KI i kampen mot Doping

JUBILEUMS E S S Ä E R

KI i kampen mot Doping

Arne Ljungqvist Essäist

KI i kampen mot Doping Doping inom idrotten är egentligen ett drogmissbruk i en befolkningsgrupp som förväntas stå för rakt motsatta värden, nämligen en sund och frisk livsstil. Eftersom elitidrottare ofta är barns och ungdomars förebilder, och dopade idrottsmän är dåliga förebilder, får doping skadliga verkningar långt utöver de medicinska biverkningar som den som dopar sig kan drabbas av. Doping är alltså en folkhälsofråga. Det var mot den bakgrunden som KIs Rektor Sune Bergström på sin tid uppmanade mig att ta itu med dopingmissbruket inom idrotten när möjligheten gavs. Så började en nu snart 40-årig vandring mot målet – en dopingfri idrott såväl i vårt land som internationellt. Det visade sig tidigt att jag trampade minerad mark.

Doping var nämligen inte bara en ödesfråga för tävlingsidrotten och en folkhälsofråga av rang utan också en del av storpolitiken och ”det kalla kriget”. Men vinden vände och i dag står det politiska etablissemanget på antidopingarbetets sida. Ändå är målet troligen lika ouppnåeligt som ett samhälle fritt från brottslingar. Men det har blivit bättre under vandringens gång, och den beskrivningen kan vara värd en essä.

En vinterkväll 1971 ringde det på... telefonen hemma i villan i Enebyberg. Det var en idrottsledare från min tid som aktiv elitidrottsman 20 år tidigare, Karl-Axel Torège från Södertälje. Han var nu ordförande i Svenska Friidrottsförbundets valberedning. Det hade uppstått en vakans i förbundets styrelse och valberedningen hade kommit överens om att fråga mig om jag var beredd och intresserad av att ställa upp. Men inte nog med det. Man hade tänkt längre. Om jag accepterade

ville man lansera mig som förbundsordförande om två år då sittande ordföranden, Matts Carlgren, avsåg lämna sin post på grund av en ständigt växande arbetsbörda. Carlgren var en av landets största industriledare och rikaste män. Huvudägare i skogskoncernen MODO, ägare till Brandalssunds säteri där han bodde och till Storliens Högfjällshotell m.m. För att anknyta till läkarvetenskapen kan nämnas att han också ägde Stille-Werners instrumentfirma, som på den tiden var vårt ledande företag inom kirurgiska instrument.

Inom idrotten hade han flera uppdrag utöver ordförandeposten Friidrottsförbundet.

Bl.a. var han en av Sveriges två delegater i Internationella Olympisk Kommittén.

Inte lätt att efterträda en sådan potentat – tänkte jag.

Som svensk mästare i höjdhopp och olympier 1952 var det naturligt att hjälpa den svenska friidrotten Det blev en tids funderande. Jag hade min tjänst på KI/KS, som naturligtvis var minst ett fulltidsjobb men utan reglerad arbetstid. Ville jag avsätta delar av min fritid åt idrotten? Varför inte? Efter en del diskussioner med familjen, kolleger och bekanta svarade jag ja. Det blev inledningen till en lång karriär som kom att löpa parallellt med min professionella karriär inom KI, och som fortsätter ännu 14 år efter pensionen. Men så var det inte alls tänkt från början. Som tidigare svensk mästare i höjdhopp och olympier 1952 hade jag tänkt att under ett begränsat antal år hjälpa den svenska friidrotten som jag själv haft sådan glädje av i min ungdom.

Nu blev det inte så, och under 1970-talet kom det ena uppdraget att läggas till det andra både inom KI och idrotten. Det blev ett tufft decennium, kanske mitt tuffaste.

Jag avgick som friidrottsförbundets ordförande 1981, men då hade redan mängden av andra uppdrag hopat sig.

