm. Senare började han på restaurangskola men var för ung och rastlös. Han hoppade av efter ett år. Jobbade runt på en del syltor och förstod inte varför han hela tiden måste vidare och bara ville stanna några månader på varje krog. När han kom till Fredrik Erikssons före detta restaurang Villa Källhagen på Djurgården klickade det. Det var så här det skulle vara att jobba i ett restaurangkök. På Villa Källhagen rådde ordning och reda och lagarbete.

24

– Fredrik var jättebra att jobba för. Det här blev vändpunkten för mig och jag kände mig äntligen tillfreds med mitt yrkesval, säger Robert.

Men det är jobbet som kock kontra souschef på Fredsgatan 12 som är det bästa Robert har gjort.

– Att lära mig av Daniel Couyet var den ultimata skolan för mig, säger denne relativt unge kock som ändå hunnit så mycket.

Skillnaden i krogvärlden mellan Uppsala och Stockholm är att här är man mer beroende av företagen medan man i Stockholm kan fokusera på privatpersoner eftersom man har en helt annan ute-ätar-kultur där.

Här går de flesta ut torsdag till lördag medan man i Stockholm går alla kvällar i veckan.

På frågan vad han saknar i krogvärlden i Uppsala svarar han frankt att han inte ens varit ute och tagit en öl här. Pendling plus familj i Stockholm är anledningen.

Jag föreslår att han i alla fall borde göra det i studiesyfte.

På Jay Fu’s serveras den något djärva kombinationen asiatiskt-amerikanskt eller ”amasian” som de uttrycker det. Svårt eller utmanande smakkombinationer?

Utmanande blir svaret helt utan tvekan. Men hur äter en kille som skapar så kreativa smaker på jobbet?

– Korv och makaroner. En bit kött om jag är själv hemma, svarar han utan att tveka. Entrecôte är favoriten som han steker med en vitlöksklyfta och öser med smör. En enkel sallad till och saken är biff.

Inspirationen hämtar han från vänner, utländska mat-

25

magasin som amerikanska Gourmet och brittiska Food Illustrated. Han läser inte så mycket kokböcker numera.

– Här i Uppsala behöver inte maten vara så ”hypad” som den var när jag jobbade på en så ”frontad” krog som Fredsgatan. Det är mer god och vällagad mat som gäller, vilket är skönt.

När inte Robert jobbar eller umgås med familjen fiskar han gärna. När jag undrar om han brukar laga firren han får upp svarar han att han ägnar sig åt ”catch and release”, alltså sportfiske, där det gäller att få upp en stor troféfisk som man förevigar sig själv med för att sedan kasta tillbaka.

När det gäller fisk så berättar han att han gärna lagar asiatiska förrätter med rå fisk på Jay Fu´s medan varmrätterna på ett naturligt sätt mest innehåller kött på amerikanskt vis. Helt i Robbans smak. m

26

Namn: Robert Wirdahl Ålder: snart 30 Kommer från: Trosa men flyttade till Stockholm vid 16 års ålder Bor: I Sumpan, Stockholm Aktuell: Som kökschef på Jay Fu´s i Saluhallen Familj: Sambo och en liten dotter på 1 år Matkompromiss: Låt barnen vänja sig vid samma mat men ta av lite och hacka exempelvis grönsakerna i mindre bitar och krydda försiktigare Favoritråvara: Parmesan går att krydda det mesta med, annars så färska råvaror som möjligt som inte gått omvägen via en frysdisk. Äter helst: Kött

27

focus dance Hur förverkligar man en idé? Hur når man ett mål? Hur kommer man till själva slutprodukten, som i fallet med Focus Dance är lika med en dansföreställningen inför publik? Kan erfarenheterna av Focus Dance också ha beröringspunkter med annan företagsamhet? Vi vet, att det går att göra det omöjliga möjligt. Vi accepterar inte heller att man som konstnärer ska leva som till exempel Vincent van Gogh, som skapade kvalitativ konst utan att tjäna något. Det går att förena konst med business.

Utan komponenterna kompetens, kreativitet, kvalitetstänkande, kostnadseffektivitet, kontakter och kärlek till konsten, skulle inte Focus Dance verksamhet fungera.

Kompetensen erhöll jag genom yrkesutbildningen som startade vid 10 års ålder på Kungliga Operans Balettelevskola och fortsatte vidare med yrkeslivserfarenhet som dansare vid balettkompanier och genom internationella turneér. Den dagliga träningen, jämte repetitioner, fortsätter sedan ständigt för att hålla kroppen (=instrumentet) på topp under resten av yrkeskarriären. Dansarrollens erfarenheter visade på vikten av att vara stress- och smärttålig, receptiv, utvecklingsbar, mentalt och fysiskt uthållig, vara vinnarskalle, kunna ta

28

kritik och acceptera att ”the show must go on”. Alla är nödvändiga egenskaper hos den professionella dansaren.

Kreatitivet innebär inte enbart konstnärlig kreativitet utan också att vara fantasifull som företagsledare i det administrativa arbetet, när det gäller logistiken och att anpassa kostym efter budget. Det krävs fantasi att måla upp tänkbara scenarios, så att man kan identifiera eventuella problem som snabbt ska kunna lösas.

Kvalitetstänkande är a och o för en dansare - det är perfektion som gäller. I yrkesrollen får man kvalitetstänkandet gratis. Hårt arbete lönar sig, man måste satsa allt och ge järnet för att utvecklas. Det syns direkt om någon inte kan eller gör sitt jobb perfekt. Det är hårda och högt uppställda krav, för danspubliken ska inte betala för att se någon som slappar på scenen. Arbetsdisciplin är en också en mycket viktig ingrediens för att lyckas egen företagare.

Kostnadseffektivitet, ja i vår bransch råder ständig finanskris så att anpassa kostym efter budget är inget nytt. Låg-budgetproduktion, slimmad ekonomi – det är begrepp som Focus Dance blivit något av experter på. Att få ut det bästa av varje team-member och lyfta dessa till nya höjder, vara inspiratör och sprida positiv

Hur förverkligar man en idé? Hur når man ett mål? Hur kommer man till själva slutprodukten, som i Focus Dance’s fall är lika med dansföreställningen inför publik? Kan Focus Dance erfarenheter också ha beröringspunkter med andra företag? Vi vet att det går att göra det omöjliga möjligt.

Vi accepterar inte heller att man som konstnär ska leva som exempelvis Vincent van Gogh, som skapade kvalitativ konst, utan att tjäna något.

Det går att förena Biz and Art! Utan komponenterna kompetens, kreativitet, kvalitetstänkande, kostnadseffektivitet, kontakter och kärlek till konsten, skulle inte Focus Dance verksamhet fungera.

Kompetensen erhöll jag genom yrkesutbildningen som startade som danselev vid 10 års ålder på Kungliga Operans Balettelevskola, yrkeslivserfarenheten som dansare vid balettkompanier och internationella turneér. Den dagliga träningen, jämte repetitioner fortsätter sedan ständigt för att hålla kroppen (=instrumentet) på topp under resten av yrkeskarriären.

Dansarrollens erfarenheter visade på vikten av Know how! Att vara stress- och smärttålig, receptiv, utvecklingsbar, mentalt och fysiskt uthållig, vara ”vinnar-skalle”, kunna ta kritik och acceptera att ”the show must go on” är egenskaper hos den professionella dansaren.

Kreatitivet innebär inte enbart konstnärlig kreativitet utan också att vara fantasifull som företagsledare i det administrativa arbetet, logistiken, att anpassa kostym efter budget, att snabba beslut ska fattas, att ha ”Plan b,c,d,e,f,” osv. Fantasi att måla upp tänkbara scenarios så att man kan identifiera eventuella problem som

29

Joseph Sturdy och Maria Larsson Sturdy

stämning till alla inblandade är viktigt om man jobbar under dessa tuffa omständigheter, där stress och press hör till vardagen.

För att uppnå kostnadseffektivitet måste en minutiös planering göras, vad gäller till exempel anställning av dansare till olika produktioner, hyra av träningslokaler, scener, transporter etc. Vad kan samordnas? Vilka resurser finns? Logistik! Paradoxen, att framförhållning ger ekonomi och ekonomi ger framförhållning, är knepig.

Kontakter och kontaktnätsbygge. En mycket viktig del av verksamheten är att finna personer som har kompetens att utveckla företaget i rätt riktning, dvs att finna arbetskraft och samarbetspartners som har den förmågan. Man måste vara smart nog att våga anställa personer som kan vara både kunnigare och bättre än en själv. Eller är egot, prestigen så stor att man inte vågar? Den frågan måste varje chef ställa sig om man vill utveckla sitt företag. Det får inte bli ”Kejsarensnya-kläder-sensmoral”, att man inte vågar avslöja att

30

man inte begriper. Det underlättar att samarbeta med personer som har hög kompetens och erfarenheter från branschen. Det ställer enormt stora krav på koreografen och projektledaren som arbetar kreativt på olika håll för att få allt att fungera.

Kärleken till konsten. Självklart måste man tycka om och tro på det man gör! Det viktigaste av allt för Focus Dance blir givetvis arbetet med ”slutprodukten”, dvs dansföreställningen, då man möter publiken!

Marie Larsson Sturdy VD Focus Dance

Det Uppsalabaserade danskompaniet Focus Dance grundades 1997 och drivs av Joseph Sturdy och Marie Larsson Sturdy.

Läs gärna mer på www.focusdance.net

Hur många tidningar kommer ut i Laholm?

Mer än tvåhundra.

Trydells har glädjen att trycka branschtidningar, facktidskrifter och en mängd olika kundtidningar. I år trycker vi över 200 olika titlar.

Hur har det blivit så många tidningar?

