landskap som inte liknar något utom den verkliga världen som enligt Wordsworth är allas vår värld.” Wood skrev också: ”I mr Carvers tystnader blir mycket av det osägbara sagt.” Många av de där tystnaderna var resultatet av Lishs redigering. Efter år av misslyckanden, sjukdom, arbete och obemärkthet njöt Carver naturligtvis av detta mottagande. Det offentliga berömmet gjorde också att han höll sin ambivalens i fråga om hur Lish hade redigerat några av novellerna för sig själv. Enligt Tess Gallagher inkräktade Lishs arbete på Carvers konstnärliga integritet. ”Vad skulle ni själva göra om er bok blev en framgång och ni inte ville förklara offentligt att den hade prackats på er?” sa Gallagher för en tid sedan. ”Han var tvungen att gå vidare. Det fanns ingen möjlighet för honom att inte vilja kännas vid boken. Om han hade gjort det skulle det ha betytt att han måste göra upp offentligt med Gordon, och det tänkte han inte göra. Ray var inte någon krigare. Han ville undvika konflikter för konflikter skulle ha fått honom att börja dricka igen.” Under de år som följde efter det att boken publicerats tycktes Carver fast besluten att behålla Lish som god vän och ”bror”, till och med som redaktör, men nu fastslog han strängare redaktionella gränser. Det blev ett maktskifte. Carver krävde självbestämmanderätt. ”Men för Guds skull, Gordon, och det är lika bra att jag säger det rent ut nu”, skrev han i augusti 1982 om sina senaste noveller. ”Jag kan inte finna mig i någon sorts kirurgisk amputation och transplantation som på något sätt skulle få dem att passa in i lådan så att man kan stänga locket.” Carvers följande novellsamling Cathedral utkom 1983 och blev en ännu större framgång som återigen fick beröm på förstasidan av Times Book Review, denna gång av Irving Howe som skrev att man i Carvers mer omfattande senare verk kunde se ”en begåvad författare som kämpar för vidare ramar, finare nyansering”. I en intervju i The Paris Review samma år klargjorde Carver att han trivdes bättre med denna nya bredd: ”Jag förstod att jag hade gått så långt jag kunde åt andra hållet, eller så långt jag ville gå, genom att skära ner allt ända in i märgen, inte bara till skelettet. Om jag skulle ha gått längre åt det hållet hade jag hamnat i en återvändsgränd – då skulle jag ha skrivit saker och gett ut saker som jag inte ville läsa själv, och det är sant. I en recension av min senaste bok var det någon som kallade mig en ’minimalistisk’ författare. Kritikern menade det som en komplimang. Men jag tyckte inte om det.”
17