Valdes till prodekanus 1972 och till ordförande i utbildningsnämnden samt till prorektor för KI i 40-årsåldern På den tiden var den här typen av uppdrag ganska prestigeladdade, och jag fick många uppmuntrande och uppskattande kommentarer från kolleger på KI/KS som tyckte det var bra att idrotten tog in kompetens från vår värld i sina ledande funktioner. Jag kände tydligt hur mitt anseende steg bland professorskollegerna i fakulteten, särskilt bland de ganska många som var intresserade av idrott. Bl.a. minns jag ett långt telefonsamtal med endokrinologprofessorn Rolf Luft i vilket han gratulerade och uttryckte sin förtjusning. Detsamma gällde chefsfläkaren på KS, öronprofessorn Carl-Axel Hamberger, som en dag i KS lunchmatsal erkände att han själv gärna skulle vilja bli Svenska Fotbollsförbundets ordförande. Några andra starka supportrar var medicinprofessorn Gunnar Birke, gynekologprofessorn Ulf Borell, urologprofessorn Gustav Giertz, anestesiologprofessorn Torsten Gordh, pediatrikprofessorn John Lind, fysiologiprofessorn Torgny Sjöstrand, för att nu nämna några som jag minns hörde av sig och som fortsatte att stödja mig. Och så naturligtvis min egen institutionschef Bo Thorell, som jag redan åkt Vasaloppet och en del andra skidtävlingar tillsammans med. T.o.m.

KIs rektor, Sune Bergström, gav mig en uppmuntrande klapp på axeln. Jag blev faktiskt litet överraskad och rörd över uppmärksamheten och intresset bland kollegerna. Det är ingen tvekan om att jag blev litet mer känd i fakulteten än de andra professorerna ur min generation. Kanske bidrog detta till att man valde mig till fakultetens prodekanus 1972 och därmed också till ordförande i utbildningsnämnden samt till prorektor för KI 3 år senare, poster som dittills innehafts av äldre professorer.

Jag var ju ändå bara i 40-årsåldern.

Varför blev det då inte bara några år i idrottens tjänst?

Varför blev det då inte bara några år i idrottens tjänst? Varför fortsätter denna ”tjänstgöring” än i dag, nästan 40 år senare? Svaret är att jag litet oväntat fick en väldigt tydlig och meningsfull ”uppgift” och att jag kände att jag behövdes. Kanske ungefär som ”Lappmarksdoktorn” Einar Wallquist när han, som nyutexaminerad läkare vid 26 års ålder kom till Arjeplog för en tids tjänstgöring som provinsialläkare och blev kvar där hela sitt liv. Meningsfullheten i den uppgift han fick har han vackert skildrat i sina många böcker. Jag har faktiskt ofta jämfört mig med ”Lappmarksdoktorn” i det avseendet. Det är inte utan anledning jag har en fin akvarell av honom hängande i mitt vardagsrum i Enebyberg.

Uppgift blev uppenbar, då idrottsmännen mest talade om piller hellre än vilken träning dom skulle underkasta sig Min egen uppgift blev snart uppenbar. Jag fann till min bestörtning att idrottsmännen mest pratade om vilka piller dom skulle äta för att bli bättre idrottare, inte så mycket vilken träning dom skulle underkasta sig. Genom en enkätundersökning tog jag reda på vad det var för piller man pratade om. Det visade sig vara anabola steroider, och bruket var väldigt utbrett. Undersökningen redovisades i British Journal of Sports Medicine 1975. Det var den första i sitt slag och citeras fortfarande.

Steroiderna sågs mer som ett effektivt kosttillskott än som mediciner Idrottens folk såg steroiderna mer som ett effektivt kosttillskott än som mediciner. Jag visste ju att det rörde sig om potenta och i Sverige receptbelagda mediciner. Dom togs i jättedoser av idrottarna med uppenbara hälsorisker som följd. Men kun-

skapen var nästan obefintlig såväl bland idrottsutövare som bland tränare och övriga ledare. Jag kände att jag inte kunde ta ett ledaransvar i en verksamhet som innehöll ett omfattande och farligt drogmissbruk. Jag stod inför ett val – antingen lämna idrotten eller försöka göra någonting åt missbruket. Litet inställd på att välja det första alternativet tog jag ett samtal med KIs rektor Sune Bergström om saken. Till min överraskning sa han ungefär följande: ”Du skall inte alls lämna. Det där skall du ta tag i. Du har den nödvändiga bakgrunden och kunskapen. Vi professorer skall inte sitta på våra kammare och passivt åse när något tokigt pågår ute i samhället, och där vår kunskap och kompetens kan komma till nytta. Det är inte acceptabelt att vår idrottsungdom, som skall stå som föredöme för andra, ägnar sig åt missbruk av potenta droger. Gör något åt det!” Jag drog alltså ut på korståg med mitt eget lärosätes goda minne och stöd – ett stöd som fortsatte när Bengt Pernow tog över som rektor några år senare.