Förklaringen är att vi brinner för tidningsproduktion. Vi har genom åren lärt oss att arbeta kostnadseffektivt och förstå att alla kunder har olika behov. Därför är ingen tidning för liten och ingen är för stor. Vi kan ta hand om hela produktionsprocessen från färdigt original till distribution – och garanterar leverans 4,5 dagar efter godkänt korrektur.

Vi är i gång 24 timmar om dygnet.

Dessutom kan vi hjälpa till med formgivning, textarbete med mera.

Har du en titel som passar tidningsmetropolen Laholm? tack Ulrika!

POSTTIDNING B Returadress: Sjöräddningssällskapet, Box 5025, 426 05 Västra Frölunda

Filter dissekerar grisbranschen

juni & juli 2009

plan

landskap

iprenmannen

3–2009 april

johan n ne uman ns v i d u n d e r l i g a l i vs r e sa

2008

lettlandskrisen

arkitektur av natur

Filter.indd 1

gott samvete på grillfesten ?

lÄsmagasinet för nyfikna

interiör

den perfekte svensken

UTBILDNINGEN SOM RÄDDAR LIV

Donsö – världens rederitätaste ö

SVENSKBÅTEN LÍV SKA HJÄLPA FÄRINGARNA sauerbruch hutton

TRO2_09_01_Ettan.indd 1

ISKALLT UPPDRAG

arkitektur i snö

Vill du veta mer? Besök www.garmin.se

3–2009

Funktioner & Specifikationer, exempel: 5,2" WVGA display, 800�480 pixlar • Pekskärm • Världsomspännande grundkarta • Plats för BlueChart g2 Vision SD-kort med högupp plösta satellitbilder, 3D-kartbilder ovanför och under vattenytan, Auto Guidance, flygfoton n och kustnära vägkartografi • Högkänslig GPS mottagare • Mått: 151 B�102,5 H�47,3 D mm • Vikt: 490 g • Vattentät enligt IPX7 standard • Kan kompletteras med City Navigato or NT vägkartografi • Batteritid: upp till 18 timmar • Tre års garanti med fri svensk support.

Portabe sjökorts l plotter 5,2" pek skärm

lars von trier har lämnat sjuksängen

iprenmannen

MATS TVEKADE ALDRIG ATT HOPPA I VAKEN b y g g n a d

grillarens dilemma

© Copyright and design rights Pentland Chaussures ltd 2008. www.selectedbrands.com

MISSA INTE ATT SÄTTA DEN PÅ BÅTE N

ANDERS BERGLUND OM KÄRLEKEN TILL HAVET

Håll i dig nu: tänk dig en smidig, bärbar sjökortsplotter med stor 5,2" peksk kärm och samma avancerade teknik som Garmins värstingmodeller. Är det möjligt?

Absolut. Nya Garmin GPSmap 620 är ett riktigt litet mirakel där vi tagit bort knapparna och gjort större plats för en knivskarp, färgstark och detaaljrik bild. Perfekt när du navigerar med Garmins berömda sjökort BlueChart g2 Vision™ som ger dig flera kombinationer av kartografi, 3D-vyer och vår unika funktion automatisk guidning. Allt i en vattentät sjökortsplotter som gäärna hänger med fram på fördäck eller på en tur i gummibåten. Men inte nog med det. Väl tillbaka i hamn är det bara att byta kartografi så kan du till och med använda den i bilen.

ett dumt svin«

juni & juli 2009

EN TIDNING FRÅN SJÖRÄDDNINGSSÄLLSKAPET # 2  2009

arkitektur the swedish review of architecture

Fyra av 200 titlar

# 2  2009

Det är lätt att peka på årets nyhet.

»Bergman var NU KOMMER MEDLEM SDEKALE N!

INTERPRESS 3333-08

08

8

7 388333 306901 09-04-21 13.58.48 09-04-05 14.55.22

RETURVECKA

Nummer 8 • juNii & juli 2009 • Pris 69 sek, 79 Nok, N € 7,90 interpress 3333-08 • 7 388333 306901 • returvecka eturvecka 32

32

arkitektur i snö

På tur bland höga berg och djupa dalar

biologin som insPiration Fredrik nilsson om den nya formgivningen

sauerbruch hutton

Färgstark duo med inkorrekt hållbarhet

inblickar: S E K 97 E U R 13

Fogelklou i schmidt hammer lassen ma arkitekter i White

Stockholm 08-13 15 30 Laholm 0430-73100 www.trydells.se 31

Avskalat vs pråligt Johanna Uddén

32

– Hur mycket kan jag blanda utan att det blir för mycket? Kan det bli för mycket? Hur ska skålen användas? Är den bruksvänlig? Måste den vara det? Är den bra på att innehålla?

Finns det andra funktioner den kan uppfylla? Hade jag kunnat gå längre?

Blev det fint eller fult? Är det viktigt?

Metallformgivaren Pernilla Sylwan ställde sig själv ett antal frågor när hon jobbade med sitt examensarbete Is less more? på Konstfack 2004. Med en serie ofunktionella och överdekorerade silverskålar visade hon att det inte nödvändigtvis är någon skillnad på konsthantverk och konst. Skålarna blev mycket uppmärksammade och ställdes ut under Designåret 2005 i utställningen Formbart på Liljevalchs och i 100 tankar om konsthantverk som producerades av Riksutställningar.

– Jag tycker inte att man behöver välja stil, det var själva idén med Is less more?. Jag vill att det jag gör ska röra sig mellan ytterligheterna. Jag gör allt ifrån enkla avskalade smycken och strikta bruksföremål till former skapade utifrån en idé i stället för funktion.

Det idébaserade arbetet och experimenterandet med material har följt Pernilla Sylwan sedan den första utbildningen på skulpturlinjen på Wiks folkhögskola; en skola som ligger nära hemstaden Uppsala.

– Efter Wik-åren hade jag ateljé i Fjärde våningen på Trädgårdsgatan och vi ordnade en del utställningar.

33

Parallellt med det arbetade jag som dekormålare och rekvisitör på Uppsala stadsteater, där jag trivdes så bra att jag funderade på att utbilda mig inom branschen.

Men efter en särskild bronsgjutarkurs på Wik hittade hon sin inriktning och gick på metallhantverkslinjen på Stenebyskolan i Dals Långed. Därpå följde fyra år på Konstfacks metallformgivning. Idag är Pernilla Sylwan en etablerad formgivare som bland annat specialdesignat silverskålar och smycken för Svenskt Tenn och som är representerad både på Nationalmuseum och Röhsska museet. Hon bor numera i Stockholm men har kvar kopplingen till Uppsala genom ett medlemskap i konsthantverkskooperativet Kaleido där hennes smycken säljs.

– Jag trivdes jättebra på teaterns dekoravdelning.

Det jag lärde mig där har jag stor nytta av i mitt jobb som formgivare. När jag gör ett föremål vill jag ladda det med detaljer som kanske inte syns i första taget, men som påverkar helhetsintrycket. Det är precis som

34

med en scenografi eller till exempel en stuckatur – du ser helheten, men du urskiljer inte varje liten detalj.

Pernilla Sylwan arbetar också scenografiskt med sina utställningar. Ofta sätter hon ihop utställningen utifrån ett tema för att ge föremålen ytterligare en dimension.

Som i höstas på Nutida svenskt silver där hon byggde utställningen kring temat Underverk, inspirerad av det som händer under vatten.

– Olika föremål kräver olika laddning. För ett smycke kan det räcka att det är vackert, men i en utställning kan det få ett mervärde av de andra föremålen och tankarna runt omkring. Då kan sammanhanget vara viktigt.

Pernilla Sylwan gillar ordet konsthantverk men likväl kallar hon sig själv formgivare.

– En konsthantverkare kan ju vara någon som drejar hundratals liknande muggar. Jag gör mindre serier, föremålen blir på så sätt exklusiva och formen kommer alltid före funktionen. Samtidigt betyder hantverket

35

mycket och jag lägger stor vikt vid utförandet. Det kan vara svårt att definiera vad jag gör. Men det är mer konst än något annat och det är så vill jag ha det.

Tillsammans med metallformgivarna Erik Tidäng, Jenni Caldwell, Klara Eriksson, Petronella Eriksson och Tobias Birgersson ingår Pernilla Sylwan i gruppen LOD. De håller till på Kungsholmen med ateljéer, galleri och butik.

– Det är både praktiskt och fruktsamt. Vi har till exempel dyra maskiner tillsammans, vi kan ordna våra egna workshops och vi bjuds ofta in som grupp för att ställa ut. Närmast ligger en utställning på Sveriges och Finlands gemensamma kulturcentrum Hanaholmen i höst. Det är med anledning av 200-årsjubileet av Finlands och Sveriges skilsmässa och utställningen ska visa dagens silverformgivning från de båda länderna.

När Pernilla Sylwan arbetar låter hon gärna slumpen styra och därför jobbar hon aldrig med en fast skiss. Om något händer under tillverkningsprocessen

36

ser hon det som något positivt och utgår ifrån det nya.

– Jag gillar det. Då blir det mer som ett konstnärligt experimenterande än ett utförande. Och på så sätt blir inget misslyckat heller.

Hon samlar också på sig diverse prylar och material som hon lägger på lager. Och när något råkar finnas till hands får det styra formen. Hon har bland annat gjort ett armband av skartkontakter som numera ingår i Nationalmuseums samlingar. Men metallen är förstås grunden i allt hon gör.

– Jag gillar metall för att den kan vara mycket tunn men samtidigt stark. Det är ett fantastiskt material!

Mest brinner jag för silver men jag använder även andra material. Jag använder det som passar bäst för den känsla jag vill förmedla. Jag tycker om guld och färg, stenar och pärlor. Men det måste inte alltid vara vackert. m

www.woc.se

Arbetsro och Inspiration.