Första åtgärden var att söka skapa förståelse bland idrottens folk att detta var ett farligt drogmissbruk En av de första åtgärderna var att söka skapa förståelse bland idrottens folk för att det som pågick faktiskt var ett farligt drogmissbruk. Men det var inte lätt. Att det dessutom var fusk verkade idrottarna strunta i. ”Alla andra” gjorde ju samma sak. Bruket var utbrett i hela vår omvärld.

Det kom ursprungligen från Sovjetunionen där steroiderna, enligt uppgift, användes av krigsmakten under senare delen av 1950-talet och framåt för att göra soldaterna starkare. Steroiderna fungerar ju bl.a. som muskeluppbyggare. Bruket exporterades sedan till USA där det i stället började användas inom idrotten. Och på 1960-talet, när Öst-Tyskland (DDR) fann att man behövde erkännas som en egen statsbildning och inte bara lillebror till Väst-Tyskland, sökte man imponera på

omvärlden genom idrottsliga framgångar.

I det ”framgångsarbetet” spelade steroiderna en avgörande roll. Man tillverkade en egen steroid ”Turinabol” eller ”the little blue pill”, som den senare kom att kal�las. Det blev en exempellös framgångssaga. DDR bokstavligen sopade mattan med omvärlden i de stora, prestigefyllda olympiska idrotterna som simning och friidrott under hela 1970- och 80-talen, helt enligt planerna. Särskilt framgångsrik blev man inom kvinnoidrotten, där de anabola steroiderna hade störst effekt. DDR blev en erkänd och i många läger beundrad nation. Man använde framgångarna till att påvisa det egna politiska systemets överlägsenhet.

Steroidbruket var faktiskt en del av ”det kalla kriget” Visst anade man på många håll vad som pågick i DDR, men i stället för att ifrågasätta rustade sig idrotten på liknande sätt både i öst och väst. Steroidbruket var faktiskt en del av ”det kalla kriget”. Det insåg jag klart när jag i mitten av 1970-talet blev styrelseledamot i det internationella friidrottsförbundet, IAAF. Och under hela 1970- och 80-talen kände jag tydligt hur man inom världsidrotten visserligen artigt applåderade våra försök att komma till rätta med dopingen men i själva verket motarbetade oss. Kafkastämningen var tydlig. Vem var motståndaren? Hur såg han ut? Och vad gjorde han? Det hände faktiskt ibland att man kände sig hotad.

Olympiska ringarna Men nödvändigt först att städa upp på hemmaplan

Innan det var tänkbart att rensa inom den internationella idrotten var det nödvändigt att städa upp på hemmaplan. Som förbundsordförande lanserade jag ett antidopingprogram för den svenska friidrotten 1977, men resultatet blev att landslaget krävde min avgång. Det blev väldigt uppmärksammat i media och upprördheten var stor bland mina vänner. Inte minst på KI. Jag minns bl.a. att Bengt Pernow som nybliven rektor tyckte det var förfärligt att det frivilligarbet jag tagit på mig blev belönat på det sättet. Jag avgick naturligtvis inte, utan tog reaktionen som ett tecken på att en storstädning behövdes. Det för alltför långt att berätta om denna, och den därpå följande internationella storstädningen i alla dess detaljer. Städarbetet pågår för övrigt ännu. Jag får inskränka mig till att i första hand berätta om åtgärder där KI spelat en roll. ” Anti-dopinglaboratorium” – den viktiga åtgärden En viktig åtgärd i det nationella anti-dopingprogrammet, som kom att omfatta hela den svenska idrotten sedan jag tagit säte i Riksidrottsförbundets styrelse, var att tillskapa ett laboratorium för dopinganalyser, ett s.k. ”Dopinglaboratorium” (egentligen ”Anti-dopinglaboratorium”).