Mitt i city.

Vi erbjuder unika lokaler och bostäder mitt i city.

En del i smått fantastiska hus i historiska miljöer, andra i nya moderna hus.

Idag förvaltar vi 200 000 m2 i centrala Uppsala.

Intresserad?

på www.uaf.se kan du läsa mer om oss, vår spännande historia och våra unika hus.

37

Starbreeze av Lillemor Berg

38

Strax efter årsskiftet intensifierades rapporterna om en sviktande världsekonomi; finanskris, lågkonjunktur, recession, depression, krasch och varsel. Sådana nyheter har en tendens att sänka humöret i hela samhällskroppen och den mörka horisonten hotar överskugga varje glimt av solskenshistorier. Då gör det gott att känna en frisk vind från en riktig stjärnsmäll. Uppsala utgör epicentrum för ett sådant fenomen. Starbreeze heter det.

Starbreeze är ett börsnoterat bolag som med stor framgång och kreativitet utvecklar tekniskt och grafiskt avancerade datorspel. Det handlar om rafflande action med mörka stråk, datorspel med en cinematik som påminner om film. Men om produktionstiden för en ordinär Hollywoodfilm är ungefär ett år, tar ett avancerat spel mer än dubbelt så lång tid att producera. Så mycket kan man säga, att Starbreeze arbetar med budgetar som en svensk långfilmsproducent inte ens skulle våga drömma om.

Efter det första stora genombrottet med kritikersuccén The Chronicles of Riddick 2004, blev Starbreeze rankat som en av de bäst ansedda spelutvecklarna i

världen. I år lanseras en utökad och förbättrad version av detta spel med den långa titeln The Chronicles of Riddick: Assult on Dark Athena. Starbreeze är heta i Hollywood och väl rustade att ta sig an ordentligt stora produktioner. I februari offentliggjordes ett fett kontrakt med Electronic Art, en av de ledande spelförläggarna i världen, om att göra ett spel byggt på filmkaraktären Jason Bourne. Denna kultfigur förekommer i en filmtriologi som baserats på en roman av Robert Ludlum.

På bara ett par år har Starbreeze fördubblat sin personalstyrka. I skrivande stund sysselsätter företaget omkring hundra personer. Det innebär att man har kapacitet att utveckla ett par produktioner samtidigt.

Bourne-spelet är ett av projekten. Det andra är hemligt.

Ingen utomstående släpps in i den hemliga våningen på Dragarbrunnsgatan 78.

Spelutveckling är en ung bransch under stark tillväxt och de svenska spelutvecklarna ligger i frontlinjen.

Potential finns för sköna exportintäkter. Men trots avsevärda framgångar, har de svenska spelutvecklings-

39

företagen förblivit relativt anonyma i sin egenskap av vinstdrivande företag med ett ökande rekryteringsbehov. Åtminstone gäller påståendet för den äldre delen av etablissemanget som kanske inte sett anledning att uppdatera sin karta över svenskt näringsliv. Och visst är branschen annorlunda på många sätt, både när det gäller hur man internt organiserar arbetet och i avseende på marknadsstrategier. Verksamheten har ingen förankring i det lokala affärslivet. Det traditionella mönstret för mindre företag är, att i första hand satsa stort på att bygga upp en hemmamarknad. Steget in på exportmarknaden anses ofta krånglig, svår och osäker med hänsyn till valutarörelser. För ett spelutvecklingsföretag gäller det att tänka tvärtom. Det finns bara en arena som är stor nog att finansiera utveckling, produktion, marknadsföring och distribution av spel och den är global, menar Jerk Gustafsson, Game Director på Starbreeze.

Jerk Gustafsson är en veteran som varit med från början när verksamheten pågick i gammal grön träkåk i centrala Härnösand.

– På den tiden visste ingen av oss hur branschen egentligen fungerade. Men det var en charmig och rolig period, inte så mycket allvar – utan mer lekfull av inspiration och motivation.

40

Starbreeze har inte mer än tio år på nacken men dras alltså redan med ett nostalgiskt förflutet av lustfylld lek och massor av rock’n’roll. Sammanslagningen med O3Games och flytten till Uppsala år 2000 inledde onekligen en ny era av större allvar och målmedvetenhet. Det kanske var roligare förr men när man besöker Starbreeze ser det definitivt ut som om man har ganska roligt nu också, trots att strikta deadlines kan innebära tunga arbetspass. Framför allt känner man av en anda av stolthet och självförtroende. Ett jobb på Starbreeze ger status, för är man här, är man helt enkelt begåvad, inget snack om saken.

– Det är en otrolig utmaning att jobba med de här produktionerna, säger Audio Director Carl Vikman, och fortsätter med en utläggning om permutationer, men där hänger jag inte med.

Lokalerna på Dragarbrunnsgatan i tre våningar, inklusive det sekretessbelagda planet, är rymliga och luftiga med en lyxig utsikt över hela Uppsala från den övre våningen med terrass. Det råder en lugn och koncentrerad stämning, mängder av datorer surrar men förvånansvärt lite action-buller läcker ut. Audio Director Carl Vikman sitter i ett avskilt rum och jobbar med ljudet. Där har han helt klart husets bästa utsikt. Miljön är för övrigt helt och hållet slipsbefriad, här finns

41

42

bara coola ungdomar. Medelåldern på medarbetarna ser ut att vara högst runt tjugofem. Man får intrycket av att det är fråga om ett gäng kompisar som gör något kul tillsammans. Atmosfären är avslappnad, småmysig och jämställd. Man kan inte låta bli att mumla något om att det faktiskt liknar lite lekstuga, menat i positiv bemärkelse. Ingen ifrågasätter väl lekens kreativa sprängkraft. Men Jerk är snar att understryka, att vad som pågår här är högkompetenta prestationer.

– Alla ser mycket seriöst på sina insatser. Det är ingen lek, även om alla som jobbar här tycker det är väldigt roligt. Vi är ett sammansvetsat gäng med stor respekt för varandras kunnande. Och vi jobbar mycket med rutiner för kommunikation. Att snacka ihop sig är oerhört viktig för ett smidigt samarbete, för att upprätthålla ett kreativt klimat och samtidigt prestera optimalt inför deadline. Allas synpunkter är viktiga.

Starbreeze samlar ett brett spektra av kompetens i huset, allt från konstnärer och designers till programmerare, ljudtekniker och personal som sysslar med specifik teknologisk utveckling. Spelutvecklarna räknas

till underhållningsbranschen och den brukar inte vara så konjunkturkänslig. Om något bromsar utvecklingen, är det snarare brist på adekvat personal än rådande lågkonjunktur. Var hittar man människor med rätt specialkunskaper?

– Det är ingen lätt uppgift att få tag på personer med rätt kompetens och erfarenheter, säger Jerk Gustafsson. Vi rekryterar gärna folk från Uppsala om de har tillräckliga kvalifikationer. Att rekrytera lokalt kan vara bra för att få kontinuitet, att folk stannar, för det är svårt att hoppa in som ny om man inte har varit inne i tankegångarna från början. Vi behöver erfarna och duktiga medarbetare som fungerar bra i laget, så kontinuitet är viktigt för samarbetet. Men man måste söka medarbetare internationellt. Uppsala är för litet för att rymma all den erfarenhet som vi behöver.

Starbreeze har inga egentliga fördelar av att ligga i en universitetsstad. Uppsala universitet har exempelvis inga utbildningsprogram som kan sorteras in under kategorin spelutveckling. I hela Sverige finns bara en enda professur i ämnet, på Kalmar tekniska högskola.

43

Men även om Starbreeze jobbar mot den globala marknaden och Hollywood, finns inga planer på att överge Uppsala. Fast det blir en del turer över Atlanten.

– Visst ger det en guldkant åt jobbet att få resa ibland, besöka studios i Los Angeles och New York, se och lära och få tillfälle att träffa skådisar och se hur man jobbar där, erkänner Jerk.

Eftersom man använder riktiga skådespelare och deras röster för att skapa spelkaraktärer, händer det att Hollywoodkändisar besöker Starbreeze i Uppsala. Så håll utkik! ­Starbreeze har medvind och det är inte bara bris i seglen utan mer styv kuling. Men när man frågar om framtiden, är svaren återhållsamma. Spelutveckling är en verksamhet som av nödvändighet omgärdas av en hel del hemlighetsmakeri. Man skyddar sina idéer och strategier, förklarar Jerk. ­ – Det känns alltid skönt när man släpper en nyhet

44

och kan börja prata om vad man egentligen håller på med. Att ansvara för hemligheter kan ibland kännas lite nervöst.

Datorspel har, när företeelsen kommit på tal i medierna, ofta handlat om bekymmersord från en oförstående föräldrageneration; om bleka, hålögda tonårsbarn, som tillbringar all tid på dygnet framför skärmen och överlever på jointcola och skräpmat. Jerks beskrivning av Härnösandsåren dementerar väl inte precis sådana fördomar. Men branschen har vuxit upp i takt med att pionjärerna blivit äldre. Det är inte så sannolikt att ungdomar, som vuxit upp med datorspel, kommer sluta med det när de blir äldre. Det verkar läge att tänka på en målgrupp som börjar närma sig medelåldern.

Gissningsvis kommer man framöver att se fler spel som appellerar till en mogen, allt mer kräsen publik med ökade krav på innehåll och komplexitet. m

45

46

47

KOM IN

av Lisa Bergstrรถm

48

När jag kom till Uppsala för ungefär sju år sedan drog min kompis med mig in i en butik. Hon sa något om en märklig röra av kitch och fluff och jag följde med.

Butiken var KOM IN och jag var totalt överväldigad.

Heltäckningsmattklädda golv, balklänningar i regnbågens alla färger, fjäderklädda västar och pärlbroderade blusar trängdes med paljettväskor, glittersmycken och fotografier från golv till tak.

Vad är det här och vilka går hit, tänkte jag och gick ut igen för att få en nypa luft.

Sedan dess har jag på något sätt fortsatt att dras till butiken. Fast jag ännu inte haft något ärende har jag fastnat framför de färgmatchande skyltfönstren och tidningsklippen utanför entrén.

Hur kommer det sig att en sådan butik överlever alla modenycker och konjunkturväxlingar och vem är det egentligen som köper dessa kläder?

Jag träffar skaparen och ägaren Ruth ”Lillan” Lindeberg och vi pratar om allt ifrån 60-talets swinging London till Barockens stuckaturtak.

Hon berättar den mycket fascinerande historien om starten på 1960-talet. En berättelse som säkert berättats och skrivits om många gånger. Ja den går ju till och med att läsa bland de där tidningsklippen utanför entrén, men för mig är det första gången och jag blir både fascinerad och imponerad.

– När jag var nitton år fanns de kläder jag ville bära inte att få tag på här i Uppsala. Det fanns helt enkelt inga hippa butiker. Det fanns inget mellanrum mellan barn- och dammode, utan så fort man slutat vara barn skulle man gå på Josef Larsson och köpa damkläder.

Men jag ville ju klä mig i häftiga, konstnärliga, tuffa kläder!

Och ville man något på den här tiden, fick man göra det själv. Och det gjorde Lillan. Hon inte bara ordnade kläder till sig själv, utan tillsammans med ett par kamrater öppnade hon Boutique KOM IN. – Vi köpte billig vit lakansväv. Jag ritade mönster och anlitade sömmerskor i form av hemmafruar som för en billig slant skar och sydde upp klänningar. Sedan batikade vi dessa eller handmålade när sådana färger dök upp på marknaden. Under öppethållande fanns

även tid att sitta och sy i knappar.

– Eftersom det var på modet att se ut som om man drev bruk i Tornedalen köpte vi tyger från Säter textil, vilka såg hemvävda ut och sedan sydde vi upp herrskjortor med kinakrage.

Efter ett tag började hon åka i skytteltrafik till London för att inhandla det senaste modet från Carnaby street.

– Vi köpte trasiga jeans och sydde om till kjolar och vi packade minibussen full med röda vapenrockar och andra udda plagg som var på modet.

Och just att bege sig utomlands på mässor och dylikt är något som fortfarande ger inspiration och identitet åt KOM IN-butikens stil.

– De kläder som köps in är noggrant utvalda och har alla det där speciella eller lilla extra som bara vissa plagg har. Skillnaden från starten är att de nu är gjorda av proffs.

Lillan menar att en sån här butik inte skulle fungera i en mindre stad, utan de kunder som handlar är just

49

såna som har råd, vill synas och äga kläder utöver det vanliga. Förutom den typen av plagg är KOM IN även specialiserad på kläder för högtidliga tillfällen.

– Medan vissa affärer har kunder som slinker in ett par gånger i veckan för ett par strumpor eller så, är KOM IN en sällanköphandel. Alltså människor som sällan eller bara en enstaka gång kommer och köper något för till exempel bröllop, bal eller annan fest. Här finns kläder från tärna till brudens mor.

Jag frågar henne hur det kommer sig att KOM IN överlevt alla dessa år.

– Problemet som många butiker och företag har, ja även artister för den delen, är det obegripliga behovet av att konstant expandera. Varför måste framgång alltid accelerera? Även kontinuitet kan vara något bra.

Varför inte nöja sig med det man har och kan och göra något bra av det?

– Hundar mår ju bra av rutiner, kan det inte vara så att även vi människor skulle må bra av att ta det lite lugnare och ha lite fler fasta ramar?

Hon berättar att runt millenieskiftet gick modet ner i någon sorts sparläge och allt skulle vara ”stilrent” grått och svart. Då kunde det hända att det kom in kunder och frågade om diskretare kläder.

50

– Men annars är det överlag så att de mest diskreta, enkla plaggen är de som säljer allra sämst. Folk kommer helt enkelt inte in för den typen av plagg, utan det är det där annorlunda, personliga plaggen som efterfrågas.

– Många av våra kunder är välutbildade kvinnor som reser och föreläser mycket och då vill de synas.

Den typen av kunder vill ha personliga plagg av hög kvalitet.

Idag är butiken är en guldgruva även för en yngre kundkrets som vill piffa upp sin ”outfit” och hitta lite mer personliga accessoarer som väskor och smycken.

För tillfället har trender som spets, fjädrar, paljetter och päls synts allt mer på catwalken och på gatorna och det är verkligen något man kan finna i Boutique KOM IN. Min och Lillans diskussion tog inte slut här, utan jag lade ner mitt anteckningsblock och lät mig insvepas i atmosfären och alla fantastiska berättelser. Sen några år tillbaka är förresten butiken målad i Lillans favoritfärger grönt och guld och jag kan nästan svära på att det är av exakt samma nyanser som sminket på Lillans ögonlock. m

51

52

Vi gör tonårsrummet större.

Skandia Junior Golf är en av de största satsningarna någonsin på juniorgolf i Sverige. Målet är att erbjuda tiotusentals unga möjlighet att växa som spelare, ledare och människor. Läs mer på skandiajunior.golf.se

53

UppCon 채r paradiset p책 jorden av Love Sydstrand

54

En säkerhetsvakt tränger sig fram genom folkmassorna.

“Sluta kramas! Ni blockerar rulltrappan!”. Det gruppkramande sällskapet skingras. Någonting säger mig att jobbigare än såhär blir det nog inte för säkerhetspersonalen under helgen på UppCon. Det är nionde gången i räkningen som den ideella föreningen Uppsalakai anordnar UppCon på hemmaplan. Huvudansvarig är Daniel Mauno Petterson och han vet vad han sysslar med. Trots att det är första gången man nyttjar Uppsala Konsert & Kongress voluminösa lokaler (tidigare har man huserat i Atrium och Slottsbiografen) och trots att besökarsiffran är högre än någonsin verkar allt flyta på precis som det ska. Nytt för i år är också att lokalerna håller öppet dygnet runt, vilket av uppenbara skäl är till massornas stora förtjusning, eftersom nattvakandet som bekant ligger i filmtittandets och datorspelandets natur.

Konceptet är egentligen enkelt: Människor med gemensamma intressen samlas på samma plats vid samma tillfälle för att frossa i det de älskar. I det här fallet handlar det om japansk populärkultur, eller rättare sagt

om anime och manga. Det är egentligen inte konstigare än en trädgårdsmässa eller en agilitytävling. Eller jo förresten, lite konstigare är det nog. Vid det otränade ögats första anblick ter sig det hela inte normalt för fem öre.

Anime är den japanska beteckningen för animerad film i allmänhet, i Sverige avser ordet i synnerhet japansk sådan. Manga präglas av samma säregna estetik som anime men avser istället för animerad film tecknade serier i pappersformat. Den här kulturen är gemensam nämnare för de tre tusen färggranna förhoppningsfulla ungdomarna som vallfärdat från hela Sverige för att i mitten av januari belägra konserthuset och under tre dagar hålla varandra som frivillig gisslan – kolla på film, teckna, hångla, gamea, köpa japanskt krimskrams eller stå i ringlande köer.

Köerna verkar vara halva grejen. De uppstår från ingenstans som någon slags antimateria och huruvida det finns något att köa till eller inte spelar mindre roll.

Vid minst ett par olika tillfällen kommer jag på mig själv med att stå i olika köer utan att egentligen fatta

55

56

57

var jag är på väg eller varför. Jag inser att den här ingrodda kökulturen helt enkelt är en umgängesform.

Och det verkar ju funka. Man snackar med de som står framför eller bakom en, vaktar varandras väskor, fixar till frisyren, jämför outfits. Hela tillställningen är lite som ett långt färgglatt luciatåg där alla får vara lucia.

Bortom foajéns luktridå av hårspray, BigMac och maskeradsvett finns allt du som utomstående betraktare kan önska. Det är hillebarder i wellpapp och masonit, smygtillverkade under träslöjdstimmarna. Det är turkosa skoluniformer och sjömansdräkter, melittor och ögonlappar. Det är spretiga gröna frisyrer, lösögonfransar och lolitas under spetsparaplyer med chupachups i munnen. Allt. Klädstilarna verkar minst sagt spänna över hela spektrat. De klassiska jeans&t-shirtdatanördarna med egenmedhavda chipsflottiga tangentbord trängs med cosplayelitisterna som med teddybjörnar under armarna byter sina välskräddade utstyrslar minst en gång om dagen.

Cosplay, som är kort för “costume play”, är bara ett av många ord varje samtidsmedveten medborgare

58

borde addera till sin vokabulär. Cosplay går kortfattat ut på att klä ut sig till sin favvokaraktär från serien, filmen eller tevespelet man gillar. Den överlägset mest uppskattade serien heter Sailor Moon, vars huvudperson med samma namn kanske mest frekvent dyker upp på den svenska cosplayscenen.

Någonstans där i klustret av datorer och tejpade sladdar hittar jag till min stora förtjusning ett par livs levande supersöta furries. Jag har dock svårt att avgöra vilket eller vilka djur de har klätt ut sig till, men det spelar ju mindre roll. Furries utgör en subkulturell falang som kretsar kring antropomorfa djur, alltså djur med mänskliga egenskaper, som blir ens identitet och livsstil. Man klär ut sig. Eller klär upp sig. Det är bara att välja. Gränsen däremellan har i sådana här sammanhang sedan länge varit utsuddad. Men man måste älska furries.