Den förhärskande tekniken för att analysera anabola steroider var mass-spektrometri. Någon gång omkring 1980 tog jag kontakt med fakultetskollegan Jan Sjövall på kemikum, som var specialist inom området. Han rekommenderade mig att kontakta sin egen elev i frågan, Ingemar Björkhem, som just fått en tjänst på klinisk kemi på Huddinge. Ingemar blev intresserad och fick stöd av sin klinkchef, Rolf Blomstrand. Men det var mer än steroider som skulle analysers, bl.a. olika typer av stimulantia. Tursamt nog hade kliniska farmakologen på Huddinge, under ledning av Folke Sjöqvist, nyligen fått landstingets uppdrag att utföra just sådana droganalyser. Så tajmingen var perfekt. Och

som gammal bandyspelare i Gustafsberg var Folke intresserad och beredd att ställa upp i anti-dopingarbetet. Vi poolade de relevanta resurserna på klinisk kemi och klinisk farmakologi och tillskapade på så sätt ett ”Dopinglaboratorium”.

Först 1985 blev Huddingelabbet ett internationellt ackrediterat ”Dopinglaboratorium” Nu återstod att få Huddingelaboratoriet internationellt ackrediterat. Jag hade själv varit med om att ta fram ett sådant ackrediteringsprogram i mitten av 70-talet inom IAAF, och som innebar ganska hårda krav på säkerhets- och analysprocedurer. Men Folke menade att det inte skulle vara något problem. Allt fanns redan på plats. Ändå tog det ett antal år att anpassa och utveckla verksamheten i enlighet med ackrediteringskraven, och först 1985 blev Huddingelabbet ett internationellt ackrediterat ”Dopinglaboratorium”.

Huddingelabbet med en tydlig akademisk anknytning blev betraktat som ett högkvalitativt laboratorium I dag finns det 35 ackrediterade dopinglab i världen. Huddingelabbet var ett av de första som hade en tydlig akademisk anknytning och blev snart betraktat som ett högkvalitativt laboratorium. Det kändes bra för oss alla när den amerikanske sjukvårdsministern kom besök till KI i slutet av 80-talet och på sin önskelista hade ett besök på Dopinglabbet. Huddingelabbet har sedan under Anders Ranes och Mats Garles ledning fortsatt att vara ett av de ledande i världen när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete. Laboratoriet har varit - och är - en resurs i forskningen på Huddinge sjukhus och uppbär forskningsstöd från World Anti-Doping Agency (WADA), som är den världsorganisation som numera leder det internationella antidopingarbetet.

Det finns fler institutioner och forskare på KI som fångat upp och genomfört dopingrelaterade forskningsprojekt. En dag i början av 1990-talet tog min professorskollega Jovan Rajs på Rättsmedicin kontakt med mig. Han ville diskutera en iakttagelse han gjort, nämligen att det tycktes som om personer som begått en del okontrollerade våldshandlingar var konsumenter av anabola steroider. Jag hade själv läst artiklarna av amerikanerna Pope och Katz och som gav stöd för ett sådant samband. Jag kunde bara bekräfta att jag sett vissa idrottare begå en del okontrollerade och oförklarliga aggressivitetshandlingar och där jag misstänkt ett samband med steroidkonsumtion. Det räckte för Jovan Rajs, och en vetenskaplig studie lades upp på Rättmedicinska institutionen. Den resulterade så småningom i en doktorsavhandling vid KI, som 1999 försvarades av rättmedicinaren Ingmar Thiblin.

Det bekräftades att påtagligt många som utövat oprovocerat, fysiskt övervåld mot ofta okända personer hade brukat anabola steroider. Avhandlingsarbetet har senare följts upp av Thiblin sedan han blev professor i rättmedicin i Uppsala. I dag är sambandet mellan steroidkonsumtion – särskilt tillsammans med alkohol - och okontrollerade våldshandlingar allmänt accepterat. Det har spelat roll vid utformningen av lagstiftning mot dopingmedel både i Sverige och utomlands. Även en del kolleger behövde övertygas visar en häftig debatt i Läkartidningen på 1980-talet I Sverige var det inte bara idrottens folk som skulle övertygas om det berättigade, ja faktiskt nödvändiga i att bekämpa steroidmissbruket och därmed dopingen inom idrotten i sin helhet. Även en del kolleger behövde övertygas. Bl.a. utspann sig en ganska häftig debatt i Läkartidningen i början av 1980-talet och där särskilt en distriktsläkare ute i landet hävdade att antidopingarbetet var både meningslöst och

orättfärdigt. Det bästa vore, menade han, att låta idrottarna ta vad de ville men följa dom med medicinska kontroller för att förhindra skadliga biverkningar. Vi som arbetade mot dopingen invände att medicinering skall ske på medicinska indikationer, att idrottsutövning inte är en sådan indikation och att man dessutom inte visste vilka undersökningar som skulle utföras för att säkerställa att farliga biverkningar inte uppträdde. Så småningom ebbade debatten ut till vår fördel, men den dyker upp då och då än i dag, både här hemma och utomlands. Bl.a. har filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö och hans grupp upprepade gånger hävdat att dopingen bör ”släppas fri”. Tännsjö var ju aktuell för en professur i medicinsk etik vid KI för några år sedan.

Opinionen vände till anti-dopingarbetets fördel genom spektakulära steroidfall – 1999 bildades WADA (World Anti-Doping Agency) Opinionen i Sverige vände till anti-dopingarbetets fördel genom några spektakulära steroidfall. Det första var när vår världsstjärna i sprinterlöpning, Linda Haglund, testade positivt 1981. Det andra var när silvermedaljören i brottning vid Los Angeles-OS 1984 Tomas Johansson fick lämna tillbaka sin medalj efter att ha testat positivt och erkänt att han tagit steroider.

Motsvarande opinionssvängning skedde ute i världen efter att den kanadensiske sprintern Ben Johnson testat positivt för steroider vid OS i Seoul 1988 sedan han vunnit på 100 meter på ny världsrekordtid. Man började inse både här hemma och utomlands att dopingen skadade såväl idrotten som dess utövare. Hjälp fick vi av att det ”kalla kriget” ebbade ut efter Berlinmurens fall 1989, och under 90-talet började vi arbeta i medvind. Så småningom resulterade det i att idrotten gjorde gemensam sak med det politiska etablissemanget och1999 bildades WADA (World Anti-Doping Agency), en organisation som med stöd från världens regeringar

och den olympiska rörelsen övervakar det internationella anti-dopingarbetet. Efter diverse skandaler i USA bildade man där en motsvarande nationell anti-dopingorganisation, United States Anti-Doping Agency (USADA) och i ett av sina ”tal till nationen” 2004 uppmanade president Bush idrotten att rensa i drogträsket. Allt fler länder inrättade nationella antidopningsorganisationer där sådana saknades. Anti-dopingarbetet hade blivit storpolitik.

lighet. Jag hade pläderat för en sådan fond inom IOK sedan åratal. Nu går mellan 20 och 25 % av WADA årsbudget på 25 miljoner US-dollar till forskning, dels för att förbättra existerande analysmetoder dels för att utveckla nya metoder i takt med att läkemedelsindustrin tar fram nya läkemedel som kan tänkas användas

Sedan har 2005 FN-staterna förbundit sig att stödja WADAs anti-dopingarbete.

I dag har FN-staterna förenats i en konvention under UNESCO. Den togs fram med rekordfart 2005 och binder medlemsstaterna att stödja WADAs anti-dopingarbete. Den förutsätter också att nationella regler och lagar tillskapas för att effektivisera arbetet. Sverige fick sin antidopinglag redan 1992. Ett exempel på betydelsen av sådan lagstiftning såg vi när italienska polisen med lagens stöd gjorde en raid mot den österrikiska förläggningen under vinter-OS i Turin och avslöjade den systematiska doping som de österrikiska längd- och skidskytteåkarna ägnade sig åt. Idrotten kan inte göra sådana husrannsakningar, vi kan ta dopingprover. Och alla österrikiska dopingproverna var negativa.

Det var en väl planerad doping, som aldrig hade avslöjats om inte den italienska lagstiftningen funnits och utnyttjats. Mot bakgrund av den erfarenheten har jag utverkat att det skall krävas en effektiv antidopinglagstiftning i det land som tar på sig ett olympiskt värdskap i framtiden.

WADA gav ett gemensamt regelverk för världsidrotten - WADA-koden De två stora fördelarna med WADAs tillkomst var att ett gemensamt regelverk för världsidrotten kunde tillskapas – den s.k.