Jag kollar lite på en match i tevespelet Tekken, över någons axel. Sen fastnar jag ett litet tag i ena hörnet på mellanplanet där dansmattorna ligger utrullade framför sina monitorer. Jag tänker i ett ögonblick av sinnesför-

virring, att jag innan jag drar hem ska våga prova nån skön låt, min ringa erfarenhet och mina embryonala kunskaper på området till trots. Men plötsligt och som tur är hoppar en androgyn figur i svart cape upp på den ena mattan och kickar igång. Den här liraren har simultankapacitet som en dagisfröken och verkar i det närmaste ha ett extra par ben. Jag blir något modstulen men samtidigt lättad. Jag tittar bakom mig och inser till min förskräckelse att det har bildats en halvlång otålig kö. Bäst att fly fältet innan androgyna capen glänst färdigt och det blir min tur att förnedras offentligt.

Jag lämnar klustret av datorer, tejpade sladdar och köer. En annan vakt är precis i färd att skingra ännu ett gruppkramande gäng som äventyrar brandsäkerheten när jag passerar utgången. Jag har sett tillräckligt och jag gillade vad jag såg. Nu ska jag inte störa mer. Och även om jag vill men inte kan känna det själv, så ser jag det i alla ögon, tydligt – UppCon är paradiset på jorden. m

59

Framtiden på besök av Johanna Uddén 60

Människorna har långa sugrörsnäsor med känsligt luktsinne. Nektar rinner i deras mungipor. Den supermuterade naturen dryper av näring och attraherar med sina lysande färger och förföriska dofter. Så skildrar Matti Kallioinen en extrem utveckling i sin nyinvigda konstnärliga gestaltning på SLU.

Martin West, som är projektledare vid Statens konstråd, såg Matti Kallioinens utomhusinstallation The beautiful robot vid Magasin 3 förra hösten och konstaterade att den stod sig bra i kampen mot den stökiga hamnmiljön. Matti Kallioinen fick därför uppdraget att skissa på en gestaltning för entrén till SLU:s aula och bibliotek. Den brutala arkitekturen där, med en starkt dominerande blå vägg i centrum, kräver ett kraftfullt konstnärligt språk.

Resultatet blev det färgsprakande verket Det saftiga och fruktiga i Näringslandet som invigdes i november. Det är gjort i mdf som sågats ut i 400 små delar som lackats och sedan pusslats ihop på plats. De olika skikten ger känslan av en kuliss och på scenen agerar människan och naturen i symbios med varandra.

61

Matti Kallioinen som är född i Uppsala fick sitt stora genomslag i Modernautställningen 2006 på Moderna museet. Året därpå hade han en omfattande separatutställning på Galleri Milliken och i februari kan vi se hans konst i en separatutställning på Teatergalleriet i Uppsala. Verket på SLU är Matti Kallioinens första offentliga uppdrag.

– Att göra offentlig konst är en riktig utmaning.

Man måste respektera och ta hänsyn till platsens funktion. På en galleriutställning vill man konfrontera och utmana betraktaren, som ju själv sökt sig dit för att få en upplevelse. I ett offentligt verk ska betydelsen finnas på ytan och kastas ut mot rummet, förklarar han.

Matti Kallioinen tycker om konstnärliga gestaltningar som fungerar som en scenografi till vad som händer i miljön runt dem, snarare än lösryckta bilder eller berättelser.

– Jag vill att mitt verk ska fungera som en miljö som intensifierar känslan på ett lantbruksuniversitet och knyter ihop den med sitt ursprung och sin framtid. m – Jag har tänkt på hur växter ”vill” bli uppätna för att kunna spridas och därmed på sikt ser till att svara upp till perceptionsförmåga och smakomdömen hos njutningslystna människor och djur. Det som är vackert och välsmakande premieras och blir ännu mer vackert och välsmakande. Jag funderade över hur det ska sluta och har därför dragit det till sin spets, förklarar Matti Kallioinen.

I sin konst brukar Matti Kallioinen arbeta med framtidsvisioner och den har ibland inslag av hedniska riter. I Det saftiga och fruktiga i Näringslandet skildrar han mötet mellan de uråldriga odlingstraditionerna och den moderna vetenskapen som båda finns representerade på SLU. Han knyter an till det gamla sättet att se naturen som besjälad genom en slags demoner eller masker och kombinerar dem med en artificiell modern färgsättning som ger en hallucinogen känsla.

– Jag vill placera betraktaren i en galen, extatisk njutningsvärld. I en natur som muterats och besjälats och äter och njuter av sig själv, säger han.

62

63

Uppsala som filmstad Uppsalas stadsmiljöer har utgjort kuliss till åtskilliga svenska filmer under åren. Inte bara filmregissörer som Ingmar Bergman har använt sig av barndomsstadens miljöer utan även Uppsalafödde regissören Arne Mattson – han med ’’Hon dansade en sommar’’ – har i tolv av sina filmer återvänt till Uppsala.

Filmkännare nämner gärna två typer av Uppsalafilm. I den ena handlar det ofta om en person som studerat i Uppsala och som minns det bekymmerslösa studentlivet och rör sig i klassiska kulturmiljöer. Ett av de första exemplen på den typen av Uppsalafilm är regissören Ivan Hedqvists film Carolina Rediviva – Studentkårens dotter från 1920, en annan är Arne Mattsons Farlig vår från 1949. Filmer som gärna använder sig av den speciella akademiska atmosfären är bland annat Ingmar Bergmanproduktionerna Fanny & Alexander, Den goda viljan och De två saliga.

En annan sorts Uppsalafilm handlar om militärlivet, det som förr fanns runt Polacksbacken. Platsen framför det som tidigare var I8 och S1 har använts i många militärfilmer: Hjältar i gult och blått, Repmånad och i TV-serien Någonstans i Sverige för att nämna några.

I Rosendalsområdet har till och med den ”svenskfinska armén” tågat, en armé som vid tillfället bestod av statister från Uppsalagarnisonen, när historiefilmen Fänrik Ståls sägner spelades in på 1920-talet. Och nog skulle man gärna ha varit med och tittat när en annan av 1920-talets stora svenska filmsatsningar gjordes, inspelningen av Karl XII. På slätten nedanför åsen invid Övre

64

Föret utkämpades nämligen både Slaget vid Poltava och Slaget vid Narva, med hjälp av meniga från Uppsalas regementen iklädda tidsenliga uniformer.

– Uppsala, både dess innerstad och utkanter, har flitigt förekommit i en mängd olika spelfilmer under årens lopp. Kanske särskilt miljöerna kring S:t Eriks torg, Fyris torg, Botaniska trädgården, Gamla kyrkogården, nationerna och Flustret, berättar filmvetaren Per-Olof Qvist i Uppsala, även doktor i filmvetenskap.

Han vet det mesta om Uppsala som filmstad och har med sin kunskap bidragit till utredningar, böcker och annat som haft Uppsala i fokus.

I en sammanställning han gjort kan man räkna till 35 filmmiljöer – för betydligt fler spelfilmer – bara i centrala Uppsala. Utanför centrum hittar man ytterligare ett 15-tal spelplatser.

Per-Olof Qvist har dessutom sammanställt en del av Uppsalas filmhistoria för olika ändamål och i källaren under Slottsbiografen vid Nedre Slottsgatan, finns ett Uppsala filmstudios arkiv med pressartiklar och fotografier. Slottsbiografen slog upp sina portar 1914 och kom att framstå som en riktig kvalitetsbiograf. Det är också en biograf man starkt förknippar med Ingmar

av Gunilla Sthyr

Bergman; Slottsbiografen var ju regissörens barndoms biograf.

I den vackra salongen har filmvisning pågått i större eller mindre skala fram till 1990.

– Men i början av 1990-talet blev Slottsbiografen olönsam för den private ägaren, som hade som mål att driva en lågprisbiograf med sikte på studenterna. Utan bidrag blev han tvungen att stänga biografen, berättar Per-Olof Qvist.

Representanter från filmföreningar, Uppsala filmstudio med flera engagerade sig i Slottsbiografens existens, som under en kort period till och med riskerade att bli hamburgerrestaurang.

I samma veva bildades föreningen Laterna Magica, med Michel Östlund som drivande kraft, vilken satte igång ett intensivt arbete för att försöka restaurera biografen. Med hjälp av pengar från olika håll kunde den så småningom restaureras på ett pietetsfullt sätt, för att återuppstå som stumfilmsbiograf 1993.

Ett år senare, 1994, blev biografen klassad som byggnadsminne.

Ingmar Bergman kopplades in på ett tidigt stadium i restaureringen och han hade mycket bestämda krav på

65

Per-Olof Qvist

66

hur biografen skulle se ut. Till slut fick projektet också regissörens välsignelse.

– Laterna Magica hade länge diskuterat möjligheten att skapa ett Bergmancenter vid Slottsbiografen. Det skulle bli något av en mötesplats för forskning, seminarier och kurser om film- och teaterregissören Ingmar Bergman samt förstås även filmvisning. Med gemensamma ansträngningar tror jag fortfarande det skulle vara möjligt, säger Per-Olof Qvist.

Laterna Magica ville öppna biografen för besökare.

I mars 1996 invigdes den av landshövdingen Jan-Erik Wikström och hedersgäst var Harriet Andersson. Man bjöd bland annat visningar om svensk filmhistoria och hade även en smygpremiär med en visning av femtimmarsversionen av Fanny & Alexander.

Under det första verksamhetsåret hölls över 100 filmvisningar i Slottsbiografen och specialarrangemang som Chaplinfilmer med levande musik, som drog fulla

hus. Slottsbiografen såg ut att ha framtiden för sig.

Men olika omständigheter gjorde att föreningens ekonomi blev allt mer ansträngd och sedan 1999 har Laterna Magicas verksamhet varit vilande. Hantverksföreningen som äger huset har hyrt ut Slottsbiografen till konferenser och som samlingssal till närbelägna Katarinaskolan. Uppsala filmstudio hyr också in sig i biografen en gång i veckan för filmvisningar.

67

Fem sidor fr책n Slottsbiografen

68

69

70

71

72

Några filmpersonligheter från Uppsala Ingmar Bergman Arne Mattson Harald Hamrell Ella Lemhagen Eric Donell (eg Åkerblom) Några skådespelare som kommer från Uppsala Viveca Lindfors Björn Bjelfvenstam Lars Ekborg Bo Brundin Angela Kovács Uppsalas biografer Fyrisbiografen (1911). S: t Olofsgatan 10.

Slottsbiografen (1914). Nedre Slottsgatan 6 Reginabiografen (1925). Trädgårdsgatan 6.

Ansågs vara en av landets vackraste biografer när den byggdes, ritad av stadsarkitekt Gunnar Leche.

Grandbiografen (1936). Trädgårdsgatan 5.

Uppsalas första biograf byggd efter funktionalismens ideal.

Nya Röda kvarn (1936). Trädgårdsgatan 8-10.

På sin tid Uppsalas största biograf. Stängdes 1983 men entrén mot Trädgårdsgatan finns kvar och den stora salongen blev tre mindre som ingår i Filmstaden.

Spegeln (1964). Västra Ågatan 12.

De stora filmernas biograf, dvs. filmer som krävde stort bildformat.

Royal-biografen, tidigare Sandrew 1, 2, 3 (1973).

Smedsgränd 14-20.

Uppsala var den tredje staden i landet som fick en trippelbiograf (multibiograf).

Filmstaden 1-8 (1983). Västra Ågatan 16.

Uppsala var i kraft av sitt goda renommé som biografstad en av de första städerna där SF öppnade en ”filmstad”. Biografarkitekten Lennart Clemens strävade efter att uppnå ”tivolikänsla” i utformningen. m

73

Vi levererar kultur sju dagar i veckan.

74

P책 unt.se hittar du alltid det senaste fr책n Uppland och v채rlden.

75

Stadsteaterns fรถrvandling av Andrea Dahlkild

76

När Linus Tunström gjorde entré som teaterchef för snart ett par år sedan lovade han oss ett modernt, utåtriktat och överraskande teaterhus.

Och så blev det. Blickarna riktas mot en stadsteater i rörelse.

Våra teaterchefer har det inte alltid så lätt. De anklagas, av medierna i synnerhet, för att synas för lite, för mycket eller på fel sätt. Är de inte “sellouts” så är de knepiga och världsfrånvända. När publiken sviker, och det gör den emellanåt, riktas tusen förebrående blickar och dubbelt så många höjda ögonbryn mot den som bestämmer. Leif Zern skrev om fenomenet i en krönika i DN förra året. Han menar att få besitter den cocktail av egenskaper som utmärker en bra konstnärlig ledare – psykologiskt skarpsinne, konstnärlig sensibilitet, bildning, administrativ överblick, hårdhet och mjukhet samt en paradoxal förmåga att sätta både sig själv och medarbetarna i centrum. I samma krönika nämns Uppsala Stadsteaters Linus Tunström som en föredömlig modern teaterchef. Av alla ovanstående skäl får man anta, men inte minst för att han gör sig så tillgänglig för allmänheten. Han bloggar, pratar med medierna, tar plats i Uppsalas kulturliv och speglar med sin person den hållning som är teaterns. Ett medvetet val, säger Linus Tunström själv.

– I den tid vi lever i pratar man mycket om konstens nytta, om tillväxt, nyckeltal och det som går att mäta, som antalet huvuden i salongen. Allt det där är rimligt, men om man som stadsteater börjar motivera sin existens bara genom publiksiffror så riskerar man att backa in i ett hörn. Jag tänkte att nu har vi en chans

att positionera oss på ett annat sätt, våga ge plats också åt experimentella grejer och nya tankar. Men om man gör det får inte det bli på ett exklusivt sätt så att man utestänger publiken. Man måste vara utåtriktad, berätta och ge folk en känsla av vad man står för.

Människor är nyfikna men också bekväma, man tar sig inte till ett okänt ställe om man inte får en inbjudan.

När Linus Tunström blev erbjuden jobbet som chef för Uppsala Stadsteater jobbade han för fullt som frilansande regissör i Sverige och utomlands. Tjänsten sökte han mest för att, ja, se vad som hände. Någon gång kunde det ju vara roligt att leda en teater, men kanske inte nu.

– Det började lite som ett tankeexperiment, men så blev de intresserade av mig och jag började formulera vad jag ville göra. Då kom lusten och den stegrade.

När jag fick beskedet att de ville ha mig lade jag mig i gräset, tittade upp mot himlen och tänkte att jag alltid försökt ha som livsprincip att kasta mig in i saker som jag inte vet hur jag ska klara av. Man ångrar det man inte har gjort mer än det man har gjort. Så jag sa ja, åkte på presskonferens och sedan hade jag hjärtklappning i i tre dagar. Men när det gick över kände jag att jaha, nu har jag förändrat mitt liv och det här ska bli spännande..

77

78

79

Linus Tunström stegade in på Uppsala stadsteater i juli 2007. Den nya chefen drog blickarna till sig, sa att han skulle skapa en modern teater med hög svängningstakt, ett folkets eget teaterhus. Och han höll sitt löfte. Sedan dess har det på Kungsgatan 53 rymts både nyskrivet och klassiskt, experimentellt och originellt. Publiken har kommit, en numera nyfiken och framåtlutad sådan.

En av vårens uppstickare är Soundtrack of your Life, som är ett samarbete med Radio Uppland och Musik i Uppland. Man uppmanade lyssnarna att dela med sig av minnen de förknippade med en viss låt.

En låt som förde dem tillbaka i tiden och fyllde dem med känslor och bilder. Mängder av musikminnen strömmade in och sjutton av dessa fick ligga till grund för föreställningen. Resultatet är ett sceniskt kollage av Uppsalabornas mest välljudande anekdoter. Idén till Soundtrack of your life föddes förra vintern, då Linus och hans kollegor frågade några av sina trognaste besökare vad de ville se mer av.

– Musik, svarade de. Så vi började fundera på det där, och tänkte att musik väcker ju massor av känslor hos människor. Men det behövdes en avgränsning. Det var då tanken om en lokal förankring föddes, att göra något kopplat till staden. Vi fick idén om musikminnen och frågade Radio Uppland och musik i Uppland om de ville vara med. Det var verkligen att utsätta sig för slumpen, för vi hade ingen aning om hur det skulle fungera. Men folk har verkligen greppat pennan och bjudit på sina liv.

Det är inte lätt att locka en bred publik till teatrarna, att nå ut till dem som befinner sig utanför klicken av trogna och kräsna besökare. Den energi, tid och ro som krävs för att vi ska orka sätta oss in i något nytt och kanske svårtuggat, kan vara svår att hitta i vardagen.

– Den där frågan vad som egentligen är brett och smalt är intressant. Jag kan ibland beundra vissa kollegors mod att driva en idé eller vision så långt att de riskerar att tappa publikens gunst. Själv är jag väl lite mer pragmatisk eller ängslig eller vad man ska kalla det och tänker ganska mycket på vad jag tror att publiken uppfattar. Samtidigt tror jag att tricket är att

80

81

tänja på en gräns, inte att överskrida den.

– Med Soundtrack of your life tycker jag att vi har fått ett brett anslag, samtidigt som jag känner mig konstnärligt stolt. Det är något egenartat som vi målat i andra, lättare färger. Förhoppningsvis kan det locka folk som inte normalt sätter sin fot på en teater.

Och förhoppninsgvis går de ut i foajen när föreställningen är över, beblandar sig med övriga teaterbesökare och börjar byta musikminnen med varandra.

Kanske upptäcker de att teaterupplevelsen inte upphör bara för att föreställningen är slut. Uppsala Stadsteater har onekligen förvandlats under Linus Tunströms ledning. Det beror naturligtvis på vad han har gjort, men helt säkert också på den han är.

– Jag har hela tiden försökt att vara mig själv och tänkt att det ju ändå är jag med mina styrkor och brister som har valt att göra det här jobbet. Så jag försöker vara ärlig och känslosam när jag möter människor och i det tror jag att jag har förmågan att ge energi och kommunicera. Mitt personliga engagemang gör att folk känner att det är på riktigt. Om jag är bra eller dålig på att vårda relationer vet jag inte, men jag är i alla fall medveten om att de är essentiella. Uppsala Stadsteater är känd för att ha ett väldigt bra arbetsklimat. Folk har en stolthet och lojalitet till teatern och till varandra.

Det är något jag ser, respekterar och förhoppningsvis inte förstör.

Nu är repertoaren för nästa spelår klar. Hösten bjuder på mycket nyskrivet och temat är ofta politiskt, i ordets vida bemärkelse. Carolina Frände har gjort ett drömspel om Olof Palme och Farnaz Arbabi kryper innanför skinnet på ytterligare en svensk ledare – drottning Kristina. Men först av allt öppnas stora scenen med den danska komedin Hantverkarna av Line Knut-zon.

– Ett medelklasspar ska renovera sitt nya hus, men de får hantverkarna från helvetet och till slut är det bara takbjälkarna kvar. Paret är undfallande, kan inte sätta gränser och är trängda mellan hantverkarna och sina överklassvänner. Så allt imploderar och de börjar mörda hanverkarna en efter en. Det är en väldigt rolig pjäs med hög igenkänningsfaktor som drog fulla hus i Danmark, berättar Linus Tunström. m

82

AllsvenskA hejArAmsor #1:

AllA n n e l G r e t e h i GöteborG! AllA heter Glen n i GöteborG! Alla heter Glenn, alla heter Glenn.