WADA-koden - och att en forskningsfond för arbetet mot doping äntligen blev verk-

i dopingsyfte. Det har inneburit att vi på ett helt annat sätt än tidigare kunnat anpassa oss till utvecklingen inom läkemedelsindustrin. Man har länge sagt att de fuskande idrottarna och deras rådgivare ligger ”steget före” oss som försöker bekämpa dopingen. Det var sant förr i tiden men knappast längre. Vid t.ex. OS i Salt Lake City 2002 ertappade vi tre skidåkare med den senaste generationen av bloddopingmedlet Erythropoietin (Aranesp). Den hade funnits på marknaden i bara några månader och idrottarna hade säkert räknat med att vi inte hade några metoder för att analysera en så färsk substans. Men det hade vi – tack vare forskningssamarbete med producenten Amgen.

Har dopingbruket minskat sedan det kalla krigets dagar? Svaret är ja!

Men har då anti-dopingarbetet haft någon större effekt? Har dopingbruket minskat sedan det kalla krigets dagar? Svaret är ja, även om hårda data saknas. Men den uteblivna resultatutvecklingen – och t.o.m. tillbakagången - i objektivt mätbara idrotter och idrottsgrenar som t.ex. inom fri-idrotten är påtaglig. Detta trots att tekniken utvecklats och idrottsmännen blivit allt mer professionella. Min egen gren var

höjdhopp. Jag delade ut priserna till de manliga höjdhoppsmedaljörerna vid OS i Seoul 1988. Svensken Patrik Sjöberg delade bronsmedaljen på 2.36 m. Sexton år senare vann Stefan Holm olympiskt guld på just denna höjd. Och fortfarande, 20 år efter Seoul, är 2.36 guldmedaljhöjd. Jag vill naturligtvis inte påstå att alla höjdhoppare var dopade för 20 år sedan, men ändå. Låt mig ta några ytterligare exempel, och då från kastgrenar där steroider kan förväntas ha särskilt stor betydelse.

I spjutkastning kan resultatnivån förr och nu inte jämföras, eftersom spjutets konstruktion ändrades sedan en öst-tysk på 1980-talet kastade iväg spjutet nästan105 meter till fara för omgivningen. Men i övriga kastgrenar är resultaten jämförbara då redskapen inte förändrats. Vid OS i Seoul

bara med några centimeter. Det segerresultatet hade inte ens räckt till medalj i Seoul. Inte heller kulstötningssegrarnas resultat vid Peking-OS 2008 hade räckt till medalj vid OS i Seoul 20 år tidigare, vare sig på den manliga eller kvinnliga sidan.

Första gången en man kastade diskusen längre än 70 meter var 1976. Världsrekordet på 74,08 är från 1986. Varken vid OS i Peking 2008 eller VM i Berlin 2009 kom någon kastare upp i 70 meter. Exemplen kan mångfaldigas, och en mer djuplodande statistik talar ett entydigt språk: ”någonting har hänt under de senaste 20 åren”. Allt talar för att detta ”någonting” är resultatet av anti-dopingarbetet.

Framtidsperspektivet – är ”gendoping” nästa för steg för fuskarna

Arne Ljungqvist, Rektor Harriet Wallberg- Henriksson, KI, Drottning Silvia, IOK-presidenten Jacques Rogge och Ted Friedman.

1988 kastade fyra man över 80 meter i slägga (segerresultat 84, 80 m). Vid 2009 års VM i Berlin, 21 år efter Seoul, kastade de 8 finalisterna 6 kast var. Endast ett av dessa 48 kast nådde över 80 meter, och

Hur ser då framtidsperspektivet ut? Många befarar att ”gendoping” är nästa steg i utvecklingen bland fuskarna. Att man genom att utnyttja t.ex. gentransfertekniken kan tillföra genetiskt material som är

skräddarsytt för olika typer av idrottsliga resultatförbättringar. Och det är inte otänkbart – tvärtom. Gentransfertekniken, eller ”Genterapin”, är under snabb utveckling till fromma för många behövande sjuka.

Men forskarna inom området är oroliga för att tekniken kan komma i fel händer och börja utnyttjas för andra än medicinska syften innan tekniken är färdig att faktiskt tillämpas kliniskt. Detta innebär risker för olyckshändelser, som kan leda till att tekniken kommer i vanrykte. En del forskare hade redan identifierat elitidrotten som ett sådant riskområde och välkomnade därför mitt initiativ till att skapa en Gendopinggrupp inom WADA år 2000. Jag lyckades rekrytera ”Genterapins fader”, Ted Friedmann från La Jolla att leda gruppen.