AllA heter Glenn i GöteborG! Vårt lag kämpar järnet för en plats i högsta divisionen. Vi uppmanar våra fans att göra detsamma. Välkommen till Studenternas i sommar.

83

Simma lugnt?

84

Roll Up Canvas Akvarell XL Posters Fotografiska kopior Digital bildbehandling

Ă–vre Slottsgatan 6 753 10 Uppsala 018 26 26 00 www.bildformatet.se 85

Face II face av Engla Bertolino Wass

I Botaniska trädgårdens barockträdgård står en staty.

Ensam vilar den i trädgårdens grönska. Den är ett tecken på att det finns något där att utforska, något mer att se och att uppleva. Med start den 10 juni och fram till 14 september visas konstverk av Lars Widenfalk och Lars Holm i Linneanum. Var och en för sig imponerar de med sina känsloladdade konstverk. Tillsammans förstärks känslan och verken kommunicerar på ett oanat och spännande sätt.

Lars Widenfalk är skulptör och har fört skulpturkonsten till en ny utgångspunkt. Kanske beror det på hans bakgrund som arkeologistudent eller hans uppväxt i en prästfamilj. Kanske är det kombinationen av de två som gör diskreta avtryck i hans verk. Fascinationen för tradition och ceremoni ligger som ett flor över många verk och lockar åskådaren att fantisera själva.

Kanske är det samma fascination som avgjort valet av material. Han är född 1954 och tillhör den generation som fick se stenen som konstmaterial ge vika för plast, stål och betong. Widenfalk började skulptera i trä och gjorde det under många år. Det sägs att det var hans bror med geologiutbildning som föreslog att han borde prova att skulptera i sten. Vilket han gjorde och sen slutet av 70-talet är det hans främsta uttrycksmedel. Kanske är det på grund av hans bakgrund som träskulptör som man kan se tydliga likheter med verk gjorda av Bror Hjorth. Han kombinerar grova former utförda med grace med en känsla av folkkonst.

86

I utställningen Face II face möts Widenfalks expressiva skulpturer med Lars Holms känsliga och ödmjuka porträtt. Namnet på utställningen pekar mot ett möte mellan människor, ansikte mot ansikte, öga mot öga.

Det syftar till en närhet mellan verken där man som besökare kan välja att vara åskådare eller en del av dialogen. Samarbeten mellan Widenfalk och Holm ter sig naturligt på flera plan. Båda konstnärerna är uppvuxna i Uppsala och delade för trettio år sedan sin första ateljé på Öfre Slotts. Kontakten återknöts under 2006 och tanken på ett kommande samarbete började sakta att gro. På Edviks Konsthall två år senare realiserades tankarna på ett samarbete och den första utställningen blev mycket lovordad. Nu sker det igen, denna gång i Uppsala där de två första gången möttes och skapade sida vid sida. Kanske syftar namnet på utställningen inte bara på konstverkens möte utan också på mötet mellan konstnärerna. m Lars Holm jobbar huvudsakligen som akvarellkonstnär men har en lång karriär bakom sig som scenograf, kostymdesigner och dekormålare. Sedan 1976 har han jobbat med bland annat Uppsala Stadsteater och Gefle Folkteater. Han har också provat på skulpturkonsten.

Som inbjuden designer vid Ishotellet i Jukkasjärvi har han under åren 2001, 2002 och 2003 designat hotellrum. I hans måleri ser man spår av experimentlusta och nyskapande. Många av hans verk föreställer människor som är framställda på ett diffust sätt, gåtfulla individer i ett gränsland.

Det finns starka ledord i den konstnärliga processen som sammanfaller hos de båda konstnärerna. Nyfikenhet och sökande i en dialog med materialet som står som grund för det slutgiltiga verket. De låter sig villigt överraskas av materialets respons på deras inverkan och anpassar sig flexibelt efter reaktionen de får.

Dialogen mellan konstnär och material lever kvar och besjälar verket, något man som beskådare kan förnimma i mötet med konsten. I utställningen ställs hårt mot mjukt, vatten mot sten och färg mot glas. Kontrasterna är många och de olika materialen kompletterar varandra.

87

east meets west effektiva mĂśten med inspiration frĂĽn Kina

88

service

Vinnare 2007-2008

mĂśten

6-180 personer

vila

98 rum 127 bäddar

sigtunahojden.se

89

mat&dryck SARA ÅKERLIND

90

llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll llll

Sparris, sol Nu när det blir grönt överallt och vårsolen skiner börjar längtan efter primörer. En självklarhet i det sammanhanget är den färska sparrisen. I Alsace är det april som gäller och där serveras på restaurangerna hela sparrismenyer varje år. Svensk sparris har sitt centrum på Gotland men antalet odlare ökar och även i Skåne hittas idag en hel del odlingar.

Här i Uppland finns sparris från Fredrikslunds Gård strax utanför Uppsala – längre än så behöver den färska sparrisen inte färdas! På Fredrikslunds Gård planterades knappt ett halvt hektar sommaren 2003 och därefter ytterligare ett hektar sommaren 2004. I butiken finns sparris att köpa från början av maj fram till strax före midsommar. Därefter måste sparrisen lämnas på tillväxt för att få kraft att komma igen nästa år.

I början av säsongen, innan dygnstemperaturen stigit, kan skörd ske varannan till var tredje dag medan den uppländska sparrisen i slutet av maj kan växa så mycket som fem centimeter om dagen och skördas två gånger per dag!

För den verkliga sparrisentusiasten är det vit, inte grön, sparris som gäller. Det är dock samma växt oavsett färg – skillnaden kommer av att den vita sparrisen fått växa under jord medan den gröna fått komma upp ovanför jordytan, sett solen och därmed bildat klorofyll, vilket ger den gröna färgen. För att den vita ska få någorlunda längd kupas jord upp över plantan. Den måste sedan skördas för hand till skillnad från grön sparris som kan skördas med maskin. Eftersom den vita sparrisen kräver mer arbete är den också dyrare. Det är stor smakskillnad mellan vit och grön sparris och även om odlare och kännare håller den vita högre så är det den gröna som är konsumenternas favorit, kanske för att den är så lätt att variera. Sparris smakar bäst när den är dagsfärsk och så nyskördad som möjligt och det är därför en fördel om den odlas bakom knuten. Om den inte förvaras svalt eller om det går för lång tid mellan skörd och kastrull blir den lätt träig.

och vitt vin Sparris är en ganska svår råvara att välja vin till eftersom den ofta, liksom de flesta grönsaker, har en liten beska. Ett vitt vin från Tyskland eller Alsace brukar dock vara strålande följeslagare! En spännande druva som främst återfinns i Alsace är Gewürztraminer.

Den har fått sitt namn av det tyska ordet för krydda, Gewürz, och har en mycket speciell doft i orientaliskt kryddig stil med toner av mysk, parfym och rosor. Den

är ofta fyllig och mycket smakrik och vinerna får ofta relativt hög alkoholhalt. Ibland kan dock karaktären slå över och snarast bli tung och överdriven. Druvorna är inte helt gröna utan har ofta rödaktiga toner i skalet, vilket gör att vinerna får en djupare gul färg än de flesta vita viner. Anledningen till att den tyskklingande Gewürztraminer finns i det franska distriktet Alsace är att området har ett tyskt förflutet.

Sara Åkerlind, sommelier 2187 Comtes d’Isenbourg Gewurztraminer Alsace, Frankrike 103.00 kr 5244 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve, Frankrike 89 kr 97717 Herrenweg de Turckheim Gewurtztraminer, Frankrike 279.00 kr 96073 Neethlingshof Gewürztraminer, Sydafrika 89.00 kr 6695 Cono Sur Gewürztraminer, Chile 73.00 kr

91

uppslag

Mästare hyllas Albertus Pictor är Sveriges mest kände medeltida kyrkomålare och pärlstickare. I år är det 500 år sedan Albertus Pictor dog och hans jubileumsår uppmärksammas under sommaren. Passa till exempel på att besöka utställningen Minns mig på Upplandsmuseet som pågår fram till jul. Dessutom kommer de 30-tal kyrkor med målningar av Albertus Pictor att ha olika evenemang för att fira hans minne. Lagom till jubileet har formgivaren Kerstin Landström och fotografen Lasse Modin kommit ut med en bok om Albertus Pictor. I fler än 200 uttrycksfulla färgbilder och texter får läsaren inblick i hans konstnärliga liv under slutet av 1400-talet. Här får läsaren också veta mer om medeltidens färger, tekniker, kläder, musik och historia.

KALEIDOS STIPENDIAT Varje år delar Kaleido ut ett stipendium till en ung konsthantverkare. Årets stipendiat heter Maria Ylander.

Ur motiveringen: “Maria Ylander tilldelas Kaleidos stipendium för sina starka och berättande smycken.

Varje smycke är en egen värld och ett halsband kan vara en hel roman. Hennes smycken har historisk förankring samtidigt som hon lagt till något från vår egen tid. Hon räds inte svåra frågor.”

JOhaNNA UDDÉN

Pär Fredin belönas

Järtecken/Signs

92

Vi säger grattis till konstnären Pär Fredin som vid årsskiftet fick landstingets konstnärliga utvecklingsstöd under de kommande tre åren. Han får 100 000 kronor per år under 2009- 2011. Ur motiveringen: ’’Pär Fredin får landstingets konstnärliga utvecklingsstöd för sitt konstnärskap som påvisar stark integritet och en osviklig vilja till att uppmuntra betraktaren, gärna med ett stänk av ironi, att tänka efter kring sina egna tillkortakommanden likväl som större samhälleliga fenomen.’’