Ett ”Gendopingsymposium” år 2005 på KI gav ”Stockholm Declaration” Vi anordnade en första konferens med genetiker, idrottsmedicinare, jurister och idrottsledare på Banbury Center vid Cold Spring Harbor Laboratory i New York år 2002. Den var till för att etablera kontakter över gränserna idrott-juridik-genetik, för att identifiera the ”state of the art” vad gäller genterapin samt för att dra upp riktlinjer

för det framtida arbetet. Tre år senare höll WADA ett nytt ”Gendopingsymposium”, denna gång på KI. I närvaro av Drottningen och IOK-presidenten Jacques Rogge hälsade Rektor Wallberg-Henriksson välkommen i Nobel Forums lokaler. Ett 50-tal ledande genetiker och prominenta idrottsledare från olika håll i världen deltog.

Symposiet var främst avsett för att dra upp strategier för att förhindra att gendoping över huvud taget skulle bli ett problem, samt identifiera tänkbara vägar att avslöja gendoping om tekniken trots allt skulle börja användas. Man enades om en ”Stockholm Declaration” som bl.a. säger att: ”Scientific progress made through research projects supported by WADA and others suggests that new detection methods are likely to emerge, which will help to keep sport untainted by gene doping methods”. Så visst har KI spelat en roll i anti-dopingarbetet genom åren. Det hoppas jag att KI skall göra också i fortsättningen, bl.a. genom att stödja forskningen vid Dopinglaboratoriet på Huddinge.

Arne Ljungqvist

Arne Ljungqvist, Essäist Arne Ljungkvist är född i Stockholm, Bromma, den 23 april 1931. Hans familj består av hustru, 3 barn och 7 barnbarn. Denna essä är i sig en biografi av Arnes gärning och karriär under Riksidrottsförbundet, RF. Utgår man från Arne Ljungkvists CV, kan man konstatera att fler essäer om hans gärnings olika delar är riktigt intressanta att ta del av och gärna direkt från Arne själv. Arne är intervjuad av Daniel Normark för KIs Medicinhistoriska personarkiv. Vem kan skriva bättre om Arne Ljungkvist om inte Arne själv, vilket också härmed beställes..

Arne Ljungkvists Curriculum vitae ser ut som följer: Yrkeskarriär • Studentexamen i Bromma -50.

• Med.lic. Karolinska Institutet (KI) -59 och Leg. Läkare samma år.

• Med. Dr. KI -64 och Docent i Patologi vid KI samma år.

• Bitr. professor i Patologi vid KI -67-78.

• Professor/överläkare i patologi vid KI/KS -78 -96 (Tj.ledig -92-96, se nedan).

• Prodekanus KI:s medicinska fakultet -72-77 och • ordförande i Utbildningsnämnden -72-80.

• Prorektor vid KI -77-83.

• Växelvis prefekt och klinikchef vid Patologiska institutionen/ centrallaboratoriet på KS -83-92.

• Rektor för Idrottshögskolan i Stockholm (GIH) -92-96.

• Ordförande i Cancerfonden -92-01.

Idrottsledarmeriter

Styrelseledamot Svenska Friidrottsförbundet -71-73.

Ordförande Svenska Friidrottsförbundet -73-81.

Ledamot av Riksidrottsförbundets styrelse -7589.

Ordförande i Riksidrottsförbundet -89-01.

Ledamot av Internationella Friidrottsförbundets (IAAF) styrelse -76-81.

Vice president i IAAF -81-99.

1:e vice president I IAAF -99-07.

Ledamot av IAAF:s medicinska kommitté -7281.

Ordförande IAAF:s medicinska kommitté -81-03.

Ledamot av Internationella Olympiska kommitténs (IOC) medicinska kommitté -87-03.

Ledamot av IOC sedan -94.

Ordförande IOC:s medicinska kommitté sedan -03.

Ledamot av styrelsen för World Anti-Doping Agency (WADA) -99-07.

Vice president WADA sedan -07.

Ordförande i WADA:s medicinska och vetenskapliga kommitté sedan -99.

Idrottskarriär Svensk juniormästare I höjdhopp -50-51.

Svensk mästare, landslagsman och olympier i höjdhopp -52. ”Stor Grabb” i friidrott. Övrigt Kammarherre hos HM Konungen -77-86.

Kabinettskammarherre hos HM Konungen sedan -86.