Bildmontage Tengbom Arkitekter

Skiss, Olov Tällström

Lyckat centrum Stenhagens bildnings- och kulturcentrum invigdes i augusti förra året. Här finns förskola, skola, fritidsgård, bibliotek, idrottshall och flera studior och ateljéer.

Centrumet är en stor satsning för Uppsala kommun och här kan man bland annat låna en skivstudio, spela i band, träna någon sport, dansa och jobba med bild – allt arrangerat av flera studieförbund och föreningar.

På det välbesökta biblioteket finns kommunens enda medie-jukebox – en dator där besökaren laddar ner talböcker, musik och filmer på sitt usb-minne. Konstnären Olov Tällström står för den konstnärliga gestaltningen av Stenhagens kultur- och bildningscentrum. Han har gjort en vriden regnbåge för den stora entrén och utomhusgestaltningen till torget framför byggnaden beräknas vara klar i höst.

Psykiatrins hus Landstinget uppför en ny byggnad för psykiatrisk vård på Akademiska sjukhuset. Psykiatrins hus är ritat av Tengbom arkitekter och ska stå klart 2012. Kultur i länet är i full gång med arbetet kring den konstnärliga gestaltningen och konstnären Anders Boqvist har anlitats som huvudansvarig konstkonsult. Det är ett mycket stort projekt där konsten ska integreras på ett nytt och kreativt sätt. De konstnärer som arbetar med gestaltningen hittills är Anders Widoff, Frida Tebus och Andreas Hammar.

Vera tål lek Förra året invigdes den konstnärliga gestaltningen Vera vid Funbo förskola. Konstnärerna Fredrik Helander och Fritz Quasthoff arbetade på uppdrag av Uppsala kommun och de har skapat en miljö där barnen kan leka och undersöka sin närmiljö. En röd skulptur som är abstrakt i formen fungerar både att klättra på och att gömma sig i. Konstnärerna har också gjort tre rörliga figurer som barnen kan dra och skjuta mellan varandra. De har också anlagt två nya kullar. På den ena har de byggt ett litet observatorium där barnen kan titta på naturen och på sina kompisar genom kikaren. Den lägre kullen har en skålformad grop där man kan vila, leka eller gömma sig.

Foto Fredrik Helander

93

bildhistoria

Anders Larsson Olof Östling Två av de fotografer som åren kring 1900 etablerade sig i Uppsala var Anders Larsson och Olof Östling. Båda kom från Dalarna, båda blev framgångsrika och i båda fallen gick yrket i arv till nästa generation. Av Olof Östlings söner blev sex fotografer!

lars lambert

Fotografen Anders Larsson poserar vid kameran i sin ateljé i hörnet Vaksalagatan-Kungsgatan, omgiven av personal och den tidstypiska rekvisitan av bakgrundsfonder, balustrader och slottsmöbler.

94

Visitkortsmonogram från Anders Larssons ateljé.

Anders Larsson Finn Anders Larsson (1850-1924) var bondson från Västbjörka nära Vikarbyn i Dalarna. Efter en fattig barndom och strävsam ungdom bestämde han sig för att bli fotograf. Han lärde också upp två yngre bröder i yrket, av vilka Lars skulle bli framgångsrik hovfotograf i Stockholm och sluta som förmögen fastighetsmäklare.

Efter att i tjugo år ha varit verksam i Vikarbyn flyttade Anders Larsson 1892 till Uppsala med ateljé på Östra Ågatan 17. Brodern Lars hjälpte honom att köpa fastigheten Vaksalagatan 27 där han sedan hade sin bostad och ateljé på Vaksalagatan 15 där stadshuset nu ligger.

Filialer fanns i Dannemora och vid Polacksbacken och Upplands regemente.

Anders Larsson beskrevs som gemytlig och rättfram, ”en duktig fotograf med en mindre vanlig arbetsförmåga”, uppskattad av vänner och kolleger. Fotografyrket gick i arv till sonen Emil Larsson Finn, som övertog Alfred Dahlgrens ateljé på Dragarbrunnsgatan.

I september 1893 firades trehundraårsminnet av Uppsala möte. När de svenska och utländska kungligheterna hyllades av studentkåren utanför universitetet var Anders Larsson på plats. Kårordförande var filosofie kandidaten och pastorn Nathan Söderblom. Halvtannat decennium senare skulle det festprydda huset i fonden ge plats för Skandalhuset.

Tidstypiskt visitkortsformat från Anders Larssons ateljé med påskriften ”Iris och Sigyn Lindqvist till syster Anna 17 Nov. 1917”.

95

Olof Östling Olof Östling (1859-1949) var av soldatsläkt, hette ursprungligen Hansson, kom från Boda kyrkby i Dalarna, där fadern var kyrkvaktare och klockare.

Han var i ungdomen väckelsepredikant och kolportör, vandrade skogsstigarna i norra Dalarna och förkunnade bibelns läror för skogsfolk och bygdebefolkning. Besviken på frikyrkobröderna blev han fotograf och kom efter ett tiotal år i Gävle 1904 till Uppsala.

Han hade ateljé på Vaksalagatan 16, mitt emot Anders Larsson, flyttade sedan till Drottninggatan 4. Östling blev hovfotograf och ivrade som styrelseledamot i Svenska Fotografernas Förbund för att man bättre skulle tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Han var med och startade Fotografernas varubolag, en affärsrörelse för inköp och försäljning av fotografiska artiklar.

Som antinazist skrev han arga brev till Hitler. Vid 80 års ålder reste han till Amerika för att hälsa på en dotter som var bosatt i Kansas.

Sex av Olof Östlings söner blev fotografer. Två av dem var Einar, 1905-90, och Gösta, 1903-86, som övertog ateljén i Uppsala sedan Einar varit i Amerika och kommit hem 1931. Atelier Östling moderniserades med ”belysningsanordning up to date, triplexaramatur och lampor som illusoriskt ersatte dagsljuset”. Ateljén flyttade 1940 till närbelägna Drottninggatan 6, med butik i gatuplanet, ateljén 1 trappa upp och fotolabb i källaren.

Sedan hustrun dött 1935 bodde Olof Östling, ”gammal och skröplig” hos sonen Gösta innan han sista tiden togs in på hem. Han blev 90 år gammal.

När Olofs dotter Anna var på besök från Amerika i början av 1920-talet togs denna familjebild med alla de tolv barn som nådde vuxen ålder, dock är Edvard inklippt eftersom att han var kvar i USA.

Övre raden fr v: Einar, Gösta, Paul, Josef, Edvard (inklippt), Viktor, Olof. Nedre raden fr v: Märta, Ester, Anna, föräldrarna Olof och Anna, Emma, Robert.

96

1910 års karnevalskommitté avkonterfejad av Östling i Gästis trädgård.

Nathan Söderblom i Östlings ateljé det år han blev ärkebiskop, 1914.

De Larssonska och Östlingska bilderna finns på Upplandsmuseet och Uppsala universitetsbibliotek

97

98

upplandsmotor.se

Gröna tider med miljö i tanken!

Nu erbjuder vi på Upplands Motor specialutrustade miljöbilar av årsmodell 2009 till bra pris Antalet är begränsat så skynda in. Bilarna är på väg till oss så hela familjen kan åka trendig miljöbil redan till sommaren.

Det lönar sig alltid att titta in på upplandsmotor.se.

Det som skiljer oss från andra är inte vad vi säljer. Utan hur. Tillsammans med Dacia, Ford, Jaguar, Renault och Volvo ser vi till att du får mer för pengarna. Mer utrustning, mer service och mer trygghet Uppsala Telefon: 018-160 100 Tierp Telefon: 0293-137 70

Arlandastad Telefon: 08-597 89 901 Stockholm Akalla Telefon: 08-580 00 800

99

BIZ&ART

BIZ&ART 7

®

Ett magasin om kultur och affärsliv i Uppsala. Nr 7

Våga utsätta dig för ett nytt konferensrum.

ISSN 1654-5370

Ring 018-727 90 20 eller mejla konferens@ukk.se för att boka nästa möte på Uppsala Konsert & Kongress.

BIZ&ART juni 2009 75 SEK

771654 537006

är idealiska för möten mellan två till 60 personer. Givetvis är de utrustade med senaste teknik och allsköns uppkopplingar. Restaurangen i huset är erkänt bra och läget kunde inte vara bättre – centralt mitt i Uppsala – nära till Arlanda, tåg och bussar.

Efter mötet finns alla möjligheter att fortsätta brytandet av mönster och vanor. Utsätt er för ett ljudförsök. Gå på en konsert och lyssna på något ni aldrig hört förut.

För aktuella konserter, evenemang och konferensmöjligheter se ukk.se Välkommen till något nytt!

9

det är enkelt att göra som man alltid gjort... och sedan upprepa det intill dumhet. Men det finns en baksida, speciellt om man arbetar med nytänkande och innovationer. För då kan det vara värt hur mycket som helst att gå en annan väg ibland, att välja en ny plats för sina vanor.

Miljön här på Uppsala Konsert & Kongress är långt ifrån insmickrande, men den utmanar, inspirerar och är något »helt annat«. Om du vill utnyttja det föreslår vi att ni lägger nästa möte här. Du känner säkert till att vi har stora kongressalar men kanske inte att vi har små rum som

P O ENQuIST uppsala kammarorkester FILMSTADEN UPPSALA matti kallioinen NYA STADSTEATERN SAKEN ÄR BIFF starbreeze anime & manga-fest 01

Uppsala Konsert & Kongress AB 753 75 Uppsala | 018-727 90 00 | www.ukk.se